Tillväxt

Det stod i dagens Hesari att norrmännen har dubbelt så stor BNP per capita som finländarna. Det är förstås något man omedelbart bör åtgärda. Regeringen har redan en hel del goda idéer om hur man kunde gå till väga. Framför allt gäller det att handla långsiktigt. En viktig sak är att se till att skolsystemet utvecklas på ett sådant sätt att medborgarna i framtiden konsumerar flitigt. Ett tryggt sätt är att se till att så få som möjligt lär sig samhällskunskaper och naturvetenskaper samtidigt. Sådant kan nämligen leda till onödigt kritisk konsumtion och det blir helt klart svårare att för både småföretag och multinationella storföretag att sälja produkter och tjänster med luddiga kvasivetenskapliga argument. Ingenting borde läggas i vägen för marknadsföring av innovationer, produkter, underdieter eller dylikt. Om folk är lite sjukliga köper de också mera mediciner. I kombination med att man ser till att de använder privathälsovård är resultatet optimalt.

Ett annat bra sätt att höja BNP är också att omorganisera statens egna funktioner så att man i stället för att betala lön åt tjänstemän och experter kan köpa deras insatser som konsulttjänster. Det ser mycket bättre ut på alla sätt. OECD gillar det också, ju färre tjänstemän, dess bättre. Alltid bättre om man kan få pengarna att gå några extra varv via privata sektorn. Sedan kan man också gärna investera i nya övervakningssystem för att driva in nya typer av skatter. På så sätt kan man motivera stora investeringar dubbelt: de ger både skatteintäkter och arbete. Det gäller förstås att hoppas att det är inhemska företag/anställda som klarar sig i upphandlingen, men en del av arbetet måste säkert oberoende göras inom landets gränser. Huvudsaken är dock att det är dyrt och kräver mycket pengar också på sikt, att årligen driva in skatterna. På så sätt åstadkommer man en långsiktig effekt på BNP.

Att maximera uttaget av naturresurser, helst i storskaliga projekt, är förstås en mycket god taktik. De  goda erfarenheterna av från Olkiluoto trean där kostnaderna enkelt mer än fördubblades och man lyckades svälla dem men nästan fem miljarder euro, inser man lätt vikten av att snabbt få igenom det följande kärnkraftverksprojektet. Man kan också ställa till med olika typer av katastrofer, till exempel inom gruvindustrin. Det har, liksom andra miljöolyckor, utmärkta effekter på sysselsättningen, eftersom man måste städa upp i åratal. Man måste bara se till att uppstädandet blir tillräckligt dyrt, så att det kompenserar eventuella förluster på turismsidan.

Vad som är viktigt är att "produktiviteten" hela tiden ökar. Man kunde lätt tro att det har något att göra med effektivitet eller rationalitet, men så är fallet givetvis inte alls. Produktiviteten är nämligen det som korrelerar med tillväxten, effektiviteten är en umbärlig faktor i ekvationen. Viktigast är att man håller fokus på att mäta och åstadkomma kurvor som lutar åt rätt håll. Det där med resultat och substans är inte så viktigt. Också att analysera insamlad data är i allmänhet överskattat. Huvudsaken att man samlar den med så stora kostnader som möjligt helst i sådana format och system som kräver väldigt mycket nya investeringar och innovationer för att kunna underhållas och upprätthållas.

Så här inför nyår känns det bra och tryggt att vår framtid är i så målmedvetna och trygga händer.

Behöver vi tidningar?

I dag överlämnade Delegationen för tidningsärenden en utredning och förslag på åtgärder till trafikbostads- och kommunikationsministern för att värna om pressen och mediefältets mångfald. Den finska staten har under de senaste åren behandlat tidningspressen mycket hårt, inte minst genom sin skattepolitik. Utredningen (eller snarast presentationsversionen av densamma?) tar avstamp i betydelsen av tidningspressen. Man anger fem skäl till att förhindra tidningsdöd, här angivna med mina kommentarer:

1. Demokrati - allra först nämns det journalistiska uppdraget: granskningen av makten, med vars hjälp medborgarna också kan engageras i politiken. Argumentet är helt grundläggande och mycket centralt. Detta räcker som ensamt skäl till varför staten måste trygga den institutionaliserade journalistiken fortlevnad. Vårt nuvarande samhällssystem vilar entydigt på en demokratisk modell, där journalistiken fungerar som granskare av maktbruket och samtidigt ger legitimitet åt systemet och dem som brukar makt. Hur mycket man än försöker frikoppla public service från den politiska makten, behövs det en mångfald i ägande och intressen för den institutionaliserade, professionella journalistiken. I annat fall mister hela systemet sin legitimitet.

2. Bildning och kultur - den nationella identiteten. Ett argument som delvis hänger ihop med föregående. Vårt samhällskick baserar sig på nationalstater och en idé om en upplyst offentlighet. Argumentet har ändå en viss air av konservatism ...

3. Yttrandefrihet - medborgarnas rättighet att uttrycka sig själv och emotta information (viestintää). Hm. Ett lite konstigt argument, inte minst den första delen.

4. Språket - läsning är en av finländarnas vanligaste fritidsysselsättningar. Nå, kanske. Som upprätthållare av ett brett, modernt och heltäckande normalspråk fyller tidningarna säkert en viktig funktion.

5. Ekonomisk och social välfärd - sysselsättning, skatteintäkter. Om argumentet gäller dem som arbetar i mediebranschen är det lite svårt att se varför det skulle berättiga till mera subventioner än inom andra branscher. En trevlig bieffekt, givetvis.


Den följande delen av presentationen handlar om hur pengarna har flytt branschen till utländska nätbolag, upplagorna sjunker och läget är allmänt mycket pressat. Kalla siffror. Därefter nämns att man föreslår 18 åtgärder, som både är politiska åtgärder och åtgärder som ska vidtas av branschen själv. Man ska utveckla reglering, statsstöd, beskattning, teknik, distribution och utbildning. Mediehusen diskuterar aktivt för att hitta nya verksamhetsmodeller och man understryker att Yle är med i diskussionerna. Det är bra. Yles uppgift är att på alla sätt stöda allt journalistiskt arbete. Det betyder förstås ändå inte att man ska försämra sina egna tjänster.

En viktig och förhållandevis enkel sak borde vara att se över beskattningen. Inkomsten som staten får tack vare den senaste skatteförhöjningen kan knappast kompensera den skada som åstadkommits. Dessutom vill medierna ha statsbidrag för att "underlätta digitaliseringen och anpassningen till brytningen inom mediebranschen". Det vore högst intressant att veta vad man i praktiken tänker sig för strukturella förändringar som kan åstadkomma bestående förändringar som skulle göra att tidningarna senare kan leva vidare för egen maskin. Jag undrar hur klara strategiska målsättningar man har, idéer om nya verksamhetsmodeller och -former? Eller vill man köpa tid för att se vart utvecklingen bär och bara hoppas att folk ska lära sig "betala för innehåll", utan att man faktiskt funderar på vilket mervärde man har att erbjuda i konkurrensen? Som en av åtgärderna nämns teknikutveckling och -forskning. Jag hoppas någon kommer att tänka på länkning av data och utnyttjandet av de fina offentliga ontologitjänster och den kompetens som vi har i vårt land. Sist men icke minst vill man värna om kommande generationers mediekompetens.

Efter att också precis ha lagt ner Natalie Fentons artikel om hur ungdomens politiska verksamheter och aktiviteter förändrats i dagens värld där vi talar om Non-governmental organizations och New Social Movements, blir jag lite osäker på hur våra nuvarande samhällsstrukturer i längden kommer att anpassa sig till förändringarna i vår kultur (Olsson&Dahlgren 2010). Det talas ofta lite slentrianmässigt om att ungdomar inte bryr sig om politik eller engagerar sig, att valdeltagandet sjunker osv, men kanske det faktisk är så att ensaksrörelser och nätverk som egentligen är helt odemokratiska i traditionell mening är en seriös konkurrent och parallellstruktur till nationalstaterna med deras med eller mindre demokratiska system (som då alltså inbegriper institutionaliserad journalistik dvs som produceras av företag eller public service). De facto deltar ju många organisationer redan i möten där globala frågor behandlas, med mandat som inte alls alltid kan redovisas på annat sätt än genom att hänvisa till en legitimitet de uppnått genom förtroende och brett engagemang. Att det skulle vara sämre än nationalstaterna är inte något man borde ta för givet, snarare utgör de väl ett komplement. Jag undrar om inte ensaksrörelserna ibland kan åstadkomma ett mer genuint engagemang som dessutom ofta handlar om allmännytta snarare än intressebevakning (även om motsatta exempel förstås också finns ...). Som Fenton skriver är nämligen de nya rörelserna oftast oppositionella rörelser som agerar mot någonting. Och jag vill påstå att det är lättare att få till stånd globalt engangemang för att åtgärda en orättvisa, än för att driva någon enskild grupps intressen på andras bekostnad. Problemet är att även dessa rörelser och organisationer behöver granskas.

Trots dessa funderingar anser jag, som jag skrev redan under den första punkten: staten måste rädda mediehusen (och helst också textjournalistiken). Man har inget val. Frågan är bara hur länge man tänker vela. Hoppas inte alltför länge.

Trafikskatter

Jag har inte alls satt mig in i frågan, men jag är lite förbryllad i alla fall. Detta med kilometerskatt på bilar: Vad är det för fel på hederlig bränsleskatt, som dessutom kan hjälpa till att styra konsumtionen i en mer miljövänlig och nationalekonomiskt sund riktning? Eller hög bilskatt på skruttbilar som smutsar ner? Ah, de kanske inbringar för lite, när bilarna blir miljövänligare?

Dessutom, då slipper man ju lägga ut miljontals euro på fin ny snärtig teknik, som nån stackars "liten" firma följaktligen inte kan casha in på.

Ibland undrar jag lite det inte är helt fel människor (dom teknikfascinerade) som sitter och har för mycket att säga till om. Nya grunkor och mojänger är förstås kul och bör byggas/köpas och testas direkt, bara för att det går att göra?

Politiker, på riktigt nu ... Lite genuint effektivitetstänk, tack.

Om idéer och kvantitativa metoder

Denna tid är väl i en brytningsperiod, liksom de flesta andra perioder, vilket kröp fram i gårdagens disputation. Det var Jani Marjanen som disputerade på en avhandling om Finska hushållningssällskapet och förändringar i det begreppshistoriska landskapet under perioden 1720-1840. Fokus lades på begreppet patriotism, men opponenten Lars Magnusson diskuterade också många andra intressanta termer och begrepp. En av de saker som stannade i mitt minne var respondentens definition på ordet tradition: att säga att något är en tradition är alltid en "politisk" handling, det vill säga ett sätt att uttrycka värderingar, prioriteringar och även makt (min tolkning/formulering, Jani får gärna korrigera mig!). En tradition skapas i själva verket att varje gång man säger något är en tradition. Även den akademiska traditionen var under diskussion på många sätt under dagen.

Oskar Sylvins promotion 1894
Foto: Karl Emil Ståhlberg
Helsingfors, Finland

Svenska litteratursällskapet i Finland

Brytningen jag närmast tänker på handlar om de skakningar i den humanistiska traditionen som den digitala teknikens frammarsch åstadkommit, som inte lämnade oss helt i fred ens denna dag. Opponenten frågade nämligen med vilka grunder disputanden i avhandlingen använder ord som "ofta", "vanligen" osv då han skriver om förekomsten av ord. Här kolliderar två världar: den traditionella tolkningen, att en forskare som läst och analyserat en kultur och dess texter och begrundat dem på djupet i åratal, kan göra ett sådant omdöme utgående från en förståelse och insikt som baserar sig på kunskap och analytiskt tänkande. Den nya frågan är: borde man inte ha kvantitativa belägg, när man kommer med dylika påståenden i vetenskapliga sammanhang?

Marjanens svar var högst intressant: Han hade de facto jobbat en hel del med olika korpusar, men sedan beslutat sig för att skippa de kvantitativa bitarna ur sina hänvisningar: "eftersom vem som helst kan göra samma sak själv". Man kan tolka det på olika sätt, men en möjlighet är att konstatera att det inte är "forskning" eller "akademisk vetenskap" utan jämförbart med att använda ett uppslagsverk. Andra problem har jag bloggat om tidigare, t ex det faktum att man aldrig kan upprepa exakt samma sökning i Googles databaser och att man inte har någon uppfattning om sökningens tillförlitlighet eller den exakta korpus man söker i.

Vi har alltså frågor om huruvida man inte alltid borde använda de kvantitativa medel som finns enkelt till hands, om hur man ska redovisa för denna användning (hänvisningar, länkning, bevaring etc), hur mycket värde man ska tillmäta de kvantitativa metoderna i respektive fall och nu för mig som en helt ny dimension på detta: kan vi anse att det i vissa fall inte alls är forskning som behöver redovisas? Och i så fall: vad händer i sådana fall där "vem som helst" går in och testar ett påstående en forskare gjort utifrån sin kunskap och får ett kvantitativt resultat som ser ut att strida mot forskarens påstående? I ett sådant fall borde forskaren i sin forskning förklara och/eller vederlägga den "uppenbara" information som finns?

Politikerna i sociala medier - som vem som helst?

Råkade precis hitta en intressant och för mig nu mycket relevant avhandling pro gradu, som nyligen godkänts i Tammerfors. Mirjami Kivirinta har intervjuat en del riksdagsmän om deras användning av sociala medier och försökt spegla sina resultat mot ny forskning om bland annat internet och demokrati.

Hon indelar riksdagsmännen i tre huvudtyper: den motvilliga, den naturliga och den professionella användaren av sociala medier. De motvilliga verkade vara sådana som inte kände sig motiverade, till exempel på grund av att deras väljare inte är aktiva på webben (åtminstone enligt deras uppfattning). De verkade också tycka att det hela tar ganska mycket tid och inte är särskilt roligt. De naturliga användarna hade ett okomplicerat förhållande till sociala medier och använder dem annars också och gärna. Detta torde vara den största gruppen. De professionella hade ett mer analytiskt och målmedvetet sätt att använda sociala medier.

De sistnämnda använde medierna direkt till att testa sina idéer, skapa vi-tänk, pejla stämningar och jag tycker journalister och medietrateger bör dra öronen åt sig nu: att låta sina nätverk kuratera nyhetsflödet åt dem. Man borde undersöka saken närmare, men jag misstänker att tilliten till nätverken och mycket tidsanvändning på sociala medier direkt syns i hur mycket tid dessa beslutsfattare sätter på att plöja igenom mediehusens webbsidor eller andra utgåvor. Kuratering är en verklig utmaning och möjlighet för journalister. Om till och med beslutsfattare börjar gå mer i den riktningen i sin konsumtion av journalistiska material är det nog ett tecken att ta på stort allvar.

En annan mycket intressant aspekt som finns i professionell användning av sociala medier (här inkluderas de båda mera positiva typerna av användare) är blandningen av privat och professionellt informerande. Det handlar om en fin balans, som alla som finns på sociala medier känner till: privat engagerar, medan megafonbeteende irriterar och slår tillbaka. Man måste alltså vara personlig, generös och lyssnande för att få utdelning på aktivitet på sociala medier - åtminstone ibland ("var femte gång"). Alltför kalkylerande utsagor slår också tillbaka och ger negativ effekt. Man bygger alltså oftast väldigt målmedvetet upp en offentlig och personlig bild av sig själv, det handlar om en social roll och ett avtal med oskrivna regler där alla är med på noterna.

Kivirinta diskuterar hur webben påverkar demokratin. I den forskning (eller teorier) hon redogör för är det allmänna omdömet rätt negativt: sociala medier är bara bubblor, politikerna orkar inte bry sig om att blanda sig i diskussioner som inte är konstruktiva och som är väldigt långt från deras egen uppfattning. Det är ingen (enhetlig) offentlighet, där åsikter verkligen kan prövas mot varandra och kan därför inte vara en plattform för deliberativ demokrati. Däremot tycker författaren att projekt av typen Din åsikt bäddar för en förbättrad demokrati - förutsatt att medborgarnas respons faktiskt beaktas.

Jag är inte helt säker på att jag delar Kivirintas omdöme. Populärast bland de sociala medierna är Facebook, både bland folket och politikerna. Twitter verkar vara god tvåa bland de mer aktiva, även om samhällsengagerade högtutbildade är kraftigt överrepresenterade där. Över hälften av finländarna i åldern 16-74 använder sociala medier. Dessa människor har en potentiell direkt kanal till de politiker som finns i samma medier. Frågan är om det är sämre för demokratin om kontaktytan mellan de politiska beslutsfattarna och medborgarna blir större även om det mätbara inflytandet är svårt att bekräfta.

Om riksdagsmannen tidigare oftast diskuterade konkreta frågor med en handfull människor (med undantag av valtider), finns nu möjligheten att höra en större mängd människor, vilket riksdagsmännen åtminstone enligt denna undersökning faktiskt gör på sociala medier! I en representativ demokrati fattar de förstås sina egna beslut och så måste det ju vara.

Jag har lite svårt att se det som ett enormt problem att folk som helst häver ur sig smörja på olika diskussionsforum (i stället för att föra en saklig diskussion på Facebook eller en blogg) inte är delaktiga i alla diskussioner: det är ett eget val och alla kan omöjligt höras i varje ärende. Att det öppnas för en lite bredare diskussion för dem som bryr sig måste vara en bra sak. Dessutom sänks tröskeln för deltagande alldeles säkert, då politiker finns närvarande på webben.

Jag är rätt övertygad om att även om sajter som Din åsikt eller andra kanaler för medborgarpåverkan i beredning och beslut skulle vara en "succé", kommer de sällan att engagera flera människor än några promille av befolkningen. Vi är helt enkelt för bekväma av oss. Vi betalar åt politikerna för att de ska sätta sig in i saker, också tråkiga och komplexa, och fatta beslut. Men vi kan bra tänka oss att kommunicera med dem, människa till människa. Det ligger mer i vår natur än att sätta oss in i invecklade och svåra frågor jämt och ständigt. Jag tror därför att utvecklingen är bra. Men vad det betyder för oss stackars arkivarier och framtidens historieforskare är sedan en annan femma. (Fortsättning följer ....)

Studeranden vill ha laptop

Förra veckan publicerades en rapport som gjorts av Suomen lukiolaisten liitto, dvs de finska gymnasiestuderandenas förbund. Rapporten baserar sig på en enkät som gjordes i våras. Svaren var drygt tretusen, svarsprocenten på webbenkäten under 10%, hyfsad för en enkät av denna typ. Undersökningen ger oss viktig information om vardagen i gymnasierna, som inom några år förväntas övergå till en "digitaliserad examen".

Studenterna är i regel positivt inställda till användningen av webb och datorer i undervisningen. De flesta använder dator flitigt och bedömer sin kompetens som bra.

Fyra av fem av de svarande har en laptop hemma och 85 % använder IKT då de studerar hemma, mot bara 57 % i skolan (varje vecka). De flesta använder skolans maskiner då de är i skolan. Under lektionstid är det tydligen på en del håll till och med förbjudet att använda egen dator. Att man inte under en  normal språklektion skulle få slå upp ord på webben verkar till exempel konstigt i mina öron.

Över hälften av lärarna anses vara positiva till användning av moderna tekniska hjälpmedel. Mest genomslag har användningen haft i språk- och modersmålsstudier. Det är textbehandlingsprogram som är det vanligaste man använt sig av. Endast 60 % har använt kalkylprogram och 38 % presentationer i skolarbete. I matematik har 40 % använt dator, men endast 4% i gymnastiken. De studerande efterlyste också undervisning i användning av andra källor än "Wikipedia", som jag tolkade det dels som undervisning i källkritik, men också i olika typer av faktadatabaser och sökteknik. Alltså lite mer om hur man kan hitta bra information förutom genom vanligt googlande.

Gällande utrustningen var studenterna mycket kritiska till att man skaffar dyra smartboards, medan de studerande saknar ordentlig tillgång till datorer och nät i skolan. Gymnasisterna var också rätt oroade över att det är så stora skillnader mellan olika skolor, lärare och läroämnen vad gäller nivån på undervisningen med hjälp av digitala hjälpmedel. Ungdomarna använder själva datorerna mycket för underhållningsbruk och de som är de flitigaste på denna front, är också de som använder tekniken mest för studier. Men är det så här vi vill ha det?

En av de allra viktigaste poängerna som jag själv uppfattar rapporten kommer med är att studenterna själva är en underutnyttjad resurs: Endast 11 % ansåg att de kan påverka hurdana investeringar man gör i skolan IKT, samtidigt som det ofta är duktiga elever som får hjälpa ovana lärare när tekniken strular. De flesta visste inte ens om det fanns några möjligheter att påverka. På denna punkt tycker jag det är alldeles klart att studenterna har den bästa kompetensen åtminstone för närvarande. Det var helt entydigt trådlöst nät och laptops man borde satsa på. Smartbordtänket härstammar från en gammal kateder- och kontrollmentalitet, som inte platsar i de kreativa och problemorienterade metoder som behövs i dag - då när man tar till datorn, vilket man inte heller enligt ungdomarna behöver göra hela tiden. Av lärarna ansågs cirka en tredjedel använda digitalteknik integrerat och endast en fjärdedel faktiskt handleda de studerande i användningen av tekniska hjälpmedel i studierna. Förutom mera utrustning önskade man också fortbildning för lärarna. Det är endast 9 % som anser att deras lärare är riktigt kompetenta på området.

Svenskan i Finland

De senaste åren har jag regelbundet fått oroade frågor av rikssvenska vänner och bekanta om språkklimatet i Finland. Indignationen i Sverige är reell, även om obildade politiker inte verkar reagera överhuvudtaget. Samtidigt är frågan oerhört mycket mer komplex än vad som ofta framställs. Själv reagerar jag emotionellt ofta med viss irritation på att svenskar beskärmar sig. Inte är det så att finlandssvenskar skulle leva i ständig ångest eller oro. Inte är det så att gemene finskspråkig finne skulle vara avogt inställd till svenskan.

Ofta har jag i stället känslan av att detta hör till kategorin självförverkligande profetior, saker som blir värre av att man gnäller i stället för att agera aktivt och framför allt konstruktivt. Finlandssvenska organisationer är ofta mästare på en passiv offerroll, som gärna kombineras med låg profil och få verkliga och generösa samarbeten över språkgränsen. Det enda som hörs från finlandssvenskar gällande svenskan i Finland är därför ofta negativt gnällande om hotade rättigheter och förlorade domäner. Det är inte bra.

Samtidigt stiger mitt blodtryck med jämna mellanrum över hur inskränkt och smalt det finska tänkandet är. Det är mera regel än undantag att information om viktiga finska offentliga projekt saknas på alla andra språk än den förbenade obegripliga (men så fina ...) finskan. Hur ska man kunna profilera sig internationellt, hitta synergier med andra nordiska länder, exportera sitt kunnande, samarbeta och därigenom spara resurser och stärka sitt eget kunnande, när man hela tiden åker solo?

Jag önskar verkligen en skärpning hos finska myndigheter på denna punkt. Inte för finlandssvenskarnas skull, utan för Finlands.

Appar som nappar och såna som inte gör det

Det här inlägget skulle egentligen handla om årets Apps4Finland, som avslutades på tisdagen med sedvanliga trevliga och nyttiga ritualer i Helsingfors. Årets pristagare var fina igen. Stormwind-simulatorn helt otrolig. Men vad jag egentligen efteråt funderade mest på var de riktningar utvecklingen tar, hur oväntade de kan vara, vad som blir allmänt använda applikationer och tekniker och vad som inte blir det. Hur fel förväntningarna kan slå ibland.

Att jag tänkte på detta har att göra med att jag nyligen sent omsider läste ut Castells Internetgalaxen. Den är skriven kring sekelskiftet då internets och webbens explosionsartade tillväxt redan tydligt kommit igång. Därför gör Castells korrekta iakttagelser på många punkter. Han identifierar nya mönster i kommunikation och maktstrukturer, trots att Google i det skedet var ett bland många små företag och Facebook inte ens var en glimt i ögat på Zuckerberg. Ändå tycker jag han underskattar webbens ekonomiska betydelse och hur internet påverkat ekonomiska strukturer. Vad som intresserar mig personligen mycket är de strukturer som uppstått mellan staten, företagen, medborgarna och öppenhetsrörelserna. Dessa nätverk är mycket komplexa, mycket mer komplexa än man först kunde tro.

Överlag tycker jag att begreppet NGO och dessa organisationers mandat och makt är intressant. Öppenhetensrörelsen har delvis organiserat sig allt mera, eftersom det är svårt att bedriva mer omfattande verksamhet utan någon som helst administration eller pengar, och delvis tvingats positionera sig i förhållande till marknader och företag vid genomförandet av olika projekt och uppdrag. Det har berott bland annat på praktisk skäl, men också på att sysselsättande effekter och ekonomisk tillväxt har varit explicita argument för att bedriva öppenhetspolitik. Samtidigt har detta skapat en del mer eller mindre uttalat missnöje inom rörelserna. Den ekonomiska "kontamineringen" av de idealistiska värderingar som driver många aktivister och att hantera privata ekonomiska intressen är en verklig utmaning, som de olika organisationerna och aktivisterna lyckats klara av i varierande grad. Det handlar i mångt och mycket om förtroende. En person eller organisation som blir för "marknadsorienterad" riskerar snabbt förlora i förtroende, som är det absolut viktigaste kapitalet då man drar nytta av frivilliga insatser.

Nätverk och makt är viktiga frågor och dem sätter Castells fokus på. Nätet som panoptikon och offentlighet är intressanta teman. Generellt känns det ändå som att allt som är skrivet före 2008 om nätet är föråldrat. Det är först nu som webbens potential som offentlig sfär börjar realiseras. Därför kan också Habermas teorier vara av stor vikt, trots att han själv avfärdat möjligheten av en ny genuin offentlighet. Men det är svårt att se vart vi är på väg och hur kommunikationssfärerna och makten i dem kommer att se ut. Det beror mycket på att vi helt enkelt inte själva nu realistiskt kan bedöma vilka tekniker som kommer att bli dominerade och ännu mer: hurdana funktioner de kommer att fylla.  <åsnebrygga> Som till exempel bluetooth-tekniken, som av Castells bedöms som extremt betydelsefull i framtiden.</åsnebrygga>

För ett antal år sedan, när bluetooth var nytt, var man övertygad om att visitkorten hade levt ut sin tid. Det var ju helt enkelt mycket enklare med elektroniska visitkort som man enkelt kunde suga in i kontaktlistor i telefonen. Vad man helt missade var ju hur mycket det lilla kortet säger utöver kontaktuppgifterna. Det är inte litet. För att inte tala om själva ritualen att utbyta korten, som är en liten gåvoritual av rang. Och glädjen att hitta ett kort senare, att kunna återvända till det. Det är rätt annorlunda att bläddra bland visitkort än att skrolla kontaktlistan upp och ner ...

Det var detta vi förde ett intressant samtal om på Apps4Finland-festen. Om att bluetooth har ett annorlunda, begränsat användningsområde i dag. Tyvärr minns jag inte motpartens namn, han hade inga kort på sig. Men han fick mitt. Jag lyckades, tror jag, låta bli att  dela ut andras kort, något jag ofta nästan brukar göra av misstag. Kortlekar är viktiga lekar.

Taggar och ämnesord

På dagens Onki-gruppsmöte presenterade Susanna Nykyri intressanta tankegångar som hon också forskat i, det vill säga ämnesordens innersta väsen. Hon kommenterade nu nyckelord som användare sätter på sina bloggar, som ett exempel på hur stor skillnad det kan vara på taggar och ämnesord som professionella indexerare använder. Det är en sak som man bör betänka om man tänker sig att låta allmänheten förse material med beskrivande metadata. Det handlar förstås om ett område det finns mycket forskning kring, hur nyckelord och taggande kan styras och struktureras, så att man får bra kvalitet på sökresultaten.

Jag är inte alls insatt, men ser det som ett faktum att vi lever i en tid då de klara distinktionerna mellan nyckelord och ämnesord, kontrollerade vokabulärer, tesaurier, klasser osv i praktiken övergår i en allt mer glidande skala av tekniker som kan och bör utnyttja, med genomtänkta tekniker, förstås. (Slå förresten inte upp tesaurus i svenska Wikipedia, ordet har en helt felaktig förklaring där och jag hinner inte ändra den nu. Den finska artikeln är däremot på rätt spår.)

Vad som slog mig av de exempel Susanna använde i sin presentation var att taggar ju ofta används som en sorts kommentar till själva texten, ett fenomen som är vanligt i synnerhet på Twitter. Då är inte ens avsikten att hjälpa vid sökningar, eller att förklara innehållet, utan de utgör en sorts metatext till själva inlägget.

Det är ett roligt fenomen. Jag måste omedelbart göra en genomgång av de bloggar jag följer. Jag skippade alla tidskrifter, fackbloggar och sådana som inte har inlägg från de senaste året. Återstod 47 bloggar. Av dem fanns det någon sorts etiketter eller kategorier på 32 stycken. Det var absolut flera än jag väntat mig! Ändå var det snabbt kollat bara två av dem som hade kommenterande "poetiska" etiketter. Det var intressant att notera. Jag tror de facto att många har sådana etiketter och kategorier som faktiskt hjälper läsare att söka i materialet. Men mitt urval är knappast representativt. Synpunkter?

Dagen efter Oscarstormen

Det fjortonde Oscardagsseminariet ägde i år rum i Topelia, dit musikvetenskapen nu flyttat. Seminariet var igen mycket intressant, en happening som man gärna hoppas skulle upptäckas av fler forskare. Det var nämligen (igen) slående hur smärtfritt forskare från olika discipliner kan mötas kring gemensamma frågor om betydelse, mening och tolkning, något vi alla medvetet eller omedvetet arbetar med.

Under dagen fick vi efter professor Altti Kuusamo lyssna till en kavalkad av unga doktorander och äldre forskare som alla använder sig av semiotisk teori. Eero Tarastis existentialsemiotik var ett nästan genomgående tema under hela dagen. I sin Z-modell visar Tarasti hur individen pendlar mellan moi (jaget) och soi (samhället) och dess mer abstrakta och konkreta nivåer i sin existens.

Oscar Parland var mest närvarande dels i Pirjo Kukkonens föredrag om barnens värld av tecken och bilder, som utgick från hans roman Den förtrollade vägen, dels då det årliga Oscar-priset överräcktes till Paul Forsell, som under många, många år arbetat med Synteesi det semiotiska sällskapets skriftserie och som varit en verklig tillgång för den finländska semiotiken.

Föredragen var mycket intressanta och höll hög nivå, tyckte jag. Oscardagen är ett utmärkt sätt att ta sig en semiotikdusch eller få en introduktion. Den enda förkunskap som krävs är lite insikter i humanistiska forskningmetoder.

Granskning av finska Wikipedia

I dag publicerade Helsingin Sanomat en granskning av finska Wikipedia. Det som är särskilt bra är att man erbjuder hela materialet till läsarna. Fantastiskt fint att man anammat ett sådant modernt journalistiskt grepp. Man hade valt ut 134 artiklar från olika områden och gett dem till forskare att utvärdera. Granskarna poängsatte artiklarna enligt sex olika kriterier: felfrihet, bredd och balans, källhänvisningar, aktualitet, neutralitet och tydlighet.

Som nyinvald i finska Wikimedias styrelse kan jag inte annat är vara glad över resultaten, som ganska långt bekräftade min uppfattning: artiklarna är av varierande kvalitet, men i huvudsak är åtminstone enskilda fakta korrekta. I synnerhet artiklar om historia och aktuella samhällsfrågor är svåra att skriva för lekmän, det hjälps inte. Det skulle därför vara mycket viktig att professionella historiker aktiverar sig mera för att hjälpa till att skriva de övergripande större artiklarna. Jag kan nämligen slå mig i backen på att 95% av alla ungar som ska skriva skoluppsats om t ex vinterkriget använder Wikipediaartikeln som en viktig källa. För att kunna skriva dylika övergripande artiklar om ett komplext ämne har man nytta av en akademisk utbildning. Det är ett oerhört viktigt sätt att sprida historisk kunskap och sprida sakkunskap överhuvudtaget.

Den allmänna bilden av vilka vi är, formas nog i dag också av Wikipedia. Man borde därför absolut kreditera forskare som anger sina wikipediaprofilnamn i sin publikationsförteckning. Jag har för mig att det i dag inte anses vara en merit i akademiska kretsar att skriva i Wikipedia, kanske till och med är tvärtom något man håller låg profil med. Det verkar helt absurt. Att någon i Wikipediasammanhang "avslöjas" som forskare är helt irrelevant. Kanske är det i själva verket det som är orsaken? Som det står i artikeln är en akademisk grad som argument ingenting värt i en diskussion på Wikipedia, det är sakfrågorna som avgör. Det kan förstås vara jobbigt att hamna in i käbbel om saker med lekmän om man vet att man har rätt. Samtidigt borde man ju orka stå upp för sanningen och kämpa för den. Fast jag har hört att det ibland kan vara mycket frustrerande att bli "rättad" fel gång på gång, och att en del har gett upp därför. Själv har jag varit alltför lat skribent för att ha råkat ut för sådant.

Resultaten av utvärderingen är i alla fall tröstande för dem som sörjt de sista stora finska förlagsproducerade uppslagsverken som gått i graven för flera år sedan. 70% av alla artiklarna i finska Wikipedia fick vitsordet utmärkt eller god vad gäller felfriheten. 90 % av artiklarna var enligt granskningen hyfsade vad gällde kvaliteten av angivna fakta. Fjorton av de 134 artiklarna fick något av de två sämsta vitsorden på denna punkt. Över hälften av artiklarna bedömdes som neutralt skrivna.  En tredjedel av artiklarna var inte helt aktuella, vilket å ena sidan är helt begripligt, eftersom de mycket aktiva wikipedianerna omöjligt hinner uppdatera alla artiklar kontinuerligt. En hel del av de äldre artiklarna är också baserade på äldre uppslagsverk.

Detta sammanhänger sannolikt också med bristerna i källhänvisningar, som onekligen fanns i många artiklar. Jag tror egentligen att detta är en av kärnpunkterna vad gäller informationsläskunnighet i dag: att man måste lära sig att kolla källorna. Att också skolbarnen måste lära sig detta. Kritisk läsning. Och frågan är om det inte är bättre så här: Vill vi fostra barn som vet att man "hittar fakta i en bok" eller barn som vet att man bör läsa allting kritisk och fråga sig varifrån olika uppgifter kommer? Jag fick nog lära mig att man hittar korrekta fakta i uppslagsverk, när jag var barn. Och det är ju inte sant. Tryckta uppslagsverk var inte heller alltid objektiva eller felfria.

Summan av kardemumman är precis det som sägs i slutet av Hesaris artikel: "Fråga alltså inte hur Wikipedia kan hjälpa dig -- utan fråga hur du kan hjälpa Wikipedia". Det gäller i synnerhet då man stöter på en av dessa lite äldre, bortglömda artiklar: om du ser ett fel: ändra det med detsamma! Det är hur enkelt som helst. Men ange också en källa. Den andra stora utmaningen som jag ser är att engagera de akademiska sakkunniga att ta sitt ansvar, i synnerhet för de jobbigare stora artiklarna. Goda idéer emottages.

Digital Humanities Finland

Genom min underbara medskribent Kenneth Nyberg har jag kommit kontakt med Mats Fridlund, svensk teknologihistoriker, numera professor vid Aalto Uni. Över en kopp kaffe frågade Mats mig om vad man på riktigt gör för forskning inom digital humaniora i Finland. Inte alltså digitalisering utan forskning i digitala material med digitala metoder. Bra fråga.

Efter att vi med Alex Snellman i tiden försökte sammanföra humanister kring dessa frågor för ett antal år sedan kring HumanistIT-seminarier, har jag inte själv noterat några mångdisciplinära samarbeten kring användningen av IT inom humanistisk forskning. Det finns en hel del fina projekt och lovvärda samarbeten kring korpusar och digitala editioner och dylikt, för att inte tala om en mängd stora och små digitaliseringsprojekt, men själv har jag haft lite dålig koll på helheten. Dessutom är min känsla att historikerna i allmänhet är lite på efterkälken. Man kunde bra använda både data och metoder som används inom andra discipliner oftare också inom historia.

Men som Mats sade: vi börjar ha en hel del material i digital form men vad ska vi göra med det? Vad kan vi göra av det? För det handlar inte bara om bra tillgänglighet, att det är kiva att man slipper gå till arkivet eller låna hem en bok, för att kunna göra historisk forskning i dag. Vi behöver fundera på nya forskningmetoder också.

Därför sammankallade vi hastigt och lustigt en träff dit vi försökte samla folk som har någon insikt i saken. I dag träffades vi så på Aalto uni (= Kauppis) och grundade nätverket Digital Humanities Finland. Arbetsspråket är av praktiska skäl engelska. Det var ett fint möte. Tusen frågor dök upp. Vi beslöt att börja med en Google-grupp och en hashtag: #digihumfi. Vi kommer också att ordna workshoppar, seminarier mm dels för att koordinera oss, dels för att höja kompetensen. Vi behöver helt enkelt lära oss mer om vad man kan göra.

Själv hoppas jag att vi också kan bidra till att skapa vettig och hållbar infrastruktur. Det nuvarande projektsystemet resulterar nämligen i drösar av databaser och webbpublikationer som blir svåra eller omöjliga att utnyttja. Senast i dag hörde jag om ett stort, mångårigt projekt som genererat massor av information, som nu riskerar bli helt övergiven. Inte bra.

Digital tid

En omläsning av Giddens Consequenses of Modernity fick mig att reflektera över hur tiden förändrats med de nya mediernas frammarsch. Tidsuppfattningen har påverkats på olika, delvis paradoxala sätt. Den första observationen är kanske att många saker har blivit snabbare i vår kommunikation och våra liv. Tack var att platsen nästan helt förlorat sin betydelse har vi blivit snabbare i våra handlingar. Meddelanden och informationsflöden rör sig i dag med blixtens hastighet och också vårt läsande och skrivande har försnabbats. 

Vi kan också mäta tiden noggrannare än förr, den gemensamma allmänna tiden har blivit mer exakt och enhetlig. Tack vare att vi kan kopiera och spara information så enkelt, kan vi också bättre kontrollera vår tidsanvändning. Vi kan se på tv eller på andra sätt ta del av material när vi själva vill, på våra egna villkor. Mobilteknologin gör oss också flexibla och otåliga. Man kanske försenar sig oftare från möten? Men man meddelar sig också och håller sig á jour med var andra finns och hur saker framskrider för andra på andra ställen.

Samtidigt har saker börjat gå i loopar. Eftersom information som tidigare försvunnit i pappersinsamlingen fortfarande ligger tillgänglig börjar material ibland plötsligt cirkulera på nytt och man kan lätt om man är ouppmärksam konsumera gammal information som ny. Man kan också upprepa saker medvetet som till exempel i Vine, där man enkelt kan göra videoloopar som snurrar om och om i det oändliga.

Å andra sidan har vi medier som Snapchat, som förstör ett meddelande omedelbart efter att man öppnat det. Då kan avsändaren och mottagaren tillsammans begränsa livstiden på informationen enligt eget önskemål inom de gränser applikationen ger möjlighet till.

Tiden har alltså blivit mer kaotisk och individuell. Den är inte längre lineär eller lika inrutad och överskådlig som under det senaste seklet. Från att ha varit delvis lineär, delvis uppdelad i cykler, har vi nu parallellt med den traditionella tiden en stor sfär där tiden samtidigt är anpassningsbar och svårkontrollerad.

Illusionen om att vara unik

Ambassadör Lidén sätter i dag fingret på en otroligt viktig punkt i en insändare i dagens Hbl, nämligen problemet att man i Sverige och Finland lätt fokuserar på skillnader och jämförelser så till den grad, att man blir helt hemmablind för de enorma likheter som finns mellan våra kulturer och samhällen. Dylikt navelskåderi kan vara mycket skadligt i globala och till och med europeiska sammanhang. 

Det faktum att vi har ett till stora delar gemensamt kulturarv som sträcker sig över flera sekler, att vi byggt upp våra samhällen med samma lagstiftning och lagstiftningstradition glöms i dag bort i kritiska ögonblick. Vi har läst samma litteratur och gör det fortfarande, ser på samma tv-program, har i huvudsak liknande politiska partier, vi talar delvis samma språk (och finskan är dessutom trots allt rätt influerad av svenskan), vi har liknande ekonomiska förutsättningar, klimat, geografi och så vidare. Listan kunde göras hur lång som helst. Det är klart att det också finns skillnader, och vi älskar att sätta dessa under lupp, söka dem och analysera dem i oändlighet. Det är förstås roligt och intressant, men också förödande.

Problemet är att kontakten mellan länderna i många fall är beroende av enskilda personers insikter och relationer, också då vi talar om myndigheter eller organisationer. Det är lätt hänt att man helt tappar den nordiska dimensionen med dess stora samarbetsmöjligheter och potentiellt stora synergier, om man inte kommer ihåg att kasta åtminstone en liten sidoblick över Östersjön oberoende av vad man sysslar med. 

Det är därför av mycket, mycket större betydelse än man tror, att man till exempel ser till att officiella rapporter och utredningar i Finland också översätts till svenska. Det handlar verkligen inte bara om att betjäna knarriga finlandssvenskar, utan om att man annars schabblar bort potentiella samarbeten. Man kunde här ta till alla utslitna konsultfloskler om att uppfinna hjulet på nytt, benchmarking, best practice och så vidare, men jag skulle bara helst tala om ett naturligt och enkelt samarbete som vi antingen kan underlätta eller blockera genom att rutinmässigt erbjuda eller inte erbjuda information till våra grannar i Skandinavien.

Det hela blir på något sätt extra uppenbart i dag då det gäller informationsresurser och -system. I Finland har vi till exempel ett gott kunnande inom semantisk webb och länkad data inklusive flerspråkiga ontologier (också på svenska alltså), medan man i Sverige till exempel har ett starkt kunnande gällande tillgängliggörande. Att utreda samarbetsmöjligheter skulle sannolikt bespara oss från en hel del extra kostnader, och samtidigt förhöja vår gemensamma know how (översättning till politiker: innovationer och förhöjd konkurrenskraft).

Man kan ju skratta gott åt sannfinnarnas självtillräckliga nationalism, men det skulle  vara bra för samtliga tjänstemän att inte kvittera internationellt samarbete med EU-hänvisningar och kontakter, utan att faktiskt också kolla om det finns mindre arbetsdryga, enklare och effektivare samarbeten att hitta också på närmare håll. Och att inte falla för synvillan om att vi är så unika, för det är vi verkligen inte.

Den öppna forskningens utmaningar

I dag har Helsingfors universitets kansler i en understreckare i Helsingin Sanomat (tillsammans med professor Juhani Keinonen) lyft fram diskussionen om open access för både forskningsresultat och -data. Framför allt vill skribenterna att forskarna själva ska ta i temat, agera, diskutera och analysera. Texten är i sig i grunden positivt inställd till öppenhet; det är dessutom ett stort skepp som redan börjat ändra kurs och knappast kan stoppas. Liksom inom så många andra områden har de nya medierna inom forskningsvärlden lett till en diversifiering och nya alternativa tillvägagångssätt. Skribenterna lyfter främst fram fyra potentiella problem, som jag läser det:

1. Immateriella rättigheter: dessa bör förstås avtalas, men i sak är forskarnas upphovsrätt oförändrad. Rättigheterna kan kringskäras av avtal med förläggare (som alltså inte betalar någon ersättning till skribenterna). Att forskarna själva drabbas av en föråldrad och underlig upphovsrättslag är det värsta här.

2. Att skydda materialet mot manipulering och missbruk sägs i texten vara ett dels tekniskt, dels juridiskt problem. Personligen ser jag absolut ingen förändring i detta bara för att data är digitala eller öppet tillgängliga. Det är ju inte så att folk ska kunna gå in och ändra i data? Jag har lite svårt att omfatta detta "problem". Tvärtom ser jag öppenhet som en garanti mot missbruk, plagiat och förfalskning.

3. Kostnaderna. Detta är ett reellt problem, som jag också tangerade i mitt förra inlägg. Open Access innebär i praktiken en förändring i hur finansieringsströmmarna inom den akademiska sektorn ser ut. Dessutom behövs det investeringar i infrastrukturen och nya bestående tjänster och funktioner inom forskningen. Men som sagt, ska vi ha någon forskning och innovationer, så måste detta skötas.

4. Konkurrens. Ser själv att öppenhet leder till sundare konkurrens i många fall.


I går hade vi det sista mötet för den tekniska "stödgruppen" inom projektet för långsiktigt digitalt bevarande. Det har varit ett intressant samarbete. Vi diskuterade hur man bäst kunde fortsätta arbetet. Själv anser jag att det finns ett stort behov av att koordinera, helst slå ihop, de nationella projekten kring forskningsdata och kulturarvsdata. De senare är nämligen en inte oviktig del av humanisters forskningsdata. Dessutom har man erfarenhet av indexering och tillgängliggörande på kulturarvssidan också. Det är framför allt viktigt att arbetet med standarder och metadata kan fortsätta på bred basis. Viktigt vore också att få ontologitjänsterna in under samma paraply och få in ett ordentligt, ändamålsenligt helhetsgrepp på innehållet i metadata. Vi kan inte naivt förvänta oss att bara en massa öppen data är allena saliggörande. Den är värdelös om den inte är ordentligt strukturerad, beskriven och länkad. För det behövs sannolikt en hel drös ontologier och register som borde sättas upp snarast.

Open access i praktiken

Kultur- och undervisningsministeriet satte år 2011 i gång ett projekt för att utveckla forskningens informationsstrukturer i Finland, det vill säga att ta hand om och öppna data forskningsdata och publicera resultat. Det stora Tutkimuksen tietoaineistot-projektet verkar inte ha något svenskt namn eller höra till den typen av projekt man informerar omvärlden om, vilket är mycket synd, eftersom det är ett ovanligt fint projekt också internationellt sett. Jag orkade inte längre än tio minuter försöka hitta ens ett svenskt namn på projektet, fritt översatt heter det alltså ungefär Forskningens informationsmaterial. Projektet koordineras med planeringen av det Nationella digitala biblioteket, vilket är mycket lovvärt. Man hoppas att planeringen av den tekniska infrastrukturen också omfattar utvecklingen av de ontologier och ontologitjänster som kommer att behövas för att hålla det hela samman i praktiken.

Projektet har en undergrupp som arbetat med tillgänglighetsfrågor och man har nu fått klar en rapport som handlar om Open Access-principerna, deras betydelse och förverkligande. Rapporten är lysande, även om just länkning av data kunde ha klämts in ännu i en bisats. Men de viktiga frågorna och inte minst utmaningarna beskrivs mycket tydligt och bra. Man har inte heller varit rädd för att "lyfta katten på bordet" som vi gärna säger i Finland, det vill säga ta tjuren vid hornen, vad gäller juridiska frågor: rapporten understryker att en revidering av upphovsrättslagen genom ett forskningsundantag är mycket viktigt att åstadkomma snarast. Lagstiftningen är i dag bristfällig, närmast absurd, och försvårar forskning och även granskning och spridning av resultat oskäligt också i lägen då inga egentliga ekonomiska intressen står på spel. Utom förstås det vårt land förlorar på att forskningen (dvs "innovationerna") lider.

Rapporten visar entydigt Open Access-politiken och besluten att öppna data är mycket grundligt förankrade på alla nivåer från OECD ända till nationell nivå. Lite mesigare blir policyn när man kommer ner på de enskilda universitetens nivå, tyvärr, och för mig personlighet helt obegripligt. Men riktningen är klar och arbetsgruppen kan bra och konkreta åtgärdsförslag att gå vidare med:

1. Alla ministerier ska se till att det finns en explicit policy för den forskningsverksamhet som lyder under dem.
...

2. Förpliktande, stöd och uppmuntran gentemot forskningsorganisationer och -aktörer 

A. Ministerierna ska beakta förverkligandet i sin resultatstyrning (målsättningar) och vid resursallokering

B. Finska forskningsfinansiärer ska beakta kostnader för OA-publicering

C.  [Ett projekt för att utveckla OA-publiceringens finansieringsmodeller i samarbete med forskare och tidskrifter]

D. Man ska uppmuntra hänvisningar till data, och belöna dem vars data det hänvisats till

E. Handledningen och rådgivningen för öppet publicerande ska organiseras heltäckande

F. Förhöjande av yrkeskunskapen och kompetensutveckling gällande forskningsdata ska beaktas vid planeringen av utbildning och fortbildning vid högskolorna.

E. Man ska stöda diskussionen om de nya möjligheter öppna metoder och öppna data erbjuder forskningen (t ex Digital Humanities)

[Här blir jag riktigt ivrig:]

3. Utveckling av tjänster som främjar och stöder öppenhet

A. Den nationella infrastrukturen och dess tjänster bör byggas på en solid grund [läs: inte några sjuttons projekt längre!!] och den bör erbjuda tjänster för att spara, söka och lagra data, metoder och publikationer. Infrastrukturen bör vara samordnad också i sådana fall material eller metoder inte kan publiceras öppet.

B. Tjänsterna planeras i ett helhetsperspektiv och i samarbete. Publikationer, data och metoder och deras metadata [:D] ska kunna förmedlas över öppna gränssnitt [:D] som också möjliggör gruvdrift [:D].

C. Man tar ansvar för utbildning och stödtjänster, rådgivning och marknadsföring både till producenter och [potentiella] återanvändare.

D. Man grundar en nationell koordineringstjänst för att stöda öppet publicerande och parallellpublicerande.

4. Främjande av praktiker som gynnar öppenhet 
...

5. Främjande av förändring i upphovsrättslagstiftningen

...

6. Uppföljning och utvärdering ...

...

7.  Internationellt samarbete ...


Som sagt: underbar läsning. Men som brukligt är på finska, används väldigt mycket passiv i texten och frågan är vem som egentligen på riktigt ska göra allt detta. För det kommer nämligen att kosta en hel del pengar och som vi vet har resultatstyrningen haft den otrevliga följden att enheter ofta och rationellt in i det sista slingrar sig från att göra något nytt eller på ett nytt sätt utan extra ersättningar, vilket just precis är det som drivit oss in i projekthelvetet. Å andra sidan: gör vi inte detta, kostar varje dag oss mera pengar (jag menar faktiskt kumulativt) i förlorade möjligheter och forskning, som kunnat bli så mycket mer betydelsefull och verkningsfull och effektiv om den varit bättre organiserad och möjlig att till alla delar effektivt återanvända på alla tänkbara sätt.

Tankar ur musik

I går kväll passade jag lite ex tempore på att gå på Lux Musicaes avslutningskonsert i Sjundeå kyrka. Det var Meta4 som fick avsluta det intressanta programmet, som i år igen var sammansatt av Joonas Ahonen. Konsertens program bestod av Sebastian Fagerlund, Felix Mendelssohn och som avslutning Alexander von Zemlinskys långa andra stråkkvartett. Före det sista numret presenterade Tomas Djupsjöbacka den dramatiska historien bakom det ovanliga verket av Arnold Schönbergs svåger. (Delar av historien framgår ur Wikipediatexten om Schönberg som finns bakom länken).

Det hela kändes oerhört gripande. Redan innan jag fick höra om bakgrunden till det specifika stycket, hade jag reflekterat över Zemlinskys liv och öde. Han verkar ha haft ett så olyckligt liv på många sätt, också detta verk komponerat mitt under brinnande världskrig, då också privatlivet måste ha varit i spillror. Och så slutade han dessutom sina dagar i exil i USA 1942 på flykt undan nazismen. Att ha levt som jude i Österrike på 1930-talet kan inte ha varit så muntert.

Om konserten i övrigt vågar jag inte säga så mycket, eftersom jag är så okunnig inom musik. Men det var otroligt vackert och kvartettens klang var helt fantastisk. Jag fick dessutom en väldigt stark känsla av att musiken når in till ställen i våra sinnen och hjärnor dit vårt medvetande aldrig når. En sak som man väl alltid känt till.

Seminarium om forskning i digitalarkiv

I går ordnade Historiallinen Yhdistys ett seminarium om digitalarkiv. På plats fanns Outi Hupaniitu som talade om forskarnas användning av digitalarkiv. Hennes viktigaste poänger var att det i verkligheten inte är så stor skillnad mellan olika användargrupper och att det faktiskt behövs mycket mer samarbete och kommunikation mellan olika parter för att kunna utveckla tjänster som bättre stöder forskarnas arbete. Andra talare var undertecknad och Jyrki Ilva som berättade om Nationalbibliotekets digitala samlingar. Det var väldigt intressant, tyckte jag. Trevligt att det finns människor med så stor insikt som jobbar med att ta fram tjänster. Nytt för mig var att Nationalbibliotekets webbhöstningsrobot faktiskt kör över robot-blockeringskoden, vilket gör att det till och med finns en del Facebook-sidor sparade i webbarkivet. Kort sagt appliceras finsk lag här, vilket kändes otroligt bra att höra.

För mig var ändå det nyaste Jussi-Pekka Hakkarainens presentation av det fantastiska Fenno-ugrica-projektet, där man i samarbete med det ryska nationalbiblioteket digitaliserat material på fenno-ugriska språk, vissa av dem försvinnande små, för språkforskare. Men samtidigt utgör det ju ett fint material också för historiker. Det var ett fint exempel på internationellt samarbete och forskarsamarbete. Inte helt dum process heller med en verkligen simpel editor för korrekturläsningen av den inlästa texten. När månne vi får ta den i bruk för bredare crowdsourcing? Vid tidningsbiblioteket har man å andra sidan gått in för att förse materialet med metadata genom talkoarbete (fi, tjänst på kommande), vilket nog är en minst lika bra idé.

Passion för bröd

Kannistos bageri har flyttat sin verksamhet ut till Hertonäs. Verksamheten hade helt enkelt vuxit sig för stor för de gammalmodiga och trånga lokalerna i Rödbergen, där man de senaste åren bakat på två olika adresser och haft kontoret på en tredje. Nu blev det slutligen möjligt att flytta till moderna bageriutrymmen och det innanför stadens gränser, vilket för mig som delägare och styrelsemedlem var en viktig sak.

I dag var det invigningsfest och vi ägare med familjer fick bekanta oss med det nya bageriet. Den passion och glöd som alla närvarande chefer visar för sitt arbete var otrolig, trots den enorma ansträngningen hela flyttningen utgjort. Man har hela tiden hållit produktionen i gång, vilket är en osannolik prestation. Ambitionsnivån är överlag otroligt hög. De traditionella metoderna, hantverket och rena ingredienserna är en hederssak för alla. Inte ett överflödigt tillsatsämne används. Man kokar hellre sin egen sylt än köper färdig, om den köpta inte fyller kriterierna (vilket den inte gör). Man arbetar med olika syrakulturer och skippar de allmänt använda brödförbättringsmedlen. Varje dag behövs bagarnas yrkeskunskap för att analysera surdegens humör för dagen, så att rågbrödet lyckas. Det är krävande och arbetsdrygt, men också mer givande för en utbildad bagare att få använda sin yrkeskunskap, i stället för att fuska sig fram till bröd som ser bra ut.

Järnladyns tredje äktenskap avslöjat!

Fick här om dagen ett mejl av Erik Stigzelius som läst min text om Elisabeth Kyhl, handelsman Burtz tuffa änka från 1700-talets Helsingfors. Hon gifte sig med överstelöjtnanten Jacob Gerdes ett antal år efter borgmästarmakens död, men han blev mer eller mindre utkastad efter en tid. Elisabeth var en mäktig kvinna som drev ett av stadens största handelshus. Hon kunde också vara mycket hård. Hon överlevde finska kriget och dog 1811 och titulerades fortfarande änkefru Gerdes då. Men herr Stigzelius, som bedrivit släktforskning, hade gjort ett intressant fynd!

Sveaborgs församling, Lysningar och vigslar 1760-1798, I Je:1, RA.

Sommaren 1783 gifte sig Elisabeth Kyhl en tredje gång, denna gång med regementspastorn Eric Stigzelius från Sveaborg! Det mystiska (eller väntade?) är dock att regementspastorn Stigzelius sedermera flyttade till Nagu, men tydligen utan sin (f.d.?) hustru. Ungefär vid tiden för äktenskapet verkade  pastorns son Lars Johan som lärare vid skolan på Sveaborg.

Så nu vet vi igen lite mera om den spännande Elisabeth, tack vare det viktiga arbete som görs inom släktforskningen i vårt land. Fastän nu infann sig förstås en del nya frågor, som väntar på svar. Kanske något kommer fram inom Sveaborgsprojektet, kanske på annat sätt. Trots att det finns "lite" material kvar från 1700-talets Helsingfors, finns det ännu mycket att upptäcka på grund av att källorna och informationen är så splittrade i olika arkiv och samlingar, att det är oerhört svårt att få en helhetsbild av något alls. Men mycket kommer nog att klarna tack vare forskningsprojektet vid Helsingfors universitet och säkert också tack vare släktforskningen.

Exportprodukter

Det stod i dagens tidning om finsk utbildning som exportprodukt. Goda resultat i Pisa-undersökningarna har gjort att man tydligen börjar anse detta vara något man borde göra pengar på på annat sätt än indirekt. Enligt ledaren i dagens Hesari är det bästa man kommit på att man kan uppbära terminsavgifter för högre utbildning av utomeuropéer och östeuropéer. Problemet är väl att våra universitet och yrkeshögskolor inte alls befinner sig i samma kvalitetskategori som grundskolan. Fast det kanske inte dom förstår som kommer från andra sidan jordklotet, tror man möjligen. Eller förstår man inte det själv? Att internationella kontakter inom högre utbildning är något man på alla tänkbara sätt borde underlätta, så att globala kompetensnätverk som når ända till Finland kan skapas och underhållas?

Däremot tänker man sig enligt samma tidning tydligen att man kan försvaga gymnasiets allmänbildande karaktär. Vi kan ju alltid försöka efterlikna den svenska modellen, som visat sig så bra. Eller inte. I och för sig kan jag omfatta tanken om om att 18 ämnen är lite i överkant. Men att ämnen som under olika tider av de mest varierande orsaker råkat skrivas in i gymnasielagen skulle kvarstå som obligatoriska, bara för att man vill undvika att göra reformen till ett ärende för parlamentarisk behandling är ansvarslös politik. Att religion också i gymnasiet(!) skulle vara obligatoriskt, men inte samhällskunskap eller filosofi är minst sagt konstigt.

En av gymnasisterna kommenterar i artikeln att cellbiologin känns överflödig, den är inget man minns efteråt. Grejen är nu bara den, att vi dagligen bombarderas med ytterst skruvad information om till exempel vacciner, miljöfrågor eller skönhetsprodukter. Det är därför verkligen viktigt att tillräckligt många människor i vårt land kan genomskåda och kritiskt granska olika "fakta" som seglar omkring. Det kräver nog att man har viss kunskap och också har lärt sig vad vetenskaplig forskning går ut på. Det är kanske inte viktigt att man om fem år kan räkna upp alla cellens delar, men man måste kunna förstå att ingen undermedicin kan ersätta medicinsk vård för ens barn.

Om våra politiker och tjänstemän på riktigt anser det viktigare att medborgarna har fått sig (ännu en) dos av livsåskådningskunskap eller religion i gymnasiet, än att de förstår varför det talas olika språk i vårt land blir jag nog rätt betänksam. Är det faktiskt så vi värderar kunskaper i vårt land? Är det så att vi vill ha en tillräckligt jämnt sluttande nedförsbacke från de lägsta klasserna till de högsta utbildningarna? Och kvaliteten på det senare ska (av)säkras med att göra yrkeshögskolorna till aktiebolag med resultatansvar?

New Public Management handlar om att man vill styra med ekonomiska medel, det vill säga att man skapar konkurrens och en skenbar frihet för verksamheterna. Samtidigt avsäger sig den högsta ledningen en hel del av ansvaret och framför allt verklig substansmässig styrning och ledarskap. I stället för att samordna skapar man lätt kaos och ineffektivitet. För att ta yrkeshögskolorna som exempel: i stället för att göra upp en långsiktig och riksomfattande plan på hur och var folk ska utbildas till vad, måste skolorna själva försöka anpassa sig enligt bästa förmåga och hoppas på att följande finansieringsrunda ger tillräckligt med pengar, så att man inte blir tvungen att lägga ner och omorganisera verksamheten för mycket. Man anser väl till exempel att man gett universiteten "långa" finansieringsavtal på tre år, men då en forskarutbildning från början till slut tar typ åtta år, för att inte tala om hur länge det tar att bygga upp kompetens av internationell nivå, är tre år en skrattretande period. Vi borde tala om tio, tjugo år. Minst. Det är inte så här man skapar akademisk frihet eller högre utbildning av toppkvalitet, genom att tvinga högskolor att driva in kontanta pengar eller arbeta kortsiktigt under hög prestationspress med hopplösa projektarrangemang.

Forskare, arkiv och digitala material

I dag ordnades av Arkivverket ett intressant och viktigt seminarium (fi) om utvecklingen av digitala tjänster vid Riksarkivet. Seminariet inleddes med en presentation av Tomi Ahoranta som arbetar med att utveckla Arkivverkets digitala tjänster. Man har sedan 2009 målmedvetet gått inför att utveckla verksamheten för att bättre nå ut med material. Ett relevant projekt är Arkivverkets port där man presenterar arkivmaterial på en bra sätt. Man har också till exempel börjat utveckla arkivpedagogiska material och publicera ljudmaterial. Utvecklingen är högst välkommen och verkar mycket bra.

Arkivverket har också haft ett fint projekt kring utvecklingen av en tjänst för att skapa permanenta länkar och underlätta källhänvisandet. Projektet presenterades av Anu Lahtinen, som deltagit genom att testa det nya verktyget vid produktionen av en artikel (fi). Genom att använda de URN:ar arkivet erbjuder är det enkelt att skapa bestående länkar till källmaterialet i sina hänvisningar.

Följande talare var István Kesckeméti, som presenterade det utvecklingsarbete som gjorts för att geokoda gamla kartor. Arbetet är imponerande och om jag förstod det rätt finns det tankar om att låta användare hjälpa till med att skapa ny metadata, som avsevärt förbättrar både sökbarhet och användbarhet hos de fina material som finns. En utmaning är att hitta tillräckligt användarvänliga och lämpliga verktyg med öppen källkod att använda vid talkoarbetet.

Efter lunchen presenterade professor Matti Sintonen det arbete som görs vid Finlands Akademi för att skapa infrastruktur för forskning. Mycket riktigt påpekade Sintonen att humanistiska ämnen är särskilt utmanande på grund av att datan ofta inte är numerisk, utan har andra mer komplicerade format, som kräver mycket mera planering och är svårare att koordinera. Lite orolig blev jag personligen över den uttalade bottom up-metoden, det vill säga genom hårt konkurrensutsatta projekt, av vilka endast en bråkdel kan få finansiering. Min känsla är att det framför allt skulle behövas lite toppstyrning och prioritering utifrån ett helhetsperspektiv för att ro iland det hela. För närvarande finns det en enorm risk av mångdubbelt arbete, bristande dokumentation, metadata och koordination inte minst inom humaniora, något som hotar den vetenskapliga kvaliteten och verkligen försvårar den så maniskt efterlysta "innovativa" verksamheten. Humanister kämpar i dag i regel ensamma på olika håll med de stora utmaningar som produktion och arkivering av digitala material utgör. Vi behöver omgående en nationell instans som tar hand om detta och den kan nog inte sättas upp som ett "projekt".

Mycket av detta blev tydligt i Jarmo Nieminens efterföljande utmärkta presentation. Nieminen har använt sig mycket av databaserna över döda i inbördeskriget och under vinter- och fortsättningskrigen samt databasen över krigsfångar. Dessa är fantastiska resurser för forskare, men också krävande på grund av att de är så olika sinsemellan. Nieminen visade också hur viktigt det är att kunna hämta större datamängder och arbeta vidare med dem i tabelldokument på den egna datorn. Men vad händer med dessa bearbetade och berikade filer? Hur kunde de utnyttjas av andra? Nieminen efterlyste också möjligheter att lämna kommentarer till enskilda uppgifter i databasen. I dag är det krångligt att få kompletteringar eller korrigeringar införda i databaserna. Som helhet var Nieminens inlägg en mycket bra kommentar till Sintonens dito. Min bedömning är att det behövs omfattande stöd- och infratjänster för att ta hand om hela detta problemkomplex. Det gäller dessutom inte bara Arkivverket, utan minst lika mycket universiteten och alla andra minnesorganisationer. Detta kräver en helhetssyn, som ser beklagligt frånvarande ut i dag.

Följande presentation gavs av Jesse Keskiaho som arbetar med ett högintressant projekt Codices Fennici, som på sätt och vis bli en fortsättning på det fina Fragmenta Membrana-projektet. Det var samtidigt också ett exempel på hur svårt det är att i praktiken kunna göra dylika på varandra följande eller besläktade projekt på ett tekniskt och åtminstone för användarna rationellt sätt sammanhängande. Jag vet inte om Sintonen var kvar längre efter kaffet, men han borde ha hört detta och tagit det till sig: hur kunde man undvika dylika svårigheter i framtiden?

Själv fick jag tala sist, vilket alltid är lika utmanande på en fredagseftermiddag. Å andra sidan kunde jag göra det kort och skonsamt, eller åtminstone försöka göra det. Jag tog mig muntert an problematiken ur informationsspecialistens perspektiv och till min glädje var det ingen av de närvarande sakkunniga som protesterade mot något jag sade ... Jag hoppas det inte berodde på omständigheterna, utan på att jag inte var helt ute och cyklade. Framför allt försökte jag fokusera på vikten av rik metadata och på att berikande alltid är bra, oberoende vem som bidragit med informationen.

Public service

Ramlade i dag mer på grund av tur än skicklighet in på en del intressanta möten på Yle. Public service-bolaget har en storsatsning på gång gällande metadata och att få ordning på alla sina informationsresurser. Eller ordning finns väl, men det handlar om att bryta silon och kunna länka mellan dem och skapa tjänster och funktioner som tjänar kunderna. Arbetet är otroligt intressant och ambitionsnivån hög. Vad som gläder mig särskilt är att man förmår se utanför de egna väggarna och till exempel har ett gott samarbete med Nationalbiblioteket. Länkad data är framtidens melodi, helt klart.

Open Knowledge-folket fick också besöka Yle Plus, alltså den "datajournalistiska" enheten, som de facto arbetar med att producera innovativ webbjournalistik överlag. Intressant nog kom datas hållbarhet och arkiveringsfrågor spontant på tal. Det är relevanta frågor, som man kanske inte alltid hinner tänka på, men man borde ju i regel kunna länka och vara så transparent som möjligt inte bara gällande journalistiska material som berör samma ämne, utan också relationer i ett tidsperspektiv eller gällande källor. Man borde kunna följa texter och påståenden bakåt i tiden, genom olika versioner och till alla källor. "Context is king", skulle jag vilja säga.

En viktig poäng som jag tjatade om i alla sammanhang var att Yle inte bara borde fokusera på att betjäna medborgarna, utan också journalister vid andra medier. Det borde ske just genom att erbjuda också data och dokumentation kring it-projekt, men även gällande andra typer av informationsresurser. Vad jag närmast avser är infrastruktur för länkning av data. Vi skulle till exempel behöva en ontologi över mediaproducenter över tid. Också andra resurser som man kunde erbjuda bestående URI på kommer säkert att uppstå under arbetet. Yle som allmännyttig och förhållandevis resursstark aktör inom mediebranschen borde föresätta sig att stöda andra medier och journalistik överlag.

Alla helgonmödrar

Det är flera som skrivit om sina farmödrar denna helg, bland annat har Åsa skrivit ett bra och viktigt inlägg, som jag känner så väl igen. Min egen mormorsmor försörjde sina fem barn som tvätterska (egentligen var de dessutom flera). Fast jag måste medge att jag inte riktigt känner igen skamkänslan, fast jag kanske borde. Jag har själv jobbat med att städa och jag respekterar mycket människor som arbetar med sådana grundsaker år ut och år in. Jag skäms kanske snarast för att jag lever i ett samhälle där kvinnor får sämre lön och där man ansett det självklart att löneförhöjningar är något som ska ges procentuellt och vad värst är, att inkomstklyftorna ökar trots att det går "dåligt" i ekonomin. Det sista förutom helt oförsvarligt direkt dumt.

Heidi Parland, f. Runeberg, f.d. Enckell

Min egen farmor levde nog sist och slutligen också ett ganska enkelt liv, trots att hon var sonsondotter till den stora nationalskalden och sondotter till den berömda skulptören. Eller enkelt liv är kanske inte det bästa ordvalet, då det gäller Heidi. Men om henne har det skrivits mycket, och jag har också tidigare tangerat ämnet i ett inlägg. Arvet från Heidi är nog att alla hennes barn och barnbarn har mer eller mindre starka språkliga och litterära intressen. Och ja, vi är ju rätt många bibliotekarier i släkten, insåg jag nyligen. Böckerna och litteraturen var normen, som också jag har arbetat med.

Min mormorsmor har fått ge sitt namn till vår äldsta dotter, Vilhelmina. Hennes egen yngsta dotter Irja var min mormor, som gjorde sitt livsverk på Helsingfors Telefonförening. Hon var ambitiös och arbetade hårt hela sitt liv, efter sin pensionering med handarbeten. Jag brukar ibland tänka på hur stolt hon måste ha varit över sin dotter som tog studenten och läste vid universitetet. Och hur stolt hon i dag skulle vara över sina barnbarn. Det gör mig glad. Fast över mina handarbeten skulle hon nog inte ha varit så stolt. Liksom inte Mina-mommo över mitt tvättande och städande ... Men sånt är livet. Man gör vad man kan av vad man har.

Irja Ulriksson f. Edelman

Listor och partier

Jag blir upprörd då jag hör politiker tala om "konsumentskydd" för väljarna och listval och blockpolitik som någon sorts lösning för deras egen inkompetens att bedriva långsiktig och verkningsfull politik. Vad de begär är mera makt åt partierna, i synnerhet deras ledning. Få saker känns för mig så motbjudande inom politiken som val med listor. Har svårt att se hur det kunde öppna för en starkare demokrati. Snarare ser jag framför mig ett oändligt myglande och spelande i kabinetten om vem som är tillräckligt snäll och lämplig för att få vara med och på vilken plats på listan. Bättre demokrati? Säkert inte.

Vår gemensamma historia

Årets aktiva proseminaristgrupp i hissan är liten men naggande god. Det är alltid lika roligt att följa med hur sökandet efter en frågeställning utvecklas och småningom mognar. Friheten är inte lätt. Många skulle säkert gärna få serverat för sig ett källmaterial, en rubrik och tillhörande forskningslitteratur på en silverbricka. Då skulle man nog tyvärr förlora mycket av inlärningsprocessen.  För trots att det för studenterna känns frustrerande med ett så luddigt uppdrag som att "skriva en vetenskaplig uppsats inom historia", är själva inringandet av ämnet en viktig process då det gäller att lära sig självständigt akademiskt arbete. Man måste tänka själv.

Flera av studenterna har bollat med tankar kring normer, förväntningar och spridning av idéer under olika tider och i olika sammanhang.  Trots att sådan forskning hör till den allra svåraste, är den otroligt givande då det gäller träning i kritisk granskning. Ett exempel: då vi i dag tillsammans begav oss till Nationalbiblioteket för att bekanta oss med några typer av referenslitteratur noterade vi omedelbart hur bibliotekets samlingar och litteraturen där avspeglar mycket av den nationalistiska historieskrivning vi levt med fram till de senaste åren i vårt land. Förgäves sökte vi bland matriklar över präster andra än evangelisk-lutherska herdeminnen, eller några matriklar över ryssar ... Så kan det gå.

Bokmässa

Bokmässan i Helsingfors, två dagar bakom, en dag kvar för mig. Otroligt roligt och intensivt, så många samtal med så många kloka människor och så många som flimrar förbi, som man inte hinner tala med.

Vi lanserade Brages Pressarkivs nya söktjänst Presstanda på fredagen. Lyckligtvis fungerade nätet då. Nu på lördagen var telefonnätet så överbelastat att webben inte funkade alls. Jag fick ta till verbala medel i stället. Jag diskuterade också mycket samarbeten med tidskrifter som vi delar monter med. Det ser verkligen ut att finnas spännande grejer vi kan göra tillsammans.

Det finns tidskrifter och tidskrifter

De senaste veckorna har det pågått en diskussion om Open Access-tidskrifters pålitlighet, sedan ett test visat att en ansenlig del av gratistidskrifterna på webben inte hade en ordentlig granskningsprocess. Det var en viktig påminnelse om att inte allt som ser ut som vetenskap på webben är det. Till saken hör att undersökningen gjordes av Science. Som verkligen inte är Open Access utan förtjänar pengar på att ta betalt för tillgång till forskningsresultat.

Öppenheten är ändå att föredra eftersom den också innehåller bra vetenskap och peer review-tidskrifter av hög kvalitet. Dessutom ger den ett gott underlag för till exempel vetenskapsbloggare, som börjar fylla en allt viktigare roll i både granskning och popularisering av vetenskap. Men förmågan till kritiskt läsande är viktig. Man kunde också hoppas att Publikationsforum, som styr det vetenskapliga publicerandet i Finland, skulle ta som sin uppgift att guida både forskare och allmänhet vad gäller kvaliteten i Open Access-tidskrifter.

VR finns på twitter ... eller inte

Vilken glädje en liten stund i morse. En liten stund trodde jag faktiskt att våra kära statsjärnvägar vaknat till verkligheten och satsat på en fräsch twitterkommunikation. Nästan lika bra som Helsingfors legendariska byggnadskontor.

Även en svenskspråkig kan väl halka, så här är vår service även på svenska: http://t.co/P6RpR6l8Mj #helsinki
— Rakennusvirasto (@Rakennusvirasto) October 21, 2013

Men icke sa nicke. Självironin och humorn var för bra för att vara sanna, misstanken bekräftades av Juho Jokinen i hans blogg. Det blev ändå något av dagens twitternyhet i Finland. Reaktionerna var mycket positiva. Man skulle gärna se att VR själv tog över kontot och fortsatte i samma stil. För som sagt, så här går det om man inte värnar om sin profil på webben. Det gäller både privatpersoner och organisationer. Man sätter sin image verkligen på spel. Lyckligtvis råkade VR ut för en hygglig och mycket skicklig person. Det är inte omöjligt att få mycket positiv uppmärksamhet i sociala medier, men det kräver mod och öppenhet.

Hyvät matkustajat. Junassa on langaton internet-yhteys. Katso @yle_areena sta päivän #suoralinja ja #VR:n Twitter-lanseeraus, jos netti ei p
— VR (@ValtionRautatie) October 21, 2013

Uppdatering : VR:s "svar" tyder på att man nog behöver fundera på sin kommunikationsstrategi ganska snabbt (via @NikuHooli) Varför talar man om sina appar i stället för att direkt gå i dialog med twittersamfundet? Dylik försiktighet ("vi låtsas inte om det falska twitterkontot, för om vi nämner det hittar folk dit, utan skriver istället hur nördiga vi kan vara") är inte alls rätt sätt att hantera situationen enligt mig. I sociala medier ska man vara generös med information och bjuda på sig själv. På riktigt.

Kontextsmitta

Jag blev av Jolin Slotte uppmärksammad på att tidskriften Popular Science tagit bort kommentarfunktionen på sina artiklar. Orsaken är att forskningsresultat visat att kritiska och till och med osakliga kommentarer påverkar receptionen av de fakta som presenteras i artikeln negativt. Enligt samma logik kunde man tyvärr stänga av samtliga kommentarfält i alla medier. Jag noterar att inte heller Tiedelehti eller Illustrerad vetenskap verkar ge möjligheter att kommentera artiklar. På Tiedelehtis sidor finns däremot ett diskussionsforum, som håller hyfsad kvalitet, likaså på Agricola-net, som kan anses vara en webbpublikation för historiker men också historieintresserade. På Argicolas sidor ser man också att diskussionsplattformar som erbjuds separat från själva artiklarna inte genererar så mycket kommentarer.

Som Jolin mycket riktigt påpekade för mig, är det en relevant fråga var populärvetenskapliga diskussioner ska föras. Att de förs är ju viktigt. Lika så är det väl känt, att vi påverkas skrämmande mycket av kontextuell information. Att någon skrivit totala stolligheter på en sajt som upprätthålls av en ansedd och trovärdig instans, gör att de får oskäligt mycket tyngd bara på grund av sammanhanget. Samma gäller alltså Yles webbsidor enligt mig. Samma kommentar ser helt enkelt olika ut på Hommaforum och på Yles sida. Det hjälps inte.

Jag drar mig ändå för att ta till mindre dialog och mindre kommunikation som en lösning. Jag är kanske naiv, men jag tror att man med tillräckligt mycket fakta och bra argumentation ändå kan övertyga en stor del av människorna. Sen finns förstås dom som inte går att övertala med fakta, men de måste hållas i minoritet. Det gäller bara att hålla huvudet kallt. Det finns erfarna skeptiker som man kan lära av.

Jag har för mig att det cirkulerade en tagg på Twitter här om dagen som man kunde använda för att be om hjälp för att hantera obehagliga webbdiskussioner som spårat ur. Om alla "förståndiga" människor kunde hjälpas åt att överrösta trollen, var och en bara med ett kort inlägg här och där, kanske vi kunde styra diskussionerna i en mer konstruktiv riktning. Sådan lär gå att göra. Förslag på taggar?

Dagens sanning, morgondagens lögn?

I dag hade vi det tredje Media Information-seminariet. Temat var sanning och lögn, eller med andra ord källkritik och tolkningar av verkligheten. Seminariet var i år en del av Social- och kommunalhögskolans 70-årsjubel och tyngdpunkten låg därför på media och journalistik. Fast som vi konstaterade flera gånger under dagen har historiker och journalister väldigt liknande uppdrag, ethos och utmaningar.

De två första talarna, Lars Hertzberg och Henrik Meinander, började med att dissekera sanningsbegreppet. Meinander talade om hur både journalisternas och historikernas uppgift handlar om att förklara vår verklighet, oftast i en narrativ form. Både Anu Koivunen och Farida Vis tog upp detta; hur berättelser med klassiska strukturer, skurkar, hot och faror ofta formar dessa berättelser på ett sätt som får oss att frånse eller glömma att fråga efter fakta. De enkla förklaringarna i vad som skett, eller morfologin om man skulle tala med Vladimir Propp, och  stereotyperna slår otroligt snabbt igenom i synnerhet i krissituationer, då det är bråttom att sålla i informationen. Anu Koivunen påpekade dessutom att journalister ibland kan tendera att vara med om att skapa en "storm" i sociala medier, som sedan kan användas som ett "tryck" som nu senast i fallet Hautala (min länk). Trots att den minimala twitteroffentligheten i Finland verkligen inte kan anses representera någon "allmän folkopinion" (min kommentar). Men likväl kan den sedan citeras i massmedia och få en oproportionerligt stor tyngd. Farida Vis visade förresten också hur svårt det är att ens få ett grepp om hela twitterdiskussioner. På seminariets hemsida kommer vi att lägga ut material från seminariet, det kan löna sig att kolla det!

Anu Koivunen for ganska hårt ut mot journalisterna. Hon manade dem verkligen att satsa på kvalitet och transparens fram om snabbhet. Det är förstås viktiga frågor som aldrig kan diskuteras tillräckligt. Men det räcker inte heller att bara diskutera. Man måste handla. En intressant observation som jag fick med mig av Koivunen och Vis var att massmedia är relativt svaga på att korrigera felaktig eller vinklad information de själva spridit, medan Twitter har en fenomenal förmåga att relativt snabbt korrigera desinfomation.

Nedan en del twitter, mera material kommer allstå att läggas upp av Brages Pressarkiv.

Memornetbesök

I fredags fick jag den äran att delta i Memornets höstseminarium i Tammerfors. Memornet är både en doktorandutbildning och ett forskarnätverk. Spindeln i nätet är professorn i informationsvetenskap Eero Sormunen. Vad som är speciellt fint är att nätverket omfattar både universitet och minnesorganisationer. Det skulle vara verkligen viktigt i dagens läge att få in folk som doktorerar i arkiv, bibliotek och museer. De pågående omvälvningarna kräver mycket kompetens och forskning. Minnesorganisationerna borde också vara aktiva forskningsinstitutioner, inte bara inom sina ämnesområden, utan även inom utvecklingen av sin egen verksamhet. Man borde alltså uppmuntra sin personal att disputera och anställa doktorander som sysslar med frågor som behandlar informationsvetenskapliga frågor såsom användbarhet, öppna data, samarbete med användare, pedagogiska frågor etc etc. Det finns väldigt många sätt man kan utveckla verksamheten så att den bidrar till samhället och kulturlivet på nya sätt. Detta borde vara en strategisk tyngdpunkt för alla: Hur kan vi få en större samverkan med samhället?

För att kunna gå framåt behövs, som Ulla-Maija Peltonen från SKS också sade, insikt i och förståelse om var vi står nu och hur vi hamnat hit. Under dagen diskuterades eller nämndes väldigt många olika teoretiska ramverk och ansatser för att göra detta. Det är sannerligen ingen brist på teoribildning.

Innan jag måste springa i väg fick jag av Ilkka Mäkinen (det var många roliga återseenden på seminariet) boken Good book, good library, good reading, som verkar vara en verklig pärla för alla som är intresserade av bokhistoria, läsning och bibliotek. I Ilkkas egen artikel finns också riklig användning av Google Ngram Viewer, vilket är otroligt intressant och spännande ut metodologisk synpunkt. Rekommenderas varmt!

I min egen presentation pratade jag allt möjligt (mest sådant som finns eller är på kommande i Historia i en digital värld), lite utgående från Matthew Kirschenbaum och Lev Manovich. Prezin i sig är i sig själv extremt oinformativ. Man lever inte alltid riktigt som man lär ...

Topelius den borttappade

Senast i dag presenterade jag igen det fantastiska Topeliusprojektet för en grupp studerande. Eftersom vi just läser Fältskärns berättelser med minstingen slog det mig att det kanske skulle finnas en efterfrågan att få den som ljudbok. Sådana har nämligen våra barn lyssnat på till lust och leda. Samma romaner om och om. Röde orm har varit en av favoriterna från mycket unga år.

En snabbdykning i nätbokhandelns sortiment var lite nedslående, som fallet brukar vara när det gäller klassiker på svenska. Varken i Sverige eller Finland verkar särskilt många förlag, bokhandlare eller lärare efterfråga klassiker - trots att de inte ens har copyright längre. Läsarna hör antagligen till dem som har böcker i släkten eller kan använda bibliotek.

På sikt är det ändå rätt oroväckande. E-böcker och editerade utgåvor i all ära. I Finland fanns åtminstone tidigare en bra serie av finlandssvenska författare som var så kallade folkupplagor. Bland andra fanns Hertiginnan av Finland  med där. Jag vet inte om serien fortlever, och hur som helst begränsar den sig till finlandssvensk litteratur. Men hur är det med världsklassikerna på svenska?  Försöker man söka på Leo Tolstoj eller Thomas Mann i den svenska nätbokhandeln är resultatet nedslående. Inte ens Krig och fred, banne mig!! Men De tre musketörerna hittar jag som ljudbok. Endast som ljudbok.

Jag tror på ljudböcker. Läs in dessa romaner, sälj dem som e-böcker och billiga pockare! Vi behöver mer äldre litteratur på svenska. Ljudböcker kräver inte ens högläsande föräldrar, som förstås är bra, men inte alltid finns till hands i den grad som skulle vara bra (jag tror inte en enda förälder i dag hinner eller orkar läsa så mycket som man kunde läsa). Ljudböcker kan också vuxna lyssna på medan de tränar, kör bil, diskar eller väntar på sömnen, men inte orkar läsa. Hellre det än flödeshelvetet.