måndag 21 december 2015

Omstöpning av humanistisk utbildning och forskning?

Riksarkivarie Jussi Nuortevas utredning om hur den strukturella utvecklingen och profileringen av humaniora kunde gå vidare har för några dagar sedan blivit färdig och publicerats av universitetens samarbetsorgan Unifi. Undervisnings- och kulturministeriet har redan en längre tid försökt styra universiteten mot "profilering" (och i förlängningen givetvis "bortval"). Unifi har beställt en hel serie utredningar om läget och möjliga utvecklingsstigar inom olika områden, vilket har påverkat Nuortevas fokus så att exempel samhällsvetenskaper och filologi lämnats utanför. Med tanke på frågor om infrastruktur gör det att helheten inte blir så täckande som den skulle må bra av, men infrastrukturen för digital humaniora som helhet kräver annars också en utförligare genomgång för att kunna utvecklas på ett ändamålsenligt sätt, och den hör kanske inte hit.

Nuorteva argumenterar mycket bra för vikten av humaniora. Han påpekar att ensidiga satsningar på hårda, "nyttiga" vetenskaper med mätbara, direkta ekonomiska resultat kan leda till ojämlikhet och försvagade sociala strukturer och bristande förståelse för värderingar och kultur. Därför hotar en sådan skevhet också samhällets förmåga att utnyttja deras resultat. Han lyfter också fram att humanister har sämre sysselsättningsgrad inom ett år efter examen än de flesta andra högskoleutbildningar. Själv är jag lite frestad att säga att man också borde fråga hur lyckliga eller nöjda människor är med sitt liv tio år efter att de utexaminerats ...

Nuorteva pläderar för tydliga satsningar på digitalisering, där vi ligger på efterkälken jämfört med våra nordiska grannländer. Lyckad digitalisering kräver god kompetens både vad gäller teknik och samarbete och internationellt samarbete. Även långsiktigt digitalt bevarande är viktigt enligt Nuorteva, som anser Initiativet för öppen forskning och vetenskap har en viktig funktion att fylla då det gäller koordinationen av arbetet.  Utredaren föreslår att det grundas kompetenscenter för digital humaniora vid universiteten i Helsingfors, Tammerfors, Uleåborg och Åbo.

Förslagen som handlar om att sätta ordning på olika institut och utveckla utbildning och tenure track system är inte överraskande utan verkar följa allmänna linjedragningar som jag ser det. Som Nuorteva påpekar har många institut uppstått kring engagerade enskilda forskare, vilket gör att jag på sätt och vis är lite tveksam till att börja tukta dem. De fungerar kanske ibland som miljöer som ger dessa forskare utrymme och frihet att arbeta på mera nydanande sätt utanför etablerade hierarkier och strukturer. Så jag hoppas det inte blir ett självändamål att integrera dem i fakulteter på alla håll. Det kan tänkas att det har också negativa effekter vad gäller mera kreativa och dynamiska grepp.

Vad som gör mig särskilt glad är att riksarkivarien lägger så mycket vikt vid finskan, svenskan, samiska språk och även ryskan. Publicerandet för inhemsk publik är mycket viktigt inom humaniora, inte minst för samhällets egen skull. Därför måste man värna om det och till exempel beakta monografiproduktionens särdrag bättre.

Vidare rekommenderar Nuorteva att Konstuniversitetet flyttar till Otnäs och tar med sig filmvetenskapen, men förblir en egen högskola. Konstutbildningen kunde enligt honom också utvecklas vid Lapplands universitet, men läggas ner vid Östra Finlands universitet. Däremot föreslår han att Östra Finlands universitet tillsammans med Helsingfors universitet och Åbo Akademi kunde sköta teologin.

En intressant idé, som går något emot vad man själv tänkt sig i Helsingfors, är att grunda en ny helhet för kognitionsvetenskap. Nuorteva har tydligt sett värdet av den otroligt fina semiotiska skolan vi har i Helsingfors och som blivit skamligt illa behandlad med tanke på dess internationella nivå. I Nuortevas vision kunde man slå ihop estetik, erfarenhetsforskning, kognitionsforskning och semiotik till en mångdisciplinär ny enhet med internationell potential. Det låter intressant och spännande i mina öron. För övrigt tycker utredaren att de små "orkidé-ämnena" skulle vinna på att samlas i Helsingfors.


Nu blir det intressant att se vilka reaktioner som kommer på utredningen.

söndag 20 december 2015

Nytt pris till minnet av Stella





Nu har Stella Parlands minnesfond grundats i samband med Svenska Kulturfonden. Tack till alla bidragsgivare!

Avkastningen skall användas för ett pris till en konstnär eller en grupp konstnärer för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet, till sin karaktär gränsöverskridande med avseende på språk, kultur eller genre och i en anda av humanism, öppenhet och kanske humor eller med anknytning till italiensk kultur. Pristagaren eller pristagarna ska gärna vara verksamma inom teater eller litteratur. Priset utdelas vart tredje år vid kulturfondens utdelningsfest.

Priset utdelas första gången vid kulturfondens utdelningsfest 2016. Då skall den prisbelönta verksamheten ha anknytning till scenkonst.

Fondens kapital kan också senare utökas genom gåva eller testamente. För mera information kan man kontakta mig, SLS eller Svenska Kulturfonden.

fredag 11 december 2015

Regn ute, sol i sinne

Intensiva två dagar i Göteborg. Efter omständligt räknande och funderande kom vi med Kenneth till att det var fjärde gången vi träffades. Också denna gång diskuterade vi historia i en digital värld och vart vi egentligen vill komma med den nya versionen av boken som vi tycker behövs. Och vad som bör göras för att komma dit. Den som är intresserad kan lämpligen följa med vår sajt de närmaste veckorna (eller månaderna/åren). Jag träffade också Jenny Bergenmar första gången i livet och vi hade oändligt mycket att tala om vi också, om digital humaniora, forskningsdata, forskningsinfrastrukturer, datakvalitet, undervisning … Ett givande seminarium var det också med bra diskussion, tyckte jag.

I dag insåg jag att jag hade en dryg timme ledig tid, varvid jag rusade till Svensk Nationell Datatjänst (svensk motsvarighet till vårt dataarkiv). Jag fick ett helt fantastiskt mottagande: sju-åtta människor kom helt ex tempore för att höra om utvecklingen i Finland, närmast om Initiativet för öppen forskning och vetenskap och de nya tjänsterna som gjorts på CSC och så diskuterade vi aktuella frågor gällande forskningsdata. Även Språkbanken och Litteraturbanken finns ju vid Göteborgs universitet, där man nu dessutom håller på att sätta i gång ett masterprogram i digital humaniora. The place to be, alltså.


På flyget hem märkte jag att jag plötsligt hade två exemplar av min bok. Jag måste ha plockat på mig en extra under dagen. Månne det är Jennys …? Fast alla jag träffade talade ju om Research Data Management?

torsdag 10 december 2015

Det digitala är nu

I går var det en historisk dag i Helsingfors. En blandad men entusiastisk samling akademiker från nästan hela landet samlades för att berätta för varandra om sin forskning och sina projekt. Det stora intresset ledde till att var och en fick bara tio minuter på sig, men man hinner säga rätt mycket på den tiden och det blev en spännande helhet.

Utvecklingen har varit enormt snabb. Det är inte många år sedan diskussionen rörde sig på ett mer teoretiskt och hypotetiskt plan, då historiker diskuterade digitala material och metoder. Men nu har vi ett stort gäng forskare som redan är i full gång med forskningen. Spännande är också hur öppenhetstänket följer rätt naturligt med de nya arbetssätten. Jag börjar allt mer se att det är en inneboende egenskap i digital forskning. Den slitna frasen om att informationen vill vara fri verkar trots allt ha sina grunder. Det handlar om kommunikationens egen ekonomi, där det faktiskt är det lägsta motståndets lag som gäller. Det känns som en hoppingivande och härlig sak.

Dagen började med ett block om text. För mig var det en glädjande nyhet att ett nytt Horizon 2020-projekt för OCR-inläsning av handskriven text. Finska riksarkivet kommer att samarbeta i READ-projektet med tyskspråkiga arkiv, vilket är viktigt och nog behövligt. Särskilt vill man ha hjälp med att formulera specifikationer och test och man hoppas på samarbete med forskare. Även vi Tammerfors universitet arbetar man med digitaliseringsprocesser för handskrivna brev i ett stort projekt kring krigstids korrespondens. Andra väldigt intressanta exempel var SKS projekt Codices Fennici. Med fanns under dagen också flera presentationer som baserade sig på mer eller mindre manuell indexering av tidningstexter. Metadata lyftes också fram Johanna Ilmakunnas, som diskuterade digitala resurser om föremål och hur de kunde användas.

Minnesorganisationernas kataloger och metadata är ju inte skapade för forskning, utan för administration och förvaltning av samlingarna. Samtidigt har metadata och dessa kataloger blivit mycket intressanta för forskningen eftersom de är digitala, sträcker sig rätt långt tillbaka i tiden och är hyfsat väl strukturerade dvs semantiskt rika. Men det finns en del utmaningar i användningen av dessa material. En inte alldeles oviktig fråga är vad det egentligen är vi undersöker, då vi jobbar med metadata. Patrik Aaltonen lyfte i sin presentation fram en viktig aspekt: tolkningens och klassificeringens problem. Som exempel använde han Morettis arbete med genre-indelningen av romaner under historisk tid. Problemet är ju att genren inte är någon inneboende egenskap i texten som man med någon algoritm oberoende av tid och kontext kan utvinna automatiskt. Det handlar alltid om tolkningar som är luddiga i kanterna och beroende av kontexten då tolkningen görs, den kan skilja sig mycket mellan individer. I kataloger har man strävat till att minimera tolkandet med noggranna regler för hur t ex sidnummer eller boktitel ska anges. Men det finns ofrånkomligen skillnader i hur man tolkat och registrerat dessa på olika ställen under olika tid. Ofta är man tvungen att tolka informationen en gång till för att göra den användbar för forskning. Frågorna kan bli ännu mer komplexa då det gäller museiföremål, där de materiella aspekterna ofta är ännu viktigare i proportion. Vad är det man beskrivit i katalogen och hur noggrant är det gjort? Vems tolkningar? Så vad är det egentligen vi forskar i då vi forskar i metadata? Det varierar mycket, beroende på vad vi letar efter och hur vi går till väga.

En annan aspekt som jag kom att fundera på i går är det att dessa samlingar och kataloger ofta uppstått i en statlig och sedan 1800-talet nationalistisk kontext, som inte nödvändigtvis korrelerar med det omgivande samhället. Som exempel kom jag att tänka på den bokhistoriska forskningen i Finland som visar hur drastiskt bokkulturen skiljer sig från den bild man får från vår nationalbibliografi. Därmed inte sagt att katalogerna, som alltså utgör förteckningar på “inhemsk” utgivning skulle vara mycket signifikant del av hela den tryckta kulturens ekosystem, men vi talar då om lokal litteratur förlagskultur och ekonomi och forskning. Dessutom ger det digitala formatet möjligheter att kombinera material och gå över språkliga, organisatoriska och politiska gränser, vilket man redan gör i flera projekt. Mina reflektioner är kanske snarast ett exempel på att man inte borde utgå för mycket från existerande dataset i sin forskning för att då t ex inte falla oavsiktligt i en traditionell nationalistisk historietolkning.

För övrigt presenterades forskning i den digital kulturens olika former, digitala samlingar och spännande metoder och material. Flera av exemplen var spånor, vilket kanske är rätt och bra: de digitala materialen täcker ändå alltid bara en del av materialen och metoderna kan svara bara på vissa delfrågor, då man gör mer allmänhistorisk forskning.

Historieforskningen i Finland håller på allvar på att gå in i den digitala åldern, vilket har stora effekter som även är indirekta och drabbar alla forskare, så som t ex förändringarna i den vetenskapliga kommunikationen. Det ska jag tala mera om i morgon här i Göteborg.

tisdag 1 december 2015

Ge oss en broms!

Knowledge Exchange är ett europeiskt nätverk för nationella instanser som arbetar med forskningsdatatjänster. Med finns många ledande experter och det var därför faktiskt intressant att få delta i nätverkets tioårsjubileum som firades i dagarna tvenne i Helsingfors. Naturligt nog är öppenhet en viktig målsättning och rubriken för seminariet var Pathways to Open Scholarship.

Vi hade fyra teman: Fördelar, risker och gränser, Forskarens framgång, Teknologi och Publicering och tjänster för publicering. Målsättningen var att försöka komma på konstruktiva sätt att komma framåt med att förbättra forskarnas verksamhetsmöjligheter och främja vetenskapen. Upprepade gånger hördes utrop som att "Forskningen är sönder" eller "Det vetenskapliga publicerandet är sönder".  Det är uppenbart att sättet man försöker mäta forskningens resultat och kvalitet inte fungerar och dessutom har tråkiga effekter, att vi har systemproblem med hur alltsammans är uppbyggt, som inte går att fixa i första taget. Mängderna av varierande digitala forskningsdata ställer oss också inför verkliga utmaningar. Vem ska fixa detta? Vem ska fixa tjänster och användbara it-system? Vem ska se till att open access-publicerandet kommer igång? Man borde locka inte tvinga, det måste ju vara vettigt för alla ... Det var inte så konstigt, att de olika diskussioner ofta sammanflätades. De extremt svåra förhandlingarna med förläggare som pågår och utvecklingen inom open access-tidskrifternas nya finansieringsmodeller inger ett visst hopp. Ett motstånd mot de alltför dyra och ineffektiva systemen har vaknat på många håll.

Jag gillade särskilt en kommentar av Clifford Lynch, där han menade att vi begår ett fatalt misstag, då vi förknippar den vetenskapliga kommunikationen med utvärdering av forskare och deras insatser. Det är just denna typ av begreppsförvirringar och logiska missar som digitaliseringen som samhällelig och kulturell process driver fram. Det digitala är annorlunda och att medierna blir digitala gör att vi måste revidera samtliga våra värdesystem (man kan med fördel se också forskarnas meriter som en sorts eget ekonomiskt system). Mäter vi publikationer mäter vi fel saker. Det har blivit så sjuttons uppenbart, men att hitta alternativ är inte lätt. För vi behöver också utvärderingssystem som är i viss mån reduktiva, det verkade alla vara ganska överens om. Allt annat vore naivt.

Men Lynch hade också ett ganska intressant lösningsförslag. Han hänvisade till matematikernas sätt att gemensamt utpeka viktiga utmaningar, bevis eller frågor som man söker lösningar på (t ex Millenium-problemen, men det finns ju andra). Då kan man mäta hur en enskild forskare lyckat mot dessa utmaningar. Å ena sidan kan man tänka att det är orättvist enkelt att peka på avgränsade problem inom matematiken, men å andra sidan tycker jag man också kan se det som ett bevis på att direkt "nytta" inte heller behöver vara allenarådande kriterium. I alla fall var det ett intressant och enligt mig ett mycket plausibelt sätt att närma sig frågan. Att peka på problemen och forskningsfrågorna innan man löst dem kunde vara fiffigt på många sätt och fungera som legitimation och intresseväckare också inom andra discipliner. Till saken hör förresten att matematiken vad jag förstått är en mycket öppen disciplin.

Många, många konkreta förslag och önskemål dök upp då vi till slut försökte skriva ett brev till julgubben (trots vissa diskussioner om huruvida det är någon vits, var han bor och vem han överhuvudtaget är). Mycket hoppades man nog på att vetenskapssamfundet står på sig mot monopol och inte heller förlitar sig på en finansiär, men man ansåg att en fungerande marknad och kommersiella aktörer (förläggare) ingalunda per definition är av ondo. Man önskade att vetenskapliga societeter och samfund skulle agera, att man kunde bygga på existerande tjänster, satsa på bibliotek och dataarkiv och framför allt utveckla systemen så att de på riktigt är användarvänliga och underlättar forskarnas arbete och framför allt önskade man en time-out vad gäller mätandet. I synnerhet unga forskare, men varför inte alla, kunde verkligen må bra av en sabbatsperiod på några år då inga publikationer räknades. Give us a break! tyckte man, tills vi hunnit fundera igenom detta och fixa systemet så att det funkar igen.


söndag 22 november 2015

Nödvändigheten av humaniora

Redan i våras stod det klart att regeringen vill skära enorma summor av universitetssektorn. Vid Helsingfors Universitet har man räknat ut att det för dess del rör sig om över 100 miljoner euro under valperioden. Det betyder att man i snabb takt förlorar 15% av sin finansiering. Vid universitetet finns idag tolv fakulteter (om man räknar Soc&kom som en egen fakultet) och femton andra separata enheter. Sammanlagt finns det cirka 10 000 anställda. Finansieringen varierar mycket mellan olika fakulteter och enheter, både till storlek och källor. Helsingfors Universitet producerar överlägset mest utexaminerade människor i Finland av alla universitet, dubbelt så många kandidater och nästan dubbelt så många doktorer som t ex Aalto universitetet. Veterinärer och doktorer i farmkologi utbildas bara vid ett annat universitet. Kring en tredjedel av alla tandläkare kommer från HU. Doktorerna i humaniora, statsvetenskaper och pedagogik, i naturvetenskaper är alla minst tre gånger så många som vid de andra universiteten, i medicin minst det dubbla. Nästan alla doktorer inom argo-forst, nästan varannan jurist, en klar majoritet av alla teologer kommer från Helsingfors Universitet. * Positionen som det starkaste forskningsuniversitetet är ganska klar, men också som utbildare av läkare, tandläkare, jurister, lärare och tjänstemän är HU oersättligt.

I detta läge är det kanske ändå inte så bra att pressa de många universiteten i vårt land med frågan om på vilket område de tänker vara på världstoppen om några år. Är det klokt att tänka att man ska köra ner något område vid landets största forskningsuniversitet? Eller tänker man att de mindre universiteten kraftigt ska specialisera sig och lägga ner stora delar av sin verksamhet?

Frågan är relevant eftersom idén med en universitetsutbildning är att den sker i nära samarbete med forskningsverksamhet. Är man faktiskt färdig att offra den högre (ut)bildningen i regionerna på ett sådant sätt? Finns det inte ett självändamål i att motverka en koncentration av eliten till huvudstadsregionen? Måste alla universitet producera toppforskning på de områden de har undervisning? Hur tänker man här? Behöver vi inte en lokal bildad grupp på flera orter i Finland - eller gör sådant populism svårare?

Forskningen tenderar dessutom att bli också mer mångdisciplinär. Det är ett sätt att åstadkomma nya ansatser. Ju fler mångfaldiga miljöer desto bättre förutsättning för kreativa samarbeten med nya infallsvinklar. Själv tycker jag inte riktigt om tanken att ens en kandidatexamen ska kunna ges utan aktiva forskare i samma hus.

Som humanist är man förstås särskilt orolig för att humaniora, som ett område där resultat och lönsamhet är svåra att definiera, ska råka illa ut. Ändå är det just humanisterna i Helsingfors de som rankar bäst bland alla finska universitet internationellt. Men ranking och "impact" är sekundära vad gäller humaniora och samhällsvetenskaper. I dag borde deras betydelse stå tydligare än någonsin: för att kunna greppa och hantera de förändringar som är på gång är deras insatser ovärderliga. Vem annan kan förklara varför kriser uppstått och hur de utvecklas? Kulturforskare och pedagoger har rykt in och hjälper till både i teori och praktik med att hantera utmaningar i kommunikation och integration. Är det inte också precis förståelse för kultur och samhälle, som kan hjälpa oss med att bättre sätta våra fina innovationer i människors händer och hjälpa till att anpassa och marknadsföra dem både här hemma och i utlandet?

I slutet av veckan besökte igen humanistiska fakultetens internationella Advisory Board Helsingfors Universitet. Den otroligt snabba och kraftfulla utvecklingen inom digital humaniora i vårt land uppmärksammades särskilt. En förutsättning som inte får glömmas för denna gynnsamma utveckling är att vi inte behöver bara humanister, utan också nya tydliga satsningar och investeringar i de ibland misskrediterade "stödtjänsterna" för forskare. Det handlar inte om onödig byråkrati som ska skäras bort, utan tvärtom viktiga förutsättningar för att forskningen ska kunna genomföras på det sätt den har potential. Vi behöver bibliotek, informatiker, it-stöd, jurister osv för att kunna bygga upp verksamheten. I veckan kom glädjebudet att Finland äntligen gått med i CLARIN-samarbetet, men vi behöver mera internationella samarbeten kring infrastrukturer. Vi behöver stark närvaro i t ex DARIAH, OpenAire och RDA. Jag hoppas att det finns förståelse, öppenhet och aktivitet för detta på alla nivåer i vårt land.

lördag 14 november 2015

Hotbilder




Vad som är vardag i de områden folk flyr från blev det igår i Paris. Det är fruktansvärt.


Efter att ha lyssnat på presskonferensen från Statsrådsborgen nyss blev jag än mer fundersam. Det är klart att man måste reagera, men vilket är budskapet och vilka är premisserna man utgår från? 

Vad man ville säga var att Finland är ett tryggt land. Det stämmer. Brottsligheten ser ut att ha gått tydligt neråt de senaste åren, även om det begås mycket brott mot liv i västeuropeiska mått mätt. 

Min uppfattning av stora terrorattacker är att de som utförts i väst brukat koncentreras i tid till några timmar, för att maximera kaos. Åtminstone hade det väl varit så under de senaste decennierna? Jag kan inte påminna mig om serier av attacker, som skulle ha pågått under flera på varandra följande dagar i annars fredliga områden, långt från krigshärdar?

Därför känns det lite olyckligt att man talar om en förhöjning av säkerheten vid gränsområden och om noggrannare övervakning av utlänningar. Signalen är att hotet kommer utifrån. På sätt och vis går man i den riktning terroristerna vill. Det största hotet de närmaste veckorna och månaderna i vårt land kommer sannolikt från helt inhemska knäppskallar och fanatiker, som kommer att försöka sprida skräck och späda på oro och i värsta fall ta till våld mot oskyldiga "utlänningar". Man borde följaktligen framför allt höja beredskapen vid asylboenden. Detta är också en orsak till oro i längre perspektiv.

Det sägs att det första offret i kriget är sanningen. Men det farligaste vi kan offra är förtroendet för våra medmänniskor, oberoende av ursprung eller bakgrund. Det är den signalen jag skulle vilja höra nu från våra politiker och myndigheter. Låt inte vårt samhälle smittas av konflikter och spänningar. De är ett mer reellt hot nu än några utländska terrorister.

tisdag 10 november 2015

Hej, vi testar!

I Silicon Valley har man väl hållit på med fail fast-konceptet redan till lust och leda. Att åstadkomma utveckling snabbt och effektivt kräver att man upptäcker fel i ett tidigt skede. Helst innan man planerat ett jätteprojekt med gigabudget med spikade lösningar från början till slut. Det kräver att man testar halvfärdiga idéer. Också i vårt land har man nappat på detta så väl, att det nu finns inskrivet i regeringsprogrammet. Till saken hör att man bör veta när det lönar sig att testa och vilken risken är. Den sistnämnda ska vara överkomlig, helst mycket liten.

I dag fick jag vara med på yrkeshögskolornas Liike-seminarium, där man diskuterade samarbets- och utvecklingsprojekt som man bedrivit både internationellt och över sektorgränser. Diskussionen gick mycket kring den "försökskultur", som lanserats i regeringsprogrammet och verkar vara ett finländskt påfund (ordet alltså). I ett samhälle där vi storknar i alldeles för många och stora projekt är det visserligen välkommet med en lite smidigare ansats. Särskilt bra passar den förstås just i ett sammanhang av tillämpad forskning och utbildning, det vill säga i yrkeshögskolor. Eftersom poängen i första hand är att lära sig. Man lär sig ofta väldigt mycket av misslyckanden.

Särskilt fina var utvecklingsdirektören från Sydöstra Finlands YH Kalevi Niemis inledningsord. Han utgick från Sara Heinämaas text i Helsingin Sanomat om hur betydelserna håller på att urholkas i vårt samhälle och vår offentliga debatt. Niemi ställde den viktiga frågan om varför yrkeshögskolorna egentligen finns. Heinämaa varnar för hur fokus allt mer ligger vid oväsentligheter. Strukturer och floskler förvandlas till självändamål och vi riskerar mista en samsyn om vad som är bra och eftersträvansvärt. Niemi konstaterade att utbildningen finns till för samhället. Det goda livet var också ett begrepp som återkom under dagen. I tider av ekonomisk osäkerhet tycker jag det är allt viktigare att man förstår att det faktiskt är det viktigaste (och inte det samma som vinst eller tillväxt).

Det bästa vi kan göra är att ge unga människor erfarenheter och kunskap att bygga på och mod och vilja att testa på olika saker. För vi vet faktiskt inte hur världen ser ut om tio år eller femtio, då dessa studenter ännu förhoppningsvis är i arbetslivet. Därför var det fint att se den drive som fanns och den tro på styrkan av samarbete och mod. Fast vi måste igen akta oss för att fästa oss för mycket vid formen och metoden. Målet är det viktiga.




Sitras film från 2012

lördag 7 november 2015

Pilutta er!

Har ni märkt att vi har fått ett fantastiskt nytt system, Kanta, som har alla förutsättningar att effektivera hälso- och sjukvården i Finland? Det tog typ tjugo år att bygga upp, men det gjordes målmedvetet och med en klar helhetsvision för ögonen. Den första lilla riktigt synliga saken, med direkta konsekvenser för oss vanliga människor, är e-recepten. Så kan saker funka, så borde de funka i it-åldern. Men som sagt det tog väldigt många år att bygga upp, mycket arbete, från lagstiftning till informationsarkitektur. Långsiktigt, målmedvetet arbete med helhetstänk.

Med det nya systemet finns det förutsättningar till att förbättra sjukvården och förenkla tidigare byråkratiska processer.

Å andra sidan har vi fått följa med skanderande i media de senaste dagarna kring den "alldeles för ineffektiva" sjukvården. Svårt att se hur någon kunde tappa ansiktet grundligare än vår nuvarande statsminister. Möjligen kan han utklassas av utrikesministern, som ännu mer flagrant svikit alla sina tidigare "ideal". Inte ett snack om substans eller värderingar, bara maktspel på äkta sandlådsnivå. Om jag inte fått läsa om Kanadas nya regering skulle jag ha resignerat inför mina mest cyniska tankar om politiker och demokrati. Kanske finns det hopp i alla fall?

Men tillbaka till reformivern, som ständigt flyttar fokus från det relevanta till det sekundära och därför också är ett maktmedel i sig. Vi hade ganska många sekler något som kallades län i detta land. Ända till 2010. Då skulle det reformeras och effektiveras. I stället har vi i dag regionförvaltningsverk. Man skulle spara 20%, men jag lyckas åtminstone inte snabbt hitta någon utvärdering, nu då fem år gått om så skett. Min känsla är att man minskat personalen och upphandlar en hel del arbete. Förutom regionförvaltningen har vi ju också Närings-, trafik- och miljöcentraler. Och förstås landskapsförbund. Dom har ju förstås alla olika gränser.

Nu håller man på att på allvar sätta igång ännu en reform, vars innebörd och förverkligande verkar oklara. Exakt hur allt arbete ordnas och att det hela verkligen ska bli effektivare har åtminstone gått mig förbi. Slutresultatet av regeringens förhandlingar verkar vara att vi också i fortsättningen kommer att ha både glest bebodda områden och områden med mycket människor och mer resurser. Kontrollen över  både processer och kostnader kommer antagligen att bli mer begränsad då vinstbringande företag ges större spelrum. Erfarenheterna av upphandling har inte varit goda alla gånger. Det är genuint svårt för mig att se var inbesparingarna ska komma.

Framför allt skulle det behövas mer långsiktighet, för effektivering är inget som kommer snabbt. Tänk om man skulle lägga åt sidan maktspelet och återupprätta länen och slå ihop alla verksamheter igen och flytta en större del av sjuk- och hälsovården på dem?  Man kunde kanske också påbörja ett ännu större, typ tjugoårigt projekt: i stället för att stifta nya lagar, skulle man ta sig an lagstiftningen och skriva om den. I klarspråk med färre lagar. Slå ihop, förenkla, modernisera. Systematiskt med bred, sakkunnig och långsam beredning.

Nåväl. Nog drömt. Deadlines är väl viktiga i dag och ska väl numera ligga högst några dagar i framtiden. Inte för att man sen behöver bry sig om dem. För de var ju bara som man sade. När man är minister får man säga vad man vill. Om man inte vill lyssna till statens revisionsverk.




torsdag 5 november 2015

Om öppenhet, granskning och mätande

I dag ordnades i Kajsa-biblioteket ett seminarium om hur nya öppna verksamhetsformer växer fram inom humaniora. Arrangör var det fina Termbanken-projektet . På plats var också Martin Paul Eve som varit med om att ruska om det humanistiska förlagsfältet på senare tid i och med projektet Open Library of Humanities. Målsättningen är att hjälpa den långsamma humanistiska vetenskapliga forskningen på traven på väg mot öppenhet genom att införa en finansieringsmodell som baserar sig på avgifter som bibliotek förbinder sig att betala. Fokus ligger på monografier, men under veckan har också en språkvetenskaplig tidskrift flyttat över från Elsevier och övergått till en öppen policy, som resulterar i ett mycket effektivare distributionssystem.



Eve hade många intressanta poänger och mycket diskuterades också hur man överhuvudtaget ska kunna evaluera forskningen och forskarnas insatser i den nya miljön. Jag försökte försynt säga, att man kanske borde strunta i hela idén om mätande. Eve formulerade det mycket bättre: så länge vi försöker mäta och evaluera enligt etablerad praxis, kommer detta alltid att styra forskarna mot traditionella medel och metoder. Om man i stället skulle evaluera människors kompetens och kapacitet och sedan ge dem förtroende att syssla med det de bedömer som viktigt och intressant, skulle man i stället skapa en kontext där risktagning inte är så farligt och där nya verksamhetsformer och idéer faktiskt kunde födas.

Mycket diskuterades också frågan om allt det "extra" arbete som forskare i dag gör för utgivningen, såsom redaktörs- och granskningsarbete. Detta arbete är osynligt och svårt att värdera och därför inte heller meriterande. Det behövs både ökad transparens och ett större erkännande för sådant arbete. Annars finns en risk att systemet säckar ihop. Det finns en gräns för hur mycket professorer och forskare kan sitta uppe på nätterna och göra sådant arbete, medan de producerar artiklar åt sina arbetsgivare och finansiärer på dagarna.

Överhuvudtaget är det ohållbart att som i dag förvänta sig att forskare ska kunna prestera toppresultat, samtidigt som man skär ner i resurserna, ställer till med osäkerhet och kaos i organisationerna med omorganiseringar och uppsägningar och ifrågasätter värdet av stödtjänster. Som Elina Pirjatanniemi så fint skrev i dagens tidning är "byråkraterna" helt ovärderliga. Världen och forskningen blir allt mer komplexa och det behövs mycket stöd och tjänster för att forskare ska kunna ägna sig åt sitt jobb, istället för att bråka med datorer och rapporter. Vi behöver tvärtom mera stöd och service. Att påföra mera mätande och rapporter hjälper inte heller upp situationen.


lördag 31 oktober 2015

Försök till inkännande analys av dagens politik

Råkade bli delaktig i en ganska intressant diskussion historiker emellan om hur man egentligen borde förhålla sig till sina forskningsobjekt, då dessa verkar vara personer med synnerligen förkastliga värderingar eller dubiös moral, personer som gör yttranden eller handlingar man inte kan omfatta som moraliska. Forskaretiken gäller ju i princip både de historiska personerna, som bör behandlas  "rättvist" och samtiden dvs hur ens texter, forskningsfrågor och yttranden kan påverka samhället i dag. Trots att historikern vill arbeta mer som detektiv än domare, landar alltid de berättelser, förklaringar eller fakta man skapar eller lyfter fram i samtidens värdesystem. Att göra rättvisa är att försöka förstå. Inte att förväxla med att godkänna eller vara av samma åsikt. Det är ändå det historiker får lära sig att försöka göra, i princip.

Ett liknande dilemma kan man konstruera av ministertilltaget att skriva "ett öppet brev" till ledningen vid universitet och högskolor. Ledningen inom högskolesektorn, som snart en och en får lov att marschera till ministeriet för "resultatförhandlingar" för att försöka få någon finansiering för följande tre år, har inte i offentligheten bemött ministeriet. I stället har det varit forskare och i synnerhet professorer, som smulat sönder både argument och resonemang. Man ser tydligt varför samhällsvetare och humanister är ett problem för många av dagens politiker. En dålig sak, inte minst för ministern själv, är att hon framstår entydigt inte som "en av oss" dvs dem hon vill leda och som en förespråkare av bildning och forskning, utan som fienden som står bakom nedskärningar och samtidigt öser ur sig floskler om innovation. Konsekvenserna börjar redan synas i forskarnas karriärval. Finland är inte ett självklart eller bra alternativ för lovande unga forskare.

Ministerns brev finns bara på finska, men jag kanske vågar mig på att översätta de frågor hon säger sig ha inför finansieringsförhandlingarna: Inom vilka områden kommer ert universitet att vara i världstoppen år 2025? Och: Inom vilka områden är er forskning nationellt sett betydande i bredd och kvalitet? Professor Hannu Salmi har föreslagit två andra frågor: På vilket sätt utmanar ert universitet invanda tankemönster och uppmuntrar det till risktagning? Och: På vilket sätt främjar ni skapandet av ny kunskap och underbygger ni bildning? 

Vad ministeriet försöker göra är att respektera universitetens autonomi (detta är nu min inkännande historikeranalys ...) och inte blanda sig in "substans", samtidigt som man vill få dem att fokusera och välja bort, som man säger. Detta är logiken i NPM, som ligger ministerns kompetenser nära. Man vill med hjälp av ekonomisk styrning och konkurrens tvinga verksamheter att förnya sig och ständigt bli mer effektiva. Det kan leda till stor försiktighet, skräck för risktagning och stora beslut i organisationerna, särskilt då det sammanhänger med oförutsägbarhet i styrningen och mätningen på sikt. I verkligheten åstadkommer man lätt på detta sätt förlamning i organisationerna. Minskade resurser leder också lätt till att man skär i utvecklings- och stödfunktioner, som inte direkt generar mätbara resultat. Så kallad byråkrati landar då på återstående "kärnpersoner", vars produktivitet och inte minst motivation blir lidande av dåligt organiserade flöden (irrelevant skitjobb, ur deras perspektiv), medan utvecklingsverksamheten i värsta fall stannar av helt.

Vad Hannu Salmis frågor visar är att man kan diskutera kvalitet och substans utan att styra innehållet ideologiskt, vilket man däremot gör då man t ex talar om innovationer. Handlar universitet om utbildning av läkare, jurister, lärare, forskare och tjänstemän och professionella av många slag, ett tryggande av bildning och kunskapsbredd, som ger oss en resurs att ösa ur i en oförutspåbar framtid? Kan forskning och utbildning skydda oss mot enkelspårighet och stagnation? Eller ska vi fokusera på att konkurrera med oskarpa och opålitliga mätare om rankingpositioner på diverse listor som andra gör upp åt oss och någon direkt ekonomisk finansiering eller nytta? 

Jag tror det är dags för en ordentlig diskussion om varför vi har ett högskoleväsen i vårt land. 

Det där med objektivitet är jag kanske inte så bra på?







lördag 24 oktober 2015

Generösa ankor i rörelse

Jag måste börja med ett varmt tack till Reidar Wasenius, som fick ändan ur vagnen och sammankallade till AnkSoMe-knytkonferens på Briim Center i dag. Ett behov fanns tydligen, för presentationer regnade in och det blev en packad lördag full av intressanta, generösa bidrag där folk som arbetar med sociala medier med olika infallsvinklar och syften delade med sig av sitt kunnande. Med fanns som alltid folk med intressanta projekt och olika bakgrund och kompetenser. Den gemensamma faktorn är förstås sociala medier, vilket gör det socialt, kommunikativt, engagerande och handlingskraftigt. Det handlar om folk som är intresserade och passionerade i det de gör, och det märks. De gör och lär sig medan de gör. Lärorikt så det förslår och mycket givande och spännande med en stor diversitet.

Först ut var John Grönvall, som berättade om sitt projekt, som berör vad som kallats sharing economy. Det handlar om att Helsingfors (stad), som är på hugget med allt från öppna data till restaurangdag, försöker gestalta de nya verksamhetsformer som växer fram, då gamla ekonomiska modeller och teorier hamnat i gungning.  Vi fick höra om intressanta exempel som Berghällsgruppen där man delar mat, Peerby eller Nearhood. Det råder en rätt stor hype kring dessa verksamheter och tjänster och vi har å ena sidan en del människor som arbetar med altruistiska motiv och å andra sidan stora bolag som lever på "delande". Det verkar de facto vara ganska svårt för små företag att komma in här och etablerade mellanstora eller större bolag ger sig tydligen inte lätt in på liknande nya, osäkra affärsmodeller. Vilket ju är rätt synd.

Följande talare var Mikael Johnson, som berättade om tankar kring hur man kunde få tidningarnas affärsmodeller i skick. Det var till stora delar för mig rätt bekanta idéer, liknande som jag försökt förfäkta. Jag tror verkligen på att det i grund och botten handlar om användbarhet och anpassade innehåll. Eftersom jag inte är riktigt säker hur mycket som var offentligt vill jag inte berätta mera här.
Men ganska bra lät det. Ny för mig var bekantskapen med Swish, som nämndes i förbifarten som kraftigt växande i Sverige.

Reidar själv höll ett närmast svavelosande inlägg om falska profiler på facebook och hur skadlig naivitet kan vara då man godkänner obekanta "vänner". Det lönar sig att vara noggrann och jag tror att alla närvarande gick igenom sina facebookkontakter efter Reidars uppläxning. Det finns skurkar, falska profiler med luddiga eller direkt illvilliga syften (också i "ankdammen") och att godkänna någon som vän för att man har många "gemensamma vänner" är inte klokt gjort. Samma gäller förstås i andra sociala medier, t ex på LinkedIn figurerar otäcka typer som utger sig för att vara höjdare än här, än där. Kolla alltså lite noggrannare, innan du smickrad godkänner kontaktförfrågningar, om du faktiskt inte känner personen ifråga.

Sebastian Östman berättade om Friends & Brgrs lansering i Helsingfors. Imponerande arbete och ett exempel på hur ärlig och välriktad marknadsföring burit frukt. Vi har haft lite liknande erfarenheter med vårt bageri, som visserligen är ett sekel äldre, men ändå jobbar målmedvetet med ett liknande ärligt och omsorgsfullt kvalitetsbrand. Om man verkligen vill göra god kvalitet, genuint och uppriktigt från råvaror till prissättning, finns det ofta en nisch. Och när man ser till hur liten prisskillnaden i verkligheten blir i relation till storföretagens bulkvaror, kan man ju inte bli annat än betänksam ... Vad i all världen betalar man egentligen för, om man köper deras produkter?

På Svenska litteratursällskapets arkiv har man för sin del jobbat med Flickr, berättade Tove  Ørsted. Upphovsrätterna är dock en svårt nöt att knäcka, då det gäller att sprida arkivmaterial och det uppstod en ganska intressant diskussion om businessmodeller här, som också tangerade Mikael Johnsons ämne. Tove tog också upp två andra viktiga poänger ur andra sammanhang: webbforum behövs i dag närmast i diskussioner som tarvar anonymitet och så berättade hon om tidskriften Laboratorium som ska bli digital och vilken chans hon tycker det är. Jag tror hon tänker helt rätt.

Johanni Larjanko berättade om det fantastiska arbete som gjorts inom Inkludera Flera. Vi talade mycket om hur det digitala är så mycket mer än business, "innovation" och ekonomi. Hur viktigt det är att verka för positiva saker som människovärde, delaktighet och livskvalitet. Saker som kändes lika självklara för oss alla, tror jag, som det att det också kan och borde gå att göra affärer och leva på det man gör, med den kompetens man besitter. Allt kan inte bygga på välgörenhet, men alla borde få vara med. "Digitaliseringen" som var ett politiskt mantra för tio år sedan har från ambitiösa planer som tangerade medborgarna allt mer halkat mot olika systemprojekt och omorganiseringar. Det visade sig mycket svårare än man trodde att göra samhället "digitalt". Det skulle vara viktigt att man inte tappar bort medborgarna, som är de egentliga kunderna och slutanvändarna, och deras kompetenser och delaktighet, under processen.

Kaj Arnö och Fia berättade om en strålande idé om hur man borde öppna för kommunikation och möten mellan nyanlända flyktingar och lokalbor genom #flyffie , dvs att visa bilder, berätta och lära känna varandra. I bakgrunden finns den nyöppnade flyktingförläggningen i Nagu. I praktiken har det där, som på många andra ställen, gått rätt bra. Invånarna konstaterar faktum och försöker göra det bästa av situationen. Med en konstruktiv inställning kommer man ju rätt långt och att se människor som individer och ta i praktiska frågor kan man komma in på en god väg.  Frågan är hur vi ska kunna få denna vettiga inställning att få genomslag på webben, då så många av de frivilliga lever i ständig rädsla för trakasserier och hat, åtminstone i huvudstadsregionen. Varför är det så, att man låter vettiga, konstruktiva tankar och handlingar försvinna in i hemliga grupper? Om ett koncept som #flyffie kunde vinna framgång, skulle vi kanske kunna ändra på detta?

Matbloggaren (mm, mm) Dick Lindertz höll en lysande introduktion till marknadsföring i sociala medier. Åtminstone blev jag övertygad: det är välplacerade pengar. Man kan lätt bli förledd av sina erfarenheter som privatperson att det är lätt att få synlighet i sociala medier, men det är bra att inse att i verkligheten är reglerna för företag helt andra. Det är inte dyrt om man gör det smart. Framför allt krävs det aktivitet och ständig uppföljning i det man gör. Dick berättade särskilt om Instagram, som skiljer sig i hur man kan och ska använda det i marknadsföringssyfte.

Mats Adamczak, som hade bråttom till färjan, höll ett lysande föredrag om hur folk i verkligheten beter sig då de gör "fria val". Det hade funnits mycket att diskutera, men det fick bli till en annan gång, tyvärr. Mycket att tänka på var det i alla fall även för mig, som i min presentation talade om hur vi inom Initiativet för öppen forskning och vetenskap arbetar för en förändring i den akademiska verksamhetskulturen.

Avslutningsvis hade Matilda Åberg lite hälsningar från Nagu och några kolleger som inte kunde vara med. Så hade dagen gått i ett nafs och det fanns ännu många intressanta saker som kunde ha avhandlats.  Jag lärde mig (igen) många nya saker.

Jag sammanställde också en Storify (vi konkurrerade seriöst med bokmässan på Twitter, vilket var vårt mål förstås).







torsdag 22 oktober 2015

En impact-ärta i näsan

Jag fortsätter att använda finska uttryck för att beskriva känslor av frustration. (Av någon orsak finns det mycket bra uttryck just om det ämnet på finska ...) På finska brukar folk dra upp en ärta i näsan då något får dem att bli upprörda. I dag hade vi, tyckte jag, en fin utbildning kring hur man kan och borde beakta öppenheten då man planerar forskning. Mycket handlade det förstås om datahantering, men vi berörde också andra frågor, bland annat publicerande. Och än en gång dök den oundvikliga frågan om att välja publikationskanal upp. Ska man välja en gammal och etablerad Tidskrift med hög prestige eller kanske en lite nyare och mer okänd eller mindre ansedd Open Access-tidskrift. Många forskare tittar i detta skede på sk impact factors: man vill välja en tidning med stort genomslag i forskningsvärlden, med tanken att meriten för artikeln står i direkt proportion till tidskriftens ranking, hur många citat tidskriften fått. Ett slags omvänd "guilt by association", tanken är att om man klarar sig i konkurrensen, ger det mera merit och man kan förvänta sig en uppsjö av citat, ett fint H-index osv.

På sätt och vis kan jag förstå det. Men samtidigt är det argument som får mig att dra den berömda ärtan djupt i näsan. För vad det handlar om är ju egentligen värre än konvertibler eller optioner, det handlar om att handla med något som liknar futurer i en extremt osäkert, för att inte säga ofördelaktigt, marknadsläge.

Impact factorer baserar sig ju på en förgången tid, på hur det gått förut. Förr har artiklar i en tidskrift med hög impact factor fått mycket citat. Samtidigt är det allt fler forskare som t ex söker litteratur på Google Scholar. Den vägen finns mycket material tillgängligt också i fulltext, helt gratis, tack vare olika Open Access-modeller. Open Access-tidskrifter får mera citat, mera synlighet, mera nedladdningar. De tidskrifter som håller sig bakom betalväggar har en ansenlig nackdel i konkurrensen. Världen förändras. Till och med den akademiska branschen.

Hur det varit förut säger nödvändigtvis inte något om hur det är om ett år, eller om fem. Det beror också på forskarna själva. Att utgå från att en tidskrift som möjligen jobbar utgående från en föråldrad affärsmodell, ska ha någon sorts gyllne skimmer som sprider sig till de författare som litar på deras löften är kanske att satsa på fel häst? Dessutom hänger det på forskarna själva: hur vill vi ha det i framtiden? Tycker vi det är okej att miljarder av våra forskningsmedel blir vinst i stora affärsbolag?

Det är kanske motiverat att välja den dyra, slutna tidskriften, kanske inte. Men jag önskar och tror på att allt fler forskare vågar välja andra vägar, där de själva kan ha bättre kontroll över sitt arbete. Jag önskar man kunde lita på att god forskning och viktiga resultat bär och i längden ger resultat och belöning. Att vetenskapen är viktigast.


tisdag 20 oktober 2015

Semantik, svett och tårar

Av hänsyn till mitt blodtryck lät jag bli att gå och lyssna på det första blocket med keynotes på årets It-dagar för högskolor. Inte för att jag veterligen har problem med blodtrycket, men kombinationen jurister och personuppgifter i digital miljö tenderar åsamka mig diffusa symtom av överspändhets- och/eller hysterikaraktär. På finska kallas det "itkupotkuraivarit". Ids inte gå desto närmare in på ämnet.

Resten av dagen förlöpte under hektiska möten med kunder och kolleger blandade med några föreläsningar. Att höra på erfarenheterna från Aaltos sammanslagning av tre högskolor borde vara obligatorium för alla glada amatörer, som inbillar sig att sammanslagningar är ett jättesnabbt och bra sätt att åstadkomma effektivering. Aalto har tydligen klarat det hyfsat bra vad gäller informationsförvaltning. Men det har tagit sju år att få det något så när rullande. Säkert blir det förbättringar och effektiveringar av betydelse i slutändan. Men det har varken varit billigt, enkelt eller snabbt. "Medelsvårt" fall, kategoriserade Pekka Kähkipuro från Aalto det som. En utmaning var enligt honom akademisk frihet/konservatism. Det är samma sak vi kommit till inom arbetet med öppen vetenskap: forskare vill, kan och ska jobba självständigt, egensinnigt och kreativt. För it och informationsförvaltning är det ingen dans på rosor, utan bara att finna sig i. Förändring tar verkligen tid och kräver mycket arbete med kommunikation, marknadsföring och kundarbete. Hjälps inte, så ska det vara.

För övrigt dagen givande. Särskilt uppskattade jag sessionen om semantisk interoperabilitet där ett fantastiskt arbete har gjorts. Det är helt grundläggande och en förutsättning för att arbetet med en nationell ESB-lösning ska kunna genomföras. 

tisdag 13 oktober 2015

E-arkiv och förvaltning

I dag hade jag en extremt intressant förmiddag. Det var samling på bred front och workshop på Finansministeriet kring det nya SAPA-systemet dvs den offentliga sektorns elektroniska arkiv. Det handlade om ganska fritt brainstromande kring olika funktioner och aspekter på hur ett sådant system kunde se ut och förverkligas. Detta var den första träffen i en serie som ska pågå ända till februari. Många kunniga människor, många många tankar och synpunkter. Själv tänker jag det är oerhört viktigt att inte allt arbete med utveckling av informationssystem och i synnerhet datakvalitet stannar upp på olika håll i väntan på att något underverkssystem ska sänka sig från ovan och lösa alla problem. Man kommer inte ifrån att man måste jobba med data och metadata, överallt. Alla kan bli bättre. Och ju bättre man gör det, med babysteps, desto bättre kommer också allt att fungera i framtiden, oberoende av vilka lösningar vi får. Därför har nog inte något arbete med de existerande standarderna och systemen heller varit bortkastade, trots att det nu ser ut som att man gör en revision av alltsammans. Klart är också att arkivverket kan och bör ha en viktig roll, men också att alla myndigheter måste ta mycket eget ansvar för sina material och system både nu och i framtiden.

Det finns information om projektet i JulkICT-wiki och på Finansministeriets sidor. Man söker förstås kostnadseffektiva lösningar, men jag tycker det handlar minst lika mycket om medborgarnas rättsskydd och en god, transparent förvaltning.

söndag 11 oktober 2015

Humanister, humanister

Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet firar i år 375-årsjubileum. Diskussionen om vad flummiga humanister gör för nytta har ju varit pågående ett bra tag. Vi har ju dessvärre fått se riktigt dumma beslut i världen. Nu är det ju nämligen så, att världen faktiskt är ganska flummig och samhället och allt är helt enkelt omöjligt att förklara och hantera med naturvetenskaplig precision. Därför behöver vi både konst, humaniora och samhällsvetenskaper.

Om man är ute efter "nytta" är ju ett sätt att närma sig frågan var humanister är verksamma i samhället i dag. Det är typiskt att humanistisk utbildning inte alltid är en yrkesutbildning, utan en allmän utbildning i kritiskt tänkande och analysförmåga i komplexa och svårgreppade frågor. Det är en utbildning i att kunna förstå vad som händer och att kunna kommunicera. Därför hittar vi också humanister på alla sektorer, ofta som chefer eller sakkunniga.

Mycket klarsynt skriver Sharon Rider om varför humaniora är en smart investering. Den ger nämligen framför allt redskap som är användbara oberoende av bransch eller konjunkturer. Utbildar man humanister, utbildar man folk som klarar sig i många sammanhang, som kan tänka självständigt och vara kreativa. Det är en mycket mindre riskabel investering än (den japanska vägen) att endast massproducera yrkesfolk till vissa uppgifter, som man tror behövs om x-antal år.

Mångfald och djup är kloka vägar att gå. I dag är dessutom kritiken viktigare än någonsin. Man ropar efter kreativitet, men kreativitet finns inte utan kritik. De är två sidor av samma mynt.

lördag 3 oktober 2015

Mera Wikidata!

Wikidata-banner.png
"Wikidata-banner" by Markus Krötzsch - https://ddll.inf.tu-dresden.de/web/Wikidata/Maps-06-2015/en. Licensed under CC0 via Wikimedia Commons.

I fredags ordnades den första Wikidata-träffen i Finland på Yle. Som man kan se på bilden ovan, så behöver vi i Finland se till att vi får mera material ordenligt taggade i den nya ontologin, som kommer att fylla en allt viktigare funktion i t ex Googles sökningar.

På plats fanns en imponerande bredd aktörer från Finland, förutom Wikimedia och Yle, t ex Kommunförbundet, Finna, Kultturisuomi, Finto, Linked Data Finland, Nationalgalleriet, Museiverket, Helsingfors Universitets bibliotek och Finlands Artdatacentra. Som synes väcker Wikidata stort intresse även utanför kulturarvssektorn, som gått i bräschen.

En del av materialet finns att se på webben. Vad som gjorde mig glad och tillfreds var att de mest duktiga typerna jag vet alla var lite ivriga att komma igång. Tekniken är nämligen lite bortom min kompetens att bedöma, så det har varit den enda frågan som för mig varit lite öppen: är det lysande konceptet fungerande i praktiken? På basis av kommentarerna verkar det definitivt så.

Till saken hör att jag tror att vi kan ha hjälp och stöd av Wikidata, då vi behöver få ordning på våra nationella it-system och -resurser. Men det förutsätter aktivitet och fördomsfritt handlande. Nu står det alltså fritt för oss att vänta och se eller att sätta i gång. Det förra är en klart större risk än det föregående. Därför blev jag så glad för den positiva no nonsense-inställningen bland de närvarande pionjärerna. Wikidata är allt annat än färdigt, men det har en stor potential och blir bättre ju mer man använder det. Som en biprodukt kommer dessutom Wikipedia att bli ännu mycket bättre. För insatta som undrar om skillnaden/relationen mellan Dbpedia och Wikidata rekommenderades denna Quora-tråd och denna artikel (Tack Micke och Susanna för tipsen).

***

En sak som jag kom att fundera på efter det ytterst lärorika seminariet var, hur dylika öppna projekt fungerar. Jag har skrivit om ämnet tidigare apropå MySQL och det är något som också blivit tydligt inom de Open Science-projekt jag bekantat mig med. Och det det är väldigt tydligt när det gäller både Wikipedia och Wikidata.

Det ser nämligen kanske utåt ut som om projekt som Linux är väldigt självorganiserande fenomen. Det leder också till en ofta ogrundat kritisk inställning: "Vem som helst kan delta" tolkas som att det inte finns något system för kvalitetskontroll eller någon hierarki. Lite som missförståndet kring mottot "Vem som helst kan laga mat" i Råttatouille. "Alla kan" betyder inte att alla kan, utan att alla som kan får.

I verkligheten handlar det om benhårda meritokratier med mycket strikt kontroll. Folk vet inte alltid att Wikipediaartiklar faktiskt genomgår granskning, i synnerhet om de inte själva skrivit och sedan plötsligt fått se sina texter ändrade. Det händer inte alltid, men är det centrala och viktiga artiklar är granskningen faktiskt rätt noggrann. Man ska följa reglerna då man skriver i Wikipedia t ex då det gäller noggrannhet i källhänvisningar och vad gäller opartiskhet. Samma gäller Wikidata. Det finns noggranna regler och tillvägagångssätt. Samtidigt som det är det bästa argumentet gäller, finns det också ledare som har sista ordet och på vars mycket stora kompetens och engagemang allt hänger.

Som fenomen är det mycket intressant, hur dylika gemenskaper och verksamheter organiseras. Klart är i alla fall att det är mycket hängivna och begåvade människor som är drivkrafter. En del förvandlas till företag som Google, ursäkta Alphabet, medan andra förvandlas till nätverk av institutioner. Såsom webben eller Wikipedia.






Företaget Finland?

De senaste veckorna har forskning kring ledarskap fått en del utrymme i media. Det är mycket välkommet att man diskuterar ämnet och dessutom trevligt att det görs utgående från forskning. Trots hot om katastrofala nedskärningar har forskarna integritet. Det hänger nu på beslutsfattarna om man på allvar tar fakta och kunskap i användning. Det är alldeles på sin plats att granska beslutsfattarnas ansvar och kompetens i detta läge.

Det har talats mycket om att förbättra produktiviteten (jag hoppas i alla fall det är vad regeringen egentligen menar!). Som lösningar inom i synnerhet den offentliga sektorn har man, förutom nedskärningar erbjudit diffusa saker som "digitalisering" och "avreglering".

Vad som verkligen skulle behövas är utveckling av verksamheten för att öka produktiviteten inom förvaltningen: inte genom omorganisering eller nedskärningar, utan genom att utveckla ledarskap och kompetenser. "Digitalisering är framför allt utveckling av verksamheten. Vi behöver i stället, anser jag, ägna omsorg och uppmärksamhet åt kvalitetsarbete inom förvaltningen. Allra främst inom ledarskap. Vi har inte råd att slösa med resurser.

Redan under förra regeringen hade effekterna av statens produktivitetsprogram (Vanhanen 2003) börjat synas på allvar i att lagberedningsarbetet blivit lidande. Det effektiviseringsprogrammet gick i praktiken som bekant närmast ut på att låta bli att tillsätta lediga tjänster, dvs en effektiv utarmning av den kunskapsorganisation förvaltningen utgör. Genom dessa mer eller mindre slumpmässiga nedskärningar, då det ofta var äldre och erfarna eller ambitiösa tjänstemän som försvann ur organisationen, försvann mycket kompetens på grund av svag kunskapsförvaltning.

Jag kan inte låta bli att här citera en artikel ur svenska Chef:

Fallgropar: Det här får högpresteraren att leta nya jobb:
1. Byråkratiska och trögrörliga organisationsstrukturer.
2. Otydligt ledarskap.
3. Ständiga omprioriteringar utan möjlighet att bygga upp resultat över tid.
4. Utebliven återkoppling från chefen.
5. Avsaknad av visioner i ledarskapet.
6. Dålig transparens i företagets riktning och beslut.

Med den nya regeringen, som uppenbarligen inte har riktigt tillräcklig insikt om ett hur komplext system samhället är, har det hela närmast fått farsartade drag. Otso Kivekäs sammanfattade i sin blogg på ett utmärkt sätt hur Sipiläs metod fungerar. Man agerar faktiskt som Sipilä lät antyda redan då han kommenterade kritik av regeringsprogrammet: man beslutar först och utvärderar sedan. Därför sitter vi också nu enligt Kivekäs nu i den sjunde "iterationen" i processen för att skära i "produktionskostnaderna per enhet".

Vi har alltså lärt oss att vi har en regering som kan ändra sina beslut om majoriteten av ministrarna blir övertygade om att de har gjort beslut på fel grunder. Det är så bråttom att man inte hinner reda ut saker ordentligt innan man fattar beslut. Man vill verkligen bevisa att man inte är lika handlingsförlamad som föregående regering (fast det också då enligt mig främst handlade om att man försökte få igenom enorma reformer med minimal beredning och förankring). SSS-regeringens beslut kan i stället tas tillbaka eller ändras. Hur snabbt som helst.

Om man ser till listan ovan, kan man bara tänka sig hur det är att vara tjänsteman vid något ministerium i dag.  Samtidigt som det är rakryggat av regeringen att kunna revidera och backa, är detta som ledarskap rätt katastrofalt. I rikspolitik görs beslut lika snabbt, kortsiktigt och på lika svaga faktagrunder endast i länder där beslutsfattarna inte egentligen behöver bry sig om opinionen och där medborgarna i gengäld gör sitt bästa för att strunta i lagarna. Det är åtminstone min oro, att trovärdigheten lider i längden också i allmänhetens ögon.

Så vad vi skulle behöva är ett gott ledarskap. Det kräver delaktighet, tydlighet och transparens inom förvaltningen. Det finns faktiskt mycket forskning på området, också inhemsk. Hur det kan gå när det går illa, och hur man kan se på ledarskap. Jag efterlyser därför, i stället för prat om teknologi och nedskärningar som sätt att förbättra produktiviteten, framför allt ett gott exempel från regeringen i att förbättra kvalitet och produktivitet genom en rejäl satsning på utveckling av ledarskap. Strunta i att omorganisera och hota med nedskärningar och uppsägningar. Minska i stället på styrning, rapportering och mätande.

Vårt två decennier långa experiment visar att de aktuella metoderna inte funkar, utan har haft förödande effekter. Satsa i stället på ledarskap, kompetensutveckling och arbetsmotivation. Bättre beslut med större effekt. En stat kan inte styras som ett företag då det gäller resultatstyrning, men man kunde lära sig av framgångsrika företag och från forskningen då det gäller ledarskap. Det kräver utbildning, men också att man skapar förutsättningar och förtroende i sin organisation.

lördag 26 september 2015

Vettigheter på #NordLOD-träff

Det talas så mycket om hur digitalisering ska göra saker effektiva och innovation och blabla. När man tittar lite närmare på hur många saker görs, inte bara inom enskilda myndigheter och organisationer, utan också inom större sektorer eller t ex offentlig förvaltning som helhet, kan man ju bara hålla med om att många saker kunde göras på vettigare sätt.

Inte så sällan har lösningen varit att man tagit till business architecture för att på ett större, principiellt plan, försöka hitta effektivare modeller för att organisera och samordna verksamheter. Min känsla är att det är ett väldigt långsamt och abstrakt sätt att gå till väga. Det finns också ett mer praktiskt sätt: att skrida till handling genom att öppna och länka resurser internt och kanske också externt. Det är tänket som ligger bakom rörelsen för att öppna data. Om man förutom att öppna data också länkar den, genom att alltid då det är möjligt hänvisa till andra ställen där samma entitet eller objekt omtalas har man förutsättningar att hitta och kombinera information ur olika system på ett fenomenalt enkelt och effektivt sätt. Detta är ett open source-alternativ till kommersiella jättesystem. Det är inte perfekt (men som med öppna lösningar i allmänhet förbättras de ofta i snabbare takt än sina kommersiella, slutna motsvarigheter), men det är i princip enkelt. Ett problem är att logiken är främmande för många proffs, vilket gör att det känns som att det ibland finns latent motstånd. Att bara ta i saker, testa och dessutom vara radikalt öppen och transparent kan kännas lite farligt. Då kan det vara tryggare att sitta och rita lite lådor och processdiagram i stället.

Ändå, när man lite funderar på saken, är öppna länkade data så uppenbart enkelt och smart, att frustrationen bland dem som "sett ljuset" ibland växer sig ganska stor. Samtidigt görs framsteg. I Finland har t ex Yle och Helsingfors universitet valt att använda dessa teknologier för att åstadkomma bättre intern reda och också kunna erbjuda sina fina resurser utåt i mån av möjlighet.

I Stockholm träffades denna vecka människor från nordiska länder från kulturarvssektorn för att tala länkad data  på inbjudan av svenska Digisam. NordLOD-samarbetet har varit igång sedan 2013, och det behövs verkligen. Dels för att det behövs mycket utbyte av erfarenheter, kunskaper och stöd i dessa kretsar, dels för att det händer mycket på olika håll och man behöver uppdateras. Det visade sig till exempel att det pågår mycket arbete med geo-auktoriteter på olika håll även inom samma länders olika myndigheter. Bara som ett exempel. Det är verkligen värdefullt att då kunna sätta sig ner och diskutera helt praktiska samarbeten, best practice och lösningar konkret, då alla har samma pragmatiska och öppna utgångspunkt och man slipper diskutera grundprinciperna. Det finns mycket, mycket potential i detta tillvägagångssätt, där sakkunniga kan söka synergier och samarbeta utan att det behöver finnas färdiga lösningar på allt.

Lite roligt var att alla länder blängde lika avundsjukt på varandra. Man har kommit framåt på väldigt olika områden och på olika sätt i de olika länderna. Det roligaste med länkade öppna data i Norden är ju att vi också har möjlighet att utnyttja varandras resurser väldigt direkt. Ett viktigt samtalsämne var KulturNav, som med fördel kan utvecklas till en viktig gemensam resurs. Ett annat stort samtalsämne var Wikidata och dess användning och potential, som känns betydande.

Att rita upp stora riktlinjer gällande verksamheter och it-system är viktigt och bra, men det är också viktigt att man jobbar iterativt, bottom up, låter sakkunniga testa och söka synergier, öppna upp, tillgängliggöra, länka osv och det kontinuerligt.

Vi kommer aldrig att uppnå det perfekta systemet. Världen och verkligheten förändras så snabbt. Vi hinner aldrig i kapp. Åtminstone inte, om vi först planerar och förhandlar i åratal, jobbar endast med jätteprojekt vars hantering och administration i sig kräver enorma resurser och förvandlas till stela och i värsta fall okontrollerbara mastodonter. Vi måste ha tolerans, men också jobba med datas kvalitet och semantisk interoperabilitet. Det löjligt enkla svaret på denna utmaning är faktiskt öppen länkad data, det är jag rätt säker på.

Ett exempel

Säg att jag har information som hänger ihop med Ateneums konstmuseum i Helsingfors. Inte den gamla konstskolan eller något annat "Ateneum". Jag vill förklara detta för till exempel Google eller vilket annat som helst datorprogram eller -system. Då kan jag lägga till ett id i samband med mitt material. Jag kan till exempel välja den finska auktoritetstjänsten Finto, som erbjuder flera olika alternativa id:n. Denna databas upprätthålls och uppdateras av Nationalbiblioteket. Här finns också en del namnversioner på en del språk, så jag kunde automatisk hämta ner en översättning om jag vill.

Finto erbjuder en URN-identifikator som jag kan importera in i min databas.

Jag kan också välja en id från Wikidata. Då hänvisar jag förutom till denna id också till en hel massa annan strukturerad information om Ateneums konstmuseum, t ex koordinater, bild och årtal som finns i WIkidatas databas. Också här finns språkversioner och det är enkelt att komma vidare till Wikipediaartiklarna på olika språk. Wikidata kan uppdateras av vem som helst, vilket gör att den sannolikt i längden kommer att vara mycket rikare till sitt innehåll än t ex Fintos ontologi över samfund. Men eftersom Wikidata fungerar enligt samma logik som Wikipedia, dvs den bör inte vara en första källa, kan den inte heller fungera som ett auktoritetsregister. "Masterdata" om Ateneum bör finnas hos någon som producerar och har ansvar för faktainnehållet.


Det fina med länkad data är att man inte behöver hålla sig till ett id. Man kan tvärtom hänvisa till många andra ställen. Via Wikidatas länk kommer man t ex direkt åt fem andra id:n. Om man gör sina data maskinläsbara är man vips en del av det stora molnet med länkad data. Vad som är bra är om man också själv kan erbjuda beständiga id:n för sådana saker man själv producerar information om och register över.

Om man vill se vad man kan göra med länkad data inom kulturarv kan man bekanta sig med Kringla, Kultur og naturreise eller det något äldre testprojektet KulttuuriSampo.


lördag 19 september 2015

Igår

Finland har inte pengar till eget folk. Vem av er ska betala det här. Mängden flyktingar är så stor att det blir dyrt. Dom som välkomnar kunde betala kalaset från egna inkomster.

Hundra asylsökande köar till polisstationen redan på morgonen.

Gränsen mellan Öst- och Västeuropa tycks ligga i Torneälven.

Frivilliga delar ut bröd, bananer, kokta ägg och te utanför dörren. För barnen finns sugrörssaft. I Torneå ordnas en flyktingfientlig demonstration.


Känner mig sårad och kränkt å min fars vägnar som definitivt inte stred i kriget för ett diskriminerande och inåtvänt Finland.

Lite senare delas det ut varm mat, ris och grönsaker. Det är kallare än föregående dag. Folk har hämtat filtar, kläder. Hämta inte mera kläder, vi har ingenstans att förvara dem!

Nu kommer det unga irakiska män som får bättre mat än våra gamlingar på vårdhem. Kanske vi borde sköta om dem först? Gå och hälsa på en stund till ålderdomshem och jämför med ställen asylsökande bor.

Oro för en man som inte äter, vägrar komma och registrera sig. Väntar på sin fru och dotter på stationen. Var är han? Vad talar han för språk? Vart försvann han?

Jag kan icke begripa varför man skall med våld ta in sådant avskum som är på kommande. 
Öppna ögonen gott folk.

Det behövs skor. Det blir allt kallare. Någon har endast sandaler.

Det nämns att Finland är ett kallt land - men tvärtom Finländare är för fan iskalla människor! 

Inte konstigt att det inte finns tillräckligt med plats på åldringshem 

- för ens barn orkar inte ta hand om sina nära o kära - 

så va fan väntar andra att komma hit!!

Någon kokar en stor kastrull soppa och kommer med den. Den har strykande åtgång.

Finland gräver sin egen grav - snåla och rädda för allt som är lite nytt och ovant. Snart bortglömda i urskogen med ett språk som ingen begriper.


Nästa vecka tar Röda korset över.

torsdag 17 september 2015

Skillnaden mellan arkiv och lagring ligger i användbarhet

Samhällsvetenskapliga dataarkivet i Tammerfors ordnade i dag ett seminarium om återanvänding av forskningsdata. Det var ett fantastiskt seminarium om en fantastisk tjänst. Riktigt viktigt. Jag önskar alla forskare i alla branscher hade tillgång till lika fin service som den Dataarkivet ger. Ur publiken frågades om man själv kan ladda upp material för bevaring i arkivet. Svaret var nej. Och det är just exakt det som är cloun: varje dataset granskas och förbereds, så att det är användbart, det beskrivs och kurateras av proffs som kan sin sak.

Först presenterade Hannele Keckman-Koivuniemi från arkivet Aila-webbtjänsten, varefter forskaren Anne Konu berättade om varför hon som forskare samarbetar med dataarkivet och ser till att hennes material kommer dit. Det handlar förstås om att hon får synlighet och kontakter, men inte mindre om att hon själv får en säker tillgång till sina material också långt senare. Genom att hänvisa till material i dataarkivet säkrar man beständigheten inte bara för materialet, utan också för hänvisningarna. Varje dataset får duglig metadata, som dessutom får synlighet då den exporteras till andra kataloger på webben. Genom samarbetet med arkivet kan man också säkra att dokumentationen är tillräcklig och materialet möjligt att tolka och använda både för andra och också för en själv på sikt. Det händer ju ibland att man inte exakt kan komma ihåg alla tankegångar och detaljer senare, även om man skulle råka ha datafilen kvar.


Konu hänvisade också till det som följande talare, Pertti Jokivuori, utvecklade vidare, nämligen det vettiga i att använda färdiga dataset i undervisning och slutarbeten. Ett dataset, ansåg de båda, blir aldrig uttömt. Det är därför inte heller ensamt ett tillräckligt skäl att panta på ett dataset, att man någon gång tänkt återkomma till det själv i sin forskning. Att skapa eller samla in data undervisas under skilda metodkurser och det är därför, ansåg Jokivuori, helt dumt att en studerande avsätter en massa tid under produktionen av sitt slutarbete på att skapa dataset, som sällan dessutom håller väldigt hög kvalitet. Det är bättre att studenten ägnar sig åt metodfrågor och faktiskt gör någon vettig forskning.

Till slut delades ett Aila-pris ut. Det gick till Janne Kivivuori, som producerat mängder av material av hög kvalitet i sin forskning och dessutom delat dem via Aila.


måndag 14 september 2015

Utbildning i öppen forskning körde igång

I dag samlades nästan hundra personer på Vetenskapernas hus för att diskutera öppen forskning och vetenskap och hurdana kompetenser som behövs. På plats fanns mest bibliotekarier, men också andra personer som producerar tjänster för forskningen och även en handfull forskare. Efter en allmän introduktion till det finska Initiativet för forskning och vetenskap, Open Access och den utmärkta verksamheten vid Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv var det dags för lunch. Under eftermiddagen delade deltagarna upp sig i arbetsgrupper, där man närmare diskuterade vilka behov det finns på utbildning.

Jag själv hade nöjet att leda forskarnas workshop. Som vanligt var dock de aktiva forskarna i minoritet, men alla arbetar i branschen och många hade både forskarutbildning och erfarenhet, så diskussionerna blev mycket bra och intressanta som sig brukar. Jag satte en del tid på att diskutera hantering av forskningsdata, eftersom det är ett för många nytt och ovant område. Tanken var att man sedan bättre an diskutera vilka frågor som ger praktiska och konkreta problem för forskare, som vill publicera så mycket som möjlighet så öppet som möjligt.

Efter workshopen sammanfattade min kollega Minna Ahokas och jag teman som dök upp:


  • Planeringen av forskningen och datahanteringen: alternativa tjänster, arkiv, infrastruktur, formatfrågor etc
  • Planering av öppenheten under olika skeden av forskningsprocessen
  • Planering av processen och användningen av tjänster i olika skeden
  • Val av dataarkiv och publikationskanaler
  • Hur man öppnar forskningsdata i praktiken 
  • Hur man publicerar data
  • Immateriell rätt, licenser etc
  • Upphovsrätter vid publicering
  • Förläggares principer och avtal
  • Open Access-publikationer
  • Finansieringsmöjligheter för Open Access-publicerande
  • DOI, URN, ORCID och andra identifikatorer
  • Att citera och hänvisa till data
  • Att publiera forskningsmetoder
  • Att öppna själva processen
  • Användning av sociala medier och webb
  • Best Practice och forskningsetik
  • Strategiskt öppnande av data (kommersiella intressen)
  • Datas kvalitetssäkring, dokumentation, metadata och beskrivning av dataset
  • Relevant avtalsjuridik
  • Tvärvetenskapliga diskussioner och nätverk
  • Disciplinspecifik utbildning i data management
Det finns alltså mycket att göra, men det fanns också mycket kompetenser och kunskaper från många olika områden i workshopen. Så jag ser verkligen med spänning fram emot fortsättningen!

söndag 13 september 2015

Historiska nyheter

Regelbundet stöter man på nyheter om "nya människoarter". Bara under det gångna året är det åtminstone tre olika forskargrupper som nått över någon sorts nyhetströskel: en från Etiopien, en från Kina/Spanien och nu senast nyheten om Homo Naledi från Sydafrika. Forskningsfältet är enligt min uppfattning ovanligt splittrat och konkurrensen hård. Grälen verkar vara på den nivå att människor vägrar vara i samma rum.

Hur folk låter sig provoceras i dessa frågor är mycket intressant. Man behöver bara tänka på debatterna kring Varggrottan eller ortnamn här hemma för att konstatera samma sak. I ett läge där man rör sig med stora tolkningsmarginaler och ämnet dessutom engagerar en del människor också på ett mycket personligt plan, blir frågan om vad som är vetenskapligt accepterad metod, teori och "sanning" en känslig fråga. Att fullständig vetenskaplig konsensus sällan eller aldrig existerar - det bör den ju egentligen aldrig göra, för vi får aldrig sluta att ifrågasätta våra premisser - är en förutsättning för utveckling och framsteg, men också en sak som är svår att förmedla utåt till allmänhet och beslutsfattare på ett fruktbart sätt. Och att man ändå i princip alltid måste ha en tillräcklig vetenskaplig gemensam konsensus för att kunna ha ett ramverk av premisser eller ett paradigm att kunna bygga på.

Att kunskapen om människans förhistoria är så laddad beror förstås också på att vi har väldigt lite material och källor att utgå från i förhållande till de otroligt komplexa frågor man försöker besvara. Samtidigt handlar det om naturvetenskap, där man kanske kunde förvänta sig vattentäta, empiriska bevis? Den sidan har visserligen utvecklats med C14-metoden och inte minst DNA-analyser, men även dessa kan förstås förnekas, om man väljer att vara tillräckligt ovetenskaplig. Vi vet sist och slutligen väldigt, väldigt lite om människans mycket långa utveckling under förhistorisk tid. Den biologiska evolutionen har varit mycket komplex, vi talar om miljontals år och otaliga människoliknande grupper som flyttat på sig och ibland korsat sig. Vilka är våra förfäder och vad spelar det för roll? I dag vet vi i alla fall att det i södra Afrika finns en större genetisk variation än någon annanstans mellan alla världens människor - trots att nästan alla vi andra också bär på neanderthalargener. Den senaste nyheten om Homo Naledi har ändå fått avsevärt större genomslag i pressen än de andra i år. Varför?

Lee R Berger et al,  eLife 2015;4:e09560 eLifeScience CC-BY.  http://dx.doi.org/10.7554/eLife.09560.003



För det första handlar det faktiskt om ett ovanligt fynd både till art och omfattning. För det andra handlar det om en kändisforskare, Lee Berger, som vad det verkar arbetar ganska medvetet med offentligheten (vilket även Wikipediaartikeln bakom länken tyder på ...) . Den senaste utgrävningen har dessutom utförts i samarbete med och delvis finansierats av National Geographic, vilket gett publicitet och tillgång till professionella vetenskapsjournalister. Berger har troligen också lärt sig av tidigare händelser, ändrat tonfall och varit försiktigare med spekulation. Och sist men inte minst: nyheten har baserats på en vetenskaplig Open Access-artikel, som publicerades samma dag som det välskrivna och spännande reportaget i National Geographic.  Mediegenombrottet var ett faktum. (Notera förresten eLifes delvis transparenta review process och attributionerna på sista fliken, som åtminstone för mig ökar både intresse och trovärdighet).




tisdag 8 september 2015

Bologna

Det musikhistoriska museet är värt ett besök. I staden studerade Mozart, Gluck, J.C. Bach
och mången annan hos Giovanni Battista Martini.

Besökte under veckoslutet Bologna. Det var en fin upplevelse, men också tung, då jag träffade många av min syster Stellas goda vänner. De visade oss runt och berättade om hennes liv där, om vad hon gjort och tyckte om. Jag kan förstå att hon älskade (och ibland hatade) landet. Och att det gav henne mycket inspiration.

Första gången hon bodde där studerade hon vid universitetet i staden. Det är världens äldsta universitet. Grundat 1088 och nästan dubbelt så stort som universitetet i Helsingfors. Redan från början valde studenterna och de lärda sina egna lärare ibland sin egen krets. Det är synd att den demokratiska traditionen försvagats vid våra universitet. Man har jobbat för att öka kontakten med det övriga samhället genom styrelser,  autonomi  och en mer företagsliknande struktur i förvaltning och beslutsfattande för större "effektivitet".  Jag är rädd för att vi samtidigt förlorat något av det akademiska medborgarskapets och essensens kärna. Kunskap för kunskapens egen skull.

I Bologna finns många, otaliga, fina museer. Stadens moderna historiska museum är sevärt. Förstås för att historien i sig är så lång och hisnande, men också för att upplägget är lyckat. Jag sänder en tanke till Helsingfors stadsmuseum och andra finländska fina historiska museer, där man väldigt ofta berättar om vardag och vanligt liv: Det är inte alls en dum idé att bygga upp manuset så att det tar fasta vid viktiga historiska händelser. Berättelsen blir både mer spännande och mer pedagogisk.