Digitalisering idag

De senaste tio åren har mycket hänt tack vare den informationsteknologiska utvecklingen. I takt med att dataprocessering blivit effektivare och lagring billigare  har frågor om datahantering och informationsförvaltning blivit viktigare. Men det intressantaste är enligt mig de samhälleliga förändringarna. 

Det första man tänker på är kanske mediefältet. I Finland hade kring 40% av den vuxna befolkningen registrerat sig på minst en socialmedietjänst år 2010. År 2019 använde redan 79% av vuxna finländare internet flera gånger om dagen och de flesta på mobilen och under 10% säger sig inte använda sociala medier. Samtidigt har användningen av Facebook och Twitter mattats av. Trenden har gått mot mer slutna rum och diskussioner. Störst är nu Whatsapp, som grundades 2009 och har över 3 miljoner aktiva användare i Finland. Whatsapp har i synnerhet sedan det köptes upp av Facebook utmanats av andra liknande aktörer. Illusionen om att alla är på Facebook har gett vika och de stora plattformarna har svarat på detta genom att köpa upp och utveckla nya plattformar och format. Den andra trenden är den förväntade, fortsatta förändringen av innehållet, som kunde sammanfattas som förskjutning mot mera audiovisuella, efemära och snuttifierade format.  Uttryck för denna utveckling är podcaster och nya tjänster som t ex TikTok, men också internet memen som är delar av större berättelser på webben. Själva idén är ju att de innehåller flera lager av betydelser och referenser och utnyttjar så väl (rörlig)bild som text,  ibland också andra element.

Trots att traditionella mediers lönsamhet sjunkit, har varken tidningarna eller journalistiken tillsvidare gått under. Frågor om tillit och kritik har ändå blivit viktiga, eftersom det är uppenbart att i synnerhet de äldre generationerna generellt inte har lika stark och utbredd mediekritisk kompetens som de yngre. Ett uttryck för detta är att yngre människor i Finland anser att så kallade influencers kommersiella samarbeten är okej, men de också kräver att kommunikationen är transparent. Då litar de på källan, medan äldre personer utgår från att man inte kan lita på "influerare" och att det är på något sätt ett korrupt förfarande i motsats till traditionell marknadsföring och reklam. I själva verket är den nyare synen mer etiskt medveten och kritisk till innehåll och ett bevis på bättre informationskompetens.

Det står ändå klart att journalistiken och de s.k. traditionella medierna inte har förhindrat spridningen av konspirationsteorier och felaktig information globalt, den politiska situationen i USA må vara det ultimata beviset på detta. Den offentliga debatten behöver stöd av utbredd och stark utbildning och samhällsstrukturer som möjliggör deliberativa samhällsdebatter. Som grund behövs en delad respekt för fakta och en insikt om att sakkunskap är något annat än lite egen research på webben eller vad kompisen delat på facebook. Utvecklingen visar att en allmän hög kompetens inte är något givet ens i västvärldens rikaste länder, utan något som måste försvaras målmedvetet och fortgående genom utbildning. 

Att det finländska samhället är digitaliserat kom tydligt fram i och med de stora förändringar som kunde göras mycket snabbt då pandemin nådde oss. Vi hade tillräckligt mycket digital infrastruktur för att kunna lägga om en stor del av vardagen. Att ärenden med banker och myndigheter och mycket annat kan skötas över nätet fanns redan på plats. Det fanns både strukturer, resurser och kompetens. År 2019 använde redan 85% av de vuxna nätbank. Våra förmånliga och snabba dataförbindelser fanns redan på plats. Även om vi drabbats på många sätt kommer vi att kunna resa oss ännu mer digitala, fast vi nu också fått ta oss en rejäl funderare över vad som är viktigast för oss. Och inte sällan verkar det vara människorelationerna och naturen.

Betydelsen av mjukvara och algoritmer har börjat bli synlig på intressanta sätt. Jag tror det är många som blivit chockerade och upprörda då de sett människor sugas in i konspirationsteoretiska resonemang på grund av de förstärkande effekterna av skvaller och ryktesspridning sociala medier som facebook och youtube producerar med sina rekommendationer och andra algoritmer. Coronapandemin har äntligen lett till några tafatta försök att korrigera detta. Samtidigt har effekterna av "artificiell intelligens" börjat synas inom forskning och annan utveckling, inte minst inom medicin. Forskningen har gått framåt med stormsteg under 2010-talet och därför har betydelsen av data, dess hantering och kvalitet blivit allt mer uppenbara. Jag ser i mitt eget arbete den enorma utveckling som har skett inom kompetenser och förmåga att hantera forskningsdata och på vilken hög nivå den finska förmågan är på området. 

Sist och slutligen är jag själv därför rätt lugn för Finlands del vad gäller samhällsutveckling och ekonomi på sikt, bara vi fortsättningsvis satsar på skola och forskning. Större problem är klimatförändringen och den verkligen allvarligt hotade biodiversiteten. Men också dessa kan delvis tacklas med samma metoder. Digitaliseringen är en process som nu mognat och blivit en del av vår värld.

Siffror med betydelse

Det finns sifferkombinationer som bär på betydelse. Och då avser jag inte numerologi, utan siffror som kan igenkännas som bärande en specifik innebörd i en viss kontext.  Ibland är kontexten snävare, ibland kan den täcka en hel kultur. Ibland är det lättare att utläsa betydelse i sifferserier, ibland svårare. Får du ett hotellrum med nummer 516, styr du antagligen stegen mot hissen och trycker på femte våningen. Om du får framför dig en sifferserie tolv siffror som börjar med 0400 tar du fram telefonen. Ett socialskyddsnummer känner du också sannolikt igen, liksom ett datum.

Detta handlar om siffror som har en specifik kulturellt definierad betydelse i sin kontext; de bär på information som människor kan läsa. De har också använts för att strukturera information. Åtminstone tidigare hade till exempel busslinjerna i huvudstadsregionen nummer som tydligt indikerade längs vilken huvudled de lämnade centrum och hur långt de gick. De mekaniska telefoncentralerna avslöjade vart man ringde rent geografiskt. Det kunde kallas att siffrorna innehöll semantisk information.

Buss 270 på Morbyvägen i Esbo, 1978.
Bild: Jan Backström, Esbo stadsmuseums samlingar.
CC-BY-ND 4.0

Digitaliseringen har utmanat detta. Om vi tar telefonnumren som ett exempel: numera avslöjar inte telefonnumret i Finland längre vilken operatör som används. Det har stora fördelar förstås, för den som äger numret: man behöver inte byta nummer när man byter operatör.  040, 0400 och 050 är nu om inte helt renonsa på information, endast bärare av historisk information. De berättar om proveniens, var numret skapats. De kan också kallas prefix eller namnrymder: tack vare dessa kan vi försäkra oss om att varje telefonnummer är unikt, eftersom det finns en registrator som övervakar respektive namnrymd.

Med hjälp av digitala register kan man ändå rätt enkelt frikoppla dylika unika identifierare från all semantisk betydelse. Till exempel inom biblioteksvärlden eller många andra system ordnade man förut saker och ting enligt olika klassificeringssystem för att senare kunna lokalisera dem och organisera dem. Till exempel enligt proveniens, alfabetet eller något annat för kontexten logiskt system, som kunde kompletteras med olika index och register. Numera ordnas saker i stället enligt accessionsordning till exempel på det franska nationalbiblioteket. Huller om buller, skulle en traditionalist som jag säga. Tack vare datasystemen kan man ändå mycket enkelt lokalisera det man behöver. Ofta tilldelas digitala objekt eller representationer något som kallas UUID, eftersom de är "i praktiken" unika koder och ligger som grund för en hel del identifierande inom många datorsystem. 

UUID är slumpmässiga hexadecimala sifferserier, ofta i formatet (8 siffror)-(4 siffror)-(4 siffror)-(4 siffror)-(12 siffror). Att de är hexadecimala betyder att de använder ett siffersystem baserat på 16 (man fortsätter alltså räkna från 9 med a, b, c, d, e och f). Det finns olika varianter av UUID, men i princip är poängen att man inte behöver ha något system för att kontrollera att de är unika, vilket givetvis har sina fördelar. Framför allt ekonomiskt sett, men även socialt.

Att avsäga sig all semantik i sifferserier har en del konsekvenser. Problemet med semantik är, att den obönhörligt föråldras förr eller senare. Den är avhängig av sin kontext och dessa är aldrig eviga. Liksom exemplet med telefonnummer visar, kan de ändå bära på proveniensinformation, som visserligen kan vara mycket relevant. Inte minst då vi talar om loggar, arkiv och andra funktioner där det kan vara viktigt att veta när och i vilket sammanhang en identifierare skapats. Accessionsnummer eller arkivsignum hanteras inom kontrollerade informationssystem och ger information som inte förändras, eftersom de innehåller historiska fakta.

Då systemplanerare ofta gärna utnyttjar de fördelar slumpmässiga och fristående sifferserier har, då de är unika oberoende av kontext, ser jag mig som humanist, semiotiker och historiker ofta som en besvärlig försvarare av människan som användare och av information som egenvärde. Även om kontexter, språk och kultur förändras, förändras teknologierna ofta minst lika snabbt. Jag tycker det är att undervärdera människors omdömesförmåga, att tro att de inte skulle kunna tolka historiska avlagringar (som kan vara relevant information!) i olika sifferserier eller identifierare. Tvärtom kan det vara viktigt för transparens och tolkning av information att inte alla betydelsefulla koder ersätts av randomiserade, stumma sifferserier. 

Låt oss alltså försvara semantikens plats också inom informationsteknologin och åtminstone göra väl avvägda beslut om hur vi namnger saker och ting. Att vårda semantiken innebär förstås mera arbete, men vi behöver väl inte alltid gå där ribban är lägst.  Också siffror kan vara talande namn på saker och ting, information för oss människor bortom tekniska informationssystem.

Ett område där man lagt till semantik under senare år 
är adresser. Numera innehåller siffran information om avståndet
från vägens början, vilket kan vara nog så nyttigt.

 

Samtal

Finlandsinstituten i Rom, Aten, Mellan-Östern och Japan har ett eget projekt för öppen forskningsdata och på fredagen hakade jag på deras mycket högklassiga seminarium på slutet. Det handlade mycket om arkeologiska data,  CIDOC CRM och databaser, men också om informationshantering i allmänhet. Läget är inte alltid enkelt för dylika internationella aktörer, som jobbar över gränser på flera olika sätt. Kvällen fortsatte med långa diskussioner om allt från spel till beständiga identifierare. Inbjudna utländska sakkunniga gav nya infallsvinklar.

I dag satt ett litet gäng av AnkSome och diskuterade och planerade. Det var mycket vilsamt, intressant och givande att diskutera kring digitalisering i lugn och ro (vi använde fem timmar). Under en sådan diskussion hann man göra både kritisk analys och återknyta till olika teman flera gånger.  Mycket kretsade kring att många verkar tycka det finns en massa problem med webben, sociala medier, skärmtid, digitalisering, splittring och så vidare, men när man riktigt synar saken är det sist och slutligen svårt att peka på vad som är det egentliga, riktiga Problemet, och ännu mindre vilken relation detta Problem egentligen har till det digitala. Och vem som egentligen borde göra vad för att åtgärda Problemet.

Men visst gick vi igenom både utmaningar (digital kompetensutveckling i och utanför skolan, brist på vila och fokus i vardagen, journalistikens svårigheter att tackla forskning och fakta, oöverskådligheten och osäkerheten som leder till resignation och längtan efter svartvita lösningar, persondata och det eviga mätandet, algoritmernas ogenomskinlighet och påverkan, bristen på icke-kommersiella utrymmen på webben ...) och möjliga lösningar (här blev listan betydligt kortare, och på många blev svaret (tror jag) att tidens gång löser problemen, kanske).

Ganska klart kändes det att "sociala medier" som finlandssvensk angelägenhet tappat aktualitet. Facebook har blivit alltmer irrelevant, i och med att till och med evenemang och grupper faller ur flödet. Dessa har ändå varit den viktigaste orsaken för många att hänga kvar. När algoritmerna missar detta, är det nog definitivt början på slutet, tänker jag.

Det fanns ändå många viktiga frågor som handlar om förändringen digitaliseringen innebär och som man borde diskutera. Vi funderade lite på om man borde göra en podd helt enkelt i stället, med "modern mediekritik" som tema. Jag tror att det fanns en hel del i dagens diskussion, som kunde ha platsat i en sådan podd med en tillräckligt bred syn på vad medier är idag. Fast allra mest skulle jag tycka det var roligt att bara regelbundet ha dylika lite djupare diskussioner om de här sakerna. Själv tycker jag allmänt taget vi har rätt lite mediekritik och samhällsdiskussion på finlandssvenska. Vad tror ni, skulle någon orka lyssna?

Ur diskussionen om algoritmer. DuckDuckGos sökresultat är tänkvärt ...
Man hittar genast både hur man tillreder och var man köper silvervatten.
Enda fakta utgörs av den korta Wikipedia-artikeln. Övriga sökträffar var reklamer för produkter.

När allt går fel med AI

I går kväll stod storasystrarna vid Stellas grav och tände ytterligare några ljus och försökte pula in dem bland alla blommor. Saknad, älskad är hon. Jag konstaterade att jag mest sörjer att hon inte kan vara med och ta del av vad allt våra barn gör, men vi konstaterade också enhälligt att vi alla är glada att hon inte behövde uppleva den senaste tidens politiska utveckling. Hennes hjärta hade brustit av raseri och sorg. Hon, som använde sina sista krafter för att bekämpa främlingsfientlighet.

I dagens Hesari fanns ett hårresande exempel på hur man kan missbruka teknologi, när det varken finns intresse eller vilja att försöka förstå vad det handlar om. De mest elementära insikter, dvs ungefär min nivå, inom artificiell intelligens, gör att man inser att det inte går att göra någon sorts lögndetektor för asylsökande med hjälp av ansiktsigenkänning. Som en av experterna i artikeln kommenterar, skulle det förutsätta att man har ett omfattande verifierat jämförbart datamaterial som grund. Var och hur tänkte man få tag i det? Det är verkligen en mycket farlig chimär att tro att datorprogram kan erbjuda absoluta sanningar, när det från början till slut handlar om sannolikheter. Det går helt enkelt inte att frånsäga sig ett moraliskt ansvar med hjälp av data och mjukvara. Även om det handlar om "intelligenta" redskap är det ändå alltid bara verktyg som används av människor, som bär ansvaret.

Finlands regering har i sin informationspolitiska utredning lyft fram både artificiell intelligens och etik. Men etiken handlar här mest om öppenhet och människors möjligheter att kontrollera uppgifter om dem själva, men man noterar även vikten av till exempel underliggande datas kvalitet.

"Frågor gällande riktlinjer i anslutning till artificiell intelligens handlar om algoritmers öppenhet, etisk och laglig grund, uppgifter som artificiell intelligens använder och deras transparens, rättigheter, ansvar och makt samt förhållandet mellan människa och maskin. [...] Vid upplärning av artificiell intelligens krävs etiska standarder för att stärka individens datasekretess samt säkerställande av datakvalitet och tillförlitlighet."

Det är motiverat att grunder i programmering ingår i grundskolans undervisning. På samma sätt som medborgarna måste kunna genomskåda reklam om skönhetskrämer som "innehåller DNA", bör vi kunna se när användning av algoritmer är berättigat och rimligt.

Det faktum att Europeiska kommissionen finansierar forskning inom artificell intelligens och söker lösningar för effektiv administration också vid gränserna är givetvis ok, men att man smyger in ytterst opålitliga och därmed oetiska hjälpmedel är en sak som verkligen borde väcka ramaskri i Europa. Det är också värt att studera vilka som står bakom dylika projekt. Det är sannerligen inte mitt Europa.

Barn, sociala medier och förbud

Ett av mina barn tappade all sin e-postkorrespondens när Google plötsligt utan rimliga förvarningar stängde kontot på grund av barnets ålder. Ett litet tag senare fick barnet ett e-postkonto via skolan - hos Google! Det här med barn, webb och sociala medier är en gråzon på många sätt. Själv tycker jag det är orimligt att utestänga tweenies från delar av webben på ett sätt som ter sig helt slumpmässigt ibland: beroende på egen motivation, beredskap att vara lite oärlig, föräldrarnas bistånd, samtycke eller motstånd, skolans och lärarnas kompetens och företagens policyn och noggrannhet är barn i enormt olika läge, med olika förutsättningar och möjligheter att vara delaktiga i sociala medier.

De senaste dagarna har Instagrams plötsliga skärpning vad gäller implementeringen av sin egen (för många hittills okända) policy väckt en del diskussion. Eller diskussion och diskussion. Har sett lite expert- och lärarkommentarer om saken, men däremot en uppsjö att präktiga föräldrakommentarer av typen "Bra, just det!",  "Barn ska ha bättre saker att göra" och "Det är bara porr och förvrängda kroppsideal i flödet". Amen. Och verkligen nedslående. Har dessa föräldrar faktiskt tittat på vad deras barn skapar och hittar på? Aj nej. Det kan ju vara lite svårt om de inte är på Instagram ...


1. I skolan kan och ska man använda sociala medier och digitala hjälpmedel. Det handlar om viktiga kompetenser. Skolan kan inte vara något museum för handlingsmodeller från 30 år tillbaka. Har själv imponerad följt med hur man i skolan (redan i de lägre klasserna) använder bloggar, fotar, skiver och gör filmer och är oerhört glad och tacksam för lärare som är och låter barnen vara kreativa. Mobilerna är i flitig användning. Kommunikation mellan elever och lärare sköts delvis också med appar, vilket känns lättillgängligt, naturligt och bra för barnen. Föräldrar och lärare är närvarande och kan visa exempel på hur man beter sig. Det ger också faktiskt en ökad transparens.

2. En viktig bit i det pedagogiska är självständigt arbete. Överlag är jag själv av den åsikten att förbud ska tillämpas i barnuppfostran med ganska stor återhållsamhet. Det är bättre att lära barn att använda sitt eget omdöme, eftersom man ändå inte kan hänga över deras axel hela livet. Det försöker jag åtminstone själv göra, hellre tala om respekt och värderingar, om att inte vara rädd att be om hjälp om något går fel, men att uppmuntra dem att närma sig saker med öppet sinne, men tillräcklig försiktighet.

3. Integritet bör respekteras, också barnens. Att gå in och läsa någons e-post,  chat eller webbhistorik är samma sak som att läsa en dagbok eller annan privat korrespondens. Själv känner jag det som djupt motbjudande när föräldrar manas att rota i sina barns privata dokument, må de sedan vara digitala. Det signalerar enligt mig misstroende och arrogans. Vad vi borde lära ut är öppenhet, förtroende och respekt.

4. Webben består av bubblor. Också Instagram består av bubblor. Barnen följer enligt min uppfattning mest varandra. Bilderna är en form av kommunikation som inte skiljer sig till innehållet från textmeddelanden eller chat. Utom att man på samma gång tränar det visuella, att ta bilder och behandla dem. Ett dylikt medium ger också möjlighet att reflektera över vad man kan förmedla med en bild och hur man gör det. Ungarna är häpnadsväckande duktiga många gånger. Jag har svårt att se varför man vill ta detta ifrån dem. Bara av princip.

5. Det som barn behöver lära sig är att skapa egna material, dela dem och att förstå sina egna och andras rättigheter: när man kan låna material eller återpublicera det osv. Det är t ex super om man skapar själv (instagram) jämfört med att man halvlagligt kopierar (pinterest).

6. Det här med åldersgränser och ärlighet anser jag vara ett problem. Jag förstår inte heller riktigt hur det ovannämnda samarbetet google-skolan ser ut juridiskt. Har ibland en känsla av att det är bäst att inte fråga, eftersom lagstiftningen är så efterbliven och konstig på många sätt fortfarande. Faktum är i alla fall att de flesta av våra barn använder digitala medier dagligen. De som inte gör det är utanför. Tråkigt om deras föräldrar bidrar till detta på grund av egna fördomar.

Det är inte bra marknadsföring av bolagen heller gentemot sina kommande kunder att bete sig oförutsägbart och på ett sätt som upplevs djupt orättvist. Ett barn som lagt ner hundratals timmars arbete på att skapa fina bilder och så bara raderas de plötsligt? Hur hyggligt är det? Och att andra vuxna sedan säger "Bra" och "Just så!" gör mig nog ledsen.

Drömmar om öppenhet

I morse ordnades ett frukostmöte på Café Aschan av Europeana med samarbetsparter. Det är en tid sedan jag haft tid och möjlighet att vara med i dessa kretsar och det var många glada återseenden åtminstone för min del. Tillställningen inleddes med en presentation av Europeana, som verkligen vuxit och mognat till ett oerhört intressant projekt. Bland annat puffades de nya drömmarna och det fina crowdsourcing- och materialinsamlingsprojektet om första världskriget. Man jobbar på ett fint sätt med delaktighet och öppen länkad data. Det handlar om att se informationsresurser som just resurser och utnyttja dem så effektivt som möjligt. Man kunde lära av denna ansats på många håll inom vårt samhälle.

Efter inledningen ordnades en diskussion om digitalkultur. Det kom flera kommentarer om att alla fyra deltagare var kvinnor, vilket förstås var en trevlig slump. Diskussionen var mycket intressant, men jag var tyvärr tvungen att springa därifrån innan den tog slut. Under diskussionen kom i alla fall flera viktiga aspekter fram, som jag också grunnat på, inte minst behovet av ordentliga informationsstrukturer för att ny kunskap verkligen ska kunna uppstå.

Minna Karvonen från Kultur-och undervisningsministeriet tog också upp en annan sak jag varit inne på, nämligen problemet med lärare som är osäkra på teknik och elever som tror att de behärskar allt som har med det digitala att göra, även innehållsmässigt. Minna lyckades formulera det mycket bättre än jag någonsin kunnat: lärarna kan kritisk läsning och substans, men de känner ofta mycket stor osäkerhet inför de tekniskt självtillräckliga eleverna, vilket förhindrar eller försvårar överföringen av den viktiga kompetensen kritisk läsning, mm. Hon kallade detta för osäkerhetsglapp (epävarmuuskuilu, tror jag det finska ordet var). Om vi inte tar i denna problematik i rask takt och ordentligt, kan vi få en del negativa följder senare.

Rykten gick också om att nationell dataaggregering kanske lite tonats ned inom Europeana. Jag tror det kan vara rätt tänkt, eftersom det kan påverka datans kvalitet negativt. Dessutom är det mycket viktigt att alla minnesorganisationer faktiskt förstår att de själva bär ett ansvar för att också öppna sin egen data direkt. När man en gång vågat öppna (för det handlar om att våga, det framkom i dag igen) via Europeana, ska man inte stanna där, utan också öppna sin okorrumperade data för världen direkt.

Studeranden vill ha laptop

Förra veckan publicerades en rapport som gjorts av Suomen lukiolaisten liitto, dvs de finska gymnasiestuderandenas förbund. Rapporten baserar sig på en enkät som gjordes i våras. Svaren var drygt tretusen, svarsprocenten på webbenkäten under 10%, hyfsad för en enkät av denna typ. Undersökningen ger oss viktig information om vardagen i gymnasierna, som inom några år förväntas övergå till en "digitaliserad examen".

Studenterna är i regel positivt inställda till användningen av webb och datorer i undervisningen. De flesta använder dator flitigt och bedömer sin kompetens som bra.

Fyra av fem av de svarande har en laptop hemma och 85 % använder IKT då de studerar hemma, mot bara 57 % i skolan (varje vecka). De flesta använder skolans maskiner då de är i skolan. Under lektionstid är det tydligen på en del håll till och med förbjudet att använda egen dator. Att man inte under en  normal språklektion skulle få slå upp ord på webben verkar till exempel konstigt i mina öron.

Över hälften av lärarna anses vara positiva till användning av moderna tekniska hjälpmedel. Mest genomslag har användningen haft i språk- och modersmålsstudier. Det är textbehandlingsprogram som är det vanligaste man använt sig av. Endast 60 % har använt kalkylprogram och 38 % presentationer i skolarbete. I matematik har 40 % använt dator, men endast 4% i gymnastiken. De studerande efterlyste också undervisning i användning av andra källor än "Wikipedia", som jag tolkade det dels som undervisning i källkritik, men också i olika typer av faktadatabaser och sökteknik. Alltså lite mer om hur man kan hitta bra information förutom genom vanligt googlande.

Gällande utrustningen var studenterna mycket kritiska till att man skaffar dyra smartboards, medan de studerande saknar ordentlig tillgång till datorer och nät i skolan. Gymnasisterna var också rätt oroade över att det är så stora skillnader mellan olika skolor, lärare och läroämnen vad gäller nivån på undervisningen med hjälp av digitala hjälpmedel. Ungdomarna använder själva datorerna mycket för underhållningsbruk och de som är de flitigaste på denna front, är också de som använder tekniken mest för studier. Men är det så här vi vill ha det?

En av de allra viktigaste poängerna som jag själv uppfattar rapporten kommer med är att studenterna själva är en underutnyttjad resurs: Endast 11 % ansåg att de kan påverka hurdana investeringar man gör i skolan IKT, samtidigt som det ofta är duktiga elever som får hjälpa ovana lärare när tekniken strular. De flesta visste inte ens om det fanns några möjligheter att påverka. På denna punkt tycker jag det är alldeles klart att studenterna har den bästa kompetensen åtminstone för närvarande. Det var helt entydigt trådlöst nät och laptops man borde satsa på. Smartbordtänket härstammar från en gammal kateder- och kontrollmentalitet, som inte platsar i de kreativa och problemorienterade metoder som behövs i dag - då när man tar till datorn, vilket man inte heller enligt ungdomarna behöver göra hela tiden. Av lärarna ansågs cirka en tredjedel använda digitalteknik integrerat och endast en fjärdedel faktiskt handleda de studerande i användningen av tekniska hjälpmedel i studierna. Förutom mera utrustning önskade man också fortbildning för lärarna. Det är endast 9 % som anser att deras lärare är riktigt kompetenta på området.

Taggar och ämnesord

På dagens Onki-gruppsmöte presenterade Susanna Nykyri intressanta tankegångar som hon också forskat i, det vill säga ämnesordens innersta väsen. Hon kommenterade nu nyckelord som användare sätter på sina bloggar, som ett exempel på hur stor skillnad det kan vara på taggar och ämnesord som professionella indexerare använder. Det är en sak som man bör betänka om man tänker sig att låta allmänheten förse material med beskrivande metadata. Det handlar förstås om ett område det finns mycket forskning kring, hur nyckelord och taggande kan styras och struktureras, så att man får bra kvalitet på sökresultaten.

Jag är inte alls insatt, men ser det som ett faktum att vi lever i en tid då de klara distinktionerna mellan nyckelord och ämnesord, kontrollerade vokabulärer, tesaurier, klasser osv i praktiken övergår i en allt mer glidande skala av tekniker som kan och bör utnyttja, med genomtänkta tekniker, förstås. (Slå förresten inte upp tesaurus i svenska Wikipedia, ordet har en helt felaktig förklaring där och jag hinner inte ändra den nu. Den finska artikeln är däremot på rätt spår.)

Vad som slog mig av de exempel Susanna använde i sin presentation var att taggar ju ofta används som en sorts kommentar till själva texten, ett fenomen som är vanligt i synnerhet på Twitter. Då är inte ens avsikten att hjälpa vid sökningar, eller att förklara innehållet, utan de utgör en sorts metatext till själva inlägget.

Det är ett roligt fenomen. Jag måste omedelbart göra en genomgång av de bloggar jag följer. Jag skippade alla tidskrifter, fackbloggar och sådana som inte har inlägg från de senaste året. Återstod 47 bloggar. Av dem fanns det någon sorts etiketter eller kategorier på 32 stycken. Det var absolut flera än jag väntat mig! Ändå var det snabbt kollat bara två av dem som hade kommenterande "poetiska" etiketter. Det var intressant att notera. Jag tror de facto att många har sådana etiketter och kategorier som faktiskt hjälper läsare att söka i materialet. Men mitt urval är knappast representativt. Synpunkter?

Studentskrivingarna och datorerna

Redan i regeringsprogrammet står det explicit att förberedelser ska vidtas för att ta i bruk IKT vid studentexamen. En helt följdriktig och adekvat reaktion i dag.  I gymnasiets läroplan, som för övrigt vid ett hastigt genomögnande verkar riktigt bra, återkommer informationskompetens, användning av olika typer av informationskällor osv på många ställen. Som den andra gruppen av målsättningar står det "[De studerandes] studie-, informationssöknings-, informationshanterings- samt problemlösningsfärdigheter och initiativförmåga skall utvecklas. Mångsidiga färdigheter i att använda informations- och kommunikationsteknik skall tillgodoses." Klart att detta också på något sätt borde återspeglas i examen. Men hur? Och vad är det man ska mäta vid examenstillfället? Och hur förhindrar vi att vi de facto mäter för mycket lärarnas kompetens och nivån på skolans tekniska utrustning?

Ta nu t ex detta att skriva på dator vs att skriva för hand. Det har förekommit lite motstridiga uppgifter om huruvida också modersmålets uppgifter ska göras på dator.  Dels har det sagts att modermålet skulle vara ett naturligt ställe att börja datoriseringen, dels tvärtom, att man åtminstone inte kommer att börja med modersmålet. Men huvudargumentet verkade vara att man vill börja med mindre ämnen, vilket i sig är klokt. Själv vidhåller jag min envisa övertygelse om att man med fördel kunde hålla kvar handskrivning (och kalligrafi!) som en del av modersmålsundervisningen. Man ska inte hals över huvud kasta bort det gamla bara för att vi får en ny teknologi. Det finns en viss poäng med att kunna producera och inte minst läsa handskriven text, för att inte tala om eventuella direkt fysiologiska effekter det har på inlärningen. Och den kompetensen hänger ju uttryckligen ihop just med modersmålet. Det finns en viss poäng med att man i skolan eftersom man strävar efter bildning, satsar på att stärka det långsamma, djupgående, tidskrävande och lite ansträngande i både att tillägna sig och producera ny information ordentligt.

Också huruvida eleverna ska få söka information på webben åtminstone nu i början verkar vara oklart. Idén att stänga av webben helt verkar lite lustig med tanke på målsättningarna ovan. Men att ordna skrivningarna med ny teknologi är förstås en inlärningsprocess för alla parter. Nu påstås det i alla fall att ämnena är utvalda: geografi, tyska och filosofi. Men ska eleverna fortfarande bara lämna in en text? Jag ser ju i synnerhet inom geografin att det finns otroligt fina möjligheter att producera andra typer av material. På webben finns fina material och verktyg för olika typer av visualiseringar. Men kan och får eleverna använda dem? Och hur kan lärarna få tillräckligt snabb och effektiv fortbildning inom ett område som dessutom kräver att man helt kan kastar katederundervisningen över bord - stundvis?

Uppdatering: Projekets hemsida hittas här.

Hemmet, skolan, dator och webben

I går släppte DNA sin senaste undersökning om sju- till tolvåringars användning av telefon och pekdator. I och för sig hade man för undersökningen vänt sig endast till föräldrar och lärare och inga barn. Vad som undersökts är alltså egentligen de vuxnas uppfattning om barnens beteende. Man frågade inte heller hur barnen själva uppfattar betydelsen av telefon, dator och webb för sina sociala kontakter eller sitt lärande. I och för sig är det ju föräldrarna som betalar, varför det kanske är naturligt att operatören frågar dem.

I undersökningen framkommer att över hälften av barnen har smarttelefon. De största problemet för föräldrarna verkar vara ekonomiska risker, men över hälften av föräldrarna påstår att de följer upp ungarnas webbanvändning via webbhistorik. Från barnets telefon? Ställer mig något tvekande till det påståendet. Ändå anser en majoritet av lärarna att barnen borde få mera handledning i att använda webben och sociala medier - men att de borde få det främst hemifrån.

Mobbning per telefon verkar vara en sak som lärare ser, men idén om att man kunde utrota eller minska på sådant beteende genom att hemma undervisa "telefonetikett" verkar lite naivt. Det är inte redskapet som gör otrevligt beteende till mobbning. Barn förstår alldeles garanterat vad som är styggt oberoende av kanal. Snarast oroar jag mig för en KiVa-skolaeffekt, om man börjar alltför utförligt diskutera alla sätt att jävlas med andra. Onödigt att medvetet öka mobbarnas verktygspalett ... Om de mot förmodan skulle behöva hjälp med att hitta på nya djävulska metoder att mobba.

Att man ska begränsa och kontrollera barns användning av dator så mycket man kan är en moraliserande och reaktionär tanke. Att till exempel spelande borde ersättas med "också annat socialt umgänge" är en typisk missriktad rädsla.

Vilket är då skolans och föräldrarnas ansvar och vad behöver barn lära sig gällande webben? Vad gäller juridiska frågar har skolan absolut ett ansvar. Eleverna ska kunna producera och återanvända "verk" och kunna hantera upphovsrätter och licenser på ett medvetet och bra sätt. Barnen bör också, som en medborgarkunskap, lära sig att webben är ett samhällsforum, som vi alla kan bidra till - antingen positivt eller negativt. Att vi alla har ansvar för hur webben ser ut. Föräldrarna borde närmast, enligt min egen uppfattning, finnas till hands och hjälpa barnet att våga diskutera och hantera besvärliga situationer som kan uppstå. Det kräver öppenhet och tolerans, förtroende snarare än förbud och kontroll.

Inkludera Flera möttes igen

Inkludera Flera-nätverket för digital delaktighet möttes i dag igen i Helsingfors för att workshoppa lite kring hur vi borde gå vidare. Fast vi började med  ett par föredrag. Först berättade Christine Cars-Ingels om det svenska Digidel-projektet, om deras upplägg och lite inspirerande erfarenheter. Hin hade flera mycket bra poänger och idéer. Särskilt viktig för mig var insikten om hur viktigt det är med gräsrotsarbete och en bottom up-ansats i att få ett informationssamhälle att fungera. Hos oss är man ju väldigt van att förverkliga större samhällsgrejer top-down. Men det hjälper på riktigt inte med alla världens SADe-projekt (där det talas vacker om demokrati, men det i praktiken handlar om att ta fram elektroniska tjänster eller plattformar för medborgarinitiativ mm) om folk inte kan, vill eller förstår att använda dem. Det måste finnas motsvarande rörelse bland medborgarna, på det lokala planet och inom olika sektorer av samhället.

Sedan talade jag kort om Creative Commons, och hur viktigt det är att vara medveten om upphovsrätten på nätet inte minst för att kunna sprida och nå ut med sitt budskap. Alla som vill få synlighet och spridning måste tänka på att välja en licens, där man berättar hur materialet får återanvändas. Särskilt ville jag uppmana folk att inte reflexmässigt välja icke-kommerisell-licensen, utan att fundera ordentligt över vad som är viktigt och vad som är det värsta som kan tänkas hända om man släpper sina material helt fria. Om man inte känner till Creative Commons alls, rekommenderar jag varmt den nedan inbäddade videon.

Sen hade vi riktigt intressanta workshoppar, men dem får vi säkert skäl att återkomma till senare.

Digital humaniora - kursförberedelser

Nu sitter jag igen med min grundkurs i digital humaniora. Den börjar i mitten av januari och denna gång har jag två föreläsningar i veckan, vilket innebär att jag borde förbereda mig långt nu under julen. Nu tänkte jag helt skippa tenten och i stället ställa högre krav på uppgifterna under kursens gång. Och också ge flitigt med individuell respons under kursen. För att tvinga mig själv att utkristallisera mina pedagogiska målsättningar har jag gett varje föreläsning några explicita frågor som studenterna ska kunna svara på efteråt. Tänkte att jag inte släpper ut dem, innan de kan svara ...

Några revideringar har jag gjort i innehållet, bland annat har jag skippat informationssökningen och helt gjort om avsnittet om databaser. Dessa två föreläsningar fyllde inte alls sin funktion förra året, märkte jag. Som förut bli början asteoretisk och sedan blir det allt mer praktiskt och konkret. Här är mina frågor för i år:

1. Humanisten och datorn. Vad är digital humaniora och varför är det viktigt?
2. Vad är information, kunskap och kommunikation? Vilken betydelse har mediet - och vad är betydelse?
3. Hur har den tekniska utvecklingen gått till och hur har den påverkat samhället?
4.Vad är viktigt att veta om man tänker digitalisera text eller vill använda digitaliserad text i forskning?
5. Vad är viktigt att veta då man använder eller skapar digitala audiovisuella material?
6. Vad är det för skillnad på digitaliserade och digitalbaserade material? Hur kan man bevara digitala material för eftervärlden och hur kan man kontrollera autenticiteten hos digitala material?
7. Informationsstrukturer och strukturerad data - vad är det och hur jobbar man med dem? Vad är metadata och ontologier?
8. Text i digital form inbjuder till användning av kvantitativa metoder (computational turn) också inom humaniora. Vad kan man göra och vilka metodiska utmaningar finns?
9. Tredimensionella modeller och kartor erbjuder också möjigheter för humanister. Hur kan historiker använda sig av dessa metoder och vilka metodiska utmaningar uppstår?
10. Hur gör man rent praktiskt när man vill använda ett digitalt material som källa? Hur gör man källkritik och hur hänvisar man?
11. Hur kommunicerar man sin kunskap på ett effektivt sätt?
12. Hur skapar man en webbprofil? Hur kan man få tyngd för vetenskapliga resultat när alla kan publicera sig fritt?

Skola och IKT

I dagens Pappershusis fanns ett uppslag om IT i skolan. I Pedersöre gymnasium har man liksom i en del andra skolor delat ut iPads i skolan. Det finns en hel del material som funkar bra på läsplatta, även om de inte är särskilt skrivvänliga. I Sverige används till och med en särskild hashtag på twitter #paddagogik för att diskutera användningen av detta verktyg i undervisningen. Eleverna i Pedersöre verkar nöjda med sin nya pryl.

Själv är jag lite skeptisk till om det faktiskt är detta man ska satsa resurser på.  Skolan blir kanske "digitalare" av att man jobbar med en pekdator och mera med exempelvis video och bild. Men höjer det kompetensen hos eleverna? Tveksamt.

Så här står det om IKT på lärarsajten KänGuru:

Förståelse för logiken kring hur informations- och kommunikationsteknik används och fungerar skapar en grund för användning av datateknik i undervisningen och lärandet. Utgångspunkten för att eleverna ska tillägna sig grundläggande färdigheter är att de på riktigt förstår funktionsprinciperna och de olika arbetsmomenten när de använder data- och verktygsprogram. Endast då kan läraren handleda eleverna på den nivå som behövs.

I praktiken gäller det enligt sajten:

Grundläggande färdigheter i informations- och kommunikationsteknik består av följande färdigheter:

• Förmåga att förstå användargränssnittet – kunna uppfatta de olika delarna av skärmen 
• Förmåga att förstå den allmänna program- och användningslogiken 
• Förmåga att använda slutlednings- och problemlösningsstrategier 
• Förmåga att använda instruktioner och handböcker som hjälp

Vilka av dessa som man inte lära sig på egenhand, lär man sig genom att använda iPad i skolan? Enligt mig inget. Användbarheten, i synnerhet på iPad är verkligen inte den stora tröskelfrågan idag. Jag hade i går tillfälle att intervjua en elev i en skola i huvudstadsregionen som berättade att de har två timmar obligatorisk it-undervisning. Excel hade hon aldrig hört om i skolan. Det gjorde mig rätt beklämd.

Jag anser att man egentligen borde ta något helt annat som utgångspunkt. Utgående från Mozillastiftelsens white paper i ämnet kunde man i stället tänka så här kring vad man behöver kunna i ett informationssamhälle:

• Att söka och använda information
• Att skapa information
• Att samarbeta
• Att skydda sig och sin information

För varje del bör man till möjliga delar lära sig dessa gällande den egna hårdskivan, lokala nätverk och molnet/webben. Vad barnen behöver förstå? Hur filer är arrangerade i systemet på en dator, hur de lagras, att använda olika vyer exvis trädstruktur, vad det olika värdena betyder i listvyn (filformat, storlek, datum) ikoner etc, att man kan ordna dem, hur man söker, flyttar, kopierar, vad är en alias, “spara som “ bestäm var du sparar, etc. Skillnad mellan egen hårdskiva, server, ftp, molnservers, webb. Vissa allmänna saker som är “ren IT” borde ingå varje år i skolan, men många mjukvaror och informationshantering kunde man lära sig i samband med ämnesstudier. Dessutom borde barnen lära sig maskinskrivning. Därför tycker jag man borde satsa på bärbara datorer eller bordsdatorer hellre än på pekdatorer. IT borde ju rimligtvis vara en integrerad del av undervisningen, men det förutsätter att en majoritet av lärarna är bekväma med att använda IT i undervisningen och inte minst att eleverna får jobba med olika verktyg och göra arbeten som infografik, video, webbsidor, presentationer, databaser osv. Dessutom om man i huvudsak går tillväga på detta sätt blir själva IT-biten en sorts problembaserat lärande. Som sig bör i detta fall.

En viktig sak tycker jag är att läraren inte behöver kunna allt. Eleverna kan lära varandra. Man kan ge eleverna ett verktyg: gapminder, prezi, seamonkey, excel - de kan lär sig genom att testa, och kan sedan lära sina kompisar och läraren vad de hittat på … “Wow, hur gjorde ni detta?”.  Det borde också finnas “ambulerande” skolinformatiker som kunde gästspela i undervisningsgrupperna och svara på frågor under dylika projekt. Detta är sådant jag tycker (skol)bibliotekarier borde syssla med, hjälpa med informationssökning och -hantering i själva arbetsprocesserna. Vilket förstås förutsätter att vi har utbildade informatiker i skolorna. Till att börja med kanske man kan arrangera så att de mest webbkunniga lärarna kunde få sätta lite av sin arbetstid på sådant om man inte får stöd från (skol)bibliotek?

Det känns rätt oroande att man prackar iPads (som är allt annat än öppen programvara) på skolorna, i stället för att fundera över själva IT-kompetensen. Att dela ut senaste teknik är inte en lösning, utan kan tvärtom försena att man tar i det viktiga kompetensfrågorna.

Är historia vetenskap?

Kaisa Kyläkoski lyfte i sin blogg upp en otroligt viktig sak, en sak som jag länge försökt påtala: att historiker inte redovisar för sina forskningsmaterial i tillräckligt hög grad, och att man till och med i akademisk forskning ännu år 2012 tydligen anser det vara ok att man hänvisar till egna databaser, som inte är allmänt tillgängliga. Vana med att hänvisa till böcker och arkivdokument, inser man inte att digiala material faktiskt är annorlunda av flera orsaker.

1. Då man skapar en databas gör man en hel del antaganden om hur saker förhåller sig, vilka deras inbördes relationer är och kategoriserar och klassificerar olika typer av information enligt olika principer. Detta är en den del av forskningmetoden, som bör vara öppen för granskning.

2. Data innehåller ofta felaktigheter. Det kan förekomma missar då informationen digitaliserats, även om det skett manuellt. Detta bör kunna granskas. Man bör kunna spåra den ursprungliga källan till en enskild uppgift och jämföra den med informationen i databasen. Det är en princip sak som gynnar alla parter, inte minst forskningen själv: att felaktigheter kan hittas och korrigeras.

3. Forskningens resultat påverkas också av de sökfrågor som riktats till datamängden, vare sig det handlar om sökningar i relationsdatabaser eller gruvdrift i data. Därför bör dessa redovisas i samband med forskningen, som en del av forskningsmetoden. Det är mycket svårt för mig att smälta att en akademisk granskare i dag helt skulle låta bli att ställa frågan. För att forskningen ska vara trovärdig och möjlig att upprepa, måste man också veta exakt hur man fått fram de sökresultat man påstår sig ha fått.

4. Digitala material kan enkelt göras tillgängliga och därför bör man också göra det. Rent etiskt och för vetenskapens skull. Man borde alltid länka till digitala källor och resurser, eftersom allt flera texter (också) finns och läses digitalt, varför man ska utnyttja de möjligheter modern hypertext erbjuder.

I grunden handlar det egentligen om huruvida historien är en vetenskap eller inte. Man kan enligt min åsikt inte komma med påståenden man inte redovisar för, ens inom historia. En "databas" är inte en källa, det är en tolkning av källor (digitaliserade material) eller en tolkning av sakförhållanden i världen (digitalbaserade material). Inom vetenskapen kan man i normala fall inte hänvisa till information som inte kan verifieras.

Här behövs en verklig uppryckning från universiteten och en insats från de vetenskapliga biblioteken, som bör integrera sin verksamhet mera med pågående forsknings- och undervisningsverksamheter. Jag vill nämligen tro (verkligen), att det endast handlar om inkompetens och okunnighet. Jag vill inte tro att det skulle handla om att man medvetet pantar på material och resurser. Sådant ser dessutom inte väldigt bra och trovärdigt ut för en forskare eller för ett universitet ...

Fem enkla åtgärder för kommunal öppenhet

1. Använd sociala medier

Kommunen bör ha bloggar eller samla flöden från bloggar för alla som arbetar eller deltar i beslutsfattandet i kommunen. De högsta tjänstemännen bör utbildas att förstå att bloggande och eventuellt twittrande är en viktig del av deras arbete - inte någon extra grej. Alla tjänstemän har ansvar för att kommunicera utåt vad man arbetar med, och det ansvaret ligger särskilt på chefer, inte minst kommundirektören. Genom att öppet berätta om vad som är på gång förbättrar man dessutom informationsgången i den egna organisationen och gör medarbetarna mer delaktiga. Det är obegripligt att inte flera direktörer inser detta! Eftersom de inte gör det, bör politikerna kräva det av dem.

Också fullmäktigeledamöter och människor som arbetar i nämnder bör inse att de har en skyldighet att redogöra för vad de sysslar med och att bloggande är ett ypperligt sätt att driva intressen och nyansera bilden som media ger. Varför utelämnar sig så många helt åt vad traditionella medier väljer att skriva om, när man har en möjlighet att själv lyfta fram frågor man anser vara viktiga?

2. Streama fullmäktigemöten över webben

Det kostar marginellt, men ger kommuninvånarna en viktig möjlighet att ta del av diskussionerna och med egna ögon och öron se hur politikerna beter sig i salen. Oberoende av hur många människor som utnyttjar möjligheten, borde det vara en självklarhet eftersom tekniken i dag är så förmånlig och enkel.

3. Öppna data

Lägg ut data, så som EU-direktiven och regeringen föreskriver. De behöver inte vara välbearbetade. Tänk på vilka tekniska möjligheter som finns att skrapa data, blocka dem inte, utan underlätta det. 

4. Gör ett skatteträd

En del av datan borde kommunen själv bearbeta för ökad transparens. Det viktigaste och enklaste är ekonomisk data. Varje kommun borde ha skatteträd för de senaste åren. Även andra grafiska presentationer av kommunens data borde tas fram och kartor användas för att visa information. Det finns bra och enkla tjänster för att göra detta.

5. Koppla in biblioteken

Be kommunens bibliotekarier leta reda på och sammanställa relevant information på kommunens webbsidor och knyt biblioteken överlag närmare alla övriga verksamheter inom kommunen. Bibliotekarierna har något att ge var och en och kan alldeles säkert bidra med viktig informationssökning, - förvaltning och -spridning. Biblioteken borde också fungera som drivande krafter för att öka digital delaktighet i kommunen. Be biblioteket göra upp en åtgärdsplan eller ett program för att öka tillgången och kompetenserna att nyttja webben bland alla kommuninvånare. Följ upp!

***

Uppdatering: Här en bra sajt som skrapar info: Datavaalit.

Vem ska syssla med pedagogik?

Jag satt här i veckan på Undervisnings- och kulturministeriet och diskuterade finansieringen för Brages Pressarkiv. En grundlig genomgång av fördelningen av tipsmedlen är på gång, vilket inte alls är illa. En viss svårighet finns i det enorma arbete som görs inom tredje sektorn, i den bristande överskådligheten och splittringen. Det är otroligt många viktiga funktioner i vårt samhälle i dag som fungerar tack vare de verksamheter tippningsvinstmedlen bidrar till att finansiera. Frågan är om och hur man kan rationalisera systemet utan att det får följder som är ännu mer oöverskådliga.

Det som slog mig under förhandlingarna var svårigheten att argumentera för att man gör ett arbete som både är ett bildningsarbete och som samtidigt på viktiga sätt stöder forskningsverksamhet. Det finns en administrativ gräns, en mental mur, mellan utbildnings- eller bildningsverksamhet (som inte är på högskolenivå) å ena sidan, och forskning å andra sidan. De facto håller gränsen på att tränga in sig också i högskolorna, eftersom undervisningspersonalens absurt stora undervisningsplikt numera oftast omöjliggör forskning, varmed man försvagar grundidén om på forskning baserad undervisning (det borde vara samma människor som gör både forskning och undervisning). Forskningen riskerar kopplas loss från utbildningen.

På samma sätt motverkar administrativa gränser samverkan mellan det som kallas den allmänbildande undervisningen och verksamheterna inom kultur (museer) och bibliotek. Både forskning, kultur och bibliotek borde verka också för att stöda skolor och alla andra läroinrättningar och även självstudier på plats och på webben. Samma beklagliga strukturella miss har i åratal gjort att man har kommunala bibliotekarier och samlingar på en adress och skolor med ofta underresurserade skolbibliotek på en annan, istället för att försöka integrera dessa verksamheter.

Pedagogisk verksamhet har inte ofta varit något som förväntats av personal på arkiv och museer, vilket har gjort att det ibland har varit svårt att få igång verksamheter, och det finns fortfarande, tror jag, på en del håll en tanke om att samlingar och bevaring finns till endast för forskare eller solenn och seriös folkbildning för individer som aktivt söker sig till lokalerna och vördnadsfullt läser små lappar och studerar föremål i vitriner eller studerar mikrofilmade arkivdokument. I alla fall blir pedagogisk verksamhet och marknadsföring (usch?) något man lätt gör sist, om man har resurser "över". Jag tillspetsar här, medveten om att det finns mycket fina verksamheter och projekt också.


Det finns en politisk vilja för öppenhet. Men jag tycker egentligen att man kunde kräva mera aktiv öppenhet och pedagogisk verksamhet av arkiv, museer och bibliotek, liksom av forskningen. Det finns otroligt mycket resurser, både personer med fantastiska kompetenser och fina samlingar, som är finansierade med skattemedel och tippningsvinstmedel, som står till förfogande för att främja bildningsverksamheter av olika slag. Det är inte riktigt hållbart att säga att målgruppen är forskare och syftet forskning och sedan inte bry sig. Det är klart att en del verksamheter lämpar sig bättre än andra för folkbildning.  Men alla borde vara öppna. Och alla borde syssla med pedagogik, åtminstone lite.

Dilemma

Det måste ha varit förra veckans föreläsning om samhällsekonomi och gårdagens diskussion om bibliotekens tjänster, som fick mig att nyss fundera över - och kanske på riktigt inse - varför det här med informationsförvaltning och -kompetens är så svårt att marknadsföra. Visst har jag ju läst min Kulthau, men jag har inte riktigt tidigare insett vad det egentligen innebär. Att det handlar om ekonomi, att man söker information där det kostar minst tid, besvär och tankearbete.

Det är just det att sökandet är en sak som man oftast gör motvilligt, då man måste på grund av ett behov. Det är jobbigt att söka. Googles fem första resultat (eller kanske tre) är förstås svaret på alla böner. Och det är nog inget att moralisera över. Antingen inser man hur mycket information där ute finns, bra information som man missar då man googlar, eller så inte.

Om man inser det, är det frågan om en avvägning: Hur viktigt är det att jag har korrekt information? Räcker det med rätt bra information? Behöver jag den bästa och absolut uttömmande informationen (glöm det .... jag blir aldrig färdig)?

Att googla är rationellt. Sökandet är bara ett verktyg för att uträtta något annat. Informationssystemen, strukturen, söksystemen, indexen, allt är bara verktyg, som ter sig fullständigt irrelevanta för brukaren. Därför är det så svårt att sälja metadata. Man måste sälja innehåll och tjänster, eftersom köparen och brukaren ofta inte ser betydelsen av bra system och metadata innan det är riktigt, verkligen illa. (För sent)

Googlifieringen som utmaning

Tvärtemot vad man kunde tro har digitala infödingar generellt sett usel informationskompentens. I en undersökning som nyligen gjordes bland högskolestuderanden i Illinois framkom beklämmande resultat: De överlägset flesta använde sig i första hand av Google (inte ens alltså Google Books eller Google Scholar) och då de använde sig av databaser biblioteken erbjöd valde de ofta fel material att söka i. Få hade ett hum om hur söklogiken fungerar och att avgränsa sökningar var inte bekant. Studenterna blev också lätt frustrerade, men drog sig ändå för att be hjälp.

Forskning i Finland har visat liknande resultat (se t ex Signum 1/09) Google har liksom andra lättanvända webbtjänster gjort oss lata, för lata för vårt eget bästa. Vi nöjer oss med information som är litet ditåt och drar alltför snabbt slutsatsen att det inte finns information om något specifikt, om vi inte hittar det genast med en enkel sökning. Man litar också på att Google faktiskt kan ta fram det som är relevant.

Said Vaidhyanathan har i sin bok The Googlization of Everything (and why we should worry) gjort en genomgång av vilka intressanta och omvälvande förändringar Google har åstadkommit i våra samhällen. Han behandlar både ekonomi, upphovsrätter, politik och integritet. Egentligen ingår det inte så mycket nytt, men denna sammantagna genomgång är viktig och borde fungera som en väckarklocka till kritiskt tänkande för var och en. På sätt och vis håller vi på att glida in i en "skön ny värld", där vi frivilligt ger ifrån oss makt och rättigheter av många slag. I stället för i ett panoptikon lever vi nu i ett kryptoptikon, där vi inte vet hur vi är bevakade (s. 112).

I synnerhet tycker jag att det är viktigt att faktiskt reflektera över att Googles sökresultat är så väldigt anpassade enligt vad Google tror är bäst för oss, vad vi vill läsa. Och det gäller inte bara algoritmer, utan sökresultaten påverkas av både politik och opportunism från leverantörens sida. Dessutom indexerar Google bara en liten liten bråkdel av allt material. Att högskolestuderanden och blivande forskare går omkring och tror att de hittar relevant litteratur på detta sätt är oroande.

Intressantast för mig är den sista delen av boken som behandlar just kunskapen och minnet. Vaidhyanathan påpekar att man ska akta sig för att tro att webben är en global enhetlig offentlighet (s. 136). Det är den verkligen inte av många orsaker. Googles algoritmer är en av dem.

Författaren erbjuder också en lösning: ett motdrag i form av ett gemensamt allmänt och öppet projekt The Human Knowledge Project i paritet till The Human Genome Project. Något sådant verkar inte ha tagit fart i USA, ännu. Men i Europa har det skett. I Frankrike har man tänkt sig egna enorma satsningar på digitalisering av tryckta material. Och en annan viktig pusselbit är Europeana. En centraliserad koordination saknas förstås globalt, men det hindrar inte samarbete, såsom man alltid jobbat inom Internet-projektet. Nu måste vi satsa på utveckling av konkurrerande sökfunktioner. Vaidhyanathan förundrar sig över att man inte (länder som) i Finland (vid namns nämnande) byggt egna, bättre fungerande, söktjänster (s. 142). Själv tror jag på att man bör satsa på semantiska sökningar, länkad data för att kunna ta upp kampen. I själva verket har vi dylika projekt på gång, men de kräver mycket stora och enhälliga satsningar för att bära frukt. Det är därför i alla fall mycket glädjande att man om en dryg vecka överger den gamla allmänna nationella tesaurusen till förmån för en nationell ontologi.

Ännu lite om readers som filter

Jag gjorde en liten lekfull enkät bland mina facebookvänner om hur många som använder flödesläsare. Jag fick 70 svar och många intressanta kommentarer. Jag hittade snabbt sökt faktiskt inga uppgifter om saken på webben. På basis av denna lilla enkät och några kommentarer på bl a Quora verkar det som om det inte riktigt finns några riktigt användarvänliga helt tekniska lösningar för att hantera större mängder flöden. Appar är visserligen ofta behagliga att använda, men mängderna man kan hantera överskådligt verkar begränsade. Google Readerns något karga gränssnitt är sannolikt det effektivaste hittills, om man vill följa väldigt många flöden helt systematiskt.

En del hade försökt använda Readern, men tyckte att den inte räckte, informationsmängden upplevdes snart som ohanterlig. Själv brukar jag bloggvis skumma igenom mina drygt hundra flöden dagligen i Readern, men i alla fall var tredje dag och klicka bort alla som lästa. Till saken hör att jag inte prenumererar några nyheter till Readern, utan endast flöden som producerar färre dagliga poster eller som är väldigt specifika och yrkesrelevanta. Om man sätter stora mediehus i Readern är det klart att den blir stockad och oöverskådlig. Däremot är den ett ypperligt verktyg för att följa med trevliga mindre produktiva bloggar som man kanske annars glömmer kolla upp. Om man vill testa kan man kolla Annika Lidners video om hur man gör. Hur lätt som helst, fast jag tror hon glömmer att påpeka att man måste registrera sig på Google - annars hittar ju flödena inte fram.

När jag stöter på relevanta inlägg kan jag antingen stjärnmärka dem i Readern eller så bokmärker jag dem med ämnesord på Delicious - som för övrigt också är ett helt superbt ställe att söka information på! Det lönar sig nog att prova på annat än Google ibland!

Nyheter ja, de massiva megaflödena som alltför ofta är för ymniga eller innehåller allt möjligt i en salig röra. Tills vidare är det Twitter och Facebook som fungerar som bästa filter. Viktiga nyheter sprids med stor hastighet i sociala medier. Själv har jag också några widgetar i min iGoogle-sida från olika medier. Där går det lätt att få en överblick. Readern har också en bra widget, men den är av någon orsak svår att hitta. Det borde vara denna. Framför allt gäller det att inte vara rädd för att registrera sig på olika ställen. Det är en förutsättning för att man ska kunna filtrera informationen på webben. Börja fast med iGoogle.

Nyanser av grått: den vetenskapliga presentationen

Powerpoint eller motsvarande presentationer är en svår och allmänt underskattad genre, allra mest på grund av att den ofta används så dåligt. Jag har sett rysande exempel av folk som borde vara proffs inom it och kommunikation.

En bra presentation kräver mycket arbete, räkna med minst en arbetsdag för en 20 minuters presentation om du börjar från scratch. Det är också värt att satsa tid på att skaffa fram bilder. Då ska man vara mån om att se till att man inte bryter mot upphovsrätter. Det lönar sig att använda material ur Wikimedia eller andra källor som tydligt angett rätten att återanvända bilder genom till exempel Creative Commons-licensering. Också på t ex Flickr är det möjligt att hitta bilder som upphovsmannen explicit ger lov att återanvända genom CC-licens eller på annat sätt. Arkiv och muséer strävar till att ge material som tillhört kulturell allmänning status som sådan även som digitaliserat (Public Domain). Ange bildkällor i alla fall, det är juste citat-etikett att ge den som skapat eller digitaliserat en bild synlighet.

En orsak varför noggrannhet i detta avseende är bra är dessutom att man absolut ska lägga upp sina presentationer på webben. Helst gör man det i sin egen institutions publikationsarkiv eller på sin webbsida eller dylikt, där man själv lätt sedan har dem samlade och i tryggt förvar. Dessutom kan folk hänvisa till dem vid behov. Om man saknar möjlighet att ladda upp presentationer på en institutionell plattform, finns det fullgoda alternativ gratis på webben (t ex SlideShare).

När man gör en presentation finns olika tekniska möjligheter. Förutom program att använda på den egna datorn (av typen PowerPoint, OpenOffice eller LibreOffice Impress) kan man använda andra program som finns ute i på webben som erbjuds gratis (Google, Prezi). Tänk på att ha tillräckligt mycket information på första sidan, för det är kanske all information en läsare får om presentationen: vem, när och var (kontext) är allt sådant som måste finnas utskrivet. Gärna också affiliation och kontaktuppgifter, åtminstone en webbadress.

Det är väl värt att lära sig programmen ordentligt och att sätta tid på att pröva sig fram. Man bör noga tänka igenom innehållet så att det blir möjligast enhetligt. Framför allt skall datorpresentationen stöda den muntliga presentationen, men den ska också vara informativ för sig.

Tänk på att ha en bra balans mellan text och bild. Texten skall vara tillräckligt stor (absolut minst 24 punkter, helst rejält större) och man får inte ha för mycket text på en plansch. Fyra till absolut högst sju punkter burkar anses lämpligt. Ibland kanske bara en mening räcker på en plansch. Eller bara ett ord. Trots att folk blir allt bättre på multitasking, är det distraherande med stora textblock som lockar till innantilläsning som gör att man slutar lyssna.

Vid behov kan man tillägga nödvändiga citat inför uppladdning, vilket man då ska notera på planschen. För mycket text eller för många franska streck på en sida gör att publiken distraheras: följer du alltför slaviskt en nedskriven text blir det tråkigt, men avviker du från den digra texten på väggen blir publiken (åtminstone jag personligen) nervös och oroar sig för att du tappar tråden eller glömmer något viktigt.

Du måste lita på att du själv och ditt berättande är tillräckligt intressant. Tala fritt, men följ strukturen på planscherna eller i flashfilen. Fundera över om det är bättre att ta fram texten på respektive plansch an efter eller på en gång. Själv gillar jag bättre det första för att hålla fokus, men det finns olika skolor här. Andra kan tycka illa om det. Distraheras åhörarna av att läsa ett begrepp de inte är bekanta med på väggen innan du hunnit ända till saken? Är det bättre att folk slipper avbryta dig med frågor eftersom de ser att du snart kommer till just den sak de själva associerat till? Vad känns bäst för dig, hur talar du ledigast?

Namn och årtal är alltid bra att servera i text, det brukar uppskattas - och så de viktigaste poängerna i korta meningar. Det är mycket bra att öva sig på att uttrycka sig kort och koncist. En slagkraftig formulering fastnar dessutom bäst i minnet på folk.

Tänk på vilket syfte planscherna ska ha, hurdan information vill eller kan du förmedla med bilder? Är det bara illustrationer och ett stöd för strukturen? Räcker bara rubriker och bilder? Då kanske presentationen inte fungerar så bra för sig. Om du använder dig av många hierarkier i texten, var noggrann med att de är logiska. Man kan gärna dela in presentationen i flera delar och då upprepa samma rubrik på flera planscher för att stöda åhörarnas möjligheter att följa med argumentationen. Att lägga in länkar till webben är en bra möjlighet om man behöver använda upphovsrättsskyddat material. Om man vill, kan man göra länkarna dolda (i samma färg som bakgrunden) och bara ta dem i bruk vi behov.

Använd enhetliga och snygga färger och grafik. Undvik absolut olika effekter då det gäller text, använd högst en diskret typ i en presentation. Frestelsen att leka med alla roliga effekter kan ibland bli stor, men resultatet brukar bli en show som i slutändan tyvärr endast ger ett oseriöst intryck av dig som talare och distraherar publiken från det viktigaste: det du säger.

Animationer och effekter kan däremot med fördel användas på grafik och bilder, för att illustrera processer, förlopp eller tankeled. Försök att hitta sätt att illustrera det du vill ha sagt grafiskt, med kartor eller diagram (som är mycket lätta att göra i kalkylprogram och sedan bara kopiera därifrån). Grafisk framställning av information är generellt ett alldeles underskattat sätt att förmedla kunskap bland humanister. Att till exempel jämföra siffror går mycket enklare om man kan visa dem grafiskt. I stället för att bara i text upprepa det du vill ha sagt i presentationen, kan du istället ge det hela betydande mervärde och förbättra kommunikationen genom att använda andra än rent språkliga medel för att för fram det du vill ha sagt. Var kreativ!

Om man inte har möjlighet att göra en bra presentation kan det med tanke på själva uppträdandet vara bättre att tala helt utan. Då missar man i och för sig en chans att publicera sig, men det kan vara ett klokt val ibland.