Ambassadör Lidén sätter i dag fingret på en otroligt viktig punkt i en insändare i dagens Hbl, nämligen problemet att man i Sverige och Finland lätt fokuserar på skillnader och jämförelser så till den grad, att man blir helt hemmablind för de enorma likheter som finns mellan våra kulturer och samhällen. Dylikt navelskåderi kan vara mycket skadligt i globala och till och med europeiska sammanhang.
Det faktum att vi har ett till stora delar gemensamt kulturarv som sträcker sig över flera sekler, att vi byggt upp våra samhällen med samma lagstiftning och lagstiftningstradition glöms i dag bort i kritiska ögonblick. Vi har läst samma litteratur och gör det fortfarande, ser på samma tv-program, har i huvudsak liknande politiska partier, vi talar delvis samma språk (och finskan är dessutom trots allt rätt influerad av svenskan), vi har liknande ekonomiska förutsättningar, klimat, geografi och så vidare. Listan kunde göras hur lång som helst. Det är klart att det också finns skillnader, och vi älskar att sätta dessa under lupp, söka dem och analysera dem i oändlighet. Det är förstås roligt och intressant, men också förödande.
Problemet är att kontakten mellan länderna i många fall är beroende av enskilda personers insikter och relationer, också då vi talar om myndigheter eller organisationer. Det är lätt hänt att man helt tappar den nordiska dimensionen med dess stora samarbetsmöjligheter och potentiellt stora synergier, om man inte kommer ihåg att kasta åtminstone en liten sidoblick över Östersjön oberoende av vad man sysslar med.
Det är därför av mycket, mycket större betydelse än man tror, att man till exempel ser till att officiella rapporter och utredningar i Finland också översätts till svenska. Det handlar verkligen inte bara om att betjäna knarriga finlandssvenskar, utan om att man annars schabblar bort potentiella samarbeten. Man kunde här ta till alla utslitna konsultfloskler om att uppfinna hjulet på nytt, benchmarking, best practice och så vidare, men jag skulle bara helst tala om ett naturligt och enkelt samarbete som vi antingen kan underlätta eller blockera genom att rutinmässigt erbjuda eller inte erbjuda information till våra grannar i Skandinavien.
Det hela blir på något sätt extra uppenbart i dag då det gäller informationsresurser och -system. I Finland har vi till exempel ett gott kunnande inom semantisk webb och länkad data inklusive flerspråkiga ontologier (också på svenska alltså), medan man i Sverige till exempel har ett starkt kunnande gällande tillgängliggörande. Att utreda samarbetsmöjligheter skulle sannolikt bespara oss från en hel del extra kostnader, och samtidigt förhöja vår gemensamma know how (översättning till politiker: innovationer och förhöjd konkurrenskraft).
Man kan ju skratta gott åt sannfinnarnas självtillräckliga nationalism, men det skulle vara bra för samtliga tjänstemän att inte kvittera internationellt samarbete med EU-hänvisningar och kontakter, utan att faktiskt också kolla om det finns mindre arbetsdryga, enklare och effektivare samarbeten att hitta också på närmare håll. Och att inte falla för synvillan om att vi är så unika, för det är vi verkligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar