Tid för reflektion kring det digitala

I år har jag en rätt digitalt bevandrad grupp på min Kulturen digitala dimensioner-kurs. Kursen går i år över hela vårterminen, vilket jag nog välkomnar. Jag ser gärna att studenterna har lite mer tid att ägna sig åt sina uppgifter. Det är inga lätta saker de ska tampas med och det är värdefullt om de hinner fundera lite på saker och ting. Det är liksom det som är meningen, framför allt: att man ska reflektera över fenomen, digitaliseringens innebörd och konsekvenser. Det är stora saker det gäller.

I dag plågade jag dem med lite fåniga saker också, ett par aktiverande, småfrusterande uppgifter. En gick ut på att jag gick igenom den tekniska utvecklingen via årtal för olika företags grundande. Det är nyttigt nämligen dels att bena lite i vilka nya funktionaliteter som kommit och när det skett. Många gånger blir man ju lite förvånad. Listan är förstås lite random i den meningen, att jag valt bränd som jag inbillar mig att någon kan känna till, snarare än den som på riktigt varit först ute med något eller dylikt. En del viktiga, som Wordpress och Wikipedia, saknas också, märker jag.


Jag ids inte skriva här vilken sak (på vissa ställen var det fenomen snarare än funktionalitet) jag tog upp som signifikant tips vid respektive varumärke. Det kan ni ju fundera på själva ...


1865 Nokia
1906 Xerox (tips: inte kopiering ...)
1911 IBM
1946 Sony

1975 Microsoft
1976 Apple
1991 Linux
1994 Amazon
1995 MySQL, eBay, Yahoo!

1997 Netflix
1998 PayPal, Google
1999 Blogger
2000 IRC galleria
2003 Second Life, MySpace, Skype, The Pirate Bay

2004 Facebook, World of Warcraft, Google Maps
2005 YouTube, Reddit
2006 Jaiku, Twitter, Spotify, Pinterest
2009 WhatsApp, Minecraft
2010 Instagram
2011 SnapChat

Det är nog många tjänster och fenomen som påverkat vårt samhälle kraftigt, inte minst de senaste decennierna. Som debriefing kan man läsa om läget i Finland 2018 (på finska). Om det nu alls lättar på eventuell digiångest.

Humanistens frihet och kunnande

Leonid Pasternak, 1893. Wikimedia Commons.

I mina studier i historia ingick Krig och fred som tentamenslitteratur. Klinge, som var vår professor, gav inte mycket för teori och metoderna handlade om kritiskt tänkande i allmänhet. Fast det där är inte heller riktigt sant. Det var ju klart att man skulle känna till historiefilosofi och -teori, men det var ju inte det man skulle tala och skriva om. Som Klinges elev har jag också, liksom mina mer framgångsrika och disciplintrogna studiekamrater, alltid fokuserat på textens och skrivandets kvalitet och läsbarheten överlag. Jag själv valde envetet att ge ut mina vetenskapliga böcker på kommersiella förlag, trots att jag var tvungen att pruta på formalia. Det var viktigt att nå ut, att skriva begripligt och läsligt och för allmänheten.

Jag upplever att man fortfarande, snart två decennier efter att Klinge gick i pension, satsar på skrivandet på hissan. En essäkurs ingår i kursfordringarna och historiekultur och -bruk är viktiga delar av studierna.  På webben presenteras studierna så här: "I dina studier i kandidatprogrammet i historia sätter du dig in i olika teman och epoker, historieforskningens metoder och historieforskningens historia. Förmågan att skilja det väsentliga från det oväsentliga och att förstå företeelser och samband är viktiga mål för studierna i historia. Under studierna utvecklar du din förmåga att göra slutledningar, lär dig att granska världen och samhället kreativt och lär dig att tillämpa dina kunskaper kritiskt." Sara Cederbergs kritik i dagen Hbl känns för mig samtidigt både relevant och delvis  orättvis.

Det är viktigt att man granskar och reflekterar över syfte och metoder inom historieforskning och -pedagogik. Jag hoppas också att Cederbergs inlägg leder till en fortsatt debatt. Ständig självrannsakan är viktig inom det akademiska. Och det är viktigare än någonsin att lyfta fram dessa frågor, när prestationspressen är så hård, att man inte längre kan, som under Klinges era, lita på att studenterna själva i sinom tid letar reda på och tar sig tid att läsa extensivt på egenhand kring ämnen som intresserar dem. Själv tycker jag ofta just svenska artiklar i historia fortfarande slaviskt följer den grundstruktur man lär sig på proseminarienivå. Till och med doktorsavhandlingar lider av notorisk diskrepans mellan ett lösrykt teorikapitel och empiriska studier utan synbar koppling. Det handlar om en modell, en grundstruktur, som man förvisso måste lära sig för att sedan gå vidare, liksom inom såväl konst som etikett: Du bör kunna reglerna och hantverket för att sedan kunna göra upp med arvet på ett trovärdigt sätt, bryta regler, vara kreativ och ändå göra ett gediget arbete. I slutändan är målsättningen en integrerad text, där man inte i onödan opererar med teoretiska begrepp. Det var förresten inte bara Klinge som inpräntade detta i oss. Det var många andra också, Henrik Stenius och Rainer Knapas, till exempel.

Vad som egentligen behövs är tid. Tid att mogna, tid att tänka, tid att diskutera. Tid att skriva om och om. Detta finns det beklagligt lite förståelse för idag på många håll. Studier i humaniora är trots allt lite som barnuppfostran. Det är inte så stor skillnad exakt vad som sägs eller vilka regler som gäller. Det är sättet att vara tillsammans, att se och höra varandra, att respektera varandra och att handleda, stöda och peka på vad som är viktigt som är avgörande för utgången. Dialog, kommunikation och ett gemensamt, idogt kunskapsbygge.

Forskningsetik för en digital era

Kursförberedelserna får mig faktiskt att ta mig i kragen och samla mina tankar på ett mycket nyttigt sätt. Förutom att ha försökt bena ut maskininlärningens hemligheter har jag således den gångna veckan också för mig själv dryftat etiska och juridiska frågor i samband med digital humaniora. Och det är inte litet det, med den nya dataskyddsförordningen, vars konsekvenser hotar bli närmast absurda.

Ibland undrar man varför oviljan att förstå en så viktig verksamhet som historisk forskning ter sig så stor i ett land där man under förra året kunde konstatera att Historien för vårt lilla land verkar vara heligare och viktigare än något annat. Hur kan man sedan inte prioritera det högt, att vår lagstiftning stöder och beaktar de verksamheter, som är förutsättningen för en fri och grundlig historisk forskning i Finland? Läget verkar mycket oklart. Senaste ryktena gör gällande att dataskyddsmyndigheterna hotar bli en allmän instans för förhandscensur för det vetenskapliga samfundet då det gäller nya delar av forskningen. Det hela verkar både virrigt och verklighetsfrånvänt. Jag hoppas våra riksdagsmän håller siktet på bollen, så att saker kan fungera bättre och inte sämre i framtiden. Att försöka följa hela lagberedningen ens på ett ytligt plan har varit en verklig utmaning. Jag har ändå en viss naiv tilltro till att man kan beakta förordningens anda, som jag uppfattar handlar om transparens och kontroll för individen, men också om vikten av allmännytta och ökad kunskap och stärkt kultur.

Nå väl, ett minst sagt intressant fall har man ju fått tack vare den skandalösa Cambridge Analytica-affären. Rättmätigt har väl största delen av ilskan riktat sig mot Facebook, som inte verkar ha koll på vad folk sysslar med. Samtidigt är det oetiska förfarandet av forskare en potentiell katastrof. Just nu behöver vi mer än någonsin grundlig akademisk forskning om sociala medier, och hur människor beter sig där och varför. Det är inte något vi kan överlämna åt zuckerbergare, frågan är alldeles för viktig och den bör utredas med hjälp av oberoende, öppen akademisk forskning. Här har jag minsann ett ämne för diskussion med mina studenter också. Det ska vi diskutera vid sidan av Open Access och God vetenskaplig praxis och lite annat smått och gott.

Vid universitetskatedern

Mitt i årets undervisning sitter jag som vanligt och funderar på föreläsandet som pedagogisk metod. I år heter kursen Kulturens digitala dimensioner. Gruppen är minimal, men det är roligt att studerandena denna gång är litet längre hunna, så de kan reflektera över forskningsrelaterade frågor.

Jag har i år omarbetat kursen en hel del. Dels har jag uppdaterat innehållet med mera videomaterial i förhållande till text, dels har jag tagit in en mera information om digitala metoder. Fortfarande blir ämnet mycket brett, då jag försöker avhandla både teknologi, historia och digital forskning ur olika perspektiv. Frågor om arkivbildning, källkritik och etik blandas glatt med olika lösningar för hur man kan hantera betydelse då man arbetar med data. Det blir både filosofiskt och ganska tekniskt ibland. Även om jag inte förväntar mig att studenterna ska kunna redogöra för detaljerna i länkad data eller neurala nätverk, vill jag att de ska känna att de kan greppa vad det handlar om och vilka teknologier kan komma till pass i hurdana lägen. Och vilka eventuella vetenskapliga problem man bör kunna beakta. Det är viktigt att kunna förhålla sig realistiskt till olika metoder och all världens hype, samtidigt som det finns spännande möjligheter. Det finns så mycket det lönar sig att vara medveten om idag, som människor kanske inte har tänkt på.

Jag har också försökt hitta utmaningar i form av övningar som stöder inlärningen. Som vanligt avläggs ingen tent, utan uppgifter främst i form av blogginlägg under kursens gång. Mycket upplever jag ändå att jag behöver förklara. Katederundervisningen står fortfarande löjligt lågt i kurs. Det är ju klart att man genom att skapa interaktion och engagera studerande i uppgifter som inspirerar till att söka information och lösa problem kan förbättra inlärningsresultaten. Men jag anser fortfarande att det finns ett visst värde i de traditionella undervisningsmetoderna vid universiteten, drag som gör att de är särskilt lämpliga just för universitetsundervisning.

1) Det djupa tänkandet.

För att kunna orientera sig bland vetenskaplig information behöver man känna till både paradigm och epistemologi. Universitetsstudier handlar till stora delar om att lära sig att tänka ordentligt. Det innebär att man måste kunna ta in stora och komplicerade resonemang. Det betyder både 90 minuters föreläsningar, omfattande kurser och tjocka böcker eller mängder av artiklar om samma ämne. Det handlar om stora helheter; argumentation, intellektuellt dissekerande och analyserande av så väl begrepp som teoribyggen. Det är helt enkelt inte saker som man lär sig (endast) genom fallstudier och egna erfarenheter. Roliga övningar och diskussioner om egen anekdotisk kunskap tar en inte längre än att visa enskilda poänger. Det behövs att någon ritar den stora bilden, förklarar sammanhangen och hur allt hänger ihop, rent vetenskapligt. Hur den vetenskapliga kunskapen är uppbyggd. Detta lär man sig effektivast genom katederundervisning, men det är möjligt att uppnå också genom extensiv läsning. Och då menar jag både mycket extensiv och intensiv läsning. Helst behövs förstås både läsning och föreläsning.

2) Skapandet av ny kunskap.

Man behöver kunna praktisera kritiskt tänkande självständigt. Det kräver att man kan inte bara kan analysera saker, utan också kan formulera och uttrycka kunskap. Det lär man sig genom att skriva och diskutera, argumentera, om och om igen. Det lär man sig vid seminarierna.


Så jag försöker att inte ha alltför dåligt samvete då jag plågar studenterna med långa haranger. Som inledningen om datorns historia, där jag samtidigt försökte få in information om grundprinciperna för hur datorn fungerar. Särskilt rolig tyckte jag videon med Claude Shannon och hans artificiella intelligens var. Den råkade jag hitta när jag förberedde kursen. Vi snackar alltså 1950-tal!

Lär mig nytt

Ett nytt jobb skapar en situation då man måste lära sig nytt och det är alltid lika spännande och roligt. Också lite förvirrande före man kommit på exakt vad det nya man behöver lära sig är. Jag har i alla fall lärt mig en del om min nya arbetsplats. Det är ett ställe som känns rätt för mig. Arbetsgemenskapen är akademisk (över 30% har forskarutbildning), ungdomlig och dynamisk (medelåldern är under 40 och man lägger stor vikt vid kompetensutveckling och fortbildning) och det råder faktiskt en atmosfär av sakkunnigorganisation med genuint fokus på substans.  Jag måste säga att det sista är det klart viktigaste för mig och något som känns ovanligt fräscht i dag. Tyvärr.

Men jag har också haft möjlighet att faktiskt lära mig nya saker. För det första har jag satt mig in i datahantering inom klinisk forskning genom en MOOC-kurs från Vanderbilt University. Det har gett mig en hel del ny insikt hur det funkar inom medicinsk forskning i praktiken och hurdana kutymer man har kring datainsamling och hantering. Delar av detta kunde väl ingå i grundutbildningen inom den högre utbildningen i dag, helt oberoende av disciplin. För på sätt och vis baserar ju sig all forskning på data. Själva erfarenheten av kursen och lärandet är också helt ok. I själva verket tycker jag att man bra kunde inkludera dylika kurser i de flesta utbildningar. Samtidigt som det ju verkligen inte ersätter seminarier eller annan närundervisning.

Just utbildningen är i en nyckelroll, förstås, för vi har här en ganska stor lucka. Traditionellt undervisar man studeranden i informationssökning ofta med hjälp från de vetenskapliga bibliotekens sida. I bästa fall diskuterar man mer ingående också frågor om publicering av resultat och talar om open access-principer och upphovsrätter och sådant. Men få är de kurser som behandlar forskningsdata, skapandet, kvalitetskontrollen, behandling, bevaring och publicering av källmaterialen. De är allt oftare digitala åtminstone delvis och borde ju rimligtvis också delas, granskas osv som man brukar göra när man idkar trovärdig vetenskap. Jag intresserar mig mycket för detta och pedagogiken som ett redskap i kulturell förändring. Därför var det både tur och roligt att jag hade möjlighet att delta i en kort och praktisk kurs i pedagogik som ordnades på jobbet. Det gav mig en hel del idéer och tankar kring hur man borde föra vidare hela projektet. Och förstås lite praktisk hjälp för mitt arbete i att själv undervisa kring dessa frågor.

Sist men inte minst har jag gett mig i kast med service design. Det är rätt mycket learning by doing och självstudier, men poängen är att jag vill sätta mig in ännu bättre i hur forskare under hela forskningsprocessens gång kommer i kontakt med olika informationssystem (de är många). Från forskarens perspektiv, oberoende av vem som producerar olika tjänster. Jag tänker mig att det i kombination med en ansats som utgår från data (oberoende av var de finns och vem som producerar dem) kan hjälpa oss att åstadkomma lösningar som faktiskt är effektiva och stöder och hjälper forskare. Nu i första skedet ägnar jag mig åt att försöka intervjua ett så brett urval forskare som möjligt. Tidtabellen jag fått är ganska snäv, men jag hoppas att jag i alla fall kan åstadkomma en första utredning som hjälper oss vidare. Kan bara konstatera att intervjuerna hittills har varit alldeles vansinnigt intressanta och givande. Vetenskapsfältet är så brett, det finns otroligt många olika typer av processer, behov och situationer redan inom ett enda universitet. Samtidigt är det ingen av dem jag hittills talat med som tycker detta med forskningsdata är lätt. Eller något det är lätt att få råd och hjälp med. Behovet av stöd och kunskap verkar närmast skriande. Vilket gör att mitt jobb känns verkligen meningsfullt. Det är ju också det att det finns så många bra grejer på gång redan som gör det roligt. Men vi har också en hel del riktigt stora utmaningar att tackla.

Vår gemensamma historia

Årets aktiva proseminaristgrupp i hissan är liten men naggande god. Det är alltid lika roligt att följa med hur sökandet efter en frågeställning utvecklas och småningom mognar. Friheten är inte lätt. Många skulle säkert gärna få serverat för sig ett källmaterial, en rubrik och tillhörande forskningslitteratur på en silverbricka. Då skulle man nog tyvärr förlora mycket av inlärningsprocessen.  För trots att det för studenterna känns frustrerande med ett så luddigt uppdrag som att "skriva en vetenskaplig uppsats inom historia", är själva inringandet av ämnet en viktig process då det gäller att lära sig självständigt akademiskt arbete. Man måste tänka själv.

Flera av studenterna har bollat med tankar kring normer, förväntningar och spridning av idéer under olika tider och i olika sammanhang.  Trots att sådan forskning hör till den allra svåraste, är den otroligt givande då det gäller träning i kritisk granskning. Ett exempel: då vi i dag tillsammans begav oss till Nationalbiblioteket för att bekanta oss med några typer av referenslitteratur noterade vi omedelbart hur bibliotekets samlingar och litteraturen där avspeglar mycket av den nationalistiska historieskrivning vi levt med fram till de senaste åren i vårt land. Förgäves sökte vi bland matriklar över präster andra än evangelisk-lutherska herdeminnen, eller några matriklar över ryssar ... Så kan det gå.

Universiteten och lärarnas upphovsrätt

Vid Tammerfors universitet bråkas det om upphovsrätten till lärarnas material, som universitetet vill lägga vantarna på, enligt Hesari. Oschysst, otrevligt och otaktiskt, tycker undertecknad. Eftersom öppenhet är en sådan klar win-win-win situation är det inte en bra metod att försöka uppnå  sina mål. Universiteten borde i stället uppmuntra och erbjuda personalen möjligheter att öppna all sorts material så långt som möjligt. Men man ska inte tvinga, inte utnyttja eller pressa folk så där i så här känsligt fall.

Har man inte hört talas om Creative Commons? Att lära sig dela är inte alltid lätt, men när man vågar börja lite, brukar det resultera i en positiv erfarenhet och småningom en positiv spiral av att öppna och dela med sig av det man sysslar med. Att allt fler akademiker bloggar är inte en slump. Det är både vettigt och roligt, och allt fler märker det. Alla måste inte, men det är bra att uppmuntra. För alla parter. Nu har hela diskussionen hamnat in på ett helt galet spår, som är mycket dåligt, inte minst för universiteten. Och därmed också för forskningen och i förlängningen hela samhället.


Universiteten kan genom att producera mycket öppna material få stor synlighet och ... tadaa: rankingpoäng! Genom att stöda lärarna i att producera material på ett sådant sätt att de kan publiceras öppet, gör universiteten sig själva en stor tjänst. Det kräver satsningar på att informera och utbilda personalen. Det här är också lite enklare än MOOCs, men skulle fylla liknande syften i vårt samhälle.

Lärarna får synlighet och erkännande och genom samarbete blir materialen antagligen också ännu bättre. Dessutom ska de inte behöva ge bort upphovsrätten, det är tveksamt om det ens juridiskt är möjligt. De har alltid rätt att bli omnämnda som upphovsmän och det är inte rätt om universiteten försöker sko sig på deras arbete och spara in pengar genom att hålla och utnyttja lärarnas material. Då ska materialen delas öppet, det är det enda etiska.

Samhället dvs alla andra vinner på att material som producerats med skattemedel är öppet tillgängliga. I vårt kunskaps- och informationssamhälle ska vi verkligen inte syssla med att låsa in kunskap, som någon kan ha nytta av!

Det vore viktigt att man vid Undervisnings- och kulturministeriet uppgraderade betydelsen av öppenhet i finansieringen till utbildningssektorn och snarast modigt skulle gå in för att stöda användning av CC-licenser.

Undervisning, upphovsrätt och kvalitet

Våra lärare i våra Pisabelönade skolor står inför ett enkelt val:

• att vidhålla sin ekonomiska upphovsrätt till material de själva producerat i alla lägen
• att själva hålla sig uppdaterade med forskning och nya publikationer
• att se till att materialet granskas av någon kollega om man vill ha kvalitetskontroll
• att vidhålla ett system där man delvis gör tusendubbelt arbete (därmed inte sagt att inte alla lärare kan och vill anpassa material till sin egen undervisning)

eller

• att skapa system där exvis kommunerna kan spara in en del resurser på läromedel och i stället kanske anställa mera personal
• att våga löpa risken att bli fast för fel och få dem korrigerade, kanske redan innan man förmedlat dem vidare till eleverna
• att få hjälp med att uppdatera sina material
• att få hjälp med att granska och komplettera sina material
• att få ett system där man delar med sig, skapar tillsammans delar idéer och inspiration
• att skapa ett system där lärare frivilligt delar med sig av de material de vill

Man blir lite trött ibland. Det är inga enorma summor lärmedelsförfattare förtjänar och vissa läromedel kommer alldeles säkert att ha en efterfrågan som också ger ekonomisk förtjänst oberoende av om det finns gratismaterial eller inte. Hör det till lärarens arbete att förbereda lektioner så bra som möjligt eller inte ...? Vill man inte hjälpa med det? Kan man på riktigt förbjuda och fördöma människor som vill arbeta tillsammans på ett rationellt sätt?

Som forskare skulle jag tycka det var oerhört roligt att se vad lärare undervisar om 1700-talet och gärna bidra med förslag på trevliga material jag stött på eller berätta om ny forskning. Men om man tycker det är en dålig idé, vad kan jag göra?

Digital humaniora - kursförberedelser

Nu sitter jag igen med min grundkurs i digital humaniora. Den börjar i mitten av januari och denna gång har jag två föreläsningar i veckan, vilket innebär att jag borde förbereda mig långt nu under julen. Nu tänkte jag helt skippa tenten och i stället ställa högre krav på uppgifterna under kursens gång. Och också ge flitigt med individuell respons under kursen. För att tvinga mig själv att utkristallisera mina pedagogiska målsättningar har jag gett varje föreläsning några explicita frågor som studenterna ska kunna svara på efteråt. Tänkte att jag inte släpper ut dem, innan de kan svara ...

Några revideringar har jag gjort i innehållet, bland annat har jag skippat informationssökningen och helt gjort om avsnittet om databaser. Dessa två föreläsningar fyllde inte alls sin funktion förra året, märkte jag. Som förut bli början asteoretisk och sedan blir det allt mer praktiskt och konkret. Här är mina frågor för i år:

1. Humanisten och datorn. Vad är digital humaniora och varför är det viktigt?
2. Vad är information, kunskap och kommunikation? Vilken betydelse har mediet - och vad är betydelse?
3. Hur har den tekniska utvecklingen gått till och hur har den påverkat samhället?
4.Vad är viktigt att veta om man tänker digitalisera text eller vill använda digitaliserad text i forskning?
5. Vad är viktigt att veta då man använder eller skapar digitala audiovisuella material?
6. Vad är det för skillnad på digitaliserade och digitalbaserade material? Hur kan man bevara digitala material för eftervärlden och hur kan man kontrollera autenticiteten hos digitala material?
7. Informationsstrukturer och strukturerad data - vad är det och hur jobbar man med dem? Vad är metadata och ontologier?
8. Text i digital form inbjuder till användning av kvantitativa metoder (computational turn) också inom humaniora. Vad kan man göra och vilka metodiska utmaningar finns?
9. Tredimensionella modeller och kartor erbjuder också möjigheter för humanister. Hur kan historiker använda sig av dessa metoder och vilka metodiska utmaningar uppstår?
10. Hur gör man rent praktiskt när man vill använda ett digitalt material som källa? Hur gör man källkritik och hur hänvisar man?
11. Hur kommunicerar man sin kunskap på ett effektivt sätt?
12. Hur skapar man en webbprofil? Hur kan man få tyngd för vetenskapliga resultat när alla kan publicera sig fritt?

Vem ska syssla med pedagogik?

Jag satt här i veckan på Undervisnings- och kulturministeriet och diskuterade finansieringen för Brages Pressarkiv. En grundlig genomgång av fördelningen av tipsmedlen är på gång, vilket inte alls är illa. En viss svårighet finns i det enorma arbete som görs inom tredje sektorn, i den bristande överskådligheten och splittringen. Det är otroligt många viktiga funktioner i vårt samhälle i dag som fungerar tack vare de verksamheter tippningsvinstmedlen bidrar till att finansiera. Frågan är om och hur man kan rationalisera systemet utan att det får följder som är ännu mer oöverskådliga.

Det som slog mig under förhandlingarna var svårigheten att argumentera för att man gör ett arbete som både är ett bildningsarbete och som samtidigt på viktiga sätt stöder forskningsverksamhet. Det finns en administrativ gräns, en mental mur, mellan utbildnings- eller bildningsverksamhet (som inte är på högskolenivå) å ena sidan, och forskning å andra sidan. De facto håller gränsen på att tränga in sig också i högskolorna, eftersom undervisningspersonalens absurt stora undervisningsplikt numera oftast omöjliggör forskning, varmed man försvagar grundidén om på forskning baserad undervisning (det borde vara samma människor som gör både forskning och undervisning). Forskningen riskerar kopplas loss från utbildningen.

På samma sätt motverkar administrativa gränser samverkan mellan det som kallas den allmänbildande undervisningen och verksamheterna inom kultur (museer) och bibliotek. Både forskning, kultur och bibliotek borde verka också för att stöda skolor och alla andra läroinrättningar och även självstudier på plats och på webben. Samma beklagliga strukturella miss har i åratal gjort att man har kommunala bibliotekarier och samlingar på en adress och skolor med ofta underresurserade skolbibliotek på en annan, istället för att försöka integrera dessa verksamheter.

Pedagogisk verksamhet har inte ofta varit något som förväntats av personal på arkiv och museer, vilket har gjort att det ibland har varit svårt att få igång verksamheter, och det finns fortfarande, tror jag, på en del håll en tanke om att samlingar och bevaring finns till endast för forskare eller solenn och seriös folkbildning för individer som aktivt söker sig till lokalerna och vördnadsfullt läser små lappar och studerar föremål i vitriner eller studerar mikrofilmade arkivdokument. I alla fall blir pedagogisk verksamhet och marknadsföring (usch?) något man lätt gör sist, om man har resurser "över". Jag tillspetsar här, medveten om att det finns mycket fina verksamheter och projekt också.


Det finns en politisk vilja för öppenhet. Men jag tycker egentligen att man kunde kräva mera aktiv öppenhet och pedagogisk verksamhet av arkiv, museer och bibliotek, liksom av forskningen. Det finns otroligt mycket resurser, både personer med fantastiska kompetenser och fina samlingar, som är finansierade med skattemedel och tippningsvinstmedel, som står till förfogande för att främja bildningsverksamheter av olika slag. Det är inte riktigt hållbart att säga att målgruppen är forskare och syftet forskning och sedan inte bry sig. Det är klart att en del verksamheter lämpar sig bättre än andra för folkbildning.  Men alla borde vara öppna. Och alla borde syssla med pedagogik, åtminstone lite.

Inkludera flera!

Det var i våras som Jonas Tana på Biblioteken.fi och jag på allvar började diskutera detta med digital delaktighet och informationskompetens. Med avund hade jag en längre tid följt med det svenska Digidel-projektet och irriterat mig på teknikfokuseringen som dominerar den finska diskussionen om informationssamhället. Trots att man både på EU-nivå och i Finland ständigt bygger alla framtidsvisioner på informationssamhällets och den digitala världens betydelse, både ekonomiskt och demokratiskt vilket kräver en massa kompetenser av folk, har man i Finland nöjt sig med att dela ut tipsmedel till diverse projekt. 

En långsiktig helhetsplan och strategi för att motverka digitala klyftor har saknats. Det finländska informationssamhället, som konstruerades i huvudsak under Vanhanens regeringar, har i slutändan förblivit ett informationssamhälle på vinnarnas villkor. Politikernas och nördtjänstemännens fascination för bredband och elektronisk ärendehantering har överskuggat det faktum, att exempelvis nästan hälften av över 60-åringarna i detta land inte använt internet under de senaste tre månaderna ännu 2011, eller att skolungdomar (som ofta tror sig vara digitala trollkarlar och inte sällan är det) i genomsnitt har en mycket svag kompetens att hitta bra information på webben. 

Därmed alltså inte sagt att det inte skulle ha gjorts mycket viktiga saker på området. Men det analytiska och strategiska helhetsgreppet har saknats. Det är just det som är problemet. Fältet är splittrat och fullständigt oöverskådligt gällande olika projekt, dubbelt arbete har gjorts och min misstanke är att det fortfarande finns stora luckor. Många lovvärda projekt har genomförts, men flera har resulterat i material endast på finska. Fina material och kompetenser borde delas och återanvändas!

Det var framför allt för att tackla detta som Jonas och jag kallade till ett möte, eller en "miniunconference" som vi kallade det, för finlandssvenska aktörer som ämnet på något sätt kunde tänkas beröra. Vi skickade ut mejl till alla vi kunde komma på. I ett tidigt skede nappade bland andra Björn Wallén på Svenska Studiecentralen på.

I går var det dags för träffen. Både Jonas och jag var lite småflunssiga och trötta, och tänkte att det är bra om det kommer ett tiotal personer i det ruggiga vädret. Men in på Glaspalatsets träffpunkt vandrade mer än tjugo entusiastiska personer från olika sektorer. Med fanns snabbt räknat  fyra stora projekt, representanter för undervisnings- och kulturministeriet, Kulturhuset, Åbo Akademi, fortbildningsorgan av många slag, ett nordiskt samarbetsnätverk, Svenska Kulturfonden, biblioteksvärlden och ett antal engagerade privatpersoner. Och minst lika många hade anmält att de inte hade möjlighet att delta, men att de absolut vill ha mera information och hänga med senare.

Vad som hände under träffen ska jag återkomma till, bara vi får upp vår Inkludera Flera-blogg. Nu säger jag bara: håll utkik efter #inkluderaFlera-hashtaggen på Twitter, följ med vad som händer på Facebook. Och ja, vi ska träffas igen i vår. Då kan ni hänga med!

Digitalpedagogik i Medietanken

Årets Medietank var igen en inspirerande tillställning. Magnus Londen berättade om det spännande reseaffischprojektet Come to Finland. Presentationen var en fin historisk exposé på många plan och ett fint exempel på hur digitaliserade material kan användas på ett pedagogiskt sätt. Jag tror att många lärare fick en del idéer på hur man kan utnyttja dylika material i många olika läroämnen. Svenska.nu har i själva verket ett språkpedagogiskt material baserat på projektet redan denna vår.

Joakim Granqvist gav också en inspirerande presentation om olika gratisverktyg på webben, som funkar bra också i skolan. I korridorsnacket var mediekompetens och upphovsrätter som vanligt heta frågor.

Femte fakulteten

- Föreläsningar och tenter är helt bra, sa professor Klinge under vårt första studieår, men det mesta lär ni er i den femte fakulteten, i samtalen med äldre studenter.

Den femte fakulteten, det var huvudbyggnadens kafé. De fyra fakulteterna, den filosofiska, den teologiska, den medicinska och den juridiska, har alltid kompletterats av det inofficiella umgänget mellan akademiker, där vägen från student till lärare är en glidande process, där man aldrig blir fullärd och redan som mycket ung kan bidra och delta i diskussioner - om inte annat, så genom att ställa frågor. För det är just i diskussionen och argumentationen som forskningens essens finns.

När jag själv i veckan höll min provföreläsning för docentur (fy, vad nervöst det var fast man föreläst mycket och är väl förberedd) talade jag om Historievetenskapen och digitaliseringen. Med digitalisering avsåg jag då den förändring som vår kultur genomgår som bäst. Förändringen påverkar historikernas källor, forskning och den vetenskapliga kommunikationen. Jag har tidigare pläderat för det jag kallat att bedriva vetenskap för öppen ridå, och jag vidhåller att webben och de sociala medierna är ett bra och nödvändigt forum att föra den vetenskapliga diskussionen.

Många professionella forskare inser detta och stärker både forskningen i sig genom att öppet diskutera också halvfärdig forskning i offentligheten och samtidigt en intellektuell närvaro på webben genom att delta i de offentliga samtal som pågår i bloggar och mikrobloggar. Det krävs förstås en del anpassning att ge sig in sådana samtal, i synnerhet då många av oss fått sin utbildning under en tid då man var tvungen att väga varje ord man publicerade på guldvåg. Den rädsla för att förlora sin auktoritet och trovärdighet som håller tillbaka forskare från att exempelvis blogga ter sig ändå allt mer som en oacceptabel slutenhet och elitism. Varför panta på sin kunskap? Varför detta avfärdande av detta nya forum för den femte fakulteten som irrelevant eller mindre värt? Varför denna orimliga rädsla för att "slösa" tid eller förlora kontroll? Trots att jag inser att detta skifte av medium inte passar alla, hoppas jag ändå att alla akademiker skulle begrunda denna fråga och sitt etos som representant för humanismen och det kritiska tänkandet.

Men kaféerna försvinner ingenstans de heller. Jag är säker på att de inofficiella seminarier som under min studietid bedrevs på det legendariska Pam Pam, pågår i studentlokaler och på krogar fortfarande. Det är inte sällan där de stora insikterna föds. Jag ser mycket fram emot Historicus femtioårsjubileum och de intensiva diskussioner som alldeles säkert kommer att föras också där.

Granskning av digitala resurser

Inför min kurs Digital kultur i humaniora har jag förberett den tillhörande essäuppgiften. Jag tänkte dela med mig av uppdraget redan nu eftersom jag är lite nyfiken på respons. Dessutom antar jag att de allra flesta som skriver om en digital resurs kommer att vara tvungna att ta kontakt med den som producerat materialet - och jag tänkte detta kan fungera som en liten förvarning. Och ännu mer: i fall någon är intresserad av att få dylik respons på sina digitala material, ta gärna kontakt med mig, så kan jag försöka bussa någon duktig student på era material!

På något sätt kanske detta också kunde fungera som en liten checklist för både forskare och kulturarvsorganisationer gällande digitala material. Så här lyder uppdraget:

- leta reda på ett digitalt material på webben som kunde användas vid historisk forskning

- presentera materialet: hur har det producerats? Av vem? När? Under ett hurdant projekt? För vilket syfte? Avgränsningar som gjorts (vad kunde vara med, men är inte)? Växer materialet ännu? På vilket sätt?

- Teknik: är materialet digitaliserat eller digitalbaserat? Vilken är den underliggande tekniken? Databas? Vilka format har använts? Hur är processen och systemet dokumenterade? Är dessa uppgifter tillgängliga? Är programkoden öppen? Hurdan licens har koden?

- Sökbarhet och metadata? Vilka metadatastandarder har använts: presentera dem! Kolla dem lite närmare om möjligt. Vem har skapat metadata? Används kontrollerade vokabulärer: i så fall hurdana och vilka (vem upprätthåller)? Finns länkningar? Hurdana sökningar kan man göra? Andra funktioner som finns? Finns API?

- Hur skulle du hänvisa till materialet? Finns PI? Funkar detta? Har du lätt att följa dina egna stigar framåt och bakåt i systemet? Kan du spara enskilda vyer? Går det att hänvisa till dessa om det behövs?

- Finns det en bevaringsplan för materialet? Bedöm hållbarheten hos projektet/resursen? Kommer den att finnas tillgänglig om fem år? Om tjugo? Varför?

- Hitta på en forskningsfråga eller projekt där du kunde använda resursen på ett meningsfullt sätt. Hur skulle det gå till? Vilka källkritiska frågor borde du i så fall behandla?

- Gör en sammanfattning med allmän respons: Vad är bra med resursen och vad borde man åtgärda för en bättre användbarhet för forskare? Andra förslag på utveckling eller förbättringar.

Förflackad förståelse?

Häromdagen besökte jag med ett par av barnen några utställningar i centrum av Helsingfors. I våras hade vi besökt Livrustkammaren och det nya Medeltidsmuseet i Stockholm, så också den minsta, sjuåringen, var positiv och förväntansfull inför besöket vi gjorde på Stadsmuseet för att fly undan hettan en stund. Den fasta utställningen på Sofiegatan börjar vara tio år gammal. Och det märks. Säkert nydanande och pedagogisk på sin tid, kändes den nu, efter besöken i de svenska museerna, gammalmodig och ganska tråkig. För min egen del kan det förstås bero på att jag sett den så många gånger, men barnens behållning var inte heller väldigt stor.

Berättelsen och helheten uteblev. Endast ett fåtal föremål väckte så mycket intresse i sig själva att ungarna plockade upp lapparna med förklarande texter, som de sedan ögnade igenom kursoriskt. Det skulle ha behövts en guide (vilket jag inte själv orkade agera just då). Ljudlandskap fanns bara på ett enda ställe. Vi saknade intensivt den engagerade berättaren i de bärbara audioguiderna. Jag kom att tänka på de normalt blaserade tonåringarna i Stockholm som medryckta sprang mellan montrarna i Livrustkammarens salar med knapparna i öronen.

Vi fortsatte vandringen till Stadhusets nedre våning, där det fanns en liten utställning om Tove Jansson. På sätt och vis fin, men jösses vad texttung. Stenålders, helt enkelt. Claire Ahos fotografier talade för sig själva. Men helhetsintrycket var rätt deprimerande. Kan vi faktiskt inte bättre än såhär, mitt i turistsäsongen i de turistigaste kvareteren? Det är som om hela idén om vad en utställning är, är förlegad. Vad är målsättningen? Är det inte att engagera och ge nya insikter? Borde inte pedagogiken i vårt land vara anammad som grundidé i museerna? Och då menar jag inte tryckta texter (=katederföreläsningar). Vikten av erfarenheten, känslan, engagemanget, berättelsens kraft, var har man glömt dem?

Sen drabbades jag av Nicholas Carrs tanke om digitalkulturens förödande effekter på vår mänsklighet. Carr menar i sin nya bok The Shallows. What the internet is doing to our brains att vi tappar förmågan till djupläsande, att följa långa resonemag, att koncentrera oss, att fokusera oss, att tänka. Vi lär oss sämre då vi använder webben, än då vi läser på papper (bevisat). Av någon (för mig nog obegriplig) orsak är detta för Carr tydligen särskilt hemskt eftersom det går att visa att hjärnan ändrar sina funktionsmönster och sin struktur då vi ändrar vårt beteende och lär oss nya saker och lägger oss an med nya vanor. Det här sade ju redan John Locke så tydligt. Att vanorna skapar stora delar av vår personlighet. Har mina barns hjärnor blivit korrumperade av internet, då de inte orkade intressera sig för de små lapparna med text?

Knappast. Men de är säkert mer krävande än min generation var som barn. Jag tänker att det är viktigt att läsa böcker som barn och att försöka upprätthålla den vanan också som äldre. Och så tänker jag igen att det var just berättelserna vi saknade allra mest. Och varför inte erbjuda den med en medryckande berättare, som berättar just för dig om just det du tittar på? När tekniken finns. Bibliotek, arkiv och museer borde sannerligen öppna sig för skolbarnen och erbjuda spännande upplevelser och den expertis de har för att stöda lärarna i sitt arbete.

Undervisning

Jag har igen under de senaste dagarna flera gånger kommit att tänka på hur roligt det är att undervisa. Inte föreläsa, det är inte min grej, men att handleda, inspirera, locka fram aha-upplevelser och diskutera är för det mesta verkligen skojigt och lärorikt. Det är nästan roligast när studenterna inte själva inser hur mycket de tänker, jobbar och lär sig.
Att planera undervisning är lika roligt som att planera trädgården.

En av mina favoriter, John Dupuis, har igen hittat ett guldkorn: framtidens skrivkurs, Writing for nonereaders in the Postprint Era. Suveränt!