tisdag 30 juli 2013

Digital humanism

I Humanismen som livshållning förklarar Georg Henrik von Wright på ett tänkvärt och bra sätt om varför humanisten är i ständig opposition. Trots att delar av essäsamlingen i dag känns lite föråldrade är den ställvis högst aktuell. Det är visserligen förmätet att skriva om texter som har uppkommit som en stor tänkares reflektioner på 1900-talets fruktansvärda krig och humanitära katastrofer och i samma andetag tala om samhällets digitalisering. Den digitala "revolutionen", eller "automationen" som von Wright kallar den på 1970-talet, är visserligen genomgripande, men den är också betydligt mindre dramatisk och mer smygande och långsam än många andra omvälvande processer varit. Dess offer är främst ekonomiska för enskilda personer och för förtag, som förlorar sina affärsmodeller.

Men förändringarna ingår också i ett kontinuum som handlar om en politisk och samhällelig utveckling som fortsatt från de stora krigen framåt på ett sätt som von Wright inte kunnat ana. Jag tror själv att det är också en del av en större process, där den gamla västerländska dominansen och tillväxtekonomin drar sina sista suckar. Så man kan läsa von Wright på många sätt år 2013. Jag tänkte att jag gärna bara plockar en del citat, som för mig känns aktuella ännu i dag. Jag hoppas jag inte våldför mig för mycket på texten och författarens tankar, och att det kan ursäktas att jag på detta brutala sätt försöker anpassa vad jag uppfattar som hans grundtankar. Utgångsläget är att jag rekommenderar en (om)läsning av boken i sin helhet, i synnerhet den första och den sista essän.

Det första citatet handlar egentligen om marxismen och är ett led i von Wrights försök att förstå den för 1900-talet så oerhört viktiga filosofin. Det handlar egentligen om en ekonomisk detalj, men är lite rolig läsning:

Produktionsförhållandena har emellertid en tendens att släpa efter i utvecklingen, t. ex. därigenom att de konserveras i rådande normsystem. Produktivkrafterna åter är i ständig förvandling, t. ex. som en följd av  teknisk utveckling. När spänningen växer, visar den sig i form av alienering och dysfunktioner i samhället. Dessa upphävs ("negeras") sedan i ett nytt skede av den sociala strukturens utveckling.

 I essän "Humanismen som livhållning" skriver von Wright om humanistens roll i samhället:

Men på ett egendomligt sätt förfaller varje samhällsordning, när den tycks som mest stabil, bära på frön till sin egen undergång. Själviska gruppintressen vävs omärkligt in i det nät av normer och institutioner, inom vars ram samhället fungerar, och ger därmed skenbart ökad styrka åt själva den yttre ramen. Den existerande ordningen blir en förklädnad för ett mindretals intressen.

***

Om man beskriver den humanistiska livshållningen i positiva termer som ett försvar för människans väl, så kunde man beskriva den i negativa termer som en kamp mot falsk legitimering av politisk och social makt. Den senare striden förs på två fronter. Den förs mot en gammal ordning som överlevat sig själv. Men striden förs också mot en ny ordning, så snart den visar tecken på att stelna och bli en maktapparat för gruppintressen - det må sedan vara en statlig byråkrati eller en militär-industriell teknokrati för att ta några exempel från dagens värld. 
     I strävan att avslöja falsk medvetenhet kommer humanisten i konflikt med den nakna makten - och i brytningstider i konflikt med två motsatta makter: en som försvarar sin position och en som är ute för att erövra den. Den  förra maktens väktare ser i den kämpande humanisten en intellektuell, som underminerar den bestående ordningen med sin kritik och sitt tvivel, en vilseförd idealist som går samhällsomstörtarnas ärenden men själv är dömd att uppslukas av revolutionen virvlar eller försmäkta i tyranners fängelser. Den makthavare åter, som med outtröttlig möda och enorma uppoffringar etablerat en ny ordning, misstror humanisten som en halvhjärtad medlöpare, fruktar honom som kritiker och samvete och anklagar honom kanske för att stå i kontrarevolutionära krafters lejd.
 ***

Så länge mänsklighetens samvete reagerar inför sina förtryckares och torterares ogärningar, lever hopper att målet för vår vandring genom historien är ett jordiskt regnum hominis. Men om vi godtar som tingens naturliga ordning att människan antingen måste döda eller själv gå under, så har människan förnekat sig själv och är i färd med att upprätta Calibans rike.

Som sagt är det förmätet att tala om "digital humanism" eftersom det inte handlar om mediet i sig, men informationssamhällets smygande revolution kräver också sina offer, sin kritik och sin humanism.

söndag 28 juli 2013

Historien omkring oss

I dag vill jag kommentera en annan text ur gårdagens Hbl, nämligen Anna Rotkirchs kolumn om gamla gravar, ofta bortglömda, mystiska och okända, till och med för dem som bor i grannskapet. Lite information om dessa finns faktiskt att få, tack vare att Museiverket öppnat sin data och den kan nås via Lantmäteriverkets Kartfönster. Det gäller att välja att lägga på ett lager av Museiverkets data på kartan. Informationen är ganska knapphändig, men jag hoppas vi kunde utveckla en utvidgning eller version av den svenska tjänsten Platsr.se, som kunde göra det möjlig att lätt komplettera och berika materialet. Att det funkar ser man ju lätt.

Inget hindrar ju i och för sig att man redan i dag kunde bygga en app som använder data från Museiverket (i Danmark finns minst en sådan Historisk Atlas och i Sverige Kringlas app - hälsningar till deltagarna i Apps4Finland - eller finns det någon app jag missat?) Ett annat ställe där man kan samla och dela både bilder och information är givetvis Wikipedia. Det finns t ex en app för att ladda upp bilder på Wikimedia. Att använda sig av dessa kanaler för att sprida kunskap och dela information är ju tillåtet för alla, för privatpersoner, föreningar och myndigheter. Bäst vore om informationen kunde flöda så fritt som möjligt, så man kunde kombinera och sortera den enligt behov. Öppna gränssnitt är därför viktiga.

torsdag 25 juli 2013

Hur man trollar bort värde

Mikael Kosk sätter i dag fingret på en viktig sak på ledarsidan i Hbl, det vill säga på hur man genom new public management vill effektivera verksamheter genom att hitta på priser för ovärderliga och ovärderbara objekt. Priserna kan inte bestämmas eftersom det handlar om unika, oersättliga saker och det inte heller finns någon marknad eller någon konkurrens, där ett pris kunde fastställas. Likväl har man inom många organisationer förälskat sig i tanken på intern debitering som styrmedel, oberoende av den extra byråkrati det kräver att hålla på och fakturera påhittade priser hit och dit inom en och samma organisation.

Allra knasigast blir det just då det gäller fastigheter. De hårda nedskärningarna tvingar också kulturarvssektorn till alla tänkbara sätt att fixa i ekonomin. Till exempel genom att sälja fastigheter för 100 miljoner - och sedan för all framtid vara tvungen att betala hyra för att få bedriva museiverksamhet? För läser man Senatsfastigheternas webbsidor verkar det nästa som om man där kunde tänka sig att skaffa någon annan hyresgäst att bedriva verksamheten på Åbo slott. Senatsfastigheter är ju nämligen ett affärsverk som ska gå runt. Medan substansverksamheterna (bildning, forskning, vård) bara kostar. Och eftersom substansverksamheterna inte alltid har möjlighet att i verkligheten välja sina verksamhetslokaler får de snällt betala den hyra som krävs - ur sina egna verksamhetsmedel. Det vore ju lite svårt att ha Åbo slottsmuseum i en industrihall i Pemar. Så man betalar snällt, förstås.

Kosk hänvisar till Museiförbundets generalsekreterares läsvärda blogginlägg (fi) om ämnet. Kimmo Levä understryker att det handlar om ett kulturarv som ett civiliserat land bör bevara som ett viktigt kapital för sin egen identitet och sitt varumärke - inte endast för att objekten är lämpliga för museiverksamhet och sevärdheter, som det står i rapporten. Det handlar om ett typisk exempel på hur man bommar hela poängen med bildning och kultur som bas för utbildning, kunskap och kreativitet. Förgäves sökte jag i ministeriets strategi något stöd i att kulturarv kan ha sådana konkreta och praktiska värden. Eller bildning för den delen. Som man bäddat får man tydligen ligga ...  Man blir ju mest bara ledsen av texten där, eller vad tycker ni?

I ett högutvecklat samhälle värdesätts kultur, fostran, utbildning och vetenskap. Utvecklingen bygger på kunskap, kompetens, kreativitet och mänsklighet samt principen om livslångt lärande. En högutvecklad nation skapar medvetet sin egen nationella identitet och har förmåga att handla målinriktat vid internationell växelverkan. Kreativitet är en källa till utveckling; innovativitet och framåtanda tecken på utveckling. Ett villkor för en fruktbar kreativitet är förutom att mångfald värdesätts, vetenskapens, konstens, kulturens och medborgarverksamhetens frihet i fråga om innehåll och form. I ett dynamiskt samhälle värdesätts såväl initiativrikedom, aktivitet och företagsamhet som kollektivt ansvar och engagemang.
Jag är i alla fall glad över att Helsingfors Universitet i huvudsak undgått att inkorporeras i det statliga monopolet. Nån nytta av autonomin.

tisdag 23 juli 2013

Patientskap

Camilla Strang har skrivit en viktig och bra insändare i dagens Hbl. Den handlar om patienters bristande integritetsskydd under läkarronder. Strang hänvisar också till en färsk avhandling av Riikka Lämsä, som behandlar patientrollen och kulturen på sjukhus. Jag råkade själv i våras höra en längre intervju med Lämsä, som gjordes av Kalle Haatanen, som gör bra vetenskapsjournalistik inom samhällsvetenskaper.

Under intervjun talade Lämsä om de djupt inrotade sjukhuskulturer som finns och som passiverar patienten till ett objekt för sjukvården. Detta är min formulering är inte säker på att Lämsä skulle godta mina exakta ordval, men idén var i alla fall att man på sjukhus har enhetliga rutiner och system, som utgår från tanken att patienten är sängbunden och oförmögen att vara aktiv på något som helst sätt, trots att detta i verkligheten inte alls är fallet alla gånger.

Till exempel på tal om ronderna tyckte Lämsä, att man bra kunde utgå från att patienterna tar sig till läkaren också på ett sjukhus, lika väl som de själva kunde hämta sin mat och äta någon annanstans än i sin säng om de kan det. Det handlar i grunden om patientsynen och förstås om prioriteringar. Jag kan i och för sig förstå att läkarna tycker det är både effektivt och trevligt att springa runt lite på avdelningarna och för en gångs skull slippa den eländiga datorn en stund. Lämsä talade också mycket om de starka hierarkierna som präglar sjukhuskulturen och om hur läkarnas auktoritet manifesteras på många olika sätt i rutinerna också i förhållande till sjukhusets övriga personal inte minst just under ronderna.

Jag har tidigare skrivit om hur informationssamhället undergräver experternas givna auktoritet och använt just medicinen som exempel. Men detta med auktoritet och jämställdhet är svårt och det kan bli så fel (inte minst i Sverige där brist på jämlikhet ofta sammanblandas med saker som respekt och auktoritet).

Men vi har en ny trend, som en del människor uppfattar som skrämmande och oroväckande: är man sjuk vill man ju att läkare ska komma och fixa en, inte att man själv ska behöva sätta sig in i komplicerade saker, ta ansvar och beslut. Den nya trenden handlar nämligen om patientens eget ansvar och självbestämmande som positiva och eftersträvansvärda saker i vården. Att öka dessa kan också ses som sätt att förbättra hälso- och sjukvården. Det handlar om empowerment, om att också den sjuka har kontroll och ansvar över sin egen vård. Det innebär att läkarens roll förändras och att de sakkunnigas främsta uppgift blir att handleda och undervisa patienterna. Samtidigt som detta inte får bli ett sätt att spara eller förminska samhällets och de sakkunnigas ansvar, ser jag det själv som en potentiellt mycket bra utveckling. Men det kräver ovillkorligt att vi har ett samhälle med ett bra skolsystem som lär människor vad vetenskapligt och kritiskt tänkande innebär. En människa som inte förmår resonera rationellt kan och ska inte ta ansvar för sin egen vård i lika hög grad. Men sådant borde vara undantag.

I slutändan är de förändrade omständigheterna ändå givna i och med att tillgången till information i dag är så fri som den är. I dag är stort sett all expertkontroll och censur vad gäller "vetenskap" och vetenskap redan är borta. Lika bra att ge oss både ansvar och kunskap vid sidan av all den information vi redan får.

Ett exempel på hur och varför detta kunde vara en bra väg att gå gäller (surprise, surprise) informationsförvaltningen. Om alla patienter har rätt att få tillgång till alla sina medicinska uppgifter (vilket man redan har, men om det skulle implementeras ordentligt och digitalt) är det inget som hindrar att var och en samlar sina material på en minnepinne i plånboken eller någonstans i molnet och enkelt kan ge läkare tillgång till alla material vid behov. Inbesparing och effektivering skulle vara omedelbar i väntan på bättre it-system.

Det är också allmänt känt att delaktighet och inflytande motiverar, vilket inte är helt irrelevant då det gäller att till exempel vara noggrann med diet eller mediciner. Man borde alltså kunna tänka att man då man är sjuk, går man till läkaren för att få råd och konsultation, inte för att systemet ska fixa en frisk. Det är både en befriande och en ganska betungande tanke, egentligen.

Guantanamo captive's hospital beds. Wikimedia.



söndag 21 juli 2013

Från reduktion till kunskap

Att skriva tillsammans kan vara otroligt givande. Som ett bra seminarium eller en bra kritik, fast ännu bättre. Jag arbetar nu med mitt första större samskrivprojekt på Historia i en digital värld tillsammans med Kenneth Nyberg. Det har hittills funkat nästan skrämmande bra, och jag tror och hoppas att vi kommer att kunna utvidga samarbetet för vissa delar av texten och ta med experter på olika områden. Det blir spännande.

Många intressanta tankar och frågor har vuxit fram under processens gång, åtminstone hos mig. Jag tänker att det är material vi delvis kommer att jobba vidare med i kapitlet om metodfrågor inom digital historia. Förutom mer eller principiella ordval diskuterar vi också stilfrågor; tilltal och nyanser är relevanta frågor då man försöker skriva begripligt och på ett sätt som inbjuder till diskussion och vidare läsning.

En av de senaste frågorna som dök upp i anslutning till min inledning om digitalisering och digitala källmaterial var frågan om den oundvikliga reduktion som alltid äger rum vid digitalisering. Jag var egentligen inspirerad av Jer Thorp, som jag kanske hänvisat till tidigare, som i samband med visualisering talar om de två aspekterna "reduction/revelation". För det första kom jag att tänka på det faktum att reduktionen sannolikt ser olika ut för digitaliserade och digitalbaserade material. Reduktionen i information som föds i digital form har sannolikt en annan form och betydelse än då man digitaliserar material. Detta är något jag måste fundera lite mera på.

Thorp anser att man gärna borde sträva till att genom datavisualisering också uppnå insikt (revelation). Jag tycker det är en poäng som borde gälla all digitalisering i slutändan. Eftersom all digitalisering innebär reduktion, borde vi inte nöja oss med att skapa nya verktyg och ny tillgänglighet till material genom att omvandla dem till digital form. Vi bör också sträva till att tillföra ny kunskap. Detta har bland annat Lev Manovich åtminstone indirekt påpekat (pappersbok). Som exempel utgår han från en analys av mangaserier. I de digitala bilderna han arbetat med finns över 250 nyanser av grått. De olika nyanserna har inte ett namn, men man kan grafiskt framställa hur bilderna och exempelvis kontrasterna i dem förändras under berättelsens gång, eller hur ”flick-” och ”pojkserien” skiljer sig från varandra.

Varför är detta viktigt och intressant? Varför kan man inte bara göra närläsning och analysera, göra kvalitativ analys? Manovich svar är beklämmande enkelt, men lika väl tvingar det till eftertanke: För att man kan. I dag har vi inte möjlighet att bedriva forskning riktigt på samma sätt som förr. Vi har för mycket information. Poängen är ändå att Manovich, liksom många andra, inte alls vill förringa betydelsen av traditionell närläsning och andra etablerade metoder. Men eftersom vi i dag kan teckna också en ”fond” av större helheter, vinner forskningen på att göra det också. De kvantitativa metoderna kan, och enligt Manovich också bör,  användas också inom humanistisk forskning, som komplement. Det leder ändå till intressanta metodiska frågor.

Men den insikten man får genom till exempel visualisering är inte färdig kunskap. Den behöver processas för att bli det, inte minst om vi talar om vetenskapligt baserad kunskap. Dan Dixon skriver, i samma bok jag hänvisade till ovan, om den kreativa abduktionen som ett sätt att uppnå ny kunskap. Visualisering och andra digitala metoder kan användas för att hitta mönster i material, som ett hjälpmedel i detta kreativa skede av den kunskapsskapande processen. Vi kan alltså också inom humaniora kanske gå en väg via reduktion och abduktion till ny kunskap. Men enligt Dixon sitter abduktionen i skarven mellan induktion och deduktion i den vetenskapliga processen (om jag minns rätt, har inte tillgång till texten nu).

I själva verket är ju denna väg inte alls ny, eftersom reduktion är den del av varenda ett teoribygge, och inte heller humanistisk forskning kan göras utan teoretisk grund. Via digitalisering kan vi ändå få tillgång till nya möjligheter för abduktion genom mönsterigenkänning (alla teorier handlar om mönster), vid sidan av de induktiva och deduktiva resonemang som erbjuds i det komplicerade samspel kvantitativa digitala metoder avancerad kalkyl och den växande mängden digital information. Det är den Manovich talar om. Under min semestervecka tänker jag ta mig an hans pinfärska bok, som jag hoppas kan hjälpa mig vidare.

Tills dess rekommenderar jag verkligen varmt Kenneths intressanta text om utvecklingen inom forskningsvärlden.

Uppdatering: Manovich senaste projekt utgår från Instagram. Kanske värt att kolla, som exempel?


tisdag 16 juli 2013

Av- och uppkoppling

Försöker hålla lite ledigt och läser således lite färre tidningar än vanligt. Inte för att tidningsläsning eller någon mediekonsumtion eller snarare något medienyttjande skulle vara särdeles jobbigt, utan av helt praktiska skäl. Innan jag gick på semester gick jag mer eller mindre noggrant igenom mellan fem och sju finlandssvenska dagstidningar dagligen på Brages Pressarkiv nu efter midsommar. Nu är jag igen nere i mina nästan vanliga en-två plus Hesari.

För "mediekonsumtion" handlar ju egentligen om att konsumera massmediala, journalistiska produkter? Man kan inte riktigt "konsumera" Facebook och Twitter, tycker jag. Man använder dem, liksom man använder e-post eller telefon. Språket avspeglar på ett intressant sätt hur kulturen och samhället förändras. Det tänkte jag föregående gång på när jag stötte på ämnesordet "internetberoende" - använder någon ett sådan ord längre? Man fokuserar så lätt på tekniken, mediet, för där ser man förändringen konkret.

Nå väl, i dagens Västis finns ett citat från Borgåbladet, som verkar var en av de varje sommar återkommande svadorna om hur viktigt det är att man kopplar av under semestern. Begreppet, som hör hemma i ett borgerligt eller industriellt samhälle, baserar sig på en dikotomi mellan det hetsiga skoningslösa arbetslivet och friheten, semestern, ledigheten, då man kopplar loss - i dag inte bara bildligt, utan också konkret från webben. Eftersom det är status att ha bråttom och vara stressad, är det också status och fint att vara tvungen att helt "koppla loss". Själv tycker jag det känns lite märkligt, som att vi kanske kunde försöka gå vidare. Mot att ha det lämpligt och bra året runt, eller kanske lite av och till under året. Det tycker jag skulle vara betydligt mycket mer eftersträvansvärt, att kunna uppnå en bra vardag, en bra balans i livet.

Att falla in i motsatsparet arbete-semester är dessutom rätt illa för det skuldbelägger också arbetstagaren för stressen. Det är ditt ansvar att vila upp dig, du måste kunna koppla loss och slappna av. Under semestern alltså. Strunt nu i resten av arbetsåret, då arbetslivet och dina chefer har det största ansvaret, makten och kontrollen över hur du använder tiden. Burn out är i slutändan bara ditt eget fel. Du har inte sagt ifrån, du har inte kopplat loss under veckoslut och semester, du har inte satt gränser, du har inte bytt jobb och sagt ifrån. Var blev chefernas, kollegernas och hela systemets ansvar? Det är ju fel på hela systemet, hela samhället och arbetslivet om man måste hålla på och gräla på folk att de inte får läsa sin e-post när de är lediga!

Men detta med fokus på mediet. Citatet: "Vi kollar vår e-post, svarar på telefonsamtal, uppdaterar Facebook och Twitter kanske flera gånger om dagen och så vidare. Vi vågar eller vill inte lämna den kontroll över omgivningen som vi vanligtvis har. Hur hälsosamt är det?" Fy! alltså på alla er som använder Facebook på semestern.  Observera att detta inte är en personlig kritik av just detta inlägg, utan bara en illustration av vad jag försöker visa på: ett tankemönster, där mediet överskuggar själva substansfrågorna: 1. Varför har vi ett samhälle där man måste hålla på med att medvetet "koppla av" och 2. Är det inte en rätt stor skillnad på att slöfacebooka och att ta emot besvärliga jobbsamtal då man av en eller annan orsak har annat för sig?

För enligt den ovannämnda logiken borde man ju egentligen också sluta hälsa på folk i kvartersbutiken som känns "jobbiga" under semestern. Man kanske borde sluta läsa också? Kanske till och med tala? - Jag säger inte att det är fel att göra sådant. Det kan säkert vara både bra och nyttigt för alla människor med olika typer av vila. Kort eller lång, och med mer eller mindre total social isolering. Omväxling är bra. Filter är bra. Olika filter är bra. Men jag ogillar mycket de implicita budskapen som finns i skanderande rubriker om si och så många procent som läser sin e-post under semestern. På riktigt. Det kan vara helt ok att ha kontroll över delar av livet som finns på webben också under semestern. Att de finns på webben är liksom inte problemet.

Det kan hjälpa en att vila upp sig också, att veta att inga oväntade katastrofala överraskningar väntar då man kommer tillbaka till jobbet. Liksom det kan vara lugnande att läsa i tidningen att inga omedelbara katastrofer hotar ens tillvaro. När och fjärran, viktigt och oviktigt är inte alltid så klara distinktioner. Kontroll på omgivningen, kontroll över det egna livet: är det något vi förväntas ge upp både under arbetstid och ledig tid?

torsdag 11 juli 2013

OCR i iPhone

Jag testade nyligen två gratisappar för textigenkänning i min telefon. Image to Text är helt gratis. Bara att fota eller välja ett foto och sedan "Dela" - preview-knappen gör ingenting på min telefon åtminstone. Det påstods att det ska gå att spara också direkt i Evernote, men det alternativet erbjöds inte mig, utan den extraherade texten och fotot skickas per e-post. Appen förstod också att bilden var fel vänd. Problemet var att skandinaver var obekanta ...


Så här blev texten, rätt hyfsad tycker jag med tanke på bildens dåliga kvalitet:

Traditionellt anses ar-
kiv innehalla unika dokument; bibliotek daremot dokumentko-
pior. Digitaltekniken utplanar denna skillnad mellan arkiv och
bibliotek. Hadanefter kan varje bibliotek innehalla varje arkiv,
och vice versa, savida inte Google Inc. lyckas lagga beslag pa
hela kakan.
Internet ar lika granslost som biblioteket, om vi bara vill ha det sa.
En dag, nar jag tittade pa nagra gamla filer fran forra artusen-
det, snavade jag over foljande reflexioner:
"Om nagon i fromtiden avgiftsfritt fran biblioteket skulle kunna
hamta en elektronisk kopia av en bok, Milken det an vara mande,
varfor skulle ban nagonsin sdtta sin fot i en bokhandel igen?

Den andra appen, Mobile OCR, använder sig av en freemium-businessmodell, dvs man kan avläsa fem texter om dagen utan att betala. Antalet ska antagligen nollas via Applestore, men det fick jag inte att fungera. Att köpa 30 avläsningar kostar 99 amerikanska cent och obegränsat antal $ 2.99 Appen känns logiskt nog mer färdig än föregående och har ordlistor på fler språk inkluderade, vilket omedelbart syntes i resultatet. Men den kunde inte läsa den felvända texten överhuvudtaget, protesterade inte ens, utan mejlade mig en massa smörja - och brände en credit på det! Då jag vände bilden rätt blev resultatet riktigt bra:

Traditionellt anses ar-
016,13 hålla unika dokument; bibliotek däremot dokumentko-
^^JLjtaltekniken utplånar denna skillnad mellan arkiv och
PbJiotek. Hädanefter kan varje bibliotek innehålla varje arkiv,
och vice versa, såvida inte Google Inc. lyckas lägga beslag på
hela kakan.
Internet är lika gränslöst som biblioteket, om vi bara vill ha det så.
En dag, när jag tittade på några gamla filer från förra årtusen-
det, snävade jag över följande reflexioner:
"Om någon i framtiden avgiftsfritt från biblioteket skulle kunna
hämta en elektronisk kopia av en bok, vilken det än vara månde,
varför skulle han någonsin sätta sin fot i en bokhandel igen?
Om resultatet är så här bra kan det vara lönt att köpa appen (freemium är en bra modell), men knaggligheten med att nolla räknaren ger å andra sidan en lite opålitlig bild av appen. Vågar man? Som plus kan nämnas "Copy to clipboard"-funktionen.

På det hela taget kan man bara glädjas över den nya tekniken. Att avläsningstekniken ännu skulle utvecklas till att klara av handskriven text, skulle vara fantastiskt. Hoppas det finns efterfrågan!

Textsnutten kommer förstås från Mikael Bööks essä om bibliotekens framtid, publicerad i Nya Argus  och i den högst läsvärda essäsamlingen Biblioteksaktivisten - rekommenderad läsning för alla i branschen eller med intresse för samhällsutvecklingen.




onsdag 10 juli 2013

Läsbarhet i infografik

Det har redan en längre tid pågått ett mode med att skapa så kallad infografik, det vill säga att presentera information med olika visuella medel. Idén i sig är ju inte ny. Kartor är ju en form av visualisering och genom att placera ut information på en karta kan man lätt få syn på saker som man inte annars kanske noterat.  I dag finns det mängder av simpla program som vem som helst kan skapa grafiskt snärtiga presentationer av information. Det är ändå ofta mer arbetsdrygt än man först tänker sig. Testa till exempel Infogram eller Visua.ly, eller för den mer tekniskt kunniga Googles Heat maps.


John Snows klassiska karta över kolerasmitta i London 1854
 som hjälpte att spåra smittokällan. Bilden från Wikimedia.

Visualisering av data har också blivit en konstform, som även medier använt sig av för att erbjuda nya former av information och erfarenheter. Det fina med det digitala formatet är ju att man kan skapa interaktiva tjänster som ger användare möjlighet att själv forska i datan. 

Det är tre viktiga aspekter man måste beakta då man skapar grafik av data: det kommunikativa, det korrekta och det estetiska. En bra grafisk framställning av information har alla dessa element. Inte bara lite, utan på hög nivå. Den erbjuder korrekt information på ett bra sätt och ger både kunskap och en uppplevelse för den som tar del av den. Både pedagogiskt och marknadsföringsmässigt är detta en stark kombination.  Därför är detta ett mycket krävande område och visualiseringar kräver ofta samarbete av folk med olika kompetenser.

De kommunikativa och det korrekta är ganska nära besläktade med varandra. Man stöter väldigt ofta på visualiserad information, där det känns som att man inte riktigt haft klart för sig vad det är man vill förmedla. Bra grafik är funktionell, inte bara ploj eller snygg. Ett vanligt fel, som jag upplever det, är att man vill erbjuda möjligheter att jämföra sifferdata, något som grafisk framställning är oslagbart på, men inte lyckas. 

Proportionerna mellan 10, 100 och 1 000 000 är svåra att greppa, något som vi kan iaktta konsekvenserna av dagligen i nyheterna. Om det är jämförelser man vill att människor ska kunna göra, måste man välja rätt form för sin grafik. Mitt hatobjekt är pajdiagram och i synnerhet bollar. En enkel illustration från dagens Hbl, där man gjort en fin och kreativ satsning på det kinesiska Sky City-projektet. Uppslaget har just den känslan man kan uppnå som bäst i en papperstidning av att man kan tillbringa tid med att utforska olika element och upptäcka nya saker. Det estetiska är jag tyvärr helt inkompetent att uttala mig om. Det ser helt snyggt ut för en lekman. 

Gällande funktionaliteten har jag lite kritik. Illustrationen "Moduler för golv och tak" mitt på sidan gör mig fundersam kring korrektheten, men jag inser sedan att det bara är en ikonisk illustration, som inte innehåller någon information som bild. Eller så har de jäkligt stora långtradare i Kina. Lite rörigt är det också mellan information om skyskapor i allmänhet och om Sky City-projektet specifikt.

Men sedan dessa förbenade bollar. Detta är nämligen en sak, som det är bra att vara medveten om också som konsument av infografik, därför vill jag tjata lite om det. Så här var kostnaderna för några stora byggprojekt presenterade i tidningen:


Jag vill som jämförelse visa hur mycket enklare det är att jämföra dessa summor som stapeldiagram. Det är nämligen mycket enklare för en normal människa att jämföra längd än yta. Därför frånser man också från det faktum att stapeldiagram i själva verket ljuger, för vad man ska jämföra i dem är ju uttryckligen höjden, inte ytan. Stapeldiagram är i alla fall det mest funktionella även om bollar kan kännas lockande och snärtiga.


Och egentligen borde jag ju ha lagt dessa bilder bredvid varandra, så att en jämförelse varit lätt att göra. Allt detta bara som en illustration på att det handlar om en knepigare kommunikationsform än man först kunde tro. Både för avsändaren och för mottagaren. Jag hoppas skolbarnen i dag får lära sig mycket sådant här.

tisdag 9 juli 2013

Sakernas intighet

Matthew Kirschenbaum har kommit ut med en ny ganska relevant artikel, där han bland annat kritiserar den av arkiven omhuldade OAIS-begreppsmodellen för att förbise det faktum att inget arkivobjekt någonsin kan vara rent virtuellt. Vändningen från att ha fokuserat på att bevara det fysiska objektet till att bevara "informationsinnehållet" har kanske lett till att man bommat något, om jag tolkar honom rätt. Utgående bland annat från den mediearkeologiska teorin menar han att OAIS-idén om "representation information" är otillräcklig:

Here I want to go a step further and suggest that the preservation of digital objects is logically inseparable from the act of their creation — the lag between creation and preservation collapses completely, since a digital object may only ever be said to be preserved if it is accessible, and each individual access creates the object anew. One can, in a very literal sense, never access the "same" electronic file twice, since each and every access constitutes a distinct instance of the file that will be addressed and stored in a unique location in computer memory. (Stycke 16)
Den digitalbaserade materialen är direkt beroende av den hård- och mjukvara som behövs för att tillgängliggöra dem. Han påtalar också de uppenbara bristerna i arkiveringen av själva mjukvaran, förutom hårdvaran. I praktiken talar har mycket för emulering som jag uppfattar det.  Han har också en lista på konkreta förslag på hur man inom digitalhumaniora och arkivvärlden borde kunna samarbeta bättre. För övrigt öppnar artikeln för min del för en hel del vidare läsning och funderande. Får säkert skäl att återkomma bara jag läst texten noggrannare med eftertanke.

söndag 7 juli 2013

Sakernas internet

Läste nu ut Martti Häikiös ja Essi Ylitalos bok om digigurun Yrjö Neuvo. Han verkar vara en mycket ambitiös och inspirerande person, trevlig så till den grad att intet ont ord verkar ha fällts om honom, vilket gör boken ställvis till lite enformig läsning. För mig var det ändå mycket intressant att få lära mig lite om betydelsen av signalbehandling, som faktiskt är helt avgörande för digitalteknikens utveckling. Det var kanske främst den insikten jag tar med mig från boken. Och så var det ju lite intressant och nyttigt att läsa hur en ambitiös toppforskare byggt upp sin karriär och sina nätverk och att få en liten insikt i Nokia. De enorma satsningarna på forskning och utveckling och ett välbalanserat team i ledningen, där Neuvo stod för det kreativa, ohierarkiska och många tekniska visioner, var nog nyckeln till framgångarna. Vad som sedermera hänt och hurdana svårigheter som uppstått och vad Neuvo tänker om dem framkommer inte i denna smileybok, som också förklarar logiken i den finska forskningspolitiken för mig. (Här suckar jag bara djupt och säger inget mer.)

Neuvos visioner om framtiden är ändå, konstigt nog, mycket mer intressanta att läsa än Eric Schmidts och Jared Cohens, som av någon för mig helt obegriplig orsak ter sig bara jobbiga och substanslösa. Neuvos visioner handlar till stora delar om inbyggda system, som tyvärr inte i större omfattning ingår i den sista (?) av hans Bit Bang-forskarkursböcker. Den absolut och alla gånger viktigaste poängen är Internet of Things,  alltså sakernas internet, som jag själv ser som den allra mest avgörande saken för hur mänskligheten ska klara sig ur den miljösoppa vi ställt till med.

Hela tankegången har presenterats bra för några år sedan av Thomas L. Friedman. I all enkelhet handlar det om att med datorernas hjälp utjämna energikonsumtionen på ett sätt som effektiverar hela samhällets funktion så mycket, att belastningen på miljön radikalt kan minskas. I kombination med att övergå till renare energiproduktion utan extra koldioxidutsläpp är det ett realistiskt sätt att "rädda världen". Man kan lätt spara in ett kärnkraftverk av el genom att göra hela det elektriska nätet intelligent i Finland. För att detta ska fungera riktigt bra behövs en sak: många elbilar. Att övergå till elbilar skulle nämligen spara otroligt mycket på miljön, till och med om skulle producera elen med fossila bränslen! Dessutom fungerar elbilarnas batterier som en viktig buffert i det intelligenta elnätet.

Problemet är förstås att det tär en hel del på naturresurserna att byta ut alla bilar. Man borde därför ha påbörjat detta projekt för länge sedan. Om man för säg tre decennier sedan målmedvetet satsat på att utveckla och producera elbilar, skulle vi ligga bra mycket bättre till i dag. Forskningsresurser har tillkommit på allvar först under de senaste åren och businessen har varit för liten och framför allt blockad av olje- och bilindustrin i USA. Nu satsar man till exempel i USA på att utvinna olja ur sten, ett dyrt, riskabelt och dumt sätt att producera energi, hellre än att satsa alla medel på förnyelsebara effektiva modeller. Alltså sju år efter The Inconvenient Truth, som torde åtminstone medvetandegjort väldigt många människor om att det kan vara lite problematiskt med fossila bränslen.

I höst kunde vi fira åminnelsen av Rudolph Diesel i hopp om att någon dag rationella lösningar kunde gå före enskilda kommersiella intressen. Och att USA på ett lite smartare sätt skulle förverkliga sitt långtida mål.




Theodore Roosevelt, Twenty-sixth President (1901-1909)
Theodore Roosevelt var den första som förklarade att USA borde göra sig
oberoende av olja från utlandet. 





torsdag 4 juli 2013

Föränderligt medielandskap

Strax före midsommar presenterade Yle sin nya undersökning om finländarna på webben. Av den framgår att mobiltelefonen växer sig till ett allt viktigare medium. Användningen av sociala medier över telefonen har vuxit radikalt och kommer sannolikt att fortsätta växa (från 25% till 41% på tre år). Det som är viktigt att minnas med dessa Yles enkäter är att de endast handlar om människor som redan använder e-post och internet. Denna andel av befolkningen ökar ändå också hela tiden i snabb takt. Men det är mycket viktigt att komma ihåg att det finns människor som är helt utanför, en minskande andel, men dock en ansenlig mängd människor.

Nyligen lanserades också en ny version av The Conversation Prism. Som jag ser det är detta de facto den mediala verkligheten för allt flera människor, ett effektivt sätt att dela och sålla fram för var och en relevant information. Man kunde tänka sig individen i mitten och de olika segmenten som filter och kanaler genom vilket man samlar en allt större del av nyheter och annan information.

Om jag tänker på det format många av dagens tidningshus försöker använda för att nå fram till individen, står det klart att att de verkligen borde göra en radikal omvärdering av sina verksamhetsmodeller,  produkter och kanaler. Riktningen de flesta vandrar i är nämligen fortfarande baserad på ett gammalt formattänk. På sätt och vis försöker man göra papperstidningar digitalt. På samma sätt som man i början försökte trycka böcker som såg handskrivna ut. Tidningshusen riskerar bli som en fyrkant, utanför denna cirkel filter och andra kanaler, som med våld, opermeabel, försöker tränga sig fram till individen i mitten som en monolit. Eller egentligen sitter utanför och väntar att individen aktivt ska söka sig fram. Det kan bli svårt att lyckas i längden.

De gamla kanalerna har blivit mindre viktiga. Mikrobetalningar och mjuka betalväggar är säkert en viktig del av de framtida lösningarna. Men minst lika mycket handlar det om att tidningarna måste börja se sig mera som tjänster och förmedlare av enskilda flöden och material. Den digitala världen stöder inte statiska paket särskilt bra, för dess väsen är helt annorlunda.

måndag 1 juli 2013

Studentskrivingarna och datorerna

Redan i regeringsprogrammet står det explicit att förberedelser ska vidtas för att ta i bruk IKT vid studentexamen. En helt följdriktig och adekvat reaktion i dag.  I gymnasiets läroplan, som för övrigt vid ett hastigt genomögnande verkar riktigt bra, återkommer informationskompetens, användning av olika typer av informationskällor osv på många ställen. Som den andra gruppen av målsättningar står det "[De studerandes] studie-, informationssöknings-, informationshanterings- samt problemlösningsfärdigheter och initiativförmåga skall utvecklas. Mångsidiga färdigheter i att använda informations- och kommunikationsteknik skall tillgodoses." Klart att detta också på något sätt borde återspeglas i examen. Men hur? Och vad är det man ska mäta vid examenstillfället? Och hur förhindrar vi att vi de facto mäter för mycket lärarnas kompetens och nivån på skolans tekniska utrustning?

Ta nu t ex detta att skriva på dator vs att skriva för hand. Det har förekommit lite motstridiga uppgifter om huruvida också modersmålets uppgifter ska göras på dator.  Dels har det sagts att modermålet skulle vara ett naturligt ställe att börja datoriseringen, dels tvärtom, att man åtminstone inte kommer att börja med modersmålet. Men huvudargumentet verkade vara att man vill börja med mindre ämnen, vilket i sig är klokt. Själv vidhåller jag min envisa övertygelse om att man med fördel kunde hålla kvar handskrivning (och kalligrafi!) som en del av modersmålsundervisningen. Man ska inte hals över huvud kasta bort det gamla bara för att vi får en ny teknologi. Det finns en viss poäng med att kunna producera och inte minst läsa handskriven text, för att inte tala om eventuella direkt fysiologiska effekter det har på inlärningen. Och den kompetensen hänger ju uttryckligen ihop just med modersmålet. Det finns en viss poäng med att man i skolan eftersom man strävar efter bildning, satsar på att stärka det långsamma, djupgående, tidskrävande och lite ansträngande i både att tillägna sig och producera ny information ordentligt.

Också huruvida eleverna ska få söka information på webben åtminstone nu i början verkar vara oklart. Idén att stänga av webben helt verkar lite lustig med tanke på målsättningarna ovan. Men att ordna skrivningarna med ny teknologi är förstås en inlärningsprocess för alla parter. Nu påstås det i alla fall att ämnena är utvalda: geografi, tyska och filosofi. Men ska eleverna fortfarande bara lämna in en text? Jag ser ju i synnerhet inom geografin att det finns otroligt fina möjligheter att producera andra typer av material. På webben finns fina material och verktyg för olika typer av visualiseringar. Men kan och får eleverna använda dem? Och hur kan lärarna få tillräckligt snabb och effektiv fortbildning inom ett område som dessutom kräver att man helt kan kastar katederundervisningen över bord - stundvis?

Uppdatering: Projekets hemsida hittas här.