Inkluderande digitalisering

Av en händelse blev jag utsedd till koordinator för tillgänglighet på jobbet. Det har tagit mig på ett intressant spår och jag har fått lära mig mycket nytt de senaste månaderna. Allt började ju egentligen med ett EU-direktiv som trädde i kraft redan för över två år sedan, och som sent omsider ledde till en uppdatering av den finska lagstiftningen i våras. Enligt den nya lagen måste offentliga digitala tjänster efter en övergångstid vara tillgängliga för en större del av befolkningen. Det är en fråga om jämlikhet, att man gör också digitala miljöer sådana, att människor med olika slag av handikapp, tillfälliga eller bestående, kan ta del av dem.

Allra mest handlar det bara om att man har den kompetens som behövs, att göra saker på rätt sätt och inte av ren okunskap göra en webbplats möjlig att använda för någon som inte kan se eller har svårt att använda en mus. Digitala redskap erbjuder fina möjligheter bara man använder dem. Med lite omsorg kan en tjänst vara tillgänglig för så många fler. Dessutom är tillgänglig design allmänt taget användarvänlig och smart. Vi är många som uppskattar till exempel en redig layout, klart språk, tillräcklig kontrast och text på video.

För att kunna delta i arbetsliv och studier behöver man idag i praktiken alltid datorer. Också blinda människor kan bra använda dem. Men då förutsätter det att utvecklarna inte har gjort dumheter som att använda html-koden på ologiska sätt, genom att till exempel använda title- och header-taggar fel, eller glömt att kolla att man kan använda sidan utan mus. Också de som producerar innehåll borde tänka på till exempel hur man formulerar länkar och alt-texter eller hurdana filer man laddar upp. De måste innehålla relevant information, inget annat. Också andra handikapp kan och bör beaktas med lite eftertanke. Efter ett armbrott kan vem som helst behöva använda datorn med en hand en tid.

Det är Södra Finlands regionförvaltningsverk som övervakar och informerar om webbtillgänglighet. Det är ju ingalunda så, att bara de som lagen förpliktar borde följa dessa goda metoder. Det handlar ju helt enkelt om att göra kvalitet, och också om att kunna nå ut och betjäna flera människor. När som helst kan vi själva eller våra närmaste vara beroende av att någon gjort sig det lilla extra besväret att tänka efter lite. Och firman som dissade kunden som inte kunde sända in sin beställning missade affären.

Här en reklamvideo som visar ett hjälpmedel, ett Braille-gränssnitt. 

Ett annat sätt att bekanta sig är att testa en skärmläsare. Man inser snabbt hur annorlunda den digitala världen ter sig för en som inte ser ...

Omvärldsanalys

Under ett antal år skrev jag för eget bruk och en del nära kolleger allmänna omvärldsanalyser ett par gånger i året. Under senare år har jag ägnat mig åt att skriva mindre utredningar om olika aktuella teman för internt bruk om mer specifika ämnen. Det känns viktigt för mig att summera lite större utvecklingslinjer nu och då. Ekorrhjulsgaloppen skymmer lätt sikten och försvårar prioritering i små och stora frågor. Vanligen har jag läst in mig och gjort rätt extensiva kartläggningar, men nu tänkte jag göra en fattigmansversion på ren mutu.


På väg ner:

1. Sociala medier och appar. Den responsiva teknologin är så pass bra att jag hör till dem som inte bara önskar, utan tror på att appar är på väg bort i många sammanhang. Inte minst för att många appar är så usla. T ex iPhones podapp är ju så man kan gråta och också andra gör fullständigt underliga uppdateringar som försämrar tjänster och användbarhet. Svårare blir det däremot att bli av med alla eländes chat- och messangerappar. Dom har dessutom en viktig funktion, inte minst för de yngre, som inte jaksaa med stenålders grejer som facebook och e-post. Jag tror på utförsbacke för de stora sociala medierna, men fortsatt framgång för youtube och andra videotjänster samt för olika diskussions- och rekommendationsplattformar. Bloggar. Njah. Instagram tror jag folk orkar hålla på med lite till.

2. Bollockschain och o-luomuäly. Det föregående glåpet lanserades av den erfarne Martin Fenner på en konferens i vintras. Han arbetar för på riktigt hållbara lösningar inom webb och hör till oss som är lite kritiska till hypen kring blockkedjeteknologin. Det är lite samma där som i diskussionerna kring artificiell intelligens. Utom då förstås att det senare på riktigt kommer att effektivera datorer mycket på många områden. Men ingendera teknologin är allena saliggörande. Blockchain är dyrt och kanske vettigt inom vissa väldigt specifika användningsområden. Men artificiell intelligens måste alltid kombineras med mycket mera äkta intelligens för att det ska leda någon vart vettigt. Våra utgångsdata är så mycket mer erbarmliga än vad man kunde tro. Hypen börjar vara över för dessa två termer, då människor får en klarare bild av vad de verkligen duger till. Och vad de inte duger till (väldigt mycket).

3. Startups. Verkligheten börjar tyvärr hinna ikapp här. Det flesta går det illa för. De få det går bra för blir uppköpta. Nån kanske gör om, men inte alla. Förhoppningsvis leder detta ändå till att man i Finland skulle korrigera företagens R&D som redan en tid varit rent katastrofalt dåligt finansierade, vilket blivit ännu värre av nedskärningarna i den offentliga grundforskningen. Vi har inte råd att hålla på så här. Vår forskning riskerar bli alldeles för smal (=sårbar). Innovationer måste komma också från de större företagen, där man måste låta folk forska fritt med tillräckliga resurser. Vi måste utveckla existerande strukturer mer än omorganisera eller börja om och om och om.



På väg upp:

4. MyData och GDPR. Den nya dataskyddslagstiftningen kommer att ha stor inverkan på hur användarvillkor ser ut och hur man kan hantera sin information och sina rättigheter. Utvecklingen under den sista tiden har inneburit att det finns en växande efterfrågan på hyggliga tjänster som är klara och tydliga med sina budskap (bara vi blir av med det olidliga, onödiga kexklickandet!). Att nån använder cookies är inte alls lika intressant eller relevant som det hur de används. Allmänhetens uppvaknande leder troligen till bättre regler och system. Vi behöver CreativeCommons-enkla metoder och de är på kommande. Håll ögonen på MyData.

5. Open access och öppen forskning. Vi är nu inte så långt ifrån att öppenhet blir norm då persondata tillåter. Allt annat börjar låta allt mera stenålders och konstigt. Forskning baserad på data börjar vara av den kalibern att den inte går att förbise. Tidskrifter och granskare lär sig fråga efter data inom allt flera områden. Också länkad data och semantisk interoperabilitet börjar i och med detta blir riktigt relevanta. Det som nu gäller är att vara på sin vakt: vad gör Microsoft (köper Github), vad gör Elsevier (försöker lirka in sig och få monopol också på forskningsinformationen) ... ? Det gäller att följa med och inte vara blåögd. Själv är jag ändå ganska optimistisk. Trycket på att bete sig för att klara konkurrensen är stort. Är man inte hygglig, får man sota för det. Fråga EA. Så ser framtidens marknader ut ... Konsumenternas hämnd kan vara gruvlig. Risken finns att Elsevier inte fattar, men då flyger de ut. De har dessutom satsat för mycket på att metriken är framtiden, misstänker jag. Min aning är att mätningsivern är övergående. Forskarna däremot har ett starkt behov att legitimera sig i takt med att förtroendet för dem minskar. Transparensen blir allt viktigare på många sätt. Om det sedan hjälper situationen är en annan sak.

Om digitaliseringens förödande effekter

Fortsätter härmed min ovana att inte skriva ordentliga recensioner, utan öppet diskutera med böcker under pågående läsning. Det riskerar förstås bli orättvist, men å andra sidan tycker jag att läs- och tankeprocesserna i sig är värdefulla och intressanta vid sidan av slutgiltiga omdömen om hela verk. Utsätts denna gång: internetkritikern Andrew Keens nyaste "The Internet is not the Answer" och med risk för att inte ge verket full rättvisa. Jag har den sista femtedelen oläst.

Det behövs utan vidare kritisk analys av digitaliseringens effekter. I den otroliga hypekultur vi hamnat i är det en nödvändighet. I en situation då många branscher råkar ut för stora omstörtande förändringar och nya explosionsartat växande, enorma företag skapar sig närmast monopolliknande ställning på marknaden och utgör globala de facto maktutövare är det viktigt att försöka förstå vad som är på gång. Att det sker samtidigt som den västerländska medelklassen förlorat både resurser och inflytande är ett faktum, men att det skulle finnas ett orsakssamband av avgörande slag har ingen mig veterligen påvisat. Att en förbittrad man spyr galla och förakt över naiva men absurt framgångsrika kloppar är ändå inte i mina ögon tillräcklig kritik. Jag saknar ett historiskt perspektiv, en genuin jämförelse med industrialismens första skeden, till exempel. En förståelse av vad den kulturella betydelsen av medier och kommunikation innebär för samhället.

Vad som stör mig mest är att jag tycker att Keen förfaller till det han mest skäller på, den ytlighet som Carr lyft fram. Hanteringen av källor och argumentation är varken noggrann eller genomarbetad. Han fyller sida efter sida med citat och lösryckta argument, som han anser stöder hans agenda. Googlamentering, helt enkelt. Men när man hittat ett grovt slarvfel på sidan 12 blir det liksom bara helt fel.

Bäst tycker jag han är när han faktiskt skriver om sig själv, sin barndom i Soho och sina äventyr i media/kultur-sektorn i USA under dess tidigaste digitalisering. Då talar han själv, det uppstår äntligen ett sammanhang och en mer koherent bild, där man kan skönja samband och förlopp. Boken har alltså sina poänger, men man skulle gärna ha tagit dem till sig i ett mer genomarbetat format. Att man har x-hundra citat för att styrka sin ståndpunkt (och radar upp dem alla) betyder bara ingenting i dagens informationsöverflöd. Det är argumentationen som måste hålla. Den kanske delvis finns i denna bok, men den går säkert att kommunicera på ett mer effektivt sätt.

Följdfrågor

Donald Trump har det inte lätt med journalister. Inte heller Timo Soini. Det beror på att journalisterna har uppdraget att fråga och ställa (potentiella) beslutsfattare till svars för sina uttalanden. De har en möjlighet att ställa följdfrågor, som oftast är prekära för populister som i allmänhet inte drar sig för att häva ur sig generaliseringar och förenklingar som inte håller för kritisk granskning eller som grund för en vettig politik.

I sociala medier är det inte så svårt att åstadkomma uppståndelse. Men politiker kan (i motsats till företag, av någon svårbegriplig orsak) ignorera kritik och upprördhet som uttrycks av vanliga medborgare. Då är journalisterna och traditionella medier de enda som med pondus kan försöka pressa fram svar, ställa följdfrågor och kräva förklaringar. Att kalla det klappjakt och försöka ta rollen av oskyldigt offer blir onekligen patetiskt. Det handlar ju bara om att förklara vad man själv gjort eller ta ställning till vad ens allierade sagt.

De populistiska politikernas lösning har varit att förklara krig mot medier och journalister, att försöka hota eller ännu värre kontrollera dem. Ett verkligen utsiktslöst och stolligt tilltag. Vikten av journalistik har inte blivit mindre uppenbar i och med sociala medier och en förändrad offentlighet. Det är inte orimligt att vänta sig att människor vars ställning och makt är beroende av förtroende redogör för sina uttalanden och sina beslut. Den analys och de följdfrågor journalister kan leverera är oumbärliga.

Samtidigt utvecklas mediefältet hela tiden. Inom sociala medier finns nya typer av innehåll som växer sig allt viktigare. Dessa gör inte journalistiskt innehåll mindre viktigt och de borde inte ses som ett hot, utan som en möjlighet. Något som Yle insett. Denna typ av initiativ och nytänk är ändå inte något som bara behöver höra till public service, utan är något som också andra aktörer kunde satsa på. YouTube är ju faktiskt också ett kommersiellt bolag. Men risken är att man är för sent ute om man kopierar koncept istället för att modigt hitta på helt nytt. I det läget är snabba cykler av försök och misstag det enda som kan fungera. Det kan vara krävande för större organisationer. En eloge till Yle, alltså och lycka till!

Digitalt morgonkaffe

Genom att parallellt utnyttja maskininlärning, medieteori, etnologiska metoder och socialteori kan man faktiskt få ut ett och annat intressant ur den stordata som finns i sociala medier och nyheter. Men processen är iterativ och integrerad. På tisdagsmorgonen fick vi höra om ett par sådana projekt på en tillställning som ordnades av kommunikationsforskningscentret CRC och CSC i Tankehörnan i Porthania.

Salla-Maaria Laaksonen och Matti Nelimarkka presenterade sitt projekt Digivaalit där de samlat in data under valkampanjen. De intresserar sig för hur maktstrukturer återspeglas på webben och använder sig av API:er. Det viktiga och intressanta, tycker jag, är just själva processen vid insamling och urval av data samt utvecklingen av metoder, förutom att man förstås får fram en hel information om vad som rör sig i offentligheten. Hela processen handlar mycket om att testa, fundera, analysera under arbetets gång. Detta är en förutsättning för att få fram meningsfull information, men kräver långsiktigt samarbete av personer med olika kompetenser. Man formar alltså dataseten under forskningens gång, vilket också kräver en del dokumentation. Dessa dataset kommer också sannolikt att vara oerhört viktiga för framtidens historiker, eftersom det är material som inte nödvändigtvis på annat sätt finns tillgängligt om några år.

Exempel på information som Salla Laaksonen och Matti Nelimarkka tagit fram under valkampanjen inför vårens val.

Det andra större projektet som presenterades är Citizen Mindscapes, där man jobbat med data från Suomi24-portalen. Krista Lagus berättade om samarbetet med ägaren och vilka oerhört intressanta frågor man forskar i. Dessutom berättade Tuomo Hiippala om sin forskning multimodalitet med hjälp av maskininlärning. Det är ju viktigt att minnas att den medieintegration som äger rum nog kommer att kräva att vi inte bara stirrar oss blinda på texten, bara för att de öppna och tillgängliga bra metoderna i huvudsak (enligt min uppfattning) handlar om text.

Utmärkande för denna typ av forskning som faktiskt genererar ny kunskap i större grad är att den är gränsöverskridande också vad gäller institutioner och kräver teamarbete. Mycket resurser behövs  för teknisk utveckling, men processen måste styras av forskningsfrågan. Samtidigt tycker jag det är viktigt att tänka på att de verktyg som skapas och den forskningsdata som uppstår också är viktiga resultat som bör värnas om och inte tappas bort, varken som publikationer eller meriter. Också balansgången mellan den egna forskningsfrågan och existerande data och metoder kräver uppmärksamhet: att inte uppfinna hjulet på nytt, att inte bygga inte silon eller saker som inte kan återanvändas om man kan undvika det, men samtidigt låta den egna kontexten och forskningsfrågan styra arbetet.

Själv ser jag att här behövs en hel del arbete vad gäller de nationella infrastrukturerna: hur kan vi stöda uppkomsten av data och verktyg som är tillräckligt flexibla, men ändå enhetliga? Jag tror inte att det kommer att spontant ske något sådant, utan det kommer att behövas en organisk men målinriktad process, som innebär någonsorts användarcentrerad (forskningsstyrd) informationsförvaltning för hela fältet för digitalhumaniora och kulturarv. När vi rör oss från studier i språket till studier inom kultur och samhälle, kommer det allt mer att handla om tolkning och betydelse, vilket ställer nya krav på hela systemet. Bland annat metadata blir allt värdefullare och mer viktigt på grund av att den är relativt sett semantiskt mycket rik och berättar om kontexter, både historiskt och i samtiden. Hashtaggarna som Digivaalit forskar i är ju också en sorts metadata ...

Stor förändring i Googles sökningar och datalänkningen

Jag hade helt missat nyheten som tydligen kom redan i december att Freebase blir read-only redan om några veckor. I stället övergår Google till att använda Wikidata. Det låter kanske fjärran från vår vardag men det är faktiskt en stor sak, tycker jag både principellt och praktiskt. Det påverkar åtminstone alla som använder Google ...

Vad handlar det då om? För några år sedan lanserade Google ett system med semantiskt bättre strukturerad data, Google Knowledge Graph. För användarna märktes detta främst som att Googles sökresultatsida fick en faktaruta till höger. Redan i detta skede var Wikipedia en viktig källa för den information som användes.  Då i form av DBpedia (se bilden nedan). En annan viktig källa var Freebase som Google köpt upp några år tidigare, när man insåg var sökteknikerna är på väg: det blir allt viktigare med semantiskt bättre strukturerad information. Inom Wikimedia hade man också insett detta och startat ett projekt, Wikidata, för att förbättra och berika den enorma mängd data som finns.  Nu har Wikidata blivit så bra att man lägger ner Freebase. I stället ska data föras in i Wikidata.

Både Freebase och Wikipedia har till stora delar gjorts genom crowdsourcing, dvs genom frivilligarbete. Bakom Freebase har det funnits ett företag, medan Wikimedia är en stiftelse. På sätt och vis har nu det "ideella" segrat - å andra sidan kommer Google att få ett större inflytande på innehållet i Wikidata. Det är ett tveeggat svärd. Det kommer säkert att innebära en ännu rikare informationsresurs, men det kommer också att föra oss mot en på sätt och vis mer "entydig" sanning. Trots att både Google och Wikipedia har varit noggranna med att bara koda in "enkla fakta" i sina databaser, har det ändå funnits rum för olika sanningar.

Därför blir det också ännu viktigare att vi vinner användare för andra liknande resurser, s k ontologier. För det finns många, många av dem. För den som vill friska upp sitt minne kring vad det handlar om rekommenderar jag Tim Berners-Lees TED-talk från 2009. Det var han som uppfann webben och i videon förklarar han varför det bara var början och hur man bör gå vidare. Och också gjort. Men den digitala revolutionen är faktiskt bara i startgroparna, trots att den redan skakat om våra liv och vårt samhälle ordentligt.

På webben finns i dag mängder av liknande länkade resurser. Här läget 2014.
By Max Schmachtenberg, Christian Bizer, Anja Jentzsch
and Richard Cyganiak (http://lod-cloud.net/) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

Barn, sociala medier och förbud

Ett av mina barn tappade all sin e-postkorrespondens när Google plötsligt utan rimliga förvarningar stängde kontot på grund av barnets ålder. Ett litet tag senare fick barnet ett e-postkonto via skolan - hos Google! Det här med barn, webb och sociala medier är en gråzon på många sätt. Själv tycker jag det är orimligt att utestänga tweenies från delar av webben på ett sätt som ter sig helt slumpmässigt ibland: beroende på egen motivation, beredskap att vara lite oärlig, föräldrarnas bistånd, samtycke eller motstånd, skolans och lärarnas kompetens och företagens policyn och noggrannhet är barn i enormt olika läge, med olika förutsättningar och möjligheter att vara delaktiga i sociala medier.

De senaste dagarna har Instagrams plötsliga skärpning vad gäller implementeringen av sin egen (för många hittills okända) policy väckt en del diskussion. Eller diskussion och diskussion. Har sett lite expert- och lärarkommentarer om saken, men däremot en uppsjö att präktiga föräldrakommentarer av typen "Bra, just det!",  "Barn ska ha bättre saker att göra" och "Det är bara porr och förvrängda kroppsideal i flödet". Amen. Och verkligen nedslående. Har dessa föräldrar faktiskt tittat på vad deras barn skapar och hittar på? Aj nej. Det kan ju vara lite svårt om de inte är på Instagram ...


1. I skolan kan och ska man använda sociala medier och digitala hjälpmedel. Det handlar om viktiga kompetenser. Skolan kan inte vara något museum för handlingsmodeller från 30 år tillbaka. Har själv imponerad följt med hur man i skolan (redan i de lägre klasserna) använder bloggar, fotar, skiver och gör filmer och är oerhört glad och tacksam för lärare som är och låter barnen vara kreativa. Mobilerna är i flitig användning. Kommunikation mellan elever och lärare sköts delvis också med appar, vilket känns lättillgängligt, naturligt och bra för barnen. Föräldrar och lärare är närvarande och kan visa exempel på hur man beter sig. Det ger också faktiskt en ökad transparens.

2. En viktig bit i det pedagogiska är självständigt arbete. Överlag är jag själv av den åsikten att förbud ska tillämpas i barnuppfostran med ganska stor återhållsamhet. Det är bättre att lära barn att använda sitt eget omdöme, eftersom man ändå inte kan hänga över deras axel hela livet. Det försöker jag åtminstone själv göra, hellre tala om respekt och värderingar, om att inte vara rädd att be om hjälp om något går fel, men att uppmuntra dem att närma sig saker med öppet sinne, men tillräcklig försiktighet.

3. Integritet bör respekteras, också barnens. Att gå in och läsa någons e-post,  chat eller webbhistorik är samma sak som att läsa en dagbok eller annan privat korrespondens. Själv känner jag det som djupt motbjudande när föräldrar manas att rota i sina barns privata dokument, må de sedan vara digitala. Det signalerar enligt mig misstroende och arrogans. Vad vi borde lära ut är öppenhet, förtroende och respekt.

4. Webben består av bubblor. Också Instagram består av bubblor. Barnen följer enligt min uppfattning mest varandra. Bilderna är en form av kommunikation som inte skiljer sig till innehållet från textmeddelanden eller chat. Utom att man på samma gång tränar det visuella, att ta bilder och behandla dem. Ett dylikt medium ger också möjlighet att reflektera över vad man kan förmedla med en bild och hur man gör det. Ungarna är häpnadsväckande duktiga många gånger. Jag har svårt att se varför man vill ta detta ifrån dem. Bara av princip.

5. Det som barn behöver lära sig är att skapa egna material, dela dem och att förstå sina egna och andras rättigheter: när man kan låna material eller återpublicera det osv. Det är t ex super om man skapar själv (instagram) jämfört med att man halvlagligt kopierar (pinterest).

6. Det här med åldersgränser och ärlighet anser jag vara ett problem. Jag förstår inte heller riktigt hur det ovannämnda samarbetet google-skolan ser ut juridiskt. Har ibland en känsla av att det är bäst att inte fråga, eftersom lagstiftningen är så efterbliven och konstig på många sätt fortfarande. Faktum är i alla fall att de flesta av våra barn använder digitala medier dagligen. De som inte gör det är utanför. Tråkigt om deras föräldrar bidrar till detta på grund av egna fördomar.

Det är inte bra marknadsföring av bolagen heller gentemot sina kommande kunder att bete sig oförutsägbart och på ett sätt som upplevs djupt orättvist. Ett barn som lagt ner hundratals timmars arbete på att skapa fina bilder och så bara raderas de plötsligt? Hur hyggligt är det? Och att andra vuxna sedan säger "Bra" och "Just så!" gör mig nog ledsen.

Webbvaro

I dag deltog jag i den finlandssvenska organisationskonferensen (jag tror och hoppas att en webbsida dyker upp på Kulturfondens sidor i efterskott?), där jag fått den fina rubriken "Berättelsen om oss". Det var många fina rubriker och idéer under förmiddagen jag deltog i: Rita Paqvalén talade om normkritik, alltså hur man i praktiken kan arbeta med tillgänglighet, delaktighet och inkluderande i sin verksamhet. Nyckelorden är framför allt analys, systematik och attityd. Mikaela Hasan och Sanna Huldén berättade om den fantastiska DUV-teatern och Lisbeth Hemgård talade om RAY:s (fd Penningautomatföreningen), verksamhet och utdelning. Hon gav goda råd och underströk att det är viktigt att man är konkret och koncis både vad gäller metod och målsättningar då man planerar projekt och ansöker om finansiering. Max Valentin från Fabel talade om härliga kreativa och engagerande projekt.

Mitt eget uppdrag var att tala om närvaro och synlighet på webben. Mina poänger var följande:

• för en modern och engagerande kommunikation räcker inte en webbsida som är en broschyr med basfakta, även om sådant bör finnas synligt för den som googlar sig fram
• den största synligheten får man i dag via sociala medier, vilket kräver att man producerar och distribuerar relevanta nya material
• webbkommunikationen borde engagera alla eller största delen av de aktiva människorna i organisationen. Det är mer engagerande om man låter personer träda fram med sina namn och ansikten vid sidan av "officiell information". Det kräver förtroende mellan ledning och personal och gott ledarskap, så att budskapet är personligt men i linje. Man ska inte vara rädd för misstag, utan korrigera öppet. Mikromanagement fungerar inte, spontanitet och öppenhet funkar bäst (detta sade jag kanske inte tillräckligt tydligt, men tillägger det gärna här)
• Använd webbsidan som ett arkiv, det ger transparens och hjälper mycket i informationshantering och kommunikation både internt och utåt. Dokumentera verksamheten i blogginlägg och ladda upp bilder och video. När nytt material läggs ut sätt genast länkar på sociala medier. Lägg ut så mycket material som möjligt. Det hjälper också en själv när man ska berätta om sin verksamhet t ex då man skriver verksamhetsberättelser och rapporter.
• Man kan också komplettera med material bakåt i tiden, ju äldre dess bättre! Skanna in gamla bilder, protokoll, verksamhetsberättelser. Om man gör större projekt är det skäl att kontakta t ex Webbhuset eller SLS, så man får tillräckligt mycket metadata (dvs ordning och dokumentation) på sina material. Det är inte svårt, men kräver att vissa basgrejer är på plats.
• Då man lägger ut material måste man ändå beakta frågor om integritet och upphovsrätt. Använd sunt förnuft så ingen blir ledsen eller kränkt. Var särskilt försiktig med foton av och uppgifter om barn. 
• Använd gärna maskinläsbara och enkla Creative Commons-licenser för maximal spridning av dina material, men kom ihåg att man inte kan licensera material man inte äger upphovsrätten till. Kolla alltså med berörda upphovsmän att det är ok. Material där upphovsmannen varit död i över 70 år har ingen upphovsrätt.
• Man behöver inte producera alla material själv! I dag är det också viktigt att bevaka informationsflödet för intressenterna. Dela viktiga länkar och nyheter som andra gjort, gärna med korta kommentarer och sprid dem på t ex Twitter och Facebook. Det kallas kuratering och blir en allt mer värdefull och uppskattad tjänst.

Ungefär det var mitt prat till presentationen nedan, som jag hoppas syns som den ska. Annars finns den hos Prezi. Vilket härmed arkiveras.

Vitsen med ontologier

I går höll de vetenskapliga specialbiblioteken ett seminarium om ontologier i Helsingfors. Jag anade att det rör på sig i bibliotekssektorn gällande denna fråga, att publiken var positiv och engagerad. Det är kring tio år sedan arbetet började på Aalto universitet, och i många herrans år har vi fått vänta på att en bredare front i biblioteksvärlden skulle öppna sig för samarbete. Professor Hyvönens radikal-brutala ingenjörsansats och ingrepp i förhållande till bibliotekens mest omhuldade ägodel, deras kataloger och ämnesord, fick en del av biblioteksfolket på bakhasorna då utvecklingen av ontologier för ämnesord inleddes. Det krävdes en del sönderslagna ägg för den omeletten.

Många problem har det funnits med ontologierna, men nu har de äntligen landat på Nationalbiblioteket och i kompetenta och förtroendeingivande händer också ur bibliotekarieperspektiv, tror jag. Man kan äntligen i god sämja, it-folk och informationsspecialister tillsammans, nu utveckla en tjänst som faktiskt kan gå att använda och där man tydligt också ser fördelarna för både dem som indexerar material och dem som söker dem. Jag tror och hoppas att man på allt fler håll inser att det inte är ett stort hot mot någons databas eller metadata att man sparar lite extra data, som i framtiden kan bespara en från mycket arbete och göra ens arbete mer hållbart och värdefullt på sikt. Så har vi åtminstone resonerat på Brages Pressarkiv redan en längre tid.

Vitsen med att använda en ontologi är att man skiljer på termen (ordet, textsträngen) och begreppet (betydelsen). Dessutom kodar man in i ontologin hur varje begrepp förhåller sig till andra begrepp. Det gör att man kan bygga mycket användarvänliga system som är språkoberoende och som enkelt kan hantera synonymer, homonymer och olika typer av relationer och egenskaper hos de olika begreppen. I ontologin erbjuds dessutom en unik identifikator (som en webbadress) för varje begrepp som fungerar globalt. Ontologierna är alltså viktiga byggstenar i den semantiska webben eller det som också kallas öppen länkad data. När man sparar de unika identifikatorerna i sin egen databas, hänger den begreppsligt ihop med resten av världen.

Vanliga användare kommer sällan eller aldrig att behöva fundera på tekniken
bakom länkad data, men det är av stor vikt att alla som producerar material för webben
och som vill nå ut använder de URI som erbjuds av pålitliga aktörer.
Man kan titta på vad det handlar om på Finto.fi - testa!

Vi fick höra många fina presentationer, tyckte jag. Själv fick jag tillfälle att berätta om Brages Pressarkiv och vårt arbete med Presstanda.fi och Pondus.info. Helt vild blev jag av presentationen om den finska termbanken, som jag inte tidigare riktigt insett omfattningen av. Här har vi potential till vad som helst! Och de nya teknikerna erbjuder fina möjligheter för forskare, humanister och informationsvetare att agera som det klister och den kontext som behövs i dagens digitala kultur och samhälle.
 

Tidningstalko!

I går lanserades officiellt det finska Nationalbibliotekets nya webbplats för digitaliserade material. Snabb som ögat, som vanligt, hann Kaisa Kyläkoski kommentera tjänsten redan innan den officiellt publicerades. Själv har jag inte hunnit testa sökningen ordentligt, men jag måste säga att intuitiviteten och användarvänligheten i Talko-tjänsten är berömvärda. Särskilt plus för de många och enkla inloggningssätten. Idén är alltså att man kan klippa i de gamla tidningarna och förse klippen med metadata. Det är mycket lätt att göra och man kan enkelt dela materialet på Facebook. Gärna skulle jag också dela dem över andra tjänster, Pinterest och Twitter nu allra först. Jag saknar också möjligheten att enkelt ladda ner klipp. (Detta som respons till projektet, som gärna ville ha sådan.) 

Överlag är detta både som koncept och som förverkligad tjänst ett jättekliv i rätt riktning, tycker jag. Som övriga utvecklingssätt ser jag möjligheten att anpassa tjänsten för forskningsbehov, så att man kan länka och dela hela samlingar med bestående länkar, samt att utnyttja insamlade metadata mer integrerat i sökningen. Samarbete med utvecklingsarbetet på Riksarkivet skulle säkert gynna alla parter, eftersom det finns många relevanta verktyg på gång på båda håll, dessutom på ett väl kompletterande sätt.

Ämnesorden blir väl kategoriserade om man bemödar sig en aning.

Vidare presenterades Comellus-projektet där man utvecklat ett system för direkt överföring av digitala material från tidningshusen. Kristiina Markkula gav en snabb översikt av de viktigaste trenderna inom media, vilket var mycket intressant. Bland annat sade hon att det går en rätt tydlig gräns i användarbeteende mellan papper och digitala medier vid 45-årsåldern. Upprepade gånger talades det om betydelsen av den långa svansen för att tidningarna ska kunna få sin ekonomi att gå ihop, samt vikten av hittbarhet. Med tanke på det är det lite ledsamt att de finlandssvenska tidningarna envist framhärdar i att bygga slutna silon med dålig sökbarhet. Yles ständigt växande försprång i arbetet med länkad data och flöden baserade på metadata gör inte konkurrenssituationen precis lättare för dem. Att erbjuda anpassade tjänster och flöden och släppa upplagetänket på den digitala sidan skulle vara av största vikt.

Varför öppna och länka data?

I går ordnade Brages Pressarkiv tillsammans med Kulturhuset, Magma och Finlandssvenskt samarbetsforum ett seminarium för finlandssvenska beslutsfattare om länkad öppen data. 

Trots ett visst manfall bland både talare och publik blev dagen rätt lyckad, tror jag. Jag hoppas i alla fall att alla som var med fick en uppfattning vad öppenhet betyder i praktiken (maskinläsbarhet), betydelsen av metadata och varför det är smart för en språklig minoritet att samarbeta kring just länkning av data. Vår utmaning var ju att diskutera detta utan att det skulle bli för tekniskt, för som vår keynotetalare Lars Lundqvist sade, handlar öppenhet allra mest om en insikt och vilja hos ledningen att arbeta strategiskt med delaktighet och för engagemang med omvärlden.

Ett ord som användes om och om igen under dagen var hittbarhet. Ur olika perspektiv tangerades frågan om hur viktigt det är i dag att skapa ordning bland alla material och resurser, både internt och externt. Allt detta handlar förstås om metadata, att man måste beskriva sina innehåll - och att det måste göras maskinläsbart. 

Pondus har kommit en god bit på vägen med detta. Under dagen lanserade vi en plan om de nästa stegen för att gå vidare. Som modeller och inspiration har vi bland andra Helsinki Region Infoshare och K-samsök. Tanken är att närmare samarbete och större integration ger mera synergier, synlighet och bättre genomslag också utanför det finlandssvenska. Vi vill bygga data.sve.fi, som är både en datakatalog, en gemensam maskinläsbar metadataresurs och en söktjänst. Idén är att betjäna tre grupper:  gemene webbanvändare direkt, utvecklare och externa tjänster och sist men inte minst de deltagande organisationerna själva.

Taggar och ämnesord

På dagens Onki-gruppsmöte presenterade Susanna Nykyri intressanta tankegångar som hon också forskat i, det vill säga ämnesordens innersta väsen. Hon kommenterade nu nyckelord som användare sätter på sina bloggar, som ett exempel på hur stor skillnad det kan vara på taggar och ämnesord som professionella indexerare använder. Det är en sak som man bör betänka om man tänker sig att låta allmänheten förse material med beskrivande metadata. Det handlar förstås om ett område det finns mycket forskning kring, hur nyckelord och taggande kan styras och struktureras, så att man får bra kvalitet på sökresultaten.

Jag är inte alls insatt, men ser det som ett faktum att vi lever i en tid då de klara distinktionerna mellan nyckelord och ämnesord, kontrollerade vokabulärer, tesaurier, klasser osv i praktiken övergår i en allt mer glidande skala av tekniker som kan och bör utnyttja, med genomtänkta tekniker, förstås. (Slå förresten inte upp tesaurus i svenska Wikipedia, ordet har en helt felaktig förklaring där och jag hinner inte ändra den nu. Den finska artikeln är däremot på rätt spår.)

Vad som slog mig av de exempel Susanna använde i sin presentation var att taggar ju ofta används som en sorts kommentar till själva texten, ett fenomen som är vanligt i synnerhet på Twitter. Då är inte ens avsikten att hjälpa vid sökningar, eller att förklara innehållet, utan de utgör en sorts metatext till själva inlägget.

Det är ett roligt fenomen. Jag måste omedelbart göra en genomgång av de bloggar jag följer. Jag skippade alla tidskrifter, fackbloggar och sådana som inte har inlägg från de senaste året. Återstod 47 bloggar. Av dem fanns det någon sorts etiketter eller kategorier på 32 stycken. Det var absolut flera än jag väntat mig! Ändå var det snabbt kollat bara två av dem som hade kommenterande "poetiska" etiketter. Det var intressant att notera. Jag tror de facto att många har sådana etiketter och kategorier som faktiskt hjälper läsare att söka i materialet. Men mitt urval är knappast representativt. Synpunkter?

AnkSoMe II - 2

Efter att ha sovit på saken vill jag gärna ännu göra några reflektioner över gårdagen, som blev en synnerligen lyckad mix av intressanta ämnen och diskussioner tack vare både goda föredrag och insiktsfulla kommentarer. På plats fanns som mest ett tjugotal människor, så vi behövde inte dela på oss i grupper, utan alla kunde delta i samtliga programpunkter. Eftersom folk hade så otroligt olika bakgrund och erfarenheter tror jag att alla lärde sig något nytt under dagen. Jag fick med mig åtminstone konkreta marknadsföringstips, ny info om projektet kring öppna läromedel i Finland, tankar om hur sociala medier påverkar oss, hurdana förhoppningar på mobilapplikationer kan finnas (och jag säger att kulturarvinsitutionerna verkligen borde få ändan ut vagnen i vårt land när det gäller att öppna data), tankar om framgång och den stora betydelsen av generositet och delaktighet på webben och faktiskt, trots att jag verkligen trodde jag visste något om kuratering, ändå fick jag nya aha-upplevelser av Micke Hindsbergs presentation och journalistik och kuratering. Det blev också tal om Googles slakt av readern och vi började på ett dokument om vertyg för personlig informationsfiltrering och -hantering.

Och diskussionerna var fina. Ett återkommande tema var den personliga rösten och personliga profilen. Det är en intressant spänning mellan tankarna om att man ska vara sig själv och hur man samtidigt medvetet bygger upp profiler på webben, som alla vet att inte är "hela sanningen", eftersom ingen varken vill dela med sig av precis allt sitt eller ta del av precis allt i andras liv. Det hela utkristalliseras förstås i ordparet personligt och privat, som också nämndes av åtminstone Mats Adamczak.

För mig var det roligt att se med hur stort intresse problematiken kring digital delaktighet igen bemöttes när Johanni Larjanko presenterade Inkludera Flera-nätverket. Utmaningen är stor, för trots stor välvilja på alla håll, skulle det definitivt behövas ett kordinerande kansli så som Digidel haft.

Vi diskuterade frågor om identitet och kulturella förändringar och diskussionen fortsatte en lite stund på en solig och varm uteservering kring några öl. Insikten om att många (men inte nödvändigtvis alla) unga lever i en värld med en alldeles annorlunda kommunikationskultur och ett totalt annorlunda språkligt landskap, som försvinner och förändras med några sekunders hastighet, gjorde oss lite oroliga med tanke på till exempel  den nära förestående "datoriseringen" av studentskrivningen. Vad är det egentligen man vill uppnå? Flera av oss tyckte till exempel att det absolut är en poäng med att skriva modersmålsuppsatser för hand, men hur ska man förhålla sig till användning av mer avancerade tekniska hjälpmedel inom till exempel matematik, geografi eller fysik? Har lärarkåren kompetens att ge abiturienterna ett rättvist utgångsläge inför skrivningarna, vad gäller användning av internetresurser?

Det verkar ibland finnas en milsvid skillnad mellan vad många vuxna tror att de måste lära ut åt barnen (sådant de själv uppfattar som nytt och annorlunda), jämfört med vad barnen skulle behöva stöd med. Eller betyder "datoriseringen" i detta fall (som vanligt) att man bara ger ett tekniskt verktyg att göra exakt samma saker med som man tidigare gjort med papper och penna, dvs skriva text och i bästa fall också rita och räkna? Egentligen borde man talkoistisera planeringen av studentskrivningen eller åtminstone målsättningarna och idéer av examensprovet till de unga. Vi äldre - inklusive riktigt it-kunnigt folk - kunde sedan begrunda vad som är relevant ur ett mer "erfaret" och samhälleligt perspektiv. Vi borde mer systematiskt lära oss av de unga. Och lära oss vad vi bör lära dem. Det kräver att vi lyssnar nogsamt, för de är inte heller alltid så villiga att släppa in oss i sin kultur.

AnkSoMe är definitivt ett roligt och givande nätverk och man är välkommen att delta i vår Facebook-grupp eller följa oss på vår Facebook-sida. Vi finns förstås också på Twitter. Nätverket präglas just av den typens positiva, generösa inställning som gör arbete med webb och sociala medier så trevligt.

AnkSoMe II

En mycket intensiv dag i dag kring sociala medier med AnkSoMe-nätverket på Hub Helsinki. Programmet var i stort sett detta:

09 - 10 Morgonkaffe

10.30 - 11.00 Keynote | Mats Adamczak: Storytelling Engagement Stickiness

11.00 - 11.30  Reidar Wasenius: "Är Facebook terapeutiskt för dig eller får den din hjärna att ruttna?"

11.30 - 12.30 LUNCH

12.30 - 13.00 Kaj Arnö: Open workshop - Revolutionerar (GPS-)koordinaterna?

13.00 - 13.30 Keynote | Cristina Andersson: Marknadsföring i sociala medier - erfarenheter och reflektioner

13.30 - 14.00 Micke Hindsberg: Kuratering inom journalistik

14.00 - 14.30 Kaffe

14.30 - 15.00 Jessica Parland-von Essen & Helena von Alfthan: Bloggen som plattform

15.00 - 15.30 Johanni Larjanko: Marknadsföring för digitala analfabeter

15.30 - 16.00 Sammandrag och avslutning: Trender: finurlig twitteromröstning med #nyckelord

Det var många intressanta diskussioner - också på terrassen efteråt. Jag sammanfattade twittret (som enligt målsättningen trendade hela dagen) på två Storify: en för förmiddagen och en för eftermiddagen. Via dessa hittar man mycket material.

Vi sammanställde också tips för bloggare. En mycket bra dag på det hela taget.

Bloggande på ank some from Jessica Essen

En egen rytm

Snappade upp en intressant tankegång på Twitter. Jaana Huhta kommenterade nämligen att hon inte ser på tv. Orsaken är att tv har för snabbt tempo. Tanken är först aningen överraskande: är det inte webben och sociala medier som är ett kaotiskt informationsflöde som är omöjligt att ens få en överblick av, medan tv serverar ett välredigerat och genomtänkt paket, anpassat, modererat och kuraterat, som vi är vana att ta in och begripa?

@heikkiojala Joo, ei mulla mitään tv-vastaista ideologiaa ole. Se vain ei ”laitteena” tai mediana sovi mulle. Liian nopeatempoista.
— Jaana Huhta(@JaanaHuhta) June 2, 2013

Hon förklarade ännu vidare, att hon inte behöver ha en massa ljud och bild då hon tar del av information, utan att hon snabbast och enklast kan bilda sig en uppfattning om nyheter i textform.

@jpve @heikkiojala Haluan omaksua asiat omaan tahtiin. Enkä tarvitse esim. uutisiin kuvaa/ääntä vaan muodostan kuvat paremmin lukemalla.
— Jaana Huhta(@JaanaHuhta) June 2, 2013

Jaana Huhta är uppenbarligen en driven användare av sociala medier. Vad handlar detta om och vad kan det säga oss om mediernas framtid? För mig ter det sig nämligen alldeles uppenbart som något helt logiskt och konsekvent. I takt med att människor blir vanare vid webben, kommer allt flera människor att resonera som hon. Därför bör man ta hennes utsaga på allvar.

Om man tar en titt på Yle arenans populäraste program finns där inte väldigt många nyhetssändningar. Det populäraste faktaprogrammet är just nu den stora analysen av regeringens politik med över 11 000 påbörjade nedladdningar. Ett annat populärt nyhetsrelaterat program är A-studios intervju med Riikka Venäläinen med över 6 000 påbörjade nedladdningar. Det är en halvtimme långt. Korta nyheter har några hundra nedladdningar. Det är inte ett det mest efterfrågade formatet för nyhetsjournalistik. Information man vill ha med bred bandvidd, dvs mycket och kompakt information om, är människor som talar länge och som resonerar, analyserar, kritiserar och diskuterar. Då behöver man bedöma deras tonläge, exakta ordval, minspel, tvekan. Men det är en typ av informationskonsumtion som är krävande av två orsaker som hänger lite ihop: den kräver koncentration under en längre stund och den är samtidigt ensidig. I ett samtal där man är delaktig sugs man med, det kräver en annan typs koncentration än ett samtal där man är hänvisad till andra människors rytm och inte kan påverka samtalet.

Då det handlar om fakta erbjuder levande bilder möjlighet att se och höra relevanta och intressanta människors synpunkter eller också kan de fungera som bevismaterial. I tv-nyheter finns ändå ofta en hel del utfyllnadsbilder och tom information eller brus i form av folk som går och springer hit och dit, mer allmänna vyer eller nyhetsläsarens talande huvud, som egentligen inte ger oss så mycket info, men likväl kräver en massa "bandvidd" av våra sinnen och vår koncentration.

För mig är tröskeln rätt hög att klicka igång en video på webben. Det är en förhållandevis stor investering av uppmärksamhet med en relativt hög "riskfaktor", jämfört med att skanna genom en text och avgöra hur noga jag borde läsa den. Det kan ta flera minuter att bedöma om videon är värd att titta på överhuvudtaget. Det ger stress, mer stress än text. Jag håller alldeles med Jaana. Ju mer man blir van att filtrera och kontrollera information, desto kräsnare blir man och desto lugnare kan man ta det. Text vinner överlägset i effektivitet då det gäller att förmedla information, medan levande bilder och ljud har andra fördelar. Ljud kan man lyssna på medan man kör eller gör något annat eller i mörkret innan man somnar.

Webb-tv är fordrande för konsumenten. Det ska vara sjuttons bra före jag tittar på något och det ska vara något jag inte kan ta in bättre som text eller bara ljud. Levande bilder är krävande att konsumera. De ska ha verkligt mervärde och helst kunna konsumeras när jag har den lugna stunden jag behöver ha för att kunna fokusera. Och då vill jag helst från början vara säker på att det är mycket god kvalitet på det jag tänker ägna mig åt.

Killerapparna börjar ramla in ...

Ju längre tiden lider desto svårare blir det nog för organisationer att inte öppna sina data. Det känns som att Pondus ligger så otroligt rätt i tiden, trots att vi ännu väntar på de finlandssvenska kulturarvsmaterialen ska öppnas. Ryktet säger att det nya PSI-direktivet nu är färdigt formulerat. Under dagen här på det nordiska seminariet om kulturarvsdata har den ena framgångshistorien efter den andra berättats. Det talas om risker och rädslor, men inga skräckhistorier hörs ... Däremot talas det om 40 miljoner besökare på Wikipediasidor med öppet material (ett arkiv). Det är lite skillnad, jämfört med samma arkivs 80 000 besökare på webbsidan. Det blir allt svårare att argumentera med att "jo, men vi måste först ..." och "tänk om ...". Succéhistorierna är närmast svindlande. Och det roligaste av allt är just de många fina exemplen på tjänster, både fiffiga, nyttiga och skojiga, som fötts på den data som öppnats.

Sanna Marttila berättade också om det finska OpenGLAM-arbetet. Under sessionen uppstod en intressant diskussion om vad öppen kunskap egentligen kan vara. Det är nämligen mer än öppna data. Sanna har en fin definition där nyckeln var interaktion med användarna, det vill säga: det är allmänhetens berikande och återanvändning av den öppna datan som skapar öppen kunskap. Det handlar alltså inte bara om teknik, så som Johanna Berg från Digisam sade redan i början av dagen. Det handlar om transparens och om kommunikation.

Det är inte lätt det här att släppa kontroll. Men det är givande. "Killer apps" är det som efterlysts, för att synliggöra vitsen med öppna data. Nu är de bland annat här.

Spara webb

Kursen i digital humaniora jag håller har aktualiserat bevaringen av källmaterial som finns på webben. Ju mer man funderar på saken desto mer komplicerad blir den. Mina studenter har gjort jämförelser mellan olika arkiv och resurser. Till exempel visade det sig att det finns stora skillnader mellan det nationella webbarkivet och Internet Archive. Båda instanserna bevarar finska webbsidor, men det inhemska arkivet är inte tillgängligt på webben (vilket beror på att man i Finland tolkar  öppna arkivmaterial på webben som att "publicera" dem på nytt). Innehållet i de båda arkiven varierar vilket mina studenter också kom till (inlägg här och här).

Diskussionen blev också aktuell under dagens föreläsning, då vi talade om att hänvisa till webbsidor. Faktum är att webben förändras hela tiden. Dessa webbarkiv samlar inte heller upp de mer eller mindre samhällsviktiga debatter som förs till exempel på Facebook. Att hänvisa till webbsidor vissa datum är inte det samma som att hänvisa till specifika version, vilket gör att det normala sättet att hänvisa inte på något sätt garanterar att man någonsin kan bevisa vad man använt som källa, om man inte sparat en kopia ...

I dag hörde jag första gången en statlig arkivtjänsteman ta upp problematiken med sociala medier på allvar. Det verkar nämligen fortfarande annars vara helt utanför den riktiga, relevanta världen för de flesta arkiv. Jag har ingen aning om hur Riksarkivet hanterar sin egen Facebook-sida. Därmed inte sagt att Riksarkivet inte borde finnas på Facebook och att arkiverandet verkligen är en sekundär fråga. Tveksam är jag till att man kallar ett twitterkonto "inofficiellt" och undanber sig kontaktförsök. Bättre i och för sig än Statsrådet, som inte ens säger det, utan bara låter bli att svara (trots att man ringer upp och meddelat dem att man skickat en fråga per twitter). Man är alltså medveten om att det finns en värld där ute, men man försöker fortfarande ofta hålla sig till envägskommunikation. Ett lysande undantag är Helsingfors Byggnadskontor, som verkar vara den första offentliga instans i vårt land som fattar vad twitter handlar om. Om ni känner till andra exempel, berätta gärna!

Men visst blir det intressant, för borde inte exempelvis Riksarkivet och Nationalbiblioteket se till att både deras egna och andras texter på deras Facebooksida arkiveras? Kanske det gör det, har faktiskt inte kollat upp det. Men myndighetskommunikationen är inte ens det intressantaste, utan det är olika kommentarsfält, forum och diskussionsgrupper som "Väck SFP" där mycket samhällsrelevanta diskussioner faktiskt förs. Jag tänker mig att Brages Pressarkiv kunde vara åtminstone en instans som kunde försöka övervaka och samla in dylika material. Helst skulle detta kunna ske med ett lagstadgat mandat för att inte råka ut för onödiga juridiska bråk, om materialet inte ens återpubliceras.

Webben och makten

I mitt arbete som chef för Brages Pressarkiv har jag på ett mycket konkret sätt kommit att arbeta med frågor om hur den nya digitala offentligheten, där i praktiken alla människor har möjlighet att delta, har kommit att påverka vårt samhälle. Som historiker och informationsexpert är jag mycket engagerad i frågan om hur och vad man kan och bör ta till vara av allt det digitala material som uppstår i dag. Frågeställningen är mycket komplex och min uppfattning är att det råder långt ifrån konsensus kring dessa frågor. I själva verket har man inte ens börjat arbeta med dem målmedvetet. 

Det skulle vara av stort värde att få veta hur det nya medielandskapet har påverkat det politiska beslutsfattandet på olika håll i världen. Journalisternas, politikernas och forskarnas verksamhetsvillkor i offentligheten har förändrats när en radikal demokratisering skett och för att tillgången på information och dess flöden har ökat och förändrats. De relativt starka trenderna mot öppnande av all slags data och nya sätt att påverka opinioner på webben utgör stora förändringar, som på grund av mediernas instabilitet gör att också dagens arkivarier står inför en radikalt ny situation. I USA är har man kommit långt exempelvis med Internet Archive och Library of Congress insamling av mikrobloggen Twitter (pdf). Men hur resonerar man kring adressinsamlingar, diskussionsforum eller myndigheternas öppna data och bevarandet av dem? Hur är det med hackerverksamheten och dokumentationen av den: hur görs den, bevaras den och är den tillgänglig för akademisk forskning? Har allt detta en samhällelig, politisk och historisk tyngd, som gör att detta får den uppmärksamhet de förtjänar som forsknings- och arkivmaterial? Nyckelfrågan är kanske hur fungerar makt i den nya offentligheten och hur används den av beslutsfattare och av aktivister av olika slag? Och vad innebär öppen myndighetsdata egentligen, på riktigt?

Det är mycket intressanta frågor tycker jag, nästan skrämmande stora. Och just som jag satt och funderade på allt detta kom nyheten om att man hackat en amerikansk myndighetssajt till minnet av  Aaron Swartz, det unga kodargeniet och öppenhetsaktivisten som nyligen tog livet av sig efter att ha blivit indragen i en absurd rättsprocess som hotade förstöra hans liv. Webben som arena för maktutövning är oerhört intressant. 

Svärmintelligens?

Dagens Hesari hade en hyfsad juttu om öppenhet inom beslutsfattande. Läs även Wibergs kommentar, där han resonerar kring s.k. svärmintelligens. Kontentan i kritiken är att direkt demokrati inte alls nödvändigtvis fungerar särskilt bra. Ibland kan majoriteten tillsammans fatta korkade beslut. Det har vi ju minsann sett många exempel på i historien. Världen och samhället är extremt komplexa system, och det är fullständigt omöjligt att alla skulle ha möjlighet att sätta sig in  i eller begripa alla invecklade samband och sammanhang. Det behövs också sakkunskap i beslutsfattandet. Kritiken är bra att minnas.

Foto: John Holmes CC-BY-SA

Grejen är ju bara den, att den typ av öppenhet som förespråkas, och som exempelvis använts vid skapandet av den nya isländska grundlagen, inte alls handlar om att man ska ha folkomröstningar i varje vända. Det handlar om öppenhet i beredningen, vilket ger intresserande och sakkunniga möjlighet att bidra. I slutändan finns ändå en spärr av representativt demokratiskt beslutsfattande,  som gör att man kan förhindra trollande eller dumhet och okunskap, samtidigt som man kan rensa bort klåp och lobbning. Det är en stor skillnad på vi-tänk och svärmintelligens.