fredag 29 mars 2024

Arkadiabron – från karta till verklighet

 För hundra år sedan rubricerade Hufvudstadsbladet att byggandet av Arkadiabron skulle utföras under sommaren. Planeringen var aningen utmanande på grund av att gatan skar hamnbanan i en rätt liten vinkel, som man kan se på kartan nedan från 1917. Man kan läsa i artikeln att den gamla träbron skulle ersättas med en av betong. Det var en förutsättning för att man äntligen skulle kunna dra ordentliga spårvagnslinjer till den nya stadsdelen som växte upp i Tölö. Att dra en spårväg över en träbro låter ju inte klokt, och träbron var faktiskt ännu mer anspråkslös än kartan låter förstå.



När den nya järnvägsstationen stod klar 1919 klättrade en fotograf upp i tornet och tog en bild västerut. På bilden kan man se hur Arkadiagatan såg ut i verkligheten. Hamnbanan bröt brutalt av den moderna breda fina Arkadiagatan, som fått sitt namn efter den numera rivna Arkadiateatern och den kännspaka Villa Arkadia en bit längre upp längs Västra Chaussén (nuv. Mannerheimvägen).
Visst fanns det en bro, men den var endast för fotgängare och lyckligtvis hade vi en fotograf som Ivan Timiriasev i staden som passade på att fotografera bron under sommaren, antagligen strax innan den revs. Bron hade spärrstolpar som hindrade fordon att ta sig ut på den lätta bron, men det hände att någon red över.




Under hösten blev sedan bron färdig, och i sinom tid anlände skenorna från England och spårvagnen kunde inleda sin trafik.


Trafiken i den växande staden ökade och området kring Arkadiabron och vid Nikolajeffs bilpalats, som redan gick under namnet Hankkijaplatsen då andelslaget köpt fastigheten 1919, var livligt och aningen besvärligt. Just här, i korsningen mellan Arkadiagatan, Salomonsgatan och Järnvägsgatorna tog också Henriksgatorna slut i sin alléform och övergick i landsväg. I området fanns såväl stora industribyggnader, landsbygdsaktiga bitar som moderna stadshus. Gatan asfalterades och snabbt fick den klotter på bron, "Alas herrasväki! Äänestäkää", men det fanns fortfarande också grustrottoar. Tölö var ändå en stadsdel för en kraftigt växande medelklass av olika slag och många rörde sig till fots och med spårvagnen in till staden. Stadens trafikregleringskommitté oroade sig för röran. I den svåra korsningen mellan Arkadiagatan och Åbovägen  sattes en trafikfyr 1926 som mest blinkade med grönt, som enligt de internationella bestämmelserna betydde "giv akt" och därmed  skulle få chaufförer att sakta farten. Med refuger i området försökte man nå större reda. Också fotgängarna var ett besvär, då de som kom från Arkadiabron sprang tvärs över korsningen in på alléns mitt, i stället för att hålla sig till den östra trottoaren. Man övervägde att också sätt upp upplysta skyltar så att folk skulle lära sig att gå rätt.


Trafikarrangemangen 1926.
Kontorsvärlden 26.1.1926. Nationalbiblioteket.




På den här bilden av från Bondetåget1930 ser man trafikfyren.
Rafael Roos, Stadsmuseet. CC BY 4.0



Arkadiabron var också ett av de ställen där man först införde "skyddsvägar", som de olyckligtvis länge kallades i Finland. Fortfarande är ju området intill Naturhistoriska museet trafikmässigt en utmaning för både fotgängare och bilister.

Nationalbiblioteket.


Tillägg: Hufvudstadsbladet, 30.03.1924, nr 89, s. 1, Nationalbiblioteket:







söndag 24 mars 2024

Det andra hemska språket

I den finska grundskolan ska alla barn läsa minst en lång och en medellång lärokurs i språk. Den ena ska vara det andra inhemska språket (finska eller svenska) och det andra något främmande språk eller samiska. Jag tror att det idag finns en allt starkare känsla av att engelska egentligen räcker. Engelskan är fortfarande det för oss synligaste språket, till och med då EU-kommissionärer och -parlamentariker uppträder i offentligheten. Det bidrar till illusionen att man inte skulle dra nytta av att kunna tala eller åtminstone förstå andra språk, som till exempel tyska. 

De som skriver lång svenska eller finska i studenten har också långsamt men säkert blivit färre. Dess värre avspeglar ju utvecklingen de vuxnas och samhällets fokus och prioriteringar då språkkunskaperna bland barn och unga begränsas till några få språk.




Har det att göra med att det kräver tid och övning att lära sig ett språk, att allt färre skriver det andra inhemska? Jag undrar ändå lite om vi kanske resignerat som kultur och samhälle. Att man skruvat ner kraven på kunskaperna i det andra inhemska, samtidigt som vikten av matematik ökade signifikant, har kanske gjort att man läser mindre språk överlag. Värdet av att behärska olika språk och kanske framför all färdigheten att lära sig nya språk har vi inte lyckats föra fram. Argumenten om att man genom att dra ner på undervisning i svenska och finska, skulle ge "mera utrymme" för andra språk, har väl nu en gång för alla kommit på skam. 

Det känns åtminstone för mig som en stor risk, att utelämna sig åt en mindre språklig diversitet och i och med det också en smalare kunskapsbas och svagare internationella nätverk i vårt land. Jag är inte helt säkert på att den anglofona världen erbjuder alla nyttiga insikter och kontakter vi behöver i framtiden. Lyckligtvis får vi ju en kulturellt kompetent befolkning på andra sätt.



lördag 16 mars 2024

Omdömet i processen

Runt Universitetsbibliotekets kupol sitter fyra symboliska fåglar från 1881: den skarpsynte örnen, den vaksamme tuppen, vishetens uggla och skönhetens svan. Dessa symboler för akademiska dygder är planerade av arkitekt Frans Sjöström och utförda av C.H. Carlsson och restaurerades senast 2013-15.
"
Helsinki National Library Dome" by flamouroux is licensed under CC BY-SA 2.0.


I veckan var det festseminarium på Helsingfors Universitetet och Nationalbiblioteket för att hedra Kristiina Hormia-Poutanen, som nu går i pension efter en lång karriär. Seminariet rymde många perspektiv på kunskap och vetenskaplig kommunikation. Det var framför allt jätteroligt att återse många kära vänner och bekanta jag mött och arbetat med under årens lopp, fast jag hann prata bara med en bråkdel av dem. Kristiina har för mig alltid framstått som en ledare som kunnat stöda expertis och sakkunskap. Hon har kunnat genomföra stora förändringar och bygga samarbeten på ett sätt som gjort att vårt Nationalbibliotek idag är starkt och modernt. Hon har också envetet arbetat för öppenhet och bildning.

Under dagen hörde vi många intressanta diskussioner och presentationer. Särskilt uppskattade jag Krister Lindéns tankar om "artificiell intelligens". Han pekade väldigt tydligt på varför AI aldrig kan ersätta människan. Kort sagt: Vi behöver alltid dem som kan ställa de relevanta frågorna. En AI kan spotta ur sig hur mycket material och idéer som helst, men vad är relevant och vad är vettigt? Det handlar om den typen av praktisk och konkret (ut)värdering, som blir allt viktigare. Omdöme. Allt fler av våra "nyckeltal", impact factors och vad de allt heter blir allt mer irrelevanta och absurda. Den dag maskinerna både skriver, läser och sammanfattar forskning är alla H-index helt värdelösa. Egentligen är den dagen redan här. Mängden artiklar som publiceras är för stor, liksom hela forskningens informationssystem är, både redan och fortfarande, i kris. Vi opererar med gamla begrepp i ett system som är oändamålsenligt och stelt. Vi måste tänka om alltsammans från grunden. Det handlar om processer som behöver omarbetas. Men som LIBERs ordförande Julien Roche sade, förändringen tar tid. Det finns många som har ekonomiska intressen i att upprätthålla den nuvarande modellen.

Begreppet bildning nämndes ett antal gånger under dagen. Det var också något jag kom att tänka på då jag lyssnade på en intervju med Yascha Mounch. Han försvarade på ett mycket uppfriskande sätt vikten av yttrandefrihet. Det är också något jag själv tänkt på, på sista tiden. Varför verkar det som om så många har svårt att uthärda människor med åsikter, som skiljer sig från ens egna? Och varifrån kommer behovet att ständigt tillrättavisa andra? Kränkthetsretoriken är ett obildat otyg enligt mig, liksom trigger-varningarna. Till bildning hör självskrivet att man respekterar andra och reflekterar över vad och hur man resonerar och framför sina tankar. Men att försöka skapa en värld där ingen någonsin blir kränkt eller upprörd är helt orealistiskt och en rätt farlig väg att gå.

Eftersom kulturen, samhället och språket ständigt förändras är alla gränser flytande och kontextberoende. Att försöka begränsa eller förbjuda diskussioner och argument, i synnerhet inom konst eller forskning, är direkt farligt. Vi måste kunna diskutera öppet för att förstå varandra. Och vi måste använda oss av vårt eget omdöme i varje läge, eftersom varje situation är unik. Man måste vara medveten, kalla det woke den som vill, men det är något var och en bör rikta inåt, mot sig själv, i första hand. Bildning är just det. Saker som skapas, sägs och görs med respekt och med goda avsikter bör också få kommenteras och diskuteras öppet och konstruktivt, utan affekt. Omdöme är ett begrepp jag önskar renässans.


lördag 9 mars 2024

Att bräcka motstånd är att bräcka människor

Allt ledarskap inom hälsovården är inte uselt, men det verkar finnas en del av den varan, vilket är särskilt beklagligt om det krävs förändring och utveckling av verksamheten. Det lär ju vara fallet eftersom vi är mitt inne i en stor omstrukturering av hälsovården. Människor som arbetar inom vården gör ett enastående viktigt och ansvarsfullt arbete, varför det är alldeles speciellt oroande att läsa om undermåliga metoder som använts i verksamhetsutvecklingen. Högt utbildade, dedikerade människor behandlas arrogant, som om de inte visste bättre eller kunde förstå om man talade med dem med riktiga argument.

Förändringsmotstånd är ett av mina hatord. Det är egentligen ofta bara en ursäkt för otillräckligt ledarskap. Att inte kunna lyssna och ta emot frågor, möta och bejaka folks oro och stödja dem genom förändringen. Att inte gå i dialog, att inte göra folk delaktiga utan bräcka dem.  Redan att säga att "vi tar frågorna senare" är att inte mötas i diskussion. Informationshunger är en naturlig reaktion och frågor är inte alltid kritik. Man behöver svar. Ett ärligt "vi vet inte ännu" är också ett alldeles dugligt svar. Det handlar om kommunikation och information. 

En ovilja att svara på frågor föder misstro liksom andra situationer av skendialog. Folk känner snabbt på sig om man tar dem på allvar eller om man försöker skaffa mandat genom att "lyssna". Sådant kan vara mycket skadligt för en förändringsprocess. 

Det är klart att det kräver tid och energi att göra förändringar. Att en del människor har svårt med osäkerhet. Att en del kanske helt enkelt inte kan eller vill vara med längre i en ny situation. Men öppenhet och ömsesidigt förtroende gör det hela mindre slitsamt. Kanske något naivt vill jag själv tro att alla gör så gott de kan, men ledningen har nog mer ansvar än andra. Också för vad utomstående konsulter gör. Det krävs både svar och ansvar. Respekt, kort sagt.

Man kommer till bästa resultat om all information, all kunskap och all erfarenhet som finns tas i bruk i en organisation. I en förändringssituation är det därför centralt att kommunicera varför en förändring är nödvändig och sedan sälja målsättningen: vart vill vi komma, vad blir bättre, hur påverkar förändringen just dig? Framför allt måste förändringen göras tillsammans.

"Egg Emoticons" by katerha is licensed under CC BY 2.0.

Man kanske behöver ha sönder organisationen och till och med ändra på organisationskulturen om man ska göra om saker. Men man behöver inte knäcka människor i en förändring. Tvärtom ska man vara rädd om dem. De är ju de som ska göra förändringen och det kan vara tungt. 

Jag tror rädda ledare projicerar sin egen människosyn på människor omkring sig. Visst kan förändring vara jobbig, ofta är den det. Men man måste ju göra den tillsammans. Det kräver tid och omsorg.

Omelett kan vi säga till kameran.



söndag 3 mars 2024

Digital transformation

Idag kunde man i Hesari läsa en insändare där Skatteverkets direktör påpekade, att man de senaste två decennierna effektiverat sin verksamhet ansenligt. De anställda är idag 20% färre, samtidigt som tjänsterna blivit mycket effektivare och bättre ur kundperspektiv. De nedskärningar som regeringen nu kräver kommer därför att synas som sämre kundservice, eftersom det är det enda stället man kan skära. 

Det handlar om ett beklagligt mönster, där de som skött sig väl lätt bestraffas med ytterligare nedskärningar. Förutom eventuella högerpopulistiska orsaker, som när republikanerna i USA gör kampanj på att skära ner skattemyndigheternas budget och få sämre övervakning på det sättet, är den enda andra orsaken jag kan komma på för en dylik nedskärning i Finland, att man helt enkelt inte förstår vad digital transformation är och hur man med hjälp av denna effektiverar verksamhet. Som ledarskap kan man knappast tänka sig något sämre än att belöna dem som till prioriterat sina egna rutiner och existerande strukturer i nuvarande läge.

Digital transformation är en term man slängt med de senaste tio åren för att understryka att den informationsteknologiska brytningen handlar om något mer än att byta ut papper och telefon mot dator och webb. Det handlar om att alla processer förändras, om att teknologin och det nya mediet mognar i kulturell och ekonomisk betydelse. Det innebär att man genuint fokuserar på användare och deras behov: hur man på det effektivaste och enklaste möjliga sättet kan hjälpa dem till största möjliga mervärde. Det här leder i de flesta fall till att organisationer måste förändra sina processer radikalt. Den digitala kontexten gör att all verksamhet blir mera dynamisk. 

I praktiken betyder det bland annat att man hjälper användare att göra smarta val, sådana val som de skulle göra om de hade tid och kunskap att sätta sig in i alla val de behöver göra, då de klickar sig igenom olika tjänster. Det kallas nudging eller puffning, och betyder inte att man fråntar människor valfrihet, utan att man erkänner det faktum att det inte finns ett sätt att presentera olika alternativ som neutralt likvärdiga. Forskning visar att det inte går. Vi påverkas alltid av hur olika alternativ presenteras för oss. Då man formger en tjänst har det alltså alltid en etisk dimension. Om man inte väljer användarens bästa som utgångspunkt, kan man tala om sludge. Det innebär att man antingen bara planerar dåligt eller planerar till sin egen fördel. Man ser det senare tyvärr väldigt ofta hos kommersiella aktörer. Försök till exempel ta personlig kontakt med en bank ...

Det som gör Skatteverkets exempel särskilt intressant är att man som myndighet lyckats förändra hur hela samhället fungerar. Förändringarna har gjort att alla företag och arbetsgivare i dag har varit tvungna att anpassa sin verksamhet mot effektivare processer som tjänar individen, arbetstagaren. Som myndighet har man dessutom kunnat se till att det finns lagliga grunder för att dela information på detta sätt. Inom hälsovården har man inte riktigt lyckats med liknande nudging. Där har människor fortfarande rätt att blockera processer med hänvisning till integritet på ett sätt som i värsta fall kan kosta dem livet. 

Generellt sett är ändå de största utmaningarna sociala och systemiska. Organisationskulturen är avgörande liksom ledningens kompetens. Att genomdriva dylika förändringar kräver förståelse av övergripande arkitektur samt gott ledarskap. Just nu försöker man inom FPA göra liknande förändringar. Det handlar om långa processer och prioritering av målmedveten förändringsutveckling i en värld som samtidigt är mycket skör och ibland oförutsägbar. Det kräver både öppenhet och delaktighet, men också målmedvetenhet och att ledningen förbinder sig till långsiktig utveckling och ger den en klar riktning i form av maximalt mervärde och nytta för kunderna.

Det klassiska exemplet av "puffande" är den målade flugan i pissoaren.