Open access i praktiken

Kultur- och undervisningsministeriet satte år 2011 i gång ett projekt för att utveckla forskningens informationsstrukturer i Finland, det vill säga att ta hand om och öppna data forskningsdata och publicera resultat. Det stora Tutkimuksen tietoaineistot-projektet verkar inte ha något svenskt namn eller höra till den typen av projekt man informerar omvärlden om, vilket är mycket synd, eftersom det är ett ovanligt fint projekt också internationellt sett. Jag orkade inte längre än tio minuter försöka hitta ens ett svenskt namn på projektet, fritt översatt heter det alltså ungefär Forskningens informationsmaterial. Projektet koordineras med planeringen av det Nationella digitala biblioteket, vilket är mycket lovvärt. Man hoppas att planeringen av den tekniska infrastrukturen också omfattar utvecklingen av de ontologier och ontologitjänster som kommer att behövas för att hålla det hela samman i praktiken.

Projektet har en undergrupp som arbetat med tillgänglighetsfrågor och man har nu fått klar en rapport som handlar om Open Access-principerna, deras betydelse och förverkligande. Rapporten är lysande, även om just länkning av data kunde ha klämts in ännu i en bisats. Men de viktiga frågorna och inte minst utmaningarna beskrivs mycket tydligt och bra. Man har inte heller varit rädd för att "lyfta katten på bordet" som vi gärna säger i Finland, det vill säga ta tjuren vid hornen, vad gäller juridiska frågor: rapporten understryker att en revidering av upphovsrättslagen genom ett forskningsundantag är mycket viktigt att åstadkomma snarast. Lagstiftningen är i dag bristfällig, närmast absurd, och försvårar forskning och även granskning och spridning av resultat oskäligt också i lägen då inga egentliga ekonomiska intressen står på spel. Utom förstås det vårt land förlorar på att forskningen (dvs "innovationerna") lider.

Rapporten visar entydigt Open Access-politiken och besluten att öppna data är mycket grundligt förankrade på alla nivåer från OECD ända till nationell nivå. Lite mesigare blir policyn när man kommer ner på de enskilda universitetens nivå, tyvärr, och för mig personlighet helt obegripligt. Men riktningen är klar och arbetsgruppen kan bra och konkreta åtgärdsförslag att gå vidare med:

1. Alla ministerier ska se till att det finns en explicit policy för den forskningsverksamhet som lyder under dem.
...

2. Förpliktande, stöd och uppmuntran gentemot forskningsorganisationer och -aktörer 

A. Ministerierna ska beakta förverkligandet i sin resultatstyrning (målsättningar) och vid resursallokering

B. Finska forskningsfinansiärer ska beakta kostnader för OA-publicering

C.  [Ett projekt för att utveckla OA-publiceringens finansieringsmodeller i samarbete med forskare och tidskrifter]

D. Man ska uppmuntra hänvisningar till data, och belöna dem vars data det hänvisats till

E. Handledningen och rådgivningen för öppet publicerande ska organiseras heltäckande

F. Förhöjande av yrkeskunskapen och kompetensutveckling gällande forskningsdata ska beaktas vid planeringen av utbildning och fortbildning vid högskolorna.

E. Man ska stöda diskussionen om de nya möjligheter öppna metoder och öppna data erbjuder forskningen (t ex Digital Humanities)

[Här blir jag riktigt ivrig:]

3. Utveckling av tjänster som främjar och stöder öppenhet

A. Den nationella infrastrukturen och dess tjänster bör byggas på en solid grund [läs: inte några sjuttons projekt längre!!] och den bör erbjuda tjänster för att spara, söka och lagra data, metoder och publikationer. Infrastrukturen bör vara samordnad också i sådana fall material eller metoder inte kan publiceras öppet.

B. Tjänsterna planeras i ett helhetsperspektiv och i samarbete. Publikationer, data och metoder och deras metadata [:D] ska kunna förmedlas över öppna gränssnitt [:D] som också möjliggör gruvdrift [:D].

C. Man tar ansvar för utbildning och stödtjänster, rådgivning och marknadsföring både till producenter och [potentiella] återanvändare.

D. Man grundar en nationell koordineringstjänst för att stöda öppet publicerande och parallellpublicerande.

4. Främjande av praktiker som gynnar öppenhet 
...

5. Främjande av förändring i upphovsrättslagstiftningen

...

6. Uppföljning och utvärdering ...

...

7.  Internationellt samarbete ...


Som sagt: underbar läsning. Men som brukligt är på finska, används väldigt mycket passiv i texten och frågan är vem som egentligen på riktigt ska göra allt detta. För det kommer nämligen att kosta en hel del pengar och som vi vet har resultatstyrningen haft den otrevliga följden att enheter ofta och rationellt in i det sista slingrar sig från att göra något nytt eller på ett nytt sätt utan extra ersättningar, vilket just precis är det som drivit oss in i projekthelvetet. Å andra sidan: gör vi inte detta, kostar varje dag oss mera pengar (jag menar faktiskt kumulativt) i förlorade möjligheter och forskning, som kunnat bli så mycket mer betydelsefull och verkningsfull och effektiv om den varit bättre organiserad och möjlig att till alla delar effektivt återanvända på alla tänkbara sätt.