Om idéer och kvantitativa metoder

Denna tid är väl i en brytningsperiod, liksom de flesta andra perioder, vilket kröp fram i gårdagens disputation. Det var Jani Marjanen som disputerade på en avhandling om Finska hushållningssällskapet och förändringar i det begreppshistoriska landskapet under perioden 1720-1840. Fokus lades på begreppet patriotism, men opponenten Lars Magnusson diskuterade också många andra intressanta termer och begrepp. En av de saker som stannade i mitt minne var respondentens definition på ordet tradition: att säga att något är en tradition är alltid en "politisk" handling, det vill säga ett sätt att uttrycka värderingar, prioriteringar och även makt (min tolkning/formulering, Jani får gärna korrigera mig!). En tradition skapas i själva verket att varje gång man säger något är en tradition. Även den akademiska traditionen var under diskussion på många sätt under dagen.

Oskar Sylvins promotion 1894
Foto: Karl Emil Ståhlberg
Helsingfors, Finland

Svenska litteratursällskapet i Finland

Brytningen jag närmast tänker på handlar om de skakningar i den humanistiska traditionen som den digitala teknikens frammarsch åstadkommit, som inte lämnade oss helt i fred ens denna dag. Opponenten frågade nämligen med vilka grunder disputanden i avhandlingen använder ord som "ofta", "vanligen" osv då han skriver om förekomsten av ord. Här kolliderar två världar: den traditionella tolkningen, att en forskare som läst och analyserat en kultur och dess texter och begrundat dem på djupet i åratal, kan göra ett sådant omdöme utgående från en förståelse och insikt som baserar sig på kunskap och analytiskt tänkande. Den nya frågan är: borde man inte ha kvantitativa belägg, när man kommer med dylika påståenden i vetenskapliga sammanhang?

Marjanens svar var högst intressant: Han hade de facto jobbat en hel del med olika korpusar, men sedan beslutat sig för att skippa de kvantitativa bitarna ur sina hänvisningar: "eftersom vem som helst kan göra samma sak själv". Man kan tolka det på olika sätt, men en möjlighet är att konstatera att det inte är "forskning" eller "akademisk vetenskap" utan jämförbart med att använda ett uppslagsverk. Andra problem har jag bloggat om tidigare, t ex det faktum att man aldrig kan upprepa exakt samma sökning i Googles databaser och att man inte har någon uppfattning om sökningens tillförlitlighet eller den exakta korpus man söker i.

Vi har alltså frågor om huruvida man inte alltid borde använda de kvantitativa medel som finns enkelt till hands, om hur man ska redovisa för denna användning (hänvisningar, länkning, bevaring etc), hur mycket värde man ska tillmäta de kvantitativa metoderna i respektive fall och nu för mig som en helt ny dimension på detta: kan vi anse att det i vissa fall inte alls är forskning som behöver redovisas? Och i så fall: vad händer i sådana fall där "vem som helst" går in och testar ett påstående en forskare gjort utifrån sin kunskap och får ett kvantitativt resultat som ser ut att strida mot forskarens påstående? I ett sådant fall borde forskaren i sin forskning förklara och/eller vederlägga den "uppenbara" information som finns?