Stämningar i tiden

De senaste veckorna har jag sett två fina norska filmer som behandlar slutskedena av andra världskriget och uppgörelsen med nazismen och nazisterna: Quislings sista dagar (på bio) och Nr 24 (på Netflix). Båda filmerna är välgjorda, stora satsningar, med nyanserade och mycket intressanta perspektiv på och diskussioner kring frågor om ansvar och skuld. Jag rekommenderar alltså båda filmerna. Jag uppfattar att båda handlade om extrema situationer där individer är tvungna att välja till vilken grad de står upp för sina värderingar, med mycket stora konsekvenser. Manuskripten är baserade på historiska material och "verkliga händelser", som det brukar heta, vilket bidrar till att de känns viktiga.

Jag ser också fram mot att gå och se den nya filmen om Abraham Stiller, en finsk motsvarighet. Samtidigt pågår diskussionen om brädspelet Afrikas stjärna fortfarande i sociala medier. Människor som blivit kränkta och irriterade på att något de upplevt som trevligt som barn, nu av en del lyfts fram som gammalmodigt och föråldrat, diskuterar mest sinsemellan med stort patos. "Men visst är det jätteviktigt att kunna tala om historien och lyfta fram hur saker har varit!" och "Det är ju bara trevliga bilder, inte har jag någonsin tolkat dem som att afrikaner på något sätt är mindre värda" (påhittade citat). Säkert sant. Men det är ju inte någon (väl?) som sagt att det skulle vara så. Poängen är en annan.

Jag har en liten misstanke om att ungar numera hellre spelar andra spel och frågan snarast är hur mycket en äldre generation ska gräva fram spelet för att visa hurdana spel som fanns när vi var små. I mitt stilla sinne undrar jag hur många barn och unga idag som genuint tycker att Afrikas stjärna som spel är jättespännande eller intressant. Utbudet och kulturen var rätt annorlunda för t ex 50 år sedan, då tidigare generationer skulle spela sällskapsspel.  Nu blir ju kontexten rätt av sig själv, när fammo eller mofa tar fram spelet idag. Framför allt tycker jag att det är en fråga som var och en måste reflektera över själv och i olika situationer. Man behöver inte skriva om historien genom att putsa bort och städa historiska material. Men det är inte heller fel att efterfrågan och nya upplagor av böcker förändras och anpassas till nya kontexter. Många saker behöver uppdateras när tiden gått om dem eller så överges de helt enkelt. I dag är vi kanske uppmärksammare på att inte kränka våra medmänniskor, som idag också ofta har annorlunda bakgrund än för 50 år sedan.

Som bokhistoriker har jag väldigt svårt att se varför en utgåva av Pippi borde se exakt likadan ut 1948 som 2025. Kulturen är, liksom språket, inte alls ett statiskt fenomen, utan det hör till dess essens att den hela tiden lever och förändras. Böcker revideras, översätts och editeras ständigt och man kan och ska kunna vandra fritt mellan olika varianter. Idén om att en bok är en produkt av en ensam författare vid en tidpunkt i en cementerad version är en konstruktion: Det handlar om större och otydligare system än så. Med detta vill jag förstås inte förringa författarens betydelse och upphovsrätt, men lyfta fram att en utgåva inte uppstår i ett vakuum. Det samma gäller brädspel. Vi kan, utan att fördöma Afrikas stjärna på 1950-talet eller 1990-talet, konstatera att vårt samhälle idag ser annorlunda ut och spelet också därför ser annorlunda ut i våra ögon. (Den som tycker att spelet ser likadant ut nu som när man var liten, borde eventuellt ta sig en liten funderare, dristar jag mig kanske ändå säga.) Därmed inte sagt att Afrikas stjärna måste brännas på bokbål och är förkastligt eller att man är en dålig människa om man tycker om att spela det. Det är nyanserna jag saknar i den affekterade debatten, och förmågan till inkännande. 

Kort sagt: Internet-trollen har lyckats slå split och hetsa upp människor för något så trivialt som ett brädspel. Och jag har alltså själv nu gått i fällan då jag ödat en massa tecken på att skriva om detta. Ordet "woke" brukar vara den första röda flaggan. En saklig debatt innehåller inte dylika begrepp, de är tecken på diskussion som är infekterad och förgiftad av avsiktlig påverkan, möjligen bara anammad av oförsiktighet. Var uppmärksamma.

De senaste decennierna har ju utvecklingen i huvudsak varit positiv. Vi har gått mot en större respekt för medmänniskor och natur. Men nu har jag en obehaglig känsla av att vi nu hamnat i en situation som är genuint farlig, där vi måsta vara beredda på att på riktigt stå upp för våra värderingar på ett mer svartvitt sätt. Sätta ner foten helt enkelt.

Vi har inte bara en galen diktator i öst, utan nu en annan från och med i morgon på andra sidan Atlanten. Plötsligt känns all den enorma mängd data och personuppgifter som senast nu snart besitts av den regeringen ännu mer oroväckande. Det otroligt kallt kalkylerande maktspelet, där en klick oligarker styr och ställer, är otroligt för oss, osannolikt, obegripligt. Lika otroligt som mycket av nazisternas planer tycktes vara för hundra år sedan. Hur kan och vill myndigheter i USA övervaka gravida kvinnor eller invandrare? Och inte bara övervaka, utan också brutalt ingripa i deras liv och kränka deras integritet och frihet? Rensa nu bort snacket och iaktta vad som händer. Jag vill inte bli stämplad som alarmist (f.ö. ett annat begrepp som odlas av diverse propaganda-apparater och som genast bör väcka extra kritisk hållning hos läsaren), men jag är nog orolig för den tröghet att tro på annalkande katastrofala problem som vi har, gång på gång. På riktigt orolig.

Tillbaka till brädspelsdebatten. Glöm den. Vilka värderingar står var och en av oss för idag, just nu och vad sker i vår värld? Jag tror de aktuella filmerna om 1940-talet handlar om detta, därför kommer de nu och därför behövs de nu. Låt oss diskutera dem istället. Vad annat det kan komma att innebära att göra motstånd idag återstår att se.

Kortfilm.

Kulturarvets fruktkorgar

Det verkar som att en cirkel håller på att sluta sig, då jag ser ut att landa i att jobba en del med digitalt kulturarv igen. Det är på ett sätt en kär hemkomst. En del saker har ändrats medan andra saker känns som förr. Framför allt slås jag av hur kontexten och diskursen har skiftat och mognat. I dag här det, i motsats till för 15 år sedan, alldeles självklart att kontaktytan till kunderna och allmänheten är helt eller delvis digital. Man betjänar, informerar och producerar tjänster för webben, och vad som är finast är, att man gör det på ett användarfokuserat sätt och tillsammans. Det är som skillnaden mellan en godisbutik på 1950-talet och en supermarket.

Det har varit en enorm, fantastisk omställning. Man har inte bara digitaliserat samlingar, öppnat dem på webben utan också gjort utställningar, tjänster och låtit vårt kulturarv ta plats i den digitala kontext där vi idag tillbringar en så stor del av vår tid, där kultur föds och kommunikationen äger rum. Våra bibliotek, museer och arkiv har genomgått ett stor omvälvning och helt enkelt erövrat nya domäner. Jag har inte kunnat låta bli att fundera över vad framtiden för med sig. Och det roliga är ju att kulturarvet blivit allmängods på ett nytt sätt. I dag ser man till exempel gamla fotografier pryda så väl byggplatsers staket som butikshyllor. Webben är full av historiska material. Någon lika stor omvälvning står dessa minnesorganisationer knappast inför på länge.

Samtidigt har jag insett att transformationen inte är riktigt färdig ännu. Den digitala domänen har nämligen gått vidare och läget påminner idag mera om en loppmarknad. Det blir speciellt tydligt då man tänker på forskningen, en domän kulturarvsorganisationerna särskilt är satta att betjäna. Liksom alla andra konsumenter av kulturarvsmaterial producerar nämligen också forskarna nya versioner, ny kunskap och nya digitala produkter som har ett stort värde som kontext, som samlar, organiserar och förklarar informationen. 

Så utanför supermarketarna pågår idag en livlig verksamhet där man av ingredienserna från marketarna säljer tillredda tårtor, paellor och fruktkorgar gjorda med den vildaste fantasi och ibland enastående skicklighet. Men varifrån kom ingredienserna, vilket var receptet och vad händer egentligen med dessa produkter när kvällen kommer och alla går hem? 

Supermarketarna tar tillbaka dessa nya produkter extremt selektivt, om alls. Man kan ju inte precis ställa dem i hyllorna så där bara. Man vet ju inte vad som ingår i dem. Dessutom är en fruktkorg lite besvärlig att ta hand om och det är kanske oklart vem som egentligen har ansvaret för att hålla den fräsch. Det finns inga processer och ingen som är färdig att betala för kostnaderna för att ta hand om de oändliga olika produkterna. Om man tagit tårtan i sitt sortiment, måste man ju dessutom baka om den regelbundet, man kan inte bara ha den och stå hur länge som helst. (Så här funkar IT i praktiken.)  Ändå skulle denna grad av öppenhet och engagemang vara nödvändig.

Det finns förstås en dimension som inte är synlig, och det är den till stora delar dolda infrastrukturen som möjliggör hela systemet. De osynliga vatten- och elsystemen, betalningssystemen och de mobila nätverken. De är ofta ägda av stora bolag som kan påverka hur hela systemet fungerar. Vi talar förstås om bolagen som äger plattformar och medier, som har inflytande över hur man interagerar, vem som har resurser och möjligheter att fungera. Dessa är idag endast delvis reglerade, även om EU gör goda försök att sätt upp spelregler, öka transparensen och skydda samhället och individerna. 

De två första decennierna av Webb 2.0 har lärt oss hur det kan gå galet. Hur enögt kommersiella intressen och naiv tilltro till oreglerade marknader kan åstadkomma monopol och missbruk som har negativa effekter som slår tillbaka på samhället och människor. 

Anmärkningsvärt nog har man lärt sig av misstagen, åtminstone i viss mån. När den artificiella intelligensen nu tar stora steg mot möjligheter att skapa material som efterliknar verkligheten är man medveten om riskerna på ett nytt sätt. OpenAI lanserade i veckan sin nya tjänst GPT4.o (omni), som fungerar multimodalt. Det innebär att man kan föra en konversation med den. Man har nu omfattande funktioner för att förhindra illvillig användning. Till exempel går det inte att använda mer än ett antal förvalda röster för produktionen av innehåll. Man har ändå valt att tillämpa en rätt hög grad av öppenhet, vilket bidrar till att utvecklingen är häpnadsväckande snabb.

Aza Raskin är en av dem som går i spetsen för den etiska öppenheten. Mannen, som är en andra generationens föregångare inom utveckling av teknologi och upphovsman till bl a den ändlösa scroll-funktionen, har med olust följt med utvecklingen. Numera förhåller han sig med försiktighet till öppenhet och har valt en ansvarsfull öppenhet i hur han delar med sig av teknologier han utvecklar.

Så vad är etisk utveckling inom utvecklingen digitalt kulturarv? Frågan har många dimensioner och har förstås varit på agendan länge, även i Finland. I synnerhet finns det frågor kring personuppgifter och öppenhet där man måste väga olika rättigheter och risker mot varandra. Man gör t ex knappast minoriteter en tjänst genom att göra dem osynliga, men det handlar förstår om erkännande,  tolkningsföreträde och inklusivitet. Inom forskningen finns också en etisk kod och den bör resultera i en större frihet i paritet med det större ansvar en forskare förbinder sig vid. Hur öppenheten fungerar måste därför ta hänsyn till forskningen.

Hur vi sedan löser det bristfälliga samspelet mellan forskningen och kulturarvets "marknadsposition" är en intressant och spännande fråga. Min tilltro är dock stor till organisationernas förmåga till utveckling. Alla bevis talar för att viljan och kompetensen finns. Vad som oroar mig är resurserna. Det ser nu ut som att nedskärningsprocessen riskerar bli godtycklig och kaotisk och därför paralyserar alla och rent ut sagt förhindrar strategisk utveckling över hela den offentliga sektorn. 

För att uppnå äkta skalfördelar och större effektivitet och nytta behövs nämligen mycket långsiktig och målmedveten planering. Arbetet med den digitala transformeringen har tagit decennier. Snabba schablonmässiga nedskärningar leder ofelbart till ökade kostnader i längden. Man utlokaliserar förutom  arbete lätt också kunnande och minskar på skalfördelarna. Det kräver en hel del kompetens att kunna göra rätt investeringar. Det är nämligen investeringar vi behöver först, för att spara, på många håll. Inte nedskärningar. 

Vi borde inte låta snålheten bedra visheten, utan se var och hur mervärde kan bli till. 

Bilder: 

nielle_blue, flickr CC BY-SA 2.0.

Helsingfors stadsmuseum CC-BY 4.0.

decade_null flickr CC BY 2.0.

Skepticismen behöver ingen falsk balans

 

UFO numera UAP.

Sedan Pentagon tvingades släppa sina material om okända flygande föremål 2021 har diskussionen utvecklats och enligt min mening lite spårat ur.  Det amerikanska försvaret kan kanske ha nytta av  avstigmatisering av dylika observationer  och rätt snabbt har det också uppstått ett kommersiellt intresse i att samla in information. Myndigheterna har också kontrat konspirationsteoretiker med öppenhet och kommunikation. Vid NASA höll man opportunt tungan väldigt rätt i mun i UAP-rapporten som kom för snart ett år sedan. Mycket handlar narrativen om att man vill förhålla sig sakligt  och ta observationer på allvar. Budskapet fyller en funktion både mot misstro (berätta vad ni ser) och mot rena konspirationsteorier (vi kommunicerar öppet). Man har lärt sig att ett överlägset tonfall snabbt slår tillbaka.

Det är ändå ett problem med det hela. Det har snabbt uppstått en konstellation där skeptikerna utgör en enögd ytterlighet som inte kan acceptera att det finns fenomen som vi inte kan förklara (t ex i The Economist och Last Week Tonight med John Oliver). Jag måste medge att jag är extremt besviken på att dylik falsk balans har genomslag inom journalistiken ännu 2024. Det är inget nytt med att kritiskt granska UFO-material och att utmåla granskningar av UFO-observationer som vinklade är helt befängt. Som om det nu idag plötsligt skulle ha uppstått någon ny seriös och objektiv forskning, och ännu värre, att skeptiker skulle vara oförmögna till objektivitet eller kritiskt tänkande är ju helt galet. Eller att myndigheter inte tidigare skulle ha använt vetenskapliga metoder i sina efterforskningar.

Forskning och skepticism bygger på samma metodiska, systematiska kunskapsbygge där man inte tar något för givet utan söker bevis. Det betyder inte att det inte kunde finnas saker vi inte kan förklara för närvarande. Däremot betyder det just precis att man med öppet sinne undersöker saker och inte gör antaganden i flera led som är långt utanför vad vi faktiskt kan belägga.

Tyvärr har vi dessutom just mist en av vår tids stora skeptiker, Daniel Dennett. Vad vi behöver är inte polarisering där forskare och vetenskapliga metoder utmålas som något extremt. En sådan diskurs bara  möjliggör det att kalla det alarmism att kommunicera forskningsresultat, i en tid då vi behöver lyssna på forskare noggrannare än någonsin. Det är inte någon god "medelväg" att tro på forskningen sådär passligt lite grann, och med andra örat lyssna på charlataner som kommer med "fakta" om vacciner eller s.k. klimatskeptiker, som ger en fribiljett att förstöra vår planet för kommande generationer.

Ukraina

I flera år nu har världen kämpat mot globala, osynliga fiender. Klimatförändringen och pandemin har inte en enda tydlig orsak man kan peka på. Det finns inte några få åtgärder man kan vidta mot dem som ensamma har stor effekt. De är ogripbara och kampen mot dem är långsam och vägen framåt långt ifrån given. De är reella, enorma hot mot både individer och hela samhällen.

Nu har ytterligare ett stort hot realiserats. Den naggande informationspåverkan som varit så tydlig för de flesta, som också varit märkligt framgångsrik då nyttiga idioter frivilligt ställt sig till förfogande i västvärldens rikaste länder, har förbytts i ett krig mitt i hjärtat av Europa. Plötsligt har vi en fiende som gjort allt kristallklart för oss. Vi vet vad som ska göras, vad som måste ske för att ställa saker till rätta. Vi vet också att det inte kommer att vara lätt, tvärtom kan det bli kostsamt i både stort och smått för oss alla. Men nu vet vi. Allt är uppenbart. Våra värderingar, våra fiender, våra allierade, hotet. Det orättfärdiga lidandet som vi har så nära inpå oss, som Timothy Snyder påpekat, det sista europeiska imperiets kris har också synliggjort den Europeiska Unionens styrka. Faktum är att den långa fredstiden och samarbetet har skapat välfärd och lugn, som av diktaturer misstolkats som svaghet eller dekadens. Den ställning de mänskliga rättigheterna fick efter andra världskriget har lett till en positiv utveckling globalt. Men ingen utveckling är självskriven, det finns ingen automatik eller ödesbundenhet i historien. I dag finns yngre generationer som har vuxit upp i en mer global och individualistisk värld. Och de finns överallt. Världen är annorlunda nu än för några decennier sedan.

Snart en miljon människor har flytt Ukraina. Vad som kommer att ske i Ryssland är höljt i dunkel. Man anar att, trots propagandan, har ledningen och hela systemet hamnat allvarligt i otakt med omvärlden och också verkligheten i det egna landet. Som i alla länder finns det människor som inte orkar eller vill bry sig om annat än sin egen tillvaro, det finns säkert också de som gärna tror på propagandan, men det finns också många som vet bättre, en del mer färdiga till aktiv handling än andra. Ändå ligger nu till exempel hotet om uppbåd över många människor i Ryssland, liksom andra restriktioner och hot. Hur situationen kommer att utveckla sig är omöjligt att förutspå, men det är inte otänkbart att det också snart flyr många människor från Ryssland. 

Lyckligtvis har opinionen ställt sig empatiskt till flyktingströmmarna hittills. Den hjälp som organiserats vid gränserna mot Ukraina är enorm. Enskilda, myndigheter och organisationer hjälper med husrum, förnödenheter, juridiskt stöd, transporter och allt som behövs. Och det är inte lite. För oss gäller det att nu orka upprätthålla denna vilja och förmåga att hjälpa. Även om vi inte själva hamnar i krig är detta en prövning vi måste klara. Också om krisen håller på länge och oberoende vem det är som är tvungen att fly. Det får inte vara skillnad på varifrån man flyr, på modersmål, hudfärg eller något annat. Grundprincipen om de mänskliga rättigheterna gäller varje människa. Vi måste vidhålla det och leva upp till det. Annars ger vi efter och spelar fienden i händerna.

Historia, monument och censur

Som historiker förväntas man kanske ställa sig upp och försvara alla monument och minnesmärken, som en del av vårt förflutna. Att vi borde minnas, inte glömma, kontextualisera, förklara, inte radera eller skriva om historien. Argumenten håller inte helt, enligt min mening.

Historiekulturen är något vi aktivt skapar hela tiden, både i takt med att våra kunskaper ökar och att situationen i samhället förändras. Våra kunskaper ökar både gällande det förflutna och gällande vår egen samtid. Vi lever nu i en tid då det etiskt riktiga måste vara att försöka vara inklusiv och förstående. Vi lever i en värld där väldigt många kulturer möts, och vi måste vara öppna för olika tolkningar och upplevelser av historien. Vi kan inte förvänta oss att man ser upp, att man ska tvingas se upp, på symboler för illdåd och kränkning i offentliga rum.

Det som lyfts på piedestal står på piedestal. Också minnesmärken och monument kan tala olika språk. Medan Alexander II och Mannerheim fortfarande står högt över staden, står moderna minnesmärken oftare närmare människorna. Presidenterna intill Riksdagshuset står redan något lägre. Paasikivis, Relanders och Kekkonens minnesmärken behöver man inte stå hundra meter ifrån för att beskåda, man kan närma sig dem och begrunda dem på nära håll.  Och visst har det diskuterats kring Mannerheims staty och görs igen. 

Bild från c 1900. Wikimedia, Librabry of Congress. (ppmsc.03808)

Både Mannerheims och Alexanders statyer är uppförda kring ett decennium efter deras död. För mig känns det som en "korrekt" historisk kontext. Inte under livstiden, men inte heller för långt efteråt, som en rent ideologisk konstruktion. Vilket däremot många av de statyer som nu diskuteras i USA är. Statyerna längs Monument avenue i Richmond är från 1900-talet och är liksom La Jornada sentida ideologiska maktyttringar där man tagit det gemensamma, offentliga rummet i besittning och tvingar folk att se upp. Minnesmärken som Peter den Store i Moskva eller Victor Emmanuel-monumentet hör ju sedan till en ett antal snäpp ytterligare upphaussad nationalistisk minneskultur.

Den starka "allmänna opinionen" skapar tydligt oro och viss omförhandling just nu. #StopHateForProfit-kampanjen för att pressa stora företag genom att ta bort reklampengar har väckt frågor om inte det är riskabelt att påverka den allmänna debatten med dylika påtryckningar. Som om sociala medieplattformar, liksom journalistiska media eller all organiserad verksamhet, inte skulle ha skrivna eller oskrivna värderingar och verksamhetsprinciper. Och som att det tryck som en allmän opinion har inte kunde kanaliseras till ekonomiska påtryckningar antingen direkt från konsumenter eller via företag. Sant är förstås att det öppnar för skenåtgärder och vittvätt, men att det skulle vara särskilt "odemokratiskt" har jag svårt att se. Sociala medier är ingalunda utan ansvar för vad deras algoritmer åstadkommer. 

Det är en typisk miss att tro att teknologin skulle vara neutral, rättvis och objektiv. Nej, det är den inte, och det att man löst uppkomst av olust och obehag hos användarna genom att skapa filterbubblor, där folk kan sprida dynga utan att bli emotsagda, är ju ingalunda en ansvarsfull lösning. Att en allmän opinion påverkar företag att ta ansvar minskar inte yttrandefrihet eller demokrati, tvärtom stärks dessa. Att man ständigt måste omförhandla värderingar och handlingsmönster känns säkert besvärligt för en del människor, men så är det bara. Det finns inte en tolkning utan vi måste ständigt lyssna, vara responsiva och ta ansvarsfulla beslut. Det innebär också att man inte publicerar vad för smörja som helst, ens på insändarspalter.

Dataarkivet i Tammerfors fyllde 20 år

På tisdagen ordnade Samhällsvetenskapliga dataarkivet ett lyckat seminarium i Tammerforshuset. Dataarkivet är en verklig föregångare då det gäller att stöda produktion och återanvändning av forskningsdata i vårt land. Deras webbsidor och tjänster har länge erbjudit information och stöd för hur man ska gå tillväga för att handla etiskt och se till att forskningen resulterar i underbyggande dataset som inte bara fungerar som evidens, utan också kan användas av andra forskare. Deras verksamhet visar tydligt vad skillnaden är mellan ett riktigt dataarkiv och en webbtjänst, där forskare själva kan ladda upp och publicera dataset. Det senare ofta med den följden i förlängningen att e-postadresserna föråldras, vilket är förödande för användbarheten, eftersom forskare som vill återanvända data inte sällan vill ha kontakt med upphovspersonerna. Det är inte bara data som behöver kurateras, utan också metadata, och dessa är processer som måste fortgå efter publiceringen om man vill att data ska vara användbart i längden. Det är kanske inte alltid fallet att det måste ske, men man borde göra medvetna val om saken i ett tillräckligt tidigt skede.

Johanna Vehkoo berättade i det fina auditoriet om falska nyheter .

Föredragen på jubileumsseminariet höll hög nivå. Journalisten Johanna Vehkoo berättade bland annat om projektet Huhumylly, och hur falska nyheter ofta är xenofoba rykten som inte sällan består i importerade lögner. De förvandlas ofta till lokalt skvaller och det är direkt pinsamt att man i Finland inte har bättre immunitet mot dylikt, trots god läskunnighet, skola o.s.v. Tvärtom verkar vi ju ha mycket fördomar och okunskap. Hon påminde om vikten av att använda sig av bildsökning, eftersom det hos oss (också) är vanligt att man sprider gamla bilder i samband med nya "nyheter". Hon underströk också vikten av att vara kritisk mot ljud- och videomaterial på webben av samma orsaker. Dessutom är det ju idag enkelt att göra direkta förfalskningar.


Dekan Juho Saari höll en ytterst informativ föreläsning i välfärdsforskning från Erik Allardts tidigare arbeten till i dag. Det blev en utmärkt grundkurs för mig, måste jag säga. Jag tror åtminstone att jag nu har en betydligt bättre uppfattning om vad det handlar om. Vidare talade professor Hanna Wass om de problem som uppstått med tolkningar av GDPR för registerforskningen. Det hela verkar med jämna mellanrum drabbas av överslag som inte gynnar någon. Man önskar att lagens anda skulle kunna förverkligas så att man faktiskt beaktar allmänintresset som en vägande faktor i ekvationen och förstå att man in registerforskning inte är ute efter profilering med liknande manipulativa vinstsyften som kommersiella aktörer håller på med som legio. Enskilda tjänstemän borde inte behöva panikera  och komma med orimliga tolkningar för att de annars förlorar nattsömnen. Vi borde från offentligt håll stöda forskningen också genom att skapa goda förutsättningar för att producera faktabaserad information som kan underbygga vettig och effektiv samhällspolitik.

Järnvägar, infrastruktur!

Ett drygt dygn i Tammerfors ägnades åt samarbete kring öppen forskning. Nästan 200 personer hade samlat för att höra vad man sysslat med i de olika arbetsgrupperna sedan hösten. Min arbetsgrupp har kommit ganska långt med att skriva rekommendationer för beständiga identifierare för forskningsdata. Vi bestämde nu att vi bearbetar förslaget ännu en gång och skickar det sedan ut för kommentarer under september. Då kan vi få dem klara till höstens stormöte.

Andra grupper har arbetat t ex med rättighetsfrågor och rekommendationer för känsliga data. Vi diskuterade också det fortsatta arbetet. Mycket utmaningar fanns enligt många just gällande tjänster för forskningsdata. Att hitta, beskriva, välja både data och tjänster är inte det enklaste. Arbetet kommer därför att fortsätta intensivt.

En intressant paneldiskussion fördes också om utnyttjandet av data från sociala medier och hur denna typ av data kan hanteras lagligt och framför allt etiskt. Det är viktigt att skilja på behandlingsgrunden för personuppgifter (forskning) och hanteringen av medgivande av forskningssubjekt och informanter. Dessa är två olika saker, men de påverkar varandra. Och i slutändan handlar det alltid om etiska avvägnningar som forskaren själv är tvungen att ta: forskningen kan etiskt sett vara så viktig så att det är fullt rimligt att hantera personuppgifter utan att de berörda personerna tillfrågats personligen, bara man ser till att ingen harm tillkommer dem vars uppgifter man behandlar. Det handlar helt kort om att man måste hantera dem noga och väl överlagt. Inom EU-lagstiftningen talar man om proportionalitet. Man måste helt enkelt alltid göra etiska avvägningar när man gör forskning och kan inte stirra sig blind på någon enskild paragraf. Det finns många viktiga grundrättigheter som man måste betrakta tillsammans om de hotar att råka i konflikt med varandra.

Då man arbetar med data är en viktig förutsättning att man har lämpliga verktyg (infrastruktur) och att man har tillräcklig kompetens. Här kan forskarna inte lämnas ensamma. Jag hoppas innerligt, att den nya regeringen förutom att satsa på forskare också inkluderar det stöd och den infrastruktur som behövs för att göra effektiv och bra forskning. Vi behöver bland annat massor av experter.

Integritet

Integritet kan betyda så många saker och ha så många dimensioner.  Det handlar både om hur man förhåller sig till sin forskning och till sina medmänniskor. Och etik och samhälle som helhet. Förberedde min måndagsföreläsning idag. Jag lyckades baka in ganska många aspekter i min presentation.

Klicka på denna bildtext för att gå till presentationen

Digital mångfald och enfald

Jakten på hatpropaganda, "hate speech" går het. Man försöker göra det både maskinellt  och manuellt. På Facebook tror man på ett entydigt, globalt och allmänmänskligt binärt regelverk för människor att ty sig till, när de bedömer vad som ska tas bort och vad som får vara kvar på webben. Reglerna har blivit allt mer specifika. Samtidigt är det meningen är att det ska vara samma regler som gäller för t ex vad som är för mycket nakenhet,  oberoende av kultur. Eller att det inte skulle vara någon skillnad på om man skäller på en etnisk grupp oberoende av om den är i en minoritetsställning, kanske hotad, eller är en majoritetskultur med trygg ställning i samhällets maktapparat.

Då det gäller användning av maskininlärning har vi samma problem som alltid: data reproducerar också strukturer och fenomen som är oönskade, om man inte aktivt ingriper med den human utvärdering. Att medvetet försöka programmera etik är något man idag ändå är tvungen till. Man kan kanske åstadkomma förändringar som för samhället i en riktning som av de flesta uppfattas som bättre - om man lyckas implementera faktiskt delade allmänmänskliga värderingar. Då det gäller relativt enkla val kan man förutom rena "värdekalkyler" försöka inkludera data om en regerande allmän moral. Ett problem är enligt mig att moral ytterst baserar sig på känslor, eller åtminstone är de en mycket viktig del av att fatta beslut om vad som är upprörande, skadligt eller fel. Men de är svårt att tänka sig en mjukvara som lider av dåligt samvete eller kan förhålla sig genuint empatiskt och kanske till och med fatta ett (till synes) irrationellt beslut på basis av det.

Ett annat grundproblem är alltså kontextens betydelse, vilket blir pinsamt tydligt just i jakten på hatpropaganda. Den naiva tanken om att det vore möjligt att nog ha olika språkversioner av en webbtjänst, men på alla andra sätt helt frånse kulturella och samhälleliga skillnader, är förutom tekniskt också etiskt bekväm. Man låtsas att ens egen referens och kontext är universell, varmed man slipper den besvärliga frågan om vem som har tolkningsföreträde och rätt att avgöra vad som är tillåtet vs förbjudet i olika sammanhang. Att saker som är tabu, stötande eller förbjudet och i vilken krets (ensam, i intima förhållanden, i familjen, i en närmare krets, inför ett större gäng, "offentligt") varierar otroligt mycket, är ett obekvämt faktum. De många dimensionerna som kontexter av politik och makt, humor, satir eller konst ger, kollrar på nolltid bort både maskiner och de anonyma människor som ska tolka material på några sekunder.

De överstora webbföretagen har problem också på andra sätt. Silicon Valley blir allt mer trögt och lider av enögdhet och startup-ekosystemets utarmning. De stora slukar de små, de begåvade individerna försvinner in i storbolagens slutna bubblor. En del ploppar ut, andra lyckas hålla sin profil, men många försvinner för evigt. Jag tror i alla fall att här finns en orsak att det kommit en hel del framgångsrika bolag från Sverige och Finland. Den orsaken är, att det finns mer utrymme i marginalen. En ytterligare fördel är att små kulturer har lättare att förstå behovet av mångfald. Vi har en stor styrka här. Problemet finns i bristen på kapital och mänskliga resurser. Lyckligtvis har vi inte en helt lika debil invandringspolitik som USA och Storbritannien utmärker sig med. Tvärtom har vi en möjlighet att fylla det skriande, och jag menar verkligen skriande, behovet på starkt kunnande inom åtminstone vissa delområden inom it med människor från andra länder och kulturer.

Regression mot medelvärdet

En av tankarna som stannade hos mig efter läsningen av Kahnemann var en idé jag fick om att vi levt de senaste decennierna i en socialt och ekonomiskt ovanligt god tid, med en positiv samhällsutveckling. Den era av tillit till samhällsinstitutioner, demokrati, forskning och utbildning, rationalitet och människovärde för alla, har varit lite för snabb och bra för att vara "sann". Att det kommer bakslag borde egentligen inte förvåna. Demokratin kommer att producera också maktfullkomliga egoistiska och skurkaktiga folkvalda ledare. Deprimerande är närmast hur snabbt och på hur många håll det sker just nu.

Inför "toppmötet" i Helsingfors funderar jag på vad de två i längre historiskt perspektiv närmast normalbegåvade regenterna kan tänkas diskutera. Trump nöjer sig troligen med mediokra löften om israelisk säkerhet varvid Putin får fria händer i Mellanöstern. Vad den ryska ekonomin i slutändan tål är väl den största begränsande faktorn där. De rysk-turkiska relationerna blir, vid sidan av Iranfrågan, avgörande. Tyvärr lutar det antagligen snarare mot mera oro än fred och harmoni de närmaste decennierna. En gemensam ovän har ju presidenterna dessutom i Europa, så man kan kanske räkna med värre handelskonflikter för vår del. Visserligen kan det ta en stund för Trump att förverkliga Putins planer, vilket jag räknar med att han fortsätter att göra (utan att inse det förstås). Trump kommer som vanligt att tro att han gjort nån stor deal med Putin, men den dealen gäller på sin höjd hans egna affärer. En liten strimma av hopp är att vår egen president kanske lyckas få in ens en liten miljöpolitisk agenda.

Hur kan det ha blivit så här? Efter alla decennier av utbildning och yttrandefrihet? Medan kritiken mot Facebook bara växer (Lanier, Vaidhyanathan) ser jag att det är en grov förenkling att skylla på digitalisering eller sociala medier. Det handlar nog om att världen inte är så enkel att utvecklingen går att styra rationellt och enkelt i en viss riktning. Samtidigt ger vetenskapen oss hela tiden nya verktyg att lösa problem. Också samhällsutvecklingen kan man försöka påverka i en positiv riktning med kunskap. Diskussionen är därför viktig.

Säga vad man säga vill

Lapset lumisateessa. Teuvo Kanerva, Museiverket

Det diskuteras vilt kring yttrandefrihet just nu. I Storbritannien rasar fortfarande en debatten om hunden med nazihälsningen (som ju inte är problemet, utan kommandot och malplacerad kommunikation). Det handlar om viktiga frågor och debatterna måste ju tas eftersom gränserna inte är absoluta och eviga. Världen ändras, tiderna ändras, språket och kulturen ändras. Yttrandefriheten är viktig.

Diskussioner har förts också i Finland, där man beslöt att flytta ett barnprogram som innehåller minst en rasistisk stereotyp till arkivet efter tittarrespons från samer, som i dag (äntligen) har en plattform i twitter. Givetvis skriver MTV om "storm på sociala medier" som orsak till åtgärden (ergo PC-maffian). Men vad jag kan förstå har stormen närmast kommit efter beslutet. Av förorättade, kränkta vita män som tydligen har svårigheter att titta på sina favoritbarnprogram över webben. Den här kränktheten är direkt underhållande, eftersom man samtidigt fördömer andra människors rätt att uttrycka sina sårade känslor. Nu var det ju då dessutom inte i yle-fallet ens frågan om att kränka, tycker åtminstone inte jag, utan om att barnprogram inte borde rida på och sprida etniska stereotyper. Eller andra stereotyper heller för den delen. Just för att de är riktade till barn.

Rätten att säga vad man vill, men också samtidigt inse att man måste ta konsekvenserna av det man säger,  är ju det yttrandefrihet handlar om. Att uppvigla till våld brukar nu ändå inte anses acceptabelt ens av lagen och därför tenderar jag att hålla med de brittiska domarna. Ändå tycker jag också att det är bra att det kommer en stark kritisk reaktion från prominenta personer inom kulturfältet. Man måste vara på sin vakt när staten stiger fram med åtgärder som begränsar yttrandefriheten och dialogen måste pågå hela tiden. Men dialog är ingenting ytterlighetsrörelser gillar, eller ens vill förstå. Därför är  tyvärr också MTV:s rapportering oförstående för vad som hände innan Yle flyttade programmet. Det kallas nämligen dialog och att försöka förstå varandra och komma varandra till mötes. Lägre nyhetsvärde helt klart.

Helt galet tyckte jag också resonemanget blev igår i radio då Joonas Konstig refererade Jordan Peterson. Man kan inte kämpa för individens rätt att bemötas som individ och mot autoritarism med någon sorts naivt trick att förneka kulturella  och sociala strukturer och dessutom stämpla allt annat som marxism. Också här är det bra att det finns kritisk diskussion, men nog är det alltför ofta halmgubbar man ger sig på, då man ger sig på dem som vill stöda andra som är i underläge eller då man vägrar ge otrevliga typer en plattform att framföra sina destruktiva åsikter. Något säger mig dessutom att de här människorna nog tycker det är helt okej att polisen gör husrannsakan som är på gränsen till att hota pressfriheten och källskyddet.

"Ja, det här är ju inte längre det land jag känner som mitt", twittrar upprörda människor som är uppröra över att någon annan blivit upprörd över något annat än de själva blir upprörda över. De tänker väl att allt borde vara som under förra seklet.  Men så är det nu inte.

Och tacka julgubben eller nån för det. All heder åt gångna tider, men vårt land förändras och utvecklas. Som också de britter som varit kritiska till domen i nazihundsfallet sagt: det är den som blir upprörd som ska väja. Men vi har alla också ett ansvar för att hålla dialogen i gång och att ställa oss på de svagares sida i debatten, mot hat och en osund människosyn.

Makkarakauppias. Söderholm Märta, 1977.
Matkailun edistämiskeskuksen kuvakokoelma.
Museovirasto.

Från kapitation till dekapitation?

Utdelning av fattighjälp av apotekaren i Vasa kring 1900.
https://finna.fi/Record/musketti.M012:HK10000:2603

I Sverige använder man två olika index då man försöker beräkna utgifter för hälso- och sjukvård: dels använder Adjusted Clinical Groups (sjuklighet, ålder och kön), dels Care Need Index, som verkar vara en svensk grej där man beaktar sex olika variabler:

• Ålder över 65 år och ensamstående
• Utlandsfödd (Östeuropa, Asien, Afrika och Sydamerika)
• Arbetslös eller i åtgärd 16–64 år
• Ensamstående förälder med barn 17 år eller yngre
• Person ett år eller äldre som flyttat in i området
• Lågutbildad 25–64 år
• Ålder yngre än fem år

I Finland har man också nu på allvar börjat diskutera ämnet i och med hälsovårdsreformen.  Själv upplever jag att här finns flera problem. Jag hittar ingen klar bild av vad man egentligen tänkt sig, snarast verkar det som någon variant av ACG. Man har tydligen föreslagit att man kunde använda sig av THL:s behovskalkyler som alltså verkar basera sig på förverkligade kostnader. Befolkningens hälsa är ju en annan sak än hur effektivt sjukvården är organiserad. Dessutom är det faktum att insamlingen av dylika uppgifter är långt ifrån så pålitlig och noggrann som man kunde tro och önska sig. Det finns inte riktigt någon garanti för att redovisningen fungerar exakt lika inom olika enheter och distrikt. Hur kan man egentligen skilja på hur sjuka invånarna är och hur effektiv sjukvården är? Till saken hör att man i längden alltid påverkar utvecklingen genom vilka variabler man mäter. Mäter man pengar så kommer vi i all evighet att bara diskutera pengar. Borde man eventuellt överväga att ta in några parametrar som handlar om välmående? Också en sjuk person kan må bättre eller sämre, så länge hon lever.

Det större problemet är just detta, att man inte riktigt tagit de etiska diskussionen. Enligt den nya persondatalagen ska människor ha tillgång till information som berör dem. Att man samtidigt tillmäter vare människa ett ekonomiskt "värde" som inte är lika för alla människor, och samtidigt säger att man egentligen inte gör det, är inte riktigt hållbart. Även om intentionen är god, öppnar vi en Pandoras ask med att sätta dylika prislappar på folk. Det är inget annat än fattigauktioner i modern tappning.

Det är ett faktum att sjukvård är dyrt och att vi kostar samhället olika beroende på både slump och ibland egna val (idrott, rökning, försäkring ... det finns tusen olika större och mindre och mer eller mindre frivilliga val som påverkar notan för samhället). Men att gå ut och klassificera folk enligt var de är födda eller deras socioekonomiska status är problematiskt. Hur långt ifrån är vi valkampanjer där man börjar odla "vi och de"-retorik utgående från just detta? Det är alltså, enligt min mening, inte riktigt möjligt att vara både rättvis och transparent. Vi måste därför se på sjuk- och hälsovården och dess kostnader som en helhet som inte knyts till individer och deras olika klassificeringar. Statistiskt kan det fungera, men det blir svårt om inte omöjligt att frikoppla statistiken från praktiken. Och praktiken handlar alltid om individuella människor.

Forskningsetik för en digital era

Kursförberedelserna får mig faktiskt att ta mig i kragen och samla mina tankar på ett mycket nyttigt sätt. Förutom att ha försökt bena ut maskininlärningens hemligheter har jag således den gångna veckan också för mig själv dryftat etiska och juridiska frågor i samband med digital humaniora. Och det är inte litet det, med den nya dataskyddsförordningen, vars konsekvenser hotar bli närmast absurda.

Ibland undrar man varför oviljan att förstå en så viktig verksamhet som historisk forskning ter sig så stor i ett land där man under förra året kunde konstatera att Historien för vårt lilla land verkar vara heligare och viktigare än något annat. Hur kan man sedan inte prioritera det högt, att vår lagstiftning stöder och beaktar de verksamheter, som är förutsättningen för en fri och grundlig historisk forskning i Finland? Läget verkar mycket oklart. Senaste ryktena gör gällande att dataskyddsmyndigheterna hotar bli en allmän instans för förhandscensur för det vetenskapliga samfundet då det gäller nya delar av forskningen. Det hela verkar både virrigt och verklighetsfrånvänt. Jag hoppas våra riksdagsmän håller siktet på bollen, så att saker kan fungera bättre och inte sämre i framtiden. Att försöka följa hela lagberedningen ens på ett ytligt plan har varit en verklig utmaning. Jag har ändå en viss naiv tilltro till att man kan beakta förordningens anda, som jag uppfattar handlar om transparens och kontroll för individen, men också om vikten av allmännytta och ökad kunskap och stärkt kultur.

Nå väl, ett minst sagt intressant fall har man ju fått tack vare den skandalösa Cambridge Analytica-affären. Rättmätigt har väl största delen av ilskan riktat sig mot Facebook, som inte verkar ha koll på vad folk sysslar med. Samtidigt är det oetiska förfarandet av forskare en potentiell katastrof. Just nu behöver vi mer än någonsin grundlig akademisk forskning om sociala medier, och hur människor beter sig där och varför. Det är inte något vi kan överlämna åt zuckerbergare, frågan är alldeles för viktig och den bör utredas med hjälp av oberoende, öppen akademisk forskning. Här har jag minsann ett ämne för diskussion med mina studenter också. Det ska vi diskutera vid sidan av Open Access och God vetenskaplig praxis och lite annat smått och gott.

Att välja det onda

Ärkeängeln Mikael besegrar draken (Satan).
Kungliga Biblioteket, Nederländerna.
Detalj. Public Domain.

Det är länge sedan jag läst Aristoteles och Platon, och Nietzsche har jag aldrig läst ordentligt, tror jag. Därför känns det både roligt och nyttigt att lyssna på de filosofiska diskussioner jag hittar på webben. Det var mera tur än skicklighet att jag dessutom just nu råkade lyssna på Melvin Braggs gamla program om ondskan. Eller var det en slump eller ödet ("meningen")? Ett medvetet eller omedvetet val?

Terrorismen kom igen nära oss denna vecka. Jag har tidigare vädjat för att man inte ska ge efter för terroristernas narrativ, utan behandla dem som förryckta, misslyckade individer. Inte bara ensamvargar, utan ensamma galningar, på samma sätt som vi tenderar behandla skolskjutare och andra som begår våldsbrott mot människor de inte har någon personlig relation till. Människor som tappat kontakten med vårt samhälles normala strukturer, värderingar och sociala mönster, eller aldrig haft den. Förvridna, skeva, hatiska världsbilder. Är de onda, helt flippade eller agerar de enligt sin egen rationella konsekvensetik där målet bara helgar medlen i kampen för något i deras värld bättre? Jag menar att vilket svaret än är, är dessa individer missanpassade och sjuka i huvudet. Men det betyder inte att de inte ska anses tillräkneliga eller på något sätt befrias från skuld och ansvar.

I podkasten jag nämnde ovan diskuterar filosofer hur ondskan uppfattats under olika tider. Nietzsche lär påstå att det är kristendomen som uppfunnit ondskan (dålig sak enligt honom). Under antiken verkar det onda närmast ha ansetts vara en onaturlig frånvaro av det goda. Jag känner lite igen mig i den antika, kanske något naiva, tanken om att en vettig människa alltid väljer det goda. (Bragg har förresten påpassligt nyligen gjort relevanta program om både Arendt och Nietzsche.) Med kristendomen blev det onda en kraft som skulle bekämpas. På sätt och vis klokt, men på sätt och vis problematiskt. Bekämpar man det onda med kärlek eller med upplysning? Eller båda? Eller med våld? Var går gränsen till att ta till brutalt, dödligt våld? När är det berättigat att bomba?

I varje fall tror jag att det är fel att lita för mycket på att människan kan göra fria, rationella val i alla lägen. I verkligheten är det mycket sällan vi inte styrs väldigt mycket av omständigheter. Det visar också forskningen vad jag kan förstå. Hela den ultraliberalistiska ideologin vilar på en surrealistisk (men för den som råkat ha framgång bekväm) tanke om att människor ska kunna och har kunnat välja sin uppväxtmiljö, sin hälsa, sin utbildning, sina inkomster och att om det går dåligt har man ju bara valt dåligt. Eget fel, liksom. I verkligheten är vi mest fångar av sociala och ekonomiska omständigheter och nästan lika mycket av vår egen bristande insikt och uppmärksamhet i situationer som ter sig vardagliga.

Att någon väljer att begå våldsdåd, det tycker jag ändå inte att man kan frånse. Att det faktiskt är ett stort och betydelsefullt val som finns där, som gjorts. Man kan försöka förhindra att sådana val behöver göras och att de utfaller galet om de görs. Själv anser jag det helt klart att ett samhälle som Sverige inte kan rubbas av terrorism. Tvärtom kommer det nordiska samhället att visa sin styrka och seghet. Det kommer aldrig att ge önskad utdelning för någon terrorist att ge sig på så demokratiska samhällen som de nordiska.

Tid att tänka

“Alice in Wonderland” by Samantha Marx is licensed under CC BY 2.0

Som alltid när en massa parlandare samlas, i går för att minnas syster Stella på hennes födelsedag, blev det en hel del diskussioner om politik och samhällsfrågor. I flera av diskussionerna nämndes den hets och ständiga brådska som råder på många håll. Som utväg och hjälp mot utmattning erbjuds trendigt just nu "mindfulness" och häpnadsväckande till och med "tillräckligt med sömn". Saker som visserligen bevisligen hjälper en att orka prestera mera. Men man kunde ändå fästa uppmärksamhet vad det är man inte gör då man mediterar eller sover: tänker kritiskt.

Dessa snabbuppladdningar och återställare av energinivån innebär inte egentlig reflektion eller att man rationellt, kritiskt och analytiskt skulle gå igenom vad man egentligen sysslar med, varför och hur de hela ser ut t ex ur ett etiskt eller längre perspektiv. De hjälper en inte heller direkt att se saker ur nya perspektiv, att vidga förståelsen.

Ett mycket stort problem på alla nivåer i samhället är, som jag ser det, att människor har alldeles för lite tid att ordentligt sätta sig in i saker. Att ta in och smälta information, att begrunda vad den innebär, vad som är viktigt och meningsfullt. Och varför. Och sedan att tänka på något helt annat sätt, ur ett annat perspektiv, bara på prov.

Tur i alla fall att vi har film och teater, som kan hjälpa den stressade på traven. Det är jag tacksam för, när jag är för trött för att ens läsa. För litteraturen och läsandet är kanske det mest effektiva stödet för långsamt, djupare tänkande.

Nyttan av humaniora än en gång

Personerna på bilden har inget med texten att göra. 

Persian Envoys before the King of Ethiopia -  Lithuanian Art Museum - Public Domain - http://creativecommons.org/publicdomain/mark/1.0/ 

Kansler emeritus, filosof Ilkka Niiniluoto och direktören för Villa Lante (Finlands Rom-institut) docent Tuomas Heikkilä har sällat sig till skaran av humanioras förkämpar med sin nya bok Humanistisen tutkimuksen arvo. Kuusi murrettavaa myyttiä ja neljä uutta avainta. ( ungef. Värdet av humanistisk forskning. Sex myter att knäcka och fyra lösningar) De har också fått ett visst genomslag (även i tv), och allt annat skulle ju vara förvånande.

Man har tagit fram en del ny information om uppfattningar om humaniora dels genom enkätundersökningar, dels genom 200 intervjuer av "viktiga" personer, dvs sakkunniga och beslutsfattare av olika slag. Dessutom använder författarna sig av annan tidigare forskning, till exempel den så kallade Vetenskapbarometern, som är en omfattande undersökning om finländarnas inställning till vetenskap och forskning.

Även om boken har en sammanfattning på svenska, tänkte jag här kort redogöra för huvudpunkterna med mina tolkningar:

Myterna:

1. Finländarna uppskattar inte humanistisk forskning. Påståendet totalkrossas. Beroende på kriterier och källa är det tydligen 80 - 100 % av finländarna som anser att humaniora har en viktig betydelse för samhället.

2. En humanist är lätt att känna igen. Författarna anser att humanisterna inte har en gemensam profil eller organisation och att de därför inte märks i samhället. Detta är också ett problem de gärna skulle åtgärda.

3. En humanist får inte arbete. Här utgår argumenteringen från att det är väldigt, väldigt svårt att komma in på många linjer och att det därför är en elit som läser humaniora. Och att humanistiska studier ofta inte är yrkesutbildningar, vilket öppnar för vad som helst, om man ser det positivt. Det är klart är att precis sådana utbildningar behövs i synnerhet i ett samhälle som står i förändring.

4. Humanistisk forskning är värdelös. Humanister kommer inte med "riktiga" resultat. Detta är pudelns kärna, enligt mig. Motargumentationen är lika självklar som tyvärr nödvändig: allt kan inte mätas (i pengar). Det behövs ett samhälle, kultur och människor för att något ska fungera överhuvudtaget. Pengar och ekonomi är endast en rank påbyggnad, som hastigt kan slungas ur balans om basen vacklar eller sätter sig i rörelse på allvar.

5. Humanistisk forskning är slöseri med pengar. Beslutsfattarna som intervjuats var tydligen rätt eniga om att humanistisk forskning ska finansieras med offentliga medel. Författarna lyfter fram det irriterande faktum att en stor del av humanistisk forskning emellertid inte finansieras med offentliga medel, utan av privata fonder (fastän de är inte riktigt tillräcklig irriterade över detta, tycker jag). Hur som helst är utbildningen inom humaniora "effektiv" i den mening att den är förmånlig för samhället. Vilket skribenterna mycket riktigt inte anser vara bara en god sak. Det borde vara dyrare. Bra humanister behöver små seminarier och mycket handledning som miljö. Inte bara ensamt pluggande och massföreläsningar.

6. En humanist kan inte rädda världen. Tvärtom, säger både författarna och jag. Här vill jag egentligen citera Jukka Kemppinen ur hans blogginlägg om boken (min tolkning): "Det aktuella problemet med falska sanningar ligger på humanisternas område. Utbildning inom filosofi och beteendevetenskap skulle hjälpa en hel del. [ - ] Det är kanske inte sant att människorna har blivit galnare i och med sociala medier. Det kan också vara möjligt, att nedvärderingen av vetenskaplig information och forskning och framhävandet av enskilda människors påståenden och påfund tjänar något specifikt syfte. [  - sen lite om betydelsen av källkritik, tobaksindustrins och klimatförnekarnas propaganda -] Den ansvariga industrin är alltid nöjd då man lyckas få forskarna i luven på varandra. Då har ingen tid att kämpa för människan (eller växterna eller djuren)." 

Och sedan Heikkiläs & Niiniluotos fyra lösningar eller nycklar, som de kallar dem:

1. Mångsidig, modig finansiering. De finska humanisterna hör till de mest internationella forskarna i landet, men trots det är man inte tillräckligt aktiv med att söka internationell finansiering. Man borde också inkludera humanister i mångdisciplinära projekt. Det här tror jag verkligen på. Sätt med en humanist i vilket forskningsprojekt som helst och ut kommer något mycket intressant. Garanterat. Detta kräver aktivitet och öppenhet bland alla parter.

2. Humanister från skuggan till blickpunkten. Humanister borde våga tala öppet om stora linjer.

3. Den digitala teknologin öppnar nya världar. Texten för övrigt håller digibabblet på en rimlig nivå, det vill säga behandlar det mycket knappt på några få sidor. Här lyfter man fram bara två poänger: tvärvetenskaplighet (se punkt 1) och internationalism (se punkt 1).

4. Humanist anmäler sig i samhällets tjänst. Sluta gnälla och gå ut och rädda världen. Ryck upp er och var konstruktiva och innovativa. Jag är inte helt säker på att detta är så enkelt. Vid universiteten har man i Finland traditionellt uppfostrats till tjänstemän inom många fakulteter. Man har tjänat staten lika mycket som folket och medborgarna osv. Staten har nu svikit oss, vad enkäterna än säger. Det syns på för många sätt för att kunna ignoreras. Identitetskrisen är större än vad som kommit fram här.

Boken är ändå ett välkommet inlägg i att den erbjuder fakta och analys om betydelsen av humaniora och att det faktiskt verkar finnas en stark konsensus i vårt samhälle om att humaniora är viktigt, även om detta inte helt kan reparera de kränkningar landets ledning utsatt samfundet för.

Intressant är förstås frågan om nytta. Själv ser jag att kvantifieringen håller på att råka ut för rätt stora svårigheter. Digitaliseringen av forskningen är en mycket större grej än man trott även om förändringen är långsam. Exempelvis förlagsjätten Elsevier ser ut att misslyckas med både taktik och strategi. De giriga försöken att motsätta sig öppen tillgång inom de traditionella publikationsformerna och att kortsiktigt dessutom pressa maximala summor ur ett föråldrat monopolsystem ser ut att slå tillbaka. Både i Finland och Tyskland har universiteten nu sagt ifrån. Även i andra länder ser det ut att kunna gå på samma sätt. I stället försöker förläggarna satsa på data om forskning (forskningsdatasystem) och citat (citatdatabaser) osv, som man tänker är värdefull information. Det är det säkert också, men samtidigt har det blivit allt mer uppenbart att hela det vetenskapliga kommunikationssystemet är sönder. Den senaste utvecklingen öppnar för en snabbare förändring. Vetenskaplig kommunikation kommer att bryta sig loss och ta nya effektivare former. Också kvantifieringen kommer att få träda tillbaka till sin rättmätiga lilla plats som hjälpredskap. Diskrepansen mellan t ex antal hänvisningar och betydelsen av vetenskapliga insatser har sådana mått, särskilt inom humaniora, att det kvantitativa mätandet måste ge vika. På den här punkten är jag övertygad optimist. Frågan är snarast hur länge utvecklingen kommer att ta.

Det är rätt illa att man skrivit in kvantitativa mätare i lagen enligt min åsikt. Författarna till den aktuella boken lyfter främst fram frågan ur ekonomiskt perspektiv. 

Upplägget är snedvridet. Det är klart att vi forskar för att det är nyttigt. Lika klart är, att när samhället finansierar forskning, ska det få återbäring. Men att denna nytta skulle vara endast direkt ekonomisk avkastning, är en sanslös förenkling och historiskt sett en ny tanke. En uppfattning om att ekonomisk tillväxt automatiskt förbättrar människors liv är rådande. Historiska exempel tyder snarast på det motsatta. Då man satt ekonomisk tillväxt som målsättning i stället för att se det som ett redskap att uppnå ett gott liv, har man oftast råkat ut för problem: då blicken riktats på ekonomins hjul, har människorna och de mänskliga värderingarna ofta malts sönder mellan de samma. (s. 79, min övers.)

Filosofen och politikern Thomas Wallgren kommenterar boken i dagens insändarspalt i HS. Han påpekar att man i presentationen av boken missat den viktigaste poängen (min övers):

Den humanistiska forskningen är en central del av den kulturella utveckling utan vilken vi inte skulle veta vad som är nyttigt och vad som är värdefullt. Vi skulle inte heller veta om det är värdefullt att eftersträva nytta och nyttigt att eftersträva det värdefulla.

Dilemma

Kom att tala med en av ungarna om ett intrikat moraliskt dilemma i ett datorspel. Jag fick frågan hur jag skulle ha gjort i en situation där det gällde att rädda liv. Eller snarast vem man räddar i en situation där alla val kan ses vara fel, eftersom man kan rädda bara en av två personer. Spontant tänkte jag att inget vad någon gjort förut får spela någon roll, utan man måste alltid förhindra ett mord om man kan. Men sen insåg jag att "det enda sättet att hindra honom är att döda honom". Jag märkte dessutom att sonen resonerade framåt i spelet, han frågade sig vilket utgjorde en mindre risk för "byns invånare" i framtiden. Dels tänkte han tydligt konsekvensetiskt, dels hade han en bättre förståelse för situationen.

Det slog mig att det skulle vara intressant att veta hur majoriteten av människor valt i dylika lägen i spelet. Och att man kunde fundera över hur representativt det är för människors etiska syn. Spelar folk bara strategiskt eller kunde man lägga upp spel så att man kunde dra några direkta slutsatser om vad som anses vara rätt? Om man har spelare i miljoner, borde data ju berätta en hel del. Jag tänker närmast på om man med hjälp av artificiell intelligens kunde testa på att få fram förslag på hur autonoma fordon borde fungera i fall där människor inte hinner eller kan ingripa. Det skulle kanske också vara värdefullt om man kunde hitta en universell logik. Samtidigt finns det etiska val i att utvärdera och bedöma implementering av olika modeller. Etiken kan aldrig bli helt empirisk eller moraliskt ansvar upplösas genom passivitet.

Spel är bara spel och inte riktiga livet. Men ändå vore det intressant att veta hur och om människors spelstrategier korrelerar med deras val i andra typer av test eller kanske riktiga livet. I synnerhet eftersom människors val är mycket mer beroende av känslor och kontext än man vill tro. Det skulle vara värdefullt att undersöka spelsituationer, som på sätt och vis är mer lika verkliga livet är korta referat av hypotetiska situationer. Varav följer en annan intressant fråga: ska den autonoma bilen agera som en människa i en överraskande situation eller som majoriteten av människorna efter att ha begrundat alternativen i lugn och ro? Eller kanske som en etisk expertis och auktoritet bestämmer?

Det finns väl en hel del forskning om dilemman och min lekmannauppfattning är att människor i allmänhet till exempel belönar altruism och bestraffar egoism. Att det lönar sig att tänka på andras väl och ve och att lita på andra. Den som är uppenbart orättvis bestraffas socialt. Men vid supersnabb sökning hittade jag inte någon forskning som gjorts med maskininlärning i stora speldata.

På något sätt tycker jag det finns eller borde finnas en korrelation mellan allmänt vedertagen moral och till exempel lagstiftning i ett samhälle. Samtidigt är det kusligt sant att majoriteten kan ha fruktansvärt fel. Det handlar om en ständig förhandling i komplexa situationer. Även om det där svartvita ter sig lätt och lockande är det inte ett alternativ. Vi måste diskutera hela tiden eftersom världen förändras. Det som var okej för femtio år sedan är det nödvändigtvis inte i dag. Det är ganska ångestingivande och man kan förstå frestelsen att gräva ner sig i hundra år gamla värderingar. Men man får inte ge efter utan måste fortsätta diskussionen om vad som är acceptabelt. Hela tiden. Till exempel av och med en statsminister.

Anonymitet och personlig integritet

Vi har i Europa av historiska orsaker mycket stränga direktiv och lagar gällande personuppgifter och personregister. Inom EU har man arbetat för att förenhetliga dessa direktiv på ett sätt som gör det klarare för företag och myndigheter hur persondata ska hanteras. Det nya direktivet som nu kommer att implementeras de närmaste åren berör väldigt många. Säg det företag, den myndighet eller förening som inte sitter med olika register och uppgifter om personer? I Finland har vi redan från tidigare vant oss vid stränga regler och rimliga krav, som att man i princip har rätt att få ut alla uppgifter som finns om en och att det måste finnas en registerbeskrivining om alla personregister.

Framför allt har man velat trygga människors rättigheter och kontroll över uppgifter om dem själva. Inom vetenskaplig forskning där källmaterialet är data om människor utgör har man traditionellt haft två olika strategier för hur man gått till väga med persondata efter att forskningen är slut:

• Källmaterialet förstörs, vilket innebär att forskningen blir omständlig, dyr och ibland omöjlig att upprepa. Detta skadar både kvalitetsgranskning, trovärdighet och effektivitet.
• Källmaterialet anonymiseras varefter det kan arkiveras och/eller publiceras. Anonymisering innebär att man ser till att det är fullt omöjligt att koppla ihop uppgifter ur materialet med enskilda personer. Alla spår ska förstöras, inga nycklar får finnas sparade. 

Även anonymiseringen försvagar materialets värde, ibland så mycket att det inte anses värt besväret. Det finns olika sätt att göra anonymisering. Ofta handlar det om att ta bort information eller göra den grovkornigare, t ex att byta hemort mot landskap eller exakt ålder mot ålderskategori. Detta gör på sitt sätt data mer koherent, men kan också göra att våra förutfattade sätt att klassificera och strukturera saker döljer relevanta faktorer. Man kan också förskjuta värden eller på annat sätt "förfalska" dem för att anonymisera data, med detta verkar inte vara väl ansett bland samhällsvetare i dag, även om jag tror att det i framtiden med data från t ex sociala medier kan vara ett adekvat sätt att skydda enskilda personers integritet. Ett problem med anonymisering är att man inte efteråt kan få tag i personen hur viktigt det än skulle vara, någonsin (tänk medicinsk forskning). I teorin, åtminstone.

I praktiken har nya metoder med gruvdrift i data möjliggjort avanonymisering, vilket gjort det mycket svårt att definiera hurdana data som är "tillräckligt" anonymiserade. Det är möjligt att anonymisering i praktiken kommit till vägs ände. De enorma mängder data som finns i dag gör det möjligt att med mycket stor sannolikhet identifiera personer. Vi borde kanske annars också se oss om efter effektivare och mera rationella sätt att hantera problemet. 

Vi kan till exempel sträva till att utnyttja pseudonymisering i stället. Då bryter man inte kontakten mellan person och data helt, men man hanterar och administrerar informationen. Man kan använda koder och nycklar till vilka man ger endast begränsad tillgång. I EU-direktivet finns också en idé om att var och en äger data om en själv, att man har rättighet att bestämma om den. MyData-initiativet utgår från samma tanke och söker tekniska lösningar och modeller för hur människor på ett enkelt sätt kunde administrera sina data, och till exempel ge tillgång till sina data. Också inom forskningen har man funderat i liknande banor. Även om principen är mycket viktig och enligt min åsikt absolut borde genomföras tekniskt, är frågan är hur mycket människor kan och orkar engagera sig i praktiken. 

Traditionellt har man också sysslat med forskning på makronivå, så kallad registerforskning, för att kunna studera samhällsfenomen såsom hälsa eller socioekonomisk utveckling. Då är individen i sig inte intressant och vid kombinerandet av olika register görs ibland pseudonymisering. Denna typ av forskning är i princip den enda då man inte behöver be om lov av alla "deltagare". Forskning finns också med i det nya direktivet, eftersom den är av stor vikt för samhället. 

Dessa forskningsdata kan man ändå sällan publicera och ytterst ligger det ett stort etiskt ansvar på både myndigheter och forskare. Medlemsstaterna åläggs i direktivet "att sörja för att det finns lämpliga och konkreta garantier för att skydda enskilda personers grundläggande rättigheter och privatliv". Och nu gäller det inte bara myndigheter, utan också företag som skaffat sig mycket stora rättigheter till den data de samlar in och kan fortsätta med även enligt det nya direktivet, t ex att sälja eller ge informationen vidare. I slutändan är det syftet som avgör, att man inte får kränka någons privatliv eller intressen t ex genom att läcka eller peka på information som kan skada någon, t ex gällande hälsa eller övertygelse. Att man måste agera transparent och ärligt.

Vi har alltså lagstiftning som möjliggör forskning på känsliga material, men regleringen gällande hur människor ska informeras och hur och när tillstånd ska begäras är mycket strikta. Forskningen har ändå getts en viss särställning, som är kopplad till utbildning  hos dem som hanterar data och kontroll inom etik. I Finland har vi en ovanligt bred forskningsetisk verksamhet, som spänner över hela forskningsfältet.

Frågorna om öppenhet och personlig integritet är komplexa. Ytterst klarar vi oss ändå inte utan transparens och förtroende.

Finland går förresten i bräschen gällande My Data. I månadsskiftet augusti-september ordnas en internationell konferens i Helsingfors för intresserade.

Kärlek och förstånd

Mitt favorithatobjekt Jean Jacques Rousseau lanserade i tiden begreppet amour de soi, kärleken till en själv, som han menade var en sorts sund egenkärlek ("naturlig" och "ursprunglig" givetvis enligt hans naiva världsåskådning). Jag har alltid haft svårt att greppa grejen, men jag tror jag sent omsider kommit till en tolkning eller förvrängning jag tycker känns okej.

Jag tror det kan handla om integritet. Det är en svår och intim sak. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv också då det leder till negativa reaktioner i omgivningen. Det handlar om att reflektera över hur man tänker, känner och handlar, om att inte låta sig påverkas av skeva scenarier, hotelser, förvridna argument eller falskhet. Om man strävar till integritet reflekterar man, svarar inför sig själv i att man tänker och handlar rätt, man strävar till självständighet, koherens och oberoende även då det kan leda till sura miner eller konfrontation.

Integritet hänger också ihop med bildning. Det handlar om samma slags tvivel och ifrågasättande, samt insikt om att kunskap alltid är ofullständig men också alltid eftersträvansvärd. Att det är något djupt personligt och intimt står också klart på grund av begreppets mångfasetterade användning. Att den är ett problem för dem som vill utöva makt över andra människor är givet. Det är moraliska ohm vi talar om.

Att äga data

Ynse, Flickr 

Idag ordnades Etikdagen i Helsingfors med temat "Vem äger forskningsdata?". Som juristen Peter Hänninen påminde stiftas det i grundlagen om vetenskapens, bildningens och utbildningens frihet. Men är denna frihet forskningens, universitetens, forskarens eller informationens frihet? Vem har rätt att äga information, hur föds detta ägande och vilka andra rättigheter och förpliktelser gäller forskningsdata? Frågan är minst sagt komplicerad, men också brännande aktuell världen över. Ett eldfängt och illustrativt exempel är genomdata, vilket också var eftermiddagens ämne. Temat belystes av forskare, läkemedelsbolag, jurister och en filosof.

Under eftermiddagen stod det för mig allt klarare att universiteten har en livsviktig och uppenbar särställning i vårt samhälle. Forskarna vid universiteten har en större frihet och mera beslutanderätt gällande sina material än andra. Detta har sin kulturella, historiska grund i de fria konsterna. Fortfarande är det humaniora och konst som vid universiteten gör det omöjligt att rakt av deklarera att alla "produkter" av forskarens arbete tillhör arbetsgivaren. Forskarnas arbetsavtal förpliktar dem till ingenting gällande data och på många håll anser man ett det är så det ska vara, trots att det komplicerar saker mycket. Å andra sidan finns röster som kräver kontroll för finansiärer och arbetsgivare. Men det handlar om att det måste vara andra saker som styr. I sista hand handlar det ändå alltid om tolkning, etik och värderingar. Om vad som är betydelsefullt, meningsfullt och rätt att öppna och dela.

Forskaren har kunskapen om sin egen forskning, men också ansvaret att handla etiskt. Etiskt betyder oftast öppet, generöst och transparent. God forskning är transparent. Forskaren gör val, vad man delar eller publicerar och vad man låter bli. Låter man bli, bör man ha en orsak. Det är helt okej att inte dela. Men då måste man ha en orsak. En annan orsak än ett egenintresse. Det handlar om forskningsetik.

Universiteten är annorlunda och unika forskningsmiljöer. De skiljer sig från forskningsinstitut, andra myndigheter och företag. Därför är det så oerhört viktigt att värna om dem. Och humaniora, som skapar förutsättningarna både för den fria vetenskapen och för att förmedla den.