Simul—AI—krum

Kommenterade här om dagen en kollegas text och skrev bland annat: ta bort tankstrecken, de ser ut som AI-generad text. Jag, som älskar tankstreck, har börjat censurera inte bara mig själv, utan också andra! Generativ artificiell intelligens påverkar oss ofrånkomligt i vårt språk, i vår kultur och i vårt skapande.

Bland de bästa utbyten jag haft med AI är de om artificiell intelligens. Så jag frågar förstås min favorit, europeiska Mistral Chat, hur man känner igen AI-genererat innehåll och får ett långt och välstrukturerat svar. Fullt av de små språkfel och påhittade ord som enligt Mistral är kännetecknande för originaltext. Språkmodellen kallar dem "autentiska fel".  Annars sägs att AI-produkter saknar "personlighet". Min fråga om huruvida AI kan skapa konst resulterar i en veritabel föreläsning,  där (en av den många) konklusionerna är att "AI förändrar konsten, men ersätter den inte".

Det motsvarar förstås min inställning, att se konst skapad (med hjälp) av artificiell intelligens som konst om den faktiskt är gjord med en konstnärs skicklighet och kompetens. Lev Manovich skriver i en färsk text om just detta, hur AI alltid graviterar mot normen och har svårt att processa begreppsliga konflikter. Samtidigt är jag aningen obekväm med att tala om kognition i sammanhanget, just därför. Ändå gillar jag Manovich som vanligt krispiga resonemang: AI kan inte skilja stil från innehåll, samspelet mellan slump och kontroll är centralt, men frågan om vad som är unikt för generativ artificiell intelligens står ännu obesvarad. Det är ändå någonstans här, i emulgeringen av innehåll och verktyg, medium och skapande, som svaret finns. Vid användningen av de stora språkmodellerna sammanblandas mediet och innehållet slutligt till ett. Men också inom konsten är människan i loopen det, som skapar relevans.

*

Mistral kommenterar mitt inlägg med bland annat följande (notera tankstecken!):

Du skriver att ”människan i loopen” skapar relevans – det är en nyckelpoäng. Här kunde du fördjupa:

• Vad är det mänskliga bidraget? Är det intentionen, kontexten, eller felbarheten?

Du nämner att frågan om vad som är unikt för generativ AI står obesvarad. Här kunde du spekulera vidare:

• Är AI:s ”unika” drag just dess oförmåga att skilja stil från innehåll? (Som Manovich säger.)
• Eller är det snarare dess förmåga att kombinera och remixa på sätt som människor inte kan?

Slutligen: Din text fångar en viktig känsla – att vi redan förändras av AI, även när vi försöker motstå den. Det är en mänsklig och relevant reflektion, och jag tror många kommer att känna igen sig.

* 

Så här. Var så goda, ett dekonstruerat inlägg (där jag inte tog i beaktande AI:s förbättringsförslag).

Camp mot slump

En hel vecka gick nästan till spillo, då jag drabbades av en ovanligt seg flunsa. Nästan. Jag tror jag lyssnat på hundra podcaster med i regel lågt fokus. Men det var något som väckte och förtrollade mig igår, då jag snubblade över en ungersk AI-konstnär, David Szauder, på Instagram. Den drygt en och en halv minut långa videon består av cirka 25 AI-promptade videosnuttar med ett sug och en rytm som fängslade mig. Hela kombinationen av surrealism och AI känns intressant. Men det handlar också om teknisk kompetens. Den som försökt skapa prompter för de enklaste illustrationer vet hur svårt det är. 

Ur David Szauber, 130 steps, 27.10.2025.

Szauder är ungrare och har hållit på med digital konst sedan han var barn på 1980-talet. Han har också studerat på Aaltos Media Lab som Erasmus-stipendiat i tiden. Szauder har gjort glitch-konst redan på den tiden, då man ännu måste koda manuellt för att kunna manipulera mediafiler. Men nu jobbar han med AI, som han också undervisar i, och forskar i vad konsten egentligen är och handlar om i dag. I en intervju säger han bland annat att den akademiska konsten tappar marknader, men han säger det inte på ett bittert sätt, utan intellektuellt nyfiket. Han talar om konstens värde (och förkastar estetiken) och rollen av NTF, den kryptobaserade metoden att sälja digital konst. Ändå står det klart att han inte menar ekonomiskt värde då han talar om konstens värde. För mig som är helt oinsatt i konstteori och -marknader är allt detta spännande. Szauders konst kunde lätt te sig som både trivial och banal, men det är inte bara hans akademiska (sic!) kompetens utan också den tekniska skickligheten som gör den till "konst" till skillnad från all slop. Frågan är ändå, precis som Szauder undrar, om det gör någon skillnad i världen, i samhället, på markanden och vad det spelar för roll? Som med mycket annat, då vi övergått i den digitala tiden, blir det också tydligt att framgång alltid också handlar om tur. Trots att algoritmerna är riggade, kan man  dessutom ha mer eller mindre god tur.

Jag tippar på att Szauder hör till dem som har tur. Han är inte bara målmedveten och skicklig, utan han kommer också att kunna surfa på algoritmerna, som lyfter honom. Han är en av många som jobbar med liknande musikvideokollageaktiga produkter, men han är bra. Det kunde vara roligt få honom att återvända till Finland en sväng, för hans tankar om utställningar och det fysiska rummet tyder på att han eventuellt kunde erbjuda något intressant. Antingen som kurator eller konstnär. Tills dess sitter jag och tittar på hans reels och funderar. Prompten för varje sekund måste vara flera sidor lång ...? Hur kan han uppnå så enhetlig still? Hur mycket putsar han manuellt, editerar, kastar? Slutresultaten är hur som helst sprudlande. Men vad är nästa steg i utvecklingen, vart kan man fortsätta, för det känns också som att detta blir helt värdelöst ganska snabbt, det behövs mer struktur, mer substans? En video från början av året spränger alla stilgränser (är det detta han menar med att avvisa estetiken?) så att, åtminstone för mig blir det hela en sorts estetisk nihilism som minsann speglar en hel del av världen just nu, Någon kanske tycker det är vackert och är kanske avsett som estetiskt relevant eftersom det handlar om mode, jag känner mig illamående.

 Szauder själv pekar ut i verkliga världen, men hur ser det ut ...?

God Jul!

 

Kulturarvets roll i framtiden

Ode. Foto: Merja Wesander, Stadsmuseet.

 

I veckan samlades representanter för Finlands bibliotek, arkiv och museer i Helsingfors för en intressant framtidsdiskussion.  Platsen var centrumbiblioteket Ode och dagen hade två teman: nya projektfinansieringsmöjligheter och uppdateringen av den gemensamma övergripande arkitekturen. Det var moln, rymd och horisonter för hela slanten på programmet. 

Det handlar om att behålla relevansen i ett samhälle som är i snabb förändring, något som är utmanande i en tid av mycket nedslående nedskärningar och kriser. Utmaningarna känns, inte minst på nationellt och lokalt plan, mycket stora och de kan verka förlamande. Hur ska man ha resurser att vara innovativ, lära sig nytt och utveckla verksamheter då det är allt svårare om inte omöjligt att ens hålla fast vid existerande finansiering?

Fyrken

Det var framför allt två saker som förtydligades under dagen. För det första: vad gäller finansiering, gäller åtstramningarna vår nationella kontext. Kulturen ses fortfarande på europeisk nivå som något värdefullt, som det är värt att investera i. Kort sagt finns det en hel del finansiering att få på EU-nivå. 

Vi har nu uppnått en mognad inom digitaliseringen som gör att värdet på data blivit tydligare. Efterfrågan på data växer fortfarande, inte minst på data av god eller ens jämn kvalitet. Maskininlärning och AI-implementeringar behöver ständigt mera data och alla lättutnyttjade källor börjar vara uttömda. Värdet på kvalitetsdata, vars ursprung och livcykel är kända, stiger, liksom värdet på pålitliga, verifierade datakällor överlag. 

Ett svar på datahungern man inom EU har tagit fram är datarymderna där man strävar till bättre möjligheter att dela data. En signifikant utveckling är också att det är just det samma om det handlar om kommersiella eller privata data, forskningsdata och myndighetsdata. Alla data behövs och tanken är också att de olika datatyperna borde kunna samsas i datarymderna. Det innebär rätt stora utmaningar vad gäller inte minst lagstiftning och interoperabilitet. Vi behöver kunna hantera både rättigheter och integritet på ett enhetligt sätt. Själv ser jag att de största utmaningarna ligger just här. 

Problemet med att skaffa europeisk finansiering ligger i att man måste ha starka personliga och institutionella nätverk för att kunna delta i projekt som omspänner flera länder. Om man vill ha betydande finansiering med mera bestånde verkan, måste man vara delaktig i konsortier som i grunden kräver investeringar i internationellt nätverkande. Detta är en dimension som lätt blir lidande under hårda tider. Det är lätt att skära i rese- och konferenskostnader, när budgeten tryter. Självklart att man gör det hellre än att säga upp folk eller kasta ut samlingar. På längre sikt är det ändå riktigt skadligt. Jag hoppas att man både på privata och offentliga sidan därför kunde upprätta fler fonder, program och stipendier för kulturarvsfolk att delta i konferenser i utlandet och ordna internationella konferenser i Finland.

Förtroendet

För det andra: Vi har trots allt en otroligt fin och unik situation i Finland, något som också blir ännu tydligare för de sakkunniga själva om de kan engagera sig mera i internationella samarbeten. Den kultur av samarbete och framför allt förtroende och engagemang för gemensamma mål som finns mellan alla våra aktörer lyftes fram flera gånger under dagen. 

Ett inte oviktigt element under de senaste decenniet har varit just de gemensamma, nationella tjänster som delvis initierats och också förverkligats genom den övergripande arkitektur som vi arbetat utgående från. De fantastiska tjänsterna Finna  och den långsiktiga bevaringen har kommit till tack vare kloka tjänstemän vid ministeriet som kunnat arbeta långsiktigt och på ett sätt som gjort hela fältet delaktigt. Det har förstärkt vår kultur av inbördes förtroende och samarbete och gjort att vi nu har alla möjligheter att vidare kapitalisera dess frukter i internationella sammanhang. Det handlar inte bara om en gemensam söktjänst, utan om massor av mycket starka kompetenser (ontologier, länkade data, AI-applikationer, bevaringstekniker och -standarder, stora dataset osv.). 

Alla dessa lösningar är kapital och resurser som vi bör identifiera och som vi, tack vare gott internt samarbete, kan ta till de europeiska nätverken som bidrag till olika projekt. Men som sagt, det kräver att vi identifierar dem och sedan investerar i att våra sakkunniga kan resa runt och berätta om dem och hitta samarbetsparter utomlands. Låt oss också samarbeta här, koordinera oss väl och hjälpa varandra på traven!

Framtiden

Helikopterbilden av de digitala kulturarvets verksamheter från 2016.

Världen har förändrats på många sätt sedan 2016, inte bara gällande värdering och hantering av data, utan också gällande reglering och lagstiftning. Teknologiskt och juridiskt svarar inte den gamla arkitekturen längre på alla de behov forskningen (och "innovationen") eller kulturarvsorganisationerna själva har. 

Både forskare och kulturarvsorganisationer tampas med allvarliga och rent ut sagt ibland underliga restriktioner eller tolkningar av regleringen. Forskningens frihet har alltför ofta bedömts väga mindre än andra intressen och rättigheter på ett sätt som i längden försatt både Finland och Europa i en oförmånlig situation. Här hemma är vi ju som bekant ofta särskilt minutiösa och rigorösa med att tolka regler, ibland på ett sätt jag inte är säker alltid ens varit avsikten i en europeisk kontext.

I den europeiska finansieringen finns nu forskningens och även den kommersiella sektorns behov med vilket jag tror kan gynna alla parter. Kanske kan det ge nya öppningar och möjligheter till mera ändamålsenliga och moderna lösningar. Jag tror vi behöver rita om bilden här ovan på ett sätt som gör kulturarvssektorn mer genuint integrerad med omvärlden. Användaren på toppen är inte idag en som endast söker material. Användaren använder materialet, vare sig det handlar om att göra en meme för webben, återpublicera en bild på en webbsida eller skapa en AI-modell (varvid användningssättet är ett helt annat!!) och denna aktivitet skapar omedelbart nya resurser eller material som har en relation till samlingarna. 

I de första diskussionerna kring den uppdaterade övergripande arkitekturen har den kommit fram många väldigt intressanta och relevanta poänger kring kulturarvets roll i samtiden och framtiden. Värdet av verifierad information, men också organisationernas roll som en viktig del i hur samhället definierar och formar en mångfasetterad kultur på ett inklusivt och positivt sätt har lyfts fram. Kulturarvet måste genuint omfatta alla och vara tillgängligt för alla. Att skapa och förstärka delaktighet är idag viktigare än någonsin. Ode kändes också därför som en extra bra plats för seminariet.

Kulturarvets fruktkorgar

Det verkar som att en cirkel håller på att sluta sig, då jag ser ut att landa i att jobba en del med digitalt kulturarv igen. Det är på ett sätt en kär hemkomst. En del saker har ändrats medan andra saker känns som förr. Framför allt slås jag av hur kontexten och diskursen har skiftat och mognat. I dag här det, i motsats till för 15 år sedan, alldeles självklart att kontaktytan till kunderna och allmänheten är helt eller delvis digital. Man betjänar, informerar och producerar tjänster för webben, och vad som är finast är, att man gör det på ett användarfokuserat sätt och tillsammans. Det är som skillnaden mellan en godisbutik på 1950-talet och en supermarket.

Det har varit en enorm, fantastisk omställning. Man har inte bara digitaliserat samlingar, öppnat dem på webben utan också gjort utställningar, tjänster och låtit vårt kulturarv ta plats i den digitala kontext där vi idag tillbringar en så stor del av vår tid, där kultur föds och kommunikationen äger rum. Våra bibliotek, museer och arkiv har genomgått ett stor omvälvning och helt enkelt erövrat nya domäner. Jag har inte kunnat låta bli att fundera över vad framtiden för med sig. Och det roliga är ju att kulturarvet blivit allmängods på ett nytt sätt. I dag ser man till exempel gamla fotografier pryda så väl byggplatsers staket som butikshyllor. Webben är full av historiska material. Någon lika stor omvälvning står dessa minnesorganisationer knappast inför på länge.

Samtidigt har jag insett att transformationen inte är riktigt färdig ännu. Den digitala domänen har nämligen gått vidare och läget påminner idag mera om en loppmarknad. Det blir speciellt tydligt då man tänker på forskningen, en domän kulturarvsorganisationerna särskilt är satta att betjäna. Liksom alla andra konsumenter av kulturarvsmaterial producerar nämligen också forskarna nya versioner, ny kunskap och nya digitala produkter som har ett stort värde som kontext, som samlar, organiserar och förklarar informationen. 

Så utanför supermarketarna pågår idag en livlig verksamhet där man av ingredienserna från marketarna säljer tillredda tårtor, paellor och fruktkorgar gjorda med den vildaste fantasi och ibland enastående skicklighet. Men varifrån kom ingredienserna, vilket var receptet och vad händer egentligen med dessa produkter när kvällen kommer och alla går hem? 

Supermarketarna tar tillbaka dessa nya produkter extremt selektivt, om alls. Man kan ju inte precis ställa dem i hyllorna så där bara. Man vet ju inte vad som ingår i dem. Dessutom är en fruktkorg lite besvärlig att ta hand om och det är kanske oklart vem som egentligen har ansvaret för att hålla den fräsch. Det finns inga processer och ingen som är färdig att betala för kostnaderna för att ta hand om de oändliga olika produkterna. Om man tagit tårtan i sitt sortiment, måste man ju dessutom baka om den regelbundet, man kan inte bara ha den och stå hur länge som helst. (Så här funkar IT i praktiken.)  Ändå skulle denna grad av öppenhet och engagemang vara nödvändig.

Det finns förstås en dimension som inte är synlig, och det är den till stora delar dolda infrastrukturen som möjliggör hela systemet. De osynliga vatten- och elsystemen, betalningssystemen och de mobila nätverken. De är ofta ägda av stora bolag som kan påverka hur hela systemet fungerar. Vi talar förstås om bolagen som äger plattformar och medier, som har inflytande över hur man interagerar, vem som har resurser och möjligheter att fungera. Dessa är idag endast delvis reglerade, även om EU gör goda försök att sätt upp spelregler, öka transparensen och skydda samhället och individerna. 

De två första decennierna av Webb 2.0 har lärt oss hur det kan gå galet. Hur enögt kommersiella intressen och naiv tilltro till oreglerade marknader kan åstadkomma monopol och missbruk som har negativa effekter som slår tillbaka på samhället och människor. 

Anmärkningsvärt nog har man lärt sig av misstagen, åtminstone i viss mån. När den artificiella intelligensen nu tar stora steg mot möjligheter att skapa material som efterliknar verkligheten är man medveten om riskerna på ett nytt sätt. OpenAI lanserade i veckan sin nya tjänst GPT4.o (omni), som fungerar multimodalt. Det innebär att man kan föra en konversation med den. Man har nu omfattande funktioner för att förhindra illvillig användning. Till exempel går det inte att använda mer än ett antal förvalda röster för produktionen av innehåll. Man har ändå valt att tillämpa en rätt hög grad av öppenhet, vilket bidrar till att utvecklingen är häpnadsväckande snabb.

Aza Raskin är en av dem som går i spetsen för den etiska öppenheten. Mannen, som är en andra generationens föregångare inom utveckling av teknologi och upphovsman till bl a den ändlösa scroll-funktionen, har med olust följt med utvecklingen. Numera förhåller han sig med försiktighet till öppenhet och har valt en ansvarsfull öppenhet i hur han delar med sig av teknologier han utvecklar.

Så vad är etisk utveckling inom utvecklingen digitalt kulturarv? Frågan har många dimensioner och har förstås varit på agendan länge, även i Finland. I synnerhet finns det frågor kring personuppgifter och öppenhet där man måste väga olika rättigheter och risker mot varandra. Man gör t ex knappast minoriteter en tjänst genom att göra dem osynliga, men det handlar förstår om erkännande,  tolkningsföreträde och inklusivitet. Inom forskningen finns också en etisk kod och den bör resultera i en större frihet i paritet med det större ansvar en forskare förbinder sig vid. Hur öppenheten fungerar måste därför ta hänsyn till forskningen.

Hur vi sedan löser det bristfälliga samspelet mellan forskningen och kulturarvets "marknadsposition" är en intressant och spännande fråga. Min tilltro är dock stor till organisationernas förmåga till utveckling. Alla bevis talar för att viljan och kompetensen finns. Vad som oroar mig är resurserna. Det ser nu ut som att nedskärningsprocessen riskerar bli godtycklig och kaotisk och därför paralyserar alla och rent ut sagt förhindrar strategisk utveckling över hela den offentliga sektorn. 

För att uppnå äkta skalfördelar och större effektivitet och nytta behövs nämligen mycket långsiktig och målmedveten planering. Arbetet med den digitala transformeringen har tagit decennier. Snabba schablonmässiga nedskärningar leder ofelbart till ökade kostnader i längden. Man utlokaliserar förutom  arbete lätt också kunnande och minskar på skalfördelarna. Det kräver en hel del kompetens att kunna göra rätt investeringar. Det är nämligen investeringar vi behöver först, för att spara, på många håll. Inte nedskärningar. 

Vi borde inte låta snålheten bedra visheten, utan se var och hur mervärde kan bli till. 

Bilder: 

nielle_blue, flickr CC BY-SA 2.0.

Helsingfors stadsmuseum CC-BY 4.0.

decade_null flickr CC BY 2.0.

Digital transformation

Idag kunde man i Hesari läsa en insändare där Skatteverkets direktör påpekade, att man de senaste två decennierna effektiverat sin verksamhet ansenligt. De anställda är idag 20% färre, samtidigt som tjänsterna blivit mycket effektivare och bättre ur kundperspektiv. De nedskärningar som regeringen nu kräver kommer därför att synas som sämre kundservice, eftersom det är det enda stället man kan skära. 

Det handlar om ett beklagligt mönster, där de som skött sig väl lätt bestraffas med ytterligare nedskärningar. Förutom eventuella högerpopulistiska orsaker, som när republikanerna i USA gör kampanj på att skära ner skattemyndigheternas budget och få sämre övervakning på det sättet, är den enda andra orsaken jag kan komma på för en dylik nedskärning i Finland, att man helt enkelt inte förstår vad digital transformation är och hur man med hjälp av denna effektiverar verksamhet. Som ledarskap kan man knappast tänka sig något sämre än att belöna dem som till prioriterat sina egna rutiner och existerande strukturer i nuvarande läge.

Digital transformation är en term man slängt med de senaste tio åren för att understryka att den informationsteknologiska brytningen handlar om något mer än att byta ut papper och telefon mot dator och webb. Det handlar om att alla processer förändras, om att teknologin och det nya mediet mognar i kulturell och ekonomisk betydelse. Det innebär att man genuint fokuserar på användare och deras behov: hur man på det effektivaste och enklaste möjliga sättet kan hjälpa dem till största möjliga mervärde. Det här leder i de flesta fall till att organisationer måste förändra sina processer radikalt. Den digitala kontexten gör att all verksamhet blir mera dynamisk. 

I praktiken betyder det bland annat att man hjälper användare att göra smarta val, sådana val som de skulle göra om de hade tid och kunskap att sätta sig in i alla val de behöver göra, då de klickar sig igenom olika tjänster. Det kallas nudging eller puffning, och betyder inte att man fråntar människor valfrihet, utan att man erkänner det faktum att det inte finns ett sätt att presentera olika alternativ som neutralt likvärdiga. Forskning visar att det inte går. Vi påverkas alltid av hur olika alternativ presenteras för oss. Då man formger en tjänst har det alltså alltid en etisk dimension. Om man inte väljer användarens bästa som utgångspunkt, kan man tala om sludge. Det innebär att man antingen bara planerar dåligt eller planerar till sin egen fördel. Man ser det senare tyvärr väldigt ofta hos kommersiella aktörer. Försök till exempel ta personlig kontakt med en bank ...

Det som gör Skatteverkets exempel särskilt intressant är att man som myndighet lyckats förändra hur hela samhället fungerar. Förändringarna har gjort att alla företag och arbetsgivare i dag har varit tvungna att anpassa sin verksamhet mot effektivare processer som tjänar individen, arbetstagaren. Som myndighet har man dessutom kunnat se till att det finns lagliga grunder för att dela information på detta sätt. Inom hälsovården har man inte riktigt lyckats med liknande nudging. Där har människor fortfarande rätt att blockera processer med hänvisning till integritet på ett sätt som i värsta fall kan kosta dem livet. 

Generellt sett är ändå de största utmaningarna sociala och systemiska. Organisationskulturen är avgörande liksom ledningens kompetens. Att genomdriva dylika förändringar kräver förståelse av övergripande arkitektur samt gott ledarskap. Just nu försöker man inom FPA göra liknande förändringar. Det handlar om långa processer och prioritering av målmedveten förändringsutveckling i en värld som samtidigt är mycket skör och ibland oförutsägbar. Det kräver både öppenhet och delaktighet, men också målmedvetenhet och att ledningen förbinder sig till långsiktig utveckling och ger den en klar riktning i form av maximalt mervärde och nytta för kunderna.

Det klassiska exemplet av "puffande" är den målade flugan i pissoaren.

"Fly - Delapouite - game-icons" by Delapouite is licensed under CC BY 3.0.

Historia Helsinki

Det är redan kring fem år sedan, när vi på Helsingfors historiekommitté började bolla med idén hur vi kunde digitalt kunde tillgängliggöra den fantastiska forskning som gjorts. Vi ville utnyttja de moderna digitala miljöerna för att erbjuda kunskap och material för lärare, invånare och resande. Som modell och inspiration stod förstås Stockholmskällan med sitt rikliga och pedagogiska material.

historia.hel.fi

I dag kunde vi äntligen lansera sajten! Mycket återstår förstås ännu att göra. Översättningsarbetet pågår ännu för fullt. Vi har haft ett fruktbart samarbete med skolväsendet, museet och arkivet.  Vi hoppas att stadsbor liksom turister ska hitta materialet, som synliggör de historiska lagren i vår huvudstads spännande historia.

Foto: Väinö Hämäläinen, Nurmes museum. CC-BY 4.0.

Nu hoppas vi förstås på feedback och idéer, eftersom det är meningen att det ska vara en levande, växande resurs som utvecklas med behoven.

Kulturarv, forskning och digitalisering

Henrik Summanen har i sin bok Kulturarvets digitalisering sammanfattat mycket av exakt det jag själv funderat kring digitalisering. Boken innehåller en mycket bra introduktion för inte minst chefs- och policynivå om hur digital information i praktiken fungerar, vad den essentiellt innebär. Vilket inte är att man skannar en massa papper.

En förtjänst är att Summanen också tar med forskarperspektivet och gör en grundlig genomgång av de trendiga med, ack så tröttsamma, FAIR-principerna. Det handlar om lite samma sak som vi i Finland nu försöker driva på, nämligen att det är inte så att vi har forskningsdata någonstans som en skild klar enhet och sedan finns alla andra offentliga data någon annanstans under helt andra premisser. Eller det borde inte vara så. Alla data är data och alla data är potentiella forskningsdata. Alla myndighetsdata borde fylla samma kvalitetskriterier som forskningsdata. Man måste kunna bedöma dess kvalitet och hänvisa entydigt till dess proveniens. Och eftersom det faktiskt handlar om digitalisering av samhället betyder proveniens inte bara en enkel "källa", utan en noggrann redogörelse för datas hela livscykel och hur den behandlats och hanterats i olika skeden.

Läsningen av Summanens bok var faktiskt för mig en välkommen påminnelse om vad allt egentligen handlar om, även på forskningssidan. Det handlar om just digitalisering av hela forskningsprocessen. Vi får inte låta oss luras av politiska och kommersiella intressen som fokuserar enögt på att mäta och utvärdera forskningens resultat eller påverkan, så som den dessutom uppfattas med dagen föråldrade mätare. Det finns en allvarlig risk att utveckligen förs i en ohållbar riktning, att man gör stora felinvesteringar om man endast lyssnar till små, aktiva klickar. Då det gäller att möjliggöra snabb teknologisk utveckling, måste man vara mycket, mycket noggrann att man inte blockar utveckling och mångfald. Vi kan omöjligt ännu veta vad forskarna själva kommer att hitta på och behöva om några år. De vet de knappast själva. 

Det är viktigt att man håller utvecklingen divers och öppen och inte reglerar eller tvingar för mycket. Det gäller att satsa på rätt element som faktiskt underlättar till exempel dataintegration och länkning som skapar genuin semantisk interoperabilitet. Att ha fel mätare kan vara ödesdigert. Till exempel att mäta antal beständiga identifierare och belöna massproduktion kan leda till en situation då vi antingen har fullständigt ohållbara kostnader eller PID-system som förlorat sin idé eftersom ingen har råd att underhålla dem.

I stället bör vi fokusera på forskarnas hela arbetsprocesser, hur dessa kan dokumenteras så automatiskt som möjligt. Man talar och FAIR by design eller born FAIR data. Här har vi också en skillnad mellan forskningen och kulturarvet. Det senare kan regleras rätt långt utan att kärnverksamheten lider, medan forskningen har stora problem med datahanteringen, inklusive hantering av rättigheter och det är mycket svårt att åtgärda. Det är också inbyggt i forskningen att den går i bräschen, skapar nytt och är oberoende. Om vi reglerar datahanteringen för strikt kan vi omöjliggöra innovation, nya infallsvinklar och metoder. 

Lösningen är ändå, enligt min bedömning, den samma inom båda sektorerna. För det första måste vi jobba med kvalitet (data, metadata samt forskningsprocessens dokumentation som helhet), för det andra måste vi fokusera på de enskilda forskarnas behov. Vi måste fördjupa vår användarförståelse ytterligare och arbeta med dem och stöda dem i hela forskningsprocessen utan att stirra för mycket på standarder mm. Det innebär att allt mera ta bruk service design som metod vid planeringen av datatjänster.

Hur pandemin förändrade vetenskaplig kommunikation

Det börjar vara tjugo år sedan Open Access-rörelsen för öppen tillgång till vetenskaplig information etablerade sig som en rörelse.  Att forskningens resultat, som forskare oftast själva skaffat finansiering för, tagit fram, och dessutom skrivit ut och granskat utan ersättning, sattes bakom betalväggar kändes inte rimligt. De första som reagerade var ofta de institutioner som fick punga ut med de stigande digitala prenumerationsavgifterna som kommersiella förlag skodde sig på. För forskare var det gamla systemet med kollegial förhandsgranskning och organiserad registrering av resultaten genom tidskrifterna kanske en frustration på grund av den extra tid det tog att få ut sina resultat. Väl ute gav artiklarna sedan en ansenlig och klar merit, som man förstås uppskattar och gärna håller fast vid. Etablerade forskare har kanske inte haft så stor motivation på att ändra på systemet, trots trögheten. Förhandsgranskningen och tidskrifternas roll har också fungerat som en sorts trygghet, ett granskat resultat i en ansedd tidskrift ställer sig vetenskapssamfundet bakom. Också det faktum att man inom en del områden sköter utgivningen själv, helt forskardrivet och med stort besvär, har gjort att kraven på öppen tillgång känts orimligt. Därför har man också sökt andra modeller för att finansiera vetenskaplig utgivning. Samtidigt har allt flera finansiärer börjat kräva att den forskning de finansierar inte ska stanna bakom betalväggar för att generera kommersiella aktörer vinst.

Från början har Open Access-rörelsen också påtalat behovet av att göra granskningen mer transparent. Under åren har det blivit allt vanligare att man inom åtminstone en del områden också publicerar resultat i öppna publikationsarkiv före de genomgått granskning. Dessa så kallade "preprints" har fått en enorm betydelse under 2020 på grund av den hårda tidspress pandemin orsakat. Forskare har velat snabbt dela med sig av sina resultat, även då de varit preliminära. Man har utgått från att kolleger kan vara tillräckligt kritiska vid vetenskaplig användning av dem. Faktum är ändå, att även allmänhetens intresse varit stort och också medier har använt sig av denna ogranskade forskning i stor omfattning. De ogranskade, öppet publicerade artiklarna ser ut att ha haft ett större genomslag än de etablerade tidskrifternas artiklar. Vi har alltså nu sett hur man de facto förbigått de traditionella tidskrifterna i processen både vad gäller kommunikationen mellan forskarna och allmänheten. Vad kan vi lära oss av detta? Hur stora katastrofer eller förändringar innebär det egentligen? 

Den kollegiala granskningsprocessen och de vetenskapliga förläggarna är onödiga?

Nej. Forskarna vill fortfarande hänvisa till forskning som är dokumenterat granskad. Detta "extra" steg är ett viktigt sätt att registrera ett specifikt arbete på ett sådant sätt att man kan hänvisa till det och bygga vidare på det. Oberoende hur denna process organiseras behövs vissa kanaler och processer som någon måste administrera. Det är inte heller gratis och hur de ska finansieras på ett sätt som skapar så litet kostnader och dröjsmål som möjligt kan vi säkert ännu jobba på. Det varierar beroende till exempel på forskningsområde, metoder m.m.

Det är farligt att sprida ogranskade resultat?

Nej. Webben är annars också full av smörja och påhittad vetenskap som ser skrämmande äkta ut. Om man påstår att det är farligt med ogranskade forskningsresultat på öppna webben, frånser man också vad som driver seriösa forskare: att söka sanningen, att göra världen till en bättre plats och även i de mest cyniska fallen benhård professionell ambition. Men andra ord vill seriösa forskare inte skada någon, inkluderat sig själva, sitt anseende och sin framtida karriär, genom att publicera undermålig forskning, ens som preprint. Det har också gjorts studier i hur mycket granskningsprocessen ändrar resultaten. Det verkar inte vara mycket, varken före eller under covid. Detta stöder antagandet om att forskare ogärna släpper ifrån sig resultat som riskerar kullkastas eller ifrågasättas hårt. Forskare publicerar inte om de själva tvivlar allvarligt på kvaliteten av vad de gjort.

Allmänheten förstår inte den vetenskapliga processen eller vad preprints är? 

Nja. Journalister vill och kan demonstrera trovärdighet genom att nämna att det handlar om preliminära resultat. Medan forskare drar sig för att citera eller hänvisa till preprints i sin egen forskning, är det inte en lika hög tröskel för medier.  Det verkar ändå som att man faktiskt oftast nämner just den preliminära karaktären av resultaten. Vilket, enligt min mening, nog innebär en betydande insats för främjandet av medialäskunninghet vad gäller forskning och förståelse för den vetenskapliga processen. Alltså baserar sig denna kritik på en ensidig och delvis föråldrad syn på media och dess diskurser.

Som helhet kan man säkert säga, att pandemin har påskyndat en utveckling mot öppen tillgång och många av de farhågor som förknippats med förändringen har kommit på skam. Den digitala kommunikationens styrka som betydande förenklare och försnabbare av forskningsprocessen på global nivå har påvisats. Dessutom är det en positiv sak, att material av seriösa forskare, må vara inte alltid perfekt, kan konkurrera med ovetenskapliga material om utrymmet i offentligheten, i stället för att vara bakom betalväggar. Också journalister nås bättre av forskningen.

Man kan läsa mera om öppen tillgång till exempel på SPARC Europes webbplats. 

Humanister och data än en gång

 Förra veckan ordnades ett för mig speciellt roligt och intressant evenemang, då proffs från arkiv, bibliotek och museer sammanstrålade med sakkunniga inom forskningsdata. Min arbetsgivare CSC arbetar ju med forskare och digitala forskningsinfrastrukturer inom alla domäner och producerar för undervisnings- och kulturministeriets räkning bland annat Fairdata-tjänsterna, som ger forskare möjlighet har utan kostnad publicera sina forskningsdata på ett tryggt sätt. 

Som jag skrivit tidigare har humanister särskilda behov och utmaningar, men på många sätt är de ändå mycket mera liknande än man kunde tro med andra discipliner. Inom naturvetenskaper har man inte nödvändigtvis mindre komplicerad ontologi eller terminologi, och många gånger tampas man med liknande problem. En sak som ändå borde vara förhållandevis enkel att fixa inom humaniora är att dokumentera proveniens och säkra dokumentationen av de digitala metoderna. Att arkivera och dokumentera kod är inte oöverkomligt. Det finns lösningar för att hantera databaser och dynamiska data och beständiga identifierare. Det borde gå att göra interoperabel data och länka material och digitala objekt mellan organisationer. Det handlar bara om att implementera FAIR-principerna ens på basnivå.

Att dessa frågor inte är relevanta endast för humanister, utan för hela samhället, hänger ihop med de nya möjligheter som maskininlärning och artificiell intelligens erbjuder. Allt som har med språk och samhälle att göra har att göra med människor. För att vi ska kunna jobba bra med dessa nya verktyg i vårt samhälle behöver vi på riktigt bra data och datahantering av just den typ av data som människor åstadkommer.  Vi behöver förstå den ordentligt. Därför är humanisternas data så viktig och kvaliteten av så stor betydelse. Så Nationalbibliotekets initiativ är välkommet och diskussionen och samarbetet fortsätter.

Fairdata-palvelut ja tutkimusaineistojen pitkäaikaissäilytys from Jessica Parland-von Essen

Siffror med betydelse

Det finns sifferkombinationer som bär på betydelse. Och då avser jag inte numerologi, utan siffror som kan igenkännas som bärande en specifik innebörd i en viss kontext.  Ibland är kontexten snävare, ibland kan den täcka en hel kultur. Ibland är det lättare att utläsa betydelse i sifferserier, ibland svårare. Får du ett hotellrum med nummer 516, styr du antagligen stegen mot hissen och trycker på femte våningen. Om du får framför dig en sifferserie tolv siffror som börjar med 0400 tar du fram telefonen. Ett socialskyddsnummer känner du också sannolikt igen, liksom ett datum.

Detta handlar om siffror som har en specifik kulturellt definierad betydelse i sin kontext; de bär på information som människor kan läsa. De har också använts för att strukturera information. Åtminstone tidigare hade till exempel busslinjerna i huvudstadsregionen nummer som tydligt indikerade längs vilken huvudled de lämnade centrum och hur långt de gick. De mekaniska telefoncentralerna avslöjade vart man ringde rent geografiskt. Det kunde kallas att siffrorna innehöll semantisk information.

Buss 270 på Morbyvägen i Esbo, 1978.
Bild: Jan Backström, Esbo stadsmuseums samlingar.
CC-BY-ND 4.0

Digitaliseringen har utmanat detta. Om vi tar telefonnumren som ett exempel: numera avslöjar inte telefonnumret i Finland längre vilken operatör som används. Det har stora fördelar förstås, för den som äger numret: man behöver inte byta nummer när man byter operatör.  040, 0400 och 050 är nu om inte helt renonsa på information, endast bärare av historisk information. De berättar om proveniens, var numret skapats. De kan också kallas prefix eller namnrymder: tack vare dessa kan vi försäkra oss om att varje telefonnummer är unikt, eftersom det finns en registrator som övervakar respektive namnrymd.

Med hjälp av digitala register kan man ändå rätt enkelt frikoppla dylika unika identifierare från all semantisk betydelse. Till exempel inom biblioteksvärlden eller många andra system ordnade man förut saker och ting enligt olika klassificeringssystem för att senare kunna lokalisera dem och organisera dem. Till exempel enligt proveniens, alfabetet eller något annat för kontexten logiskt system, som kunde kompletteras med olika index och register. Numera ordnas saker i stället enligt accessionsordning till exempel på det franska nationalbiblioteket. Huller om buller, skulle en traditionalist som jag säga. Tack vare datasystemen kan man ändå mycket enkelt lokalisera det man behöver. Ofta tilldelas digitala objekt eller representationer något som kallas UUID, eftersom de är "i praktiken" unika koder och ligger som grund för en hel del identifierande inom många datorsystem. 

UUID är slumpmässiga hexadecimala sifferserier, ofta i formatet (8 siffror)-(4 siffror)-(4 siffror)-(4 siffror)-(12 siffror). Att de är hexadecimala betyder att de använder ett siffersystem baserat på 16 (man fortsätter alltså räkna från 9 med a, b, c, d, e och f). Det finns olika varianter av UUID, men i princip är poängen att man inte behöver ha något system för att kontrollera att de är unika, vilket givetvis har sina fördelar. Framför allt ekonomiskt sett, men även socialt.

Att avsäga sig all semantik i sifferserier har en del konsekvenser. Problemet med semantik är, att den obönhörligt föråldras förr eller senare. Den är avhängig av sin kontext och dessa är aldrig eviga. Liksom exemplet med telefonnummer visar, kan de ändå bära på proveniensinformation, som visserligen kan vara mycket relevant. Inte minst då vi talar om loggar, arkiv och andra funktioner där det kan vara viktigt att veta när och i vilket sammanhang en identifierare skapats. Accessionsnummer eller arkivsignum hanteras inom kontrollerade informationssystem och ger information som inte förändras, eftersom de innehåller historiska fakta.

Då systemplanerare ofta gärna utnyttjar de fördelar slumpmässiga och fristående sifferserier har, då de är unika oberoende av kontext, ser jag mig som humanist, semiotiker och historiker ofta som en besvärlig försvarare av människan som användare och av information som egenvärde. Även om kontexter, språk och kultur förändras, förändras teknologierna ofta minst lika snabbt. Jag tycker det är att undervärdera människors omdömesförmåga, att tro att de inte skulle kunna tolka historiska avlagringar (som kan vara relevant information!) i olika sifferserier eller identifierare. Tvärtom kan det vara viktigt för transparens och tolkning av information att inte alla betydelsefulla koder ersätts av randomiserade, stumma sifferserier. 

Låt oss alltså försvara semantikens plats också inom informationsteknologin och åtminstone göra väl avvägda beslut om hur vi namnger saker och ting. Att vårda semantiken innebär förstås mera arbete, men vi behöver väl inte alltid gå där ribban är lägst.  Också siffror kan vara talande namn på saker och ting, information för oss människor bortom tekniska informationssystem.

Ett område där man lagt till semantik under senare år 
är adresser. Numera innehåller siffran information om avståndet
från vägens början, vilket kan vara nog så nyttigt.

 

Vad är det nya normala?

 

I början

De första veckorna av distansarbete var tunga. Kommunikationen över webben är ineffektiv. Man måste vara på helspänn och närvarande på ett annat sätt än i ett fysiskt mötesrum, som är mycket mer förlåtande mot att tankarna vandrar. Det är lättare att läsa dynamiken, situationen. När man kan komma in med en kommentar, vem som lyssnar och vem som läser e-post (vilket är helt ok att göra, alla ärenden gäller inte alla lika mycket). 

Folk är ovana med alla appar, det dyker upp obekanta plattformar. Mötena är långa eftersom man fyller dem av gammal vana till utsatt tid. Vi behöver ju inte ens förflytta oss, det är bara att skärmhoppa från möte till möte.

Effektiveringen sätter in

Ha! Det går ju i själva verket mycket snabbare nu att avhandla saker, vi orkar inte diskutera runt så mycket. Mötestiderna halveras. Samtidigt måste man boka in kaffestunder, extra oplanerad tid för umgänge i teamet. Kalendern fylls ändå, spontaniteten undflyr. Chatten blir allt viktigare. Ex tempore videomöten är ett nytt fenomen. Så klart kan man ju göra så!

Åh! Det finns ju ledig tid i folks kalendrar mellan 8 och 9 på morgonen. Möten är inte lika utmattande längre, men de är flera, upp till sex eller åtta möten på en enda dag. De kan vara korta. Vi lär oss vara effektiva. Inget tjafs.

Vi har lärt oss

Dagarna är så fulla av möten, att vi lär oss boka in offline-tid för eget arbete och gemensam tid för gemensamt arbete. Vi lär oss avsluta möten före utsatt tid. Det behövs ofta ett möte för att få saker framåt, man märker det tydligt nu.  E-postdiskussioner blir lätt virriga och invecklade, det är svårt att validera att man uppnått en gemensam förståelse om vad som ska göras. Folk faller av då e-post drunknar för någon. 

Vi börjar tydligt se resultat där vi lyckats. Effektiviteten har varit häpnadsväckande. Samtidigt saknar vi de större sammanhangen, i synnerhet de nyare bland oss. Vi samarbetar effektivt med dem vi samarbetar med, med vad håller alla andra egentligen på med?

10 timmar skärmtid om dagen?

Jag har uppenbarligen vuxit fast vid mina skärmar.  Eftersom jag inte kan skriva ut något hemma, läser jag allt på skärm. Tittar på film på skärm. Att lyssna på podcast verkar också vara "skärmtid". Eftersom barnen är utspridda över världen, äger också söndagsbrunchen rum på Zoom. Whatsappar med släkt och vänner. Värst är kanske att jag inte ens tycker det är så jobbigt, jag ägnar mig åt annat också tillräckligt känns det som. Fritid finns utanför arbetstid.

Det nya normala

Vi tenderar ofta överdramatisera förändringar. Disruption hit och dit. Vad som egentligen hänt är att vi  tvingats till en effektivering av det vi gör. Men jag träffar människor betydligt mycket mer sällan nu. Trots att vi lärt oss kommunicera bättre över nätet, är kommunikationen förhållandevis krävande (ineffektiv). Ändå föredrar jag webben i många lägen. Chatt och zoom känns vilsammare, inte minst i mindre grupper. Telefonsamtal känns påträngande, jag har inte samma kontroll som i en chatt eller ett videomöte, över tidpunkten, över mediet. Jag drar mig för att ringa, i synnerhet utan att ha avtalat om saken först.  Svara hinner jag sällan under dagen, eftersom kalendern är full, också skrivtid måste jag helga för skrivande och läsande. Om det är viktigt kan man nog nå mig per e-post eller chatt ...

Det nya normala är ändå knappast en så stor omvälvning för de flesta av oss finländare. Det innebär sannolikt färre resor (hurra!) och mer flexibilitet och i vissa avseenden större effektivitet. Bra för miljön och för ekonomin.

Risken är att de goda kommunikatörerna tar ännu mera plats, när kommunikationen är svårare. Det betyder att vi alla måste anstränga oss att vara inkluderande och föra dialog med varandra, en respektfull dialog i de lämpliga kanalerna för varje situation och för olika personer.

Inkluderande digitalisering

Av en händelse blev jag utsedd till koordinator för tillgänglighet på jobbet. Det har tagit mig på ett intressant spår och jag har fått lära mig mycket nytt de senaste månaderna. Allt började ju egentligen med ett EU-direktiv som trädde i kraft redan för över två år sedan, och som sent omsider ledde till en uppdatering av den finska lagstiftningen i våras. Enligt den nya lagen måste offentliga digitala tjänster efter en övergångstid vara tillgängliga för en större del av befolkningen. Det är en fråga om jämlikhet, att man gör också digitala miljöer sådana, att människor med olika slag av handikapp, tillfälliga eller bestående, kan ta del av dem.

Allra mest handlar det bara om att man har den kompetens som behövs, att göra saker på rätt sätt och inte av ren okunskap göra en webbplats möjlig att använda för någon som inte kan se eller har svårt att använda en mus. Digitala redskap erbjuder fina möjligheter bara man använder dem. Med lite omsorg kan en tjänst vara tillgänglig för så många fler. Dessutom är tillgänglig design allmänt taget användarvänlig och smart. Vi är många som uppskattar till exempel en redig layout, klart språk, tillräcklig kontrast och text på video.

För att kunna delta i arbetsliv och studier behöver man idag i praktiken alltid datorer. Också blinda människor kan bra använda dem. Men då förutsätter det att utvecklarna inte har gjort dumheter som att använda html-koden på ologiska sätt, genom att till exempel använda title- och header-taggar fel, eller glömt att kolla att man kan använda sidan utan mus. Också de som producerar innehåll borde tänka på till exempel hur man formulerar länkar och alt-texter eller hurdana filer man laddar upp. De måste innehålla relevant information, inget annat. Också andra handikapp kan och bör beaktas med lite eftertanke. Efter ett armbrott kan vem som helst behöva använda datorn med en hand en tid.

Det är Södra Finlands regionförvaltningsverk som övervakar och informerar om webbtillgänglighet. Det är ju ingalunda så, att bara de som lagen förpliktar borde följa dessa goda metoder. Det handlar ju helt enkelt om att göra kvalitet, och också om att kunna nå ut och betjäna flera människor. När som helst kan vi själva eller våra närmaste vara beroende av att någon gjort sig det lilla extra besväret att tänka efter lite. Och firman som dissade kunden som inte kunde sända in sin beställning missade affären.

Här en reklamvideo som visar ett hjälpmedel, ett Braille-gränssnitt. 

Ett annat sätt att bekanta sig är att testa en skärmläsare. Man inser snabbt hur annorlunda den digitala världen ter sig för en som inte ser ...

Historia på Ode

I dag ordnade Helsingfors stads historiekommitté ett litet seminarium kring en del av det som producerats under de senaste åren. Förutom otroligt fina böcker av eminenta forskare (som dessutom är roliga att läsa) presenterades de digitala projekt som gjorts för minnesåret av 1918. Dels handlar det om en webbplats, dels om ett virtuellt minnesmärke, som det faktiskt är värt att gå och kolla om man har tid. Man får kolla det om man frågar efter det vid lånedisken i biblioteket. Eftersom många röda begravdes i Sandhamn, som i dag är militärområde, kan man inte besöka minnesmärket, som ändå är värdefullt. Virtualupplevelsen är fin. Det tar ungefär 5 minuter. Rekommenderas.

Vad är äkta i en virtuell värld?

I går fick jag första gången vara opponent i en disputation. Det var Lauri Viinikkala som disputerade med en avhandling som på svenska kunde heta Digitala lögner eller historisk kunskap? Relationen mellan den fysiska verkligheten, narrativet och historisk kunskap i representationer av det förlutna i applikationer som utnyttjar mixed reality.

Fast egentligen går det inte att översätta exakt, för narrativet betyder här i själva verket berättandet och enligt Viinikkala finns det oftast flera närvarande parallella narrativ då vi har att göra med förbättrad eller förhöjd verklighet. Och att säga "mixed reality" (på finska yhdistetty todellisuus) kan också diskuteras, eller bör egentligen specificeras. Viinikkala har varit med om att konstruera ett flertal applikationer där man utnyttjat olika kombinationer av såväl rent fiktiva element, spelelement, tredimensionella (re)konstruktioner av människor, föremål och miljöer, textuella kommentarer och källhänvisningar och platsbunden geodata och videobild i realtid. Genom att kombinera dessa på olika sätt åstadkommer man lätt en epistemologisk röra som heter duga. Det gynnar varken den som försöker förmedla information eller den som ska ta emot den. Därför är Viinikkalas krtitiska analys av vad man håller på med och strävar till av stor betydelse. Vi historiker befinner oss i för oss nya domäner när vi ska försöka förmedla kunskap om historien visuellt och ännu svårare, interaktivt.


Om man till exempel tittar på den gamla domkyrkan i Åbo, ser man ett utrymme som förändrats mycket under seklernas gång. I dag kan man t ex komma dit med en Stigakälke (se bilden). Inredningen har gjorts om i flera omgångar. Fortfarande vet vi att kyrkan är äkta, autentisk. Det är samma byggnad, samma stenar i ett kontiuum genom tid och rum.

Om vi, som Viinikkala gjort, däremot bygger en digital rekonstruktion av en kyrka som inte längre finns, blir frågan om autenticitet genast mycket svårare. Vad är autentiskt? Om vi avbildar kyrkan såsom den sannolikt såg ut vid en viss given tidpunkt (t ex under slutet av 1500-talet) kan vi göra det autentiskt genom att välja inredning och andra element enligt vad som var sannolikt vid denna tid, på basis av vad vi vet genom arkeologiska utgrävningar eller dokumentation från andra samtida, liknande objekt. Men detta är något helt annat än den fysiska autenticiteten i Åbo domkyrka. Åbo domkyrka i dag är i stället helt "oautentiskt", olik, i förhållande hur kyrkan var på 1500-talet. Det här är frågor som blir helt akuta när vi arbetar med digitala medier. Viinikkala dissekerar autenticitetens olika dimensioner och delar upp den i två huvudtyper: dels sådan historisk, fysisk autenicitet ("äkta gammalt"), dels autenticitet som bygger på motsvarighet eller överensstämmelse med det vi vet om den historien (inte t ex anakronistiskt, utan "historiskt korrekt").

Nå väl, detta var en mycket förenklad bild av en del av vad avhandlingen berörde, och i praktiken opererar historiker alltid med olika grader av sannolikheter, tolkningar och berättelser om sammanhang och processer. Då vi gör en virtuell historisk rekonstruktion är det en verklig utmaning att förmedla dessa aspekter på ett klart sätt. Samtidigt som vi kan erbjuda upplevelser och erfarenheter och därigenom kunskap om en historisk tid, är vi tvungna att göra otaliga val, förenkla, lägga till och ta ifrån för att få fram den information vi vill förmedla. Och vi måste vara ärliga och transparenta med vad som är hittepå, vad som är en kvalificerad gissning, vad som är sannolikt korrekt och vad som är hårda fakta.

De digitala medierna ger många möjligheter att förmedla kunskap. Till exempel kan man visa alternativa möjligheter som likvärdiga (t ex hurdan modell ett tak haft, i fallet med den helt rekonstruerade kyrkan). I en fysisk rekonstruktion kan man välja bara ett alternativ att förverkliga. I en digital värld kan man bädda in källor, bakgrundsinformation, länkar och mycket annat. I diskussionerna på karonkan gick diskussionen vidare in på hur man kunde försöka skapa en virtuell värld där man dämpa den förförståelse dagens människor har, på grund av att vi besitter en massa information som individerna i historien inte hade. Om vi till exempel skulle vilja återskapa erfarenheten av hur det var att vara tysk i 1930-talets Tyskland ... är det ens möjligt? Att förstå hur folk levde sina liv, tolkade vad som hände, vad de såg och upplevde, innan resten av historien hade hänt och skrivits? Mycket diskussion handlade förstås också om erfarenheten och icke-språklig information överlag.

Det skulle vara mycket viktig att historiker är aktiva och drivande då virtualteknologierna utvecklas. Vi borde inte begränsa oss till vad som nu är möjligt, utan vad som borde vara möjligt. Då behöver man också just dylik analys av vad vi ens har att göra med, först sedan kan vi förmedla det vi vill på ett effektivt sätt. Det skulle också vara oerhört viktigt, att det kunde göras långsiktigt. Det kräver att vi kommer överens om både teknologiska lösningar och handlingsmodeller.


Det var en mycket fin dag jag hade och jag är glad att jag vågade mig på att fungera som opponent. Det var förstås enkelt, när disputanden var klartänkt och inte lät sig blandas bort av mig, trots försök.



Tillägg:  apropå virtuella världar och historia: kolla in den nya minnesmärket i Sandhamn. Eftersom de finns på militärområde, var det virtuella minnesmärket ett viktigt komplement, tyckte också vi i historiekommittén.

Tid för reflektion kring det digitala

I år har jag en rätt digitalt bevandrad grupp på min Kulturen digitala dimensioner-kurs. Kursen går i år över hela vårterminen, vilket jag nog välkomnar. Jag ser gärna att studenterna har lite mer tid att ägna sig åt sina uppgifter. Det är inga lätta saker de ska tampas med och det är värdefullt om de hinner fundera lite på saker och ting. Det är liksom det som är meningen, framför allt: att man ska reflektera över fenomen, digitaliseringens innebörd och konsekvenser. Det är stora saker det gäller.

I dag plågade jag dem med lite fåniga saker också, ett par aktiverande, småfrusterande uppgifter. En gick ut på att jag gick igenom den tekniska utvecklingen via årtal för olika företags grundande. Det är nyttigt nämligen dels att bena lite i vilka nya funktionaliteter som kommit och när det skett. Många gånger blir man ju lite förvånad. Listan är förstås lite random i den meningen, att jag valt bränd som jag inbillar mig att någon kan känna till, snarare än den som på riktigt varit först ute med något eller dylikt. En del viktiga, som Wordpress och Wikipedia, saknas också, märker jag.


Jag ids inte skriva här vilken sak (på vissa ställen var det fenomen snarare än funktionalitet) jag tog upp som signifikant tips vid respektive varumärke. Det kan ni ju fundera på själva ...


1865 Nokia
1906 Xerox (tips: inte kopiering ...)
1911 IBM
1946 Sony

1975 Microsoft
1976 Apple
1991 Linux
1994 Amazon
1995 MySQL, eBay, Yahoo!

1997 Netflix
1998 PayPal, Google
1999 Blogger
2000 IRC galleria
2003 Second Life, MySpace, Skype, The Pirate Bay

2004 Facebook, World of Warcraft, Google Maps
2005 YouTube, Reddit
2006 Jaiku, Twitter, Spotify, Pinterest
2009 WhatsApp, Minecraft
2010 Instagram
2011 SnapChat

Det är nog många tjänster och fenomen som påverkat vårt samhälle kraftigt, inte minst de senaste decennierna. Som debriefing kan man läsa om läget i Finland 2018 (på finska). Om det nu alls lättar på eventuell digiångest.

Samtal

Finlandsinstituten i Rom, Aten, Mellan-Östern och Japan har ett eget projekt för öppen forskningsdata och på fredagen hakade jag på deras mycket högklassiga seminarium på slutet. Det handlade mycket om arkeologiska data,  CIDOC CRM och databaser, men också om informationshantering i allmänhet. Läget är inte alltid enkelt för dylika internationella aktörer, som jobbar över gränser på flera olika sätt. Kvällen fortsatte med långa diskussioner om allt från spel till beständiga identifierare. Inbjudna utländska sakkunniga gav nya infallsvinklar.

I dag satt ett litet gäng av AnkSome och diskuterade och planerade. Det var mycket vilsamt, intressant och givande att diskutera kring digitalisering i lugn och ro (vi använde fem timmar). Under en sådan diskussion hann man göra både kritisk analys och återknyta till olika teman flera gånger.  Mycket kretsade kring att många verkar tycka det finns en massa problem med webben, sociala medier, skärmtid, digitalisering, splittring och så vidare, men när man riktigt synar saken är det sist och slutligen svårt att peka på vad som är det egentliga, riktiga Problemet, och ännu mindre vilken relation detta Problem egentligen har till det digitala. Och vem som egentligen borde göra vad för att åtgärda Problemet.

Men visst gick vi igenom både utmaningar (digital kompetensutveckling i och utanför skolan, brist på vila och fokus i vardagen, journalistikens svårigheter att tackla forskning och fakta, oöverskådligheten och osäkerheten som leder till resignation och längtan efter svartvita lösningar, persondata och det eviga mätandet, algoritmernas ogenomskinlighet och påverkan, bristen på icke-kommersiella utrymmen på webben ...) och möjliga lösningar (här blev listan betydligt kortare, och på många blev svaret (tror jag) att tidens gång löser problemen, kanske).

Ganska klart kändes det att "sociala medier" som finlandssvensk angelägenhet tappat aktualitet. Facebook har blivit alltmer irrelevant, i och med att till och med evenemang och grupper faller ur flödet. Dessa har ändå varit den viktigaste orsaken för många att hänga kvar. När algoritmerna missar detta, är det nog definitivt början på slutet, tänker jag.

Det fanns ändå många viktiga frågor som handlar om förändringen digitaliseringen innebär och som man borde diskutera. Vi funderade lite på om man borde göra en podd helt enkelt i stället, med "modern mediekritik" som tema. Jag tror att det fanns en hel del i dagens diskussion, som kunde ha platsat i en sådan podd med en tillräckligt bred syn på vad medier är idag. Fast allra mest skulle jag tycka det var roligt att bara regelbundet ha dylika lite djupare diskussioner om de här sakerna. Själv tycker jag allmänt taget vi har rätt lite mediekritik och samhällsdiskussion på finlandssvenska. Vad tror ni, skulle någon orka lyssna?

Ur diskussionen om algoritmer. DuckDuckGos sökresultat är tänkvärt ...
Man hittar genast både hur man tillreder och var man köper silvervatten.
Enda fakta utgörs av den korta Wikipedia-artikeln. Övriga sökträffar var reklamer för produkter.

Personliga nyheter

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1200083/articles/3069631

I de digitala tidningarna saknas oftast småannonserna. De har alla tillåtits utvandra till andra digitala plattformar som Tori eller Facebook. Det har skett en intressant tudelning i och med att det privata användargenererade materialet inte har flyttat med in i de digitala kanalerna tillsammans med journalistiken. Där har man har i stället börjat producera feature-material för att göra tidningsinnehållet socialt och personligt relevant.

Nyheterna som berör livet, socialt och direkt, har fått ge vika för "intressanta berättelser" om människor som vi kunde känna. Små företag annonserar också via de stora internationella kanalerna på webben. Det är både enklare och billigare. Den lokala företagaren hittar du snarare på Instagram än på Hesaris webbsidor. Det personligt, nära och reellt berörande har i den digitala tidningen ersatts med generiskt och explicit mer emotionellt material. I de redigerande nyhetskanalerna måste de tidigare gemensamt omfattade sociala konnotationerna nu elaboreras, öppnas upp, författas, analyseras och bearbetas. Man måste jobba fram och vika ut fenomenen och deras känslomässiga och sociala sidor i artiklar som fyller uppslag. Det som är "nära" läsaren är nu något annat. Det allmänmänskliga sätts under mikroskop, det unika blir universellt i det digitala. I papperstidningen ger uppslagen av familjeannonser en motsatt ingång: det individuella är gemensamt.

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1200083/articles/3069631

#passemma - långsiktigt digitalt bevarande 3 år!

Frågade halvt på skämt deltagarna om man borde bevara så mycket som möjligt (grön)
ett urval i begripligt format (gul) eller bittar, AI fixar resten (blå).

I dag samlades över hundra personer på CSC för att diskutera långsiktigt bevarande. Vi hade gäster från både Nederländerna och Tyskland och kontentan blev nog att det överallt behövs lika stora nätverk och lika mycket samarbete för att få saker att rulla på allvar.

De finska tjänsterna håller hög nivå, det behöver man inte sticka under stol med. Poängen är att då man faktiskt på allvar ger sin in på att bevara digitalt räcker det inte att ha massor med backup-kopior, utan bevaringen handlar om att också hålla reda på den logiska nivån (t ex administrativa aspekter) och den semantiska nivån (det vill säga att man faktiskt ser till att informationen är begriplig också om hundra år). Ni förstår att det handlar om rätt annorlunda saker än att ha några extra kopior. När filformat, mjuk- och hårdvara föråldrats för länge sedan och man fortfarande vill kunna hitta och utnyttja gamla webbsidor, video osv. behövs mycket planering och information, metadata. Och det är verkligen så att det behövs både brett och djupgående samarbete mellan sakkunniga på olika håll och inom olika områden. Vilket också var dagens tema. Samarbete.

Samtidigt känns det som vi bara är i början av en lång väg. Vi har kommit långt, men fortfarande uppstår hela tiden nya frågor som måste lösas och som måste lösas tillsammans. Arbetet kräver mycket resurser också på arkiv, bibliotek och museer, som redan är sakkunniga och har lagstadgade uppdrag inom informationsförvaltning och bevarande. Att det kommer att kräva ännu mera arbete inom forskningssektorn blir allt mer uppenbart. Forskningsdata är mer varierande och administration och existerande system mindre täckande. Men det är viktigt att vi inte ger upp, utan jobbar på, steg för steg. Det enda sättet att gå tillväga är att göra som vi redan börjat göra: att lösa ett problem åt gången. Jobbet tar nämligen aldrig slut.

Digital mångfald och enfald

Jakten på hatpropaganda, "hate speech" går het. Man försöker göra det både maskinellt  och manuellt. På Facebook tror man på ett entydigt, globalt och allmänmänskligt binärt regelverk för människor att ty sig till, när de bedömer vad som ska tas bort och vad som får vara kvar på webben. Reglerna har blivit allt mer specifika. Samtidigt är det meningen är att det ska vara samma regler som gäller för t ex vad som är för mycket nakenhet,  oberoende av kultur. Eller att det inte skulle vara någon skillnad på om man skäller på en etnisk grupp oberoende av om den är i en minoritetsställning, kanske hotad, eller är en majoritetskultur med trygg ställning i samhällets maktapparat.

Då det gäller användning av maskininlärning har vi samma problem som alltid: data reproducerar också strukturer och fenomen som är oönskade, om man inte aktivt ingriper med den human utvärdering. Att medvetet försöka programmera etik är något man idag ändå är tvungen till. Man kan kanske åstadkomma förändringar som för samhället i en riktning som av de flesta uppfattas som bättre - om man lyckas implementera faktiskt delade allmänmänskliga värderingar. Då det gäller relativt enkla val kan man förutom rena "värdekalkyler" försöka inkludera data om en regerande allmän moral. Ett problem är enligt mig att moral ytterst baserar sig på känslor, eller åtminstone är de en mycket viktig del av att fatta beslut om vad som är upprörande, skadligt eller fel. Men de är svårt att tänka sig en mjukvara som lider av dåligt samvete eller kan förhålla sig genuint empatiskt och kanske till och med fatta ett (till synes) irrationellt beslut på basis av det.

Ett annat grundproblem är alltså kontextens betydelse, vilket blir pinsamt tydligt just i jakten på hatpropaganda. Den naiva tanken om att det vore möjligt att nog ha olika språkversioner av en webbtjänst, men på alla andra sätt helt frånse kulturella och samhälleliga skillnader, är förutom tekniskt också etiskt bekväm. Man låtsas att ens egen referens och kontext är universell, varmed man slipper den besvärliga frågan om vem som har tolkningsföreträde och rätt att avgöra vad som är tillåtet vs förbjudet i olika sammanhang. Att saker som är tabu, stötande eller förbjudet och i vilken krets (ensam, i intima förhållanden, i familjen, i en närmare krets, inför ett större gäng, "offentligt") varierar otroligt mycket, är ett obekvämt faktum. De många dimensionerna som kontexter av politik och makt, humor, satir eller konst ger, kollrar på nolltid bort både maskiner och de anonyma människor som ska tolka material på några sekunder.

De överstora webbföretagen har problem också på andra sätt. Silicon Valley blir allt mer trögt och lider av enögdhet och startup-ekosystemets utarmning. De stora slukar de små, de begåvade individerna försvinner in i storbolagens slutna bubblor. En del ploppar ut, andra lyckas hålla sin profil, men många försvinner för evigt. Jag tror i alla fall att här finns en orsak att det kommit en hel del framgångsrika bolag från Sverige och Finland. Den orsaken är, att det finns mer utrymme i marginalen. En ytterligare fördel är att små kulturer har lättare att förstå behovet av mångfald. Vi har en stor styrka här. Problemet finns i bristen på kapital och mänskliga resurser. Lyckligtvis har vi inte en helt lika debil invandringspolitik som USA och Storbritannien utmärker sig med. Tvärtom har vi en möjlighet att fylla det skriande, och jag menar verkligen skriande, behovet på starkt kunnande inom åtminstone vissa delområden inom it med människor från andra länder och kulturer.