Ett intressant projekt

Det känns rätt otroligt, att det är mindre än ett år sedan Kenneth Nyberg och jag slog näven i bordet och beslöt oss för att tillsammans skriva den bok vi båda grunnat på en tid. Vi hade båda undervisat på var sitt håll, han i Göteborg och jag i Helsingfors, om digital humaniora och de utmaningar digitaliseringen av hela vårt samhälle och forskningen innebär för historikerna och historieskrivningen. Så hade vi upptäckt varandra på Twitter och i bloggosfären och efter att ha växlat några mejl och sammanstrålat i maj i Malmö och diskuterat saken ett antal timmar satte vi i gång med Historia i en digital värld.

Hela processen har varit närmast osannolik. Vi har båda jobbat som små idioter och pressat oss själva och varandra på text enligt en ganska hård tidtabell (med tanke på att vi båda har en hel del annat för oss också), men det har gått bra och varit jätteroligt och givande. Jag skulle inte ha kommit så här långt, så här snabbt, utan Kenneths fantastiska kompetens vad gäller skrivande, pedagogik och textredigering. Att han dessutom är så samvetsgrann och bra på Wordpress, har ju inte slagit hål i sidan, precis. Vi följer varandras tankegångar väl, tror jag, vilket nog kanske syns i att vi kunnat producera en så här pass enhetlig text trots att vi fortfarande bara träffats två, tre gånger och fört ungefär lika många samtal per Skype.

Vi har jobbat med texterna på Google Drive, där vi också tillsammans arbetat med texterna för fördjupningarna. Dem är vi mycket glada över, det är alla små pärlor i sitt slag. Vi har fått en del respons, några tips och korrigeringar på det olika textsnuttarna. Men nu tycker vi att vi i princip skrivit färdigt det vi ville säga, eller klarar av att säga, i detta skede. Vi skulle gärna rätt snart göra texten tillgänglig också som en bearbetad bok, men före det vill vi gärna ännu har synpunkter på helheten.

Problemet är att det händer så mycket i rasande takt på området, samtidigt som det pågår en eller kanske flera djupa strukturella förändringar i vetenskapssamfundet och hela samhället, som hänger samman med utvecklingen. Det är mycket svårt att få en helhetsbild, samtidigt som det är just det vi måste försöka skapa oss. Historiker, om några, är experter på just sådana saker, varför vi väntar med spänning på kommentarer av också sådana historiker som inte tidigare funderat så mycket på dessa frågor. Samtidigt gäller det frågor som berör alla minnesorganisationer på ett drastiskt sätt: vad ändras och vad är bestående i deras uppdrag? Jag hoppas denna bok kan hjälpa människor inom till exempel arkivsektorn att reflektera och prioritera kring dessa saker. Vi hoppas förstås på att få kommentarer av folk med olika intressen och kompetenser, eftersom vi tangerar en hel del olika områden och discipliner. Boken är avsedd som en introduktion till många specifika saker, men också en slags syntes eller sammanfattning, som kontextualiserar många samtidsfenomen.

Vi kommer nu att vänta och pusta ut ett par månader och sedan ta itu med att redigera materialet. Då kommer alla kommentarer att vara värdefulla. Jag har plockat ihop det mesta av materialet i en pdf, som man kan få på e-posten om man vill läsa texten på papper. Om någon vill läsa och kommentera, hör av er, i bloggen här, på projektets sajt, per e-post eller twitter .... Man kan förstås fortfarande gärna kommentera enskilda avsnitt, dispositionen osv.

Kenneth har förresten också reflekterat över projektet i sin blogg.

Bloggandets ädla konst

En kompis bad mig om tre korta råd för bloggande. Jag vet nu inte om jag är rätt person att svara på det, så många läsare har jag trots allt inte. Men jag kunde ändå ganska snabbt haspla ur mig tre poänger som jag tycker är viktiga.

1. Blogga hellre ofta och kort än sällan och långt. 
2. Fila inte för mycket, men tänk på vad du vill få sagt. Snyggt och gott spåk är bra, men innehållet är viktigast.
3. Tänk på rubriksättningen, välj talande och inte för kryptiska rubriker, använd nyckelord i rubriken, använd taggar/etiketter.

Jag vet nu verkligen inte om jag lever upp till något av dessa. En viktig sak, tycker jag själv, är att man inte gör tröskeln för hög för sig själv. Därför är det bra att blogga kort och ofta om man är en person som har svårt att släppa ifrån sig material. Då blir inläggen också kortare, mer fokuserade och man når också flera läsare.

Kompisens kommentar: "Det är som regler för reklamspråk". Ja wohl, så är det väl. Pang på rödbetan. Klart och tydligt. Bra träning för oss forskare också.

Skriva, studentskrivningar

Råkade höra delar av en rätt intressant diskussion i radio (på finska) om studentskrivningarna och utvecklandet av dem. Man diskuterade, givetvis, om man borde ta i bruk datorer under proven. Diskussionsdeltagarna var överens om att det är en alldeles annan sak att producera text för hand.  Är det en färdighet studenterna behöver ha i dagens värld? Är det så att man borde övergå helt från det ena till det andra, eller borde man se till att träna upp båda? En sak de inte egentligen tog upp  var att man vid åtminstone Helsingfors Universitet vad jag vet inte i normala fall skriver tenter på dator. Så åtminstone med tanke på vissa studier behövs färdigheten att komponera handskrivna längre texter.

Om den digitala texten och produktion av den kan man läsa i Pelle Snickars text. Jag har också själv lite tangerat frågan i ett tidigare inlägg. Man kanske kan vara överens om att det inte vore helt fel att inkludera datoranvändning och webb i studentskrivningarna. Det skulle mer motsvara och mäta de kompetenser man behöver till exempel i arbetslivet och stora delar av studierna. Men bör vi också hålla fast vid de handskrivna uppgifterna, som ska skrivas utgående från det man har i sitt eget huvud? Ska vi tvinga barn och unga lära sig att disponera och planera en argumentation och resonemang med eftertanke innan man börjar ösa ur sig text? Att ta till sig information som blir till kunskap i huvudet, istället för att bara vara duktiga på att kryssa på informationsoceanerna och plocka lämpliga bitar och argument? Utvecklar det oss till mer eftertänksamma och djupare reflekterande människor?

Eller är det bara äldre digitala invandrares romantiserande idéer?

Undrar en som inte skrivit en längre text för hand på väldigt länge ...

Den populärvetenskapliga textens struktur

Det allra viktigaste är att man inte skriver som man forskat. Forskningen och dess argumentation måste ha mognat så mycket att man kan se på vad man gjort och vad man egentligen vill ha sagt. Vilka resultaten och de viktigaste resonemangen är. Det är dem man ska ge en dramaturgi. Som historikern Henrik Stenius sade under en föreläsning under min studietid: ”Ner med isomorfin!” Tänk i stället på att skriva en medryckande text.

En populärvetenskaplig text kan endast i undantagsfall presenteras som en berättelse om själva forskningsprocessen. Och det är mycket bra att skona läsaren från att veta hela bokens struktur och hur allt kommer att sluta redan efter det första kapitlet. Texter som börjar med en minutiös redogörelse för själva dispositionen är mördande tråkiga. På riktigt. Det är varken upplysande eller pedagogiskt. Ingen kommer ändå ihåg dylikt rabblande efter att man tragglat sig igenom det. Däremot kan man i stället se till att man har en innehållsförteckning och rubriker som hjälper läsaren att gestalta textens struktur.

För det andra: Pang på rödbetan! Man ska inte börja med de gamla grekerna, om texten inte huvudsakligen behandlar just dem! Trots att berättelsen som form och en narrativ struktur lätt inbjuder till ett kronologiskt grepp, skall man inte förfalla till att börja med en bakgrund som är väldigt fjärran från ämnet. Det är inte bra att börja med bakgrunden, man skall börja med pudelns kärna. Fast den kan vara presenterad i en maskerad form, som en dramatisk händelse, fråga eller utsaga. Väck nyfikenhet, förundran eller någon annan stark känsla genast på första sidan.

Många gillar att börja en text med något citat eller motto. Själv hör jag till dem som lätt hoppar över citat, eftersom jag vill komma till saken. Långa citat ter sig väldigt lätt lösryckta för läsaren. I synnerhet om man börjar med ett citat. Men det är förstås en smaksak. Att man för sig själv under skrivprocessen haft ett motto behöver ändå inte betyda att man börjar med det. Ner med isomorfin.

Av Matti Klinge har jag hört följande goda råd om hur man kan strukturera en text: tänk tre delar. Den första delen är en allegrodel (Klinge orerade utgående en sonatmetafor), dvs en medryckande och snabb del, med klara händelseförlopp som för texten framåt. Man ska fånga läsaren i början och bevisa att ämnet inte är tråkigt, fast det kan vara svårt. Diskutera med konkreta exempel, som läsaren har lätt att relatera till.

Den andra delen är en långsammare del, där man kan överge det konkreta för mer analytiska diskussioner. Kronologin blir underordnad andra strukturer. Nu, då man fångat läsaren och visat värdet i det man gör, kan man fördjupa och vidga perspektiven åt överraskande håll. Glöm inte överraskningarna!

Den sista delen blir en mer storstilad final där man drar ihop alla teman, återkommer till dem och sammanför dem till nya slutsatser och insikter. Då man skriver denna del måste man ge läsaren något nytt, tycker jag. I vetenskapliga sammanhang sägs ofta att man inte får lyfta in nya argument i den sammanfattande diskussionen. Detta gäller åtminstone inte populärvetenskaplig text. Håll tvärtom spänningen uppe till slutet. Den dramatiska spänningen kan bra fortsätta till den sista meningen.

Viktigt är att man lämnar bort all teori, metod och andra element som hör till forskningsprocessen. Så långt man kan. Om man inte vill lyfta fram någon enskild grej som ett narrativt spännande element. Men en bra skribent kan förklara saker utan att krångla till dem.

Om populärt skrivande

Människan gestaltar komplicerade sammanhang genom berättelser. I dem kan man beskriva olika aspekter på fenomen, relationer och processer. Det är ett för oss logiskt sätt att förenkla och förstå världen, inte minst ett sätt att komma utanför vår egen omedelbara upplevelsevärld. Genom en god historia kan ett för oss tidigare obegripligt perspektiv eller samband plötsligt te sig logiskt och rationellt.

En berättelse som handlar om människor (eller djur) ger oss identifikationsobjekt och fönster in i andra tider eller kulturer. Därför är det ett bra och enkelt sätt att inbjuda till läsning, att berätta om erfarenheter eller händelseförlopp, och presentera dem som meningsfulla, kanske dramatiska och spännande. I den klassiska retoriken kallas sådana för exempla. Det är litteraturens stora kraft, förmågan att locka till läsning och nya insikter.

En medryckande text erbjuder genast i början en erfarenhet, en känsla. Den väcker också nyfikenhet, frågor. Hur är det möjligt? Varför gick det så? Vad hände sedan? Skriver man en bok har man några sidor på sig att fånga läsaren. Skriver man på webben har man bara ett par meningar att använda innan läsaren överger en, om man inte lyckats väcka en reaktion. Högst.

Samtidigt är det mycket farligt att skriva berättelser. Det beror på att är väldigt lätt att skapa falska orsakssamband. Det är något man måste vara mycket, mycket försiktig med om man skriver populärvetenskaplig text. Det är inte utan orsak Kant ansåg kausaliteten höra till förnuftets strukturer, kategorierna. Den är en av de grundläggande egenskaper vi tillskriver vår värld i likhet med tid och rum. Att se orsak och verkan är ett sätt att förstå världen.

Inom vetenskapen hör ändå kausalitetssambanden till det allra svåraste. Några menar till och med att de är omöjliga att påvisa entydigt inom humaniora. Utmaningen är alltså att kunna skriva en logisk berättelse utan att ge sken av man har ett fullständigt svar på varför något hänt eller någon handlat på ett visst sätt.

Ändå är berättelsen som format att rekommendera att använda åtminstone bitvis i en populärvetenskaplig text. Att illustrera med intressanta exempel gör texten mer levande och den känns mer relevant för gemene läsare om den erbjuder identifikationsobjekt och narrativa element.