I morse ordnades ett frukostmöte på Café Aschan av Europeana med samarbetsparter. Det är en tid sedan jag haft tid och möjlighet att vara med i dessa kretsar och det var många glada återseenden åtminstone för min del. Tillställningen inleddes med en presentation av Europeana, som verkligen vuxit och mognat till ett oerhört intressant projekt. Bland annat puffades de nya drömmarna och det fina crowdsourcing- och materialinsamlingsprojektet om första världskriget. Man jobbar på ett fint sätt med delaktighet och öppen länkad data. Det handlar om att se informationsresurser som just resurser och utnyttja dem så effektivt som möjligt. Man kunde lära av denna ansats på många håll inom vårt samhälle.
Efter inledningen ordnades en diskussion om digitalkultur. Det kom flera kommentarer om att alla fyra deltagare var kvinnor, vilket förstås var en trevlig slump. Diskussionen var mycket intressant, men jag var tyvärr tvungen att springa därifrån innan den tog slut. Under diskussionen kom i alla fall flera viktiga aspekter fram, som jag också grunnat på, inte minst behovet av ordentliga informationsstrukturer för att ny kunskap verkligen ska kunna uppstå.
Minna Karvonen från Kultur-och undervisningsministeriet tog också upp en annan sak jag varit inne på, nämligen problemet med lärare som är osäkra på teknik och elever som tror att de behärskar allt som har med det digitala att göra, även innehållsmässigt. Minna lyckades formulera det mycket bättre än jag någonsin kunnat: lärarna kan kritisk läsning och substans, men de känner ofta mycket stor osäkerhet inför de tekniskt självtillräckliga eleverna, vilket förhindrar eller försvårar överföringen av den viktiga kompetensen kritisk läsning, mm. Hon kallade detta för osäkerhetsglapp (epävarmuuskuilu, tror jag det finska ordet var). Om vi inte tar i denna problematik i rask takt och ordentligt, kan vi få en del negativa följder senare.
Rykten gick också om att nationell dataaggregering kanske lite tonats ned inom Europeana. Jag tror det kan vara rätt tänkt, eftersom det kan påverka datans kvalitet negativt. Dessutom är det mycket viktigt att alla minnesorganisationer faktiskt förstår att de själva bär ett ansvar för att också öppna sin egen data direkt. När man en gång vågat öppna (för det handlar om att våga, det framkom i dag igen) via Europeana, ska man inte stanna där, utan också öppna sin okorrumperade data för världen direkt.
Redan år 2003 antogs inom EU ett direktiv för att myndigheters data i mån av möjlighet ska göras till öppna data. De senaste åren har man arbetat med en uppdatering för att explicit inkludera kulturarvssektorn. I det nya nu godkända direktivet stipuleras att också återanvändning är tillåtet, myndigheter har alltså ingen upphovsrätt på sina material. Om priser uppbärs får de vara högst "marginella". Och det enligt mig personligen minst lika viktiga: data ska erbjudas i maskinläsbar form. Detta kommer att gälla senast 2015.
Eftersom det tekniskt är en simpel sak att erbjuda data öppet också i maskinläsbar form kan man hoppas att ABM-sektorn inte väntar till 2015. Dessutom, vad gäller Finland, kommer det i de flesta fall enligt min tolkning inte att kvalificera att erbjuda data via Finna eller Europeana. Detta beror på att för mycket information blir utanför. Det gäller för åtminstone de större institutionerna att erbjuda egna öppna gränssnitt. Centralindexen kräver nämligen konvertering från ett metadataschema till ett annat, varvid informationsförlust är oundviklig.
Största delen av kulturarvssektorn har nog orsak att skämmas för att de inte öppnat mer data redan. Även om man inte kan öppna allt, har alla något de kunde ha släppt för länge sedan. Det är varken dyrt eller svårt. Genom att inte bygga öppna gränssnitt har de förhindrat användningen av material som är viktiga för kulturliv, bildning och turism- och andra näringar under flera år redan. Svepskälen är oändliga. Nu har vi i alla fall EU explicit på öppenhetens sida. För arkiv, museer och bibliotek gäller ändå samma sak som tidigare: att välja mellan synlighet och relevans på den nya offenlighetens villkor, eller att marginalisera sig. Går man där ribban är lägst hamnar man sannolikt i det senare även om man följer det nya direktivet.
Det är det här med appar: "Vi gör en app, för det ska man ha!" Lite som: "Vi gör en webbsida/facebookgrupp, för det ska man ha …" Det är bara det att man kan göra så många typer av appar. Om man gör en "app" och sedan tycker att man fixat detta med tillgängliggörandet av sin data eller sina tjänster, kan det hända att man verkligen kastat pengar i brunn. Appar öppnar inga silon (det kan däremot gränssnitten de bygger på göra, i fall man arbetar smart), utan kan tvärtom förstärka dem.
Ora Lassila talade om serendipitet. Om att få informationen att flöda, att dela och om att fokusera dels på datan, dels på att presentera den på ett sätt som passar människor (vilket paradoxalt betyder att presentera den så att den passar maskiner). Han talade om betydelsen av att länka till externa data. Han talade om tolerans, om informationsresurser, datascheman och ontologier som deskriptiva modeller av världen i sina kontextuella ramar, snarare än en normativa, preskriptiva direktiv. Han har en poäng: eftersom all data härrör sig ur tolkningar är det ändamålsenligt att låta kontexterna och deras mångfald återspeglas i informationssystemen. Annars sitter vi med en så abstrakt och stel modell att den inte mer har något alls att göra med verkligheten. Men det är ibland en hård nöt att knäcka för proffsen, detta med tolerans och mångfald vid beskrivningen av världen. Man är van att försöka avveckla alla anomalier och normalisera information så mycket som möjligt för att få systemen att fungera. Systeminternt är det ok, men talar vi internet är det fåfängt.
Det som är viktigt enligt Lassila är att göra mappningar och arbeta med identitet (identifikatorer, URI). Och att tänka på proveniens. För övrigt såg han en ljusglimt i html5. Det blir kanske ett sätt att frångå de ogenomträngliga apparna, som lätt bara låser in data i hemliga format.
På konferensen talade i dag utöver Ora Lassila också Nick Poole, som alltid är lika inspirerande. Han talar med en sådan övertygelse om vikten av att kulturarvsorganisationerna ändrar sin syn på sig själva, sina uppgifter och öppnar sig mot omvärlden, att han är omöjlig att stå emot. Om inte organisationerna själva visar vilka enorma mängder kunskap de besitter och hur viktig den är kommer de att bli helt marginaliserade. Vilken vore lite synd med tanke på världen, så där i allmänhet.
Nyligen ordnades ett hackathon i Stockholm. Det är en tävling där it-kodare samlas för att under kort tid bygga upp koncept och tjänster på ett visst på förhand angivet datamaterial. Vi har på senare tid haft flera liknande tillställningar i Finland i takt med att Sanoma-koncernen och en del myndigheter öppnat dataresurser, ibland tyvärr endast för en period. Om man vill läsa mer om vad man gjort vid de finska hacken kan kan kolla Jens Finnäs utmärkta blogg om saken.
Hacket i Stockholm gick under namnet Hack4Europe Det var ett evenemang i en serie liknande tillställningar, där avsikten varit att ta fram nya innovativa sätt att använda sig av den information om digitalt, i praktiken digitaliserat, kulturarv som finns hos den sameuropeiska tjänsten Europeana. I samband med tillställningen på Livrustkammaren ordnades också ett seminarium kring kulturarv på webben. Europeana är en av de allra viktigaste aktörerna för fri tillgång på information i Europa, en instans som fungerar som motvikt mot upphovsrättsorganisationernas lobbare. Inget ont om upphovsrätten, men när till exempel British Library lägger upphovsrätt på hundratals år gamla material begår de bara inte ett regelbrott, utan gör en riktig björnstjänst för kultur och forskning.
På seminariet talade också Jocke Jardenberg. Han hör utan tvivel till de stora namnen inom webb och internet. Han är en visionär vars åsikter väger tungt och vars röst bär långt. Han arbetar dedikerat för öppenhet och delaktighet; en optimist som brinner för sin sak och som därför är mycket medryckande och inspirerande. Jardenberg är också en generös person och en människa som inte vill pruta på kvalitet.
Jardenberg gör en intressant liknelse mellan internet och människans hjärna. Det som inte finns på webben är i praktiken utan betydelse, säger han. Det är nu viktigt att komma ihåg i vilken kontext han sagt detta, men eftersom det ofta faktiskt verkar vara just så i dag är det skäl att bena lite mera i denna analogiska jämförelse. Spontant ser jag själv särskilt två poänger som är värda att beakta. Med webben avses här den del av internet som man kommer åt med en webbläsare.
1. Förhållandet mellan hjärnan/livet och internet/maskinen. Logiskt sett är analogier strängt taget fullständigt värdelösa som argument. De bör i stället anses vara metaforer eller allegorier, alltså de kan fungera endast som illustrerande exempel, men inte som några bevis. Samtidigt ser jag att det är bra att fundera över evolutionens gränser. Det är uppfriskande att frånse det ofta självskrivna antagandet om människans särart i natur och universum och i stället prova på att se också en teknisk eller kulturell utveckling som en del av evolutionen. Som en del av ett kontinuum av utveckling mot allt högre komplexitet (helst dock utan andra teleologiska mål!).
De möjligheter som webb och internet ger att samla och organisera information är aldrig förut skådade. Ett populärt och allmänt känt exempel på detta är Wikipedia. Massornas visdom och samlade kunskap ger möjligheter inte bara till tillgång till information, utan också nya möjligheter till insikt, förståelse och kunskap. Webbens oöverskådliga, snabba tillväxt och utveckling (kom ihåg att Google dessutom indexerar endast en bråkdelsprocent av internets innehåll) gör att man sannolikt snart – om inte redan – kommer till den kritiska massa, där någon form av självorganisering uppstår. Man talar om emergens och till och med att internet en dag kanske blir medvetet om sig själv.
I praktiken utgör datorn och internet en förlängning av människans minne och räkneförmåga. Jag understryker att det handlar om kalkylförmåga. Jag har tidigare skrivit om varför det är så, dels utgående från lingvistiskt tänkande, dels från filosofiskt. Enligt min åsikt är det viktigt att alltid minnas att datorns "intelligens" baserar sig på modeller av världen. Dessa modeller är aldrig fullständiga.
2. Att det som inte finns på internet är betydelselöst: som historiker måste jag givetvis opponera mig. Man begår ett mycket stort misstag om man antar att fallet är så. Hellre borde man säga att det som finns på internet har en mycket stor betydelse. Om man vill att något ska ha betydelse måste man se till att det finns på webben.
För det första har vi helt klart hela den fysiska världen: ett museiföremål, ett hus, ett land, en människa – det som finns på webben av det är förstås bara en representation, även om framtidens teknik säkert kommer att föra de två mycket närmare varandra än de är i dag. Men en sådan naiv tolkning av uttalandet är förstås orättvis. Låt mig i stället ta ett annat exempel från verkliga världen.
Jag arbetar vid Brages Pressarkiv. I över hundra år har arkivet bevakat den finlandssvenska tidningspressen, klippt och ordnat tidningsklipp. Det är en av de mest fantastiska informationsresurser som finns. Man hittar relevant information om i princip vad eller vem som helst. Inte noll eller fem miljoner träffar i en fulltextsökning, utan en mapp eller ett litet kuvert om tjänstemannen som levde for hundra år sedan och som ingen funderat på på flera decennier och som garanterat inte finns nämnd med ett ord på webben idag. Det kanske var din morfars yngre bror, som dog tidigt? Här finns en nekrolog, där du kan läsa om hans karriär och fritidsintressen. Här finns också mappar om mer abstrakta fenomen och ämnesområden.
Det kommer aldrig att löna sig att låta digitalisera dessa samlingar. Det beror på upphovsrätter och på att Finlands Nationalbibliotek sannolikt någon dag kommer att låta digitalisera alla tidningar i sin helhet. Då läggs kanske fulltextsökning, oskarp sökning och enkel annotering på det hela. Men det urval och den systematisering som gjorts på Brages Pressarkiv kommer med största sannolikhet aldrig att finnas rekonstruerad på webben.
Till detta måste jag ännu lägga de hundratals, om inte tusentals, hyllkilometer handskrivna arkivmaterial som finns i arkiv runt om i världen. Man kunde förstås tänka sig att de en dag, liksom alla världens böcker, kommer att finnas inskannade och publicerade på nätet, även om jag är mycket tveksam till att man av politiska och ekonomiska skäl någonsin skulle finna det önskvärt. Det digitaliserade objektet har ändå tappat mycket stora mängder information, i synnerhet så som digitalisering ofta görs i dag. Om du på riktigt behöver dra några slutsatser av värde måste du med stor sannolikhet ändå ta dig till arkivet för att studera saker som format och textur. Det går inte att göra fullständig källkritik på basis av en bild och arkivens personal kommer aldrig i tiden ha resurser att göra källkritisk granskning på alla papper i nödvändig omfattning och lagra den. Det är inte heller rimligt eller vettigt på något sätt.
Det låter kanske som hårklyveri, men vi riskerar också glömma stora mängder information och gammal kunskap med webbens kraftiga tillväxt. Därför är det mycket, mycket värdefullt att projekt som Europeana finns och skapar länkar till och medvetenhet om kulturarv – och samtidigt om det faktum att det i historien finns mycket att ta till vara och återanvända. Mycket av det man tror är nya påfund är ju i själva verket mycket gamla tankar och idéer. Det är sist och slutligen ändå gällande tempo och kostnader de största förändringarna skett. Jag vill inte heller vara en misantrop som Jaron Lanier eller Nicholas Carr. Jag tycker egentligen inte att man inte ska värdebedöma kulturella förändringar alls eller moralisera över dem. Det handlar om kulturella mekanismer som måste anses vara utan moralisk innebörd. Det handlar om medier och verktyg för människors kreativitet. Och ändå måste jag också säga att jag älskar webben och alla dess möjligheter.
Europeana för en verklig kamp för öppenhet och tryggandet av kulturell allmänning. Samarbetet med Creative Commons resulterade i en "licens" för allmänning. Tanken är skydda fritt material som digitaliseras från att hamna under olika licenser och upphovsrätter. Copyright uppstår ju som bekant inte heller då man digitaliserar material.
Agendan är politisk. Man vill stärka den europeiska kulturen och ekonomin genom att främja tillgången till information av hög kvalitet. Allt material som finns i Europeana (alltså fysiskt dvs metadata, länkar och även minibilder, dvs thumbnails) är i princip allmänning. Europeana driver en mycket framsynt, pragmatisk och modern syn på digitala material.
Problemet är, som vanligt, att lagstiftningen och dess begrepp och premisser är från gångna sekler. Till exempel är det helt löjligt att museer och andra instanser drar sig för att distribuera förhandsvisningsbilder eller till och med minibilder av konstverk på grund av eventuellt oklara upphovsrätter. Europeana erbjuder till och med möjligheten att ha förhandsvisningen på den egna servern. I bästa fall hänvisar man till saker som upphovsrätter. Ännu osakligare svepskäl har hörts. Lyckligtvis finns det kulturarvsorganisationer som rakryggat tar sin uppgift på allvar: kulturen tillhör oss alla. I synnerhet om den omhänderhas med allmännyttiga medel.
Man måste också våga ge användare ansvaret för att respektera copyright där den finns. Kunde man eventuellt i denna världen, i denna tid, anse att upphovsrätten av ett verk inte sträcker sig till en minibild? Det skulle göra livet bra mycket enklare och också ge bättre synlighet för upphovsrättsinnehavaren. Det vore väl en bra sak? Företag agerar gärna på ett sätt som prövar gränser på detta sätt. Men inom arkiv, bibliotek och museer är man ofta mer räddhågsen. Och missar en massa chanser. I värsta fall försvinner delar av den kulturella allmänningen, om man inte ger den fri på webben.
Tillgång är inte det samma som återanvändning. Återanvändning är inte det samma som missbruk. Inte ens fast man gör business på den. Business är tjänster, innovation och arbete för folk.
I början av veckan hade jag nöjet att delta i ett stormöte kring utvecklingen av Europeana-portalen. Portal är egentligen fel ord, eftersom Europeana är en plattform erbjuder sökmöjligheter i miljoner av digitala objekt som finns på olika institutioners servrar runtom i Europa. Till innehållet bidrar både arkiv, bibliotek och museer med information om och direkta länkar till de enskilda objekten. Europeana är ett politiskt storprojekt, som kommissionen lagt mycket prestige i. Funktionaliteten planeras vara fullt utvecklad med flerspråkiga semantiska sökningar under sommaren 2011.
För Finlands del löper projektet parallellt med utvecklandet av det nationella digitala biblioteket (som förresten äntligen fått en egen hemsida). Därför har det varit särskilt intressant att få följa med arbetet med kravspecifikationer och metadata. De tekniska utmaningarna är ännu många, liksom de praktiska. Målsättningen är nämligen att Europeana skall fungera som en metaaggregator, dvs hösta metadata från regionala och sektoriella instanser som i sin tur höstar material från de enskilda kultuarvsinstitutionerna.
Personligen känner jag en viss oro för kvaliteten av metadata och i den därav avhängiga kvaliteten på sökresultaten. Detta beror inte minst på den uppsjö av standarder som används på olika håll. Semantiska sökningar kommer förhoppningsvis att hjälpa i någon mån. Och även om sökresultaten inte kommer att vara fullt pålitliga i början, driver projektet på den tekniska utvecklingen både på spetsnivå, liksom på kompetenshöjning och förenhetligande av processer på lokalnivå. Precis på samma sätt fungerar vårt nationella projekt.
Förutom teknologi för semantiska sökningar kommer man att ta i tu med användargenererat innehåll (webb 2.0). Otaliga exempel på lyckade försök finns ute världen, varför man inte heller velat förbigå aspekten inom Europeana. Men trots att man även under detta möte verkligen kraftigt propagerade för att frigöra information och låta användarna vara kreativa och delaktiga, bl a genom ett mycket inspirerande framträdande av ett stort namn som Charles Leadbeater, var det svårt för experterna inom Europeana att gestalta hur man kunde förverkliga detta. Det upplevs som en otrolig risktagning att låta användare bidra med innehåll. Men viljan finns, så någon möjlighet kommer nog att ges. Också här är det nationella projektet, lyckligtvis, inne på samma linje.
I Oxford har man helt utgående från användargenererat material skapat The Great War Archive, ett suveränt exempel, som verkligen borde ge en tankeställare till alla akademiker i elfenbenstornet.
