En mors hjärta

Det är mera sällan jag ägnar mig åt familjeangelägenheter här, men nu måste jag ändå berätta om min dotter Matildas äventyr som hon påbörjade igår tillsammans med sin man Peyman. I mer än ett år nu har de jobbat och sparat pengar, bott i en bil, planerat och byggt cyklar och annan utrustning och igår bar det äntligen av. Jorden runt på cykel är deras målsättning!


Man kan följa deras resa via deras webbsida, instakonto och youtubekanal. Gör det gärna, det behöver påhejare och följare!


Avskedet från familjen skedde igår kväll under annars festliga omständigheter. Många gånger fick jag frågan hur det känns, men kunde inte riktigt svara. Spännande, overkligt. Alla fyra barn är oss så kära och ständiga källor till glädje och överraskningar, alla så olika och går sina egna vägar. Det är en förälders privilegium att få följa med och försöka finnas där om det behövs. Modiga barn har jag och det är jag glad över, att de vågar göra det de brinner för. För brinner gör de alla fyra. Och vad kunde väl vara bättre än det?

Bilden togs av min goda vän och Matildas gudmor Ira Tilander.

Omgiven av genier

Kom att läsa den populärpsykologiska guiden Omgiven av idioter, som jag fått i gåva av min man. Han vet hur jag, som en ganska stark och otålig personlighet med röda koleriska och gula sangviniska drag som de definieras i boken, ofta frustar av otålighet då saker inte går framåt tillräckligt snabbt dit jag vill och resultaten låter vänta på sig. Boken innehåller inte för mig just något nytt, men det är ju alltid ett redskap för självrannsakan, att ta till grovhuggna stereotyper som den här modellen opererar med. För människor som inte är vana att reflektera och analysera människor och relationer, eller helt enkelt bara idka empati och känna efter, kan det säkert vara nyttig läsning. Och det hjälper en snabbrörlig person att påminnas om hur obekväma många är med förändring och risker.

I sig är det för mig alldeles solklart att det behövs människor med olika personlighetsdrag i en grupp för att saker ska ha någon förutsättning att lyckas. Det hjälper mig också att tänka att någon annan kan tycka att det är helt roligt att arbeta systematiskt och noggrant med detaljer, trots att jag själv varken gillar det eller är särskilt bra på det. Jag kan om jag måste, men absolut helst inte i längre sjok. Och jag är fullständigt medveten om att det kan anses vara fruktansvärt irriterande att jag viftar bort saker som irrelevanta, och alltid återkommer till stora principiella frågor. Jag ha en stark tendens att ifrågasätta om man håller på med "rätt" saker och jag drar mig inte för att fråga det högt. Senior Complicator brukar jag kalla mig. Ibland är det riktigt tungt och känns otacksamt. Jag drivs ändå av en övertygelse om att det är viktigt att regelbundet stämma av det man håller på med mot den stora bilden, mot målsättningarna och strategin. Ibland känns tidpunkten och omständigheterna för det aldrig rätt, utan jag upplever mig själv bara som besvärlig. Ändå måste jag göra det, för jag måste veta vart vi är på väg. För mig är det mycket viktigt.

Samtidigt är jag alltså djupt tacksam och uppskattar otroligt att få arbeta med människor som är annorlunda än jag. Jag kan bara hoppas att jag inte är för jobbig. Till saken hör att jag genuint upplever att jag är omgiven av genier. Mina kolleger, mina vänner och min familj. De är alla guld värda just för att de är precis sådana som de är. På jobbet får jag inte sällan medge att jag inte fattar just något och måste anstränga mig så skallen spricker för att hänga med.

Efter några decennier i arbetslivet har jag ju sett ett och annat. När saker ibland går galet beror det oftast på brister i system. Ibland är det bara fel människa som råkar vara på fel plats: beslut borde fattas av sådana som inte tycker om det, människor som gillar att arbeta systematiskt och noggrant tvingas att jobba med ohanterliga informationsflöden och komplexa frågor under tidspress eller en slarver som jag tvingas peta i evigheter med detaljer. Då uppstår ju frustration, det blir sämre resultat och man förspiller resurser. I viss mån måste ju alla kunna anpassa sig, åtminstone tillfälligt. Man klarar sig knappast hela livet utan att göra sådant man inte tycker om eller är bra på. Men i det långa loppet behövs rätt personer på rätt plats. Och alla behövs, det vill jag tro, bara man hittar sin egen roll och styrka. Så egentligen handlar det ju bara om en så enkel grundläggande sak som att respektera, förstå och uppskatta varandra på riktigt. Att få leva och jobba i sammanhang där så är, är underbart.

Graven

Förra veckan blev det sex månader sedan min lillasyster Stella dog. Saknaden är stor, hon saknas av många. Sorgen, förlusten har så många plan. Trådar i ens mentala värld som varit knutna till henne och hennes närvaro, som nu hänger slaka och slutar i intet. Ofta följer man dessa trådar en stund med tanken, tills man möter tomheten. Där finns plötsligt ingen, bara ett minne. Man upptäcker nya sammanhang, nya associationer, nya funktioner den döda haft. Vissa bilder, vissa stunder återkommer ständigt i tankarna. Det är märkligt hur ett tomrum kan ta så mycket utrymme, som en magnet dras tankarna dit, gång på gång.

Jag upptäckte först i dag att K.A. Tavaststjernas grav liggen ett stenkast från hennes. Jag tycker om Sandudds begravningsplats. Jag funderade på hur alla inför döden tvingas ta ställning till många saker, som traditioner, religion och arv. Det finns ingen neutral väg att gå, inga val som inte är betydelsefulla eller laddade med värderingar. Varje val blir ett ställningstagande då en närstående dött. Man kan välja att respektera arv och tradition eller man kan markera distans. Jag tänkte att jag är glad över att ha gravar att gå till, att vårda och tända ljus på. Trots att jag kan förstå tanken om att strö askan i naturen eller havet. Namnet i stenen och minnet av urnnedläggningen är ändå för mig betydelsefulla konkreta saker. Som en motvikt till alla löst hängande trådar. Ett bevis på att hon faktiskt fanns. Och att hon faktiskt är borta för alltid.

Ett kvartssekel

I går var jag själv första gången i det läget att vi hade en riktigt noggrann minuttidtabell (som förstås snabbt kraschade) för att hinna uppvakta alla studenter i den allra närmaste kretsen. Det blev samtidigt möten med för mig mycket viktiga människor och sammanhang från olika tider av mitt liv. Det var en på sätt och vis omskakande upplevelse.

En av studentmammorna är en av mina allra närmaste vänner. Vi insåg med skräckblandad förtjusning att det faktiskt är 25 år sedan vi själva tog studenten tillsammans. Så oerhört mycket som har hänt sedan dess! Tur att det bara är barnen (och skolkompisar man inte sett på väldigt länge) som blir äldre.

Men alla dessa människor och våra gemensamma upplevelser finns förstås kvar. Jag funderar också på hur tungt det varit på många sätt de senaste åren, och på att det varit jobbigt på olika sätt under olika perioder i livet. Och ändå har jag varit så otroligt lyckligt lottad.

Studentfester gör en minsann både sentimental och banal. Jag tror det är nog så nyttigt ibland.

Hatets strukturer

Anu Koivunen sätter i dagens Hbl fingret på en otroligt relevant och intressant punkt i det finska samhället: svårigheterna att identifiera och diskutera problematiska strukturer som kunde kallas mentala, sociala, kulturella eller något motsvarande. Eventuellt kan dessa försynt diskuteras bland akademiker, men att större medier skulle diskutera dem händer sällan, ännu mer sällan ser vi politiker på allvar göra dessa saker till centrala, viktiga frågor, frågor som man skulle arbeta med långsiktigt och med hög profil.

Det är frågor som Koivunen mycket riktigt skriver, ofta förknippas med diskriminering. Man kan eventuellt konstatera att "sådant kanske förekommer" (att kvinnor ofta har orimligt mycket sämre lön i denna dag eller att människor med invandrarbakgrund har alldeles otroligt mycket svårare att få jobb), men man verkar inte riktigt på allvar ta i vad som ligger bakom dylika orättvisor, som dessutom står samhället dyrt, i form av dåligt använda resurser. För att inte tala om personligt lidande och frustration, som ju kan avspegla sig i större nätverk. Det är frågor som ofta avvisas nedsättande som "politisk korrekthet", trots att det är precis ett viktigt sätt att försöka tackla dylika sociala och kulturella strukturer: att medvetandegöra dem och försöka lära sig tänka, tala och handla så att vi kan bli av med dem.

Vilken är den kulturella orsaken till att sådant inte diskuteras på samma sätt som i andra länder? Att finska föräldrar bara rycker på axlarna åt hur stereotypa könsroller smälls i deras barn av kommersiella aktörer, till exempel? Samtidigt är det inte heller så att man i Finlands skulle vara stockkonservativ på alla punkter eller att förändring inte skulle ske inom värderingar. Trots att riksdagen är överförsiktig, är trycket hårt för en könsneutral äktenskapslagstiftning. I den finska kulturen finns mycket tolerans och medmänsklighet också. Se bara på Aki Kaurismäkis filmer.

Men det är svårt att diskutera, det är svårt att vara explicit, att reflektera och analysera varför och hur man resonerar och hur man fungerar som samhälle. Som historiker funderar jag förstås på de stora trauman som finns i vår gemensamma, men också de enskilda familjernas och släkternas historia, om orsaker står att finna där. Då är det inte bara den tuffa tiden under och efter kriget, då man verkligen inte kunde tjafsa om vad som var "orättvist", utan än mer det stora traumat av händelserna 1918. Diskussioner om värderingar, om orättvisor och diskriminering på samhällelig och strukturell nivå, är otrygga och obehagliga. De innebär att man ifrågasätter samhälleliga strukturer och värderingar som man byggt upp under snart ett sekel med mycket stora ansträngningar.

Den positiva självbilden av finnarna som ärliga och rättfärdiga, samvetsgranna och hyggliga är något man helt enkelt inte vill ifrågasätta. Det är lite som med ryssarna och Putin, eller italienarna och Berlusconi. Man får väl ta det, balansen och stabiliteten, till priset av att man vet att saker kunde vara bättre. På samma sätt har också finnar kanske en viss distans till den officiella diskussionen och makten. Man har inte samma förväntningar på att den ska fixa allt, som jag tänker kanske funnits i folkhemmet. Man får väl stå ut med sin lott så gott man kan och göra det bästa man kan av den.

Avund

Det har talats en del om en sjukdom eller dödssynd kallad avundsjuka de senaste dagarna. Jag har tagit del av delar. Varför vi känner avund? Varför är den allmänmänsklig, ofrånkomlig och likväl så förkastlig som flera gånger upprepats under diskussionerna? Förkastlig är den givetvis eftersom den ofta, i de fall den inte fungerar enbart sporrande, är en negativ känsla som gör alla parter endast illa.

Människor är väldigt sociala varelser med en otroligt stark känsla för rättvisa. Otaliga psykologiska tester som visar detta refereras till exempel i litteratur där man försöker förstå varför fenomen som Wikipedia eller Linux faktiskt fungerar så otroligt bra. Människor är noggranna med rättvisa. Att göra rätt för sig och dela med sig känns bra och belönas av andra människor. Om någon är oärlig eller för egoistisk är omvärldens reaktion vanligen hård. Kraftigt och snabbt reagerar man mot försök till utnyttjande då man har möjlighet. Oginhet hör för mig personligen till det absolut värsta jag vet. Personer som betett sig ogint bemöts inte lika lätt med generositet. Att vara självisk är ett högriskspel.

För att vi ska fungera bra som samhällen och grupper är känsla för rättvisa och förmåga till samarbete viktiga. Som sociala och biologiska varelser är vi beroende av varandras välvilja allt emellanåt. Därför är avund helt naturligt. Om vi inte skulle värdera rättvisa så högt skulle vi ju strunta i om saker ser orättvisa ut eller känns orättvisa. Avunden är baksidan av samarbetets mynt. Samarbetet och känslan för rättvisa är det som gjort och gör människan till den hon är.

Arbisdiskussion

Vi hade en riktigt intressant diskussion i kväll i Arbis bibliotek med Ralf Kauranen, Johanna Korhonen och en mycket aktiv publik. Som utgångspunkt tog vi Tintin och Lilla Hjärtat debatterna i Sverige. Vi diskuterade kulturen som förändras, om arvet i litteraturen och tecknade serier och i språket, om hur vi kan vara blinda för saker som är kränkande eller sårande och hur det kan vara svårt att erkänna det. Vi diskuterade yttrandefriheten som i dag har fått en ny betydelse, när alla faktisk har tillgång till kraftiga plattformar för att sprida sina åsikter.

Jag tyckte Ralf formulerade det väl: Detta är en diskussion vi måste leva med, det rasistiska kulturarvet är inget som kan eller ska förtigas eller censureras, men vi måste förstå att det finns saker i det som faktiskt sårar människor. Vi måste vara ödmjuka, lyhörda och inte heller glömma att det handlar om makt. Som Johanna sade, mycket av debatten springer antagligen ur att det finns konkretare, samhälleligt mycket viktigare saker att hetsa upp sig över än ett seriealbums placering i ett bibliotek. Och det är viktigt att kunna diskutera, men man bör fundera över vad det egentligen är som det som ska diskuteras. Att kasta glåpord - av vilka rasist verkar ha blivit ett av de allra värsta - på varandra, är inte nödvändigtvis det som kan föra oss vidare.

Om kränkthet

Reflekterade i morse när jag läste Hbl över formuleringar i juttun om sociala medier och nätmobbning. Heini Varjonen på IRC-galleria säger: "Oftast är det ändå inte frågan om mobbning, det kan till exempel handla om att någon som gillar Justin Bieber blir sårad över att att någon säger att han är en urusel sångare." Varjonen har antagligen använt det finska ordet "loukkaantua", ordagrannt sårad. På finska finns inget ord för att bli kränkt. Skogberg har valt ordet sårad, medan man i en rikssvensk text nästan hade förväntat sig ordet kränkt. I Sverige har en hel enorm diskurs vuxit upp kring kränkthet, yttrandefrihet och politisk korrekthet. Även om man också i Finland gjort halvdana försök att få igång en likadan indignerad debatt har det inte riktigt lyckats. Antagligen för att vårt land just nu i många avseenden på många håll är en enhetskultur utan riktiga kulturmöten, men också för att själva ordet kränkning saknas. Vi har inte heller en likadan retorisk tradition kring rättigheter.

En snabb twittergallup gav vid handen att folk tycker att kränkt är betydligt mycket starkare än sårad. Skillnaden är förstås den att kränkning också är en juridisk term; det kan vara ett brott mot någons rättigheter eller värdighet (dignity). Är man kränkt har man inte bemötts med den respekt man förväntar sig. I lagen används ordet exempelvis om att "på ett integritetskränkande sätt iakttar eller avbildar en person som vistas i en sådan byggnad eller lokal eller på ett sådant omgärdat gårdsområde som avses i 3 § och dit allmänheten inte äger tillträde" eller i texten om brott mot trosfrid: "offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen ...". Mattias Åsvik formulerade det bra på twitter:  "Så här tänker jag. Man sårar känslor och kränker integritet." Typiskt för den rikssvenska diskussionen är att alla människor har rätt till väldigt mycket och om man inte får det man förväntar sig har man rätt att bli kränkt. Något som är ganska främmande för många finnar. Kränktheten är kanske inte ens en känsla, såsom Bertil Rolf påstår, utan möjligen bara att man blir indignerad, upprörd.

Skillnaden mellan att känna sig kränkt och att känna sig sårad är nämligen också en subjektiv, känslomässig skillnad. Den kränkta är (möjligen) upprörd eller arg, medan den sårade är ledsen. Här är kanske pudelns kärna: den kränktas värdighet har sårats av förolämpning, skymf eller intrång, medan den sårade "bara" reagerar emotionellt med att bli ledsen. Den sårade sörjer inte sin heder eller sin stolthet eller brist på respekt, utan brist på förståelse och medkänsla. Därför tycker jag själv bättre om det tankesättet, det är mer ödmjukt och medmänskligt.

Nu är du väl glad?

Om en sjukdom eller annan stor utmaning begränsar ens liv en längre tid formar det ens tankar. Synen på livet och en själv påverkas av stora motgångar eller svårigheter, som gör att man hela tiden måste kämpa. Ibland har man turen att dessa förhinder, begränsningar och utmaningar plötsligt är borta: man själv eller ens anhöriga blir friska eller andra stora problem löser sig. Men i stället för eller vid sidan av lättnad infinner sig nedstämdhet eller depression. När stressen släpper blir man kanske inte alls full av energi och jätteglad och effektiv. Människor omkring en kanske inte alls ser detta, vilket kan göra saken ännu värre. Är man otacksam eller vad är felet med en?

I själva verket är det inte alls underligt att en sådan stor omställning och en trötthet som man kanske lyckats hålla i styr plötsligt tar ut sin rätt och totalt slår ut en. Alla förhoppningar och förväntningar på tiden efter, på hur allt ska vara, på allt man ska göra, alla oändliga möjligheter som öppnar sig, hur allt ska bli annorlunda, kan förvandlas till en känsla av olust och villrådighet. Det tar tid att tänka om, att ställa om. Depression är ett sätt att stanna upp, vila ut och ta distans.

Jag vet inte hur läget är i Finland, men i Sverige arbetar rörelsen Ung cancer bland annat med detta: att varje cancerdrabbad ungdom också skall få stöd efter tillfrisknandet. Jag fascinerades också av Julia Mörndals förmåga att göra ilskan till drivkraft. Man kan se henne i Almedalen på söndagens gma12-video (8.7.2012) från ca 21.30 och framåt.

Människan i centrum

Ibland händer det saker omkring mig som gör mig väldigt, väldigt arg och sorgsen på floskler om ledarskap och framgång som sprids som virus i vår kultur, inte minst i företagsvärlden och på webben. En av de värsta är "Det måste vara tillåtet att misslyckas". Inte för det att det inte skulle vara sant, men för att hela den prestationskultur som skapat dylik kvasitolerant smörja gör mig beklämd.

Vi lever i ett samhälle där allt blivit prestationer - också att "leva etiskt" eller att "downshifta". Också toleransen för misslyckanden enligt denna prestationsmåttstock är i verkligheten ofta svag. För egentligen ska man ändå vara stark, börja om och bara tro på sin egen grej.

I slutändan står det ändå nästan alltid en räknenisse som vill ha mätare (fast man ofta gör mest pinsamma försök att maskera dem till "kvalitetsmätare"), målsättningar och resultat. Ingenting har i det systemet ett egenvärde: att någonting är vackert, att mat smakar gott, att något är väl gjort, att man mår bra, att människor känner sig motiverade, fria och uppskattade.

Jag blir ledsen av att man måste argumentera för varför humanistiska värden är viktiga. Jämt och ständigt. Och så blir jag glad när jag ser respekt för medmänniskor och folk som struntar i allt det där. Och jag är glad för att åtminstone en del av dem har möjlighet att arbeta på ett sätt som är meningsfullt. Jag önskar innerligt mindre byråkrati, mindre prestationer och mera medmänsklighet.

X, Y och Z

När jag var liten och gick på födelsedagskalas hos mina kompisar bjöds vi ofta på tårta. Alla åt väluppfostrat upp det som bjöds, eller lämnade på tallriken det som inte smakade – lämpligt besvärade, möjligen med en mumlad liten ursäkt, då man steg upp från bordet. Jag kanske var ovanligt förskrämd, men det skulle aldrig ha kommit på fråga att be om att bli serverad något som inte stod framdukat.

Överraskningen var alltså ganska stor då mina egna barns kamrater ogenerat kunde kommentera festbordet och genast högljutt meddela att de inte gillar tårta. Nästan ingen gillar tydligen (längre?) tårta, lärde jag mig ganska snabbt. "Har ni inte glass? Varför har ni ingen lemonad?"

Dagens ungar väntar sig att bli bemötta med respekt. De anser sig ha rätt att säga vad de tycker om och vad de inte gillar. De är människor man inte kan leda med management by perkele. De sticker hellre än att göra något de inte ser poängen med. De har ett absolut krav på alla sysselsättningar att de ska vara meningsfulla. Dessa generationer är redan ute i arbetslivet.

Härom dagen tittade jag på ett gäng unga beväringar som väntade på tåget i solskenet. Jag funderade på hur man i armén hanterar dessa generationer. Antagligen inte särskilt bra, eftersom det är så många som avbryter sin militärtjänstgöring.

Men ligger felet i systemet eller i människorna?

Nerver och mjölk

Karin Johannissons bok Melankoliska rum kommer säkert att bli en bok av betydelse, inte minst för eliten. Då olika utbrändhets- och depressionsdiagnosers obehagligt svartvita kategorisering av människor i dem som orkar och dem som inte orkar blivit vanlig och accepterad, kommer vi att behöva mer nyanserade begrepp att närma oss och hantera olika slag av illamående och känslor överlag. Känslor av trötthet, otillräcklighet, rädsla och ångest, som tränger sig på allt emellanåt och som blir ett konkret problem för människor som förväntas vara kreativa i ett intellektuellt arbete. Johannisson förser oss med en vokabulär och ger oss tankeställare: är inte styrkraften i dagens samhälle en känsla av otillfredställelse, en känsla som utgör en viktig förutsättning för att marknadsekonomin skall florera och växa i den takt som är nödvändig? Känslor av isolering, besvikelse, maktlöshet och/eller avsaknad värdegrund (vad ofta man efterlyser diskussioner om värderingar i dag!) anvisas av Johannisson en naturlig plats i melankolins och mänsklighetens historia.

Det är kanske så man skall förstå statsministerns absurda, affekterade reaktion på att mjölkförpackningarna i närbutiken förändrats. Mjölken har en helig, djupt psykologisk betydelse i den finska kulturen (och varför skulle den inte ha det, spädbarnets första och viktigaste föda, sammanlänkad med modern och moderskärlek osv.). Att vårt land importerar både säd, kött och el kan man tydligen leva med, men rör inte den inhemska mjölken! Att det dessutom förnuftsmässigt är en helt felaktig reaktion (Arla Ingmans mjölk kommer t ex från Hämeenlinnan osuusmeijeri, varför den i Helsingfors är närmat) visar på den irrationella ångest mjölken – eller snarast hot om brist på den – kan väcka.

Mjölk och nykterhet verkar också ha en märklig och djup allians, det oskyldiga barnet, mjölken och fosterlandets framtid är oskiljaktliga ( t ex i föreningen Maito ja terveys styrelse sitter förutom en del mjölkproducenter och förädlare även verksamhetsledaren för nykterhetsrörelsen Terveys ry).