lördag 15 april 2017

Krigssampo



Att länka historien är en spännande tanke och ett imponerande pilotprojekt har också gjorts i och med den så kallade Sotasampo. Man har utgående från CIDOC CRM skapat länkar och visualiseringar, mellan massor av digitala källor från olika håll. Ambitionen att tillgängliggöra historien är god och man har också gått vidare från andra till första världskriget och ännu längre bakåt i tiden. Genom att länka källor och gå ända in på textnivå ger man möjligheten att hitta avsevärt bättre bland materialen. Den nya semantiska sätten att organisera informationen är dessutom ett steg från traditionell pappersvärld till en riktig digital kontext.

Samtidigt finns det åtminstone sett ur ett akademiskt humanistiskt perspektiv en del problem med projekten. Sotasampo kan varken anses fungera som forskningsverktyg ("digital metod") för vetenskapliga historiska frågeställningar eller som en vetenskaplig publikation inom humaniora. Den är snarast en sökhjälp och kan i bästa fall, om man har tur, avslöja mönster, kopplingar eller anomalier som kan ge upphov till vetenskapliga historiska frågeställningar. Jag tycker att det är viktigt att se skillnaden: den akademiska dimensionen med projekt som Krigssampo eller Osma Suominens alldeles vansinnigt coola Annif är helt och hållet teknologisk. Därmed inte sagt att de inte skulle vara relevanta och intressanta och kunna användas som viktiga verktyg i synnerhet inom minnesorganisationer.

Nu skulle det emellertid vara viktigt att man från finansieringshåll ser skillnaden mellan olika typer av projekt. I värsta fall kan vi ha en situation där pengar som är ämnade och tänkta att stöda humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning under den lockande och trendiga "digital humaniora"-etiketten i själva verket används på ren teknisk utveckling, vars betydelse för humanistisk forskning i värsta fall kan ifrågasättas. Själv är jag rädd att en sådan utveckling kan slå tillbaka riktigt illa både mot digital humaniora och öppen forskning. Om de knappa resursernas fördelning upplevs som orättvis och oskälig kommer taggarna fram hos också hos de bästa och mest framstegsvänliga humanisterna.

I bästa fall arbetar man förstås integrerat och tillsammans mot gemensamma mål så att den tekniska utvecklingen både föder ny humanistisk och informationsvetenskaplig teknisk kunskap. Att välja ut, organisera och dokumentera källor och material är inte lätt, allra minst om man vill göra vetenskaplig forskning på innehållet. Det krävs stora insikter både i källmaterialet och dess semantiska och kontextuella dimensioner för att kunna använda digitala metoder inom humaniora och samhällsvetenskap. Man måste till exempel kunna bedöma vad som saknas i materialet. Samtidigt hälsar jag med glädje den nya utvecklingen som de första stegen mot en genuin digitalisering. Vi har duktigt folk när det gäller semantisk webb här i Finland.



torsdag 13 april 2017

Öppna data med samhällsvetare

Open Knowledge Finland ordnade ett miniseminarium om öppna data inom samhällsvetenskaper i går. Primus motor var Oskari Lappalainen. Tyvärr missade jag de första presentationerna, bland annat docent Kimmo Vekalahtis, men ramlade in precis på slutet där han berättade om MOOCen Introduction to open data science. Den följdes av mycket intressanta presentationer av Tapio Räsänen från Kela, Antti Tuomi-Nikula från THL och Mikael Seppälä. Jag är mycket imponerad av myndigheternas forskningsverksamheter och deras initiativ. Nu är det snarast en fråga om resursering och prioriteringar hur snabbt framstegen sker. Eftersom jag tror mycket på att myndigheterna själva vinner på att satsa på förvaltning (= öppnande och samordning) av sina informationsresurser, hoppas jag att det finns möjligheter att satsa på dylik verksamhet. Det är bombsäkra investeringar.

Mikael Seppälä presenterade, med ad hoc insert av OKFI:s verksamhetsledare Teemu Ropponen, en spännande mix av service design och sociologi. Rekommenderar hans presentation. Diskussionerna var överlag många, långa och initierade, med det resultatet att det inte fanns många kråkor kvar när jag fick ta itu med mitt favoritämne, dvs hantering av forskningsdata. Men diskussionen fortsatte och var givande.





söndag 9 april 2017

Att välja det onda

Ärkeängeln Mikael besegrar draken (Satan).
Kungliga Biblioteket, Nederländerna.
Detalj. Public Domain.


Det är länge sedan jag läst Aristoteles och Platon, och Nietzsche har jag aldrig läst ordentligt, tror jag. Därför känns det både roligt och nyttigt att lyssna på de filosofiska diskussioner jag hittar på webben. Det var mera tur än skicklighet att jag dessutom just nu råkade lyssna på Melvin Braggs gamla program om ondskan. Eller var det en slump eller ödet ("meningen")? Ett medvetet eller omedvetet val?

Terrorismen kom igen nära oss denna vecka. Jag har tidigare vädjat för att man inte ska ge efter för terroristernas narrativ, utan behandla dem som förryckta, misslyckade individer. Inte bara ensamvargar, utan ensamma galningar, på samma sätt som vi tenderar behandla skolskjutare och andra som begår våldsbrott mot människor de inte har någon personlig relation till. Människor som tappat kontakten med vårt samhälles normala strukturer, värderingar och sociala mönster, eller aldrig haft den. Förvridna, skeva, hatiska världsbilder. Är de onda, helt flippade eller agerar de enligt sin egen rationella konsekvensetik där målet bara helgar medlen i kampen för något i deras värld bättre? Jag menar att vilket svaret än är, är dessa individer missanpassade och sjuka i huvudet. Men det betyder inte att de inte ska anses tillräkneliga eller på något sätt befrias från skuld och ansvar.

I podkasten jag nämnde ovan diskuterar filosofer hur ondskan uppfattats under olika tider. Nietzsche lär påstå att det är kristendomen som uppfunnit ondskan (dålig sak enligt honom). Under antiken verkar det onda närmast ha ansetts vara en onaturlig frånvaro av det goda. Jag känner lite igen mig i den antika, kanske något naiva, tanken om att en vettig människa alltid väljer det goda. (Bragg har förresten påpassligt nyligen gjort relevanta program om både Arendt och Nietzsche.) Med kristendomen blev det onda en kraft som skulle bekämpas. På sätt och vis klokt, men på sätt och vis problematiskt. Bekämpar man det onda med kärlek eller med upplysning? Eller båda? Eller med våld? Var går gränsen till att ta till brutalt, dödligt våld? När är det berättigat att bomba?

I varje fall tror jag att det är fel att lita för mycket på att människan kan göra fria, rationella val i alla lägen. I verkligheten är det mycket sällan vi inte styrs väldigt mycket av omständigheter. Det visar också forskningen vad jag kan förstå. Hela den ultraliberalistiska ideologin vilar på en surrealistisk (men för den som råkat ha framgång bekväm) tanke om att människor ska kunna och har kunnat välja sin uppväxtmiljö, sin hälsa, sin utbildning, sina inkomster och att om det går dåligt har man ju bara valt dåligt. Eget fel, liksom. I verkligheten är vi mest fångar av sociala och ekonomiska omständigheter och nästan lika mycket av vår egen bristande insikt och uppmärksamhet i situationer som ter sig vardagliga.

Att någon väljer att begå våldsdåd, det tycker jag ändå inte att man kan frånse. Att det faktiskt är ett stort och betydelsefullt val som finns där, som gjorts. Man kan försöka förhindra att sådana val behöver göras och att de utfaller galet om de görs. Själv anser jag det helt klart att ett samhälle som Sverige inte kan rubbas av terrorism. Tvärtom kommer det nordiska samhället att visa sin styrka och seghet. Det kommer aldrig att ge önskad utdelning för någon terrorist att ge sig på så demokratiska samhällen som de nordiska.


torsdag 6 april 2017

Jasna


I början av veckan besökte jag första gången i mitt liv Slovakien. Det var en positiv erfarenhet, även om jag egentligen inte direkt upplevde särskilt stora delar av landet. Jag besökte skidorten Jasna i Tatras-bergen. Vädret var omväxlande soligt och regnigt. Stämningen var något melankolisk när pisternas snö sakta regnade bort. Under konferensens sista presentation mullrade åskan dessutom plötsligt och effektfullt mellan bergen.

Konferensen hette ILIDE och är en konferens för vetenskapsbibliotekarier med betoning på östra Europa, men det fanns många talare på plats både från USA och övriga Europeiska länder. Konferensen var mer professionell och kommersiell än vetenskaplig, men mycket intressant. Särskilt spännande var det att höra om utvecklingen inom Center for Open Science och deras flaggskepp Open Science Framework, som är en imponerande plattform för hanterings av forskningsmaterial. Hela konceptet bygger på omfattande integrationer med snart sagt alla mjukvaror och plattformar forskare använder och erbjuder ett utmärkt sätt att knyta dem samman och dessutom hantera delning och arkivföring av material. Det enda kruxet är bara tyvärr stort: för européer är OSF ofta förbjuden frukt, på grund av att det inte är tillåtet att överföra personuppgifter, som ofta ingår i materialet, till USA där tjänstens servers finns. Det samma gäller förstås en och annan molntjänst, som forskare nog av misstag kan komma att använda. Det skulle därför vara mycket bra om någon kunde sätta upp en finsk, nordisk eller europeisk version. Programvaran än trots allt öppen källkod och jag är rätt säker på att de skulle ta emot ett systerprojekt med glädje. Tyvärr hann jag inte tala med Natalie Meyers denna gång, dumt nog.

Men jag hade flera andra intressanta diskussioner särskilt med representanter för Liber och tyska DARIAH. Ganska stora problem hade jag däremot med förläggarnas bibliometriorgier. Precis som man inom EU framhållit att man bör fästa särskild uppmärksamhet vid kvalitativa kriterier vid utvärdering av forskning, kommer inte representanten från en förlagskoncernerna och talar om delar av deras fina index som ”kvalitativa” mätare (för att de på något sätt är viktade för att försöka kompensera det uppenbart sjuka i att försöka jämföra forskning kors och tvärs genom att räkna saker överhuvudtaget). Man blir bara så trött ibland.

Åtminstone uppfattade jag det som ett mycket osympatiskt och kalkylerat sätt försök att kapa en term och skapa förvirring. För tyvärr är det nog bara så, att bibliometri erbjuder belägg för beslutsunderlag i mycket få och specifika situationer då det gäller utvärdering av forskning. Ska man bedöma kvalitativt så måste man faktiskt ha förståelse för substansen. Om man nu tycker att den utvärdering och kvalitetskontroll som det vetenskapliga samfundet använt de senaste seklerna på något sätt inte duger (som hela den här statistikrumban dessutom är en proxy för).Vilket man ju kan tycka om man inte fattar nånting. Samtidigt är det helt vansinnigt intressant att bolla med alla dessa siffror, men ibland känns det som som att ge en atombomb till Trump att ge beslutsfattare tillgång till sådana data. Någon kunde ju till exempel få för sig att man skulle basera finansiering av hela forskningsorganisationer på dem, schematiskt till och med. Vilken mardröm.


lördag 1 april 2017

Insikt och akademisk kunskap

I veckan löpte tiden för att ge utlåtanden om valfriheten i vården ut. Det kom in över 600 utlåtanden från olika intressenter och sakkunniga mest, får man anta. Både kommuner och akademiker har framfört kritik, som statsministern säger att beaktas. Det intressanta är att lagparagraferna borde vara klara nästa vecka, tycker han, för annars hotas tidtabellen. Och det vore ju för tråkigt.

Samtidigt som akademisk forskning nedvärderas och motarbetats mer öppet än någonsin tidigare på många håll i västvärlden (möjligen med undantag av den förra kanadensiska regeringen), sysselsätter sig många forskare med att verkligen fundera på hur de bättre ska kunna kommunicera forskningsrön och vetenskapliga fakta till beslutsfattarna. Man tänker sig att det allra viktigaste är tajmingen. När man en gång kommit så långt som att man tagit fram förslag, investerat tid och prestige i dem, är kognitiv bias ofta på den nivån att det är för sent att argumentera med fakta. Då gäller bara hårt politiskt spel.

Insikten om att vi har en massa kunskap som inte används och att det ibland leder till större eller mindre katastrofer har nog också drabbat vissa beslutsfattare. Riksdagens framtidsutskott har publicerat en modell för hur man kunde få tillgång till kunskap. Förslaget inleds med en lång, ytlig och enligt mig i grunden oanalytisk genomgång av "sakkunnighetens historia", dock utan att egentligen knyta an till någon av de mesta centrala teoretikerna. För det handlar ju om makt och det är det väl kanske också det det någonstans springer ur,  att den politiska eliten fjärmat sig från den akademiska eliten (doktorer och professorer börjar väl också hos oss bli allt ovanligare som riksdagsmän och ministrar eftersom man i dag måste vara antingen eller 110%). Den akademiska eliten kan man då börja betrakta med misstänksamhet. Dessa docenter vet och förstår ju faktiskt inte allt, utan de representerar "bara ett perspektiv".

Detta resonemang ligger som grund för den föreslagna Vastatieto-modellen, där man vill säkra en bred och nyanserad tillgång till information. Det finns absolut bra poänger med förslaget, inte minst i att betrakta det hela som en process, men som akademiker känner jag mig ändå lite obekväm med uppdelningen i olika typer av sakkunniga. De akademiska ställs delvis i kontrast till erfarenhetssakkunniga, sakkunniga från utsiktposter och visionära sakkunniga. Men visst, absolut bör framtidsutskottet höra personer från många olika områden med olika perspektiv på saker.

Men vad är skillnaden på en akademisk expert jämfört med andra sakkunniga? Det är en sak som man borde vara tydlig med idag. Att det finns en skillnad mellan att läsa på eller prova olika saker och akademisk sakkunnighet. Jag vill ingalunda förringa andra typer av sakkunnighet. Men det är något som gör att vad en läkare är mera kompetent att ge vård än någon som på egenhand läst samma litteratur? Eller att en utbildad historiker eller litteraturvetare kan uttala sig med större sakkunskap om något än en flitig och duktig amatör?

Det handlar om att man under en akademisk utbildning under många år övar sig att tänka och producera vetenskapliga resonemang. Att man blir granskad och kritiserad om och om igen, att man tänker om, skriver om och argumenterar självständigt och blir prövad i sina resonemang. Man lär sig kritiskt tänkande. Och det kan ju vara besvärligt.

Vetenskaplig kunskapsbildning bygger upp kunskap som är en del av ett stort gemensamt kunskapsbygge som är öppet för ständig prövning och omvärdering, i motsats till anekdotiska belägg eller tro som inte kan ifrågasättas. Det handlar om att hitta större sanningar än de som baserar sig på enskilda individers erfarenheter eller övertygelser.

söndag 26 mars 2017

Tid att tänka




“Alice in Wonderland” by Samantha Marx is licensed under CC BY 2.0

Som alltid när en massa parlandare samlas, i går för att minnas syster Stella på hennes födelsedag, blev det en hel del diskussioner om politik och samhällsfrågor. I flera av diskussionerna nämndes den hets och ständiga brådska som råder på många håll. Som utväg och hjälp mot utmattning erbjuds trendigt just nu "mindfulness" och häpnadsväckande till och med "tillräckligt med sömn". Saker som visserligen bevisligen hjälper en att orka prestera mera. Men man kunde ändå fästa uppmärksamhet vad det är man inte gör då man mediterar eller sover: tänker kritiskt.

Dessa snabbuppladdningar och återställare av energinivån innebär inte egentlig reflektion eller att man rationellt, kritiskt och analytiskt skulle gå igenom vad man egentligen sysslar med, varför och hur de hela ser ut t ex ur ett etiskt eller längre perspektiv. De hjälper en inte heller direkt att se saker ur nya perspektiv, att vidga förståelsen.

Ett mycket stort problem på alla nivåer i samhället är, som jag ser det, att människor har alldeles för lite tid att ordentligt sätta sig in i saker. Att ta in och smälta information, att begrunda vad den innebär, vad som är viktigt och meningsfullt. Och varför. Och sedan att tänka på något helt annat sätt, ur ett annat perspektiv, bara på prov.

Tur i alla fall att vi har film och teater, som kan hjälpa den stressade på traven. Det är jag tacksam för, när jag är för trött för att ens läsa. För litteraturen och läsandet är kanske det mest effektiva stödet för långsamt, djupare tänkande.



onsdag 22 mars 2017

Om att mäta öppen vetenskap

En arbetsgrupp har för EU-kommissionen gjort en översikt om hur man kunde utveckla det citatindexhelvete dagens forskare brottas med. Förutom att kvantitativt mätande av citat och publikationer och ojuste användning av det som någon sorts indikator på hur duktig en forskare är (alltså på ren sifferbasis!!) det ett system som många gånger blir skevt och orättvist, är det ju ett system som bara reflekterar vad som funkat tidigare inom forskningen. På så sätt blockerar det tyvärr ganska effektivt t ex unikt tvärvetenskapligt arbete.

Författarna har kommit med ett antal resultat, som borde läggas bakom örat vid varje organisation som arbetar med eller finansierar forskning. Vid mätning av forskning och dess öppenhet gäller:

1. Öppen forskning borde alltid bedömas också med sakkunnig insikt och kvalitativa kriterier. Kvantitativa mätare kan endast användas som stöd och med övervägande av kontext.
2. Transparens och exakthet är viktiga. Mätarna bör vara robusta, ödmjuka (det kvalitativa ska väga mera), transparenta, flera och olika och de ska gå att revidera.
3. Skapa bättre mätare för öppenhet och mät den öppna forskningen.
4. Bygg på öppen länkad data.
5. Räkna relevanta saker.


Jag vill verkligen skriva under dessa råd. De digitala miljöerna har fört oss på förskräckliga avvägar, som hindrar forskningen och vetenskapen att utvecklas och framskrida på bästa möjliga sätt.

Rapporten avslutas med en hög konkreta förslag på åtgärder, som sannolikt inte kommer att klinga för döva öron. I sådana här stunder ser man att EU är en riktigt bra grej. Extremt synd bara att man inte vet hur det ska gå med många värdefulla samarbeten om brexit blir verklighet. Det är riktigt synd om brittiska forskare idag och också synd om oss inom EU, för i Storbritannien är man faktiskt jätteduktig på många saker inom t ex forskningsdata. Man hoppas att bra avtal för forskningssektorn prioriteras.


måndag 20 mars 2017

Interoperabilitet

Dagens Vieraskynä handlade om en rätt viktig sak: att interoperabilitet är en förutsättning för att digitalisering ska leda till någon effektivering för förvaltningen eller kunden. Att skribenten, Janne Viskari, är färsk chef för Befolkningsregistercentralen är glädjande, eftersom den uppdaterade Suomi.fi-tjänstens nya utvidgade version just nu växer fram hos myndigheten, har en nyckelroll vid förverkligandet av samordningen av digitala tjänster, som är ett av regeringens viktiga mål. Man har lovat att medborgare inte ska behöva lämna samma uppgifter åt myndigheter mer en en gång. Och det, ska jag säga er, är ingen lätt sak.

Det kräver inte bara att man drar en massa kablar mellan olika datorer och bygger några snygga portaler  - och vips är allting integrerat. Lådor med pilar kors och tvärs vimlar det av i powerpoint-presentationerna. Men det behövs mycket, mycket arbete med att analysera informationen i de olika systemen för att få dem att matcha ens behjälpligt. Och det lönar sig inte att ad hoc bygga nya nytt gränssnitt på traditionellt vis varje gång man kommer på att man behöver flytta information från system A till system B. För då har vi snart ett sådant trassel och datakaos, att inget fungerar.

Det som behövs är grundliga, systematiska semantiska analyser av all information på en hög abstraktionsnivå. Det blir mycket definierande av begrepp och beskrivande av informationsresurser. Filosoferande och tandagnisslan. Men när det sedan är gjort finns det förutsättningar att få informationen att löpa och skapa tjänster som faktiskt är smidiga och underlättar saker. Men det är verkligen viktigt att det inte fuskas nu, utan att arbetet görs ordentligt. Samtidigt finns här otrolig potential, massor av resurser som kan frigöras genom bättre system och integration.

Informationssystem skapar alltid begränsningar. Är de inte planerade för öppenhet och interoperabilitet (vilket t ex kommersiella system av naturliga skäl inte så ofta är) sitter man väldigt lätt fast med den verksamhetslogik man råkade ha då systemet sattes upp. Att beräkna vad det kostar att bygga nya system eller bygga om gamla är väldigt svårt. Ofta glömmer man, misstänker jag, helt bort att ens beakta sådana kostnader när man gör stora omorganiseringar.

Det lönar sig därför att arbeta med små steg, målmedvetet och omsorgsfullt. Och det som är viktigt, och impopulärt kanske, är det faktum att ska man göra bra, ska det göras med mycket långsiktig planering. I själva verket blir system aldrig "färdiga", de ska underhållas och de kan och ska kunna utvecklas kontinuerligt. För i takt med att världen ändras, förändras också behoven och kraven ständigt.

lördag 11 mars 2017

Open Scholarship

I början av veckan fick jag åka till Bonn och diskutera öppen vetenskap med representater från fem andra europeiska aktörer förutom CSC, nämligen CNRS från Frankrike, Deff i Danmark, DGF i Tyskland, JISC i Storbritannien och SURF i Nederländerna. Dessa bildar tillsammans Knowledge Exchange-nätverket för främjandet av vetenskap. På plats fanns också sakkunniga från andra organisationer, såsom DataCite. Målsättningen var att planera verksamheten för de kommande åren.

Man har tillsammans valt två tyngdpunktsområden för verksamheten: Den öppna vetenskapens ekonomi och Öppen forskning ur forskarens perspektiv. Det var en mycket givande träff med många intressanta diskussioner. En konklusion var att det finns en mellannivå mellan policynivån och forskarens vardag, en lucka som man borde försöka överbrygga. I den lucka finns enligt mig både kulturella faktorer och frågor som gäller rent praktiska saker som inte sällan hänger samman med tillgängliga tjänster och infrastruktur,

Att främja öppenheten inom forskningen handlar om ett mycket komplext åtagande. Det handlar dels om strukturerna, såsom just de ekonomiska, och om att ändra den akademiska - i vid bemärkelse - kulturen. De stora förändringarna är oftast ohjälpligt tröga och långsamma, men de är också oundvikliga och redan på gång. Ett praktiskt problem är att forskning och utvecklingsarbete ofta sker i projektform, vilket gör det utmanande att arbeta med långsiktiga strategier på ett effektivt sätt. Mycket diskuterade vi också frågor kring indikatorer och utvärdering, områden där genuin kvalitetsfokus är svår att hålla i synnerhet i en tid där resultatstyrning slår högt och mycket kvantitativa data finns tillhands. Det skulle vara mycket viktigt att kunna diskutera andra värden än de ekonomiska.

söndag 5 mars 2017

Följa med





När mannen som vet bättre än alla andra, inser att saker är mer komplicerade än han trott är det plötsligt "ingen som visste att saken är så komplicerad". Dunning-Kruger-effekten har blivit ett modeord och inte utan orsak.

Det är viktigt att inte blanda ihop frågan om hur mängden kompetens/kunskap i ett ämne och dess inverterade förhållande till korrekt självutvärdering om saken, med frågan om intelligens. Att man övervärderar sin kompetens ju mindre man kan eller vet om en sak är mänskligt och har inte direkt med intelligens att göra. För ingen kan och vet allt.

Vad det handlar om är ju visdom. Att hela tiden försöka hålla i minnet att ju tvärsäkrare man är på något, desto större är risken att man inte inser hur komplex saken är. Om något ser väldigt svart-vitt eller enkelt ut, är det med stor sannolikhet så, att man saknar en hel del information.

För mig är det lite oklart hur mycket Trump på riktigt lider av Dunning-Kruger och hur mycket han medvetet utnyttjar fenomenet. Trygg i vetskapen om att hans egna falska och snedvridna uttalanden sprids och sjunker in bland många anhängare med större effektivitet än korrigeringarna, kan han slänga ur sig vad som helst. Själv undrar jag ändå inte om det finns folk i bakgrunden som matar honom med valda fakta (eller "fakta") eftersom de vet att han inte håller tätt utan kan slänga ur sig vad som helst  - och dessutom komma undan med det. En intressant sentimentanalys av Trumps senaste tal har förresten nyligen gjorts av George Elliot Morris.

Jag har själv valt att inte följa den amerikanska presidentens twitterkonto eller twitter. Däremot försöker jag spräcka min bubbla genom att regelbundet göra sökningar bland tweets och kolla in både kategorin "främsta" och "senaste". Det är typ det enda sättet att få fram pro-trumpister. Och det är nyttigt. Ännu för några veckor sedan fanns det riktigt mycket sådant. Men för mig ter det sig som om det är en allt mindre andel av twittret som hyllar presidenten. Däremot verkar #trumpgrets, #trumregrets #trumpageddon och inte minst #resist växa sig allt större. Presidentens twitter arkiveras och analyseras också på ett bra sätt. (Är det bara jag som tycker att "the only one to fix the infrastructure of our country is me" låter lite ... , öh,  messianskt?)

Populisten som rider på folks intellektuella lättja, okunskap och känslor har en lätt väg att gå. Till en viss punkt. Någonstans finns också rätt starka historiska strukturer både i samhället och kulturen, i folks sinnen. Någonstans kommer sanningen emot, när man inser att man förlorar på att följa med den svart-vita versionen.





lördag 18 februari 2017

Personregister

Just nu är personregister och integritetsfrågor på tapeten av flera olika skäl. I västliga Europa har vi av tradition (sedan andra världskriget) varit mycket försiktiga med personregister. Vi har sett vad de kan leda till. Vi har också en stor förändring på gång inom EU, där ett nytt direktiv kommer att träda i kraft, för att förenhetliga kutymen i olika länder och trygga medborgarnas rättigheter.

I USA har man varit mer storsint, vilket gett utrymme för tillväxt och utveckling, men i dagens politiska situation kan kännas ganska obehagligt inte minst efter Snowdens avslöjanden. Frågan om integritet och kontroll över uppgifter som gäller en själv har alltså blivit allt mer aktuella också i USA. Samtidigt har maskininlärning och stordata gjort att man inte ens behöver veta särskilt mycket om en person för att kunna av-anonymisera folk ur stora dataset. Och att profilering av människor används inte bara för forskning eller marknadsföring av varor och tjänster utan också på mer skumma sätt.

Det nya EU-direktivet innebär att människor ska ha rätt till alla uppgifter om dem själva. Också Tim Berners-Lee har nu tagit upp saken. Hans tankar följer ganska nära MyData-filosofin, som i Finland varit av betydelse redan en tid. I sommar ordnas den andra MyData-konferensen i Helsingfors, denna gång tillsammans med aktivister i Tallinn. Tanken är att erbjuda plattformar och verktyg för att hantera data om en själv.

En bra sak med det nya direktivet är att det öppnar för möjligheter för forskare som i Finland i dag ibland har problem med de hårda kraven på explicita tillstånd för varenda åtgärd, dvs varje forskningsfråga man vill ställa ett dataset som innehåller uppgifter om människor. Att tänka sig att begära individuellt lov var varje person, även i fall då man behandlar materialet konfidentiellt och enligt strikta forskningsetiska principer och aldrig har för avsikt att profilera enskilda individer eller publicera någon information av det slaget, är enligt mig ett orimligt krav. En sådan tolkning är nämligen möjlig men den är problematisk, i synnerhet då man hos oss har en väldigt vid syn på vad som är en personuppgift. Lagtexten har inte riktigt hängt med här, då det gäller forskning och stordata, den är otydlig. Akademiska forskare följer ändå etiska principer och arbetar för andra mål än att främja en viss politiker eller sälja någon produkt. Dessutom hör det till sakens natur att forskningsfrågorna lever under processens gång. Det är liksom idén och just det fina med att jobba med digitala metoder, att vi kan få syn på helt överraskande saker, fenomen vi aldrig ens kommit oss för att fråga efter. För att de nya möjligheterna ska förverkligas behövs ändå en nationell lagstiftning som är vettig både med tanke på integritetsskydd och forskning för det allmänna bästa. I slutändan måste vi arbeta utgående från etisk reglering även då det gäller annat än traditionell registerforskning, allt annat är orealistiskt.

Redan i dag är det som sagt klart uttryckt i lagen att då man samlar in personuppgifter måste man ha ett klart syfte, man får inte samla eller hantera onödiga uppgifter om personer. Vilket får mig att undra varför så många samlar in uppgift om kön i varje vända. Är det relevant för ett bibliotek eller ett förlag till exempel? Och i vilken mån är detta en helt onödig kutym som gör att könsstrukturer reproduceras igen och igen då de används som parametrar i profilering och vidare vid utveckling av produkter och kommunikation? Vilken är evidensen för att det faktiskt är relevant information, och kan vi komma ifrån att det i grunden är en ideologisk fråga?

I varje fall tröstar jag mig med att en profileringstjänst utgående från ett kort textstycke ännu tillsvidare profilerade både min ålder och mitt kön åt skogen.





Omständigheter

En av mina favoritböcker är Malcom Gladwells The Tipping Point. Den illustrerar på ett otroligt bra sätt hur mycket vi alla är fångar av omständigheter, av givna strukturer, av en existerande kultur, av hela det system vi föds in i, växer upp i och lever i. Även om det finns en fri vilja, är den så mycket mindre än vi oftast kan och vill medge. Vi är fångna i oändligt många val som gjorts före oss, i begrepp och tankestrukturer som begränsar vad vi kan göra eller ens tala om. Ofta inser vi inte ens att vi väljer, att vi har ett val.

Och även om vi i princip har ett val är vi många gånger så mycket mer maktlösa är vi skulle vilja vara. Jag tänker att det är ett undantag att man medvetet gör ett val eller att en ensam individ kan påverka mycket genom sina val och sitt aktörskap, åstadkomma verklig förändring. Det handlar om ord och begrepp, men också om system, sega strukturer, sådana vi ofta också kan och borde vara glada över. Som till exempel i dag, då vi ser på världspolitiken där ett unket, fascistiskt, nationalistiskt slem sprider sig över vår kultur. Det finns spärrar, men vilka är de osynliga svackorna och strukturella gliporna, som ger möjlighet för populism och rasism att sprida sig? Hur kan vi i snabb takt tillsammans stärka barriärerna och forma kulturen och samhället och hindra en störtdykning i en vettlös ond spiral? Hur kan vi tala om det goda, stärka mångfald och rikedom? Hur kan vi överrösta det idiotiska, tendentiösa skrikandet om kris, hot och katastrof, då vi i verkligheten har det bättre än någonsin, men samtidigt borde åtgärda verkliga globala, ekologiska hot? Sanningen är troligen, att förändringarna är långsamma och har pågått i decennier.

Sambandet mellan de personliga valen, vardagen och de djupa strukturerna diskuterades också i Hbl för några veckor sedan av filosoferna Nora Hämäläinen och Thomas Wallgren. Frågorna är svåra och mångbottnade. Själv tycker jag det är klart att det behövs aktörer, idealister, aktivister, som formulerar saker, pekar på problem och utmaningar. Men det behövs också att folk stöder dem, tar upp deras idéer, förvandlar dem till handlingar, må det sedan vara använda ett "hen" eller att ändra sina konsumtionsvanor.

Vi måste också kämpa mot enfalden, enkelspårigheten, utarmningen i vårt språk och hur vi talar om världen. Saker är oftast så mycket mera komplexa än de ser ut. Det är lätt att döma andra, men det är sällan de som dömer faktiskt känner till och förstår bakgrunden, helheten. Vad människor vet och inte vet, vad man förstår och inte förstår, borde alltid vara föremål för uppmärksamhet. Det är viktigt att fråga varför. Men det är också viktigt att ha ett öppet sinne, att försöka förstå. Det var därför jag själv i tiden valde att studera just historia. Och varför jag sedermera vandrade vidare till det där med information. Hurdan informationen är, om den ens finns tillgänglig, och hur den används är ofta kritiskt. Hur väl folk tar den till sig är också avgörande, men ännu svårare.

Kunskap är information som finns i huvudet på folk, men bildning och visdom innebär att man dessutom ständigt är öppen för nya perspektiv, och att man kan inse sina egna begränsningar. Jag tampas mycket med dessa frågor just nu i och med att jag har många nya åtaganden. Det jag sysslar med känns för ofta som dillande, svamlande, klåpande, en kamp mot tvivel, tvekan och osäkert. Ångesten kommer krypande emellanåt. Information som saknas, misstag, missförstånd ... Ibland är jag så bombsäker på hur saker ska göras, ibland så förvirrad att det måste vara odrägligt för dem som är beroende av mig. Jag tröstar mig med att jag försöker mitt bästa och förhoppningsvis kan utvecklas. Och jag bryr mig faktiskt, om människorna, om målsättningarna. Och skattar mig lycklig att få vara med på ett hörn.

Historien, vardagen och kulturhistorien kommer väldigt nära på Esbo stadsmuseum just nu, där man kan bekanta sig med Köklax glasbruk. Det ger perspektiv, på många sätt. Rekommenderas.



torsdag 9 februari 2017

On Digital History

* Denna text är baserad på mina anteckningar för det kommentarstal jag höll på Gösta Mickwitz seminariet den 9.2.2017* History is always written in its own time. In our time, when we write history and expand our knowledge of our past, when we build knowledge, we are also shaping our own time, our culture and society. And as we formulate truths about ourselves and our history, we also shape our future. We create the concepts and dependencies that are the building blocks of our future. The truth in history is also the truth of today and creates a scaffold for us to we shape our future. Questions of guilt and identity are never far away. Who we are, and who we can be. Questions of meaning, questions of human understanding. Those are important questions. Burning issues. Technology does not solve anything on its own. We need the humans, people to act as agents. In a time of digital media, statements, information and definitions are fluid, an ever changing play of meaning, representations and interpretation. The way we see ourselves and our society is complex and interconnected. People understand and structure these through stories, through narration. That is how we can explain complex phenomena and grasp them. But complictaed stories and truths also become extensive. They are long, slow. They take their time to be written, to be told and taken in. History is slow. It takes time to research, analyse, understand and explain. This is a serioius challenge in our time: not only to catch the attention of people, but to keep it. At the same time we have so much of the answers to offer, so many explanations and intellectual tools to deliver. Digital science and research can be Open science. It can share and engage, transform and live on. Today we have heard four fantastic presentations about the essence of digital culture. Let's reflect on them and let them inspire us. Here are some of my own reflections. Timo Honkela: Turning quantity into quality and making concept visible using computational means? Artificial intelligence can help us with meaning and complexity. We are just in the beginning of creating ways to represent meaning in an digital enviroment. Neural networks can help us understand and model concepts, these are questions Timo has worked with for many years and he gave a presentation about the split between word and concept, sign and meaning. He talked about how meaning can emerge in learning processes. My reflection was how the historian in his or her long narrations gives the words more solid meaning. More solid than any N-gram. Timo is hopefu thatl machines can help us understand each other better. Algorithms could point out differences in our understanding. What I came to think about was how the choice of source data will effect the outcome. Twitter of millions of people produce text different kind of text than one of a specific author, but it can tell us something about a certain culture, however we choose to define it. But the algorithms can also help us to find the cultures. Timo also came to mention the power dimension. Who owns the data and who defines the questions we ask. He also talked about the co-evolution of computers and human culture. The one does not exist without the other. Henrik Summanen: Digital potential i historiskt material Henrik, too, demostrated, how we are only in the beginning of digitization. We are still mimicing old media, often unable to see the difference between the stable and the fluid, streaming data and information. We still build silos and treat document as if they were disconnected entities. Henrik talked about linked open data. The fact is, that all data information is structured, and we could be a lot smarter in the ways we do it. That would help us find relevant questions and maybe even some answers. My thoughts were on how difficult it is to express uncertainty and missing data. Henrik also discussed the difficulties we have with sustainability and versioning. This, I'm sorry to say, is sadly very true especially in the GLAM sector. Hannu Salmi: Virality and Culture: Towards the Study of Digital History Virality is not a new phenomenon per se, as Hannu showed with wonderful examples from the 19th century. He talked in the most delightful way about digital methods and sources. He demonstrated how data and tools affect our research. One immediately hade many ideas: what if we could combine the different ideas and methods presented today? I was particularly happy to hear that he is drawing from bioinformatics in his research. The problems are many times the same when handling data. What is it we are researching, when studying old newspapers of a nation if not the DNA of its very culture! Hannu also used visualisation, which for historians is a new tool, when we use its dynamic and interactive features. How could we take advantage of them to create our on viral information? I loved Hannus conclusion, that boundaries and differences between past, present and future are overrated! Samir Bhowmik: The Materiality of Digital Heritage Samir gave an amazing talk. I was very happy to get this perspective included. The idea of digitisation of only information being "virtual" is a children’s disease of the early digital age. Materiality is important, since technology defines the culture. It is exactly the coevolution Timo talked about. The physical aspects and ramifications of our new media culture should not be forgotten or disregarded. They should be actively incorporated in our work. This is difficult, but important. Jussi Parikka is really a researcher that should be much more broadly studied among humanists. I liked Samirs ethical approach. The tension between sharing and openness on the one hand and the challenges of propriety technologies and technical skills as a commodity on the other, is something we should be very aware of. The opaque media is outside of our control. Samir talked much about black boxing in different ways. It is a crucial point, because it is a question of power. The black box is incomprehensible and out of our reach, outside our understanding and influence. Samir also talked about the challenges of capturing culture, without killing it, freezing it. The questions about the rupture between the cultural heritage conservation and the very dynamic essence of culture becomes distinctively clear in the digital environment. All in all the seminar was inspiring and I'm so excited about everything we heard today. As historians we are making our past digital but we also need to address the questions of preservation and sustainability. The digital world is not primarily one of technology, it is in the realm humanity. Never have historians been more important than today.

söndag 5 februari 2017

Ansvar och samarbete

Men mounted on an elephant from BL Harley 3244, f. 39 - Peraldus. The British Library. Public Domain.
Det talas en hel del om agil systemutveckling, och eftersom det visat sig vara ett rätt framgångsrikt koncept att hantera komplexa helheter och utvecklingsprojekt har idén blivit ett modeord inom många branscher. På finska talar man om att vara ketterä. I praktiken handlar det om att arbeta iterativt istället för att göra upp minutiösa planer i lägen då det finns många osäkerhetsfaktorer och risker. Man sönderdelar stora projekt i mindre delar och fokuserar på ett steg åt gången, löser problemen an efter att de kommer fram och är färdig att revidera planerna.

Det ligger mycket i att det inte lönar sig att öda resurser på att planera detaljer man omöjligt kan känna till i situationer längre in i framtiden, då saker är mycket avhängiga av val och beslut man är tvungen att ta under arbetets gång. En agil ansats kan vara både lockande och vettig, då det gäller stora reformer. Till konceptet hör många av de modebegrepp till och med vår regering slänger ur sig, så som vikten av försök och misstag. Det som man däremot tyvärr ofta missar är att det till exempel inom scrum-metoden handlar om en mycket rigid metod, ett helt system som innebär mycket noggrann uppföljning och kvalitetskontroll. Informationsgång, samarbete och roller är noggrant definierade för att det hela ska fungera. Det handlar också om att minimera risker. Man tar faktiskt en bit åt gången, följer framstegen noga och gör ständig utvärdering. Man kan till exempel inte i en smäll göra massiva, tidigare oprövade organisatoriska förändringar. Riskerna är alldeles för stora.

Det som särskilt fascinerar mig i scrum-metoden (som jag själv alltså numera både är utbildad i och arbetar med) är hur man hanterar ledarskap och teamarbete. Det är nämligen genuint teamarbete, vilket betyder, att det inte finns en person som är ansvarig för allt. Detta är en ansats som enligt mig passar i dagen samhälle som bygger på att man behöver mycket djup sakkunskap och stor specialisering, samtidigt som man måste kunna arbeta tillsammans på ett integrerat sätt. På samma sätt som inom problembaserat lärande, arbetar ett scrumteam på ett sätt, där alla tar och bär ansvar i samförstånd. Det finns också olika identifierade roller som främst handlar om att underlätta arbetet, vad man kunde kalla faciliterande uppgifter. Vissa personer är utsedda att ansvara för vissa typer av kommunikation och uppföljning, men poängen är inte att bestämma över de andra, utan att skapa förutsättningar för framgångsrikt arbete och en smidig informationsgång.  Själv tänker jag att vi generellt har en del att revidera i vår kultur vad gäller just hur man organiserar ansvar och arbete på många håll.


Och elefanten på bilden ovan? Det är ett av det mest slitna uttrycken i branschen, att man "äter en elefant en bit i taget". Det handlar just om att sönderdela utmaningar och stora uppdrag och problem i delar och processer man kan hantera, en åt gången. Men det kräver analys och systematik, man måste se sambanden och målsättningarna. Med andra ord betyder det ingalunda att man kan sluta planera eller administrera arbetet. Tvärtom betyder det intensivt och öppet samarbete hela vägen med både "beställare" och "förverkligare".

onsdag 1 februari 2017

Rättvisa data

I dag kallade Vetenskapliga samfundens delegation till seminarium om tidskrifter, vetenskapligt förläggande och forskningsdata. Jag hann tyvärr med först till eftermiddagen och missade tydligen en hel del intressanta presentationer. Många av de inhemska tidskrifterna fungerar med väldigt små resurser, men känner ändå av tidens nya krav på att ta ställning till frågor om öppen forskning och öppna data. Många forskare vaknar sakta till det faktum att deras finansiärer och arbetsgivare börjar ställa alla möjliga krav på öppen tillgång. Här har tidskrifterna en nyckelroll i hur de bemöter forskarnas nya behov och ger direktiv om hur man gör t ex källhänvisningar. Själva tidskrifternas möjligheter att gå open access behandlades inte särskilt vid detta seminarium, utan det handlade alltså främst om data.

Trio of musicians from BL Harley 4375, f. 151v. British Library.

Vi diskuterade möjligheterna för tidskrifterna att stöda forskarna i deras strävan att öppna data. Viktigt är att man ger tydliga direktiv om att använda beständiga identifierare t ex DOI eller URN. Dessutom är det ju önskvärt att forskarna använder etablerade och professionella tjänster då det gäller att dokumentera, publicera och bevara data. Inom t ex samhällsvetenskaper och humaniora har vi utmärkta tjänster som Språkbanken och Dataarkivet, men alla har det inte lika väl ställt. Då är faktiskt en möjlighet att använda bevaringstjänsten IDA och katalogen Etsin. Då säkrar man att data finns tillgängligt och går att hänvisa till och även får synlighet. Så egentligen kräver det inte så mycket av redaktörerna att hänvisa till dessa tjänster. Att skapa bra metadata får forskare förhoppningsvis hjälp med av sina egna forskningsbibliotek. Det kräver ofta att man planerat och dokumenterat datahanteringen från början, men har man det borde det hela gå rätt smidigt.

En intressant möjlighet skulle också vara om tidskrifterna kunde grunda egna samlingar för forskningsdata i samband med de nationella tjänsterna. Då skulle substanskunniga specialister ha god överblick över hurdan data som finns och det kunde vara av stort värde då det gäller att utveckla olika format och best practice och på andra sätt arbeta för att ytterligare förhöja kvaliteten på data och även ta ställning till frågor om långsiktigt bevarande och rekommenderade format.

Kort sagt är detta med data inget tidskrifterna är ensamma med och inte något man behöver oroa sig för. Bra vore, om man kunde enas om allmänna råd om hur man behandlar data i samband med publiceringen, men själva arkiveringen och publicerandet finns det också andra som kan hjälpa med. Det gäller bara att ta tjuren vid hornen. Det är ändå forskarna som är de största experterna och som bär huvudansvaret för hela forskningsprocessen och sina material. Samtidigt kan det bara höja både tidskriftens och forskningens kvalitet om man från redaktörshåll också åtar sig att fråga efter forskningsdata i samband med granskning och publicering. Dessutom, hörde jag i dag, bidrar också öppna data till att själva artiklarna får mera synlighet. Inte bara lite, utan tydligt.

Ja, och rättvisa data, det handlar om de nya europeiska FAIR-rekommendationerna för forskningsdata. Det låter kanske svårt, men faktum är, att det mesta av infrastrukturerna redan finns i Finland. Det gäller bara att använda dem.

söndag 29 januari 2017

Lillbritannien



Jag är verkligen ingen expert på internationell politik, men följer förstås med intresse med utvecklingen, som i historiskt perspektiv känns ganska oroväckande. Vissa tendenser och fenomen är mer oföränderliga och sega, så som geografin, som trots allt ännu har betydelse. Krim är åter igen ett stridsäpple. Andra saker har förändrats. Europa är ekonomiskt sett ännu en viktig aktör globalt, men Storbritannien är inte riktigt samma aktör som före andra världskriget. Inom EU har ändå liten varit stor, men i och med brexit förändras ju läget en del. UK söker nu sin nya plats inom världspolitiken. Den gamla rollen, som global kolonialmakt, är förlorad sedan 1960-talet. Samtidigt är det bra att komma ihåg att Storbritannien blev medlem i EEC först 1975 efter en hel del bråk också från franskt håll.

Hur som helst är det naturliga för Storbritannien i detta läge givetvis att knyta an till USA. Sedan andra världskriget har man gärna dragit på retoriken om "special relationship", där man anspelar på någon sorts kulturell och historisk gemenskap som tar sig i uttryck i synnerhet militärt och ekonomiskt. Så naturligt är ju att brittiske premiärministern Theresa May störtar iväg och hälsar på den nyinstallerade populistpresidenten i USA  såhär inför brexit. Att besöket i sig mest är pinsamt är kanske ingen överraskning. Själv tror jag att det nuvarande styret i USA kommer att bli ett relativt kort intermezzo. Den nuvarande presidenten kommer att göra sig omöjlig ganska snabbt. Frågan är hur mycket av de ärkekonservativa republikanerna han dragit med sig kommer att kunna hålla sig kvar vid makten. I värsta fall ganska hårt.




Vad som för mig ter sig ännu mera intressant är att May sedan direkt rusar vidare till Turkiet. Här blir de historiska parallellerna lite spännande. May är alltså färdig att klappa Erdogan på axeln för att stärka NATO, vilket väl också var ett av hennes viktigaste ärenden i USA, där hon uppenbarligen också förklarade varför man inte för lättvindigt ska lätta på sanktionerna mot Ryssland. Samtidigt har vi den oerhört spännande frågan om relationen mellan USA och Ryssland. Den kommer troligen inom ett par år att vara en konflikt, oberoende vem som är president i USA. Just nu är det dock läge för en "deal". Putin vill bli av med sanktionerna. Men som det påpekades på radio i veckan: vad har han att erbjuda i utbyte? Möjligen något gällande de arktiska områdena. Å andra sidan, om Putin generöst vill erbjuda "fri lejd" på Ishavet borde han först krångla till det på den fronten, vilket han inte gjort hittills. Frågan är, om det blir någon deal, eller om det hinner strula till sig före det. En annan möjlighet är att det kommer att handla om Asien.  Sittande amerikanska presidenten struntar troligen i de långsiktiga effekterna av sin politik. För honom kan det vara helt okej om statsskulden exploderar, bara ekonomin växer och pengarna rullar. Helst i vissa riktningar, förstås.

Den eviga tillväxtens ekonomi är nu väl knappast allena saliggörande och en evig lösning för all framtid. De politiska och sociala effekterna av en krackelerande global struktur med gemensamma avtal för internationell rätt på olika områden är mycket värre än lite ekonomisk depression. Till exempel att fri rörlighet begränsas, begränsar också samarbeten på alla områden.

Företag får det ännu svårare att skaffa sig och värna om kompetent personal. Att försvåra immigration slår tillbaka. Forskningen kommer också att drabbas. Också här är oförutsägbarhet och otrygghet riktigt illa. Vågar man ta med duktiga britter i fleråriga EU-forskningsprojekt? Tanken gör mig sorgsen. Vi kommer alla att bli lidande av slutna sinnen på längre sikt.

lördag 28 januari 2017

Valfrihet

Justitia, Heliga Trefaldighetskyrka i Kristianstad, RAA (K 1 C: 364 Kristianstad Gr 1)


Det skrivs en del om valfriheten i samband med den förestående stora (social- och) hälsovårdsreformen (Sote). Om kundens rätt att välja var man söker vård. Staten betalar. Jag ser en hel del potentiella problem med hela konceptet, men även att det i vissa situationer kan gynna t ex dem som vill ha vård på svenska eller andra språk. Man har också tänkt sig, att för att valfriheten ska förverkligas måste människor har tillräcklig information om vården på olika ställen.

Fördelen med detta resonemang är kanske att det i viss mån tvingar fram transparens i verksamheterna. Å andra sidan finns det också många stora problem med hela idén. För det första är finländare inte särskilt aktiva som konkurrensutsättare ens gällande marknader där det är verkligen enkelt både att jämföra priser och produkter och att byta leverantör. Då vi börjar diskutera försäkringar är det hela redan väldigt svårt. Hur ska en lekman kunna jämföra hälsovårdens produkter eller pris- och kvalitetsförhållande? Finns det någon som helst realism i en sådan idé? Redan då det gäller att jämföra skolor är det till exempel viktigt att hålla i sär elevens enskilda behov, den relativa och "absoluta" kvaliteten. Att stirra på vitsord och medeltal säger något, men verkligen inte allt. Och inte heller det mest relevanta, som kan handla om sociala nätverk, värderingar, miljö och mycket annat.

Den upplysta, aktiva konsumenten behöver alltså objektiv och fullständig information. Frågor som läge, öppettider och språk är ganska enkla parametrar att ta ställning till, men sedan blir det svårare. Och gällande komplexa frågor om kvalitet är informationen omfattande och det gäller att ställa de rätta frågorna. Relevanta frågor kunde vara hur väl läkarna följer dels forskning och utveckling, dels god praxis. Och hur stor integritet de har. Man kunde också tänka sig att man skyltar med kundrespons, som man kan påverka mycket genom att vara vänlig, bjuda på kaffe och skriva ut alla mediciner och undersökningar patienten ens har hört om och gärna vill ha.

Hur mäter vi kvaliteten på vården och vårdresultaten? Det finns säkert etablerade sätt inom medicinen, men i detta sammanhang är det viktigt att betänka att på samma sätt som "elevmaterialet" dvs utgångspunkterna kan variera stort mellan skolor, kan också "patientmaterialet" vara mycket olika - och vilket är då ett bra sätt att jämföra olika "leverantörer"? Statistiskt sett uppnår knappast en läkare eller hälsocentral på något sätt signifikanta mängder av patienter/vård för att kunna säga något vettigt. Hela tanken att börja granska i värsta fall enskilda läkare på detta sätt ter också motbjudande och orimligt för mig, när det i verkligheten handlar om att försöka hålla ett administrativt system som helhet (= Finland) på en optimal nivå.

I slutändan ingår det alltid många förbehåll och mänskliga tolkningar i varje dataset. Att tro att det skulle gå att enkelt få fram entydiga, objektiva siffror som på riktigt är jämförbara för en enskild individ i en dylik enormt komplex fråga är naivt enligt min mening. Varifrån ska man ens ta alla objektiva, normaliserade data och hur ska man kunna presentera dem på ett sätt som är klart men samtidigt kan visa på graden av pålitlighet för varje enskild parameter? Om det dessutom är en bråkdel av folk som kan, vill eller orkar sitta och analysera och aktivt välja (om man dessutom är sjuk) tycker jag att det är legitimt att fråga om det är värt att försöka sig på något sådant. Kanske det helt enkelt skulle vara bättre att försöka åstadkomma ett så heltäckande, välfungerande och rättvist system som möjligt med någon annan metod är genom konkurrens.










lördag 14 januari 2017

AnkSoMe är årets pupsigaste buzz

Något försenat samlades fjolårets AnkSoMe igår på Maria 01. Som vanligt var det Reidar Wasenius som fick ändan ur vagnen och sammankallade till den finlandssvenska socialamedievärldens årliga nätverks- och kunskapsdelningsträff. Vår första målsättning var givetvis att få vår hashtag att trenda, vilket inte brukar vara så svårt. Det säger i och för sig mera om twitteroffentligheten i våra trakter, än om träffens eller nätverkets storlek. Betydelsen är däremot stor för dem som deltar, det framkom igen. Nätverket är kollegialt, men påfallande mångfaldigt, förtroligt, seriöst, generöst och positivt. Och finlandssvenskt och skönt informellt. (Nästan så man väntar sig att Choko Lindgren ska dyka upp ...) Och varje gång lär man sig mycket.


Ett filmklipp publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve)

Vi saknade i år flera av det gamla gardet som oturligt nog var förhindrade,  men å andra sidan dök det igen upp nya spännande personer med intressanta idéer, kontakter och kompetenser.

Man kan i Storifyn se närmare vilka presentationer som gavs och en del av diskussionerna. Generellt var det några poänger som för mig var viktiga, som vi egentligen tjatat om till lust och leda de senaste åren, men som fortfarande är kraftigt pågående förändringar. Den första är ekonomin och "framtidens" yrken. Vi diskuterade en hel del affärsverksamhet och businessmodeller med poddar, bloggar och tjänster inom sociala medier. Ekonomi finns, arbetsmöjligheter finns, men marknaden mognar sakta. Folk kan och förstår inte alltid vad det handlar om och hur man kan utnyttja de nya medierna och tjänster som erbjuds av proffs. Att kunna köpa tjänster kräver också här sakkunskap och förtroende.

Den andra saken som återkom var den om "brytning" och "förändring", något som det redan tjatats om i åratal. Men faktum är att det handlar om en stor förändring som också tar åratal. Delvis tangerar denna poäng den föregående. Under dagen ifrågasattes både strategi och t ex storytelling som vettiga redskap. Vi diskuterade i stället strukturer i arbetet, vad som är framgångsrika arbetsmetoder men också vikten av att hålla fokus på verksamhetens strategiska målsättningar, (sociala objekt nämndes) och inte fixera sig på clicks eller ens direkt brand-bygge. Vi benade bland lyckade och mindre lyckade kampanjer och jag tror vi enades om att det ibland är mycket olyckligt att finansiärer grälar om vems logga som ska synas och hur, i stället för att fokusera och följa upp den egentliga målsättningen med mera kvalitativa metoder. Vägarna till framgång är sällan så enkla och entydiga. Alla klick är verkligen inte lika värda, till exempel.

Samarbete och dialog var också, fortfarande, på tapeten i olika vändor. Det handlar om att dela och att kommunicera. Att vara öppen och generös. En intressant diskussion handlade också om behovet av det långsamma innehållet (av vilka poddar är en viktig del) och svårigheterna kring marknadsföringen av dem.

Vi diskuterade också nätverket och dess verksamhet. Vi var ganska överens om att det informella, "pupsiga" formatet, är det som ger mervärde, men att vi också kunde fokusera på att ha ett lite tätare samarbete och kanske också mer aktivt försöka skapa gemensamma projekt bland deltagarna.

Och ja, vi blev ju förstås ett av lördagens "virala fenomen" på twitter. Allt annat vore ju synd och skam, proffsiga som vi är.


lördag 7 januari 2017

Mänsklighet





Jag har inte särskilt svårt att få kontakt med min inre Filifjonka. Katastroferna ha rasslat på de senaste åren och även om privatlivet repat sig och jag fortfarande kan konstatera att även om jag kan vara både mycket arg och långsint, är bitterhet ingenting jag sysslar med. Ilskan och sorgen är starka och tröttande känslor men de söndrar mig inte.

Ilskan över orättvisor och dumhet känner jag dagligen. Jag ser hur inte bara socialdemokraterna råkat i stora svårigheter med sin ideologi (vart försvann solidaritet och internationalism?), utan nu har också högern dränerats på sina ideal (all konservatism, fosterlandets väl och bildning har gett vika för rabiatkapitalism och en sällan skådad enögd historielöshet och obildning). 

Demokratins offentliga debatt har förbytts i en total oförmåga hos de politiska beslutsfattarna att kommunicera och föra en diskussion. Antingen kastar man ur sig fullständigt lösryckta påståenden i bloggar eller på twitter eller också förbigår man all kritik med tystnad. Tyvärr tillåts denna genre alltför ofta också i tv. Diskussionen är död. Man hör inget, man låter bli att läsa både medborgares brev och proffsiga medier, man lyssnar inte till sakkunniga. Man är så säker på sin sak, så maktfullkomlig, att all kritik, i stället för att vara ett tillfälle att förkovra sig och testa sina tankar, är besvärande slöseri med tid. Hurdan information man tar in vill man bestämma själv. Helst vill man diktera och forma den själv från början också. I stället för att använda sig av etablerade system för överföring av kunskap och information, grundar man egna "bättre" system, som levererar enligt beställning (eftersom man själv från början ändå vet hur saker ligger till). Ambitionsnivån är beklämmande låg och handlar endast om kvantitet. All diskussion utgör hinder, som bromsar maktutövningen. Också då frågorna lyfts upp av viktiga aktörer, och handlar om viktiga värderingar som laglighet och mänskliga rättigheter, ignorerar man dem in i det sista. Hur det ser ut spelar ingen roll, eftersom man väljer sin egen bubbla, dit inga obekväma kritiska röster når. Eller när de av misstag berör, reagerar man med barnsligt raseri. Vår statsminister och den blivande amerikanska presidenten har en del gemensamt. Men det har inget med medielandskapet att göra. Det är beprövade makttekniker sedan sekler tillbaka. (Det brukar sluta illa.)

Människovärdet är inget som uppfunnits i och med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det är också äldre än upplysningen och den franska revolutionen. Slaveriet upphörde i Europa redan under tidig medeltid. Under antiken var etiken utvecklad. Även om tolkningarna och implementeringen har varit högst varierande genom seklerna, har idén funnits där, idén om att se den andra, att mötas. Det har alltid funnits människor som har sett, som har förstått. 

Det har också alltid funnits dåliga ledare. Jag tror att vi nu ser thatcherismens sista suckar i Finland och EU. Vi kommer att komma lindrigare undan än många andra här i periferin, också om vi ekonomiskt får ta stryk. Hur länge efterverkningarna syns beror på hur länge den nuvarande linjen tillåts fortsätta, hur mycket man hinner förstöra. I Europa kan det ännu gå lite längre innan populisterna tvingas tillbaka. För det kommer de att tvingas, förr eller senare. 

Filifjonkan ser katastroferna komma och känner lugnet som infinner sig när oron blir meningslös. Det är ändå inte så, att lugnet innebär förlamning. Det finns saker vi kan göra. Vi kan värna om diskussionen, vi kan skapa möten. Vi kan fortsätta att fråga. Även om vi har en regering som i bästa diktatorsstil vägrar ta till sig kritiska synpunkter, har vi ett par hundra riksdagsmän som kan fatta beslut mot regeringen. Vi har många andra beslutsfattare och tjänstemän. Vi har ett kommunalval på kommande, där alla partier ger sig ut på fältet. Det gäller att utmana dem, att diskutera, att nyansera, att konkretisera, att visa att en handfull rasister inte representerar någon opinion av betydelse. Det gäller att mötas ansikte mot ansikte och ställa de där följdfrågorna man irriteras på att alltför sällan ställs. Vattnet urholkar också stenen.

Alla ni, som sagt er själva att nu räcker det, det går för långt:

Möts. Möt varandra. Tala om detta. Möt beslutsfattarna. Tala om detta. Värna om diskussionen. Den väger fortfarande mera än pengar.