lördag 12 augusti 2017

Falska videonyheter

Det var förra hösten som de första riktigt skrämmande bra videomanipuleringsprogrammen väckte oro. Tekniken har blivit så pass bra och allmänt tillgänglig att man kan hoppas medvetenheten om den sprids. Den tidigare tanken om att se en filmsnutt av någon som säger något är likvärt med att ha hört det själv, gäller inte mera. Det är därför idag skäl att vara restriktiv och kritisk även när man delar videoklipp på sociala medier. Falska nyheter kan idag skapas mycket enkelt, och eftersom skandalösa rykten lätt sprider sig effektivare än korrigeringar är källkritik verkligen på sin plats.

Det går alltså numera att förfalska inte bara foto eller ljudband, utan man kan även få en person att säga vad man vill på en video. På videon nedan ser man hur det går till.





onsdag 26 juli 2017

Sol, innovation och förändring

Absoluta förutsättningar för framsteg är utbildning och en fri grundforskning som bekostas av samhället. Det glöms tyvärr ofta bort i nyliberala floskelresonemang. Men hurdan är en vettig modell för samhällets finansiering och hur ska samverkan mellan beslutsfattare och forskare se ut? Samlingspartisten Sirpa Pietikäinen skrev nyligen ett blogginlägg, där hon lyfte fram vikten av att man för dialog med forskarna för att kunna göra faktabaserade beslut. Att forskarna bör kunna vara fria och kritiska och att man ska kunna lyssna till vad de har att säga. Men ofta ter sig inställningen till forskningen tyvärr annorlunda, som att det är forskarnas viktigaste uppgift att leverera färdiga lösningar som ger ekonomisk nytta eller annars bara skapa renommé för Finland genom att placera sina institutioner på internationella rankinglistor.

Numera ges en del av forskningsfinansieringen till riktade spetsforskningsprojekt, det senaste påhittet är det så kallade programmet for flaggskeppsfinansiering, vars syfte är att "föra samman högklassig kompetens från olika områden i internationellt konkurrenskraftiga forskningskluster. Med deras hjälp ska forskningens kvalitet höjas och dess genomslag förbättras. Klustren bidrar också till vetenskapens förnyelse. Programmet reformerar strukturer och arbetsmetoder och det sammanför de duktigaste forskarna och andra aktörer som håller hög vetenskaplig nivå och eftersträvar den internationella toppen."

Varför och hur forskningen ska förnyas är ett litet frågetecken för mig personligen. Däremot har det varit utmanande att faktiskt åstadkomma att forskning leder till ny lönsam och vettig verksamhet. Samtidigt som t ex Cleantech i teorin och formellt är ett viktigt område, bråkar man om huruvida det är vettigt att som i regeringsprogrammet nästan utgå från att hållbar energiproduktion främst handlar om biomassa (vilket forskarna inte anser är hållbart). Politiskt vill man (centern) ju gärna att skog, torv osv ska vara en värdefull råvara i framtiden. Lite som kolen i USA.

Sen har vi otroligt duktiga forskare på solenergi, inte minst Hele Savin, som också nyligen fick "innovationspris". Savin jobbar bland annat med materialforskare och har utvecklat solpaneler på många sätt. När man mäter och anger effekten på solceller utgår man från direkt ljus som kommer rakt emot ytan, en situation som inte minst i länder som vårt leder till ganska irrelevanta siffror och också kanske en teknologisk utveckling som inte är optimal. Savin har i stället satsat på att utveckla celler som kan tillgodogöra sig ljus som kommer från upp till 70° vinkel genom att hindra reflektion tack vare en nanostrukturerad yta. Bland annat. Genom att strunta i hur man numera formellt mäter effekt, har hennes team tagit fram en mycket bättre lösning.

I en radiointervju  berättade hon nyligen att det är svårt att få existerande inhemska företag att ta de nya lösningarna i produktion, trots att de bevisligen är bättre och teknisk genomförbart. Så till den grad förändringsmotvilligt har det varit att Aalto universitetet måste starta en egen firma.

Om innovationer inte kapitaliseras på i vårt land handlar det nog inte alltid om att forskare inte skulle bry sig eller vara aktiva. Felet kan också sitta i företag eller politik.

Här är förresten Savins installationsföreläsning från i våras.


söndag 16 juli 2017

Ideologi

För ett par dagar sedan höll jag på att säga upp Hbl-prenumerationen på stående fot. Det gör mig rasande att Husis under åren kastat ut kolumnister som Klinge, men i denna dag betalar arvode för dynga som Lillrank skriver på ledarsidan. Hur många kloka yngre människor skulle det inte också finnas, som kunde skriva reflekterande texter som bygger på fakta istället för strunt. Dagens tidning gjorde mig igen lite mera välvillig. Kevins text känns som vanligt rätt.

Länge har jag tänkt att vänstern har haft en svårighet i det förändrande samhället, socialdemokraterna uppnådde sina viktigaste mål för flera decennier sedan och kommunismen dödförklarades lite senare. Vad Kevin berör är högerns kris som är minst lika beklämmande, och som kanske ger vänstern luft under vingarna igen. Om något, är det just nu den traditionella borgerligheten som är politiskt om inte heldöd, så åtminstone i full intellektuell koma. I Finland har man skurit ner inom bildning och forskning och i USA anser majoriteten av högern att högskolor och universitet har en negativ inverkan på landet. Vad som återstår är marknadsliberalism och finansvälde. I Finland har avregleringen bland annat lett till svårigheter för småföretagare. En bildad, frisinnad höger verkar ha allt svårare att göra sig hörd inom högerpartierna. Det ser allt mer sällan ut att handla om (med)borgerlighet eller att göra det bästa för samhället som helhet. I stället vill man införa marknadsekonomi och gynna storföretag på så många domäner som möjligt, oberoende av om det finns förutsättningar för en fungerande marknad eller inte. I själva verket har vi på sätt och vis en ökad höger-vänster polarisering på gång, samtidigt som nya mittenalternativ dyker upp och växer sig större (de Gröna hos oss eller Macron i Frankrike kunde väl ses som sådana).

Så jag kanske, kanske, fortsätter med Husis lite till. Men jag önskar man skulle faktagranska också kolumnerna. Det är ju sådant man betalar för.






lördag 15 juli 2017

Att gå sin (egen) väg

Världen är på många sätt en ångestingivande plats i dag. Hoten som tornar upp sig vid horisonten är varken få eller små. Det känns som om vi skulle behöva stora, drastiska förändringar i snabb takt, men vi är fångade i ett trögt och bångstyrigt samhällssystem och en kultur som spelar konservativa, ogina och egoistiska krafter i händerna.

Det är också många saker som blivit bättre. Senast i går jag gladde jag mig åt hur mycket mer färgglada och mångfaldiga, samtidigt avspända och harmoniska, mina hemtrakter blivit. För tjugo eller trettio år sedan var det här landet ett mycket homogent samhälle, med starka normer för hur saker skulle vara. Det bara var så, helt enkelt. I Elantos butiker fanns det ungefär äpplen, bananer och apelsiner i fruktdisken, siskonkorv, lördagskorv, potatis, lök, morot och makaroni (eller spagetti, så hette pasta på den tiden) och kanske tre sorters mjölk. Det var det. Alla vara likadana blekfisar och såg på samma tv-program. Grannskapets familjer var i stort alla likadana. Visst fanns det mycket som var bra på den tiden också. Men nog var det snävt. Tryggt och snävt. Så mycket mera frihet vi har i dag, så mycket mera att välja mellan och så mycket mera kvalitet. Kvalitet i vad vi kan äta, dricka, njuta av konst och kultur, vetenskapens  och teknikens framsteg och större kunnande och kompetens på otaliga områden. Och snart har vi kanske till och med Västmetro! Jag minns att jag såg den inritad på stadsplanerna på 1980-talet ...

Trots friheten är samhället ändå på sätt och vis hårdare nu. Trots att vi i teorin har så mycket mera resurser är det ont om pengar och man måste skära ner, minska på tryggheten, öka på kraven. Vi har inte råd, det finns inte pengar. Snabbare studier, mer effektivt arbete, i det oändliga. Och då handlar det inte om att vi skulle göra det för att rädda vår planet, utan på att vi måste upprätthålla illusionen om ständig tillväxt och på att allt mer handlar om att pressa pengar ur systemet. I synnerhet ur det gemensamma, den offentliga ekonomin. När man låter kvaliteten och substansen komma på undantag, och bara ser på siffror kan det inte gå annat än fel i längden. Det gäller både enskilda företag och helheten.

Att vara en människa som arbetar med konst och kultur är inte så lätt idag heller. Här om dagen skrev en ung kille en bra insändare om saken i Hbl. Om hur reflektionen, långsamheten, eftertanken inte har något "värde" och hur det återspeglar sig på en ung människa. Hur vårt samhälle ändå är intolerant och enkelspårigt på ett mindre synligt, mer lömskt sätt. När medier och beslutsfattare okritiskt övertar populistisk retorik, när allt sinne för proportioner försvinner, när man stirrar på det man har precis framför sig och låter det skymma allt annat, allt som är lite längre bort i tid eller rum. När man på riktigt tror att det enda som räknas är det som kan räknas. När beslutsfattare vägrar ta ansvar. När studiestöd ersätts med lån.

Hur viktigt är det då inte att vi har människor som ställer sig en aning utanför. Människor som lugnt och sansat granskar saker och ting. Hur värdefulla är de inte för vårt samhälle? Människor som gör annorlunda.

(Förresten, beställ nya Plir!)





söndag 18 juni 2017

Runebergs


Midsommarros i Fredrikas trädgård

Fick i dag orsak att besöka Borgå, vilket var ganska roligt, eftersom det är decennier sedan jag senast varit i Runebergs hem och dessutom nyss ägnat mig lite år Fredrika. Efter ett antal år som anställd vid SLS då jag bland annat katalogiserade Runebergs bibliotek, fick jag en liten överdos av den gode J.L. och den tillhörande personkulten (som dock vid SLS görs med tillbörligt analytiskt sinne, och inte sällan med glimten i ögat av åtminstone en del, gudskelov). I släkttraditionen finns en del personer som anses ha varit av den besvärligare sorten som privatpersoner och nationalskalden är en av dem. En ställning som dyrkad nationalhjälte och geni är kanske inte något som gör en människa väldigt gott i längden.

Men Fredrika Runeberg tyckte mycket om sin svärdotter, sonen Walters hustru Lina, tror jag. Fredrika är också definitivt en av min idoler på många sätt (inte alla). Hon var egentligen kvinnosakskvinna före det knappt var påhittat, samtidigt som hon på något underligt, närmast vansinnigt sätt, helt gick med i personkulten kring sin man. Fast det var kanske det rationella sättet att fungera som skrivande kvinna kring mitten av 1800-talet.


Walter och Lina 1868. Museiverket.

Sonen, skulptören Walter hör definitivt till snällisarna. Han var min farmors älskade farfar, som förekommer ofta i Edelfelts brev, vilket är jätteroligt. Båda befann ju sig i Europa under långa tider och bland annat nämner Edelfelt hur sonen Nino Runebergs tvåårsdag firats med choklad i Rom, där Runebergs bodde och Edelfelt var på besök.


Walter och Nino 1874. Bild Museiverket.


Walter förlorade flera av sina barn och också Nino var tydligen sjuklig och en missnöjd baby. Nino, min farmors far hör till de där besvärligare personerna, kanske en orsak till att farmor gärna tydde sig till sin farfar. Nino arbetade liksom sin hustru som lärare, men han skrev också själv och översatte, förutom Baghavad-gita och Alice i Underlandet bland annat Max och Moritz, vilket kanske kan vara beskrivande för varför min mycket sensitiva farmor hade svårt för honom vad jag förstått.  Han var tydligen en person som verkligen gick sina egna vägar, ivrig frimurare och en av dem som lanserade esperanto i Finland.


En del funderade jag, medan jag nu äntligen läste Merete Mazzarellas Fredrika-biografi, över hur J.L.s och Fredrikas barn reste och bodde vitt och brett på olika håll av Europa, men alla sedan återvände hem till slut igen. Det gjorde mig lite trösterik, när jag nu lite våndas över hur en ansenlig del av mina bekanta ungdomar flyr Finland. Kanske det ändå blir bra till slut, trots misären just nu.

Walter på äldre dagar. Signe Brander. Museiverket.


lördag 10 juni 2017

Finlandsdemokrater

Det är på många håll man gläds över hur det gick i sannfinnarnas partiordförandeval. Två av tre ordförande är dömda för hatbrott. Alla partiledare är hårda linjens "invandringskritiker", som fortfarande anser att vi har en för liberal asylpolitik. Själv har jag svårt att se hur den kunde bli mer omänsklig än den är.

Folk som värderar mänskliga rättigheter och människovärdet högt har också kommenterat läget i positiva ordalag. Sannfinnarnas transformation till Finlandsdemokrater är nu slutförd och man kan ta i rasismproblemet i partipolitiken på ett nytt sätt.

Populismen har ätit sina barn. Det lär den väl alltid göra till slut. Just nu är man lättad över att den nya partiledningen kan anses politiskt dålig, mer löjlig än kompetent. Fast så tänkte man väl en gång förut också i historien om ett annat parti.

Visst har vår regering gått i denna fraktions ledband vad gäller att deportera människor eller tvinga dem under jorden utan mänskliga rättigheter. I vårt Jubileumsfinland. Det är en skam som inte får göras osynlig eller förringas.

Bild BNF.

lördag 3 juni 2017

På väg mot digital historia

I går hade vi ett riktigt intressant seminarium inom digital humaniora, närmare bestämt digital historia. För första gången, kändes det som, var forskarna tiotals gånger flera än arkiv- och biblioteksfolk. Det var ett kick off-seminarium för vårt fortsatta projekt, lett av Mats Fridlund vid Aalto och med brett engagemang också från Helsingfors och Åbo universitet och även från Tammerfors.  Målsättningen i det inledande projektet var att klarlägga nuläget inom digital historia och det nya projektet har som målsättning att främja kompetenser och samarbeten. Det kommer att ske bland annat genom en serie seminarier på olika håll i landet. Liksom förr twittrades det under hashtaggen #digihistFi, denna gång inte så mycket, tyvärr.

Keynote-talare var Jo Guldi, som lyfte fram olika sätt att använda digitala metoder bland annat för att identifiera brytningspunkter, aktörskap, händelser eller perioder. Hon påpekade att historiker inte egentligen använt sig av dessa, eftersom de inte anpassats till våra forskningsfrågor. Det är mest andra, t ex litteraturvetare, som använt dem och då blir både frågor och svar ofta konstiga ur historikerperspektiv. Ändå skulle historiker kunna ha mycket att tillföra vad gäller just det kronologiska perspektivet, kontext och hjälpa oss att se den större helheten. Guldi presenterade sedan närmare topic modeling, som är en ypperlig metod i det att den möjliggör ens ett litet lyft från den språkliga nivån till en mer begreppslig dito. Hon visade också hur hon undervisar historiker i metoden och berättade om intressanta verktyg som är på kommande.

Andra intressanta saker som lyftes fram var bland annat den kommande nya Diplomatarium Fennicum och den evigt återkommande frågan om digital humaniora som en omständlig process där kommunikation och gemensamt lärande är oändligt viktiga. För en humanist är det till exempel ofta svårt att från början se och inse att det i den delen av arbetet som inte är "historia", ofta kan ingå mer enkelt it-hantverk, avancerad programutveckling och datavetenskap och inte minst kunskap inom statistik. Det är inte alltid samma människor som kan och vill göra alla bitar och det är viktigt att man har alla nödvändiga kompetenser om man ska göra bra forskning. I praktiken innebär det att projekten borde vara långsiktiga. Som historiker borde vi också inse att perspektivet inte kan vara några år, eller ens årtionden, då det gäller våra egna resultat och produkter. Det frågade också Jo Guldi sin publik: Vad är det viktiga de finska historikerna bidrar med nu, de närmaste decennierna, som kommer att vara av betydelse långt in i framtiden?


Figurin, Skulptur, Figurine -  Östasiatiska museet. CC BY


Personligen anser jag att en viktig sak åtminstone är att guida digitaliseringen av vårt kultur och vårt samhälle. Det handlar alltså inte bara om att forska fram nya kunskaper utan också om att aktivt ingripa och forma samhället. Det låter på ett sätt radikalt och nytt, men samtidigt är det i linje med vad historiker alltid gjort: att berätta igen, omforma och anpassa bilden av vem vi är, varifrån vi kommer, enligt samtidens kontext. Rent konkret tänker jag dels att vi borde se till att rätt resurser digitaliseras, så som riksdagsprotokoll eller historisk statistik, dels se till att det görs på ett hållbart, rikt och långsiktigt sätt.

Finska historiska samfundet har också grundat en sektion för digital historia. Denna saknar tyvärr ännu medlemmar från Östra Finlands och Jyväskylä universitet samt Åbo Akademi.

torsdag 25 maj 2017

Rädd för AI? Data, intelligens och makt

Bild: Gaudencio Garcinuño 2011  CC-BY-SA
Finland ska bli världsbäst på artificiell intelligens. Vad man avser med artificiell intelligens är ofta ändå lite undflyende. De mest radikala tolkningarna handlar kanske om tänkande maskiner, som har ett medvetande och kanske t o m en egen vilja.

Intelligens handlar om, lärde jag mig i skolan, att kunna lära sig nya saker och anpassa och applicera kunskapen i nya situationer. Kravet på vad "tänkande maskiner" är, har i regel flyttats framåt an efter att tekniken utvecklats. Rätt länge låg definitionen, åtminstone för mig, nära maskininlärning, det vill säga att mjukvara kan lära sig av erfarenhet. Och det kunde ju Nokias mobiltelefoner redan för länge sedan. Datorer kan visserligen gissa och räkna ut sannolikheter, men de är knappast intelligenta för det.

Numera har det blivit vardag av maskininlärning i sig. Den har blivit synlig och den nya hypen i takt med att man insett att maskiner som lär sig inte nödvändigtvis är direkt intelligenta. Saker är vanligen så oändligt mycket mer komplicerade än de ter sig vid ett första ögonkast. I alla fall tror jag det står ganska klart att maskininlärning inte nödvändigtvis innebär intelligens och allra minst uppkomsten av något spontant självmedvetande. Det handlar om otroligt kluriga algoritmer.

I alla fall är generell artificiell intelligens ett paraplybegrepp för många olika inriktningar inom utvecklingen inom programvara och flera av dem är visserligen sådana, där man inom finska institutioner lyckats hålla sig ganska väl framme, såsom inom tal- eller bildigenkänning.

Det stora hotet kommer ändå ingalunda från dessa programvaror i sig utan från den dominerade oerhört naiva och okritiska inställningen till vad data och digitalisering ska kunna göra i vårt samhälle. Idéer om att data representerar verkligheten på ett oproblematiskt och direkt sätt och gör den mätbar och möjlig att styra och kontrollera spökar allt oftare. Men dessa idéer finns hos beslutsfattare och inte i datorernas inre. Att man förbiser problem med betydelser och tolkningar, felaktigheter och brister i data eller tror att man kan frånsäga sig etiskt eller strategiskt ansvar är oförlåtligt korkat och enkelspårigt.

Det gör en inte ett dugg gladare att man ser liknande tendenser till och med inom det akademiska. Bevara oss från alla indikatorer och mätare. Det kritiska tänkandet måste sitta mellan våra öron.


 Bild: Alberto Racatumba CC-BY.

söndag 14 maj 2017

Värdet av utbildning

“TIVI-O-AALTO unconference” by Hans Põldoja
 is licensed under CC BY 2.0


Det är ju så att vår ekonomi förväntas räddas av hög kompetens och export. Det förutsätter att vi har folk som har internationella nätverk och en vana att fungera i mångkulturella sammanhang. I Finland har vi exceptionellt lite invandrare och utlänningar. Det betyder att vi sannolikt också har färre människor ute i världen som vet ett jota om Finland och färre här i landet som har starka insikter och nätverk i andra länder och kulturer. Det här är saker som är en enorm betydelse: internationella nätverk och kulturell kompetens. Business is people är ett slitet mantra, men nog är det alltid en lägre tröskel att ha att göra med människor man känner, man förstår. Man kan till och med köpa för lite dyrare av någon man känner personligen och uppskattar.

Vi har också sett hur utlänningar i vårt land kan uppfattas som skrämmande och farliga, ofta på lösa boliner. Det handlar om fenomen som anses nya och främmande. Vi är socialt ett rätt försiktigt folk. Därför är det av ett mycket stort värde på många sätt, om vi kan skapa miljöer som inte är kulturellt homogena, hermetiskt slutna sannfinska rum. Det är en verklig tillgång att inte vara rädd för det annorlunda och främmande, utan att lära sig att kunna och våga tala främmande språk, kommunicera, försöka förstå och arbeta tillsammans.

År 2015 minskade antalet utländska studenter vid finländska universitet. Den riktningen är definitivt fel, men inom högskolevärlden har utvecklingen de senaste åren över lag gått i en god riktning. I synnerhet inom teknik och konst finns det mycket utländska studerande, vilket alldeles garanterat skapar en miljö för en god och mångsidig utbildning och personlig utveckling. Aalto universitet, Konstuniversitetet och Helsingfors Universitet är stora och har åtminstone inom vissa fält en internationell, intellektuell miljö som också motsvarar dagens arbetsliv. Huvudstadsregionen har å andra sidan annars också den mest kosmopolitiska profilen.  Det finns orter i vårt land där andelen människor med utländsk bakgrund är under en procent, varför det är ännu viktigare att universitet och yrkeshögskolor på andra håll i landet lockar till sig ens den handfull av utländska studenter det gör. Att ha en relation till en indisk eller kinesisk kollega (oberoende av var hen är verksam i framtiden) kan på sikt vara en viktig tillgång inom många professioner.

Att diskutera i termer av skattebetalare och kostnader för enskilda studenter eller examina och "vem betalar utbildningen" är otroligt snävt. Man missar ju helt att se på utbildningen och bildningen som resurser för hela samhället. Det sociala och kulturella kapitalet vid den högre utbildningen som nationellt kapital har ett värde i sig, men också ett ekonomiskt värde på sikt, om man studerar verkligheten lite utanför exceltabellerna. Det handlar om att skapa förutsättningar för välmående, diversitet och genom det framgång både individuellt och nationellt. Jag har oändligt svårt att begripa att liberala krafter i stället vill förespråka mera reglering och byråkrati. Dessutom med ytterst svag evidens. Varje utländsk studerande som tar sig till vårt kalla land är en gåva och en framtida tillgång som vi ska ta vara på, även om det inte syns på sista raden i år eller ens nästa år.







söndag 7 maj 2017

Hack4Fi 2017

Vinnarna Hobotram använde sig av intressanta arkivmaterial


I år hann jag med först på slutet av ett imponerande Hack4Fi. Hackathonet ordnades på Yle i en riktig tv-studio, så miljön var verkligen fin. Till mina favoriter hörde en historisk promenad med bild och ljud i Kajsaniemi, Wikidocumentaries, ett verktyg för uppladdning av bilder från Finna till Wikipedia och förstås vinnaren Hobotram. Också Micke Hindsbergs lek med Yles och Finnas metadata var tankeväckande, både historiskt och tekniskt. Det fanns många som jobbade med att färgsätta bilder med (även artificiell intelligens på hög nivå användes) och med kartor och geodata. Särskilt använda och inspirerande var tydligen dels Helsingfors stadsmuseums högklassiga foton, dels Yles öppna ljudfiler. VR förekom också i flera fall, men själv gladde jag mig åt att ljudet kommit med på riktigt, att man använder de digitala mediernas möjligheter att kombinera och integrera olika typer av medier. Det fanns faktiskt många fina idéer. Också Mannerheim och Gallén-Kallela inspirerade ett par projekt. Det lönar sig säkert att gå och kolla hackets webbsajt ännu lite senare, då flera hunnit ladda upp sina material.

Juuso Lehtinen gjorde också en fin restaurangkarta över Helsingfors 1909.
Nästa vore att lägga till biograferna från Kavis lista!

lördag 15 april 2017

Krigssampo



Att länka historien är en spännande tanke och ett imponerande pilotprojekt har också gjorts i och med den så kallade Sotasampo. Man har utgående från CIDOC CRM skapat länkar och visualiseringar, mellan massor av digitala källor från olika håll. Ambitionen att tillgängliggöra historien är god och man har också gått vidare från andra till första världskriget och ännu längre bakåt i tiden. Genom att länka källor och gå ända in på textnivå ger man möjligheten att hitta avsevärt bättre bland materialen. Den nya semantiska sätten att organisera informationen är dessutom ett steg från traditionell pappersvärld till en riktig digital kontext.

Samtidigt finns det åtminstone sett ur ett akademiskt humanistiskt perspektiv en del problem med projekten. Sotasampo kan varken anses fungera som forskningsverktyg ("digital metod") för vetenskapliga historiska frågeställningar eller som en vetenskaplig publikation inom humaniora. Den är snarast en sökhjälp och kan i bästa fall, om man har tur, avslöja mönster, kopplingar eller anomalier som kan ge upphov till vetenskapliga historiska frågeställningar. Jag tycker att det är viktigt att se skillnaden: den akademiska dimensionen med projekt som Krigssampo eller Osma Suominens alldeles vansinnigt coola Annif är helt och hållet teknologisk. Därmed inte sagt att de inte skulle vara relevanta och intressanta och kunna användas som viktiga verktyg i synnerhet inom minnesorganisationer.

Nu skulle det emellertid vara viktigt att man från finansieringshåll ser skillnaden mellan olika typer av projekt. I värsta fall kan vi ha en situation där pengar som är ämnade och tänkta att stöda humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning under den lockande och trendiga "digital humaniora"-etiketten i själva verket används på ren teknisk utveckling, vars betydelse för humanistisk forskning i värsta fall kan ifrågasättas. Själv är jag rädd att en sådan utveckling kan slå tillbaka riktigt illa både mot digital humaniora och öppen forskning. Om de knappa resursernas fördelning upplevs som orättvis och oskälig kommer taggarna fram hos också hos de bästa och mest framstegsvänliga humanisterna.

I bästa fall arbetar man förstås integrerat och tillsammans mot gemensamma mål så att den tekniska utvecklingen både föder ny humanistisk och informationsvetenskaplig teknisk kunskap. Att välja ut, organisera och dokumentera källor och material är inte lätt, allra minst om man vill göra vetenskaplig forskning på innehållet. Det krävs stora insikter både i källmaterialet och dess semantiska och kontextuella dimensioner för att kunna använda digitala metoder inom humaniora och samhällsvetenskap. Man måste till exempel kunna bedöma vad som saknas i materialet. Samtidigt hälsar jag med glädje den nya utvecklingen som de första stegen mot en genuin digitalisering. Vi har duktigt folk när det gäller semantisk webb här i Finland.



torsdag 13 april 2017

Öppna data med samhällsvetare

Open Knowledge Finland ordnade ett miniseminarium om öppna data inom samhällsvetenskaper i går. Primus motor var Oskari Lappalainen. Tyvärr missade jag de första presentationerna, bland annat docent Kimmo Vekalahtis, men ramlade in precis på slutet där han berättade om MOOCen Introduction to open data science. Den följdes av mycket intressanta presentationer av Tapio Räsänen från Kela, Antti Tuomi-Nikula från THL och Mikael Seppälä. Jag är mycket imponerad av myndigheternas forskningsverksamheter och deras initiativ. Nu är det snarast en fråga om resursering och prioriteringar hur snabbt framstegen sker. Eftersom jag tror mycket på att myndigheterna själva vinner på att satsa på förvaltning (= öppnande och samordning) av sina informationsresurser, hoppas jag att det finns möjligheter att satsa på dylik verksamhet. Det är bombsäkra investeringar.

Mikael Seppälä presenterade, med ad hoc insert av OKFI:s verksamhetsledare Teemu Ropponen, en spännande mix av service design och sociologi. Rekommenderar hans presentation. Diskussionerna var överlag många, långa och initierade, med det resultatet att det inte fanns många kråkor kvar när jag fick ta itu med mitt favoritämne, dvs hantering av forskningsdata. Men diskussionen fortsatte och var givande.





söndag 9 april 2017

Att välja det onda

Ärkeängeln Mikael besegrar draken (Satan).
Kungliga Biblioteket, Nederländerna.
Detalj. Public Domain.


Det är länge sedan jag läst Aristoteles och Platon, och Nietzsche har jag aldrig läst ordentligt, tror jag. Därför känns det både roligt och nyttigt att lyssna på de filosofiska diskussioner jag hittar på webben. Det var mera tur än skicklighet att jag dessutom just nu råkade lyssna på Melvin Braggs gamla program om ondskan. Eller var det en slump eller ödet ("meningen")? Ett medvetet eller omedvetet val?

Terrorismen kom igen nära oss denna vecka. Jag har tidigare vädjat för att man inte ska ge efter för terroristernas narrativ, utan behandla dem som förryckta, misslyckade individer. Inte bara ensamvargar, utan ensamma galningar, på samma sätt som vi tenderar behandla skolskjutare och andra som begår våldsbrott mot människor de inte har någon personlig relation till. Människor som tappat kontakten med vårt samhälles normala strukturer, värderingar och sociala mönster, eller aldrig haft den. Förvridna, skeva, hatiska världsbilder. Är de onda, helt flippade eller agerar de enligt sin egen rationella konsekvensetik där målet bara helgar medlen i kampen för något i deras värld bättre? Jag menar att vilket svaret än är, är dessa individer missanpassade och sjuka i huvudet. Men det betyder inte att de inte ska anses tillräkneliga eller på något sätt befrias från skuld och ansvar.

I podkasten jag nämnde ovan diskuterar filosofer hur ondskan uppfattats under olika tider. Nietzsche lär påstå att det är kristendomen som uppfunnit ondskan (dålig sak enligt honom). Under antiken verkar det onda närmast ha ansetts vara en onaturlig frånvaro av det goda. Jag känner lite igen mig i den antika, kanske något naiva, tanken om att en vettig människa alltid väljer det goda. (Bragg har förresten påpassligt nyligen gjort relevanta program om både Arendt och Nietzsche.) Med kristendomen blev det onda en kraft som skulle bekämpas. På sätt och vis klokt, men på sätt och vis problematiskt. Bekämpar man det onda med kärlek eller med upplysning? Eller båda? Eller med våld? Var går gränsen till att ta till brutalt, dödligt våld? När är det berättigat att bomba?

I varje fall tror jag att det är fel att lita för mycket på att människan kan göra fria, rationella val i alla lägen. I verkligheten är det mycket sällan vi inte styrs väldigt mycket av omständigheter. Det visar också forskningen vad jag kan förstå. Hela den ultraliberalistiska ideologin vilar på en surrealistisk (men för den som råkat ha framgång bekväm) tanke om att människor ska kunna och har kunnat välja sin uppväxtmiljö, sin hälsa, sin utbildning, sina inkomster och att om det går dåligt har man ju bara valt dåligt. Eget fel, liksom. I verkligheten är vi mest fångar av sociala och ekonomiska omständigheter och nästan lika mycket av vår egen bristande insikt och uppmärksamhet i situationer som ter sig vardagliga.

Att någon väljer att begå våldsdåd, det tycker jag ändå inte att man kan frånse. Att det faktiskt är ett stort och betydelsefullt val som finns där, som gjorts. Man kan försöka förhindra att sådana val behöver göras och att de utfaller galet om de görs. Själv anser jag det helt klart att ett samhälle som Sverige inte kan rubbas av terrorism. Tvärtom kommer det nordiska samhället att visa sin styrka och seghet. Det kommer aldrig att ge önskad utdelning för någon terrorist att ge sig på så demokratiska samhällen som de nordiska.


torsdag 6 april 2017

Jasna


I början av veckan besökte jag första gången i mitt liv Slovakien. Det var en positiv erfarenhet, även om jag egentligen inte direkt upplevde särskilt stora delar av landet. Jag besökte skidorten Jasna i Tatras-bergen. Vädret var omväxlande soligt och regnigt. Stämningen var något melankolisk när pisternas snö sakta regnade bort. Under konferensens sista presentation mullrade åskan dessutom plötsligt och effektfullt mellan bergen.

Konferensen hette ILIDE och är en konferens för vetenskapsbibliotekarier med betoning på östra Europa, men det fanns många talare på plats både från USA och övriga Europeiska länder. Konferensen var mer professionell och kommersiell än vetenskaplig, men mycket intressant. Särskilt spännande var det att höra om utvecklingen inom Center for Open Science och deras flaggskepp Open Science Framework, som är en imponerande plattform för hanterings av forskningsmaterial. Hela konceptet bygger på omfattande integrationer med snart sagt alla mjukvaror och plattformar forskare använder och erbjuder ett utmärkt sätt att knyta dem samman och dessutom hantera delning och arkivföring av material. Det enda kruxet är bara tyvärr stort: för européer är OSF ofta förbjuden frukt, på grund av att det inte är tillåtet att överföra personuppgifter, som ofta ingår i materialet, till USA där tjänstens servers finns. Det samma gäller förstås en och annan molntjänst, som forskare nog av misstag kan komma att använda. Det skulle därför vara mycket bra om någon kunde sätta upp en finsk, nordisk eller europeisk version. Programvaran än trots allt öppen källkod och jag är rätt säker på att de skulle ta emot ett systerprojekt med glädje. Tyvärr hann jag inte tala med Natalie Meyers denna gång, dumt nog.

Men jag hade flera andra intressanta diskussioner särskilt med representanter för Liber och tyska DARIAH. Ganska stora problem hade jag däremot med förläggarnas bibliometriorgier. Precis som man inom EU framhållit att man bör fästa särskild uppmärksamhet vid kvalitativa kriterier vid utvärdering av forskning, kommer inte representanten från en förlagskoncernerna och talar om delar av deras fina index som ”kvalitativa” mätare (för att de på något sätt är viktade för att försöka kompensera det uppenbart sjuka i att försöka jämföra forskning kors och tvärs genom att räkna saker överhuvudtaget). Man blir bara så trött ibland.

Åtminstone uppfattade jag det som ett mycket osympatiskt och kalkylerat sätt försök att kapa en term och skapa förvirring. För tyvärr är det nog bara så, att bibliometri erbjuder belägg för beslutsunderlag i mycket få och specifika situationer då det gäller utvärdering av forskning. Ska man bedöma kvalitativt så måste man faktiskt ha förståelse för substansen. Om man nu tycker att den utvärdering och kvalitetskontroll som det vetenskapliga samfundet använt de senaste seklerna på något sätt inte duger (som hela den här statistikrumban dessutom är en proxy för).Vilket man ju kan tycka om man inte fattar nånting. Samtidigt är det helt vansinnigt intressant att bolla med alla dessa siffror, men ibland känns det som som att ge en atombomb till Trump att ge beslutsfattare tillgång till sådana data. Någon kunde ju till exempel få för sig att man skulle basera finansiering av hela forskningsorganisationer på dem, schematiskt till och med. Vilken mardröm.


lördag 1 april 2017

Insikt och akademisk kunskap

I veckan löpte tiden för att ge utlåtanden om valfriheten i vården ut. Det kom in över 600 utlåtanden från olika intressenter och sakkunniga mest, får man anta. Både kommuner och akademiker har framfört kritik, som statsministern säger att beaktas. Det intressanta är att lagparagraferna borde vara klara nästa vecka, tycker han, för annars hotas tidtabellen. Och det vore ju för tråkigt.

Samtidigt som akademisk forskning nedvärderas och motarbetats mer öppet än någonsin tidigare på många håll i västvärlden (möjligen med undantag av den förra kanadensiska regeringen), sysselsätter sig många forskare med att verkligen fundera på hur de bättre ska kunna kommunicera forskningsrön och vetenskapliga fakta till beslutsfattarna. Man tänker sig att det allra viktigaste är tajmingen. När man en gång kommit så långt som att man tagit fram förslag, investerat tid och prestige i dem, är kognitiv bias ofta på den nivån att det är för sent att argumentera med fakta. Då gäller bara hårt politiskt spel.

Insikten om att vi har en massa kunskap som inte används och att det ibland leder till större eller mindre katastrofer har nog också drabbat vissa beslutsfattare. Riksdagens framtidsutskott har publicerat en modell för hur man kunde få tillgång till kunskap. Förslaget inleds med en lång, ytlig och enligt mig i grunden oanalytisk genomgång av "sakkunnighetens historia", dock utan att egentligen knyta an till någon av de mesta centrala teoretikerna. För det handlar ju om makt och det är det väl kanske också det det någonstans springer ur,  att den politiska eliten fjärmat sig från den akademiska eliten (doktorer och professorer börjar väl också hos oss bli allt ovanligare som riksdagsmän och ministrar eftersom man i dag måste vara antingen eller 110%). Den akademiska eliten kan man då börja betrakta med misstänksamhet. Dessa docenter vet och förstår ju faktiskt inte allt, utan de representerar "bara ett perspektiv".

Detta resonemang ligger som grund för den föreslagna Vastatieto-modellen, där man vill säkra en bred och nyanserad tillgång till information. Det finns absolut bra poänger med förslaget, inte minst i att betrakta det hela som en process, men som akademiker känner jag mig ändå lite obekväm med uppdelningen i olika typer av sakkunniga. De akademiska ställs delvis i kontrast till erfarenhetssakkunniga, sakkunniga från utsiktposter och visionära sakkunniga. Men visst, absolut bör framtidsutskottet höra personer från många olika områden med olika perspektiv på saker.

Men vad är skillnaden på en akademisk expert jämfört med andra sakkunniga? Det är en sak som man borde vara tydlig med idag. Att det finns en skillnad mellan att läsa på eller prova olika saker och akademisk sakkunnighet. Jag vill ingalunda förringa andra typer av sakkunnighet. Men det är något som gör att vad en läkare är mera kompetent att ge vård än någon som på egenhand läst samma litteratur? Eller att en utbildad historiker eller litteraturvetare kan uttala sig med större sakkunskap om något än en flitig och duktig amatör?

Det handlar om att man under en akademisk utbildning under många år övar sig att tänka och producera vetenskapliga resonemang. Att man blir granskad och kritiserad om och om igen, att man tänker om, skriver om och argumenterar självständigt och blir prövad i sina resonemang. Man lär sig kritiskt tänkande. Och det kan ju vara besvärligt.

Vetenskaplig kunskapsbildning bygger upp kunskap som är en del av ett stort gemensamt kunskapsbygge som är öppet för ständig prövning och omvärdering, i motsats till anekdotiska belägg eller tro som inte kan ifrågasättas. Det handlar om att hitta större sanningar än de som baserar sig på enskilda individers erfarenheter eller övertygelser.

söndag 26 mars 2017

Tid att tänka




“Alice in Wonderland” by Samantha Marx is licensed under CC BY 2.0

Som alltid när en massa parlandare samlas, i går för att minnas syster Stella på hennes födelsedag, blev det en hel del diskussioner om politik och samhällsfrågor. I flera av diskussionerna nämndes den hets och ständiga brådska som råder på många håll. Som utväg och hjälp mot utmattning erbjuds trendigt just nu "mindfulness" och häpnadsväckande till och med "tillräckligt med sömn". Saker som visserligen bevisligen hjälper en att orka prestera mera. Men man kunde ändå fästa uppmärksamhet vad det är man inte gör då man mediterar eller sover: tänker kritiskt.

Dessa snabbuppladdningar och återställare av energinivån innebär inte egentlig reflektion eller att man rationellt, kritiskt och analytiskt skulle gå igenom vad man egentligen sysslar med, varför och hur de hela ser ut t ex ur ett etiskt eller längre perspektiv. De hjälper en inte heller direkt att se saker ur nya perspektiv, att vidga förståelsen.

Ett mycket stort problem på alla nivåer i samhället är, som jag ser det, att människor har alldeles för lite tid att ordentligt sätta sig in i saker. Att ta in och smälta information, att begrunda vad den innebär, vad som är viktigt och meningsfullt. Och varför. Och sedan att tänka på något helt annat sätt, ur ett annat perspektiv, bara på prov.

Tur i alla fall att vi har film och teater, som kan hjälpa den stressade på traven. Det är jag tacksam för, när jag är för trött för att ens läsa. För litteraturen och läsandet är kanske det mest effektiva stödet för långsamt, djupare tänkande.



onsdag 22 mars 2017

Om att mäta öppen vetenskap

En arbetsgrupp har för EU-kommissionen gjort en översikt om hur man kunde utveckla det citatindexhelvete dagens forskare brottas med. Förutom att kvantitativt mätande av citat och publikationer och ojuste användning av det som någon sorts indikator på hur duktig en forskare är (alltså på ren sifferbasis!!) det ett system som många gånger blir skevt och orättvist, är det ju ett system som bara reflekterar vad som funkat tidigare inom forskningen. På så sätt blockerar det tyvärr ganska effektivt t ex unikt tvärvetenskapligt arbete.

Författarna har kommit med ett antal resultat, som borde läggas bakom örat vid varje organisation som arbetar med eller finansierar forskning. Vid mätning av forskning och dess öppenhet gäller:

1. Öppen forskning borde alltid bedömas också med sakkunnig insikt och kvalitativa kriterier. Kvantitativa mätare kan endast användas som stöd och med övervägande av kontext.
2. Transparens och exakthet är viktiga. Mätarna bör vara robusta, ödmjuka (det kvalitativa ska väga mera), transparenta, flera och olika och de ska gå att revidera.
3. Skapa bättre mätare för öppenhet och mät den öppna forskningen.
4. Bygg på öppen länkad data.
5. Räkna relevanta saker.


Jag vill verkligen skriva under dessa råd. De digitala miljöerna har fört oss på förskräckliga avvägar, som hindrar forskningen och vetenskapen att utvecklas och framskrida på bästa möjliga sätt.

Rapporten avslutas med en hög konkreta förslag på åtgärder, som sannolikt inte kommer att klinga för döva öron. I sådana här stunder ser man att EU är en riktigt bra grej. Extremt synd bara att man inte vet hur det ska gå med många värdefulla samarbeten om brexit blir verklighet. Det är riktigt synd om brittiska forskare idag och också synd om oss inom EU, för i Storbritannien är man faktiskt jätteduktig på många saker inom t ex forskningsdata. Man hoppas att bra avtal för forskningssektorn prioriteras.


måndag 20 mars 2017

Interoperabilitet

Dagens Vieraskynä handlade om en rätt viktig sak: att interoperabilitet är en förutsättning för att digitalisering ska leda till någon effektivering för förvaltningen eller kunden. Att skribenten, Janne Viskari, är färsk chef för Befolkningsregistercentralen är glädjande, eftersom den uppdaterade Suomi.fi-tjänstens nya utvidgade version just nu växer fram hos myndigheten, har en nyckelroll vid förverkligandet av samordningen av digitala tjänster, som är ett av regeringens viktiga mål. Man har lovat att medborgare inte ska behöva lämna samma uppgifter åt myndigheter mer en en gång. Och det, ska jag säga er, är ingen lätt sak.

Det kräver inte bara att man drar en massa kablar mellan olika datorer och bygger några snygga portaler  - och vips är allting integrerat. Lådor med pilar kors och tvärs vimlar det av i powerpoint-presentationerna. Men det behövs mycket, mycket arbete med att analysera informationen i de olika systemen för att få dem att matcha ens behjälpligt. Och det lönar sig inte att ad hoc bygga nya nytt gränssnitt på traditionellt vis varje gång man kommer på att man behöver flytta information från system A till system B. För då har vi snart ett sådant trassel och datakaos, att inget fungerar.

Det som behövs är grundliga, systematiska semantiska analyser av all information på en hög abstraktionsnivå. Det blir mycket definierande av begrepp och beskrivande av informationsresurser. Filosoferande och tandagnisslan. Men när det sedan är gjort finns det förutsättningar att få informationen att löpa och skapa tjänster som faktiskt är smidiga och underlättar saker. Men det är verkligen viktigt att det inte fuskas nu, utan att arbetet görs ordentligt. Samtidigt finns här otrolig potential, massor av resurser som kan frigöras genom bättre system och integration.

Informationssystem skapar alltid begränsningar. Är de inte planerade för öppenhet och interoperabilitet (vilket t ex kommersiella system av naturliga skäl inte så ofta är) sitter man väldigt lätt fast med den verksamhetslogik man råkade ha då systemet sattes upp. Att beräkna vad det kostar att bygga nya system eller bygga om gamla är väldigt svårt. Ofta glömmer man, misstänker jag, helt bort att ens beakta sådana kostnader när man gör stora omorganiseringar.

Det lönar sig därför att arbeta med små steg, målmedvetet och omsorgsfullt. Och det som är viktigt, och impopulärt kanske, är det faktum att ska man göra bra, ska det göras med mycket långsiktig planering. I själva verket blir system aldrig "färdiga", de ska underhållas och de kan och ska kunna utvecklas kontinuerligt. För i takt med att världen ändras, förändras också behoven och kraven ständigt.

lördag 11 mars 2017

Open Scholarship

I början av veckan fick jag åka till Bonn och diskutera öppen vetenskap med representater från fem andra europeiska aktörer förutom CSC, nämligen CNRS från Frankrike, Deff i Danmark, DGF i Tyskland, JISC i Storbritannien och SURF i Nederländerna. Dessa bildar tillsammans Knowledge Exchange-nätverket för främjandet av vetenskap. På plats fanns också sakkunniga från andra organisationer, såsom DataCite. Målsättningen var att planera verksamheten för de kommande åren.

Man har tillsammans valt två tyngdpunktsområden för verksamheten: Den öppna vetenskapens ekonomi och Öppen forskning ur forskarens perspektiv. Det var en mycket givande träff med många intressanta diskussioner. En konklusion var att det finns en mellannivå mellan policynivån och forskarens vardag, en lucka som man borde försöka överbrygga. I den lucka finns enligt mig både kulturella faktorer och frågor som gäller rent praktiska saker som inte sällan hänger samman med tillgängliga tjänster och infrastruktur,

Att främja öppenheten inom forskningen handlar om ett mycket komplext åtagande. Det handlar dels om strukturerna, såsom just de ekonomiska, och om att ändra den akademiska - i vid bemärkelse - kulturen. De stora förändringarna är oftast ohjälpligt tröga och långsamma, men de är också oundvikliga och redan på gång. Ett praktiskt problem är att forskning och utvecklingsarbete ofta sker i projektform, vilket gör det utmanande att arbeta med långsiktiga strategier på ett effektivt sätt. Mycket diskuterade vi också frågor kring indikatorer och utvärdering, områden där genuin kvalitetsfokus är svår att hålla i synnerhet i en tid där resultatstyrning slår högt och mycket kvantitativa data finns tillhands. Det skulle vara mycket viktigt att kunna diskutera andra värden än de ekonomiska.

söndag 5 mars 2017

Följa med





När mannen som vet bättre än alla andra, inser att saker är mer komplicerade än han trott är det plötsligt "ingen som visste att saken är så komplicerad". Dunning-Kruger-effekten har blivit ett modeord och inte utan orsak.

Det är viktigt att inte blanda ihop frågan om hur mängden kompetens/kunskap i ett ämne och dess inverterade förhållande till korrekt självutvärdering om saken, med frågan om intelligens. Att man övervärderar sin kompetens ju mindre man kan eller vet om en sak är mänskligt och har inte direkt med intelligens att göra. För ingen kan och vet allt.

Vad det handlar om är ju visdom. Att hela tiden försöka hålla i minnet att ju tvärsäkrare man är på något, desto större är risken att man inte inser hur komplex saken är. Om något ser väldigt svart-vitt eller enkelt ut, är det med stor sannolikhet så, att man saknar en hel del information.

För mig är det lite oklart hur mycket Trump på riktigt lider av Dunning-Kruger och hur mycket han medvetet utnyttjar fenomenet. Trygg i vetskapen om att hans egna falska och snedvridna uttalanden sprids och sjunker in bland många anhängare med större effektivitet än korrigeringarna, kan han slänga ur sig vad som helst. Själv undrar jag ändå inte om det finns folk i bakgrunden som matar honom med valda fakta (eller "fakta") eftersom de vet att han inte håller tätt utan kan slänga ur sig vad som helst  - och dessutom komma undan med det. En intressant sentimentanalys av Trumps senaste tal har förresten nyligen gjorts av George Elliot Morris.

Jag har själv valt att inte följa den amerikanska presidentens twitterkonto eller twitter. Däremot försöker jag spräcka min bubbla genom att regelbundet göra sökningar bland tweets och kolla in både kategorin "främsta" och "senaste". Det är typ det enda sättet att få fram pro-trumpister. Och det är nyttigt. Ännu för några veckor sedan fanns det riktigt mycket sådant. Men för mig ter det sig som om det är en allt mindre andel av twittret som hyllar presidenten. Däremot verkar #trumpgrets, #trumregrets #trumpageddon och inte minst #resist växa sig allt större. Presidentens twitter arkiveras och analyseras också på ett bra sätt. (Är det bara jag som tycker att "the only one to fix the infrastructure of our country is me" låter lite ... , öh,  messianskt?)

Populisten som rider på folks intellektuella lättja, okunskap och känslor har en lätt väg att gå. Till en viss punkt. Någonstans finns också rätt starka historiska strukturer både i samhället och kulturen, i folks sinnen. Någonstans kommer sanningen emot, när man inser att man förlorar på att följa med den svart-vita versionen.





lördag 18 februari 2017

Personregister

Just nu är personregister och integritetsfrågor på tapeten av flera olika skäl. I västliga Europa har vi av tradition (sedan andra världskriget) varit mycket försiktiga med personregister. Vi har sett vad de kan leda till. Vi har också en stor förändring på gång inom EU, där ett nytt direktiv kommer att träda i kraft, för att förenhetliga kutymen i olika länder och trygga medborgarnas rättigheter.

I USA har man varit mer storsint, vilket gett utrymme för tillväxt och utveckling, men i dagens politiska situation kan kännas ganska obehagligt inte minst efter Snowdens avslöjanden. Frågan om integritet och kontroll över uppgifter som gäller en själv har alltså blivit allt mer aktuella också i USA. Samtidigt har maskininlärning och stordata gjort att man inte ens behöver veta särskilt mycket om en person för att kunna av-anonymisera folk ur stora dataset. Och att profilering av människor används inte bara för forskning eller marknadsföring av varor och tjänster utan också på mer skumma sätt.

Det nya EU-direktivet innebär att människor ska ha rätt till alla uppgifter om dem själva. Också Tim Berners-Lee har nu tagit upp saken. Hans tankar följer ganska nära MyData-filosofin, som i Finland varit av betydelse redan en tid. I sommar ordnas den andra MyData-konferensen i Helsingfors, denna gång tillsammans med aktivister i Tallinn. Tanken är att erbjuda plattformar och verktyg för att hantera data om en själv.

En bra sak med det nya direktivet är att det öppnar för möjligheter för forskare som i Finland i dag ibland har problem med de hårda kraven på explicita tillstånd för varenda åtgärd, dvs varje forskningsfråga man vill ställa ett dataset som innehåller uppgifter om människor. Att tänka sig att begära individuellt lov var varje person, även i fall då man behandlar materialet konfidentiellt och enligt strikta forskningsetiska principer och aldrig har för avsikt att profilera enskilda individer eller publicera någon information av det slaget, är enligt mig ett orimligt krav. En sådan tolkning är nämligen möjlig men den är problematisk, i synnerhet då man hos oss har en väldigt vid syn på vad som är en personuppgift. Lagtexten har inte riktigt hängt med här, då det gäller forskning och stordata, den är otydlig. Akademiska forskare följer ändå etiska principer och arbetar för andra mål än att främja en viss politiker eller sälja någon produkt. Dessutom hör det till sakens natur att forskningsfrågorna lever under processens gång. Det är liksom idén och just det fina med att jobba med digitala metoder, att vi kan få syn på helt överraskande saker, fenomen vi aldrig ens kommit oss för att fråga efter. För att de nya möjligheterna ska förverkligas behövs ändå en nationell lagstiftning som är vettig både med tanke på integritetsskydd och forskning för det allmänna bästa. I slutändan måste vi arbeta utgående från etisk reglering även då det gäller annat än traditionell registerforskning, allt annat är orealistiskt.

Redan i dag är det som sagt klart uttryckt i lagen att då man samlar in personuppgifter måste man ha ett klart syfte, man får inte samla eller hantera onödiga uppgifter om personer. Vilket får mig att undra varför så många samlar in uppgift om kön i varje vända. Är det relevant för ett bibliotek eller ett förlag till exempel? Och i vilken mån är detta en helt onödig kutym som gör att könsstrukturer reproduceras igen och igen då de används som parametrar i profilering och vidare vid utveckling av produkter och kommunikation? Vilken är evidensen för att det faktiskt är relevant information, och kan vi komma ifrån att det i grunden är en ideologisk fråga?

I varje fall tröstar jag mig med att en profileringstjänst utgående från ett kort textstycke ännu tillsvidare profilerade både min ålder och mitt kön åt skogen.





Omständigheter

En av mina favoritböcker är Malcom Gladwells The Tipping Point. Den illustrerar på ett otroligt bra sätt hur mycket vi alla är fångar av omständigheter, av givna strukturer, av en existerande kultur, av hela det system vi föds in i, växer upp i och lever i. Även om det finns en fri vilja, är den så mycket mindre än vi oftast kan och vill medge. Vi är fångna i oändligt många val som gjorts före oss, i begrepp och tankestrukturer som begränsar vad vi kan göra eller ens tala om. Ofta inser vi inte ens att vi väljer, att vi har ett val.

Och även om vi i princip har ett val är vi många gånger så mycket mer maktlösa är vi skulle vilja vara. Jag tänker att det är ett undantag att man medvetet gör ett val eller att en ensam individ kan påverka mycket genom sina val och sitt aktörskap, åstadkomma verklig förändring. Det handlar om ord och begrepp, men också om system, sega strukturer, sådana vi ofta också kan och borde vara glada över. Som till exempel i dag, då vi ser på världspolitiken där ett unket, fascistiskt, nationalistiskt slem sprider sig över vår kultur. Det finns spärrar, men vilka är de osynliga svackorna och strukturella gliporna, som ger möjlighet för populism och rasism att sprida sig? Hur kan vi i snabb takt tillsammans stärka barriärerna och forma kulturen och samhället och hindra en störtdykning i en vettlös ond spiral? Hur kan vi tala om det goda, stärka mångfald och rikedom? Hur kan vi överrösta det idiotiska, tendentiösa skrikandet om kris, hot och katastrof, då vi i verkligheten har det bättre än någonsin, men samtidigt borde åtgärda verkliga globala, ekologiska hot? Sanningen är troligen, att förändringarna är långsamma och har pågått i decennier.

Sambandet mellan de personliga valen, vardagen och de djupa strukturerna diskuterades också i Hbl för några veckor sedan av filosoferna Nora Hämäläinen och Thomas Wallgren. Frågorna är svåra och mångbottnade. Själv tycker jag det är klart att det behövs aktörer, idealister, aktivister, som formulerar saker, pekar på problem och utmaningar. Men det behövs också att folk stöder dem, tar upp deras idéer, förvandlar dem till handlingar, må det sedan vara använda ett "hen" eller att ändra sina konsumtionsvanor.

Vi måste också kämpa mot enfalden, enkelspårigheten, utarmningen i vårt språk och hur vi talar om världen. Saker är oftast så mycket mera komplexa än de ser ut. Det är lätt att döma andra, men det är sällan de som dömer faktiskt känner till och förstår bakgrunden, helheten. Vad människor vet och inte vet, vad man förstår och inte förstår, borde alltid vara föremål för uppmärksamhet. Det är viktigt att fråga varför. Men det är också viktigt att ha ett öppet sinne, att försöka förstå. Det var därför jag själv i tiden valde att studera just historia. Och varför jag sedermera vandrade vidare till det där med information. Hurdan informationen är, om den ens finns tillgänglig, och hur den används är ofta kritiskt. Hur väl folk tar den till sig är också avgörande, men ännu svårare.

Kunskap är information som finns i huvudet på folk, men bildning och visdom innebär att man dessutom ständigt är öppen för nya perspektiv, och att man kan inse sina egna begränsningar. Jag tampas mycket med dessa frågor just nu i och med att jag har många nya åtaganden. Det jag sysslar med känns för ofta som dillande, svamlande, klåpande, en kamp mot tvivel, tvekan och osäkert. Ångesten kommer krypande emellanåt. Information som saknas, misstag, missförstånd ... Ibland är jag så bombsäker på hur saker ska göras, ibland så förvirrad att det måste vara odrägligt för dem som är beroende av mig. Jag tröstar mig med att jag försöker mitt bästa och förhoppningsvis kan utvecklas. Och jag bryr mig faktiskt, om människorna, om målsättningarna. Och skattar mig lycklig att få vara med på ett hörn.

Historien, vardagen och kulturhistorien kommer väldigt nära på Esbo stadsmuseum just nu, där man kan bekanta sig med Köklax glasbruk. Det ger perspektiv, på många sätt. Rekommenderas.



torsdag 9 februari 2017

On Digital History

* Denna text är baserad på mina anteckningar för det kommentarstal jag höll på Gösta Mickwitz seminariet den 9.2.2017* History is always written in its own time. In our time, when we write history and expand our knowledge of our past, when we build knowledge, we are also shaping our own time, our culture and society. And as we formulate truths about ourselves and our history, we also shape our future. We create the concepts and dependencies that are the building blocks of our future. The truth in history is also the truth of today and creates a scaffold for us to we shape our future. Questions of guilt and identity are never far away. Who we are, and who we can be. Questions of meaning, questions of human understanding. Those are important questions. Burning issues. Technology does not solve anything on its own. We need the humans, people to act as agents. In a time of digital media, statements, information and definitions are fluid, an ever changing play of meaning, representations and interpretation. The way we see ourselves and our society is complex and interconnected. People understand and structure these through stories, through narration. That is how we can explain complex phenomena and grasp them. But complictaed stories and truths also become extensive. They are long, slow. They take their time to be written, to be told and taken in. History is slow. It takes time to research, analyse, understand and explain. This is a serioius challenge in our time: not only to catch the attention of people, but to keep it. At the same time we have so much of the answers to offer, so many explanations and intellectual tools to deliver. Digital science and research can be Open science. It can share and engage, transform and live on. Today we have heard four fantastic presentations about the essence of digital culture. Let's reflect on them and let them inspire us. Here are some of my own reflections. Timo Honkela: Turning quantity into quality and making concept visible using computational means? Artificial intelligence can help us with meaning and complexity. We are just in the beginning of creating ways to represent meaning in an digital enviroment. Neural networks can help us understand and model concepts, these are questions Timo has worked with for many years and he gave a presentation about the split between word and concept, sign and meaning. He talked about how meaning can emerge in learning processes. My reflection was how the historian in his or her long narrations gives the words more solid meaning. More solid than any N-gram. Timo is hopefu thatl machines can help us understand each other better. Algorithms could point out differences in our understanding. What I came to think about was how the choice of source data will effect the outcome. Twitter of millions of people produce text different kind of text than one of a specific author, but it can tell us something about a certain culture, however we choose to define it. But the algorithms can also help us to find the cultures. Timo also came to mention the power dimension. Who owns the data and who defines the questions we ask. He also talked about the co-evolution of computers and human culture. The one does not exist without the other. Henrik Summanen: Digital potential i historiskt material Henrik, too, demostrated, how we are only in the beginning of digitization. We are still mimicing old media, often unable to see the difference between the stable and the fluid, streaming data and information. We still build silos and treat document as if they were disconnected entities. Henrik talked about linked open data. The fact is, that all data information is structured, and we could be a lot smarter in the ways we do it. That would help us find relevant questions and maybe even some answers. My thoughts were on how difficult it is to express uncertainty and missing data. Henrik also discussed the difficulties we have with sustainability and versioning. This, I'm sorry to say, is sadly very true especially in the GLAM sector. Hannu Salmi: Virality and Culture: Towards the Study of Digital History Virality is not a new phenomenon per se, as Hannu showed with wonderful examples from the 19th century. He talked in the most delightful way about digital methods and sources. He demonstrated how data and tools affect our research. One immediately hade many ideas: what if we could combine the different ideas and methods presented today? I was particularly happy to hear that he is drawing from bioinformatics in his research. The problems are many times the same when handling data. What is it we are researching, when studying old newspapers of a nation if not the DNA of its very culture! Hannu also used visualisation, which for historians is a new tool, when we use its dynamic and interactive features. How could we take advantage of them to create our on viral information? I loved Hannus conclusion, that boundaries and differences between past, present and future are overrated! Samir Bhowmik: The Materiality of Digital Heritage Samir gave an amazing talk. I was very happy to get this perspective included. The idea of digitisation of only information being "virtual" is a children’s disease of the early digital age. Materiality is important, since technology defines the culture. It is exactly the coevolution Timo talked about. The physical aspects and ramifications of our new media culture should not be forgotten or disregarded. They should be actively incorporated in our work. This is difficult, but important. Jussi Parikka is really a researcher that should be much more broadly studied among humanists. I liked Samirs ethical approach. The tension between sharing and openness on the one hand and the challenges of propriety technologies and technical skills as a commodity on the other, is something we should be very aware of. The opaque media is outside of our control. Samir talked much about black boxing in different ways. It is a crucial point, because it is a question of power. The black box is incomprehensible and out of our reach, outside our understanding and influence. Samir also talked about the challenges of capturing culture, without killing it, freezing it. The questions about the rupture between the cultural heritage conservation and the very dynamic essence of culture becomes distinctively clear in the digital environment. All in all the seminar was inspiring and I'm so excited about everything we heard today. As historians we are making our past digital but we also need to address the questions of preservation and sustainability. The digital world is not primarily one of technology, it is in the realm humanity. Never have historians been more important than today.

söndag 5 februari 2017

Ansvar och samarbete

Men mounted on an elephant from BL Harley 3244, f. 39 - Peraldus. The British Library. Public Domain.
Det talas en hel del om agil systemutveckling, och eftersom det visat sig vara ett rätt framgångsrikt koncept att hantera komplexa helheter och utvecklingsprojekt har idén blivit ett modeord inom många branscher. På finska talar man om att vara ketterä. I praktiken handlar det om att arbeta iterativt istället för att göra upp minutiösa planer i lägen då det finns många osäkerhetsfaktorer och risker. Man sönderdelar stora projekt i mindre delar och fokuserar på ett steg åt gången, löser problemen an efter att de kommer fram och är färdig att revidera planerna.

Det ligger mycket i att det inte lönar sig att öda resurser på att planera detaljer man omöjligt kan känna till i situationer längre in i framtiden, då saker är mycket avhängiga av val och beslut man är tvungen att ta under arbetets gång. En agil ansats kan vara både lockande och vettig, då det gäller stora reformer. Till konceptet hör många av de modebegrepp till och med vår regering slänger ur sig, så som vikten av försök och misstag. Det som man däremot tyvärr ofta missar är att det till exempel inom scrum-metoden handlar om en mycket rigid metod, ett helt system som innebär mycket noggrann uppföljning och kvalitetskontroll. Informationsgång, samarbete och roller är noggrant definierade för att det hela ska fungera. Det handlar också om att minimera risker. Man tar faktiskt en bit åt gången, följer framstegen noga och gör ständig utvärdering. Man kan till exempel inte i en smäll göra massiva, tidigare oprövade organisatoriska förändringar. Riskerna är alldeles för stora.

Det som särskilt fascinerar mig i scrum-metoden (som jag själv alltså numera både är utbildad i och arbetar med) är hur man hanterar ledarskap och teamarbete. Det är nämligen genuint teamarbete, vilket betyder, att det inte finns en person som är ansvarig för allt. Detta är en ansats som enligt mig passar i dagen samhälle som bygger på att man behöver mycket djup sakkunskap och stor specialisering, samtidigt som man måste kunna arbeta tillsammans på ett integrerat sätt. På samma sätt som inom problembaserat lärande, arbetar ett scrumteam på ett sätt, där alla tar och bär ansvar i samförstånd. Det finns också olika identifierade roller som främst handlar om att underlätta arbetet, vad man kunde kalla faciliterande uppgifter. Vissa personer är utsedda att ansvara för vissa typer av kommunikation och uppföljning, men poängen är inte att bestämma över de andra, utan att skapa förutsättningar för framgångsrikt arbete och en smidig informationsgång.  Själv tänker jag att vi generellt har en del att revidera i vår kultur vad gäller just hur man organiserar ansvar och arbete på många håll.


Och elefanten på bilden ovan? Det är ett av det mest slitna uttrycken i branschen, att man "äter en elefant en bit i taget". Det handlar just om att sönderdela utmaningar och stora uppdrag och problem i delar och processer man kan hantera, en åt gången. Men det kräver analys och systematik, man måste se sambanden och målsättningarna. Med andra ord betyder det ingalunda att man kan sluta planera eller administrera arbetet. Tvärtom betyder det intensivt och öppet samarbete hela vägen med både "beställare" och "förverkligare".

onsdag 1 februari 2017

Rättvisa data

I dag kallade Vetenskapliga samfundens delegation till seminarium om tidskrifter, vetenskapligt förläggande och forskningsdata. Jag hann tyvärr med först till eftermiddagen och missade tydligen en hel del intressanta presentationer. Många av de inhemska tidskrifterna fungerar med väldigt små resurser, men känner ändå av tidens nya krav på att ta ställning till frågor om öppen forskning och öppna data. Många forskare vaknar sakta till det faktum att deras finansiärer och arbetsgivare börjar ställa alla möjliga krav på öppen tillgång. Här har tidskrifterna en nyckelroll i hur de bemöter forskarnas nya behov och ger direktiv om hur man gör t ex källhänvisningar. Själva tidskrifternas möjligheter att gå open access behandlades inte särskilt vid detta seminarium, utan det handlade alltså främst om data.

Trio of musicians from BL Harley 4375, f. 151v. British Library.

Vi diskuterade möjligheterna för tidskrifterna att stöda forskarna i deras strävan att öppna data. Viktigt är att man ger tydliga direktiv om att använda beständiga identifierare t ex DOI eller URN. Dessutom är det ju önskvärt att forskarna använder etablerade och professionella tjänster då det gäller att dokumentera, publicera och bevara data. Inom t ex samhällsvetenskaper och humaniora har vi utmärkta tjänster som Språkbanken och Dataarkivet, men alla har det inte lika väl ställt. Då är faktiskt en möjlighet att använda bevaringstjänsten IDA och katalogen Etsin. Då säkrar man att data finns tillgängligt och går att hänvisa till och även får synlighet. Så egentligen kräver det inte så mycket av redaktörerna att hänvisa till dessa tjänster. Att skapa bra metadata får forskare förhoppningsvis hjälp med av sina egna forskningsbibliotek. Det kräver ofta att man planerat och dokumenterat datahanteringen från början, men har man det borde det hela gå rätt smidigt.

En intressant möjlighet skulle också vara om tidskrifterna kunde grunda egna samlingar för forskningsdata i samband med de nationella tjänsterna. Då skulle substanskunniga specialister ha god överblick över hurdan data som finns och det kunde vara av stort värde då det gäller att utveckla olika format och best practice och på andra sätt arbeta för att ytterligare förhöja kvaliteten på data och även ta ställning till frågor om långsiktigt bevarande och rekommenderade format.

Kort sagt är detta med data inget tidskrifterna är ensamma med och inte något man behöver oroa sig för. Bra vore, om man kunde enas om allmänna råd om hur man behandlar data i samband med publiceringen, men själva arkiveringen och publicerandet finns det också andra som kan hjälpa med. Det gäller bara att ta tjuren vid hornen. Det är ändå forskarna som är de största experterna och som bär huvudansvaret för hela forskningsprocessen och sina material. Samtidigt kan det bara höja både tidskriftens och forskningens kvalitet om man från redaktörshåll också åtar sig att fråga efter forskningsdata i samband med granskning och publicering. Dessutom, hörde jag i dag, bidrar också öppna data till att själva artiklarna får mera synlighet. Inte bara lite, utan tydligt.

Ja, och rättvisa data, det handlar om de nya europeiska FAIR-rekommendationerna för forskningsdata. Det låter kanske svårt, men faktum är, att det mesta av infrastrukturerna redan finns i Finland. Det gäller bara att använda dem.

söndag 29 januari 2017

Lillbritannien



Jag är verkligen ingen expert på internationell politik, men följer förstås med intresse med utvecklingen, som i historiskt perspektiv känns ganska oroväckande. Vissa tendenser och fenomen är mer oföränderliga och sega, så som geografin, som trots allt ännu har betydelse. Krim är åter igen ett stridsäpple. Andra saker har förändrats. Europa är ekonomiskt sett ännu en viktig aktör globalt, men Storbritannien är inte riktigt samma aktör som före andra världskriget. Inom EU har ändå liten varit stor, men i och med brexit förändras ju läget en del. UK söker nu sin nya plats inom världspolitiken. Den gamla rollen, som global kolonialmakt, är förlorad sedan 1960-talet. Samtidigt är det bra att komma ihåg att Storbritannien blev medlem i EEC först 1975 efter en hel del bråk också från franskt håll.

Hur som helst är det naturliga för Storbritannien i detta läge givetvis att knyta an till USA. Sedan andra världskriget har man gärna dragit på retoriken om "special relationship", där man anspelar på någon sorts kulturell och historisk gemenskap som tar sig i uttryck i synnerhet militärt och ekonomiskt. Så naturligt är ju att brittiske premiärministern Theresa May störtar iväg och hälsar på den nyinstallerade populistpresidenten i USA  såhär inför brexit. Att besöket i sig mest är pinsamt är kanske ingen överraskning. Själv tror jag att det nuvarande styret i USA kommer att bli ett relativt kort intermezzo. Den nuvarande presidenten kommer att göra sig omöjlig ganska snabbt. Frågan är hur mycket av de ärkekonservativa republikanerna han dragit med sig kommer att kunna hålla sig kvar vid makten. I värsta fall ganska hårt.




Vad som för mig ter sig ännu mera intressant är att May sedan direkt rusar vidare till Turkiet. Här blir de historiska parallellerna lite spännande. May är alltså färdig att klappa Erdogan på axeln för att stärka NATO, vilket väl också var ett av hennes viktigaste ärenden i USA, där hon uppenbarligen också förklarade varför man inte för lättvindigt ska lätta på sanktionerna mot Ryssland. Samtidigt har vi den oerhört spännande frågan om relationen mellan USA och Ryssland. Den kommer troligen inom ett par år att vara en konflikt, oberoende vem som är president i USA. Just nu är det dock läge för en "deal". Putin vill bli av med sanktionerna. Men som det påpekades på radio i veckan: vad har han att erbjuda i utbyte? Möjligen något gällande de arktiska områdena. Å andra sidan, om Putin generöst vill erbjuda "fri lejd" på Ishavet borde han först krångla till det på den fronten, vilket han inte gjort hittills. Frågan är, om det blir någon deal, eller om det hinner strula till sig före det. En annan möjlighet är att det kommer att handla om Asien.  Sittande amerikanska presidenten struntar troligen i de långsiktiga effekterna av sin politik. För honom kan det vara helt okej om statsskulden exploderar, bara ekonomin växer och pengarna rullar. Helst i vissa riktningar, förstås.

Den eviga tillväxtens ekonomi är nu väl knappast allena saliggörande och en evig lösning för all framtid. De politiska och sociala effekterna av en krackelerande global struktur med gemensamma avtal för internationell rätt på olika områden är mycket värre än lite ekonomisk depression. Till exempel att fri rörlighet begränsas, begränsar också samarbeten på alla områden.

Företag får det ännu svårare att skaffa sig och värna om kompetent personal. Att försvåra immigration slår tillbaka. Forskningen kommer också att drabbas. Också här är oförutsägbarhet och otrygghet riktigt illa. Vågar man ta med duktiga britter i fleråriga EU-forskningsprojekt? Tanken gör mig sorgsen. Vi kommer alla att bli lidande av slutna sinnen på längre sikt.