Spara papperskorgen!

Det finska nätverket för digitaliseringsexperter kring Digiwiki ordnade ett relevant och intressant seminarium kring frågan om prioriteringar och urval för långsiktigt bevarande av digitala material i dag på Kiasma.

Arbetet med att försöka rädda försvinnande kulturarv beskrevs under seminariet av Ilpo Saastamoinen som ett njutningsfullt Sisyfosarbete. Han har själv arbetat med att rädda utdöende samisk kultur för eftervärlden. Under arbetets gång har han kommit att fundera mycket över kulturens väsen. Han konstaterade att kärnan finns i samspelet mellan det förutsägbara och det oväntade. Det är i det spänningsfältet kulturen föds. Samtidigt sade han att frågan om vad som ska sparas, allt eller inget, är fel ställd. Enligt honom är internet och kulturen som ett hologram. Varje lilla skärva innehåller avspeglingar av helheten och ger nog material för en livstid. Dessutom kan man aldrig veta vilken kulturskärva som kan bli av avgörande betydelse för en individ eller en kultur: det kan avgöras av en slump på några sekunder.

Jag tror han har rätt på många sätt. Frågor som inte går att besvara är nog ofta fel ställda. Men som vi diskuterade under slutpanelen är också enkla och kategoriska svar farliga. Huvudsaken är att vi handlar nu och handlar så bra vi kan. Vi får finna oss i att leva mellan det två dystopier som presenterades av historikern Tapio Onnela: att allt bevaras eller att inget bevaras. En publikomröstning visade att publiken på plats delades fifty-fifty gällande frågan vilket som var ett större hot.

Vad gäller minnesorganisationerna är det också det som ohjälpligt händer på grund av den digitala kulturens karaktär: de enkla svaren och de ensidiga tolkningarna fungerar inte längre. Till exempel så kallade nationella lösningar är något vi måste ty oss till i vissa fall endast i brist på bättre modeller för att få saker gjorda.

För att lösa frågorna om vad som skall sparas måste kulturarvsorganisationerna samarbeta allt mer med dem som producerar kulturen. Konstnärer och andra som producerar material måste själva bilda sina egna samlingar och förse dem med kontextuell information.

Själv började jag fundera på spänningen mellan det "unika" och det "allmänna" i kulturen, det som kanske tidigare stämplades som elitkultur eller konst och populärkultur eller folkkultur. Båda behöver bevaras. Elina Anttila från Museiverket nämnde att det unika kanske mer är på individens ansvar att rädda och det allmänna på minnesorganisationernas lott. Men minnesarvsorganisationerna måste också stöda bevarandet av det unika, vilket Anne Isomursu underströk i sin presentation om samarbetet mellan fotografer och Finlands fotografiska museum.

Seminariet var givande och gav en del vägkost för vidare funderingar kring det utmanande ämnet. Alla var ändå rörande överens om att man ofta gör det verkliga fynden i historiens papperskorg.

Genuin och begränsad digitalisering

I veckan gjorde det utmärkta Digiwiki-nätverket en exkursion till det nationella digitaliseringscentret S:t Michel . Digiwiki-nätverket, från början Digifoorumi, är ett nätverk för professionella digitaliserare. Man har under de senaste åren aktivt arbetat med att samla högklassig information om digitalisering i en wiki (en partiell svensk översättning är under arbete). Särskilt brännande för många är frågan om digitalisering av rörlig bild och långtidsförvaring av digitala videoinspelningar. Men på wikin har man samlat mycket bra information också om foton och ljud. De tekniska frågorna är häpnadsväckande komplicerade och svåra, så det är verkligen viktigt att man kan dela med sig av sina erfarenheter av olika lösningar.

Digitaliseringscentret var imponerande. Personligen övertygades jag av den minutiösa kvalitetskontrollen som genomförs kontinuerligt. Men det var också en verklig tankeställare vad gäller Nationalbibliotekets lagstadgade roll och lagen om friexemplar. Till centret kommer tiotalstusen tidningar årligen, som med stora resurser mikrofilmas. I dag har alla dessa varit i digital form innan de tryckts!

Det verkar helt vansinnigt att skanna in dem. I dag finns tekniken att enkelt göra pdf-filer till mikrofilm direkt. Om man nu prompt skall ha dem på mikrofilm. Själv tycker jag en lagändring kunde vara på sin plats: jag tycker det kunde räcka med papperex i magasin och digitalkopior (dvs en pdf från tryckeriet), som man för låg kostnad dessutom kan distribuera till andra friexemplarsbibliotek. Varken papperstidningar eller proffsigt bevarade digitalkopior försvinner plötsligt, utan kan underhållas och informationen kan migreras vid behov. Då kunde man istället sätta resurserna på att tillgängliggöra äldre material.

En del av gruppen besökte också Centralarkivet för Finlands näringsliv ELKA, ett modernt arkiv med gott kunnande och intressanta material.

I inläggets rubrik har jag skrivit "begränsad digitalisering". Med det menar jag just det man sysslar med på många håll i dag, dvs att man inte genuint tänker digitalt och ser helheten i vår samtida kultur. Som det man tvingas till på Nationalbiblioteket. Processerna borde kunna ta i betraktande det faktum att material i dag i 99 fall av 100 (minst ...?) föds i digital form. Man borde inte behöva fota eller skanna in trycksaker eller texter som tillkommit under det senaste decenniet. Då är det något fel i systemet. Genuin digitalisering innebär att man omfattar samhällets digitalisering, det betyder att kulturen till stora delar tar sig i digitala uttryck. Digitalisering är inte endast lika med att skanna gamla papper, även om det är en (smal) betydelse av ordet.