Komplext, helt enkelt!

Jag vet inte vilket som gör mig mer irriterad: när enkla saker trasslas till i onödan och blir svåra, eller när svåra och komplexa saker förenklas så mycket att de förvrängs till osanningar. Båda förekommer ofta, i synnerhet då det gäller två frågor: samhället och informationssystem.

Sannfinnarnas politik, liksom all populism, hör givetvis till det förenklande slaget. Genom grova förenklingar serverar man "logiska" och "rationella" lösningar, utan att beakta hälften av alla relevanta faktorer eller allmänt erkända konsekvenser av olika åtgärder. Denna det minsta intellektuella motståndets taktik är av en moraliskt så undermålig nivå, att man inte kan annat än häpna över att någon täcks gå ut med att vara populist - och samtidigt låta påskina att man besitter en bättre moral än makthavare i gemen! Denna paradox illustrerar hela det förvridna resonemanget, som ligger till grund för denna förenklandets filosofi.

Man kan hitta den i mer dolda former på många håll i vårt samhälle i form av enögda truismer och politiska "faktum", som dessutom inte sällan baserar sig på ekonomiska resonemang och argument, som är bristfälliga eller föråldrade. En av de värsta just nu är enligt min åsikt truismen att större enheter per definition är effektivare. Detta är en kopiös förenkling. Dessutom är jag fullständigt övertygad om att det kommer att visa sig att mindre enheter är effektivare, eftersom de kräver mycket mindre administration och är mer flexibla och dynamiska. Jämför en liten firma med ett stort ämbetsverk. Var jobbar man till hundra procent med relevant kärnverksamhet och har möjlighet att snabbt lägga om sina processer vid behov - och var sitter omotiverade anställda på strategimöten och använder timmar på att fylla i reseräkningsblanketter och arbetstidsuppföljningsrapporter? Förr eller senare kommer det föregående slaget av verksamhetsorganisation (som också kan appliceras inom större organisationer) att konkurrera ut de förstelnade ineffektiva organisationerna och företagen, som sätter tiotals procent av sina resurser på en administration, som de facto sänker produktiviteten på många sätt. Och som dessa "effektiveringar" genom sammanslagningar skapat och fortfarande skapar.


Men ibland fungerar det precis tvärtom: jag ser det inte sällan då det gäller informationssystem. Ta nu till exempel ett universitet, där man inte av "säkerhetsskäl" kan sätta upp trådlösa nät för besökare på exempelvis konferenser. I stället bör varje deltagare registrera sig och få ett personligt lösenord på en lapp och använda universitetets normala nät. Som om detta var en mindre säkerhetsrisk, än att sätta upp ett separat öppet nät? Man både krånglar till kommunikationen och skadar verksamheten otroligt mycket, och åstadkommer, vad jag kan förstå, i själva verket en större säkerhetsrisk. Ett praktexempel på Parkinsons lag, måste jag säga.

Tyvärr sker den här typen av missar särskilt lätt i just de stora enheterna, där rationalitet och pragmatism i hela verksamhetskulturen för länge sedan omöjliggjorts genom att man skapat administrativa system och beslutsordningar mm som hindrar folk som ser vad som enkelt borde och kunde göras för att främja verksamheten, från att komma till skott och få något gjort. Detta leder till en riktigt ond cirkel. Att man sedan försöker rädda det hela med ökad kontroll är ju snarast sorglustigt. Den offentliga sektorns inkompetens att upphandla it-system har nu exempelvis resulterat i ökad kontroll från finansministeriets sida. Det tvivelaktiga i åtgärden är just det megalomana storprojekts-perspektivet med stora upphandlingar som alltid leder till att användbarheten blir lidande, eftersom dylika projekt borde tas fram mer iterativt. Ministeriet borde erbjuda dialog, stöd och lösningar. Striktare regler leder sannolikt bara till större absurditeter i systemutvecklingen.

Vad jag hoppas på är att folk börjar agera och tänka självständigt. Vi behöver en liten revolutionsrörelse också i väst, vilket ju också på sina håll kommit i gång, inte minst på webben, där människor har möjlighet att bidra och påverka. Enkelt är enkelt och komplext komplext. Alltid är det ju inte som man först trott, och därför är flexibilitet och lösa strukturer så särskilt viktiga för att uppnå goda resultat i vår komplexa tid.

Skolnärmat

Apropå en artikel om skolmat i dagens Västra Nyland, kom jag att tänka på att det kanske kunde gå att tilldela skolor/kök en mindre summa pengar som de själva kunde använda för att köpa närmat direkt med? Eller skulle det månne vara mot upphandlingslagstiftningen?

Jag har tidigare begrundat närmat och kommunal upphandling i ett äldre inlägg.

Färskt bröd - ja tack!

Regeringen har satt igång ett arbete för att utarbeta en ny nationell livsmedelsstrategi. Man söker svar på följande frågor: I vilken grad ska olika produkter vara inhemska? Ska man sätta ett separat mål för ekologisk produktion? Hur verkställs försörjningstryggheten? Vad ska man göra inom livsmedelskedjan för att förhindra klimatförändringen och för att anpassa sig till den? I ett EU-land med oförmånligt klimat är försörjningstryggheten en utmaning, trots att man lyckats upprätthålla en specialstatus.

En het potatis är därför de lokalt producerade livsmedlen. I allmänhet har myndigheterna i Finland förhållit sig alldeles onödigt försiktigt till att använda sin egen upphandling för att styra samhället och ekonomin i önskvärd riktning. Nu förespråkar man i och för sig ansvarstagande upphandling, men när det gäller klimatfrågor och miljöpåverkan är man försiktig med att ge konkreta rekommendationer. Eftersom det är förbjudet att direkt begränsa upphandlingen enligt produktionsort, erbjuder klimat- och miljöfrågor en god, men delvis riskabel möjlighet att gynna lokalt producerade livsmedel. Det är nämligen i praktiken nästan omöjligt att entydigt och mätbart bevisa de exakta miljökonsekvenserna för olika alternativ. Men eftersom kommunerna måste få mat på borden åt sina elever och patienter, tar man hellre det säkra för det osäkra och låter tyvärr bli att blanda in kvalitetskriterier vid upphandlingen av livsmedel.

Dagens usla system gör nämligen att man väldigt lätt hamnar i rätten, varvid upphandlingen lätt kan frysas för två år. Jag har faktiskt ingen aning om hur man löst dylika situationer, då de eventuellt uppstått; serverar man ingen mjölk i skolorna i kommuner där upphandlingen gått åt pepparn? Den offentliga upphandlingsprocessen är i och för sig en bra sak, eftersom den ger genomskinlighet även om den är byråkratisk. Problemet är att man vid behov borde få domstolsbeslut inom några veckor för att systemet skall fungera.

Men tillbaka till bönderna (ingen har förresten kommenterat min provokativa rubrik?). Det som förbryllar mig personligen är varför inte lokala livsmedelsproducenter kunde klara sig i anbudstävlan? Är det faktiskt så att kommunerna av rädsla för de stora partihandlarnas makt ordnar sina upphandlingar på ett sådant sätt att lokala leverantörer inte har möjlighet att ge anbud? Eller har de små producenterna inte tillgång till stöd och rådgivning gällande anbundsgivande? Borde inte priset kunna konkurrera om mellanhänder faller bort?

För det är väl ändå så att konsumenter gärna köper lokalt producerade livsmedel? De är färskare och därför ofta av bättre kvalitet. Köpta direkt av producenten är de sällan raffinerade, de är renare (fast myten om den rena inhemska maten överlag är överreklamerad). En kommun borde väl också vara intresserad av att stöda produktionen bland sina företagare? Borde man istället för knäckebröd äta riktigt eget bröd? Och vilka pedagogiska dimensioner skulle det ha för elevernas förståelse av ekonomi, miljöfrågor och matkultur?

På Marthaförbundet håller man på att sätta igång ett projekt kring god och närande skolmat. Poängen är faktiskt att det går att göra både billigt och bra. Jag väntar med spänning.