Historien omkring oss

I dag vill jag kommentera en annan text ur gårdagens Hbl, nämligen Anna Rotkirchs kolumn om gamla gravar, ofta bortglömda, mystiska och okända, till och med för dem som bor i grannskapet. Lite information om dessa finns faktiskt att få, tack vare att Museiverket öppnat sin data och den kan nås via Lantmäteriverkets Kartfönster. Det gäller att välja att lägga på ett lager av Museiverkets data på kartan. Informationen är ganska knapphändig, men jag hoppas vi kunde utveckla en utvidgning eller version av den svenska tjänsten Platsr.se, som kunde göra det möjlig att lätt komplettera och berika materialet. Att det funkar ser man ju lätt.

Inget hindrar ju i och för sig att man redan i dag kunde bygga en app som använder data från Museiverket (i Danmark finns minst en sådan Historisk Atlas och i Sverige Kringlas app - hälsningar till deltagarna i Apps4Finland - eller finns det någon app jag missat?) Ett annat ställe där man kan samla och dela både bilder och information är givetvis Wikipedia. Det finns t ex en app för att ladda upp bilder på Wikimedia. Att använda sig av dessa kanaler för att sprida kunskap och dela information är ju tillåtet för alla, för privatpersoner, föreningar och myndigheter. Bäst vore om informationen kunde flöda så fritt som möjligt, så man kunde kombinera och sortera den enligt behov. Öppna gränssnitt är därför viktiga.

Vem, vad -- var?

Det är beklagligt men sant, att man får fram olika sökresultat och olika material ur Riksarkivets VAKKA- och Astia-databaser beroende på om man söker med "Siuntio" eller "Sjundeå". Vill man ha material från Pörtom, gäller det att veta att den svenska orten heter "Pirttikylä" på finska och söka med det (också). Samma sak verkar gälla i åtminstone Nationalbibliotekets Helka-katalog. Det är alldeles klart att läget är oacceptabelt.

Den självklara lösningen, som man också är på väg mot, är att berika metadatan med hjälp av andra databaser, helst genom bruket av en ontologi med både hierarkisk struktur och tidsdimension. Ortnamn hör till den typ av information som är förhållandevis entydig och lätt att länka. (Om länkning av data är obekant, lönar det sig att kolla denna video 3:42 min) Med en allt mer utbredd användning av mobilteknologi kan efterfrågan knappast bli mindre på just länkning av geografisk data. Ortnamn och namn på platser finns dessutom i nästan all kulturarvsdata. Nästan varenda en uppgift om ett föremål eller ett dokument är knutet till minst en geografisk uppgift. Det är således ett naturligt ställe att börja länka data eller berika data exempelvis för Finna.

Lantmäteriverket är ålagt av INSPIRE-direktiven att inom några år erbjuda omfattande tjänster, som bland annat innefattar gränssnitt som innehåller information om förvaltningsgränser. Redan nu erbjuder man många utmärkta tjänster och mycket data alldeles gratis via Kartplatsen. Men Lantmäteriverket, som redan gjort mer än någon annan myndighet för att erbjuda dylika tjänster öppet och gratis, har inte ålagts att hålla reda på förvaltningsstrukturer i historiskt perspektiv. Så att finna en lösning på problemet faller naturligt antingen på statsförvaltningen som helhet eller på kulturarvssektorn.

Från årsskiftet har Nationalbiblioteket fått i uppdrag att överta och koordinera de nationella ontologitjänsterna som finns på ONKI-tjänsten där grunden till en dylik ontologi är lagd genom SAPO. Tyvärr innehåller den tillsvidare endast finska namn, medan uppgifterna om de svenska namnen finns hos Lantmäteriverket och hos Institutet för de inhemska språken (f d Focis). Det finns ett stort behov av att få dessa uppgifter samlade och länkade för att få arkivverkets och de andra minnesorganisationernas söktjänster att fungera. Till exempel Svenska litteratursällskapet har sin metadata mig veterligen endast på svenska, vilket gör att dess material inte kommer att kunna hittas via Finna om det inte berikas på något sätt. I Europeana ser det ut som att man länkat geografisk data. Möjligen har det gjorts via Geonames, som också valts av Svenska Yle.

En intressant fråga är tolkningsföreträdet gällande ortnamn och vad platser kallas. Vem bestämmer vad en viss plats heter och var dess gränser går? Är det enda viktiga var olika administrativa gränser går, eller är det kanske lika intressant eller relevant vad folk i sitt dagliga tal avser med "Sörnäs" eller "Hagalund" eller "Tammerfors"? Borde man sträva till att göra ortnamnen och deras ytor beskrivna med hjälp av koordinater och polygoner till användarproducerad information, till data som vem som helst kan bidra till? Behövs det nätverk och en gemenskap för att koordinera och sköta detta, eller är det den administrativa datan som är den viktiga?

I alla fall behövs ett brett samarbete och en öppen diskussion kring dessa frågor och hur SAPO ska utvecklas. Det är en diskussion där det är absolut nödvändigt att instanser som Riksarkivet, Finansministeriet, forskare, f d Focis, Lantmäteriverket och Nationalbiblioteket är med. En öppning på diskussionen fick vi denna vecka då intresserade samlades på (f d) Focis. Intresset var stort, men det var också åtminstone min förvirring. Man kan bara hoppas att allt intresse som fanns kan kanaliseras i flexibla och konstruktiva lösningar. Nu är till och med jag benägen att efterlysa "innovation", men mer än teknisk sådan uttryckligen gällande arbetsmodeller. Det handlar om att kunna vara dynamisk och gå till väga iterativt, trots att vi arbetar med så maktpåliggande saker som standarder och permanenta identifikatorer.

Smartis

Smarttelefonerna vinner faktiskt terräng. I USA använder en tredjedel av människorna smarttelefon. Själv gav jag nyligen upp min fantastiska gamla stenåldersnokia i utbyte mot en iPhone som operatören i praktiken kastade på mig.

Jag är alltså rätt ny i gejmet, men jag måste konstatera att förhållandet till datorn och internet förändrats med ett slag. Förutom att platsinformationen erbjuder trevliga möjligheter, har ju arbetsrutinerna ändrats radikalt. Att inte börja varje arbetssession med att kolla e-post och diverse medier på webben, gör att strukturen och rytmen på arbetsdagen förändras. Personligen uppfattar jag det som mycket vilsammare såhär, lättare att fokusera. En intressant och positiv erfarenhet, på det hela taget.

Seminarierapport från 4.6.2009

Det finska HumanistIT-nätverket har redan under några år ordnat seminarier kring informationsteknologi och dess möjligheter för humanistisk och i synnerhet historisk forskning. Målsättningen har varit att erbjuda humanister insikter i vad man kan göra med hjälp av datorer och databaser, så att nya tekniska innovationer också kunde komma att gynna forskning inom humaniora i högre grad.

Ett problem för humanister är förutom bristande it-kunskaper även svårigheter att få finansiering för tekniskt utvecklingsarbete och infrastruktur, eftersom sådant traditionellt inte ansetts ingå i till exempel historieforskning. Offentliga medel har i stället kanaliserats till minnesorganisationer. Därför är det särskilt glädjande att abm-sektorn redan tidigt visat ett starkt intresse för humanistIT-nätverket och dess seminarier. Nätverket ger möjlighet till en fördjupad dialog mellan forskare och abm-sektor. Tidigare seminarier har behandlat bland annat strukturering av text, digitalisering och virtuella presentationer av historiska miljöer. Denna gång stod geografisk information i fokus och för planeringen av programmet stod i huvudsak Mikko Huhtamies.

Seminariet inleddes av Paula Ahonen-Rainio, lektor vid Tekniska högskolan, som underströk att kartor utgör ett mycket effektivt sätt att visualisera information. Människan gestaltar kartor och bilder effektivt, men då man föresätter sig att presentera information med hjälp av datateknik ställs man inför vissa metodiska problem. Att välja bra symboler eller hur man bestämmer sig för att ange eller presentera arealer med diffusa gränser är utmaningar som kan få avgörande betydelse för hur slutresultatet ter sig. Samtidigt ger tekniken fantastiska möjligheter att utnyttja olika lager för tidsdimensioner eller kvalitativa skillnader.

Av humanister är det arkeologerna som naturligt kommit i kontakt med den så kallade GIS-tekniken, eftersom man genom geografisk data förbinder dåtid och nutid. Arkeolog Teemu Mökkönen diskuterade gamla kartor och påvisade att geografisk information kan hjälpa vid fastställandet av gamla kartors proveniens. Jari Väätäinen från Tekniska högskolan presenterade det finska SAPO-projektet, som är en del av den ambitiösa FinnOnto-projektet för skapandet av ontologier och semantisk webb. SAPO-projektets ontologi innehåller uppgifter om förändringar i kommuners gränser, vilket ger betydande sökhjälp, då man har hjälp av ett system som kan hålla reda på de föränderliga begreppen och stöda sökningar.

Ontologierna erbjuder viktiga möjligheter att hantera de bristfälliga metadata som finns i olika system, samt kontextualisera material för ovana användare. Ta som ett exempel ett föremål i en museisamling, som är noterat som härstammande från en viss kommun som senare delats och uppgått i två andra kommuner. SAPO-systemet kan då erbjuda uppgifter om den ursprungliga kommunen, samt vilka två nya kommuner kan komma i fråga, och vilken den rent statistiska sannolikheten för respektive kommun är (nyttan av det sista kan visserligen ifrågasättas då det gäller humanistisk forskning). Flera deltagare i seminariet önskade att man fort skulle försöka inlemma uppgifter om församlingar och byar i ontologin. En ytterligare fördel med ontologierna är att de enkelt möjliggör flerspråkiga sökningar och resultat.

Juhani Kostet, som är chef för museiverksamheterna i Åbo, berättade om hur man via gamla stadskartor över Åbo visualiserat socialhistoriska strukturer. Materialet finns dock ännu inte i databasform, utan är gjort för hand för ett antal år sedan. Kostet betonade att Sverige och Finland har ett enastående fint kartmaterial över sina städer, men konstaterade också att socialhistorisk forskning kräver komplettering med andra källor, såsom mantalslängder. Det är också viktigt att skilja på fastighetsägare och -invånare. I Nederländerna och Italien har man sysslar man med stora forskningsprojekt, som visat att det går förvånansvärt enkelt att omvandla dylikt material till databasform. Också vid Stockholms stadsarkiv har man arbetat med platsinformation.

Till slut visade Tapio Nurminen från Tietokannat.fi hur man kan presentera geografisk information på Google maps. Faktum är att det finns en del databaser med historisk information och i de flesta också finns geografiska uppgifter. Det passar rätt bra med den "spatial turn" som historieforskningen tagit under de senaste åren att lyfta fram och presentera dylik information genom visualisering. Metodiskt är ändå också det en utmaning för historikerna: hur kan man utnyttja tekniken för analys? Man kan få syn på oväntade trender i ett material genom visualisering eller illustrera skeenden på ett oslagbart sätt. Men hur detta egentligen kan fungera som analysredskap eller metod är en intressant fråga, som säkert ännu kräver diskussioner bland historiker.