Svenskan i Finland

De senaste åren har jag regelbundet fått oroade frågor av rikssvenska vänner och bekanta om språkklimatet i Finland. Indignationen i Sverige är reell, även om obildade politiker inte verkar reagera överhuvudtaget. Samtidigt är frågan oerhört mycket mer komplex än vad som ofta framställs. Själv reagerar jag emotionellt ofta med viss irritation på att svenskar beskärmar sig. Inte är det så att finlandssvenskar skulle leva i ständig ångest eller oro. Inte är det så att gemene finskspråkig finne skulle vara avogt inställd till svenskan.

Ofta har jag i stället känslan av att detta hör till kategorin självförverkligande profetior, saker som blir värre av att man gnäller i stället för att agera aktivt och framför allt konstruktivt. Finlandssvenska organisationer är ofta mästare på en passiv offerroll, som gärna kombineras med låg profil och få verkliga och generösa samarbeten över språkgränsen. Det enda som hörs från finlandssvenskar gällande svenskan i Finland är därför ofta negativt gnällande om hotade rättigheter och förlorade domäner. Det är inte bra.

Samtidigt stiger mitt blodtryck med jämna mellanrum över hur inskränkt och smalt det finska tänkandet är. Det är mera regel än undantag att information om viktiga finska offentliga projekt saknas på alla andra språk än den förbenade obegripliga (men så fina ...) finskan. Hur ska man kunna profilera sig internationellt, hitta synergier med andra nordiska länder, exportera sitt kunnande, samarbeta och därigenom spara resurser och stärka sitt eget kunnande, när man hela tiden åker solo?

Jag önskar verkligen en skärpning hos finska myndigheter på denna punkt. Inte för finlandssvenskarnas skull, utan för Finlands.