Inkluderande digitalisering

Av en händelse blev jag utsedd till koordinator för tillgänglighet på jobbet. Det har tagit mig på ett intressant spår och jag har fått lära mig mycket nytt de senaste månaderna. Allt började ju egentligen med ett EU-direktiv som trädde i kraft redan för över två år sedan, och som sent omsider ledde till en uppdatering av den finska lagstiftningen i våras. Enligt den nya lagen måste offentliga digitala tjänster efter en övergångstid vara tillgängliga för en större del av befolkningen. Det är en fråga om jämlikhet, att man gör också digitala miljöer sådana, att människor med olika slag av handikapp, tillfälliga eller bestående, kan ta del av dem.

Allra mest handlar det bara om att man har den kompetens som behövs, att göra saker på rätt sätt och inte av ren okunskap göra en webbplats möjlig att använda för någon som inte kan se eller har svårt att använda en mus. Digitala redskap erbjuder fina möjligheter bara man använder dem. Med lite omsorg kan en tjänst vara tillgänglig för så många fler. Dessutom är tillgänglig design allmänt taget användarvänlig och smart. Vi är många som uppskattar till exempel en redig layout, klart språk, tillräcklig kontrast och text på video.

För att kunna delta i arbetsliv och studier behöver man idag i praktiken alltid datorer. Också blinda människor kan bra använda dem. Men då förutsätter det att utvecklarna inte har gjort dumheter som att använda html-koden på ologiska sätt, genom att till exempel använda title- och header-taggar fel, eller glömt att kolla att man kan använda sidan utan mus. Också de som producerar innehåll borde tänka på till exempel hur man formulerar länkar och alt-texter eller hurdana filer man laddar upp. De måste innehålla relevant information, inget annat. Också andra handikapp kan och bör beaktas med lite eftertanke. Efter ett armbrott kan vem som helst behöva använda datorn med en hand en tid.

Det är Södra Finlands regionförvaltningsverk som övervakar och informerar om webbtillgänglighet. Det är ju ingalunda så, att bara de som lagen förpliktar borde följa dessa goda metoder. Det handlar ju helt enkelt om att göra kvalitet, och också om att kunna nå ut och betjäna flera människor. När som helst kan vi själva eller våra närmaste vara beroende av att någon gjort sig det lilla extra besväret att tänka efter lite. Och firman som dissade kunden som inte kunde sända in sin beställning missade affären.

Här en reklamvideo som visar ett hjälpmedel, ett Braille-gränssnitt. 

Ett annat sätt att bekanta sig är att testa en skärmläsare. Man inser snabbt hur annorlunda den digitala världen ter sig för en som inte ser ...

När allt går fel med AI

I går kväll stod storasystrarna vid Stellas grav och tände ytterligare några ljus och försökte pula in dem bland alla blommor. Saknad, älskad är hon. Jag konstaterade att jag mest sörjer att hon inte kan vara med och ta del av vad allt våra barn gör, men vi konstaterade också enhälligt att vi alla är glada att hon inte behövde uppleva den senaste tidens politiska utveckling. Hennes hjärta hade brustit av raseri och sorg. Hon, som använde sina sista krafter för att bekämpa främlingsfientlighet.

I dagens Hesari fanns ett hårresande exempel på hur man kan missbruka teknologi, när det varken finns intresse eller vilja att försöka förstå vad det handlar om. De mest elementära insikter, dvs ungefär min nivå, inom artificiell intelligens, gör att man inser att det inte går att göra någon sorts lögndetektor för asylsökande med hjälp av ansiktsigenkänning. Som en av experterna i artikeln kommenterar, skulle det förutsätta att man har ett omfattande verifierat jämförbart datamaterial som grund. Var och hur tänkte man få tag i det? Det är verkligen en mycket farlig chimär att tro att datorprogram kan erbjuda absoluta sanningar, när det från början till slut handlar om sannolikheter. Det går helt enkelt inte att frånsäga sig ett moraliskt ansvar med hjälp av data och mjukvara. Även om det handlar om "intelligenta" redskap är det ändå alltid bara verktyg som används av människor, som bär ansvaret.

Finlands regering har i sin informationspolitiska utredning lyft fram både artificiell intelligens och etik. Men etiken handlar här mest om öppenhet och människors möjligheter att kontrollera uppgifter om dem själva, men man noterar även vikten av till exempel underliggande datas kvalitet.

"Frågor gällande riktlinjer i anslutning till artificiell intelligens handlar om algoritmers öppenhet, etisk och laglig grund, uppgifter som artificiell intelligens använder och deras transparens, rättigheter, ansvar och makt samt förhållandet mellan människa och maskin. [...] Vid upplärning av artificiell intelligens krävs etiska standarder för att stärka individens datasekretess samt säkerställande av datakvalitet och tillförlitlighet."

Det är motiverat att grunder i programmering ingår i grundskolans undervisning. På samma sätt som medborgarna måste kunna genomskåda reklam om skönhetskrämer som "innehåller DNA", bör vi kunna se när användning av algoritmer är berättigat och rimligt.

Det faktum att Europeiska kommissionen finansierar forskning inom artificell intelligens och söker lösningar för effektiv administration också vid gränserna är givetvis ok, men att man smyger in ytterst opålitliga och därmed oetiska hjälpmedel är en sak som verkligen borde väcka ramaskri i Europa. Det är också värt att studera vilka som står bakom dylika projekt. Det är sannerligen inte mitt Europa.

Killerapparna börjar ramla in ...

Ju längre tiden lider desto svårare blir det nog för organisationer att inte öppna sina data. Det känns som att Pondus ligger så otroligt rätt i tiden, trots att vi ännu väntar på de finlandssvenska kulturarvsmaterialen ska öppnas. Ryktet säger att det nya PSI-direktivet nu är färdigt formulerat. Under dagen här på det nordiska seminariet om kulturarvsdata har den ena framgångshistorien efter den andra berättats. Det talas om risker och rädslor, men inga skräckhistorier hörs ... Däremot talas det om 40 miljoner besökare på Wikipediasidor med öppet material (ett arkiv). Det är lite skillnad, jämfört med samma arkivs 80 000 besökare på webbsidan. Det blir allt svårare att argumentera med att "jo, men vi måste först ..." och "tänk om ...". Succéhistorierna är närmast svindlande. Och det roligaste av allt är just de många fina exemplen på tjänster, både fiffiga, nyttiga och skojiga, som fötts på den data som öppnats.

Sanna Marttila berättade också om det finska OpenGLAM-arbetet. Under sessionen uppstod en intressant diskussion om vad öppen kunskap egentligen kan vara. Det är nämligen mer än öppna data. Sanna har en fin definition där nyckeln var interaktion med användarna, det vill säga: det är allmänhetens berikande och återanvändning av den öppna datan som skapar öppen kunskap. Det handlar alltså inte bara om teknik, så som Johanna Berg från Digisam sade redan i början av dagen. Det handlar om transparens och om kommunikation.

Det är inte lätt det här att släppa kontroll. Men det är givande. "Killer apps" är det som efterlysts, för att synliggöra vitsen med öppna data. Nu är de bland annat här.

Kommunal- och universaltankar

Dagen efter kommunalvalet begrundar jag den enorma förvaltningsreform som regeringen försöker trolla fram på grund av det "hållbarhetsunderskott" man anser finns i statsfinanserna och hela den offentliga sektorn. Jag kan inte annat än förundra mig över hur planlöst och undermåligt man försöker göra det hela. En dylik verkligen enorm förvaltningsreform kräver åratal av grundlig planering av landets bästa expertis. Den borde omfatta hela förvaltningen koordinerat. Det får och kan inte handla om maktpolitik, utan det skulle krävas verkligen långsiktigt målmedvetet arbete. Hur ordnar man effektivast, mest rationellt och kvalitetsmässigt bäst utbildning, demokrati, sjukvård, skatteuppbörd och budgetering, planering, kommunikationer, säkerhet etc etc?

Man borde anlita de bästa sakkunniga, experter från universitet och högskolor, från många branscher och från den berörda sektorerna. Man borde ha en öppen process där medborgarna kan vara delaktiga och där man först tar fram en modell, som man sedan minutiöst utvärderar med avseende på demokrati, ekonomi, miljö, språk, välfärd, välmående osv, osv. Det nuvarande konceptet med "vi ska slå ihop kommuner så mycket som möjligt" är en skymf mot medborgarna och mot dem som byggt upp vårt land under de senaste seklerna. Var finns den intellektuella stringensen hos våra beslutsfattare, var finns det riktiga statsmannaskapet? Om det faktiskt är så stor panik man låter påskina, borde man verkligen kunna uppbåda en ganska mycket bättre förändringsprocess än det nuvarande tjafsandet, som verkar vara utan klara målsättningar, metoder och konsekvensanalyser?

Foto: Gengiskanhg / Wikimedia/ CC-BY-SA

Den andra insikten jag fick i går, som absolut inte har något med det föregående att göra, annat än att det är ett utslag på pessimism och besserwisserism, är att jag började förundra mig varför den finska pappersindustrin inte mer medvetet riktat in sig på förpackningar. Har vi helt fel typs pappersbruk, borde man kanske ta sig en tänkapå. 

Världen håller på att drunkna i plast. Haven är fulla av det, både som stora massor och som mikroskopiska bitar som tränger sig in över allt. Allt fler organismer är fulla av det. Vi förpackar det mesta i plast, som man helst inte borde bränna upp, som man återvinner i begränsad mängd och som plågar miljön på ett ohållbart sätt. Varför har man inte gjort en "ny nokia" av nya pappers- och kartongförpackningar? Mycket av det jag köper som är packat i plast kunde mycket väl vara förpackat i papper. Något dyrare - just nu - kanske, men med bra lobbying kunde man också få tillstånd mer skatt på plastförpackningar.

Överlag känner jag  mig rätt pessimistisk över läget för mänskligheten. Miljöfrågor har inte alls den tyngd de borde ha i det amerikanska presidentvalet; att få stopp på klimatförändringen ser rätt dystert ut. Inte ens Sandy verkar ju få igång diskussionen. Jag läste nånstans att jorden kanske kan bli obeboelig för människor på mindre än ett sekel, vilket var det mest dramatiska hittills och förhoppningsvis en extrempessimistisk idé. Det osar domedagprofetia, men de flesta nyheter vad gäller klimatet har faktiskt varit dåliga eller usla. Mer överraskande saker och katastrofer har hänt i vår historia (och exempelvis på planeten Mars ...). Det här är ju ingen svart svan precis. Det känns ju inte så bra med tanke på barnen. Jag tänker och hoppas att de kanske ändå kan ha ett rätt bra liv och att de kanske kan hjälpa andra människor till ett så bra liv som möjligt. Gott gry finns i alla fall. Hur det än slutar för vår stackars planet.

Informatikerns överjag

Det verkar ofta vara en oerhört fantastiskt smärtsam, svår och invecklad process att öppna data inom kulturarvssektorn i detta land. Den som vågar föreslå att bygga allmänna öppna gränssnitt möts snabbt av de mest förstummande motargument. De flesta bottnar i informationsspecialisternas perfektionism, deras yrkesstolthet och sakkunskap, ger dem perfekta redskap att sabotera naiva idéer om att man kan öppna data så där bara.

Problemet är, som jag anser, att de på många sätt har fel. Det är klart att man bör tänka igenom frågor om upphovsrätter, licenser och individers rätts- och integritetsskydd noga.  Men resten, kom igen! Är det inte malplacerad perfektionism som ibland lurar proffsen att smita undan sitt ansvar och sitt viktigaste uppdrag: att bevara och förmedla information? Nedan mina kommentarer till de vanligaste slingerbultsvaren.


Nån kan missbruka den eller börja göra business på datan

Om man som auktoritet tillhandahåller korrekt data gratis är de svårt att se hur någon kunde missbruka den eller förtjäna pengar på den utan att vidareutveckla den. Om någon förbättrar och förädlar materialet och erbjuder tjänster som folk vill ha och betalar för, kan det knappast vara så farligt? Materialet är dessutom allas vår gemensamma egendom om den är producerad med allmännyttiga medel. Därför ska det ges största möjliga spridning och om man på samma gång främjar näringslivet och ekonomin på ett rättvist sätt är det väl bra?


Vi måste vänta på att ISNI/YSO/PID/URN/[valfri annan standard] - systemet blir klart

Nä. Man måste inte. Man kan komplettera sin data senare. Man kan själv ta ansvar för sin egen data - det måste man göra hur som helst. Om man har möjligheter att tilldela URI:n åt något som man anser att man har en bra koll på - exempelvis sina egna samlingar av unika föremål, eller upprätthåller en nationell katalog av något slag - är det närmast oansvarigt att inte omgående erbjuda URI. Vad man sedan kallar den och eventuellt kompletterar den med senare är en annan sak. Men man kan ge objekt ett id, som man kan ta ansvar för att inte slarva bort vid framtida systembyten. Man kan också länka mellan olika databaser i framtiden för att disambiguera information. Poängen är att internet aldrig kommer att bli färdigt, inte webben heller. Nya standarder växer fram hela tiden allt eftersom behoven förändras. Att vänta är inget bra alternativ, man ska utvecklas.



Vi har inte resurser (just nu)

Detta är svårare att bemöta. Sanningen är ändå den att det oftast tar en kodare typ en veckas arbete att bygga ett gränssnitt. Det rör sig inte om stora summor. Problemet är ofta att man "först" måste göra det och det och det, lite "putsa" och "fixa" datan.  Frågan är då närmast: Måste man? På riktigt?? Vad prioriterar man? Öppenhet, rationalitet och effektivitet ... eller något annat?



Vi måste värna om datans kvalitet

Detta är det mest absurda av alla argument. Kvaliteten på data kan fullständigt omöjligt försämras av att man öppnar den. Större och mångsidigare användning borde snarare göra det enklare att hitta och korrigera de fel som alltid finns. Att man släpper sin data betyder ju inte att någon annan kan gå in och ändra något, men att man kan länka, kopiera och bygga på den någon annanstans. Slutanvändarna är inte heller idioter.

Om information i undantagsförhållanden

Elavbrotten som följde efter stormen på julannandag har igen för mig gett skäl att reflektera lite över kommunicerandets intrikata konst. Roligt har varit att följa med hur Fortum snabbt insåg hur det nyintroducerade Twitter gav en bra kanal att gå ut med information. Aki Koskinen på Fortum medger att Twitter tenderar att bli en envägskanal under undantagsförhållanden, eftersom man inte har resurser att ge personlig betjäning på det sätt man avsett. Flödet visar dock att man följer inkommande meddelanden och använder de tack som kommer in i dubbelt och mycket smart syfte: genom att retweeta meddelandena sprider man info om arbetets framskridande och ger en positiv bild av den egna verksamheten. Direkta frågor verkat man inte ha tid eller bry sig om att svara på.

Det hela fick mig att fundera över myndigheternas användning av Twitter. Statsrådet har ett mycket bra flöde, som absolut är värt att följa. Det fungerar delvis som en modern version av Finlands Allmänna Tidning - fast effektivare. I Sverige informerar krisinformation.se om större och mindre undantagsförhållanden - även över Twitter. I Finland har man vad jag förstått arbetat med en liknande tjänst sedan flera år. Men det är Statsrådet, Utrikesministeriet och Försvarsministeriet som finns på Twitter, de senare verkar finnas endast på finska. Också Polisen finns på Twitter men verkar mest informera om skurkjakt och brottslighet.

I testsyfte skickade jag en fråga i går till Statsrådet på Twitter med en hänvisning till Krisinformation.se och frågan om det finns en liknande tjänst i Finland. Min misstanke var att Statsrådets flöde generas automatiskt från webbplatsen och jag ville testa om man får svar. I förlängningen gäller frågan om myndigheterna - ens i utgångsläget - anser att sociala medier är en tvåvägskommunikation och dialogkanal eller bara ytterligare en envägskanal att tuta ut myndighetsinfo genom.

Jag fick svar på elva minuter - från Krisinformation.se! Efter ett tag ringde jag till Statsrådet för att fråga och fick bekräftat att deras flöde är automatiskt genererat. Tjänstemännen på informationsavdelningen var mycket vänliga och tjänstvilliga, det kan man inte alls klaga på. Men det som lite (o)roar mig är att jag fortfarande inte fått något svar. Trots att jag alltså ringde och sade att jag lämnat en fråga. Undrar alltså om det är ett principbeslut att inte svara, eller om det är något annat som felas. Hur som helst finns här en del att fundera över för både politiker och tjänstemän, misstänker jag. Helst snabbt.