Forskare, arkiv och digitala material

I dag ordnades av Arkivverket ett intressant och viktigt seminarium (fi) om utvecklingen av digitala tjänster vid Riksarkivet. Seminariet inleddes med en presentation av Tomi Ahoranta som arbetar med att utveckla Arkivverkets digitala tjänster. Man har sedan 2009 målmedvetet gått inför att utveckla verksamheten för att bättre nå ut med material. Ett relevant projekt är Arkivverkets port där man presenterar arkivmaterial på en bra sätt. Man har också till exempel börjat utveckla arkivpedagogiska material och publicera ljudmaterial. Utvecklingen är högst välkommen och verkar mycket bra.

Arkivverket har också haft ett fint projekt kring utvecklingen av en tjänst för att skapa permanenta länkar och underlätta källhänvisandet. Projektet presenterades av Anu Lahtinen, som deltagit genom att testa det nya verktyget vid produktionen av en artikel (fi). Genom att använda de URN:ar arkivet erbjuder är det enkelt att skapa bestående länkar till källmaterialet i sina hänvisningar.

Följande talare var István Kesckeméti, som presenterade det utvecklingsarbete som gjorts för att geokoda gamla kartor. Arbetet är imponerande och om jag förstod det rätt finns det tankar om att låta användare hjälpa till med att skapa ny metadata, som avsevärt förbättrar både sökbarhet och användbarhet hos de fina material som finns. En utmaning är att hitta tillräckligt användarvänliga och lämpliga verktyg med öppen källkod att använda vid talkoarbetet.

Efter lunchen presenterade professor Matti Sintonen det arbete som görs vid Finlands Akademi för att skapa infrastruktur för forskning. Mycket riktigt påpekade Sintonen att humanistiska ämnen är särskilt utmanande på grund av att datan ofta inte är numerisk, utan har andra mer komplicerade format, som kräver mycket mera planering och är svårare att koordinera. Lite orolig blev jag personligen över den uttalade bottom up-metoden, det vill säga genom hårt konkurrensutsatta projekt, av vilka endast en bråkdel kan få finansiering. Min känsla är att det framför allt skulle behövas lite toppstyrning och prioritering utifrån ett helhetsperspektiv för att ro iland det hela. För närvarande finns det en enorm risk av mångdubbelt arbete, bristande dokumentation, metadata och koordination inte minst inom humaniora, något som hotar den vetenskapliga kvaliteten och verkligen försvårar den så maniskt efterlysta "innovativa" verksamheten. Humanister kämpar i dag i regel ensamma på olika håll med de stora utmaningar som produktion och arkivering av digitala material utgör. Vi behöver omgående en nationell instans som tar hand om detta och den kan nog inte sättas upp som ett "projekt".

Mycket av detta blev tydligt i Jarmo Nieminens efterföljande utmärkta presentation. Nieminen har använt sig mycket av databaserna över döda i inbördeskriget och under vinter- och fortsättningskrigen samt databasen över krigsfångar. Dessa är fantastiska resurser för forskare, men också krävande på grund av att de är så olika sinsemellan. Nieminen visade också hur viktigt det är att kunna hämta större datamängder och arbeta vidare med dem i tabelldokument på den egna datorn. Men vad händer med dessa bearbetade och berikade filer? Hur kunde de utnyttjas av andra? Nieminen efterlyste också möjligheter att lämna kommentarer till enskilda uppgifter i databasen. I dag är det krångligt att få kompletteringar eller korrigeringar införda i databaserna. Som helhet var Nieminens inlägg en mycket bra kommentar till Sintonens dito. Min bedömning är att det behövs omfattande stöd- och infratjänster för att ta hand om hela detta problemkomplex. Det gäller dessutom inte bara Arkivverket, utan minst lika mycket universiteten och alla andra minnesorganisationer. Detta kräver en helhetssyn, som ser beklagligt frånvarande ut i dag.

Följande presentation gavs av Jesse Keskiaho som arbetar med ett högintressant projekt Codices Fennici, som på sätt och vis bli en fortsättning på det fina Fragmenta Membrana-projektet. Det var samtidigt också ett exempel på hur svårt det är att i praktiken kunna göra dylika på varandra följande eller besläktade projekt på ett tekniskt och åtminstone för användarna rationellt sätt sammanhängande. Jag vet inte om Sintonen var kvar längre efter kaffet, men han borde ha hört detta och tagit det till sig: hur kunde man undvika dylika svårigheter i framtiden?

Själv fick jag tala sist, vilket alltid är lika utmanande på en fredagseftermiddag. Å andra sidan kunde jag göra det kort och skonsamt, eller åtminstone försöka göra det. Jag tog mig muntert an problematiken ur informationsspecialistens perspektiv och till min glädje var det ingen av de närvarande sakkunniga som protesterade mot något jag sade ... Jag hoppas det inte berodde på omständigheterna, utan på att jag inte var helt ute och cyklade. Framför allt försökte jag fokusera på vikten av rik metadata och på att berikande alltid är bra, oberoende vem som bidragit med informationen.