söndag 16 juni 2019

Herman, den siste uronkeln, är borta

När Herman fyllde hundra år för ett par år sedan samlades släktingar från många länder på Hagaro. Några, som inte kunde närvara, deltog per Skype, och Herman, vars närminne redan var borta, skålade glatt med de ryska släktingarna via datorn. När han i något skede blev påmind om festens orsak ropade han högt, med ett kännspakt parlandskt samtidigt roat och chockerat tonfall: "Hundra år! Det är ju förskräckligt!"




Herman och Birgitta var ett begrepp i min barndom. Herman var den av mina uronklar, som de kallade sig, som jag kände bäst. Henry dog ju redan 1930 och Ralf bodde i Sverige så länge jag minns. Herman var den yngsta brodern, och också den som levde sundast och det är därför kanske inte så konstigt att han blev 102 år gammal. När han började i Grankulla samskola 1926 var han nio och alla bröderna gick en tid i samma skola. Storabröderna hörde inte precis till de lugnaste och mest välanpassade. De var mycket aktiva och kreativa, inte sällan bråkiga. Jag har hört berättas hur "PARLAND! UT!" ekade från olika håll i skolan inte långt efter inringningen. Till stökigheten bidrog säkert pojkarnas i början svaga kunskaper i svenska och den rysstämpel som de tilldelats, trots sitt tyska modersmål. Herman var, vad jag förstått, inte alls en bråkstake, trots att han besatt samma livliga intellekt, nyfikenhet och den egensinnighet man kan ta del av i Georg Grotenfelts underbara Hermanfilmen.

Familjen Parland hade flyttat till Grankulla 1922. Min farfar Oscar har skrivit om hur pojkarna lekte på bergen söder om järnvägen och ett minne, som Herman berättade för mig för inte länge sedan, handlade om hur han som mycket liten hade det dagliga uppdraget att föra lunchvälling till sina bröder i skolan. Han tyckte det var orättvist. Att hans mor dessutom helt bröt mentalt samman efter Henrys död, när Herman var i trettonårsåldern, måste ha varit tufft. Den besvärliga barndomen kompenserades kanske förhoppningsvis av det nästan livslånga äktenskapet med Birgitta, ett förhållande som åtminstone utåt tedde sig som mycket varmt och fyllt av ömsesidig respekt, trots de olika personligheterna.

Herman gick sin egen väg, närmast faderns, och blev professor i byggteknik och expert i statik. Jag minns hur han för länge sedan talade varmt för trä som byggmaterial och hur han skarpt gillade Heidi Hautala. Han var en modig och självständig tänkare, som alltför ofta reducerats till den yngre brodern till de intressanta författarbröderna. Han var i själva verket den som var mest berest, hade de bredaste nätverken och aktivaste kontakterna till de utspridda släktingarna, ägde den största kunskapen om släktens historia och dessutom var en internationellt publicerad forskare. Han skrev om allt från "elasticitetsteorins variationsprinciper" till sten-, betong och stålkonstruktioner och historia. Och gillade alltså trä. Fast jag har ett vagt minne av att han vägrade gå ut i burspråket på Furugård hos Arne Runeberg, eftersom han ansåg att konstruktionen omöjligt kan hålla.







lördag 8 juni 2019

Artblomning



I skolan fick ännu jag lära mig, att definitionen av en art är att två individer kan producera en fertil avkomma. I dag har vi kunskapsmässigt kommit långt från Linnés taxonomiska system som enkel tolkning av naturens ordning. Problemet med alla klassificeringar är ju att de i regel läcker och inte räcker för att beskriva verkligheten på ett kategoriskt sätt, särskilt i komplexa sammanhang.  Genetiska studier har spjälkt och sammanlänkat arter på nya sätt och numera är artbegreppet mer finfördelat och flytande. Också människans gener är ju en salig röra av evolutionära hopp. Gener hoppar hit och dit, har vi lärt oss, så att också biologerna numera jobbar utgående från mindre enheter än arter eller underarter. Man talar istället om fenotyper, kluster, haplogrupper och alla möjliga andra begrepp som bättre beskriver den komplexa mångfald naturen utgör.




En underbart vacker illustration av detta kan man just nu se i Alprosparken. Till Finland har man i tiden hämtat rhododendronmaterial ända från Korea, men man har nu tagit fram flera olika härdiga sorter genom samarbete med bland andra Mustiala och Brödtorp. I Haga har man planterat tusentals hybrider. Färgprakten är förstummande, dofterna bedövande, sedan man på 1980-talet utvidgade till azaleor. Hela mångfalden i ett litet snitt av växtriket manifesterar på ett underbart sätt hur svart-vitt, antingen-eller tänkande inte räcker nån vart. Och det har man vetat i sekler bland dem som arbetar med förädling. Raser. Bah.


torsdag 30 maj 2019

Inkluderande digitalisering

Av en händelse blev jag utsedd till koordinator för tillgänglighet på jobbet. Det har tagit mig på ett intressant spår och jag har fått lära mig mycket nytt de senaste månaderna. Allt började ju egentligen med ett EU-direktiv som trädde i kraft redan för över två år sedan, och som sent omsider ledde till en uppdatering av den finska lagstiftningen i våras. Enligt den nya lagen måste offentliga digitala tjänster efter en övergångstid vara tillgängliga för en större del av befolkningen. Det är en fråga om jämlikhet, att man gör också digitala miljöer sådana, att människor med olika slag av handikapp, tillfälliga eller bestående, kan ta del av dem.

Allra mest handlar det bara om att man har den kompetens som behövs, att göra saker på rätt sätt och inte av ren okunskap göra en webbplats möjlig att använda för någon som inte kan se eller har svårt att använda en mus. Digitala redskap erbjuder fina möjligheter bara man använder dem. Med lite omsorg kan en tjänst vara tillgänglig för så många fler. Dessutom är tillgänglig design allmänt taget användarvänlig och smart. Vi är många som uppskattar till exempel en redig layout, klart språk, tillräcklig kontrast och text på video.

För att kunna delta i arbetsliv och studier behöver man idag i praktiken alltid datorer. Också blinda människor kan bra använda dem. Men då förutsätter det att utvecklarna inte har gjort dumheter som att använda html-koden på ologiska sätt, genom att till exempel använda title- och header-taggar fel, eller glömt att kolla att man kan använda sidan utan mus. Också de som producerar innehåll borde tänka på till exempel hur man formulerar länkar och alt-texter eller hurdana filer man laddar upp. De måste innehålla relevant information, inget annat. Också andra handikapp kan och bör beaktas med lite eftertanke. Efter ett armbrott kan vem som helst behöva använda datorn med en hand en tid.

Det är Södra Finlands regionförvaltningsverk som övervakar och informerar om webbtillgänglighet. Det är ju ingalunda så, att bara de som lagen förpliktar borde följa dessa goda metoder. Det handlar ju helt enkelt om att göra kvalitet, och också om att kunna nå ut och betjäna flera människor. När som helst kan vi själva eller våra närmaste vara beroende av att någon gjort sig det lilla extra besväret att tänka efter lite. Och firman som dissade kunden som inte kunde sända in sin beställning missade affären.





Här en reklamvideo som visar ett hjälpmedel, ett Braille-gränssnitt. 
Ett annat sätt att bekanta sig är att testa en skärmläsare. Man inser snabbt hur annorlunda den digitala världen ter sig för en som inte ser ...

lördag 25 maj 2019

På resande fot





Uleåborgs universitet är en dynamisk miljö.


De senaste veckorna har jag rest en hel del runt om i landet. Förutom Tammerfors har jag också besökt Åbo, Vasa och Uleåborg. Och det roliga är, att jag lyckats göra alla resor med tåg. Tyvärr får jag ge upp det, när jag om ett par veckor ska till Kuusamo, då bara gick det inte att fixa på vettigt sätt att resa utan flyg. Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om att resa, särskilt inte långt, så det har aldrig varit särskilt svårt för mig att skippa långa flygresor till Asien eller USA. Att resa här hemma med tåg är ändå rätt vilsamt. Jag både jobbar och vilar effektivt. Gärna övernattar jag också, eftersom jag inte gillar stressen man har då man ger sig av samma morgon i ottan.

Jag har både undervisat forskare och diskuterat med experter på olika högskolor. Jag måste säga att i synnerhet vid Uleåborgs universitet är arbetet på väldigt god köl. Också flera forskningsinstitut är riktigt i farten nu gällande sina datatjänster. Det har varit uppmuntrande, för ibland känns det svårt att förmedla vikten av att satsa på informationsförvaltning och datahantering i forskning.

Det känns ansvarslöst att man ibland satsar stort på forskningen, men sedan riskerar att de källmaterial man samlat, producerat och preparerat med enorma ansträngningar och som ofta har bestående värde både som evidens och kanske för senare forskning, lämnas vind för våg. Det borde inte finnas en enda forskningsfinansiär eller ansvarig person inom en organisation där det bedrivs forskning, som kan låta sådant ske. Trots att det ibland kan vara riktigt utmanande. Framför allt krävs samarbete. Också forskarna själva måste inse vikten av att sköta datahanteringen som en integrerad del av forskningsprocessen. Det är inget man kan överlämna åt någon utomstående.


I Seinäjoki var det tågbyte och jag hann sitta och jobba
en stund i Alvar Aaltos charmiga lilla bibliotek.
Aalto som bäst.

onsdag 15 maj 2019

Järnvägar, infrastruktur!



Ett drygt dygn i Tammerfors ägnades åt samarbete kring öppen forskning. Nästan 200 personer hade samlat för att höra vad man sysslat med i de olika arbetsgrupperna sedan hösten. Min arbetsgrupp har kommit ganska långt med att skriva rekommendationer för beständiga identifierare för forskningsdata. Vi bestämde nu att vi bearbetar förslaget ännu en gång och skickar det sedan ut för kommentarer under september. Då kan vi få dem klara till höstens stormöte.

Andra grupper har arbetat t ex med rättighetsfrågor och rekommendationer för känsliga data. Vi diskuterade också det fortsatta arbetet. Mycket utmaningar fanns enligt många just gällande tjänster för forskningsdata. Att hitta, beskriva, välja både data och tjänster är inte det enklaste. Arbetet kommer därför att fortsätta intensivt.

En intressant paneldiskussion fördes också om utnyttjandet av data från sociala medier och hur denna typ av data kan hanteras lagligt och framför allt etiskt. Det är viktigt att skilja på behandlingsgrunden för personuppgifter (forskning) och hanteringen av medgivande av forskningssubjekt och informanter. Dessa är två olika saker, men de påverkar varandra. Och i slutändan handlar det alltid om etiska avvägnningar som forskaren själv är tvungen att ta: forskningen kan etiskt sett vara så viktig så att det är fullt rimligt att hantera personuppgifter utan att de berörda personerna tillfrågats personligen, bara man ser till att ingen harm tillkommer dem vars uppgifter man behandlar. Det handlar helt kort om att man måste hantera dem noga och väl överlagt. Inom EU-lagstiftningen talar man om proportionalitet. Man måste helt enkelt alltid göra etiska avvägningar när man gör forskning och kan inte stirra sig blind på någon enskild paragraf. Det finns många viktiga grundrättigheter som man måste betrakta tillsammans om de hotar att råka i konflikt med varandra.

Då man arbetar med data är en viktig förutsättning att man har lämpliga verktyg (infrastruktur) och att man har tillräcklig kompetens. Här kan forskarna inte lämnas ensamma. Jag hoppas innerligt, att den nya regeringen förutom att satsa på forskare också inkluderar det stöd och den infrastruktur som behövs för att göra effektiv och bra forskning. Vi behöver bland annat massor av experter.

tisdag 7 maj 2019

Bra data ger bra tjänster


Foto: Juha Kallamäki, Public Domain, Wikimedia.


Det var ovanligt fantastiska omständigheter då vårt nationella nätverk för arbete med beständiga identifierare samlades till träff efter en paus på ett år. Vi var nämligen inbjudna till Botaniska museet, vars huvudbyggnad inte är öppet för allmänheten, utan fungerar som en viktig arbetsplats för forskare i Botaniska trädgården i Kajsaniemiparken. Huset, som är som ett litet slott, är ritat Gustaf Nyström, samma på sin tid viktiga arkitekt som ritat både Ständerhuset och Riksarkivet. Det roliga med detta hus, som till och med var tilltänkt palats för Väinö I i något skede. är att den nyströmska utsidan döljer ett fint jugend innandöme. Som inte prålar, utan nästan har en hemlighetsfull stämning av Hogwarts ...

Museet har digitalt häpnadsväckande fina samlingar som länkad data. Och på dem har man kunnat bygga flera olika tjänster. Det visar sig, förstås, att bra data och struktur är mycket, mycket effektivt i slutändan.

Dessutom hörde vi många intressanta presentationer om olika aspekter på identifierare, allt från informationsarkitektur till lagstiftning. Presentationerna finns på webben.


söndag 5 maj 2019

Tjugo år med bageri - Kanniston leipomo i mitt hjärta

Det var 1999 då jag blev delägare i ett ovanligt charmigt bageri i Rödbergen i Helsingfors. Bakgrunden var att bokkafét Café Kafka (som jag skrivit om tidigare här och här) varit kund hos bageriet i flera år och helt förlitade sig på det traditionella bageriet, där man använde riktigt smör och undvek tillsatsämnen, och ägarinnan ville pensionera sig. Det här var före specialkaffeboomen, före många andra mattrender, då de flesta bröd i matbutikerna fortfarande var industriell bulkvara.


Bageriet flyttade efter kriget till hörnet av Vävaregatan och Båtsmansgatan.
Bilden är från 1932 av Olof Sundström, Stadsmuseet. CC-BY.

Det var för att vi ville säkra att traditionerna på det 1914 grundande bageriet skulle bestå, som vi tog över verksamheten. Vid den tiden levererade bageriet främst till en handfull återförsäljare i staden och sålde i den egna, redan då aningen nedgångna, butiken. Jag minns hur jag själv var med någon gång och körde ut bröd till hallarna i ottan. Det kändes som en evig verksamhet, som funnits i städer i sekler, om inte millennier. Det var fint. Att jobba med ett hantverk, så grundläggande och viktigt.

Under början av 2000-talet var vi ännu rätt fokuserade på kafé- och restaurangbranschen och jag själv arbetade med min avhandling och var inte så involverad i verksamheten. Kaffecentralen avknoppades från bolaget 2007, som fortfarande förresten heter Pieni Kirahvi, som vår första lilla bokhandel på Arkadiagatan som öppnade 1991.

Efterfrågan på bageriets produkter växte sakta men säkert och det började bli trångt om saligheten på Vävaregatan. Stambyte var ständigt på agendan. Vi skaffade en ny bagerilokal i kvarteret intill. Nya delägare kom med. Kontoret flyttade till en tredje adress i kvarteret. Det var en rumba att driva den växande verksamheten. Själv följde jag mest utvecklingen då genom de andra delägarna, familj och vänner.

För oss var varumärket, kvaliteten viktig. Det handlar om just traditionellt hantverk, goda och äkta smaker. Att baka med rot, olivolja, smör, rom, bär ... De nya mattrenderna gjorde att vi fick allt flera kunder. Liksom den ändå lilla, personliga skalan på verksamheten, lokalmat, slowfood. Vi har alltid varit färdiga att lyssna på kundernas önskemål. Duktiga bagare fanns att få, sådana som fått nog av att använda sin tid på att grädda frysta, importerade produkter i stora industriella anläggningar. Hos oss fick de verkliga utmaningar, och kunde arbeta med bra råvaror från början och också delta i att utveckla nya produkter.

Vi beslöt att öppna flera egna butiker 2008. Vävaregatans butik var, insåg vi, en viktig del av kontaktytan med konsumenterna. Både gällande informationsutbyte och varumärket. En brödbutik är i sig en jäkligt charmig sak, om den görs rätt. Personlig och varm. Först öppnade vi på Universitetsgatan och följande år i Glaspalatset. Varje butik planerades omsorgsfullt och så att den har en egen atmosfär. Kanniston leipomo är ingen kedja med ett kopierat koncept som klistras på vilken shoppingcenterglasbur som helst. Det är äkta kärlek och omsorg i varje butik och det har också dragit till oss en fantastisk, ambitiös butikspersonal, som är engagerad och duktig. Sådant märks. År 2013 öppnade vi ännu nya butiker i Hagnäs och Munksnäs. Mottagandet var fantastiskt.

Nu började dock situationen i bageriet i Rödbergen bli helt ohållbar. Länge sökte vi olika lösningar. För mig, som igen var med i styrelsen, var det viktigt att hållas inom stadens gränser. Lokalt betyder Helsingfors, tycker jag. Till slut hittade vi en fastighet i Hertonäs år 2015. Det nya utrymmet var stort och de följande åren har varit tuffa. Att växa till det nya bageriets format, utan att tappa bageriets själ, varumärke och kvalitet har varit en stor ansträngning, men det ser ut att ha lyckats. Det har gått vägen tack vare enormt engagemang av både ägare och personal. I vintras då vi höll en strategiworkshop med personalen kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Det vi gjort tillsammans är en otrolig grej, tycker jag. Inte bara för oss alla i bolaget, utan för att jag på riktigt är glad och stolt över den bit av bröd- och bagerikultur vi lyft fram och utvecklat. Och den är inte snobbig och lyxlyxdyr, utan till för var och en stadsbo att njuta av. Lite mer livskvalitet i vardagen helt enkelt. Färskt, gott bröd är livet.


En ganska rolig bild av bageriet får man genom att bläddra igenom inlägg på instagram, där också våra kunder lägger upp inlägg rätt flitigt.



fredag 19 april 2019

Den sanna sorgen



Det tog länge innan jag första gången drömde om min syster efter att hon dött. I drömmen var det ett glatt återseende från min sida: så fantastiskt att kunna ses igen så här i drömmen fast du är död!

Sorgen och saknaden finns kvar, förstås. Ibland tänker jag på vad Stella skulle ha sagt om olika saker, det hjälper mig att fokusera på vad som är viktigt. "Det viktiga," sade hon, "är konsten, den är det enda som räknas, egentligen." Men det avsåg hon hur viktig erfarenheten är, upplevelsen och det hur vi konstruerar vår värld är förutsättningen för allt annat i livet. Att vara människa, medmänniska, del av ett samhälle, världen. En sådan syn, eller insikt skulle jag vilja säga, ger också konsten och kulturen den enorma stryka att forma livet och verkligheten, som gjorde att Stella verkligen levde för litteraturen, teatern och musiken.

Länge ansåg man att sorgen var en mer eller mindre lineär process, som hade en viss normal gång. Den bestod av olika faser som man skulle ta sig igenom för att slutligen frigöra sig och sedan gå vidare. Alla har väl hört om de olika stegen: förnekande, förhandlande, ilska, förtvivlan och försoning. En beskrivning som egentligen från början handlade om den döendes egna sorgearbete. I dag anser man väl snarare att sorgen handlar om en anpassning till förlust och en förändrad situation, där det ingår olika typer av processer som berör olika områden av ens verklighet. Att hitta en ny balans. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja och fortsätta sitt liv, men det finns mera eller mindre lyckade sätt att tackla omställningarna i längden. En förlust av en närstående innebär alltid att allt förändras, man själv förändras, man kan inte leva på samma sätt som före den döda gick bort. En relation är utan sin motpart, den är sönder. Och saknaden är nog evig.

Att relationen till den döda för många människor åtminstone till en början fortsätter och har ett element av genuin erfarenhet är naturligt. I dagens Hbl presenteras prästen och psykoterapeuten Markku Siltalas forskning om upplevelser av möten med döda, oftast närstående (pdf). Han definierar dem som spontana förnimmelser, känslor, erfarenheter eller drömmar, som för den som upplever dem innebär att en död tar kontakt eller är närvarande. Till upplevelsen hör, att man känner igen den döda, och har en tolkning av det framförda budskapet eller motivet till kontakten. Siltalas avhandling, som trots den suspekta bilden man får av SPT-artikeln, är vetenskapligt hållbar och fokuserar på den subjektiva erfarenheten utan spekulativa element. Den visar att upplevelserna oftast är positiva och har positiva följder. Det som inte framkommer är hur långvariga effekterna varit. Trots att materialet är rätt stort, är en dryg femtedel över tjugo år, vet vi inte hur representativt materialet är eller det hur förhållandet mellan hur nära själva döden upplevelsen ägt rum korrelerar med effekten. Hur som helst stöder undersökningen tanken om att relationer till döda kan vara viktiga och mycket betydelsefulla och starka. Så starka att de är verkliga erfarenheter. De hör inte heller direkt nödvändigtvis ihop med sorgearbetet och betydelsen av den döda kan leva kvar länge. Det känns bra att det inte längre klassas som onormalt. Det viktiga är trots allt att man kan fortsätta sitt eget liv på något sätt inom några år.

Att Siltala som praktiserande psykoterapeut aktar sig för att förklena eller förringa (existerande eller potentiella klienters) erfarenheter, som är verkliga och betydelsefulla, är förstås förståeligt. Men att han sedan, och att journalisten och tidningen dessutom ger en plattform för detta, med en färsk disputation i ryggen, påstår att "berättelserna ... tyder på att livet fortsätter i en annan verklighet där det finns helighet, kärlek och frid", gör mig upprörd, inte minst å universitets och vetenskapens vägnar. Och vetenskapsjournalistikens. Man må vara teolog och visa respekt för övertygelser och sanna och betydelsefulla erfarenheter, men att blanda forskning och tro på detta sätt är inte ok. Fastän konsten är viktigast och upplevelsen sann.

torsdag 11 april 2019

Historia på Ode



I dag ordnade Helsingfors stads historiekommitté ett litet seminarium kring en del av det som producerats under de senaste åren. Förutom otroligt fina böcker av eminenta forskare (som dessutom är roliga att läsa) presenterades de digitala projekt som gjorts för minnesåret av 1918. Dels handlar det om en webbplats, dels om ett virtuellt minnesmärke, som det faktiskt är värt att gå och kolla om man har tid. Man får kolla det om man frågar efter det vid lånedisken i biblioteket. Eftersom många röda begravdes i Sandhamn, som i dag är militärområde, kan man inte besöka minnesmärket, som ändå är värdefullt. Virtualupplevelsen är fin. Det tar ungefär 5 minuter. Rekommenderas.

lördag 6 april 2019

Att se vidden



Undervisnings- och kulturministeriet har en vision om att över hälften av de unga år 2030 ska ha högskoleutbildning. Idag är det medelåldersbefolkningen som har den största andelen utbildade, vilket kanske borde oroa lite. Samtidigt har andelen högskoleutbildade länge varit stadigt, men långsamt, växande.

Det är helt entydigt att det att vi har universitet på olika håll av landet bidrar positivt till både utbildningsnivån i regionerna och till ekonomin: universitet hämtar både aktiva människor och investeringar till sitt närområde. Alla universitet behöver inte vara toppuniversitet. Man kan göra utbildning och forskning av riktigt bra kvalitet utan att placera sig på rankinglistor. Hur frestande det än kunde vara att koncentrera verksamheten och satsa allt på topp istället för på bredd, borde man ha visheten att motstå detta. Bredd i utbildning och grundforskning gör oss mindre sårbara och sprider bildning, kunnande och välfärd. Om vi bara kunde se det som ett egenvärde, istället för att utgå från att man "måste" effektivera, rationalisera och strömlinjeforma allt. Optimering är inget för vetenskapen, för bildningen är det rent gift, eftersom det innebär ständig pressas till att välja bort det som inte ger omedelbar och mätbar nytta.

Ministeriets vision inger alltså hopp. Låt oss äntligen ge universiteten, den högre utbildningen och forskningen ro att blomstra och sprida välfärd och välmående.

lördag 23 mars 2019

Integritet

Integritet kan betyda så många saker och ha så många dimensioner.  Det handlar både om hur man förhåller sig till sin forskning och till sina medmänniskor. Och etik och samhälle som helhet. Förberedde min måndagsföreläsning idag. Jag lyckades baka in ganska många aspekter i min presentation.

Klicka på denna bildtext för att gå till presentationen

lördag 16 mars 2019

Rätt ska va FAIR




Denna vecka fick jag tillbringa ett par dagar i ett regnigt Amsterdam där vi hade startseminarium för ett treårigt europeiskt projekt. Själv har jag fått ansvaret för ett av de sju delprojekten, ett som handlar om tekniska lösningar för samordning av data. Jag kommer med andra ord att få möjligheten att arbeta med de mest sakkunniga experterna som finns, något som känns alldeles fantastiskt inspirerande och roligt. Utmanande blir det garanterat också, för det finns väldigt många olika pågående stora projekt och samarbeten som tangerar just dessa frågor.  En av våra viktigaste uppgifter kommer således att bli att sammanställa information, kartlägga och söka lösningar och försöka samordna ett mycket komplext fält, som en liten, men avgörande viktig del i de stora bygget av europeisk infrastruktur för forskningsdata. Dagarna i Amsterdam var följaktligen ett rejält dopp i akronymer och nya människor, en verklig myriad av nätverk, som det gäller att ta och hålla reda på.





Det blev en vilsam men samtidigt på annat sätt omtumlande dag idag, då Peter Sandelin jordfästes. Det var många, många vackra och kloka ord och underbar musik. En begravning och en minnesstund värdig en så snäll och generös människa, ett minne att bevara för alla som var med, tror jag. 

lördag 2 mars 2019

Digihumanistens flöde



Digihumanister lider av glappet mellan den digitala arbetsprocessen och de analoga källorna. Resultatet är förlorade material och förlorad tid.* En stor del av forskningen på området handlar ändå fortfarande mer om informationssökning än om personlig informationshantering eller arbetsprocesserna. Informationsvetarna fokuserar inte sällan på att legitimera och förbättra existerande tjänster. Söka och hitta information är i fokus. År 1994 ställdes hypotesen att ju mindre kontroll forskaren har över källorna, desto svårare är det att använda informationsteknologi.** Då hade inte ens alla forskare dator eller e-post. I dag sysslar humanisten ofta i praktiken med digitalisering. Men verktygen för att stöda arbetsflödena verkar saknas. Det beror kanske också på att de är själva kärnan i det kunskapsbygge forskaren sysslar med och därför djupt personliga. De ser väldigt olika ut beroende på forskarens personlighet och vanor, forskningsfrågan, omständigheterna, källorna och tillgången på olika hjälpmedel.

En forskare gör anteckningar, fotar och OCR:ar dem, en annan fotar alla potentiella källor medan en tredje går igenom allt minutiöst från början. Vanligen samlar man material i stor omfattning, ofta i jpeg- och textformat. Om materialet är sökbart (i synnerhet gällande innehållet) kan det gynna arbetet många år framöver. Vad jag tänker att borde användas/finnas tillgängligt i verktygsväg är:


  • möjligheter att tagga filer med sökord från kontrollerade vokabulärer, enskilt eller i mängd
  • möjligheter att tagga filer med datum, geodata eller personnamn i standardformat
  • enkla verktyg att döpa om filer enligt något system 
  • verktyg som föreslår ämnesord från kontrollerad vokabulär enligt textinnehåll
  • ljud-till-text-till-metadataförslag och inmatning

Alla dessa  borde vara mycket intuitiva och lättanvända. Jag tänker mig att det för att organisera källmaterial räcker med unika filnamn, mappstruktur och taggar för att uppnå riktigt bra resultat. Är innehållet text, kan taggarna dessutom skippas.


En annan intressant sak verkar vara att uppdelningen mellan primärkällor och sekundärmaterial (litteratur, tidigare forskning) är kristallklar för forskaren när forskningen väl är igång. Denna indelning görs ändå utgående från forskningsfrågan.*** Den är därför relevant mest under forskningsprocessen. Samtidigt har det fortfarande bäring då forskningen avslutas: i dag skiljer man på artiklar och publikationer (dvs skriftliga redogörelser för forskningen och dess resultat) och på de data som produceras och som i värsta fall helt förbises, trots att de ofta krävt mycket stora resurser att producera. Trots att humanistens hela kunskapsbygge är intimt sammanvävt med hur man samlar och behandlar de stora mängderna av källmaterial, lämnas denna del av metoden i regel utan större uppmärksamhet.

Det är synd, både med tanke på transparens och fortsatt forskning. Det skulle vara fantastiskt om vi kunde se hela processen som intressant och relevant. I dag arbetar man, vet jag av egen erfarenhet, ofta med en känsla av otillräcklighet vad gäller informationshanteringen. Det gör att man kanske inte heller gärna öppnar upp arbetet hela vägen för kritiska blickar.

Om de som erbjuder tjänster och verktyg för forskare bättre kunde komma forskarna till mötes under hela forskningsprocessen, kunde vi bidra till effektivare informationshantering. Samtidigt behövs absolut utrymmet för forskaren att använda dem fritt och kreativt.

De senaste åren har resurserna för att göra dylikt arbete inom forskningssektorn varit mycket hårt ansträngda. Då nedskärningarna drabbade, ville man skona kärnverksamheterna. Jag hoppas innerligt att man, efter nästa val som jag verkligen tror och hoppas ger ökade resurser, också satsar riktigt ordentligt på tjänster för forskarna, så att de kan arbeta effektivare och ägna sig åt viktigare saker än att stressa över tusentals oordnade foton eller försvunna filer och istället stolta kan dela med sig av hela sitt kunnande och arbete. Det finns mycket man kunde göra för humanisterna också utanför informationsförvaltning. Vi borde inte ha råd att slösa med resurser.



* Smiljana Antonijevic & Ellysa Stern Cahoy. "Researcher as Bricoleur: Contextualizing humanists’ digital workflows." Digital Humanities Quarterly. 2018 Vol. 12:3.
** Stephen E. Wiberley Jr. & William G. Jones: "Humanists revisited: a longitudinal look at the adoption of information technology." College & Research Libraries 1994.
***Parland-von Essen, J., Fält, K., Maalick, Z., Alonen, M., & Gonzalez, E. . Supporting FAIR data: categorization of research data as a tool in data management. Informaatiotutkimus 2018, 37:4. 

lördag 23 februari 2019

Digitalisering som värdeskapare



I går var det igen dags för en disputation, då Heli Kautonen försvarade sin avhandling på Aalto uni. Heli har jobbat med Finna i många år och hårt drivit på planering och utveckling som utgår från användaren. Under årens lopp har hon prövat olika metoder för att försäkra sig om att investeringen faktiskt genererar nytta både för samhället och den enskilda användaren. Nu är arbetet samlat i pärmar och granskat, vilket är en mycket bra sak. Även om opponenten påpekade att ett arbete som i första hand utgått från vetenskapliga premisser varit mindre spretigt, tror jag alla är överens om att det också har ett stort värde att man producerar forskning utgående från praktiska behov. Det gör både själva utvecklingsarbetet mer kritiskt och leder till att man dokumenterar vad man gjort och varför, båda mycket värdefulla saker.

Avhandlingens titel kunde översättas BAIST - en referensmodell för användarcentrerad planering av digitala tjänster som generar offentligt värde. Det nya elementet i referensmodellen är T:et, Time, vid sidan av Benefits (B), Activities (A), Investments (I) och Stakeholder engagement (S). Det  understryker ytterligare att planeringen, liksom styrningen eftersom här ingår ett starkt strategiskt element, är processer med en viktig tidsdimension. Fokus låg under själva disputationen ändå på bland annat det offentliga värdet och hur det förhåller sig till nytta. Frågan är mycket viktig, eftersom den offentliga sektorns digitalisering är helt beroende av ledningens kompetens då det gäller att investera i lösningar som faktiskt genererar något positivt överhuvudtaget.  Medan kommersiella aktörer är tvungna att beakta användbarhet på grund av konkurrensen, kan den offentliga sektorn i värsta fall helt förbise användbarheten i de digitala tjänster de producerar eller skaffar (även om den nyligen godkända lagen ställer en del nya krav). Det mervärde för samhället som produceras av en användbar och välfungerande digital tjänst är inte alltid lätt att peka på och ännu svårare att mäta, eftersom det ofta är indirekt och syns först efter en längre tid. Hur värderar vi en bra skola, vård eller tillgång på information?

Enklast kunde man kanske se på saken genom att studera den mängd ansträngning som behövs för att få saker gjorda i samhället. Om vi till exempel sätter in inte bara tid och pengar utan också lite ansträngningar på att göra tjänster som faktiskt fungerar väl så som användarna önskar, behöver alla (och då vi talar om offentliga digitala tjänster betyder det faktiskt alla) investera mycket mindre effort i att få saker väl gjorda då de använder tjänsten. Kvalitetsförhöjande i varje skede, kort sagt, och nyttan torde ju växa nästan exponentiellt. Saken är pinsamt självklar: det lönar sig alltid att utgå från användaren och att göra grundlig, engagerande och omfattande planering. Allt annat är, om inte annat, en bortkastad chans att skapa värde för hela samhället.



söndag 17 februari 2019

Poeten är borta



I går nåddes vi av budet att Peter Sandelin dött. För mig, och jag tänker mig också min syster Stella, var han något av urbilden av en konstnär. Sedan barndomen fanns han i vår krets, som en manifestation av konstnärsskapet. I honom förenades poesin och bildkonsten också med den för honom otroligt viktiga musiken i ett; en idé om konsten, samtidigt oerhört känslig som den var stark och kompromisslös. Jag tänker att han var en viktig förebild för min syster, som stöddes av honom också efter att hon övergav centrallyriken.

På ett häpnadsväckande sätt är hans konst och poesi samtidigt klassiska och på något sätt, i sin renhet och uppriktighet, före sin tid. Många teman är genomgående, återkommande. Här en dikt som jag förknippar med Peter som mest:

Snö dalar ner
berg sjunker undan
tåg anländer inte
förstäder slocknar ...
... djuren som vi inte tänkt på
ser vi nu framför oss
fast de gömmer sig någonstans
och mer än förut någonstans
i de djupa skogarna
där rymden dalar och dalar ...
(ur Var det du, 1973) 


En annan dikt ur samma verk visar en sida hos honom som jag älskar, som bejakar:


För att nå fullständig klarhet
gick jag ut i luften
lade mig vågrätt i regnet
klädde av mig
först stövlarna
sedan byxorna
slutligen skjortan
och huvudet


Ibland blir det direkt björlingskt:

Sol viner ur träden
ur måsarnas vingar ——
men där jag går
där människorna
där en sol omkring
och alla
i ett solljus centrum
nu
och nu —
(ur En solig vanlig dag, 1965) 

Jag uppfattar Peters verk ofta som självbiografiska. I synnerhet Vägen upphör men jag fortsätter från 1982 är en alldeles underbar betraktelse över poeten-konstnärens liv som nästan karnevalistiskt pendlar mellan det prosaiska och det eteriska. I texten syns också samspelet mellan de olika konstnärliga uttrycksformerna i hans liv. Hans tavlor är lika känsliga och meditativa som hans dikter, de ger utrymme, utmaningar och ro.


Vid stranden. Peter Sandelin 2004. Foto Rabbe Sandelin, CC BY-SA.Wikimedia.








lördag 9 februari 2019

Rättigheter och det digitala

Wäinö Aaltonen: Gryningen 1954.



"Data är den nya oljan" är ett mantra som styrt mycket av tänkandet kring den digitala ekonomin de senaste åren. Tanken är en konstruktion av en förgången tid. Jag ska här försöka förklara varför jag tänker så och hur man kunde närma sig ämnet från ett annat håll.

Data är visserligen en resurs, men som vara eller produkt är den problematisk. Konceptet med att äga data är i grunden bekymmersamt. I verkligheten handlar det om ett helt knippe av rättigheter. Det handlar om tillgång och kontroll, som vi i dag försöker tackla och reglera med traditionella begrepp, så som upphovsrätt eller personintegritet.  De fungerar endast delvis i de nya teknologiska sammanhangen och det verkar finnas dimensioner man inte riktigt kommit åt.

Då jag för några år sedan ledde ett arbete med rekommendationer för metadata gällande rättigheter försökte vi till exempel skilja på immateriella rättigheter (upphovsrätt och andra rättigheter som handlar om att man kan förhindra andra att använda material man skapat eller köpt eller på annat sätt skaffat dessa rättigheter till) och andra typer av begränsningar för vem som kan komma åt information, kopiera den eller ändra den. Alltsammans blev direkt så komplicerat att få (om några alls) av dagens informationssystem i praktiken klarar av hantera dem samtidigt och snyggt, än mindre kan det enkelt och smidigt hanteras som ett standardiserat system och t ex länder emellan.

I den digitala sfären, där allt är kopior och inget är ett original i traditionell mening, riktas rättigheter och reglering på informationsinnehållet som man "äger". Till skillnad från böcker eller patent, är de som äger rättigheter i ett dataset i praktiken ofta många. Till exempel genom att var och en (åtminstone i Europa) har vissa rättigheter i förhållande till information som gäller dem själva är parter som i teorin har något att säga till om många. Vem som har rätt att ge tillstånd att ge åtkomst, rätt att kopiera, redigera och återpublicera och vilka delar av ett innehåll blir lätt ohanterligt utan antingen juridiska ramar eller företagens inte sällan fräcka användarvillkor. Fräckheten kommer sig inte bara av snikenhet, utan har ofta också pragmatiska skäl: man måste försäkra sig om maximala rättigheter för att inte binda sig för evigt i en oförutsägbar framtid. Följaktligen förklarar sig företag lika väl som myndigheter sig "äga" data, vilket ger både ansvar, rättigheter och förpliktelser. Men vad ägandet egentligen består i är i slutändan egentligen oklart i förhållande till innehållet och andra rättighetsinnehavares rättigheter.

Otaliga texter ha skrivits om allmänninge och gemensamt ägande inom data, liksom om egna data.  MyData bygger på att var och en tar ansvar och kontroll över data om sig själv oberoende var de ligger. Men de viktiga frågorna och det stora mervärdet har lite att göra med upphovsrätt eller om vi godkänner cookies eller inte. Frågorna kopplas just nu i synnerhet till användningen av artificiell intelligens och etiken kring det. Möjligheten att kontrollera egna data är visserligen en bra och viktig sak, men den löser inte alla problem. Majoriteten av människorna kommer knappast att engagera sig tillräckligt. Vi kan inte helt blockera till exempel samhällsviktig forskning som görs (utan att koppla profiler till verkliga individer) genom att alltid kräva explicit tillstånd till allt. Registerforskningen är en oerhörd tillgång i Finland. Vi behöver också andra lösningar.

Kärnfrågan handlar inte om metoder, utan om hur vi greppar frågor om rättigheter och friheter i en digital kontext.  Det finns mycket kunskap att vinna på att arbeta med stora datamängder, där den enskilda personens intressen kan beaktas eller inte. Och verkligheten är redan den, att vi är där. Gruvdrift i data och profilering är vardag. Individens skydd kan inte endast basera sig på allas egna aktiva kontroll av data. Det måste finnas andra rättigheter vi har, och som är oberoende av dem som baserar sig på persosondataskydd eller upphovsrätt.

Som historiker och en som följer med forskarnas ofta svåra sits oroar jag mig mycket över att det idag är tryggt att anonymisera och förstöra information, medan möjligheterna att bevara den och använda material som innehåller personuppgifter för samhällets och människornas eget väl ofta är orimligt svårt i jämförelse med vad kommersiella aktörer kan ta sig för, bara för att de med ett litet klick skaffat sig totala rättigheter till data som de "äger". Utan någon reell transparens och insyn på grund av "affärshemlighet".


Martin Tisné, som länge arbetat med frågor om öppenhet och data, har föreslagit en ny ansats, som jag tycker är mycket tänkvärd. Han menar vi behöver stifta om nya digitala rättigheter som innebär:


  • frihet från övervakning
  • frihet från manipulation
  • frihet från diskriminering (utgående från profilering)

Jag tror Tisné har rätt i att vi på sätt och vis har förlorat loppet gällande kontrollen av data. Pandoras ask är öppnad och det ger oss möjligheter vid sidan av hot. Världen blir inte längre vad den varit och vi måste se att digitalseringen inneburit ett paradigmskifte. Det finns för mycket data för att vi ska kunna tackla det genom "ägande" eller persondatareglering. Vi måste nu i stället fästa uppmärksamheten vid hur vi kan säkra traditionella mänskliga rättigheter i den digitala miljön. Det handlar mycket om transparens och just att skydda inte data, utan människor. Att behandla data som handelsvara var nu inte lösningen. Vi försökte lösa fel frågor, då vi fokuserade på ekonomi och ägande.








lördag 2 februari 2019

Historiska synteser i fokus då Villstrand fick pris

I går var det dags för seminarium och prisutdelning av Gösta Mickwitz pris. Priset gick denna gång till Nils Erik Villstrand, som är fantastisk både som skribent och föreläsare. Temat för seminariet var synteser inom historieskrivningen och föreläsarna var prominenta professorer: Henrik Meinander, Jens Olesen och Lars Magnusson. Tyvärr missade jag Meinanders inlägg, men trots det var diskussionen både på dagen och senare på kvällens prismiddag otroligt intressant.

Det finns ju ett stort behov av de stora (förenklade) berättelserna om det förflutna och frågan om vilka aspekter och vändpunkter man lyfter fram är alltid lika svår för den som är ute i seriöst syfte. Utgångsläget är ju ett myller av fakta och källor, en hel uppsättning av olika kanon och traditioner, som var och en har sina egna paraplybegrepp och termer, som i sig innehåller en samtidskontext att förhålla sig till. Varje val, varje ord blir följaktligen, fullt av betydelse. Man måste samtidigt täcka allt, och kan explicit ofta förklara väldigt litet. Inte heller fiktionens betydelse ska underskattas, då man vill sprida kunskap om historien.

Så vi diskuterade också vikten av filmatisering och hur man förutom att då regelbundet göra om Okänd soldat (för övrigt ett ypperligt exempel på varför historien aldrig blir färdig, utan ständigt måste berättas på nytt) också borde göra bra historiska tv-produktioner. Blir spännande att se om den nya Schauman-serien känns rätt.


Postkort från storstrejken. Museiverket.

söndag 27 januari 2019

Vad är äkta i en virtuell värld?




I går fick jag första gången vara opponent i en disputation. Det var Lauri Viinikkala som disputerade med en avhandling som på svenska kunde heta Digitala lögner eller historisk kunskap? Relationen mellan den fysiska verkligheten, narrativet och historisk kunskap i representationer av det förlutna i applikationer som utnyttjar mixed reality.

Fast egentligen går det inte att översätta exakt, för narrativet betyder här i själva verket berättandet och enligt Viinikkala finns det oftast flera närvarande parallella narrativ då vi har att göra med förbättrad eller förhöjd verklighet. Och att säga "mixed reality" (på finska yhdistetty todellisuus) kan också diskuteras, eller bör egentligen specificeras. Viinikkala har varit med om att konstruera ett flertal applikationer där man utnyttjat olika kombinationer av såväl rent fiktiva element, spelelement, tredimensionella (re)konstruktioner av människor, föremål och miljöer, textuella kommentarer och källhänvisningar och platsbunden geodata och videobild i realtid. Genom att kombinera dessa på olika sätt åstadkommer man lätt en epistemologisk röra som heter duga. Det gynnar varken den som försöker förmedla information eller den som ska ta emot den. Därför är Viinikkalas krtitiska analys av vad man håller på med och strävar till av stor betydelse. Vi historiker befinner oss i för oss nya domäner när vi ska försöka förmedla kunskap om historien visuellt och ännu svårare, interaktivt.


Om man till exempel tittar på den gamla domkyrkan i Åbo, ser man ett utrymme som förändrats mycket under seklernas gång. I dag kan man t ex komma dit med en Stigakälke (se bilden). Inredningen har gjorts om i flera omgångar. Fortfarande vet vi att kyrkan är äkta, autentisk. Det är samma byggnad, samma stenar i ett kontiuum genom tid och rum.

Om vi, som Viinikkala gjort, däremot bygger en digital rekonstruktion av en kyrka som inte längre finns, blir frågan om autenticitet genast mycket svårare. Vad är autentiskt? Om vi avbildar kyrkan såsom den sannolikt såg ut vid en viss given tidpunkt (t ex under slutet av 1500-talet) kan vi göra det autentiskt genom att välja inredning och andra element enligt vad som var sannolikt vid denna tid, på basis av vad vi vet genom arkeologiska utgrävningar eller dokumentation från andra samtida, liknande objekt. Men detta är något helt annat än den fysiska autenticiteten i Åbo domkyrka. Åbo domkyrka i dag är i stället helt "oautentiskt", olik, i förhållande hur kyrkan var på 1500-talet. Det här är frågor som blir helt akuta när vi arbetar med digitala medier. Viinikkala dissekerar autenticitetens olika dimensioner och delar upp den i två huvudtyper: dels sådan historisk, fysisk autenicitet ("äkta gammalt"), dels autenticitet som bygger på motsvarighet eller överensstämmelse med det vi vet om den historien (inte t ex anakronistiskt, utan "historiskt korrekt").

Nå väl, detta var en mycket förenklad bild av en del av vad avhandlingen berörde, och i praktiken opererar historiker alltid med olika grader av sannolikheter, tolkningar och berättelser om sammanhang och processer. Då vi gör en virtuell historisk rekonstruktion är det en verklig utmaning att förmedla dessa aspekter på ett klart sätt. Samtidigt som vi kan erbjuda upplevelser och erfarenheter och därigenom kunskap om en historisk tid, är vi tvungna att göra otaliga val, förenkla, lägga till och ta ifrån för att få fram den information vi vill förmedla. Och vi måste vara ärliga och transparenta med vad som är hittepå, vad som är en kvalificerad gissning, vad som är sannolikt korrekt och vad som är hårda fakta.

De digitala medierna ger många möjligheter att förmedla kunskap. Till exempel kan man visa alternativa möjligheter som likvärdiga (t ex hurdan modell ett tak haft, i fallet med den helt rekonstruerade kyrkan). I en fysisk rekonstruktion kan man välja bara ett alternativ att förverkliga. I en digital värld kan man bädda in källor, bakgrundsinformation, länkar och mycket annat. I diskussionerna på karonkan gick diskussionen vidare in på hur man kunde försöka skapa en virtuell värld där man dämpa den förförståelse dagens människor har, på grund av att vi besitter en massa information som individerna i historien inte hade. Om vi till exempel skulle vilja återskapa erfarenheten av hur det var att vara tysk i 1930-talets Tyskland ... är det ens möjligt? Att förstå hur folk levde sina liv, tolkade vad som hände, vad de såg och upplevde, innan resten av historien hade hänt och skrivits? Mycket diskussion handlade förstås också om erfarenheten och icke-språklig information överlag.

Det skulle vara mycket viktig att historiker är aktiva och drivande då virtualteknologierna utvecklas. Vi borde inte begränsa oss till vad som nu är möjligt, utan vad som borde vara möjligt. Då behöver man också just dylik analys av vad vi ens har att göra med, först sedan kan vi förmedla det vi vill på ett effektivt sätt. Det skulle också vara oerhört viktigt, att det kunde göras långsiktigt. Det kräver att vi kommer överens om både teknologiska lösningar och handlingsmodeller.


Det var en mycket fin dag jag hade och jag är glad att jag vågade mig på att fungera som opponent. Det var förstås enkelt, när disputanden var klartänkt och inte lät sig blandas bort av mig, trots försök.



Tillägg:  apropå virtuella världar och historia: kolla in den nya minnesmärket i Sandhamn. Eftersom de finns på militärområde, var det virtuella minnesmärket ett viktigt komplement, tyckte också vi i historiekommittén.




måndag 21 januari 2019

Tid för reflektion kring det digitala



I år har jag en rätt digitalt bevandrad grupp på min Kulturen digitala dimensioner-kurs. Kursen går i år över hela vårterminen, vilket jag nog välkomnar. Jag ser gärna att studenterna har lite mer tid att ägna sig åt sina uppgifter. Det är inga lätta saker de ska tampas med och det är värdefullt om de hinner fundera lite på saker och ting. Det är liksom det som är meningen, framför allt: att man ska reflektera över fenomen, digitaliseringens innebörd och konsekvenser. Det är stora saker det gäller.

I dag plågade jag dem med lite fåniga saker också, ett par aktiverande, småfrusterande uppgifter. En gick ut på att jag gick igenom den tekniska utvecklingen via årtal för olika företags grundande. Det är nyttigt nämligen dels att bena lite i vilka nya funktionaliteter som kommit och när det skett. Många gånger blir man ju lite förvånad. Listan är förstås lite random i den meningen, att jag valt bränd som jag inbillar mig att någon kan känna till, snarare än den som på riktigt varit först ute med något eller dylikt. En del viktiga, som Wordpress och Wikipedia, saknas också, märker jag.


Jag ids inte skriva här vilken sak (på vissa ställen var det fenomen snarare än funktionalitet) jag tog upp som signifikant tips vid respektive varumärke. Det kan ni ju fundera på själva ...


1865 Nokia
1906 Xerox (tips: inte kopiering ...)
1911 IBM
1946 Sony

1975 Microsoft
1976 Apple
1991 Linux
1994 Amazon
1995 MySQL, eBay, Yahoo!

1997 Netflix
1998 PayPal, Google
1999 Blogger
2000 IRC galleria
2003 Second Life, MySpace, Skype, The Pirate Bay

2004 Facebook, World of Warcraft, Google Maps
2005 YouTube, Reddit
2006 Jaiku, Twitter, Spotify, Pinterest
2009 WhatsApp, Minecraft
2010 Instagram
2011 SnapChat

Det är nog många tjänster och fenomen som påverkat vårt samhälle kraftigt, inte minst de senaste decennierna. Som debriefing kan man läsa om läget i Finland 2018 (på finska). Om det nu alls lättar på eventuell digiångest.








torsdag 3 januari 2019

OMG GMO!

År 2017 dog 435 000 människor av malaria. Dessutom har sjukdomen stora ekonomiska effekter. Ett Afrika utan malaria skulle vara en mer välbärgad kontinent. Anemi och feber är utspridda i många delar av världen på grund av malarian, vilket gör att människor inte orkar arbeta och måste ta hand om varandra. Redan de direkta kostnaderna, som räknas i miljarder, drabbar de fattigaste områdena i världen. I åratal har man jobbat med att ta fram vaccin, men det har varit utmanande att komma åt parasiterna genom vaccination. De kan också bli resistenta, liksom i synnerhet myggorna blir mot insektgifterna man sprider och behandlar myggnät med. De senaste åren har man inte längre lyckats minska på antalet insjuknade. Med klimatförändringen sprids malarian till nya områden. Och malaria är bara en av de myggburna sjukdomarna, som bidrar mer än man kanske kunde tro till världens ojämlika ekonomiska utveckling.

Nu är det lyckligtvis så, att man kommit på ett sätt att bli av med myggorna. Utan gift. Det görs hjälp av drivande gener som skapats med genteknologi. Dessa kan göra arten helt infertil på ett tiotal generationer. Det går så snabbt att det inte hinner uppstå problem som evolution och mutationer annars kunde ställa till med. I USA har dock försök stoppats på grund av motstånd, men som tur har detta inte hindrat försök i Burkina Faso. Det är ändå ingen universallösning, för det finns flera varianter av både sjukdomen och de bärande myggorna. Men vi kunde kanske utrota en stor del av malarian.




Poängen jag far efter här, är att det kan vara direkt oetiskt att inte använda genteknologi. Det är ändå hundratals, om inte tusentals, arter som dör ut årligen.  Om en myggart ersätts av en annan, men vi räddar livet på tusentals barn är inte valet svårt för mig. Om vi enkelt kan förbättra livet för hundratals miljoner människor måste vi ju göra det.

Det finns mycket irrationella och affekterade resonemang kring genteknik. Ett annat exempel är kampen mot det gyllene riset, som kunde hjälpa de nästan tvåhundra miljoner barn som lider av A-vitaminbrist, som både leder till blindhet och faktiskt är lika dödligt som malarian för barnen. I synnerhet blir jag upprörd eftersom det finns mycket som liknar vaccinationsmotstånd i hur man ifrågasätter forskning och företag. Jag uppfattar att det är ledsamt att man också inom EU tenderar vara överförsiktig och inte lita på forskningen då det gäller GMO. Men så har vi också många länder i Europa där man glatt marknadsför homeopatiska produkter i apotek. Saken blir förstås inte bättre av att en tydligen ensam forskare i Kina nyligen påstod sig ha genediterat människor, något som bedömts som oetiskt av världens forskarsamfund.

Hur som helst finns det ännu mycket att göra för skeptiker och andra som arbetar med vetenskapskommunikation. Genmodifierade arter kunde ju också bidra till mer miljövänlig ekologisk odling och biodiversitet. Men det kräver att vi har en opinion som kan se förbi fisktomater och annan skräckpropaganda. Vi borde kunna göra upplysta och rationella val och prioritera rätt. Om man vill panikera och förbättra världen kan man i stället t ex engagera sig i att bekämpa klimatförändringen.

tisdag 1 januari 2019

Tio jubileer 2019

Tusen år: ett förbund och kanske en nation

Olof Skötkungs dotter Ingegerd gifte sig år 1019 med den ryske storfursten Jaroslav den Vise. Det berättar den välunderrättade Adam av Bremen femtio år senare. Han har också skrivit en berömd beskrivning av Skandinavien. Man kan kanske inte riktigt kalla Ingegerd helt svensk, hennes mor var till sin härstamning obotrit, alltså västslav från Elbes mynning och hennes familj i Novgorod kom många europeiska kungasläkter att ha släktband till. Enligt en tolkning fick Ingermanland sitt namn detta år då Ingegerd fick området som hemgift av sin far.

900 år: en orden

Enligt vissa källor grundades Tempelherreorden 1119. Kungen i korsfararkungariket Jerusalem Baldouin II anvisade riddarorden utrymmen i palatset (moskén) på Tempelberget, varav orden fick sitt namn. Det osannolika företaget att erövra Jerusalem hade lyckats tjugo år tidigare i ett företag som kom att få en mytisk betydelse i västeuropeisk kultur för flera sekler framåt. Tempelherrarnas röda kors förknippas ännu i dag med den stereotypa riddaren, även om det ju gick mycket illa för orden redan på 1300-talet. Det röda Georgskorset har sedan som symbol levt vidare bland annat frimurarna. Rinaldos äventyr utspelar sig också som bekant i denna miljö, erövringen av Jerusalem.

800 år: en stad och en flagga

År 1219 erövrade danskarna Lindanäs och grundade enligt traditionen Tallinn. Enligt senare legend kom också Dannebrogen nedseglande från himlen vid detta tillfälle. Det vita korset på röd botten firas den 15 juni på Valdemarsdagen sedan 1912. Staden fick sina rättigheter något senare och kom att bli en livlig Hansastad under medeltiden.


700 år: ett samhällskontrakt

År 1319 undertecknades ett svenskt samhällskontrakt, Frihetsbrevet i samband med kungaval då den lille Magnus Eriksson valdes till kung vid midsommartinget i Mora. Det skedde efter en del fixande (krig och förföljelse). Det var därför viktigt att legitimera hans och kretsens makt, vilket skedde i den s.k. Erikskrönikan.

"Tha waldo the konung Magnus,
hertogh Eriks son; swa sigher man oss,
thet han ekke äldre waar
än tha upa sith tridia aar.
Herrane gingo honom alle a hand
ok lotho honom up bade borger oc land
ok wordo alle ther hans men
ok tiänte honom som the göra oc än.
Han war walder widh Morasten.
Sidhan wändo bönderne ather i geen
ok sagde hwar for sino herade."*

600 år: en historisk katastrof

Hundra år senare, i juni 1419, brann Stockholm. Det var inte unikt i sig på något sätt, men denna gång var förlusterna stora: i och med att Rådstugan och slottet Tre Kronor drabbades, förstördes de historiska arkiven. Staden hade vid den här tiden ungefär 5000 invånare.

500 år: en omvälvande bildningsprocess

År 1519 eller åren däromkring, inledde Mikael Agricola sina studier i skolan i Viborg, som vid denna tid blomstrade upp. I samband med detta grundade antagligen församlingen en skola, där Mikael studerade länge och väl innan han fick följa sin lärare till Åbo och för att senare också resa till Wittenberg. Humanismen och reformationen kom långsamt men säkert också till Finland.

400 år: en borg

Kajaneborg blev färdig år 1619. Det hade tagit femton år att bygga den 40 meter långa, över tre meter tjocka och tio meter höga muren som formade borgens första skede. Den lärde men obekväme (katolske) Johannes Messenius, som för övrigt tidigare gett ut med den ovan citerade krönikan, var redan förvisad dit med sin familj vid denna tid. Hans livsverk (pdf) kom ändå ut postumt.

300 år: en bok

Boktryckaren Daniel Medelplan tryckte sin berömda ABC-bok i Pälkäne år 1719 på grund av bokbristen som orsakats av kriget. Han skar ut den i träblock och det sista kända exemplaret förstördes i Åbo brand 1827.

200 år: en försvunnen byggnad

C.L. Engels huvudvakt vid Senatstorget blev färdig år 1819 som en av de första delarna av det nya monumentala empirecentrum av den nya huvudstaden Helsingfors. Den låga huvudvakten stod vid torgets norra sida och revs -- mot Engels vilja -- på 1840-talet när Nikolajkyrkan med sin stora trappa uppfördes.

100 år: den moderna världsordningen

Nationernas förbund grundades och i och med det inleddes en ny era av global politik. Under denna utveckling manifesterades inte bara idén om nationalstater och utan också tanken om en internationell rätt mellan dessa nationer och sedermera mänskliga rättigheter. Finland blev medlem följande år.