Mångfald enligt Muholi

Besåg igår Zanele Muholis utställning i Fotografiska museets galleri i Kämps källarvåning. Jag rekommenderar den varmt, bilderna var fina, gripande och inte minst filmen om Muholi var tankeväckande. En extra liten eloge går till den svenska översättningen av utställningstexterna. Fast också de synliggjorde en norm i vårt samhälle: i den finska texten kommenterade man att ett visst engelskt begrepp saknar exakt motsvarighet i finskan, i den svenska saknades motsvarigheten på finska och svenska. Liksom de personer som nu registreras i Finland och kommer med ett tredje alternativ för kön, registreras som kvinnor. Inte män, normen, utan det andra. Eftersom vi tydligen i denna dag inte har ett tredje (eller fjärde) alternativ i vårt samhälle.

Så normer var något man fick fundera på. Vad som på något sätt särskilt kändes jobbigt var att bli påmind om hur all mångfald vad gäller sexualitet och kön lätt verkar sammanlänkas med västlig, dekadent kultur. På samma sätt som homosexualitet är en favoritfiende för rysk chauvinism och putinism, är det "oafrikanskt". Det blir en naturlig förlängning av trångsynt nationalism och en sorts förvriden obehaglig eugenik som vänder sig mot minoriteter i den egna befolkningen, berättigande hat och våld som känns helt obegripligt. Att mångfald utmålas som västerländsk svaghet känns som ett dyrt pris att betala för en europeisk och anglo-amerikansk global kamp för mänskliga rättigheter. Det känns svårt och smärtsamt, att bjuda på en sådan intern fiende för förtryckande politik och kultur. Just därför är aktivister som Muholi så värdefulla. Mångfalden behöver lokala ansikten, bilder och aktörer. Framför allt ansikten.

Rättigheter och det digitala

Wäinö Aaltonen: Gryningen 1954.

"Data är den nya oljan" är ett mantra som styrt mycket av tänkandet kring den digitala ekonomin de senaste åren. Tanken är en konstruktion av en förgången tid. Jag ska här försöka förklara varför jag tänker så och hur man kunde närma sig ämnet från ett annat håll.

Data är visserligen en resurs, men som vara eller produkt är den problematisk. Konceptet med att äga data är i grunden bekymmersamt. I verkligheten handlar det om ett helt knippe av rättigheter. Det handlar om tillgång och kontroll, som vi i dag försöker tackla och reglera med traditionella begrepp, så som upphovsrätt eller personintegritet.  De fungerar endast delvis i de nya teknologiska sammanhangen och det verkar finnas dimensioner man inte riktigt kommit åt.

Då jag för några år sedan ledde ett arbete med rekommendationer för metadata gällande rättigheter försökte vi till exempel skilja på immateriella rättigheter (upphovsrätt och andra rättigheter som handlar om att man kan förhindra andra att använda material man skapat eller köpt eller på annat sätt skaffat dessa rättigheter till) och andra typer av begränsningar för vem som kan komma åt information, kopiera den eller ändra den. Alltsammans blev direkt så komplicerat att få (om några alls) av dagens informationssystem i praktiken klarar av hantera dem samtidigt och snyggt, än mindre kan det enkelt och smidigt hanteras som ett standardiserat system och t ex länder emellan.

I den digitala sfären, där allt är kopior och inget är ett original i traditionell mening, riktas rättigheter och reglering på informationsinnehållet som man "äger". Till skillnad från böcker eller patent, är de som äger rättigheter i ett dataset i praktiken ofta många. Till exempel genom att var och en (åtminstone i Europa) har vissa rättigheter i förhållande till information som gäller dem själva är parter som i teorin har något att säga till om många. Vem som har rätt att ge tillstånd att ge åtkomst, rätt att kopiera, redigera och återpublicera och vilka delar av ett innehåll blir lätt ohanterligt utan antingen juridiska ramar eller företagens inte sällan fräcka användarvillkor. Fräckheten kommer sig inte bara av snikenhet, utan har ofta också pragmatiska skäl: man måste försäkra sig om maximala rättigheter för att inte binda sig för evigt i en oförutsägbar framtid. Följaktligen förklarar sig företag lika väl som myndigheter sig "äga" data, vilket ger både ansvar, rättigheter och förpliktelser. Men vad ägandet egentligen består i är i slutändan egentligen oklart i förhållande till innehållet och andra rättighetsinnehavares rättigheter.

Otaliga texter ha skrivits om allmänninge och gemensamt ägande inom data, liksom om egna data.  MyData bygger på att var och en tar ansvar och kontroll över data om sig själv oberoende var de ligger. Men de viktiga frågorna och det stora mervärdet har lite att göra med upphovsrätt eller om vi godkänner cookies eller inte. Frågorna kopplas just nu i synnerhet till användningen av artificiell intelligens och etiken kring det. Möjligheten att kontrollera egna data är visserligen en bra och viktig sak, men den löser inte alla problem. Majoriteten av människorna kommer knappast att engagera sig tillräckligt. Vi kan inte helt blockera till exempel samhällsviktig forskning som görs (utan att koppla profiler till verkliga individer) genom att alltid kräva explicit tillstånd till allt. Registerforskningen är en oerhörd tillgång i Finland. Vi behöver också andra lösningar.

Kärnfrågan handlar inte om metoder, utan om hur vi greppar frågor om rättigheter och friheter i en digital kontext.  Det finns mycket kunskap att vinna på att arbeta med stora datamängder, där den enskilda personens intressen kan beaktas eller inte. Och verkligheten är redan den, att vi är där. Gruvdrift i data och profilering är vardag. Individens skydd kan inte endast basera sig på allas egna aktiva kontroll av data. Det måste finnas andra rättigheter vi har, och som är oberoende av dem som baserar sig på persosondataskydd eller upphovsrätt.

Som historiker och en som följer med forskarnas ofta svåra sits oroar jag mig mycket över att det idag är tryggt att anonymisera och förstöra information, medan möjligheterna att bevara den och använda material som innehåller personuppgifter för samhällets och människornas eget väl ofta är orimligt svårt i jämförelse med vad kommersiella aktörer kan ta sig för, bara för att de med ett litet klick skaffat sig totala rättigheter till data som de "äger". Utan någon reell transparens och insyn på grund av "affärshemlighet".


Martin Tisné, som länge arbetat med frågor om öppenhet och data, har föreslagit en ny ansats, som jag tycker är mycket tänkvärd. Han menar vi behöver stifta om nya digitala rättigheter som innebär:

• frihet från övervakning
• frihet från manipulation
• frihet från diskriminering (utgående från profilering)

Jag tror Tisné har rätt i att vi på sätt och vis har förlorat loppet gällande kontrollen av data. Pandoras ask är öppnad och det ger oss möjligheter vid sidan av hot. Världen blir inte längre vad den varit och vi måste se att digitalseringen inneburit ett paradigmskifte. Det finns för mycket data för att vi ska kunna tackla det genom "ägande" eller persondatareglering. Vi måste nu i stället fästa uppmärksamheten vid hur vi kan säkra traditionella mänskliga rättigheter i den digitala miljön. Det handlar mycket om transparens och just att skydda inte data, utan människor. Att behandla data som handelsvara var nu inte lösningen. Vi försökte lösa fel frågor, då vi fokuserade på ekonomi och ägande.

Omoral av värsta slaget

- Om Helsingfors ensamt står för kostnaderna dras det bort från något annat. I dessa hårda ekonomiska tider är det en stor fråga, säger stadsdirektören, samlingspartisten och läkaren Laura Räty angående vården av papperslösa i dagens Hbl. Hon anser att de frivilliga läkare och andra som arbetar gratis på Global Clinic kan fortsätta med det.
- Om Helsingfors öppnar för sjukvården för papperslösa lockar det kanske folk från andra kommuner också, säger Räty, medan den forskningsprofessor som Jenny Jägerhorn intervjuar anser kostnadsfrågan vara marginell.

Jag blir direkt fysiskt illamående av Rätys resonemang. Är människan kristen? Har hon läst historia eller nån skönlitteratur överhuvudtaget? Hurdant psyke, hurdan syn på sig själv och på sina medmänniskor har en människa som kan argumentera i sådana här banor?

Argumenten som används mot att investera i vården för papperslösa är totalt värdelösa, men klassiska. Det är den typens försiktighet, som maskeras med ett allmänintresse, men egentligen bara handlar om egoism och en instrumentell människosyn, där (alla andra) individer är underordnade systemet.

Den första kategorin argument handlar just om "allmännytta" och "ansvarskänsla": vi har en begränsad mängd pengar och den "ansvarsfulla" chefen inser att resurser bara kan "omallokeras". Sätter vi pengar på något, måste vi ta det från något annat Detta argument kan användas om precis varenda en post i budgeten, inklusive direktör Rätys lön, eller de pengar man gett till Hartwallarenenan. Resonemanget går vidare: om vi börjar ta på oss denna kostnad, blir den bara större eftersom andar börjar utnyttja oss. Tankegången vittnar om en synnerligen motbjudande människosyn, som säger mer om sin yttrare än om mänskligheten. I synnerhet när det gäller en mänsklig rättighet.

De andra argumenten är taktiska, välbekanta och enligt mig klassiska påståenden, som tas fram av chefer som är rädda för risktagning eller som inte förstår eller prioriterar syftet med verksamheten inom den organisation de leder. Goddard och Eccles, som jag citerade här tidigare, säger det är mycket vanligt att VD:n är mer rädda om sin egen position än intresserade av framgång i verksamheten och därför bromsar förändringar med "styrning" och "utveckling". De andra argumenten handlar därför om att bromsa och försöka vinna tid och skjuta över ansvaret på andra. "Alltid bättre att inte göra något (utreda etc), än att göra något som kan anses vara ett fel", har nog varit mottot för mången oduglig byråkrat.

Dessa andra argument i frågan om vård av papperslösa - som inte en sekund borde vara ett administrativt problem, därför att det för varenda en människa helt oberoende av position borde vara självklart att hjälpa en behövande medmänniska enligt bästa förmåga - handlar om att man "först behöver en nationell lösning". Och sedan förstås en "koordination på EU-nivå".  På så sätt försöker man slippa ta sitt moraliska ansvar flera år framåt. Nästa är säkert FN-nivå. Aj jo, där tror jag det finns beslut om att alla har rätt till hälsovårdstjänster - bäst att inte föra det på tal ...?

Seminariedag: Öppenhet och frihet

Gårdagen var seminariespäckad. Förmiddagen tillbringade jag i Baldersalen på AVOIN-seminariet. Det handlar om statens öppenhetsprogram och denna gång främst om vetenskapliga data. Jag gjorde sammanställningar i Storify som kan hittas här och här. Länkning av data var väl framme och jag måste säga att ontologiprojektets nya utveckling ser bra ut, särskilt den användarprioriterande utgångspunkten, som gjorde att Matias Frosterus från Nationalbibliotekets nya enhet bland annat nämnde den geo-kronologiska ontologin SAPO som ett av deras viktigare åtaganden. Det finns således hopp om att kanske inom rimlig tid få Finnas och Riksarkivets sökningar att funka på en nivå man kunde vänta sig som minimum i vårt fina it-Finland.

Eftermiddagen spenderades sedan på Hanaholmens kulturcentrum där ett nordiskt seminarium om yttrandefrihet och media ägde rum. Många prominenta talare var på plats. Seminariet var indelat i tre sessioner: om yttrandefrihet och ansvar, om kritisk journalism i små samhällen och den sista om det digitala fältet. I den första delen framkom att vi i Finland faktiskt ännu har kvar vår ökända blasfemiparagraf i lagen, något som Marianne Bargum från Finlands PEN påtalade som problematiskt. Hon fick starkt stöd från de andra länderna: man måste också kunna kritisera religion och religiösa övertygelser, annars målar man snabbt in sig i ett hörn med mer fanatiska tolkningar av olika religioner. I ett samhälle med yttrandefrihet kan man inte ha sådana undantag. Med tanke på detta är det faktiskt rätt underligt att Finland anses ligga i världstopp i yttrandefrihet. Som Tom Moring sade, så ska man kanske inte ska ta det för bokstavligt. Det kan snarare bero på bristande kännedom om vårt samhälle och våra exotiska språk.

Flera gånger under eftermiddagen upprepades att en "fri press" är en förutsättning för demokrati och de facto ett mer signifikativt tecken på ett demokratiskt statsskick än till exempel politiska val i sig. Man konstaterade också att samhället nu förändras och att unga i dag inte fungerar enligt denna samhällsmodell, där samhällsengagemang i politiska partier etc är det sätt man tar ansvar och utövar inflytande. Det verkade klart att en viss panikkänsla bubblar bland den traditionella "medvetna bildade eliten", att man upplever att man försöker rädda gamla "värden" som är hotade. Man tror nämligen att dessa värden sitter i strukturerna och i denna panik missar man en hel del enligt min mening. Inte minst de som inte känner sociala medier eller hur de fungerar kan nog få en snedvriden bild av de mekanismer och nya strukturer som uppstår där.

Jag vill med detta absolut inte förringa de faror som finns i fråga om extremism och näthat. En intressant poäng som ett par av talarna nämnde är att det oftast verkar vara digitala invandrare, inte ungdomar, som sysslar med okontrollerat och ociviliserat beteende på webben. De yngre har lärt sig att bete sig och är vana att uppträda under eget namn då det gäller samhällsrelevanta saker. Diskursen då det gäller webben bland akademiker och beslutsfattare tenderar vara väldigt top-down orienterad. Diskussionerna om medie- och informationskompetens färgas av fostrande ton, som innehåller en misstro gentemot (unga) människors förmåga till moraliska bedömningar och ansvarstagande.  Själv blir jag helt allergisk av dylika definitioner som andas en von oben-attityd som känns oerhört förlegad och helt orealistisk och omöjlig att implementera:

Medie- och informationskunnighet omfattar väsentlig kunskap om (a) hur medier, bibliotek, arkiv och andra informationsleverantörer fungerar, (b) under vilka förhållanden nyhetsmedier och informationsleverantörer kan utöva sina funktioner på ett effektivt sätt och (c) bedömning av hur väl dessa funktioner utövas genom att värdera innehållet och de tjänster som erbjuds. Denna kunskap bör i sin tur hjälpa användare att aktivt delta i medie- och informationskanaler på ett meningsfullt sätt. De kompetenser som utvecklas genom medie- och informationskunnighet kan utrusta medborgarna med förmågan att tänka kritiskt och därmed göra det möjligt för dem att ställa krav på högkvalitativa tjänster från medier och andra informationsleverantörer. Tillsammans gynnar de utvecklingen av en miljö där det är möjligt för medier och andra informationsleverantörer att erbjuda tjänster av god kvalitet.

Medie- och informationskunnighet i skolan och lärarutbildningen
Del 1 : Ramverk och riktlinjer (2011) s. 16


Det är något i grunden fel i detta resonemang, i själva premisserna och begreppen. Samtidigt står det ju klart att det behövs bildning gällande media och samhälle, men frågan är vad det egentligen är man behöver lära ut. Framför allt fokuserar man på att lära ut vilka hemska faror som finns och som de naiva barnen kan bli vilseledda av. De digitala invandrarna speglar sina egna reaktioner och känslor inför nya typer av reklam eller andra "hot" som för dem är nya på barn som använt webben sedan de lärt sig gå. Jag har ändå svårt att säga på vilket sätt man borde närma sig detta på ett mer fruktbart sätt. Åtminstone är ju resonemanget ovan fullständigt kvar i en värld av professionell informationsproduktion och -distribution, där sociala mediers roll och verkligen viktiga informationskällor som Wikipedia faller helt utanför. Liksom kompetensen att själv producera och distribuera material och genom detta ta sitt samhällsansvar och påverka samhällsutvecklingen.

Christina Forsgård, som på seminariet representerade den mest oakademiska synen på sociala medier, var enligt mig den som til syvende og sist hade den mest sunda och konstruktiva inställningen, trots att den kanske upplevdes som naiv. Men hon var den som hade den bästa förståelsen, enligt mig, för hur det egentligen fungerar och bör fungera i sociala medier och på webben i allmänhet, hur den nya offentligheten där ser ut. Också hon talade om ansvarstagande och ingripande, men ingripande som sker genom att bemöta individer som just individer och gå i dialog utrustad med fakta och sakliga argument.

Det är nämligen öppenhetens lagar som gäller på alla sätt. Drar man för strikta principiella gränser för vad som får sägas och göras utan att vara färdig att gå i dialog och argumentera bäddar man för en allt större splittring av debatterna och större webbsegregering. Vi måste därför, som Ulla Carlsson klokt sade, leva med en pågående diskussion, en evig osäkerhet och förhandling om gränserna för vad som kan tolereras. Och den förhandlingen borde föras av alla, aktivt. Det finns ingen klar gräns och försöker man dra en sådan, bäddar man bara för populisternas favoritargument: "ja, titta nu man får inte ens säga/diskutera dessa problem/olägenheter osv ...". Det är av mycket stor vikt att man diskuterar uttryckligen fakta och sakfrågor och inte ger utrymme för dylik offerretorik. Vi bör hålla fast vid yttrandefriheten i det längsta, lite längre än vad som känns tryggt och bekvämt. Jag tror i själva verket att just retorik och argumentationskonst är en absolut grundläggande medborgerlig färdighet.  Det är sådant vi ska lära ungarna. Inte att vara rädda för människor.

Mycket handlar om att ske skillnaden mellan form och innehåll när det gäller övergången till en digital värld. Och vilken betydelse formen egentligen har för strukturer och själva innehållet. Det är det vi ska diskutera i kväll, fast på ett lite annat sätt, på Arkadia Bookshop.

Hatets strukturer

Anu Koivunen sätter i dagens Hbl fingret på en otroligt relevant och intressant punkt i det finska samhället: svårigheterna att identifiera och diskutera problematiska strukturer som kunde kallas mentala, sociala, kulturella eller något motsvarande. Eventuellt kan dessa försynt diskuteras bland akademiker, men att större medier skulle diskutera dem händer sällan, ännu mer sällan ser vi politiker på allvar göra dessa saker till centrala, viktiga frågor, frågor som man skulle arbeta med långsiktigt och med hög profil.

Det är frågor som Koivunen mycket riktigt skriver, ofta förknippas med diskriminering. Man kan eventuellt konstatera att "sådant kanske förekommer" (att kvinnor ofta har orimligt mycket sämre lön i denna dag eller att människor med invandrarbakgrund har alldeles otroligt mycket svårare att få jobb), men man verkar inte riktigt på allvar ta i vad som ligger bakom dylika orättvisor, som dessutom står samhället dyrt, i form av dåligt använda resurser. För att inte tala om personligt lidande och frustration, som ju kan avspegla sig i större nätverk. Det är frågor som ofta avvisas nedsättande som "politisk korrekthet", trots att det är precis ett viktigt sätt att försöka tackla dylika sociala och kulturella strukturer: att medvetandegöra dem och försöka lära sig tänka, tala och handla så att vi kan bli av med dem.

Vilken är den kulturella orsaken till att sådant inte diskuteras på samma sätt som i andra länder? Att finska föräldrar bara rycker på axlarna åt hur stereotypa könsroller smälls i deras barn av kommersiella aktörer, till exempel? Samtidigt är det inte heller så att man i Finlands skulle vara stockkonservativ på alla punkter eller att förändring inte skulle ske inom värderingar. Trots att riksdagen är överförsiktig, är trycket hårt för en könsneutral äktenskapslagstiftning. I den finska kulturen finns mycket tolerans och medmänsklighet också. Se bara på Aki Kaurismäkis filmer.

Men det är svårt att diskutera, det är svårt att vara explicit, att reflektera och analysera varför och hur man resonerar och hur man fungerar som samhälle. Som historiker funderar jag förstås på de stora trauman som finns i vår gemensamma, men också de enskilda familjernas och släkternas historia, om orsaker står att finna där. Då är det inte bara den tuffa tiden under och efter kriget, då man verkligen inte kunde tjafsa om vad som var "orättvist", utan än mer det stora traumat av händelserna 1918. Diskussioner om värderingar, om orättvisor och diskriminering på samhällelig och strukturell nivå, är otrygga och obehagliga. De innebär att man ifrågasätter samhälleliga strukturer och värderingar som man byggt upp under snart ett sekel med mycket stora ansträngningar.

Den positiva självbilden av finnarna som ärliga och rättfärdiga, samvetsgranna och hyggliga är något man helt enkelt inte vill ifrågasätta. Det är lite som med ryssarna och Putin, eller italienarna och Berlusconi. Man får väl ta det, balansen och stabiliteten, till priset av att man vet att saker kunde vara bättre. På samma sätt har också finnar kanske en viss distans till den officiella diskussionen och makten. Man har inte samma förväntningar på att den ska fixa allt, som jag tänker kanske funnits i folkhemmet. Man får väl stå ut med sin lott så gott man kan och göra det bästa man kan av den.

Profilering

Swedish police work now includes random racial profiling. Please take a seat and watch our heartbreak and ruin.
— rjctr (@rejecter) February 28, 2013

Den här tweeten fick mig att fundera. I Sverige har debatten gått het över att det krupit fram att polisen kontrollerar folks identitet enligt utseende för att kolla deras uppehållstillstånd. Jag har hört berättas att vissa människor blir stannade i trafiken i södra Finland regelbundet på grund av att de inte ser "finska" ut utan kommer från länder därifrån det kommer illegala invandrare. Jag undrar hur många finnar i olika färgskalor det behövs innan man kan sluta med sådant?

Ändå är det ju inte det som är grundproblemet, att man utövar makt på ett så naivt sätt. Utan det att man utövar systematisk rasism från myndighetshåll. Om man nu gör det. Sannolikt är dock finska myndigheter ännu mer naiva än svenska (fast de troligen förstås själva anser det vara tvärtom ...). Enligt finsk lag har en polisman rätt att av var och en få veta hans namn, personbeteckning eller om sådan saknas födelsedatum och medborgarskap för utförande av "ett visst uppdrag".  Vägrar man  eller lämnar "sannolikt falska uppgifter" kan man gripas för 24 timmar eller tills informationen erhållits.

Vem försvarar vi?

Hbl lyfte fram en viktig fråga som hela våren har väckt diskussion ute i stora världen. Redan i april publicerades en FN-rapport om kvinnornas usla rättigheter i Afghanistan. Parallellt har president Karzai gått med på att förhandla och nu tydligen underteckna en lag som går stick i stäv mot de principer för mänskliga rättigheter som FN ställt sig bakom. Är det faktiskt så att FN (och våra trupper på plats) stöder en sådan regim?