Politikerna i sociala medier - som vem som helst?

Råkade precis hitta en intressant och för mig nu mycket relevant avhandling pro gradu, som nyligen godkänts i Tammerfors. Mirjami Kivirinta har intervjuat en del riksdagsmän om deras användning av sociala medier och försökt spegla sina resultat mot ny forskning om bland annat internet och demokrati.

Hon indelar riksdagsmännen i tre huvudtyper: den motvilliga, den naturliga och den professionella användaren av sociala medier. De motvilliga verkade vara sådana som inte kände sig motiverade, till exempel på grund av att deras väljare inte är aktiva på webben (åtminstone enligt deras uppfattning). De verkade också tycka att det hela tar ganska mycket tid och inte är särskilt roligt. De naturliga användarna hade ett okomplicerat förhållande till sociala medier och använder dem annars också och gärna. Detta torde vara den största gruppen. De professionella hade ett mer analytiskt och målmedvetet sätt att använda sociala medier.

De sistnämnda använde medierna direkt till att testa sina idéer, skapa vi-tänk, pejla stämningar och jag tycker journalister och medietrateger bör dra öronen åt sig nu: att låta sina nätverk kuratera nyhetsflödet åt dem. Man borde undersöka saken närmare, men jag misstänker att tilliten till nätverken och mycket tidsanvändning på sociala medier direkt syns i hur mycket tid dessa beslutsfattare sätter på att plöja igenom mediehusens webbsidor eller andra utgåvor. Kuratering är en verklig utmaning och möjlighet för journalister. Om till och med beslutsfattare börjar gå mer i den riktningen i sin konsumtion av journalistiska material är det nog ett tecken att ta på stort allvar.

En annan mycket intressant aspekt som finns i professionell användning av sociala medier (här inkluderas de båda mera positiva typerna av användare) är blandningen av privat och professionellt informerande. Det handlar om en fin balans, som alla som finns på sociala medier känner till: privat engagerar, medan megafonbeteende irriterar och slår tillbaka. Man måste alltså vara personlig, generös och lyssnande för att få utdelning på aktivitet på sociala medier - åtminstone ibland ("var femte gång"). Alltför kalkylerande utsagor slår också tillbaka och ger negativ effekt. Man bygger alltså oftast väldigt målmedvetet upp en offentlig och personlig bild av sig själv, det handlar om en social roll och ett avtal med oskrivna regler där alla är med på noterna.

Kivirinta diskuterar hur webben påverkar demokratin. I den forskning (eller teorier) hon redogör för är det allmänna omdömet rätt negativt: sociala medier är bara bubblor, politikerna orkar inte bry sig om att blanda sig i diskussioner som inte är konstruktiva och som är väldigt långt från deras egen uppfattning. Det är ingen (enhetlig) offentlighet, där åsikter verkligen kan prövas mot varandra och kan därför inte vara en plattform för deliberativ demokrati. Däremot tycker författaren att projekt av typen Din åsikt bäddar för en förbättrad demokrati - förutsatt att medborgarnas respons faktiskt beaktas.

Jag är inte helt säker på att jag delar Kivirintas omdöme. Populärast bland de sociala medierna är Facebook, både bland folket och politikerna. Twitter verkar vara god tvåa bland de mer aktiva, även om samhällsengagerade högtutbildade är kraftigt överrepresenterade där. Över hälften av finländarna i åldern 16-74 använder sociala medier. Dessa människor har en potentiell direkt kanal till de politiker som finns i samma medier. Frågan är om det är sämre för demokratin om kontaktytan mellan de politiska beslutsfattarna och medborgarna blir större även om det mätbara inflytandet är svårt att bekräfta.

Om riksdagsmannen tidigare oftast diskuterade konkreta frågor med en handfull människor (med undantag av valtider), finns nu möjligheten att höra en större mängd människor, vilket riksdagsmännen åtminstone enligt denna undersökning faktiskt gör på sociala medier! I en representativ demokrati fattar de förstås sina egna beslut och så måste det ju vara.

Jag har lite svårt att se det som ett enormt problem att folk som helst häver ur sig smörja på olika diskussionsforum (i stället för att föra en saklig diskussion på Facebook eller en blogg) inte är delaktiga i alla diskussioner: det är ett eget val och alla kan omöjligt höras i varje ärende. Att det öppnas för en lite bredare diskussion för dem som bryr sig måste vara en bra sak. Dessutom sänks tröskeln för deltagande alldeles säkert, då politiker finns närvarande på webben.

Jag är rätt övertygad om att även om sajter som Din åsikt eller andra kanaler för medborgarpåverkan i beredning och beslut skulle vara en "succé", kommer de sällan att engagera flera människor än några promille av befolkningen. Vi är helt enkelt för bekväma av oss. Vi betalar åt politikerna för att de ska sätta sig in i saker, också tråkiga och komplexa, och fatta beslut. Men vi kan bra tänka oss att kommunicera med dem, människa till människa. Det ligger mer i vår natur än att sätta oss in i invecklade och svåra frågor jämt och ständigt. Jag tror därför att utvecklingen är bra. Men vad det betyder för oss stackars arkivarier och framtidens historieforskare är sedan en annan femma. (Fortsättning följer ....)