Det andra hemska språket

I den finska grundskolan ska alla barn läsa minst en lång och en medellång lärokurs i språk. Den ena ska vara det andra inhemska språket (finska eller svenska) och det andra något främmande språk eller samiska. Jag tror att det idag finns en allt starkare känsla av att engelska egentligen räcker. Engelskan är fortfarande det för oss synligaste språket, till och med då EU-kommissionärer och -parlamentariker uppträder i offentligheten. Det bidrar till illusionen att man inte skulle dra nytta av att kunna tala eller åtminstone förstå andra språk, som till exempel tyska. 

De som skriver lång svenska eller finska i studenten har också långsamt men säkert blivit färre. Dess värre avspeglar ju utvecklingen de vuxnas och samhällets fokus och prioriteringar då språkkunskaperna bland barn och unga begränsas till några få språk.

Har det att göra med att det kräver tid och övning att lära sig ett språk, att allt färre skriver det andra inhemska? Jag undrar ändå lite om vi kanske resignerat som kultur och samhälle. Att man skruvat ner kraven på kunskaperna i det andra inhemska, samtidigt som vikten av matematik ökade signifikant, har kanske gjort att man läser mindre språk överlag. Värdet av att behärska olika språk och kanske framför all färdigheten att lära sig nya språk har vi inte lyckats föra fram. Argumenten om att man genom att dra ner på undervisning i svenska och finska, skulle ge "mera utrymme" för andra språk, har väl nu en gång för alla kommit på skam. 

Det känns åtminstone för mig som en stor risk, att utelämna sig åt en mindre språklig diversitet och i och med det också en smalare kunskapsbas och svagare internationella nätverk i vårt land. Jag är inte helt säkert på att den anglofona världen erbjuder alla nyttiga insikter och kontakter vi behöver i framtiden. Lyckligtvis får vi ju en kulturellt kompetent befolkning på andra sätt.

Elitism och populism

De senaste dagarna har ett underhållande klipp ur den kanadensiska Samantha Bees Full Frontal- show cirkulerat på webben (nedan). Ämnet är den finska kampen mot informationspåverkan. En poäng som lyfts fram är att det är viktigt att inte upprepa den falska informationen man vill motverka. Det är en viktig poäng och därför blev jag lite besviken på Helsingin Sanomats juttu om populism och forskaren Cas Mudde. För jag tycker man förfaller till just det; allra mest flagrant är det i slutklämmen, som utgörs av fem orsaker till populism enligt Mudde. Hela resonemanget utgår från vad "eliten" gör eller inte gör.

Elit är ett av vår tids mest missförstådda begrepp. I stället från att ha varit ett positivt ord, vilket skulle vara i linje med bildningsvänlighet och meritokrati, har det förvandlats till ett skällsord i bästa jantelagsanda. Ingen ska minsann vara bättre på någonting än någon annan. Detta är en särskilt förödande ideologi i en tid då vi har behov av mera expertis och specialkunskaper än någonsin förr. Vi borde applådera dem som strävar till att bli de främsta av de främsta. Inom olika områden, för det finns massor av olika eliter. Att klumpa ihop ekonomisk, kulturell, akademisk och all annan elit till något förhatligt, egoistiskt och samhällsfrånvänt är närmast katastrofalt.

Tacka vet jag Ann-Christin Jungar.  Vidare hoppas jag att någon hastigt skulle göra en "motgallup" till Halla-ahos förskräckliga tilltag att framställa det som om att 67% av finländarna tycker koncentrationsläger är okej.

Kränkta finska män och kvinnor

Finnarna är inte skandinaver utan något helt annorlunda och eget. Det faktum att vårt samhälle har rötter i svenska tiden är inget argument för att alla finnar idag behöver förstå svenska eller skandinaviska språk. All viktig information kan man numera ta del av på finska och det finns inget behov för majoriteten att ta del av vår historia eller vårt kulturarv på svenska. De hör på inget sätt till den finska identiteten. Att påstå att svenskan är en del av någon gemensam finländsk kultur eller identitet är bara ett tecken på osannolik arrogans, liksom att säga att svenskan i Finland skulle behövas för att räkna landet som ett nordiskt land.

I själva verket är tvånget att läsa svenska i skolan ett resultat av utpressning som idkades av SFP vid införandet av grundskolan i slutet på sextiotalet trots att lärarna motsatte sig detta. Det var en naturlig fortsättning på att man redan på 1800-talet tvingade dem som ville utbilda sig att studera på svenska. Komplotten har sedan dess fortsatt och på grund av att SPF suttit i regeringen sedan införandet av grundskolan har man kunnat förhindra att svenskan blivit frivillig. Undervisningen belastar i dag samhället genom att stjäla en massa resurser från undervisningen av andra språk som skulle vara mycket nyttigare. I stora delar av landet hör man aldrig svenska, men däremot ryska. I Europeiska unionen har vi inget behov av att särskilt samarbeta på skandinaviska utan vi behöver tjänstemän som talar franska och engelska.

Språken är som läroämnen annorlunda än andra skolämnen. Medan till exempel historia, geografi och samhällslära är gemensamma (det finns bara "ett av dem" och man läser dem i hela världen) finns det många språk och alla borde få välja fritt vilka språk de läser. Nu har man till exempel sett att det funnits fiffiga människor som inte blivit studenter för att de hudat svenskaprovet eller elever med läs- och skrivsvårigheter som inte klarat av att läsa tre främmande språk. Det finns en gräns för hur mycket språk olika människor klarar av att lära sig. Till allmänbildningen hör svenskan inte, för det finns ingen orsak att till exempel ta del av finlandssvenska (eller skandinaviska) medier eller samhällsdebatter (förutom att man vid behov kan gräva fram lämpliga argument mot tvåspråkigheten till exempel från åländska tidningsledare). Kultur eller historiska material om vårt land behöver man inte heller kunna ta till sig på originalspråk. Det finns också finska historiker som motsätter sig den obligatoriska undervisningen i svenska, de har studerat tyska och latin och klarar sig bra.

Det finns absolut inga som helst argument för den obligatoriska undervisningen i svenska i Finland. Det är vansinne att slösa resurser på ett pyttespråk som svenskan. Det handlar bara om maktbruk och illvilja från det svekomanskt sinnade SFP som fortfarande idag lyckas förvrida huvudet på Finlands riksdag och lura dem att vidhålla att svenskan skulle vara en del av den finska identiteten eller ha någon betydelse för hur vårt land orienterar sig politiskt eller kulturellt. Man väntar sig tydligen att alla finnar i dag av tacksamhet ska lära sig svenska oberoende om de vill det eller inte. Det är rasism att påstå att finnar inte själv får definiera sin identitet, utan man försöker tvinga en främmande kultur på dem.

Att kämpa mot svenskan är en frigörelsekamp. Då någon säger emot en försöker den begränsa ens yttrandefrihet. Finlandssvenskar som är för svenskundervisningen försöker utan rättigheter lägga sig i hur andras barn bildas och fostras. Att skolungdomar är negativa till svenskan beror ingalunda på att de smittats av vuxnas attityder, utan endast på att de själva inser det faktum som vilket barn som helst kan se: att svenskan inte hör till deras identitet, till någon allmänbildning eller kunde vara något de någonsin kan ha nytta av i sitt liv. I motsats till alla andra skolämnen.


-- Detta inlägg baserar sig på en utdragen twitterdiskussion med en person som inte uppträder med eget namn. Det är min tolkning och mitt försök att uppriktigt förstå hennes resonemang och världsbild gällande denna fråga. Att diskussionen pågick i timtal kanske säger något om min ståndpunkt. Läsare av denna text kan roa sig med att analysera argumenten och argumentationen.

Your search - textförakt - did not match any documents.

Märker textförakt även i min bransch. "Håll texten kort!" "Folk orkar inte lyssna mer än en kvart!" D fölk vill ha är ej mindre utan bättre!
— Kettil Mannerheim (@Kettilikorthet) May 1, 2014

En tänkvärd tweet och en påföljande diskussion. Ett nytt ord, ett nytt begrepp? Diskussionen handlade också om pedagogik, om att film och foto är lätt och roligt att jobba med, om att läsning, textförståelse och skrivande kräver mycket träning och verkligen mycket arbete av en del barn. Det är helt enkelt jobbigare. Curlar vi barnen om de jobbar mycket med film och bild i skolan? Om vi gör det på bekostnad av djupläsning, är mitt svar utan vidare "ja". Man får inte gå där ribban är lägst.

Nicholas Carr skrev om hur man tenderar skapa dikotomier för att synliggöra skillnader och utveckling. Det blir lätt "text" mot "resten". Och det kan vara en bra poäng att göra och frånse det fysiska mediet, och istället se till själva kommunikationens format. Det Mannerheim avser är ju inte bara skriven text, utan språket som kommunikationsmedel. Och vi måste vara tydliga med att just det naturliga språket är unikt som kodsystem, kommunikationskanal. För det är det som vi använder då vi talar till oss själva. Alltså tänker.

Text kräver mycket tid. Och det som kräver mycket tid är verkligen hårt i skottlinjen i vårt samhälle i dag. På ett sätt som gör mig mycket illa till mods. Texten hänger ju ihop med språket och med tanken. Vi behöver språket för att tänka.  Och det behöver faktiskt mycket tid och ansträngningar för att utvecklas. Utan detta finns ingen klokhet, riktig kunskap eller visdom. Är den textmängd beslutsfattare till exempel förväntas kunna processa max en A4 eller 5 slides med 5 punkter är vi ganska illa ute. Hur långa resonemang kan man då föra? Hur analytisk kan då man vara? Hur grundligt kan man underbygga argument? Hur kloka beslut kan man fatta?

Den typ av utkristallisering, sammanfattning, reduktion, generalisering vi fått lära oss att syssla med är inget mindre än curling av beslutsfattare. Vi måste kräva mera av dem. Av oss själva.  Det är jobbigt att vara jobbig. Men man måste arbeta med bildning. Och det har ganska litet att göra med att man gör något väldigt snabbt. Ska man göra något väl och grundligt tar det faktiskt tid. En sak som gäller både skolbarn, studerande och beslutsfattare.

Tankefigurer

Jag använde i mitt förra inlägg ordet tankefigur apropå hur arkiven och den offentliga makten uppfattas. Jag velade en aning innan jag valde det ordet, för det är lite utmanande på grund av sin flummighet. Jag använde det också i min avhandling och försökte då hitta en vetenskaplig definition, men hade rätt mager framgång. Jag hade stött på det i någon kulturhistorisk eller antropologisk text, men utan någon specifik definition. Begreppet har tydligen använts inom litteraturhistorien, men också där verkar betydelsen vara lite oklar. Klart är att det på något sätt står i paritet till "figure of speech".

Jag skulle gärna närma mig begreppet ur en semiotiskt perspektiv. Det handlar enligt mig om den kulturella kontext som ger ett ord, eller ännu noggrannare ett begrepp, dess betydelse. Om vi talar med Saussure, skulle jag säga att det är en bit av de kulturella mönstren och strukturerna som "vidhänger" signifé, eller det betecknade. Kort sagt betydelsen eller kanske intentionen mer specifikt. Det är det ställe där kulturens mönster möter språket, där tecknets betydelse uppstår. Talar vi med Peirce måste det på något sätt röra sig mellan objektet och interpretanten. (Hur måste jag tänka på mera ...) Ordens betydelser eller innebörder kommer nämligen alltid med en viss inneboende kontext, värderingar och historia, som är kulturberoende.

Ett mycket beskrivande exempel på detta är de åtminstone på Husis insändarsidor pågående diskussionerna om dels mindfulness, dels Den blomstertid. Båda diskussionerna handlar precis om vilka kontexter saker har, vilka betydelser, konnotationer och kontexter som finns "dolda" i olika saker vi talar om. Och vilken betydelse detta har. Det handlar kort sagt om hur betydelser kan förändras över tid och hur  ursprungskontexter "kontaminerar" begreppens nuvarande sammanhang och användning. Som att en meditationsfilosofi som använder sig av "buddhistiska" tankefigurer är oacceptabel, i synnerhet om man samtidigt ska rensa bort alla "kristna" tankefigurer. Mest löjligt blir det ju då den egentliga betydelsen eller innebörden, intentionen, i praktiken ofta är rätt identisk: det handlar om att värdera andliga dimensioner, etik mm i de flesta religioner. Man hakar helt upp sig på just kontexten. Och framför allt en tidigare kontext. Man ser inte kulturen, språket och betydelser som något man aktivt kan påverka och definiera, utan man ser dem som statiska och det främmande ofta som hotfullt.

Är Den blomstertid fortfarande religiöst eller "bara en tradition"? Gör begreppsval mindfulness till anti-kristet och främmande?

En annan diskussion jag hamnade i med Kaj Ahlsved på Twitter som utgick från att jag protesterade mot Jukka Petäjäs utsaga i en konstteoretisk essä i Hesari att 1700-talets uppfattning om skönhet skulle ha varit en helt annan än i dag. Jag protesterade mot detta. Jag anser att vad man ansåg vackert på 1700-talet anses i huvudsak fortfarande vara vackert i dag, ren estetiskt sett. I själva verket är det mycket intimt sammanknippat med vad man allmänt i dag avser med "vackert", det har blivit en del av betydelsen av hela ordet. Det är liknande estetiska värderingar som dominerade konsten ända till för ett sekel sedan och som i dag enligt "vanligt folk", och följaktligen även populister som sannfinnar, är riktig konst.

Men konstfältet självt har vandrat vidare på det radikala nyskapandets väg, med kreativitet och kritik som viktiga ledstjärnor, där det estetiska blivit bara ett av många element i skapandet. Det är inte så att modern konst, modern arkitektur eller modern konstmusik i allmänhet skulle ge starka estetiska upplevelser åt mannen på gatan, vågar jag påstå. Men "konst" har alltid varit ett högkulturellt elitfenomen, även om det i dag lyckligtvis också finns många trender som går i motsatt riktning. Till exempel inom musik eller miljö- och ljuskonst i städer, kan man nå ut med "konst" till en bredare publik. För konstnären är det då, kan jag tänka mig, viktigt att erbjuda en erfarenhet och upplevelse, kanske inbjuda till eftertanke. För den konstoinsatta publiken är kanske kriteriet ändå fortfarande mest estetiskt: "Wow, tufft!". Det handlar alltså, enligt mig, om de tankefigurer som finns förknippade med begreppet konst, och hur dessa kan variera över tid och mellan kulturer och subkulturer, och hur man anser "konst" och "estetik" vara sammanhängande.

I en populär och historisk kontext är konsten närmare förknippad med estetiken, än i dagens konstkretsar och högkultur. Men jag är förstås lekman inom både estetik och konstteori och opererar säkert med ett inom konstfilosofin föråldrat konstbegrepp. Men ur kulturhistorikerns och semiotikerns perspektiv ser det ut så här. Och en viktig aspekt vore att kunna skilja på begreppens betydelser och se hur de förhåller sig till kulturella mönster och traditioner. Om man kan se tankefigurer för vad de är och också inse att de går att påverka. Man kan fokusera mera på betydelser och till exempel en hurdan skola vi vill ha.

Historien och språket

Det egna språket, i synnerhet i skrift, påverkas mycket av de texter man läser. Därför ska man läsa mycket. Det ger en starkare språkkänsla och ett rikare språk. Humanister vräker i sig texter å tjänstens vägnar. Det har sina sidor. Det har funnits perioder då jag varit tvungen att rensa bokstäver ur stafvningen i e-postmeddelanden jag skrivit.

Just nu jobbar jag med studenternas texter och språk. Det är en otroligt dubbel känsla att orientera sig bland dessa långa snåriga meningar, med alla även, emellertid, således och dock. Jag gläder mig åt att fina gamla ord lever kvar och ungdomarna klarar av att skriva hyfsade satskonstruktioner med inskjutna bisatser och hela baletten, men jag också lite oroad.

"Ungefär samtidigt ålades landshövdingarna att inkomma med sina med berättelser om sina län till riksdagen", skriver Mattias Legnér i sin fina avhandling från 2004. Klockrent, mycket klart, koncist och entydigt formulerat. Men ålades och inkomma är ord som skulle underkännas i många andra sammanhang av de språkvårdare jag med klor och tänder försvarat mina även från. (Det är väl ändå den enda synonym för också som finns, och dessutom kortare! Det behövs väl någon variation ...) Den gemene läsaren kan haka upp sig på obekanta och ålderdomliga ord eller invecklade meningar vilket stör läsbarheten, lär vi oss.

Allt nog, jag njuter oerhört av till exempel Jakob Christenssons vackra och rika språk, men jag funderar också på om den snabba utvecklingen inom det skrivna språket som pågår innebär att vi håller på att halka in i, eller kanske snarare stanna kvar i, ett professionellt historikerspråk, som av allmänheten kan uppfattas svårt och tungläst. I takt med att medierna blivit tabloida och digitala har man inom en stor del av också professionellt skrivande mycket målmedvetet arbetat mot mer komprimerat och klart skrivande. Alltså lättillgängligt. Det behöver inte nödvändigtvis betyda fattigare eller mindre rikt på nyanser. Det kan också vara tvärtom. Till exempel Dick Harrison skriver också i sina böcker enligt mig påfallande korta meningar för att vara historiker. 

Men enligt den av Douglas Adams formulerade harmoniska vågteorin om historia, är historia i grunden endast en illusion som uppstår av tidens gång, och tiden är en illusion som uppstår av att historien framskrider. Strunt är strunt och snus är snus, men vad ska vi göra med historien, om det är bara fackhistoriker som skriver för varandra?

Det rör sig om en mycket krävande förmåga, att inte bara ha färdigheter att kunna forska, analysera och tänka klart, utan också kunna formulera allt detta och samtidigt skapa historia på ett sätt som är både relevant och korrekt. Och begripligt.

Jag upprepar alltså igen: man borde inte ha för bråttom då man ska "producera" humanister. 

Eller är det befängt att tro att vi någonsin skrivit eller ska skriva för en "allmänhet"?

Svenskan i Finland

De senaste åren har jag regelbundet fått oroade frågor av rikssvenska vänner och bekanta om språkklimatet i Finland. Indignationen i Sverige är reell, även om obildade politiker inte verkar reagera överhuvudtaget. Samtidigt är frågan oerhört mycket mer komplex än vad som ofta framställs. Själv reagerar jag emotionellt ofta med viss irritation på att svenskar beskärmar sig. Inte är det så att finlandssvenskar skulle leva i ständig ångest eller oro. Inte är det så att gemene finskspråkig finne skulle vara avogt inställd till svenskan.

Ofta har jag i stället känslan av att detta hör till kategorin självförverkligande profetior, saker som blir värre av att man gnäller i stället för att agera aktivt och framför allt konstruktivt. Finlandssvenska organisationer är ofta mästare på en passiv offerroll, som gärna kombineras med låg profil och få verkliga och generösa samarbeten över språkgränsen. Det enda som hörs från finlandssvenskar gällande svenskan i Finland är därför ofta negativt gnällande om hotade rättigheter och förlorade domäner. Det är inte bra.

Samtidigt stiger mitt blodtryck med jämna mellanrum över hur inskränkt och smalt det finska tänkandet är. Det är mera regel än undantag att information om viktiga finska offentliga projekt saknas på alla andra språk än den förbenade obegripliga (men så fina ...) finskan. Hur ska man kunna profilera sig internationellt, hitta synergier med andra nordiska länder, exportera sitt kunnande, samarbeta och därigenom spara resurser och stärka sitt eget kunnande, när man hela tiden åker solo?

Jag önskar verkligen en skärpning hos finska myndigheter på denna punkt. Inte för finlandssvenskarnas skull, utan för Finlands.

Illusionen om att vara unik

Ambassadör Lidén sätter i dag fingret på en otroligt viktig punkt i en insändare i dagens Hbl, nämligen problemet att man i Sverige och Finland lätt fokuserar på skillnader och jämförelser så till den grad, att man blir helt hemmablind för de enorma likheter som finns mellan våra kulturer och samhällen. Dylikt navelskåderi kan vara mycket skadligt i globala och till och med europeiska sammanhang. 

Det faktum att vi har ett till stora delar gemensamt kulturarv som sträcker sig över flera sekler, att vi byggt upp våra samhällen med samma lagstiftning och lagstiftningstradition glöms i dag bort i kritiska ögonblick. Vi har läst samma litteratur och gör det fortfarande, ser på samma tv-program, har i huvudsak liknande politiska partier, vi talar delvis samma språk (och finskan är dessutom trots allt rätt influerad av svenskan), vi har liknande ekonomiska förutsättningar, klimat, geografi och så vidare. Listan kunde göras hur lång som helst. Det är klart att det också finns skillnader, och vi älskar att sätta dessa under lupp, söka dem och analysera dem i oändlighet. Det är förstås roligt och intressant, men också förödande.

Problemet är att kontakten mellan länderna i många fall är beroende av enskilda personers insikter och relationer, också då vi talar om myndigheter eller organisationer. Det är lätt hänt att man helt tappar den nordiska dimensionen med dess stora samarbetsmöjligheter och potentiellt stora synergier, om man inte kommer ihåg att kasta åtminstone en liten sidoblick över Östersjön oberoende av vad man sysslar med. 

Det är därför av mycket, mycket större betydelse än man tror, att man till exempel ser till att officiella rapporter och utredningar i Finland också översätts till svenska. Det handlar verkligen inte bara om att betjäna knarriga finlandssvenskar, utan om att man annars schabblar bort potentiella samarbeten. Man kunde här ta till alla utslitna konsultfloskler om att uppfinna hjulet på nytt, benchmarking, best practice och så vidare, men jag skulle bara helst tala om ett naturligt och enkelt samarbete som vi antingen kan underlätta eller blockera genom att rutinmässigt erbjuda eller inte erbjuda information till våra grannar i Skandinavien.

Det hela blir på något sätt extra uppenbart i dag då det gäller informationsresurser och -system. I Finland har vi till exempel ett gott kunnande inom semantisk webb och länkad data inklusive flerspråkiga ontologier (också på svenska alltså), medan man i Sverige till exempel har ett starkt kunnande gällande tillgängliggörande. Att utreda samarbetsmöjligheter skulle sannolikt bespara oss från en hel del extra kostnader, och samtidigt förhöja vår gemensamma know how (översättning till politiker: innovationer och förhöjd konkurrenskraft).

Man kan ju skratta gott åt sannfinnarnas självtillräckliga nationalism, men det skulle  vara bra för samtliga tjänstemän att inte kvittera internationellt samarbete med EU-hänvisningar och kontakter, utan att faktiskt också kolla om det finns mindre arbetsdryga, enklare och effektivare samarbeten att hitta också på närmare håll. Och att inte falla för synvillan om att vi är så unika, för det är vi verkligen inte.

Information och betydelser

I vårt bokprojekt har jag nu kommit lite in på kärnfrågor kring hur betydelser uppstår (resonemanget fortsätter nästa vecka).  För att information skall vara information, bör den ju hänvisa till något utanför sig själv. En etta och en nolla betyder olika saker och i den digitala världen är dessa betydelser dessutom ovanligt snåriga och lagda i många lager av kod och språk och framför allt till största delen helt dolda.

För att närma sig dessa saker måste man ta till språkfilosofi och en vetenskap som kallas semiotik. Betydelser uppstår nämligen på olika sätt och de förändras också hela tiden beroende på kontexter. Detta är en särskilt stor utmaning då vi har att göra med den semantiska webben, men också för internet över huvudtaget. Detta är ett område där humaniora är alldeles oersättligt då vi talar om informationssamhället. En del av problemen uppfattar jag själv som olösliga, men det är oerhört viktigt att man är medveten om dessa aspekter då man planerar system och inte minst arbetar med ontologier och olika typer av arkivlösningar eller centralindex.

I Finland har vi sedan snart trettio år internationell, semiotisk forskning på hög nivå. Undervisningen har bedrivits med en nätverksmodell. Mycket har vi att tacka professor Eero Tarasti för, grundaren av ISI. För mig personligen har konferenserna i Imatra liksom tidskriften Synteesi med sina tvärvetenskapliga ansatser varit oumbärliga resurser då jag sökt tankevertyg för så väl historiska som kulturteoretiska problem. Just nu ser jag att vi är i ett kritiskt skede vad gäller till exempel uppbyggnaden av den nationella digitala infrastrukturen. Det görs mycket stora investeringar och bommar man i de logiska strukturerna kan det stå dyrt.

Det är hårda tider ekonomiskt just nu (det finns "inga pengar"). Då är det verkligen viktigt att man kan tänka strategiskt och se vad som är viktigt. Så där som internationella nätverk, relevanta forskningsområden, mångdisciplinarietet och tvärvetenskaplighet, som skapar mycket kreativa möten och idéer.

Följaktligen är det helt väntat i vårt land just nu att man drar in finansieringen för ISI och låter verksamheten flytta utomlands. Väl tänkt, kära politiker och tjänstemän!

Social Media Fail

Eftersom jag i dag strävar till att hålla mediekultur som en av mina tjärnkompetenser nappade jag som göken på påståendet att Snapchat är ett nytt och viktigt medium i synnerhet för unga, som där kommunicerar med ett nytt och eget språk. Högst intressant! Idén är dessutom att meddelandena är extremt förgängliga och varar endast några sekunder varefter de upplöses för evigt. Hur kan man lära sig att förstå något sådant, att forska i sådan snabb och hemlig kommunikation? Hur fungerar detta?

Jag vände mig förstås till den för mig naturliga auktoriteten på området, mitt nyligenvuxna barn, som är tillräckligt gammal för att vara benägen att dela med sig av dylika tonårshemligheter, men tillräckligt ung för att ha insikter och kompetens på området.

Idén med snapchatten är uppenbarligen att den förutom att vara lättanvänd och mycket privat inte belastar ens externa minne, eftersom videosnuttarna och bilderna försvinner efter att mottagaren kollat dem, vilket man endast har en av avsändaren begränsad tid att göra, vanligen några sekunder. Det enda sättet att spara ett meddelande är uppenbarligen att blixtsnabbt ta en skärmavbildning, vilket ju inte funkar så bra med video.

Hur är det då med "språket"? Enligt min källa är Snapchat ett långsamt medium, dvs korrespondensen är gles, eftersom man strävar efter att fånga lämpliga ögonblicksbilder till en dialog. Om jag uppfattade saken rätt. Till bilderna kan man både foga en väldigt kort text (längre om man håller telefonen vågrät) och teckningar ovanpå bilden.

Efter denna korta teoretiska introduktion vågade jag mig på att ladda ner appen. Efter att ännu ha ringt upp min informant och kollat hurdan användarnamnkulturen är ("typ förnamn och nånting, nog igenkänningsbart för bekanta" - > jessicapve) stod det på skärmen att jag får en verifieringskod per sms, varefter telefonnumren i min telefon matchas mot deras databas och jag får information om vilka av mina kontakter som kan nås via appen. Sk-t heller gick det. Trots två försök. Nytt samtal. Källan kom inte ihåg sitt profilnamn, men jag vågade mig på en gissning, lyckades stava fel och fick en obekant "vän". Just så.

Nästa dag hade min enda "vän" försvunnit, men jag tog kontakt med en annan "socialmediaexpert", som också mycket riktigt visade sig ha ett konto på Snapchat. Hen kom till och med ihåg sitt användarnamn, fast hens erfarenhet av användningen i stort begränsade till att ha sänt ut ett meddelande till en kanal som visade sig vara tom. Inga vänner där heller inte. Hen hade inte heller lyckats matcha sin adressbok mot Snapchatdatabasen. Vi funderade ett tag (över facebookchatten) hur vi skulle kunna nå varandra.

Väl hemkommen i dag har jag med hjälp av min privatkonsult nu lyckats hitta två riktiga vänner, min expertvän och mitt barn. Jag har till och med skickat och emottagit ett meddelande till min tjallare, men vi stod förstås brevid varandra när det hände. Så det var rätt socialt.

Fast helt seriöst så verkar Snapchat rätt intressant som kommunikationsform. Bara jag skulle ha lite fler att kommunicera med.

Att mäta bildning

Igår publicerades igen listan på medeltalen av studentskrivningarnas fyra obligatoriska ämnen gymnasievis. Trevligt var att Svenska Yle tog fasta på öppendata-aspekten av saken. Som det nu är, tvingas medierna köpa listan av företaget Tieto, en rutin som är bekant från andra håll inom förvaltningen, och kanske inte så önskvärt med tanke på rättvisa och demokrati. Vid upphandling borde man alltid se till att man kan få loss data när som helst utan extra kostnader. Sådan här information är medborgarnas egendom och det enda som borde kunna begränsa tillgången är personers integritetsskydd. När det gäller studentskrivningar och studieresultat är det fråga värt om ens sådan data är hemlig. Själv anser jag att rumban med studentnummer på Uni är rätt löjlig och har svårt att se nyttan av att det gjorts besvärligt att få bekräftat vad någon presterat. Jag skulle bra gärna se att folk enkelt kunde kolla upp mina examina och vitsord, så jag slapp hålla reda på en massa papper och kopiera dem hit och dit. Å andra sidan, eftersom personnumren är så himla hemliga i vårt land, är det väl så att man ändå inte kommer undan pappersrumban.

Att jämföra gymnasier på det sätt som nu gjorts väcker alltid upprörd kritik. Ministern uttalade sig om att jämförelsen mäter "fel sak". Hon har absolut rätt: ur hennes perspektiv mäter den fel sak. Då skolor och utbildning ska utvecklas och då man vill hitta goda förfaranden och metoder ska man mäta andra saker. Då bör man beakta utgångsläget. Det har också gjorts. Ännu hellre borde man kanske dessutom beakta hur studenterna klarar sig på längre sikt, och då inte i frågan om vidare studier eller inkomster, utan enligt hur nöjda de är med sitt liv. Har de funnit sin plats i livet? Hur ser de nu på sin gymnasietid och vilken betydelse den hade för deras val av studier och yrke och för framgång? Sådant mätande är förstås alltför långsamt för dagens styrmetoder. Dessutom hinner ju själva skolan och dess omgivning förändras en hel del på ett decennium.

Men att det inte skulle säga någonting om en skola att jämföra resultaten i en nationell jämförelse, av vilka studentskrivningarna är enastående heltäckande, är ju inte heller sant. Att låtsas om något annat är ju bara dumt. Alla vet att vi har ett system där det krävs olika goda betyg för att komma in vid olika gymnasier, och därför finns det en klar rankning åtminstone på orter där man i praktiken kan välja mellan olika skolor. Vissa skolor har bara goda elever från början. Dessa skolor drar till sig ambitiösa elever och ofta också ambitiösa lärare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas av båda i andra skolor.

Det finns ändå en konkurrens mellan gymnasier och i viss mån påverkar det vilka skolor eleverna väljer. Det finns alltså konkurrens både mellan elever och mellan skolor. Och det är inte illa, hävdar jag, så länge skillnaderna inte tillåts bli alltför stora. Så länge det inte avspeglas i hur resurser delas mellan skolor eller elever. När extra resurser sätts in ska det göras i de svagaste skolorna och för de svagaste eleverna. Det är inte demoraliserande, för ekonomisk resultatstyrning fungerar inte här, det är jag ganska säker på. Toppskolorna och toppeleverna kan motiveras endast marginellt med ekonomiska morötter, de drivs av helt andra, mer emotionellt belönande saker. Som till exempel att klara sig i en rankning. Därför har ministern rätt ur sitt perspektiv. Men att jämföra resultaten rakt av fyller också en funktion, samtidigt som det är viktigt att man varje gång påminner om alla de förbehåll som bör göras.

I, Alvesgaspar [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/)], via Wikimedia Commons

Vad mäter jämförelsen då? Mäter den kanske bildning snarare är utbildning? Vad är bildning? Det senaste Nya Argus dryftar frågor kring ämnet i ett temanummer. Martina Reuter har stått som redaktör och hon har också skrivit en kommentar. Betraktelserna och studierna i temat är påfallande ofta mer eller mindre personliga. Några återkommande aspekter anser jag själv som intressanta.

Bildning är en process. Det är inte ett tillstånd eller en egenskap, det är ett förhållningssätt som är starkt kopplat till humanism, till jaget och till att utvecklas som människa.

Bildning är gränsöverskridande. Bildningen är bred, den handlar om ett intellekt som rör sig över tid och över disciplinära, kanske också epistemologiska gränser. Bildningen är öppen och inkluderande, men också krävande och analytisk. Därför är den också genuint kreativ.

Bildning kräver tid. Bildning kräver mycket läsning och andra erfarenheter, den är besläktad med klokheten. Därför sitter den så illa i dagens utbildningssystem. Trots att bildningen har haft en viss hemvist inom humanistiska fakulteter, håller den på att delvis lämna denna plattform, eftersom universiteten inte mer kan erbjuda en miljö där bildning är möjlig.

Bildning kräver kunskap om kulturarv och språk. Gränsöverskridandet har alltså också en tidsdimension, den kräver att man arbetar med ett historiskt perspektiv, att man söker olika typer av samband och skillander över tid och till exempel mellan fenomen i olika kulturer. Bildning kan omöjligt ske bara i nuet, man måste gå tillbaka, gå utanför.

I grunden är bildningen egentligen omätbar och den är rejält motvals mot dagens ekonomiska nyttoorienterade samhälle. Därför är den också ett alternativ till de misslyckade ekonomiska lösningarna, eftersom den är utanför och inte minst för att den är mer. För trots att humaniora är en väsentlig del av bildning, är bildning inte bara humaniora. Det skulle vara en kontradiktion att inom bildningen dra en sådan gräns, tycker jag. Därför ser jag också att det är bra att humanister lägger sig i annat än ren humaniora. På så sätt kan man kanske tänka att studentexamensresultat kan mäta bildning. Så länge modersmålet är obligatoriskt, visar det på en viss bredd och bildning, även om det i princip är alldeles för smalt med bara ett språk. Dessutom är det ju i utgångsläget inte särskilt mycket bildning man hunnit med vid en ålder av 19 år. Men en skola där man skriver bra resultat erbjuder sannolikt en god miljö för en gryende bildningsprocess.

Språkrannsakan

De senaste månaderna har jag studerat svenska språket noggrannare än på länge. Det har varit otroligt givande och intressant. Mina studier har skett genom två metoder. Den första är högläsning av Dumas Tre musketörer. Utgåvan är från början av 1900-talet, men jag tror att den är en helt oreviderad nyutgåva av Fredrik Niklas Bergs översättning från mitten av 1840-talet, det vill säga strax efter att romanen utkommit i bokform på franska. Språket är nämligen helt underbart ålderdomligt, fritt från germanismer men också förvånansvärt rent från franskt inflytande. Högläsning av hundratals sidor av en sådan gammal ren svenska har gett en för mig ny känsla för 1800-talssvenskan. Efter många timmars högläsning hittar man det naturliga tonfallet och rytmen i användningen av eder och I, samt alla många sedermera övergivna verbformer. Det ligger för mig en viss poäng i att förmedla denna språkkänsla till en yngre generation och inte modernisera för mycket vid läsningen. Man bör kunna använda verbens svenska pluralformer och böja adjektivattribut korrekt också på svenska om man vill.

Mycket roas jag av tidens särskrivningar, som öppnar ordens etymologi och ger mig aha-upplevelser. Uttryck som "ty värr" blir ju faktiskt begripligare när man särskriver dem. Min andra studiemetod är något modernare, men har också öppnat för etymologiska insikter. De senaste månaderna har jag flitigt, kanske lite för flitigt, spelat Ruzzle. En viktig taktik i spelet är att mycket snabbt kunna bilda böjningsformer på ord, vilket ibland får mig att tänka "Förstås!" (eller borde jag säga "För stås!"?). Ett exempel: gen, gena, genat, genast, genaste. Jag har också, mer eller mindre av en slump, lärt mig många nya lite ovanligare ord, så som arra. SAOB är i flitig användning, i efterskott.

Det är ändå lite skrämmande hur djupt spåket sitter i jaget och i tanken. Det blir nästan som en liten intern jordbävning i psyket och identiteten, när språket rubbas. Att jobba med språket, att på riktigt utveckla det, är nog att på sätt och vis jobba med sig själv. Poeternas insatser och arbete ter sig allt mäktigare och mer imponerande för mig. Grundläggande, helt enkelt.

Färglösa gröna idéer sover ursinnigt

Noam Chomskys klassiska exempel i rubriken visar att språket förutom grammatikaliska begränsningar också har semantiska sådana. Det har något att göra med logisk koherens. För att kunna kommunicera något meningsfullt finns det regler eller begränsningar vi inte kan bryta mot, utan att uttalandet blir nonsens. Fast det är inte heller helt sant. För som jag precis skrev säger Chomskys exempel oss något.

Kod är också språk. Den datorkod programmerare oftast jobbar med är, trots att den inte syns för användaren, också för människor läsbar och begriplig text. Trots att datorn i grunden endast opererar med ettor och nollor är datorsystemen i dag uppbygda så, att kodare arbetar på en nivå med text som är en kombination av logiska utsagor, siffror och engelska som sedan maskinöversätts till binär kod. För att programmet ska fungera måste man följa syntaxen till punkt och pricka.

C++  är ett vanligt språk man kan bygga program med, t ex LibreOffice använder det.

Programmeringsspråk finns det väldigt många av och de fungerar på olika nivåer. De innehåller alla var sin uppsättning med möjliga funktioner och operatorer. Ofta finns boolesk logik inbakad: om detta och detta kriterium uppfylls gör detta, om inte gå vidare så och så. De olika programmeringsspråken har sina för användaren dolda strukturer, som också påverkar vad man kan göra på sin dator och vad som inte är möjligt. De påverkar vad vi ser på vår skärm och hur vi kan interagera med innehållet.

Javascript används ofta i webbsidor för att skapa interaktiva funktioner.

Datorkod är också språk. De har var sin egen vokabulär, olika funktioner och sina egna begränsningar. Eftersom det i grunden handlar om att formulera entydiga kommandon och processer för en maskin, är de i sig mer logiska och transparenta än de vaga och undflyende betydelserna och strukturerna i de naturliga språken. Men transparenta är de och deras fulla betydelse för vår kultur i praktiken endast i teorin. Det skulle krävas väldigt mycket forskning i mjukvara för att egentligen kunna få syn på hur datorkoden formar vår kultur.

Ordning på saker och ting

Förr, när information faktiskt måste organiseras mer lineärt än nu, i listor, kataloger, kartotek och klasser hände det att man också använde sig av siffror. Då det normala var att trycka information på papper var olika typer av register och listor legio. Det betyder att man måste bestämma vad som ska komma först, och vad som kommer sist. Ibland ter sig alfabetisk ordning som neutral och framför allt enkel att använda för både producent och nyttjare. Men alltid är det inte ett alternativ. Ibland behöver man andra typer av ordningar, systematiska och kanske hierarkiskt strukturerade register.

Också i övrigt är klassifikationssystem under olika tider och i olika sammanhang oerhört intressanta speglingar av sin tid och sina upphovsmän. Själv satt jag nyligen och jobbade med klasser som härstammar ur den officiella finländska tesaurusen Allärs. Idén med en tesaurus är att människor som förtecknar och katalogiserar material på olika håll och förser det med ämnesord ska välja samma ord och samma form, så att man får ett enhetligt och normaliserat söksystem. Till exempel används i bibliotekskataloger ämnesordet "läroböcker" konsekvent, inte "skolböcker". Så det räcker att söka med det ena ordet (bara man vet vilket det är) för att få fram alla.

Jag försökte snabbt spåra Allärs historia. Den finländska tesaurusen har i tryckt form utkommit först på 1990-talet, vilket var en överraskning. Det har alltså skett ett tag efter att man övergått till biblioteksdatabaser.  Jag har ändå för mig att den tidigare funnits som någonsorts stencil eller kopierade papper åtminstone på större bibliotek.

I alla fall skvallrar klasserna om intressanta saker åtminstone i den version som implementerats på Brages Pressarkiv. Exempelvis är länder och världsdelar ordnade i följande ordning: Norden, Baltikum, Ryssland, Europa, Afrika, Asien, Australien, Syd- och Centralamerika, Nordamerika. Eller vad sägs om de politiska kategorierna i ordning: Politiska partier, Presidenten, Regeringen och Riksdagen.

Numera går man sakta, äntligen, över i mer komplexa modeller över världen och sakernas förhållanden i och med ontologierna. Databaserna ger ju oss möjligheten till mycket effektivare och mer mångdimensionella sätt att strukturera information. För övrigt har biblioteken haft lite svårt att släppa det mer endimensionella och kategoriska sättet att beskriva världen. Inte minst för att man i slutändan ändå varit tvungen att ställa varje bok i en viss, bestämd och specifik hylla. Det problemet kan vi trolla bort med e-böckerna.

Utbildning eller militära frågor ....?

Om kränkthet

Reflekterade i morse när jag läste Hbl över formuleringar i juttun om sociala medier och nätmobbning. Heini Varjonen på IRC-galleria säger: "Oftast är det ändå inte frågan om mobbning, det kan till exempel handla om att någon som gillar Justin Bieber blir sårad över att att någon säger att han är en urusel sångare." Varjonen har antagligen använt det finska ordet "loukkaantua", ordagrannt sårad. På finska finns inget ord för att bli kränkt. Skogberg har valt ordet sårad, medan man i en rikssvensk text nästan hade förväntat sig ordet kränkt. I Sverige har en hel enorm diskurs vuxit upp kring kränkthet, yttrandefrihet och politisk korrekthet. Även om man också i Finland gjort halvdana försök att få igång en likadan indignerad debatt har det inte riktigt lyckats. Antagligen för att vårt land just nu i många avseenden på många håll är en enhetskultur utan riktiga kulturmöten, men också för att själva ordet kränkning saknas. Vi har inte heller en likadan retorisk tradition kring rättigheter.

En snabb twittergallup gav vid handen att folk tycker att kränkt är betydligt mycket starkare än sårad. Skillnaden är förstås den att kränkning också är en juridisk term; det kan vara ett brott mot någons rättigheter eller värdighet (dignity). Är man kränkt har man inte bemötts med den respekt man förväntar sig. I lagen används ordet exempelvis om att "på ett integritetskränkande sätt iakttar eller avbildar en person som vistas i en sådan byggnad eller lokal eller på ett sådant omgärdat gårdsområde som avses i 3 § och dit allmänheten inte äger tillträde" eller i texten om brott mot trosfrid: "offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen ...". Mattias Åsvik formulerade det bra på twitter:  "Så här tänker jag. Man sårar känslor och kränker integritet." Typiskt för den rikssvenska diskussionen är att alla människor har rätt till väldigt mycket och om man inte får det man förväntar sig har man rätt att bli kränkt. Något som är ganska främmande för många finnar. Kränktheten är kanske inte ens en känsla, såsom Bertil Rolf påstår, utan möjligen bara att man blir indignerad, upprörd.

Skillnaden mellan att känna sig kränkt och att känna sig sårad är nämligen också en subjektiv, känslomässig skillnad. Den kränkta är (möjligen) upprörd eller arg, medan den sårade är ledsen. Här är kanske pudelns kärna: den kränktas värdighet har sårats av förolämpning, skymf eller intrång, medan den sårade "bara" reagerar emotionellt med att bli ledsen. Den sårade sörjer inte sin heder eller sin stolthet eller brist på respekt, utan brist på förståelse och medkänsla. Därför tycker jag själv bättre om det tankesättet, det är mer ödmjukt och medmänskligt.

På äventyr i det finska Nyland

Besökte i dag marknaden i fängelset i Jokela. Kan verkligen rekommendera det för exempelvis julklappsshopping. Eller om man behöver en lekstuga, tak för sin postlåda, en sandlåda eller ett kaninhus. Gediget fint hantverk till facila priser.

Vi tog vägen längs Lojoåsen, Hangö - Hyvingevägen som den heter. En av Nylands vackraste vägar på sina ställen, tycker jag. I Lojo har man ju bestämt sig för att fortsätta den frivilliga tvåspråkigheten, trots att största delen av staden (en ännu större del efter årsskiftet) är väldigt finsk. Ekonomiskt visade det sig ändå vara mer lönsamt att bibehålla tvåspråkigheten. En del tänker väl också att det är lite tufft. Många svenskspråkiga virkbybor drog förstås en suck av lättnad.

Ett argument som det ofta tramsas kring i dylika fall är vägskyltningen. Jämmer och elände om kommunens språkliga status förändras, måste man ju byta alla skyltar. Vad dyrt det blir! Det dumma med det resonemanget är nog att man ofta glömmer, tycker jag, att man i en dylik situation faktiskt kanske kunde beakta huruvida ortnamn överhuvudtaget finns på båda språken. Vem har sagt att man behöver översätta ortnamn? Sådant är bara ägnat att skapa förvirring. Folk hittar knappast bättre fram för det. Om det finns vedertagna namn på bägge språken kan man ju lämpligen byta ut skyltar an efter, så småningom. Juridiskt finns inga hinder för ett sådant förfarande.

Det jag kom att fundera på under trippen längs Lojoåsen var om man till och med inte kunde sträcka denna logik till vägnamn? Vad blir bättre av att man råddar bort "Honkatie" med "Furuvägen" ... eller ska det ändå vara "Honkavägen" ....? Ett namn är väl ett namn. Och samma på finska.

Med kring 75 tecken per replik

Översättning är en svårare konst än man kunde tro. Översättare borde få specialisera sig. Därför är all världens kompetenscenter för översättning och upphandling av översättningar något jag ställer mig extremt tveksamt till. Jag har helt enkelt sett för mycket dåliga översättningar från upphandlade byråer. Efter att man skickat dem tillbaka två gånger har man inte tid att göra annat än tvinga nån språkkunnig kollega eller bekant att förhindra den värsta katastrofen. MTV3:s beslut att börja anlita en internationell översättningsfirma har väckt ont blod. Om kvaliteten kan jag inte uttala mig, men en viss oro infinner sig nog.

Tv-textning är något man ofta aktivt lägger märke till när den inte fungerar bra eller om översättningen är dålig. För språkkunskaperna i vårt land har det varit en mycket god sak att man inte dubbar tv-program utan textar dem. Det är ett bra sätt att lära sig språk; både genom att man kan öva det textade om man begriper det talade och genom att man kan stärka det talade om man är förmögen att följa texten.

Tv-översättarna har redan länge sysslat med den sortens begränsade utrymme för att uttrycka sig i skrift som vi numera alla möter: bara en viss begränsad mängd tecken för att säga en sak. Översättare är dessutom mer bunda av förlagans innehåll, formuleringar och stil. En god översättare alltså.

Dessutom har textningen kommit till under den tiden då det normaliserade skriftspråket var närmast allenarådande. Språkvård har i synnerhet inom finlandssvenska medier varit en hederssak och detta inkluderar även översättningar. Att vårda ett litet minoritetsspråk som finlandssvenskan i den gemensamma offentligheten, i media, är givetvis viktigt för att stöda språket och begripligheten mellan olika regioner och i förhållandet till svenskan i Sverige. Överallt hotar slarviga, hastiga översättningar och formuleringar i mediavärldens snabba tempo, som riskerar göra språket svårfattligt eller alldeles för inexakt.


Samtidigt har en stor del av tv-publikens inställning till skriven text och skrivet språk med säkerhet förändrats drastiskt under de senaste åren. I dag har muntlig kommunikation plötsligt blivit skriven och texternas signaler förändrats. Stilnivåerna mellan talspråk och högsvenska är en glidande skala också i skrift, där man ibland söker den lägsta möjliga gemensamma nivån för fungerande kommunikation. Det skrivna språket har blivit otroligt flexibelt. I dag är det inte bara författare och professionella ordbrukare som vänder och vrider och leker med ord till vardags och i öppen eller halvoffentlig kommunikation.


Toleransen för variationer i språket har nog blivit större. Också i finskt nyhetsspråk tycker jag man kan notera en sänkning i stilnivån, eller egentligen en större bredd av språkbruk. Trycket att förenkla och modernisera det finska standardspråket uppfattar jag också som hårt.

Det jag egentligen funderar över just nu är hur mycket talspråklighet tv-översättningar borde innehålla. Som ju då i 99 fall av 100 återger talat språk, en genre som vuxit sig stark i skrift på senare år. Vilken är tv-textningens stilpalett i dag och vore till exempel den rätt tunna och trängda finlandssvenskan gynnad av en större tolerans och mer rikedom av talspråkliga uttryck och stilar? Uppfattar kanske dagens yngre människor standardspråk som stelt i ett sådant, uppenbart talspråkligt, sammanhang? Å andra sidan uppfattar jag själv text som är väldigt talspråkligt skriven som svår och långsam att läsa, i synnerhet om det gäller en främmande dialekt. Behövs alltså ett nytt standardtalskrivspråk? Har det redan fötts på Facebook?

Språkexplosionen

Efter årsskiftet startar igen min kurs i digitalkultur i humaniora. Inför det samlade jag på mig lite färsk litteratur för att uppdatera mig. Först ut är boken Understanding Digital Humanities redigerad av David M Berry. Eftersom Jussi Parikka och Lev Manovich finns bland författarna är förväntningarna höga. De första kapitlen av boken motsvarar förväntningarna. Berry tar själv upp många aspekter som gäller metoder och kunskapsteori, just sådant jag själv grubblat över. Han skriver om alternativa sätt att se på själva uppdraget och forskningsobjektet för digital humaniora (digital humanities). Han kastar fram det i mina öron mycket meningsfulla förslaget, att digital humaniora egentligen handlar om precis metod och vetenskapsfilosofi. Hur som helst är gruvdrift i text eller digitala annoterade utgåvor bara den första vågen, det första lagret av digital humaniora, som nu rör sig från kvantitativa till kvalitativa frågeställningar och metoder. Tur det.

En viktig tråd här är koden och algoritmerna som språk. Man har talat om lagar som det digitala utsätter oss för och som begränsar oss. Det är en miss enligt mig. Koden och mjukvaran i datorer är inte lagar, utan de begränsar oss på samma sätt som språk i allmänhet gör. Problemet är om man som forskare (det gäller numera alla discipliner) inte inser detta. Språk är något vi kan påverka. Men det förutsätter att vi förstår oss på dem.

Den första stora aha-upplevelsen Berrys bok var just detta. Det handlar om en språkexplosion. Länge har vi humanister opererat utgående från text och narration. De har för de flesta varit forskningens medel och mål, det har varit verktyget och slutprodukten. Text. Vi har arbetat med text på ett eller kanske några naturliga språk. I och med datorernas närvaro i allt fler skeden av vårt arbete, som sökredskap för källor och tidigare forskning, med skärmen som fönster till dessa material, datorn och dess programvaror som verktyg för själva forskningen och produktionen och presentationen av forskningsresultaten har medfört en språkexplosion. Som filodeg lägger sig olika språk, naturliga och artificiella på varandra, nästlar sig ihop i det enklaste word-dokument eller den simplaste katalogsökning.

Vi kan förvisso låtsas att detta inte på verkar oss humanister, men frågan är en hur stor vanföreställning det är. Och om det är viktigt att begripa sig på detta överhuvudtaget. Är i själva verket digital humaniora den nya bildningen, den nya filosofin? Det är inte bara de olika lagren av språk som vi har att tampas med och förhålla oss till. Förutom texten har vi i dag möjlighet att som resultat av humanistisk forskning allt större möjligheter att ta till andra språk och kodsystem än den narrativa texten. Vi kan visualisera kunskapen. Som jag ser det är detta en större brytning än man först kunde tro. Vi kan faktiskt bryta textens och de naturliga språkens hegemoni och erövra nya domäner i den vetenskapliga kommunikationen. Det vetenskapliga samfundet har inte riktigt hunnit i kapp här, i synnerhet vad gäller akademiska meriter. Men det är på kommande. En dag kan man göra sin avhandling som en video eller visualisering också inom humaniora.

Plötsligt ter sig semiotiken som en kärnkompetens för oss alla. Det känns bra, för jag har länge varit irriterad på att man ofta avfärdat denna viktiga del av filosofi (eller lingvistiken eller kulturvetenskaperna) som förlegad. Den är allt annat. Den är nu viktigare än någonsin. Man behöver inte kunna alla språk man arbetar med. Men man måste förstå språkets och kulturens strukturer och mekanismerna i hur betydelser uppstår och förmedlas. Ta som exempel arbete med textkorpusar och gruvdrift i textmassor eller stordata:  man kan kanske läsa en text utan att förstå den, men kan man som en del anser, förstå den utan att läsa den?

Autenticitet, original och identitet

Ännu ett par små reflektioner vill jag gärna göra gällande arkivdagarna. Den sista programpunkten jag följde med var professor Laura Kolbes grillande av de fem nordiska riksarkivarierna. De fem medelålders herrarna fick ta ställning till postkolonialistiska reflektioner om arkivens betydelse i det västerländska samhället och kulturen. Som vanligt gick diskussionen på skandinaviska språk. Under konferensens gång hördes en del magsura kommentarer av finskspråkiga personer, som var frustrerade över att de inte förstod danskarna. Vad jag kan förstå är problemet rätt allmänt i nordiska sammanhang. "Det är orättvist att alla andra får tala sitt modersmål".

Stopp där! Det är inte alls så. Islänningarna måste också tala ett språk de fått plugga i skolan! Dessutom finns det en underliggande miss i resonemanget, som jag uppfattar det: att alla har ett modersmål, och att senare inlärda språk är sekundära, besvärligare och mindre värda på något sätt. Danskan är ibland svår att förstå, men det är också en fråga om övning och hur mycket talaren bemödar sig om att tala tydligt. För mig tar det ofta ett par dagar, innan jag hänger med, om jag inte hört danska på ett tag. Jag tycker att det verkligen finns skäl att upprätthålla den nordiska gemenskapen, eftersom det finns långa traditioner av samarbete och många likheter i samhälle och kultur, som gör att man faktiskt inte behöver upprepa samma misstag och göra om arbete på olika håll. I stället kan man dela med sig, vilket man också ofta gör. Tyvärr förutsätter nog detta att man på finskt håll satsar på att översätta material antingen till svenska eller engelska. Det är ändå en förhållandevis liten investering, i jämförelse med de synergieffekter man får av det nordiska samarbetet.

Den andra saken jag vill kommentera handlar om något den finska riksantikvarien Jussi Nuorteva sade under professor Kolbes grillsession. Kolbe bad herrarna berätta vad arkiven egentligen har att erbjuda numera. Nuorteva sade att för honom är arkiven en garant och representant för autenticitet. I den digitala världen har originalen, de riktiga pappersdokumenten, fortsättningsvis en funktion som källor och bevis. Som historiker sade han sig inte anse att en digital fil kan ersätta originalet som källa. Om jag förstod honom rätt, jag tyckte faktiskt att han sade så. Vilket gjorde mig minst sagt förvånad, eftersom det finska Riksarkivets explicita policy är att material som digitaliserats beläggs med ett strikt bruksförbud. Åtminstone släktforskare har nekats tillgång till original, trots att de digitala kopiorna varit oläsliga.

På twitter utspann sig en diskussion kring detta, där forskaren Anu Lahtinen påtalade, att digitaliserade material kan ha liknande problem som källutgåvor, som hon upptäckt innehålla en del för hennes forskning avgörande brister eller felaktigheter. En forskare bör ha tillgång till både en digital kopia och vid behov originalet. Det är ju för sjutton ingen vits att spara ett material som aldrig kan användas! Kaisa Kyläkoski påpekade man att åtminstone inte vid svenska Krigsarkivet drar sig för att ta fram original. Systemet där verkar å andra sidan också vara en produkt av fokusering på det fysiska materialet. Hennes på gränsen till dråpliga erfarenheter kan man läsa om i hennes blogg. Det svenska systemet visar ändå på en öppenhet och kundorientering, som nog onekligen känns lite avundsvärd.

Att skriva är att tänka

Jag har den senaste tiden haft orsak att tänka på vad skrivande betyder för mig och jag har kommit till att det är nästan lika viktigt som att andas. Visst kan det vara lustfullt och roligt, men framför allt är det när jag skriver som jag tänker. Det är nödvändigt.

Jag hade nöjet att delta i en kurs om att skriva. Vi diskuterade en hel del frågor om språkets stilar och språkriktighet. Bland annat rekommenderades det att man rensar sin text från onödiga finlandismer och gammalmodiga ord, eftersom de kan upplevas som störande för förståelsen. Det är en skötesynd för oss historiker att vi smittas av språket i våra källor. Men det är också ett finlandssvenskt drag, som Sofia Mirjamsdotter nyligen uttryckte det, är finlandssvenskan full av gammelsvenska. Finlandismerna har ändå väckt en del positiva kommentarer på sista tiden bland rikssvenskar. Detta viftas bort av en del språkvårdare, som menar att toleransen för den gulliga finlandssvenskan är begränsad när det kommer till kritan.

Själv vill jag ändå gärna dra en lans för användningen av de gamla orden, som ofta är små ord, som emellertid eller huruvida. De är nämligen ord som inte numera får nya synonymer, utan språket blir helt enkelt utarmat om vi slutar använda dem. Först börjar de låta allt äldre, för att sedan slutligen bli obegripliga för läsaren. Då har språket blivit fattigare.

Till min glädje har jag noterat att de finlandssvenska språkvårdarnas pessimism kanske är överdriven, trots allt. Den svenska översättningen av Sofi Oksanens Puhdistus innehåller äkta finlandismer. Kanske den svenska förläggaren tolererar dem för att de ger språket en historisk östsvensk anstrykning. Min egen erfarenhet är ändå att mina faktatexter sanerats och rationaliserats med betydligt hårdare hand av finlandssvenska redaktörer än av svenska. Man rensar för säkerhets skull med minoritetsspråkvårdarens frenesi i vårt land. Jag tycker det är synd, att vi inte litar på att vårt språk kan bidra till det svenska språkets rikedom. Genom webben kan vi nu faktiskt bidra till att berika svenskan. Låt oss göra det, vara stolta över vår dialekt.