söndag 10 juni 2018

Omvärldsanalys

Under ett antal år skrev jag för eget bruk och en del nära kolleger allmänna omvärldsanalyser ett par gånger i året. Under senare år har jag ägnat mig åt att skriva mindre utredningar om olika aktuella teman för internt bruk om mer specifika ämnen. Det känns viktigt för mig att summera lite större utvecklingslinjer nu och då. Ekorrhjulsgaloppen skymmer lätt sikten och försvårar prioritering i små och stora frågor. Vanligen har jag läst in mig och gjort rätt extensiva kartläggningar, men nu tänkte jag göra en fattigmansversion på ren mutu.


På väg ner:

1. Sociala medier och appar. Den responsiva teknologin är så pass bra att jag hör till dem som inte bara önskar, utan tror på att appar är på väg bort i många sammanhang. Inte minst för att många appar är så usla. T ex iPhones podapp är ju så man kan gråta och också andra gör fullständigt underliga uppdateringar som försämrar tjänster och användbarhet. Svårare blir det däremot att bli av med alla eländes chat- och messangerappar. Dom har dessutom en viktig funktion, inte minst för de yngre, som inte jaksaa med stenålders grejer som facebook och e-post. Jag tror på utförsbacke för de stora sociala medierna, men fortsatt framgång för youtube och andra videotjänster samt för olika diskussions- och rekommendationsplattformar. Bloggar. Njah. Instagram tror jag folk orkar hålla på med lite till.

2. Bollockschain och o-luomuäly. Det föregående glåpet lanserades av den erfarne Martin Fenner på en konferens i vintras. Han arbetar för på riktigt hållbara lösningar inom webb och hör till oss som är lite kritiska till hypen kring blockkedjeteknologin. Det är lite samma där som i diskussionerna kring artificiell intelligens. Utom då förstås att det senare på riktigt kommer att effektivera datorer mycket på många områden. Men ingendera teknologin är allena saliggörande. Blockchain är dyrt och kanske vettigt inom vissa väldigt specifika användningsområden. Men artificiell intelligens måste alltid kombineras med mycket mera äkta intelligens för att det ska leda någon vart vettigt. Våra utgångsdata är så mycket mer erbarmliga än vad man kunde tro. Hypen börjar vara över för dessa två termer, då människor får en klarare bild av vad de verkligen duger till. Och vad de inte duger till (väldigt mycket).

3. Startups. Verkligheten börjar tyvärr hinna ikapp här. Det flesta går det illa för. De få det går bra för blir uppköpta. Nån kanske gör om, men inte alla. Förhoppningsvis leder detta ändå till att man i Finland skulle korrigera företagens R&D som redan en tid varit rent katastrofalt dåligt finansierade, vilket blivit ännu värre av nedskärningarna i den offentliga grundforskningen. Vi har inte råd att hålla på så här. Vår forskning riskerar bli alldeles för smal (=sårbar). Innovationer måste komma också från de större företagen, där man måste låta folk forska fritt med tillräckliga resurser. Vi måste utveckla existerande strukturer mer än omorganisera eller börja om och om och om.



På väg upp:

4. MyData och GDPR. Den nya dataskyddslagstiftningen kommer att ha stor inverkan på hur användarvillkor ser ut och hur man kan hantera sin information och sina rättigheter. Utvecklingen under den sista tiden har inneburit att det finns en växande efterfrågan på hyggliga tjänster som är klara och tydliga med sina budskap (bara vi blir av med det olidliga, onödiga kexklickandet!). Att nån använder cookies är inte alls lika intressant eller relevant som det hur de används. Allmänhetens uppvaknande leder troligen till bättre regler och system. Vi behöver CreativeCommons-enkla metoder och de är på kommande. Håll ögonen på MyData.

5. Open access och öppen forskning. Vi är nu inte så långt ifrån att öppenhet blir norm då persondata tillåter. Allt annat börjar låta allt mera stenålders och konstigt. Forskning baserad på data börjar vara av den kalibern att den inte går att förbise. Tidskrifter och granskare lär sig fråga efter data inom allt flera områden. Också länkad data och semantisk interoperabilitet börjar i och med detta blir riktigt relevanta. Det som nu gäller är att vara på sin vakt: vad gör Microsoft (köper Github), vad gör Elsevier (försöker lirka in sig och få monopol också på forskningsinformationen) ... ? Det gäller att följa med och inte vara blåögd. Själv är jag ändå ganska optimistisk. Trycket på att bete sig för att klara konkurrensen är stort. Är man inte hygglig, får man sota för det. Fråga EA. Så ser framtidens marknader ut ... Konsumenternas hämnd kan vara gruvlig. Risken finns att Elsevier inte fattar, men då flyger de ut. De har dessutom satsat för mycket på att metriken är framtiden, misstänker jag. Min aning är att mätningsivern är övergående. Forskarna däremot har ett starkt behov att legitimera sig i takt med att förtroendet för dem minskar. Transparensen blir allt viktigare på många sätt. Om det sedan hjälper situationen är en annan sak.

lördag 2 juni 2018

Seminarievecka

Den gångna veckan hade verkligen samlat på sig seminarier av olika slag. Jag hann knappt med något rutin- eller utvecklingsarbete, men hade desto mer givande diskussioner på olika håll.

Unifi



På måndagen ägde ett för den finska forskningssektorn viktigt seminarium rum, då universitetsrektorerna och UNIFI publicerade sitt handlingsprogram för öppen forskning. Tyvärr hann jag inte närvara, men gläder mig åt den viktiga roll som tilldelas CSC och också att den syn på forskningsdatahantering vi presenterat kan återfinnas i programmet. På sätt och vis är det en ny domän som växer fram här och det är fint både att CSC axlar ett nationellt ansvar och att det förväntas av oss. Jag uppfattar att vi har mycket kunnande och internationella kontakter att bidra med.

ORCID i Finland


På tisdagen var det dags för ORCID Nordics 2018. Bara namnet på seminariet var så bra att det borde få  pris. Där hade jag nöjet att kommentera keynoten om Freya, ett mycket intressant och viktigt projekt kring att länka data om forskning (forskare, dataset, forskningsprojekt, publikationer, finansieringinformation osv.). Jag kunde ju förstås inte hålla mig från att läsa lite ur Eddan för publiken.


På onsdagen hade vi nöjet att hålla det första större infotillfället om de förnyade tjänsterna som Undervisnings- och kulturministeriet har beställt för forskningsdatahantering. Själv är jag ju ansvarig för forskningsdatakatalogen och dess sökgränssnitt (en mycket opålitlig testversion finns redan). Jag är själv mycket ivrig på att få gå i produktion, trots att vi nog ännu har en del utmaningar på grund av att det vi gör är en helt ny och mycket komplex helhet. Men vi är på mycket god väg och det kommer att bli väldigt bra, tror jag.

YTI-projektet


På torsdagen var det äntligen dags för att fundera på hur man borde gå vidare gällande beständiga identifierare på nationell nivå. Vi gjorde ju i höstas en utredning om saken och nu satte vi oss ner på finansministeriet och diskuterade saken. Dels handlar det om att åstadkomma en integrering av identifierarna och policy kring dem som en del av den allmänna offentliga informationsförvaltningen, dels om att positionera sig i förhållande till internationella aktörer och organ. Diskussionen var mycket bra. Detta är ju en helt essentiell del av hela förvaltningens digitalisering. Både effektivitet och medborgarnas rättssäkerhet kräver att vi har ordning, att all information kan identifieras och spåras entydigt.

DHH18



På fredagen fick vi ta del av årets digihum-höjdpunkt Digital Humanities Hackathon (ja, även om konferenser etc är fina och intressanta går nog inget upp mot detta otroligt spännande koncept där ny kunskap och insikter föds så det bara gnistrar om det både på individuell och vetenskaplig nivå). Samtliga arbeten var intressanta och innebar alldeles riktiga resultat inom både teknologi och, vad som är viktigt, också inom själva forskningsdomänerna. Kanske allra roligast att se var Tuomas Heikkiläs entusiasm över de omvälvande resultaten i arbetet med legenden om mordet på biskop Henrik (bara projektets tweets var ju fina, men bloggar och artiklar är på kommande). Helt otroligt var också arbetet med förläggarna i London. Man hade ju banne mig gjort både extensiv forskning och direkt prisvärd visualisering på de åtta dagarna hacket varade.  Jag hoppas verkligen teamet lägger ut sina resultat på webben! Alla grupper hade gjort ett bra arbete. Många allmänt intressanta frågor lyftes fram under slutdiskussionerna. Jag hade också många bra meningsutbyten med forskarna kring forskningsdata och infrastrukturer. Full av idéer och samtidigt uppmuntrad om att vi varit på rätt väg inom CSC kan jag nu fortsätta att försöka bena ut dessa frågor under sommaren.

söndag 27 maj 2018

Humanistens frihet och kunnande


Leonid Pasternak, 1893. Wikimedia Commons.



I mina studier i historia ingick Krig och fred som tentamenslitteratur. Klinge, som var vår professor, gav inte mycket för teori och metoderna handlade om kritiskt tänkande i allmänhet. Fast det där är inte heller riktigt sant. Det var ju klart att man skulle känna till historiefilosofi och -teori, men det var ju inte det man skulle tala och skriva om. Som Klinges elev har jag också, liksom mina mer framgångsrika och disciplintrogna studiekamrater, alltid fokuserat på textens och skrivandets kvalitet och läsbarheten överlag. Jag själv valde envetet att ge ut mina vetenskapliga böcker på kommersiella förlag, trots att jag var tvungen att pruta på formalia. Det var viktigt att nå ut, att skriva begripligt och läsligt och för allmänheten.

Jag upplever att man fortfarande, snart två decennier efter att Klinge gick i pension, satsar på skrivandet på hissan. En essäkurs ingår i kursfordringarna och historiekultur och -bruk är viktiga delar av studierna.  På webben presenteras studierna så här: "I dina studier i kandidatprogrammet i historia sätter du dig in i olika teman och epoker, historieforskningens metoder och historieforskningens historia. Förmågan att skilja det väsentliga från det oväsentliga och att förstå företeelser och samband är viktiga mål för studierna i historia. Under studierna utvecklar du din förmåga att göra slutledningar, lär dig att granska världen och samhället kreativt och lär dig att tillämpa dina kunskaper kritiskt." Sara Cederbergs kritik i dagen Hbl känns för mig samtidigt både relevant och delvis  orättvis.

Det är viktigt att man granskar och reflekterar över syfte och metoder inom historieforskning och -pedagogik. Jag hoppas också att Cederbergs inlägg leder till en fortsatt debatt. Ständig självrannsakan är viktig inom det akademiska. Och det är viktigare än någonsin att lyfta fram dessa frågor, när prestationspressen är så hård, att man inte längre kan, som under Klinges era, lita på att studenterna själva i sinom tid letar reda på och tar sig tid att läsa extensivt på egenhand kring ämnen som intresserar dem. Själv tycker jag ofta just svenska artiklar i historia fortfarande slaviskt följer den grundstruktur man lär sig på proseminarienivå. Till och med doktorsavhandlingar lider av notorisk diskrepans mellan ett lösrykt teorikapitel och empiriska studier utan synbar koppling. Det handlar om en modell, en grundstruktur, som man förvisso måste lära sig för att sedan gå vidare, liksom inom såväl konst som etikett: Du bör kunna reglerna och hantverket för att sedan kunna göra upp med arvet på ett trovärdigt sätt, bryta regler, vara kreativ och ändå göra ett gediget arbete. I slutändan är målsättningen en integrerad text, där man inte i onödan opererar med teoretiska begrepp. Det var förresten inte bara Klinge som inpräntade detta i oss. Det var många andra också, Henrik Stenius och Rainer Knapas, till exempel.

Vad som egentligen behövs är tid. Tid att mogna, tid att tänka, tid att diskutera. Tid att skriva om och om. Detta finns det beklagligt lite förståelse för idag på många håll. Studier i humaniora är trots allt lite som barnuppfostran. Det är inte så stor skillnad exakt vad som sägs eller vilka regler som gäller. Det är sättet att vara tillsammans, att se och höra varandra, att respektera varandra och att handleda, stöda och peka på vad som är viktigt som är avgörande för utgången. Dialog, kommunikation och ett gemensamt, idogt kunskapsbygge.

fredag 18 maj 2018

Hänvisningar i Tammerfors

Denna soliga fredag tillbringade jag i Hervanta på seminarium om att hänvisa till forskningsdata. Programmet var, inte oväntat, mycket bra. Jag insåg också igen hur mycket jag har att berätta, hur spännande saker vi håller på med då vi förnyar Undervisnings- och kulturministeriets tjänster för öppen forskning. I sommar tar vi i bruk inte bara nya gränssnitt för söktjänsten Etsin och datalagringstjänsten IDA utan också en sofistikerad underliggande struktur med länkad data och långsiktigt bevarande för forskningsdata. Själv är jag involverad som ansvarig för den nya söktjänsten och för metadataresursen som fungerar som ett klister mellan alla de olika delarna av det som kommer att gå under den gemensamma etiketten Fairdata.

För att kunna hänvisa till de data som ligger som grund för forskning behövs information om datasetet och en beständig identifierare. Det kräver lite jobb och besvär. Men snart kommer man nog inte att ta forskning som inte kan visa sin data på allvar längre. Därför är det lite oroande att jag haft återkommande svårigheter att ens få se data vid peer review av artiklar. Både forskare och tidskrifter behöver lära sig det självklara med att hänvisa till källor ordentligt, trots att de är digitala. Alla förlorar ju på om man slarvar här, inte minst forskarna själva.

Creative Commons License
This work (part) by Heidi Laine is licensed under
a Creative Commons Attribution 4.0 International License. 


Det var väldigt nyttig och intressant att få träffa och tala med det trettiotal sakkunniga från olika högskolor och universitet. Det framkom igen många viktiga saker. Vilket ju inte längre är en överraskning. Till väldigt stora delar handlar det om kommunikation. Som någon av de närvarande informatikerna sade: det hade tagit den två timmar att diskutera med en forskningsgrupp innan man ens var överens om vad man diskuterade. Så där är det. Tala, lyssna, tala, lyssna, tala och lite skriva. Och så måste man ofta rita en aning också.

Efter att ha flyttat hela förra veckoslutet börjar jag vara mogen för lite vila nu. Slutspurten med implementeringen av de nya tjänsterna fortsätter genast på måndagen. Men jag skattar mig lycklig, som får jobba med ett gäng som får mig att känna att jag är mugglare.


söndag 6 maj 2018

Ru tog sig an J.L.

I går var jag på vernissage i Runebergshemmet. Småkusin Ru har gjort en fantastiskt fin utställning med karaktärer ur Fänrik Ståls sägner. De är dels de bekanta, sirliga och blixtrande insekterna, dels fåglar med ett nytt med större ytor och mer klarhet talande runt formspråk. Lotta Svärd, Soldatgossen, den fantastiska läkarstorken Bjerkén och den suveränt fyndigt förverkligade Sven Dufva 2.0 och de andra har ändå den för Ru typiska humorn och precisionen i utförandet. I och med att de ofta också är bruksföremål, blir dimensionerna ännu flera. Envist och troget underbara Ru.

Tyvärr hittar jag inga bilder som gör rättvisa åt de nya arbetena. Så det är nu bara så, att alla måste titta in i Borgå i sommar på egna trötta tår. Glöm inte det.



I juni blommar Fredrikas rosor i trädgården i Borgå.

lördag 28 april 2018

Säga vad man säga vill


Lapset lumisateessa. Teuvo Kanerva, Museiverket


Det diskuteras vilt kring yttrandefrihet just nu. I Storbritannien rasar fortfarande en debatten om hunden med nazihälsningen (som ju inte är problemet, utan kommandot och malplacerad kommunikation). Det handlar om viktiga frågor och debatterna måste ju tas eftersom gränserna inte är absoluta och eviga. Världen ändras, tiderna ändras, språket och kulturen ändras. Yttrandefriheten är viktig.

Diskussioner har förts också i Finland, där man beslöt att flytta ett barnprogram som innehåller minst en rasistisk stereotyp till arkivet efter tittarrespons från samer, som i dag (äntligen) har en plattform i twitter. Givetvis skriver MTV om "storm på sociala medier" som orsak till åtgärden (ergo PC-maffian). Men vad jag kan förstå har stormen närmast kommit efter beslutet. Av förorättade, kränkta vita män som tydligen har svårigheter att titta på sina favoritbarnprogram över webben. Den här kränktheten är direkt underhållande, eftersom man samtidigt fördömer andra människors rätt att uttrycka sina sårade känslor. Nu var det ju då dessutom inte i yle-fallet ens frågan om att kränka, tycker åtminstone inte jag, utan om att barnprogram inte borde rida på och sprida etniska stereotyper. Eller andra stereotyper heller för den delen. Just för att de är riktade till barn.

Rätten att säga vad man vill, men också samtidigt inse att man måste ta konsekvenserna av det man säger,  är ju det yttrandefrihet handlar om. Att uppvigla till våld brukar nu ändå inte anses acceptabelt ens av lagen och därför tenderar jag att hålla med de brittiska domarna. Ändå tycker jag också att det är bra att det kommer en stark kritisk reaktion från prominenta personer inom kulturfältet. Man måste vara på sin vakt när staten stiger fram med åtgärder som begränsar yttrandefriheten och dialogen måste pågå hela tiden. Men dialog är ingenting ytterlighetsrörelser gillar, eller ens vill förstå. Därför är  tyvärr också MTV:s rapportering oförstående för vad som hände innan Yle flyttade programmet. Det kallas nämligen dialog och att försöka förstå varandra och komma varandra till mötes. Lägre nyhetsvärde helt klart.

Helt galet tyckte jag också resonemanget blev igår i radio då Joonas Konstig refererade Jordan Peterson. Man kan inte kämpa för individens rätt att bemötas som individ och mot autoritarism med någon sorts naivt trick att förneka kulturella  och sociala strukturer och dessutom stämpla allt annat som marxism. Också här är det bra att det finns kritisk diskussion, men nog är det alltför ofta halmgubbar man ger sig på, då man ger sig på dem som vill stöda andra som är i underläge eller då man vägrar ge otrevliga typer en plattform att framföra sina destruktiva åsikter. Något säger mig dessutom att de här människorna nog tycker det är helt okej att polisen gör husrannsakan som är på gränsen till att hota pressfriheten och källskyddet.

"Ja, det här är ju inte längre det land jag känner som mitt", twittrar upprörda människor som är uppröra över att någon annan blivit upprörd över något annat än de själva blir upprörda över. De tänker väl att allt borde vara som under förra seklet.  Men så är det nu inte.

Och tacka julgubben eller nån för det. All heder åt gångna tider, men vårt land förändras och utvecklas. Som också de britter som varit kritiska till domen i nazihundsfallet sagt: det är den som blir upprörd som ska väja. Men vi har alla också ett ansvar för att hålla dialogen i gång och att ställa oss på de svagares sida i debatten, mot hat och en osund människosyn.



Makkarakauppias. Söderholm Märta, 1977.
Matkailun edistämiskeskuksen kuvakokoelma.
Museovirasto.

torsdag 26 april 2018

Materialisering av högre graden



Forststuderande lär tillbringa sin första sommar
i Hyytiälä som initiationsrit sedan typ ett sekel.


Jag hade ju egentligen inte insett att det faktiskt var precis här man för några år sedan gjorde upptäckten hur träden spelar en intrikat roll i hur regn blir till. Jag hade ju hört att det var ett hett forskningsämne, hur rena gaser i luften ett tu två förvandlas till större molekyler, som sedan blir små nanopartiklar som vattenmolekyler fäster sig vid då de kondenseras. Som materia i tomma luften. Men jag hade inte ens plussat ett plus ett, att det hade något med våra berömda samarbetsparter på uni att göra. Eller att det var precis här, på ort och ställe i Hyytiälä, jag skulle få höra forskarna själva visa sina mojänger och berätta hur allt går till. Jag kom ju bara hit för att prata lite om forskningsdatahantering.

Det har varit helt otroligt intressant, för på plats finns folk från många forskningsstationer på olika håll av landet. Visste ni att det finns en på Själö? Och det är bara universitetens stationer. Också forskningsinstituten har ju egna stationer där man gör mätningar och utför experiment.

Hela skogen här är full av de mest fantasifulla instrument och mätarragemang. Datamängderna är svindlande, men möjliga att kombinera och jobba vidare med i och med att de samlas in på ett och samma område. Tidsserierna börjar delvis vara ansenliga. Högt bland trädkronorna vajar många innovativa, till synes simpla, men mycket kluriga sensorer. Och en del data kan man titta på nästan i realtid på webben. Så otroligt tufft.


Lite skakigt var det på 18 m.

söndag 22 april 2018

Från kapitation till dekapitation?


Utdelning av fattighjälp av apotekaren i Vasa kring 1900.
https://finna.fi/Record/musketti.M012:HK10000:2603



I Sverige använder man två olika index då man försöker beräkna utgifter för hälso- och sjukvård: dels använder Adjusted Clinical Groups (sjuklighet, ålder och kön), dels Care Need Index, som verkar vara en svensk grej där man beaktar sex olika variabler:


  • Ålder över 65 år och ensamstående
  • Utlandsfödd (Östeuropa, Asien, Afrika och Sydamerika)
  • Arbetslös eller i åtgärd 16–64 år
  • Ensamstående förälder med barn 17 år eller yngre
  • Person ett år eller äldre som flyttat in i området
  • Lågutbildad 25–64 år
  • Ålder yngre än fem år

I Finland har man också nu på allvar börjat diskutera ämnet i och med hälsovårdsreformen.  Själv upplever jag att här finns flera problem. Jag hittar ingen klar bild av vad man egentligen tänkt sig, snarast verkar det som någon variant av ACG. Man har tydligen föreslagit att man kunde använda sig av THL:s behovskalkyler som alltså verkar basera sig på förverkligade kostnader. Befolkningens hälsa är ju en annan sak än hur effektivt sjukvården är organiserad. Dessutom är det faktum att insamlingen av dylika uppgifter är långt ifrån så pålitlig och noggrann som man kunde tro och önska sig. Det finns inte riktigt någon garanti för att redovisningen fungerar exakt lika inom olika enheter och distrikt. Hur kan man egentligen skilja på hur sjuka invånarna är och hur effektiv sjukvården är? Till saken hör att man i längden alltid påverkar utvecklingen genom vilka variabler man mäter. Mäter man pengar så kommer vi i all evighet att bara diskutera pengar. Borde man eventuellt överväga att ta in några parametrar som handlar om välmående? Också en sjuk person kan må bättre eller sämre, så länge hon lever.

Det större problemet är just detta, att man inte riktigt tagit de etiska diskussionen. Enligt den nya persondatalagen ska människor ha tillgång till information som berör dem. Att man samtidigt tillmäter vare människa ett ekonomiskt "värde" som inte är lika för alla människor, och samtidigt säger att man egentligen inte gör det, är inte riktigt hållbart. Även om intentionen är god, öppnar vi en Pandoras ask med att sätta dylika prislappar på folk. Det är inget annat än fattigauktioner i modern tappning.

Det är ett faktum att sjukvård är dyrt och att vi kostar samhället olika beroende på både slump och ibland egna val (idrott, rökning, försäkring ... det finns tusen olika större och mindre och mer eller mindre frivilliga val som påverkar notan för samhället). Men att gå ut och klassificera folk enligt var de är födda eller deras socioekonomiska status är problematiskt. Hur långt ifrån är vi valkampanjer där man börjar odla "vi och de"-retorik utgående från just detta? Det är alltså, enligt min mening, inte riktigt möjligt att vara både rättvis och transparent. Vi måste därför se på sjuk- och hälsovården och dess kostnader som en helhet som inte knyts till individer och deras olika klassificeringar. Statistiskt kan det fungera, men det blir svårt om inte omöjligt att frikoppla statistiken från praktiken. Och praktiken handlar alltid om individuella människor.

söndag 15 april 2018

Omgiven av genier

Kom att läsa den populärpsykologiska guiden Omgiven av idioter, som jag fått i gåva av min man. Han vet hur jag, som en ganska stark och otålig personlighet med röda koleriska och gula sangviniska drag som de definieras i boken, ofta frustar av otålighet då saker inte går framåt tillräckligt snabbt dit jag vill och resultaten låter vänta på sig. Boken innehåller inte för mig just något nytt, men det är ju alltid ett redskap för självrannsakan, att ta till grovhuggna stereotyper som den här modellen opererar med. För människor som inte är vana att reflektera och analysera människor och relationer, eller helt enkelt bara idka empati och känna efter, kan det säkert vara nyttig läsning. Och det hjälper en snabbrörlig person att påminnas om hur obekväma många är med förändring och risker.

I sig är det för mig alldeles solklart att det behövs människor med olika personlighetsdrag i en grupp för att saker ska ha någon förutsättning att lyckas. Det hjälper mig också att tänka att någon annan kan tycka att det är helt roligt att arbeta systematiskt och noggrant med detaljer, trots att jag själv varken gillar det eller är särskilt bra på det. Jag kan om jag måste, men absolut helst inte i längre sjok. Och jag är fullständigt medveten om att det kan anses vara fruktansvärt irriterande att jag viftar bort saker som irrelevanta, och alltid återkommer till stora principiella frågor. Jag ha en stark tendens att ifrågasätta om man håller på med "rätt" saker och jag drar mig inte för att fråga det högt. Senior Complicator brukar jag kalla mig. Ibland är det riktigt tungt och känns otacksamt. Jag drivs ändå av en övertygelse om att det är viktigt att regelbundet stämma av det man håller på med mot den stora bilden, mot målsättningarna och strategin. Ibland känns tidpunkten och omständigheterna för det aldrig rätt, utan jag upplever mig själv bara som besvärlig. Ändå måste jag göra det, för jag måste veta vart vi är på väg. För mig är det mycket viktigt.

Samtidigt är jag alltså djupt tacksam och uppskattar otroligt att få arbeta med människor som är annorlunda än jag. Jag kan bara hoppas att jag inte är för jobbig. Till saken hör att jag genuint upplever att jag är omgiven av genier. Mina kolleger, mina vänner och min familj. De är alla guld värda just för att de är precis sådana som de är. På jobbet får jag inte sällan medge att jag inte fattar just något och måste anstränga mig så skallen spricker för att hänga med.

Efter några decennier i arbetslivet har jag ju sett ett och annat. När saker ibland går galet beror det oftast på brister i system. Ibland är det bara fel människa som råkar vara på fel plats: beslut borde fattas av sådana som inte tycker om det, människor som gillar att arbeta systematiskt och noggrant tvingas att jobba med ohanterliga informationsflöden och komplexa frågor under tidspress eller en slarver som jag tvingas peta i evigheter med detaljer. Då uppstår ju frustration, det blir sämre resultat och man förspiller resurser. I viss mån måste ju alla kunna anpassa sig, åtminstone tillfälligt. Man klarar sig knappast hela livet utan att göra sådant man inte tycker om eller är bra på. Men i det långa loppet behövs rätt personer på rätt plats. Och alla behövs, det vill jag tro, bara man hittar sin egen roll och styrka. Så egentligen handlar det ju bara om en så enkel grundläggande sak som att respektera, förstå och uppskatta varandra på riktigt. Att få leva och jobba i sammanhang där så är, är underbart.




söndag 8 april 2018

Forskningsetik för en digital era

Kursförberedelserna får mig faktiskt att ta mig i kragen och samla mina tankar på ett mycket nyttigt sätt. Förutom att ha försökt bena ut maskininlärningens hemligheter har jag således den gångna veckan också för mig själv dryftat etiska och juridiska frågor i samband med digital humaniora. Och det är inte litet det, med den nya dataskyddsförordningen, vars konsekvenser hotar bli närmast absurda.

Ibland undrar man varför oviljan att förstå en så viktig verksamhet som historisk forskning ter sig så stor i ett land där man under förra året kunde konstatera att Historien för vårt lilla land verkar vara heligare och viktigare än något annat. Hur kan man sedan inte prioritera det högt, att vår lagstiftning stöder och beaktar de verksamheter, som är förutsättningen för en fri och grundlig historisk forskning i Finland? Läget verkar mycket oklart. Senaste ryktena gör gällande att dataskyddsmyndigheterna hotar bli en allmän instans för förhandscensur för det vetenskapliga samfundet då det gäller nya delar av forskningen. Det hela verkar både virrigt och verklighetsfrånvänt. Jag hoppas våra riksdagsmän håller siktet på bollen, så att saker kan fungera bättre och inte sämre i framtiden. Att försöka följa hela lagberedningen ens på ett ytligt plan har varit en verklig utmaning. Jag har ändå en viss naiv tilltro till att man kan beakta förordningens anda, som jag uppfattar handlar om transparens och kontroll för individen, men också om vikten av allmännytta och ökad kunskap och stärkt kultur.

Nå väl, ett minst sagt intressant fall har man ju fått tack vare den skandalösa Cambridge Analytica-affären. Rättmätigt har väl största delen av ilskan riktat sig mot Facebook, som inte verkar ha koll på vad folk sysslar med. Samtidigt är det oetiska förfarandet av forskare en potentiell katastrof. Just nu behöver vi mer än någonsin grundlig akademisk forskning om sociala medier, och hur människor beter sig där och varför. Det är inte något vi kan överlämna åt zuckerbergare, frågan är alldeles för viktig och den bör utredas med hjälp av oberoende, öppen akademisk forskning. Här har jag minsann ett ämne för diskussion med mina studenter också. Det ska vi diskutera vid sidan av Open Access och God vetenskaplig praxis och lite annat smått och gott.

måndag 2 april 2018

Vid universitetskatedern

Mitt i årets undervisning sitter jag som vanligt och funderar på föreläsandet som pedagogisk metod. I år heter kursen Kulturens digitala dimensioner. Gruppen är minimal, men det är roligt att studerandena denna gång är litet längre hunna, så de kan reflektera över forskningsrelaterade frågor.

Jag har i år omarbetat kursen en hel del. Dels har jag uppdaterat innehållet med mera videomaterial i förhållande till text, dels har jag tagit in en mera information om digitala metoder. Fortfarande blir ämnet mycket brett, då jag försöker avhandla både teknologi, historia och digital forskning ur olika perspektiv. Frågor om arkivbildning, källkritik och etik blandas glatt med olika lösningar för hur man kan hantera betydelse då man arbetar med data. Det blir både filosofiskt och ganska tekniskt ibland. Även om jag inte förväntar mig att studenterna ska kunna redogöra för detaljerna i länkad data eller neurala nätverk, vill jag att de ska känna att de kan greppa vad det handlar om och vilka teknologier kan komma till pass i hurdana lägen. Och vilka eventuella vetenskapliga problem man bör kunna beakta. Det är viktigt att kunna förhålla sig realistiskt till olika metoder och all världens hype, samtidigt som det finns spännande möjligheter. Det finns så mycket det lönar sig att vara medveten om idag, som människor kanske inte har tänkt på.

Jag har också försökt hitta utmaningar i form av övningar som stöder inlärningen. Som vanligt avläggs ingen tent, utan uppgifter främst i form av blogginlägg under kursens gång. Mycket upplever jag ändå att jag behöver förklara. Katederundervisningen står fortfarande löjligt lågt i kurs. Det är ju klart att man genom att skapa interaktion och engagera studerande i uppgifter som inspirerar till att söka information och lösa problem kan förbättra inlärningsresultaten. Men jag anser fortfarande att det finns ett visst värde i de traditionella undervisningsmetoderna vid universiteten, drag som gör att de är särskilt lämpliga just för universitetsundervisning.

1) Det djupa tänkandet.

För att kunna orientera sig bland vetenskaplig information behöver man känna till både paradigm och epistemologi. Universitetsstudier handlar till stora delar om att lära sig att tänka ordentligt. Det innebär att man måste kunna ta in stora och komplicerade resonemang. Det betyder både 90 minuters föreläsningar, omfattande kurser och tjocka böcker eller mängder av artiklar om samma ämne. Det handlar om stora helheter; argumentation, intellektuellt dissekerande och analyserande av så väl begrepp som teoribyggen. Det är helt enkelt inte saker som man lär sig (endast) genom fallstudier och egna erfarenheter. Roliga övningar och diskussioner om egen anekdotisk kunskap tar en inte längre än att visa enskilda poänger. Det behövs att någon ritar den stora bilden, förklarar sammanhangen och hur allt hänger ihop, rent vetenskapligt. Hur den vetenskapliga kunskapen är uppbyggd. Detta lär man sig effektivast genom katederundervisning, men det är möjligt att uppnå också genom extensiv läsning. Och då menar jag både mycket extensiv och intensiv läsning. Helst behövs förstås både läsning och föreläsning.

2) Skapandet av ny kunskap.

Man behöver kunna praktisera kritiskt tänkande självständigt. Det kräver att man kan inte bara kan analysera saker, utan också kan formulera och uttrycka kunskap. Det lär man sig genom att skriva och diskutera, argumentera, om och om igen. Det lär man sig vid seminarierna.


Så jag försöker att inte ha alltför dåligt samvete då jag plågar studenterna med långa haranger. Som inledningen om datorns historia, där jag samtidigt försökte få in information om grundprinciperna för hur datorn fungerar. Särskilt rolig tyckte jag videon med Claude Shannon och hans artificiella intelligens var. Den råkade jag hitta när jag förberedde kursen. Vi snackar alltså 1950-tal!


måndag 26 mars 2018

Megadata




Under de senaste tio dagarna har jag hört både att det är fullständigt omöjligt att forskare själva skulle klara av dokumentera sina data och att det är en usel idé att utbildad personal gör det för deras del. Båda var experter i världsklass. Ibland drabbas jag följaktligen av en viss förtvivlan inför uppdraget att bevara data, att skapa system och lättanvända tjänster som möjliggör att fungerande digitala resurser kan bli till och bevaras för eftervärlden.

Å andra sidan: vi har kommit alldeles otroligt långt på tio år och Finland ligger verkligen inte illa till internationellt sett. Medvetenheten är stor i forskningsorganisationerna och bland finansiärerna. Vår infrastruktur är mycket bra och vi har starka nätverk på alla sätt. Och jag får jobba tillsammans med experter av en helt superb klass för att ta fram lösningar.

Och varje år har jag dessutom nöjet att utbilda en handfull humanister i digitala frågor under en kort men intensiv kurs. Vi diskuterar hur man borde bevara material, vad man borde bevara, hur man kan använda det, hur man idkar källkritik. Det är alltid inspirerande och jag tror och hoppas att de bär med sig, vidare, åtminstone en del medvetenhet om den komplexa problematiken digitaliseringen också hämtar med sig.

Jag tror ju på att allt går att lösa, men det kräver tid och resurser. Och samarbete. Även om varken en forskare eller en databibliotekarie ensam kan skapa perfekt metadata, så kan de göra det tillsammans.

onsdag 21 mars 2018

Nää!!?? Omöjligt!?

Det är länge sedan jag stött på en så uppriktig och fullständig bestörtning som igår då vi (tre historiker som sysslar med forskningskommunikation på metanivå) besökte naturvetare och diskuterade frågor om vetenskaplig etik och merit. Eller kommunikation och hänvisningar. Kalla det integritet.

Bestörtningen härrörde sig från upplysningen om att man inom humaniora ofta uppger författarna för ett verk i alfabetisk ordning. Men vad, hur, varför i alla världen, hur vet man då ....?

Vad innebär det att vara upphovsman och varför är det så viktigt att veta vem som gjort vad? Till en viss del beror det förstås på det helt sjukliga kvanitativa mätandet som forskare idag är offer för, men det handlar också om just integritet, om att vara transparent gällande ursprunget för vetenskapliga påståenden.

Problemen med upphov och tillskrivandet av merit blir ofta akuta i mångdisciplinära arbeten, där man (för sent) inser att man har helt olika förväntningar och sätt att ge vetenskapligt erkännande. Därför har man också nu utarbetat goda råd kring saken (på kommande på svenska och engelska). Den viktigaste vägledningen är att vara explicit kring dessa frågor, redan före man ens sätter igång, när hela forskningsprojektet bara är en glimt i PI's öga. Och att vara explicit hela vägen. Det är det bästa sättet att undvika otrevliga överraskningar. Eftersom livet är fullt av oväntade händelser är det bättre att tänka efter före.



söndag 18 mars 2018

Universiteten menar allvar med öppen forskning

I veckan ordnade Unifi ett seminarium om öppen forskning och vetenskap. Det var både föreläsningar och diskussioner.  Avsikten är att universiteten ska sätta igång med en konkret plan för att implementera öppenhet. Också tanken på ett Finnish Open Science Cloud dök upp. Det var fint att se hur aktivt deltagandet var.

Själv deltog jag i workshopen som behandlade infrastrukturer och det var slående att se hur diskussionen ständigt gled in på frågan om hur man överhuvudtaget ska genomdriva god praxis kring förvaltandet och hanteringen av forskningsdata. Det är nog så fint att det planeras stora infrastrukturer men om majoriteten av forskningsdata i verkligheten består av relativt små och arbetskrävande helheter (som inte sällan seglar för sig själv någonstans i forskarnas exceltabeller på deras bärbara datorer) är det inte någon automatik i att forskningsdata blir FAIR data bara för att man har internationell eller nationell infrastruktur. Det allra mest kritiska skedet finns närmast forskaren, vid datas tillblivelse, planering och hantering alldeles i början av livscykeln. Och ingenting kommer att hamna i några moln om det inte finns folk som planerar, stöder, dokumenterar ... Så det är kanske min allra största önskan, att organisationer och finansiärer verkligen sätter resurser på att erbjuda stödtjänster och se till att det finns tillräckligt med tid och resurser för att utveckla kompetenser och erfarenheter med kolleger när och fjärran.

Det finns mycket kompetens, visioner och god vilja. Det var jätteroligt att se och jag blev riktigt på gott humör av den drive som fanns. Och alltid, när man blir frustrerad, måste man påminna sig om att vi i Finland faktiskt har kommit rätt långt.

Edit: Hittade precis en diskussion om data infrastruktur, värd att fundera på.

söndag 11 mars 2018

Gustaf, Gustaf

Ett av Gustaf III:s största projekt var att skapa en svensk vitterhet och kultur. Hans passion för teater och opera var en viktig del av företaget. Som ambitiös skriftställare blev Johan Henrik Kellgren indragen i författandet av först moderna klassicistiska dramatiska texter, men sedan också svenska historiska texter för scen. Den viktigare av dem blev den lyriska tragedien Gustaf Wasa, som sedan blev ett libretto, "den svenska nationaloperan". Kungen var mycket aktiv i skrivarbetet, sannolikt stod han bakom mycket av berättelsen, som snarare än att redogöra för verkliga historiska händelser kring Stockholms blodbad och bildandet av Sverige, är en fantasiberättelse om den förste Gustaven, kungens idol och förebild. Det är en dröm om den hjälteroll han själv ville leva upp till. Man har också ansett att Armfelt som direktör för teatern och operan vad involverad i arbetet. Det finns ganska mycket forskning om denna mest berömda svenska opera, framförd otaliga gånger under seklernas gång med den ursprungliga musiken av Johann Gottlieb Naumann. Åtminstone vet jag ur min egen forskning att operan var enormt viktig för både Armfelt och Gustaf III; den är ett ständigt återkommande tema i Armfelts brev.


Denna vecka har en världssensation ägt rum i Helsingfors i och med ett uppförande av en annan tonsättning av librettot som varit försvunnet sedan två sekler (kan ses på Yle arenan). Och det är inte vilken tonsättare som helst, även om också han varit bortglömd nästan sedan sin död för tvåhundra år sedan. På sin tid var nämligen Leonard Koželuch minst lika berömd och ansedd både som pianist och kompositör som Mozart. Men till sin stora otur var hans liv inte lika dramatiskt och alla hans större verk har ansetts vara försvunna, men man har under de senaste åren återupptäckt en hel del av hans pianomusik och även några orkesterverk. Och så dök då Gustaf Wasa upp i ett arkiv i Prag, komponerad i början av 1800-talet. Det tog ett par år för Aapo Häkkinen et co. att sätta upp verket, med en alldeles otrolig besättning dessutom. Man får en bra bild av nivån på musiken av trailern, även om musiken längre in i operan blir mindre klassicistisk och mer robust och intressant. Men man hör också den mjuka tilltalande klangen, som förstärktes av dels barockorkesterns instrument och dels av körens och solisternas behagliga röster.





Att se på föreställningen var lite som att titta på gammal science fiction. Det fanns tre starkt närvarande tidsnivåer, men till skillnad från Star Trek anspelade man i själva uppsättningen även på samtiden med referenser till dagens Sverige och svenska varumärken. Jag tror ändå att den starka nationalismen i ursprungstexten från 1700-talet kan vara en överraskning för många. Men texten har  förutom politiska dimensioner också kungligt personliga aspekter, om man vill ägna sig åt att psykologisera lite. Historien är ju som ovan framkom en fantasihistoria om hjältekungen som lever upp till sin mors fruktansvärda krav och som i slutet försonas/förenas med henne. Jag slås också av tanken på det svåra äktenskapet med den danska prinsessan och danskarnas roll som fienden, som modern vägrar vika sig för och i slutet besegrar. Spänningen i kärleken mellan mor och son är kanske det mest centrala temat, de många starka, hjältemodiga kvinnorna ett annat.

Vad jag lite förundras över är hur det kommer sig att en bömisk kompositör, som trots den mellersta Gustavens företaganden, får för sig att tonsätta denna de två övriga Gustavernas berättelse. Men strunt i det. Jag är otroligt glad att jag fick uppleva denna uppsättning. Nu har orden "kungens opera" fått en ny innebörd för mig.


lördag 10 mars 2018

Digitalhumanistkonferensen i Helsingfors

... hann jag tyvärr inte delta i dess mera, men på fredagen var jag med på Tiedekulma. Temat "Open Science" börjar vara poppis inom åtminstone digital humaniora och Open Knowledge Finland ordnade workshops kring temat. Dessutom hölls poster slam och en del keynotes i Tiedekulma. Mot kvällen var där en intressant session om gaming och spelkultur. Jag hängde mest på CSC:s "dataklinik", men förde många för mig värdefulla diskussioner. På plats fanns ju många centrala personer och jag var särskilt glad över att SLS hade så stark representation. Man har verkligen har saker att visa upp, eftersom man hållit på länge och gjort synnerligen långsiktigt och högklassigt arbete. I världsklass, skulle jag våga påstå. Lite roligt var det att höra att Parland-projektet börjar vara klart för sin första publicering. Hade inte tänkt så mycket på hela saken på länge, men såg plötsligt farfar på en slide ...

Min farfar har inget med saken att göra egentligen.
Annat än att han är en av utgivarna till Henrys texter.

Jag hade nöjet att under dagen föra många för mig viktiga diskussioner om förvaltning av forskningsdata och om olika samarbeten. Det finns ett stort behov av att utveckla tjänster och system som kan stöda digital humaniora. Att tala om öppen forskning är nämligen inte helt enkelt eftersom humanister arbetar med material som både innehåller personuppgifter och kan vara föremål för upphovsrätt. Man ju redan på många andra områden ofta redan övergått till att tala om FAIR data, som är så öppen som möjligt men har nödvändiga begränsningar (pdf). Skillnaden är ansenlig och av stor betydelse för humanister. Problemet är att varken våra tekniska lösningar eller mognaden överlag är på den nivån att man rakt av kan börja diskutera i så tekniska lösningar som FAIR-principerna i förlängningen innebär.  Vi är absolut på väg dit, men det kräver mycket, inte minst av dem som erbjuder digitala material och tjänster för forskarna. Och massor av samarbete både oss informatiker emellan och med forskarna.


söndag 4 mars 2018

Lätthet och lättja

Edmund Burke (1729-1797)
James Northcote [Public domain], via Wikimedia Commons



Det har igen stormat lite kring radio. På Hbls insändarsidor har folk gett utlopp för irritation på Radio Vegas slarviga talspråk. Själv stör jag mig varken på dialekter eller talspråkligt uttal, men det jag retar mig på är utfyllnadsord. Det är något jag noterat efter att ha lyssnat mycket på podcaster, där i synnerhet britter med lätthet talar i långa, invecklade meningar och resonemang, som är helgjutna och koherenta, utan pauser eller svamlande. Att radiogäster förfaller till "liksom" (mitt eget problem), "dehäran" eller "ööö" i minst varannan mening (i finsk radio ofta "niinku") kan man ha ett visst överseende med. Men när proffsen inte lyckats arbeta bort dylika manér är det lite illa, och signalerar nog att man på radion inte satsar på saken.

En annan storm gäller Yle Puhe, som jag tror väldigt många uppfattat som en fristad från skvalmusiken som sköljer över oss från alla håll, jämnt och ständigt. Många har säkert som jag därför övergått till att lyssna på podcaster. Men Yle Puhe har liksom dagstidningen fungerat som en möjlighet att upptäcka något helt nytt tema och bekanta sig med ämnen och frågor man inte aktivt skulle komma sig för att sätta sig in i. Kanalens nya chef försvarar införandet av musiken helt öppet med att innehållet ska "lättas upp". Samtidigt leder detta, enligt honom, till att man kan göra högre kvalitet på sakinnehållet. Argumentationen här är lika dåligt underbygd som den var då man på svenska sidan ville öka på andelen flödesradio. Är det förresten någon som tyckt att det generellt varit dålig kvalitet på Yle Puhes program? Eller handlar det om att man måste utveckla och förnya bara för att kunna visa upp "resultat" i form av omorganisation?

Det är helt otroligt att man i detta land inte kan se och värdera saker som fungerar bra, eller ens ganska bra. Att man utan att blinka hela tiden är färdig att göra om vad som helst, alltså agera destruktivt och riva ner, för att man tror att det eventuellt, kanske finns ett sätt att göra saker på ett mer effektivt sätt. Bevisbördan ligger felaktigt ständigt hos dem som vill försvara status quo, om nu någon alls vågar göra det, och inte hos dem som stöka till.

Det var ju därför lite roligt att läsa Malte Perssons reflektioner över Edmund Burkes tänkande här om dagen. Jag tror vi kunde må bra av att omfatta tanken på inkrementell förbättring som ett seriöst alternativ (som förresten inte alls rimmar illa med hype-fenomen som agil utveckling, artificiell intelligens osv) i stället för denna eviga grundliga omorganisation av all verksamhet. Utvecklingen har blivit något av ett självändamål, medan den verkliga riktningen ter sig sekundär.

Nåväl, jag måste ju tillstå, att införandet av lite musik i några av programmen är just en liten förändring. Men åtminstone på twitter har lyssnarreaktionerna vad närmast mördande. Får se om jag själv i framtiden tar risken att ratta in Yle Puhe. Till den agila, moderna arbetsmetoden hör ju nämligen också re-iteration och utvärdering. Är lyssnarna missnöjda, betyder det att det man gjort inte är en förbättring. Varvid man, hör och häpna, bör ta ett steg tillbaka.

Och samma på sote.

lördag 3 mars 2018

Faster Birgitta

Hos faster Birgitta hängde det tavlor nästan från golv till tak. Vackra, vackra tavlor, av hennes egna och hennes pappas, Rabbe Enckells. Soffan, rottingstolarna och bordet med glasskiva. Doften. Prydnadsföremålen från vistelsen i Etiopien på 1950-talet. Den egensinniga och fantastiska, ständigt debatterande Herman. Och så Birgitta, alltid lika försynt och vänlig. Fast ibland kunde hon höja rösten, som när hon berättade om hur förskräckligt Herman skrämt upp henne med något tilltag. Faster Birgitta, alltid snäll och intresserad. Klok och bildad. Generös. När jag disputerade om flickors edukation gav hon mig sin morfars mors, Lina Elfvings, De l'éducation des Filles av Fénelon. Den lilla vackra boken är bland de viktigaste ägodelar jag har.

Det är nog många som saknar faster Birgitta, nu och ännu länge.


Fick-Fénelon. Lina Elfving kom att gifta sig med Walter Runeberg
och tillbringa många år i Italien, som också Birgitta älskade.





måndag 12 februari 2018

Oskrivna historier




Det var unga och tunga namn som idag under historiekommitténs seminarium presenterade idéer för att skriva Helsingfors historia 1863-1945. Nivån på presentationerna var faktiskt hög, på plats fanns Jyrki Paaskoski, Samu Nyström, Kati Katajisto, Aaro Sahari, Matti Hannikainen, Reetta Hänninen, Nuppu Koivisto, Eeva Kotioja, Katja Tikka, Marianne Vasara-Aaltonen, Anja Kervanto Nevanlinna och sist men inte minst kommitténs förra, långvariga ordförande Matti Klinge. Alla gav synpunkter på vad de tyckte borde ingå och det var ett fyrverkeri av iakttagelser och tankar. Trevligt var att många hade bemödat sig om att både förbereda sig väl genom att t ex gräva fram intressanta bildmaterial och att alla kunde föreläsa ledigt med ad hoc referenser till de andra talarna.


Längre ner i backen fanns förr
 Flaskfodret eller "Hôtel de Ruck[l]et", studentkrog på Fabiansg. 22.Signe Brander, 1907.



Seminariet hölls på Fabiansgatan 26, f.d. Kauppaopisto, byggt 1905-1907. 

Tiden som behandlades är en tid av enorma förändringar. Förutom att Helsingfors blev huvudstad i det självständiga Finland, växte staden tiofalt till invånarantalet och både på höjden och till ytan avsevärt. Dessutom bytte staden i praktiken språk, industrialiserades och genomlevde tre krig. Nationalismen och förbudslagen bidrog kanske till att de kulturella banden med kontinenten och storstäderna i Europa försvagades. Staden blev mer finsk på många sätt.

Hubers gjuteri på Repslagaregatan, Eric Sundström 1920. Stadsmuseet.


Det har forskats mycket, men när man ska skriva stadens Historia, ställs man ju inför många frågor. Det finns både massor av individer och deras öden, men det finns också de stora berättelserna om modernisering, urbanisering, inflyttning, utbildning, infrastruktur, stadsmiljöer, vardag, kommunalpolitik, kultur, rättsväsende och administration, sjöfart och ekonomisk utveckling.


Lydia, Hjördis och Thyra på Myntgatan på Skatudden en aprilförmiddag 1898. Museiverket.


Från att ha varit en stad dominerad av militär och universitetet blev det en storstad med en övervägande majoritet kvinnor, av vilka många också försörjde sig med lönearbete. Under denna tid organiserade sig kvinnorörelsen, den allmänna rösträtten kom till och kvinnorna fick tillträde till både högre utbildning och tjänster.



Helsingin Pukutehdas, 1924. Stadsmuseet.

Mycket är skrivet, men mycket finns ännu att skriva. Historien blir ju som tur aldrig färdig.

söndag 11 februari 2018

Maktens konstanter




Senast i dag läste jag i tidningen att mängden makt är konstant. Om man tar makt av en instans, och ger till en annan, så ökar den senares makt med samma mått som den andras minskat.

Principen har en mycket begränsad och teoretisk bärvidd. Makt- och demokratiutredningar som gjordes i Sverige, Danmark och Norge kring sekelskiftet och det finska forskningsprojektet ett decennium senare, sprang väl ur nationalstatens förändrade situation. I utredningarna och forskningen har man belyst inte bara demokratins och den politiska samhällsordningens maktstrukturer, utan även andra dimensioner såsom ekonomisk makt och kontroll över det offentliga, mediala rummet. I synnerhet det sista har förändrats ännu under de senaste åren på ett ganska radikalt sätt. Samtidigt som man kan fråga sig om tiden gått förbi dylika mastodontanalyser av typ förklara-hela-världen, kunde man kanske ändå tänka över om det skulle vara en idé att försöka sig på en samlande analys igen? De politiska partierna har inte hämtat sig från det drastiska fallet i medlemsantal och mediefältet lever också kraftigt. Vi har nu dessutom en regering som mycket aktivt försökt utöva makt genom att röra om hela det politiska systemet. Den politiska och ekonomiska makten och dess strukturer har blivit synliga på ett nytt sätt med en rätt aggressiv högerregering.

Makt handlar om att kunna kontrollera utveckling. Om att förhindra den eller styra den. Om att få saker gjorda. I den svenska maktutredningen fanns ett stråk av att alla aktörer upplevde att deras makt minskat, att det blivit svårare att genomdriva eller påverka saker. Det kan handla om att makten fördelats så att den blivit oöverskådlig eller att den är osynlig, dold. Att strukturerna blivit så komplexa att de bromsar allt eller att olika aktörer blockerar varandra.

Maktlöshet är en farlig sak. Naiv är jag, som säger att alla bör ha makt, inflytande över sitt eget liv och delaktighet i ett samhälle som är större än den närmaste kretsen meningsfränder. Det handlar om att vi inte som individer eller samhälle ska driva vart det råkar. Vi måste kunna ta ställning, ha en åsikt och tillsammans kunna påverka vartåt utvecklingen går. Det är inte ett nollsummespel utan det handlar om att ha strukturer som fungerar. Det är rätt viktigt om vi ska hantera klimatförändring och annan global utveckling som redan är i full gång. Det finns inget riktigt bra ord på svenska för inertia i det här sammanhanget. Tröghet är en risk som bäddar för ensidig maktutövning när förändringen blir oundviklig.

lördag 10 februari 2018

Infrastruktur schfrinfrastruktur

Under den gångna veckan har jag bidragit till två seminarier för superspecialister vad gäller forskningsdata och infrastrukturer. En gång i Stockholm och en gång i Helsingfors. Det har varit mycket bra diskussioner och vad som gör mig jätteglad är bland annat att vårt arbete med olika datatyper har tagits emot positivt. Vi har nämligen jobbat med frågan länge och väl och nu håller vi faktiskt på med de första implementeringen i den nationella infrastrukturen. Det känns fantastiskt. Efter att i flera månader också ha kämpat med beständiga identifierare både på ett teoretiskt och praktiskt plan känns det nu som att vi fått bekräftelse.

Trots att det är både tekniskt och abstrakt det hela mycket meningsfullt och den senaste veckans diskussioner gör att det till och med kan ha praktiska konsekvenser, som för utvecklingen åt ett bra håll. Jag känner mig otroligt privilegierad att få arbeta med ett team som klarar av att inte bara hänga med, utan också hela tiden vara både drivande och kreativa i sitt arbete och också tålmodigt förklara saker för mig när jag inte hänger med. Något lite kan man läsa i vår blogg på finska. Och fast allt är nytt, är det ändå exakt samma saker som jag har arbetat med och för i många,  många år. Ett decennium, faktiskt. Saker realiseras sakta men säkert.

måndag 5 februari 2018

Isflak och hundvalpar



Idag kinesade jag på Digitalhistorikernas Roadshow i Åbo. Jag valde att försöka hålla tyst och lyssna på dem som vet bättre. Aktiva, sakkunniga forskare, historiker berättade om digitala metoder och aktuell forskning. Inte illa, ska jag säga, mycket intressant. Min arbetsgivare CSC var med tillsammans med Språkbanken. Kollegan Tero Aalto presenterade hurdana intressanta saker man kan göra med Språkbankens material och verktyg (han hann förstås bara med en del, men jag tror det var både illustrativa och inspirerande exempel han gav).  Det är inte så många historiker som känner till hurdana tjänster vi erbjuder och vilka kompetenser vi har. Efteråt hade vi en lustig diskussion om hur vi på CSC ser på oss själva: vi faciliterar, erbjuder stöd och uppmuntrar hundvalpar att våga bege sig ut och simma mellan de trygga isflaksinstitutionerna på det stormande datahavet. Och isflaken är ingalunda smältande, utan avsikten är att få dem att växa samman, bygga broar. Allegorin var en minst sagt haltande sammanblandning av olika associationer och sinnebilder, men vi hade ganska roligt.  Kanske är roadshowen med sina workshoppar som den lilla bollhavspoolen i korridoren? I grunden handlar det ändå om att vi brinner för att hjälpa forskarna att göra nya spännande saker.

Ett tema som dök upp var igen hur svårt det är att arbeta med modernare digitala material. Det är svårt att hantera dem och ännu svårare att arkivera eller publicera dem. Historikernas insikter skulle dessutom verkligen behövas ännu mera då det gäller att välja hurdana material som borde bevaras för eftervärlden. Jag hoppas på upprop, manifest, artiklar, motioner, diskussioner och debatter där forskande humanister, vana vid källkritik och komplexa frågor kan säga sitt och lyfta fram viktiga frågor om urval och gallring. Också då det gäller administrativa material eller data från t ex naturvetenskaper. Man borde vara med och diskutera. Det är mycket i det långa perspektivet som en forskarutbildad historiker kan bidra med i diskussionen. Och det borde vara en bred och grundlig diskussion.





söndag 4 februari 2018

Risker med Open Access

Jag fick här om dagen en kommentar om hur Open Access är ett djävulens påfund för att beröva forskarna all dignitet (inte med de orden, men tanken var den). Ibland ser jag ju själv potentiella risker i Open Science-tanken med att folk utanför forskningen kanske inbillar sig att kvantitativt mätande är ett vettigt instrument för styrning. Ändå blir jag nervös när folk aktivt missförstår saker kring öppenhet. Som när en del blev rasande över förslaget att forskare skulle fråntas rätten att avstå från rätten att parallellpublicera sin forskning. Tanken att man inte skulle få "sälja" (utan ersättning förstås) sina artiklar till förläggare var tydligen kränkande för vissa. Var det svårt att hänga med i det föregående? Det visar bara hur galen hela den vetenskapliga kommunikationen blivit i och med digitaliseringen. Om en generation torde allt vara annorlunda. Bättre, tror jag, som optimist.

De flesta forskare jag har att göra med är ändå fullständigt fokuserade på att forska, göra rätt och bra  och de förstår utan vidare värdet av både sina data och av att dokumentera och publicera hela sin forskning. En annan sak är sedan att det faktiskt kräver mycket kompetens och resurser. Det finns alldeles förskräckligt rysliga historier om skurkaktiga förlag som utnyttjar forskarnas och systemets bristande kompetens. Det är viktigt att forskningsinstitutionerna kan stöda forskarna, utbilda dem och ge dem stöd då det gäller att hantera sina material och publicera dem. Ett bidrag är den nya direktiven för avtal om upphov som nyligen blev klara. Dessa borde ingå i grundkursen i samtliga ämnen på uni.

tisdag 30 januari 2018

Förkyld människa

Efter att ha kämpat mig genom valdagen (med en i och för sig synnerligen snabb och enkel rösträkning) fick jag ge vika för förkylningen och har nu, då jag inte orkat sova längre men inte heller orkat läsa, tittat på en del som webben haft att erbjuda. Sist och slutligen blev det hela en ganska intressant helhet, inte minst för att jag äntligen just påbörjat Hararis bok Sapiens. En fin dokumentär av Pär Fjällström om Hans Rosling höll dessutom just på att gå ut på SVT Play. Pricken, eller snarare arbusen, på i:et blev Yann Arthus-Bertrands film Human. Vad det innebär att vara människa på vår jord blev således en ytterligare huvudvärk för dagen.

Bahawalpur, Punjab, Indien.
©Human. Goodplanet Foundation.

Harari anser ju att samlar-jägaren var en lycklig och välmående människa, som sedan gick i jordbruksfällan. Vi blev visserligen flera, men mycket mer utsatta. Arbetsmängden som krävs för överlevnad är flerfaldig och om skörden slår fel är man snabbt illa ute. Sjukdomar sprids och kosten är mycket mer ensidig för jordbrukaren.


Abuna Yemata Guh-kyrkan i Etiopien.
©Human. Goodplanet Foundation.

Arthus-Bertrand är för sin del fascinerad av naturen och så är det också dess skönhet han filmar, vid sidan av människorna. Ofta är det jordbruksmiljöer Human-filmen presenterar och de interfolierade starka intervjuerna av anonyma människor från olika samhällen och kulturer handlar om livets stora frågor. Flera talar om jordbruket, om skörden som ger lycka, men också torkan och fattigdomen, beroendet av den jord man besitter, om hopplöshet och svårigheter.


Flyktingläger i Kenya.
©Human. Goodplanet Foundation.

Lite berörs också industriarbetarnas elände och urbana fenomen, men med tanke på hur stor del av världens befolkning som bor i städerna (det är numera en majoritet) blir bilden nog en aning skev. Samtidigt är vi ju utan vidare beroende av hela vårt ekosystem. Hans Roslings optimism ger ändå hopp och tröst.

Human är ingalunda en dyster film, tvärtom. Den är vacker och fin. Och livets mening, som den framstår för mig (också i denna film) är skönheten och kärleken. Jag läser in ett starkt budskap om gemenskap, om att mänsklighet handlar om att göra tillsammans. I många scener är det samarbete som syns, hur människor tillsammans får saker gjorda. I intervjuerna talas det om att en ensam människa kanske inte lämnar spår eller blir ihågkommen länge. Underförstått är livet här och nu, och tillsammans med andra blir saker meningsfulla och verkningsfulla. Fast det behövs folk som Rosling, som kan få igång folk när världen blivit för komplex att överblicka. Det fanns flera fina tankar om meningen med livet i Human-filmen. Ändå är Roslings rationella och samtidigt genomempatiska livshållning underbar. Övertygelsen om att två går att kombinera. Han var anti-cynismen personifierad.



tisdag 23 januari 2018

Pidapalooza



Efter en högintensiv dag i Girona på konferens för beständiga identifierare är jag förvånande nog inte ännu helt färdig att svära evigt lämna dessa åt sitt öde. Jag har fått höra bland annat att EU håller på att ge ut en egen utredning om ämnet och jag fick höra flera involverade diskutera ämnet. Vidare har jag hört om mera om Wikidata och jag är allt mera av den åsikten, att tjänsten kommer att fylla en viktig funktion i framtiden som just en bas för länkning av identifierare och strukturerad information.

Både DOI och ORCID fortsätter sina segertåg, men lite segt är det med id för organisationer och finansiärer.  Men det går framåt. Mycket intressant ter sig forsknings-id RAID och ett motsvarande grupp-id för forskare. Samtidigt håller vi på med att slutföra en nationell utredning om temat för finansministeriet.

I slutändan handlar det om förtroende och administration (dokumentation och transparens) mer än om teknologi. Som vanligt.

söndag 21 januari 2018

Delade drömmar

Capitalism gives us a faux death to avoid - destitution - and thus a ritual for asserting control over fragility and fate.
Jaron Lanier, Dawn of the New Everything 



Lanier, en av mina favorittänkare kring nya medier och central gestalt inom utveckling av virtual reality (VR), skriver i sin färska självbiografi om vilka oändligt många tekniska och filosofiska frågor han brottats med de senaste decennierna. Han beskriver sin karriär från ett ekonomiskt och socialt svårt utgångsläge till start up-företagare i Silicon Valley på 1980-talet och vidare till etablerad "guru". Hans kapacitet förde honom till ett läge då investerare praktiskt taget tvingade pengar på honom. Lanier beskriver den grabbiga och visionära, men socialt klumpiga hackerkulturen, och dess oundvikliga partner affärslivet representerat av "kostymerna". De var ett nödvändigt ont man måste ha att göra med för att kunna förverkliga sina visioner. 

Den virtuella verkligheten handlar om att skapa teknologi som kan lura hjärnan genom att producera falska sinnesintryck i ett system som är interaktivt och reagerar på individens rörelser. Hela upplägget inbjuder till många funderingar om allt från fenomenologi till etik (fast inte med de termerna i denna bok). För Lanier handlar det om att kunna undersöka verkligheten och att till exempel kunna dela drömmar, något som annars är omöjligt. Den verkliga spänningen uppstår enligt honom då man möter andra inne i en virtuell verklighet. Jussi Parikka håller tydligen också på med att skriva om fantasimedier. Lanier analyserar också vad som är möjligt att göra, vad som är förhållandevis enkelt och vad som är svårt. Och vad som är omöjligt. Det är inte alltid som man väntar sig. Men decennier av målmedvetet arbete har fört oss till en punkt då realtidsspel i virtuella världar på skärm mellan tusentals spelare är vardagsmat och även virtuella världar man helt kan gå in i har nått vanliga konsumenter.

Själv tänker jag på hur de stora företagen äter de små i dag. Start up-ideologin har skapat ett system där företagen har lagt ut en stor del av forsknings- och utvecklingsarbetet på små- och egenföretagare som arbetar utan begränsningar, vilket också ofta betyder för liten ersättning och utan ledig tid, med hög risk. De stora företagen köper sedan endast bort de företag som är framgångsrika. På så sätt minimerar de både risk och konkurrens. Och en liten bråkdel av företagarna blir rika, resten går den kanske inte så bra för. Jag har ändå en känsla av att Lanier aldrig brytt sig om pengar. I dag kan han arbeta i lugn och ro eftersom Microsoft tar hand om kostymjobbet för honom. Innerligt hoppas jag att forsknings- och utvecklingsarbete faktiskt skulle få tillräckliga resurser och tillräckligt spelrum inom företag, vid sidan av den grundforskning vars finansiering måste tas hand om av staten. Också andra än jättarna borde satsa ordentligt på forskning, för man lär också av sådant som inte omedelbart leder till innovation. Det är också kunskap som kan vara värd att ha i ett företag.

Lanier är på sätt och vis en ofrivillig inkarnation av den amerikanska drömmen. Han har verkar aldrig ha haft några förväntningar på samhället, vars maktstrukturer han ser som "fraktala", men samtidigt är han hela tiden kritiskt iakttagande. Egentligen är det alltså i själva verket verkligheten Lanier indirekt hela tiden arbetar med. Den är enligt honom sist och slutligen omöjlig att rekonstruera eller återskapa i all sin skönhet. Livet är ändå unikt.


By Randomness (Own work) [CC0], via Wikimedia Commons



lördag 13 januari 2018

Krig, revolution, film och Ryssland



I går kom jag iväg till filmarkivet för en gångs skull. Vi såg Vertovs kollega Esfir Schubs film Dynastin Romanovs fall, en dokumentär som hon klippt ihop av nyhetsfilmer till tioårsminnet av revolutionen. Filmmontagets mor skapade en enhetlig berättelse genom att plöja igenom, analysera och editera stora mängder material. Det är förstås en fascinerande tidsbild, inte bara av första världskrigets tid utan också av 1920-talets Sovjetunion. 

Schub presenterar historiens gång mot slutet av den gamla världsordningen som oundviklig. De enskilda personerna är irrelevanta, det handlar om historiens stora process. Revolutionen är oblodig då de gamla strukturerna får ge vika och bara försvinner ur bilden. Det är det stora kriget som är orsaken till eländet. Det var egentligen det som jag fäste mig vid, att det, åtminstone i den version vi såg, var just världskriget som så entydigt utpekades som orsaken till revolutionen. Det var bara indirekt kapitalister, präster och monarker som var orsaken, det hade visserligen drivit på utvecklingen, med det verkade nästan sekundärt. Kanske hade Schubs egen socio-ekonomiska bakgrund som bidrog till en sådan tolkning?

Vad som också slog mig var hur det också är Finlands historia. Jag blev liksom påmind om hur den finska identiteten ändå skiljer sig från den svenska, då man så mycket mera direkt varit en del av de stora geopolitiska skeendena de senaste seklerna än Sverige. Hur nära det är från Finland och Nyland till S:t Petersburg, då som nu. Och hur åtminstone jag tolkar den ryska bilden av just Finland i slutändan som rätt oproblematisk, jämfört med t ex de baltiska länderna. Det kan förstås hända att jag har helt fel, men jag har tänkt att Finland från ryskt perspektiv i allmänhet utgör en lugn liten semesterträdgård. Inte minst från S:t Petersburg sett. Från Moskva sett har bilden kanske varit en lite annan. Tervos Kekkonen-dokumentär är en intressant analys av detta och dess effekter på finsk politik (och enligt mig också nog opportunism ...). 

I vart fall är det viktigt att man ser den stora bilden också när man talar om inbördeskriget. Det Schub visar gäller också Finland, i hög grad, trots att maktstrukturerna såg annorlunda ut här i Storfurstendömet.




En version Dynastin Romanovs fall finns på Youtube (i delar)