Alla helgonmödrar

Det är flera som skrivit om sina farmödrar denna helg, bland annat har Åsa skrivit ett bra och viktigt inlägg, som jag känner så väl igen. Min egen mormorsmor försörjde sina fem barn som tvätterska (egentligen var de dessutom flera). Fast jag måste medge att jag inte riktigt känner igen skamkänslan, fast jag kanske borde. Jag har själv jobbat med att städa och jag respekterar mycket människor som arbetar med sådana grundsaker år ut och år in. Jag skäms kanske snarast för att jag lever i ett samhälle där kvinnor får sämre lön och där man ansett det självklart att löneförhöjningar är något som ska ges procentuellt och vad värst är, att inkomstklyftorna ökar trots att det går "dåligt" i ekonomin. Det sista förutom helt oförsvarligt direkt dumt.

Heidi Parland, f. Runeberg, f.d. Enckell

Min egen farmor levde nog sist och slutligen också ett ganska enkelt liv, trots att hon var sonsondotter till den stora nationalskalden och sondotter till den berömda skulptören. Eller enkelt liv är kanske inte det bästa ordvalet, då det gäller Heidi. Men om henne har det skrivits mycket, och jag har också tidigare tangerat ämnet i ett inlägg. Arvet från Heidi är nog att alla hennes barn och barnbarn har mer eller mindre starka språkliga och litterära intressen. Och ja, vi är ju rätt många bibliotekarier i släkten, insåg jag nyligen. Böckerna och litteraturen var normen, som också jag har arbetat med.

Min mormorsmor har fått ge sitt namn till vår äldsta dotter, Vilhelmina. Hennes egen yngsta dotter Irja var min mormor, som gjorde sitt livsverk på Helsingfors Telefonförening. Hon var ambitiös och arbetade hårt hela sitt liv, efter sin pensionering med handarbeten. Jag brukar ibland tänka på hur stolt hon måste ha varit över sin dotter som tog studenten och läste vid universitetet. Och hur stolt hon i dag skulle vara över sina barnbarn. Det gör mig glad. Fast över mina handarbeten skulle hon nog inte ha varit så stolt. Liksom inte Mina-mommo över mitt tvättande och städande ... Men sånt är livet. Man gör vad man kan av vad man har.

Irja Ulriksson f. Edelman