torsdag 31 maj 2012

Professur i digitalisering

En första tillfällig professur inom digitalisering kommer att grundas vid Helsingfors universitet. Tjänsten kommer delvis att finnas i S:t Michel där det finns ett kluster av institutioner med hög kompetens inom digitalisering, bland andra Nationalbibliotekets digitaliseringsenhet och en yrkeshögskola med expertis. Idén är god, tanken är att den nya professorn ska leda ett gemensamt forskningsteam för att utveckla metoder för att förädla rådata som uppstått vid digitalisering samt  utveckla metoder för att utnyttja datan vid forskning.  Professuren kommer att finnas vid Institutionen för moderna språk i anslutning till Språkteknologiska ämnet. I Finland har man med professor Kimmo Koskenniemis ledning aktivt deltagit i CLARIN-projektet och har gott kunnande på området. Det finska språket är som bekant inte särskilt fogligt, vad gäller automatisk behandling ... Men det är inte omöjligt att lära datorer förstå finska. Gårdagens demo av Finna visade att man kan hantera detta kniviga språk också vid sökningar. Att kunna behandla stora mängder text har sina utmaningar, som förstås bör tacklas.

Detta är ändå en väldigt teknisk ansats och hur de material och metoder som tas fram alls kan nyttjas av andra humanister återstår att se.

Jag lyckas tyvärr inte hitta mer information om saken just nu varken på svenska eller engelska. Om någon annan har sådan, får ni gärna posta länkar i kommentarsfältet!


onsdag 30 maj 2012

Stort, öppet, vackert

I dag var det dags för seminarium kring det Nationella digitala biblioteket. Vilken utveckling som skett under de senaste åren inom ABM-sektorns informationsförvaltning! Det kändes som en glädjens dag i dag, då teamet för användargränssnittet kunde presentera demon för Finna, som den nya tjänsten ska heta. Med några månaders arbete har man med den öppna programvaran VuFind kommit avsevärt längre med arbetet med centralindex och sökningar än med den kommersiella produkt man arbetade med i långt över ett år. Till och med bland biblioteksbranschens nördgäng där man tidigare varit kritisk är man nu nöjd eller åtminstone förhoppningsfull med att projektet ska lyckas. Att man på detta sätt kunnat tänka om är inte helt vanligt i vårt land, och ett hedervärt beslut, som snabbt visat sig vara klokt.

Inom museisektorn, biblioteken och arkivsektorn pågår dessutom som bäst stora projekt för utvecklande av enhetliga system, bättre tjänster och koordinering av metadataproduktion inom respektive sektor. En stor utveckling har skett, inte minst inom arkivverket. Jag hade inte vågat hoppats för ett år sedan att man från arkivverkets sida i dag redan bollar med ontologialternativ.

Hela tänket är nu äntligen på rätt spår inom ABM: öppenhet, samarbete, koordination, långsiktig planering och till och med länkning av data. Hur de två senare kombineras i informationssystemen återstår att se, jag anar eventuellt en liten utmaning där. Men det som ännu verkligen saknas är en explicit ansvarsfördelning gällande nationella ontologitjänster och finansiering för dessa. Jag hoppas våra vänner regeringen och statens it-avdelning ser längre än näsan är lång på denna punkt och fixar fram beslut och pengar snarast. Just precis nu behövs stöd för denna positiva utveckling som på sikt kommer att gynna vårt land på många sätt. (Mitt personliga karthagotjat, ursäkta ...)

Lite inspirerad av detta öppenhetstema ställde jag direktör Jukka Liedes från Kultur- och undervisningsministeriet frågan om hur man på ministeriet förhåller sig till Creative Commons-licenser. Eftersom dessa licenser används flitigt inom Europeana och exempelvis i Sverige tycker jag det kunde vara värt att upplysa folk om möjligheten att använda sig av dem också här. Vi har nämligen inom projekt Pondus märkt, att det är väldigt viktigt för att underlätta spridning av material att man explicit säger om det är okej att låna eller återanvända material på något sätt. Detta eftersom utgångsläget alltid är att upphovsrätten gäller också på webben och det faktiskt finns väldigt många människor som vill respektera den.

Direktör Liedes inställning var lite sval, beroende på att licenserna kommer från USA och baserar sig på privata initiativ i ett främmande juridiskt paradigm. Han påpekade att man lika väl kan uppnå samma sak i Finland genom att låta bli att kräva sin upphovsrätt och bara förhålla sig passivt. Mot detta vill jag ändå vidhålla det jag ovan sade: hur ska användaren på webben kunna veta om upphovsmannen tänker kräva sin rätt eller inte, om inget sägs i samband med objektet? Mer än juridiskt bindande är det just fråga om att informera om sin linje. Om man sedan ändrar sig i efterskott och saken prövas i domstol vet jag förstås inte hur det slutar, men ett visst skydd torde det ändå ge den som använt materialet i god tro enligt licenserna.

Att CC-systemet kommer från den anglosaxiska världen, med en alldeles annan logik som bygger på copyright är delvis också en fördel, åtminstone som jag uppfattar det. Det innebär nämligen att systemet torde hålla och fungera också i de länder som man mest förknippar med skyhöga ersättningskrav och dyra juridiska processer oberoende av om saker gjorts i god tro och med allmännyttiga avsikter eller om man avsiktligt varit ute för att stjäla eller skada någon. Inget hindrar förstås att man lanserar egna motsvarigheter till att frånsäga sig ekonomiska rättigheter till sina verk inom KDK och i Finland eller EU om man anser det vara bättre. Man verkade ändå ense om att det vore bra om det gick att i Finna tydligt informera om rättigheter för varje objekt. Inom Pondus har vi ändå funderat en hel del kring detta och så här tänker vi nu - och tar gärna emot kommentarer och synpunkter!

Uppdatering: Kaisa Kyläkoski har satt ihop en Storify av seminarietwittret.

lördag 26 maj 2012

Autenticitet, original och identitet

Ännu ett par små reflektioner vill jag gärna göra gällande arkivdagarna. Den sista programpunkten jag följde med var professor Laura Kolbes grillande av de fem nordiska riksarkivarierna. De fem medelålders herrarna fick ta ställning till postkolonialistiska reflektioner om arkivens betydelse i det västerländska samhället och kulturen. Som vanligt gick diskussionen på skandinaviska språk. Under konferensens gång hördes en del magsura kommentarer av finskspråkiga personer, som var frustrerade över att de inte förstod danskarna. Vad jag kan förstå är problemet rätt allmänt i nordiska sammanhang. "Det är orättvist att alla andra får tala sitt modersmål".

Stopp där! Det är inte alls så. Islänningarna måste också tala ett språk de fått plugga i skolan! Dessutom finns det en underliggande miss i resonemanget, som jag uppfattar det: att alla har ett modersmål, och att senare inlärda språk är sekundära, besvärligare och mindre värda på något sätt. Danskan är ibland svår att förstå, men det är också en fråga om övning och hur mycket talaren bemödar sig om att tala tydligt. För mig tar det ofta ett par dagar, innan jag hänger med, om jag inte hört danska på ett tag. Jag tycker att det verkligen finns skäl att upprätthålla den nordiska gemenskapen, eftersom det finns långa traditioner av samarbete och många likheter i samhälle och kultur, som gör att man faktiskt inte behöver upprepa samma misstag och göra om arbete på olika håll. I stället kan man dela med sig, vilket man också ofta gör. Tyvärr förutsätter nog detta att man på finskt håll satsar på att översätta material antingen till svenska eller engelska. Det är ändå en förhållandevis liten investering, i jämförelse med de synergieffekter man får av det nordiska samarbetet.

Den andra saken jag vill kommentera handlar om något den finska riksantikvarien Jussi Nuorteva sade under professor Kolbes grillsession. Kolbe bad herrarna berätta vad arkiven egentligen har att erbjuda numera. Nuorteva sade att för honom är arkiven en garant och representant för autenticitet. I den digitala världen har originalen, de riktiga pappersdokumenten, fortsättningsvis en funktion som källor och bevis. Som historiker sade han sig inte anse att en digital fil kan ersätta originalet som källa. Om jag förstod honom rätt, jag tyckte faktiskt att han sade så. Vilket gjorde mig minst sagt förvånad, eftersom det finska Riksarkivets explicita policy är att material som digitaliserats beläggs med ett strikt bruksförbud. Åtminstone släktforskare har nekats tillgång till original, trots att de digitala kopiorna varit oläsliga.

På twitter utspann sig en diskussion kring detta, där forskaren Anu Lahtinen påtalade, att digitaliserade material kan ha liknande problem som källutgåvor, som hon upptäckt innehålla en del för hennes forskning avgörande brister eller felaktigheter. En forskare bör ha tillgång till både en digital kopia och vid behov originalet. Det är ju för sjutton ingen vits att spara ett material som aldrig kan användas! Kaisa Kyläkoski påpekade man att åtminstone inte vid svenska Krigsarkivet drar sig för att ta fram original. Systemet där verkar å andra sidan också vara en produkt av fokusering på det fysiska materialet. Hennes på gränsen till dråpliga erfarenheter kan man läsa om i hennes blogg. Det svenska systemet visar ändå på en öppenhet och kundorientering, som nog onekligen känns lite avundsvärd.





fredag 25 maj 2012

Prioritering och objektivitet

Då det gäller digitala material är arkiven ännu mer beroende av arkivbildarnas välvilja än då det gäller att förvärva material är då det gällt information på andra medier. Det är svårt att veta hur mycket metadata egentligen kommer att behövas i framtiden. Man vill gärna bevara så mycket man kan och arkiv ställer sig ofta negativt till material vars proveniens är bristfällig. Paradoxalt nog är uppgifter om proveniens ännu viktigare för digitala material än gällande papper, samtidigt som sådan information ofta saknas. Kan ett trovärdigt arkiv åta sig att bevara stora mängder material vars ursprung man vet lite om? Om man lägger tröskeln för högt gällande vad man tar emot och bevarar, löper vi risk att förlora enorma mängder information.

Vi vet inte hur världen ser ut om tjugo år. Som Henrik Meinander i går sade här på Nordiska arkivdagarna är den digitala omvälvningen ännu på gång. Men vi har redan förlorat en hel del information om de första förändringarna. Sannolikt är det mesta av de äldsta dokumenten, e-postmeddelandena och webbsidorna redan borta för evigt.


Det är givet att man inte kan begränsa sig till att ta vara på material som fyller en viss stilnivå och därmed status som dokument. Att vi i dag kan ha tillgång till dokumentation av sådant som tidigare förblivit odokumenterat, att kabinett- eller korridorsamtal idag kan finnas bevarade till exempel som sms-trådar, är ju en välsignelse för efterkommande forskare. Problemet är, förutom rent tekniska utmaningar i bevarandet, mängden information och den ofta bristande proveniensen. Har vi framför oss ett oändligt växande träsk av dåligt strukturerad och kontextualiserad data, som endast går att använda med hjälp av gruvdriftsmetoder, som kunskapsmässigt sett är mycket problematiska? Bör vi strängt gallra och agera portvakter och filter redan på vägen in i arkiven och slå vakt om att endast pålitligt material av hög kvalitet försett med tillräckligt god metadata tas in? Och hur stor är då risken att vi väljer fel? Tänk om man förstört alla fotografier med okända personer då man ännu inte kunde föreställa sig effektiviteten av moderna ansiktsigenkänningsprogram eller crowdsourcing? 

Ett viktigt problem är lokaliserandet av material. Då det gäller organisationer är aktiviteterna på nätet ofta en del av ett brandingarbete och därför synligt och går lätt att googla fram eller räkna ut var man kan hitta. Men då det gäller privatpersoner är detta mycket besvärligare. Människor använder mer eller mindre genomskinliga pseudonymer och webb- och spelidentiteter. För att kunna bevara materialet behöver man dessutom tillgång till det. Arkiven blir alltså också på denna punkt ytterst beroende av arkivbildarens egen kunskap och egna värderingar. Vad man kan luska fram efteråt på egen hand  är extremt osäkert och möjligen inte alls relevant material.


Är det inte då ett problem att göra arkivbildningen till en dylik luddig process, som dessutom i så hög grad kontrolleras av privatpersoner, med sina egna intressen och motiv? I detta skede är det viktigt att reflektera dels över vad som egentligen är annorlunda då det gäller digitala material, dels vilka alternativ vi har. På den senare punkten kan man enkelt svara: inga. Den enda realistiska vägen är nämligen att överlåta allt mer gallring och ordnande på arkivbildarna.

Då det gäller den föregående punkten måste vi påminna oss om att arkiv i alla tider varit föremål för medvetna ingrepp med olika syften. Ett arkiv är alltid ett resultat av en serie avsiktliga och slumpmässiga händelser och åtgärder. Däri ligger inget nytt. De professionella arkivarierna måste kanske i en del situationer i dag mer än förr stiga åt sidan med sina "objektiva" bedömningar och värderingar, och ge de berörda personernas egna prioriteringar större utrymme. Men även tidigare har brev förstörts och arkiven rensats eller förstörts av inblandade eller utomstående parter. Det handlar i dag på arkiven, så som i alla expertbranscher, om att vara tvungen att överge en tjänstebaserad självskriven position som auktoritet till förmån för en expertroll som baserar sig på en ständigt pågående förhandling på individnivå. 

Henrik Meinander sade att historikerna allt mer övergivit ambitionen att redogöra för sanningen, utan man ser på historievetenskapen och -skrivningen som tolkningar. Också källorna kommer sannolikt att tala ett allt mer subjektivt språk i framtiden.

torsdag 24 maj 2012

Syre och sura papper

Sällan har jag samtidigt känt mig så på rätt och fel plats på samma gång som här på Nordiska arkivdagarna i Tavastehus. För jag är ju inte arkivare, utan forskare. Det märker jag senast när det blir tal om digitalisering och tillgänglighet. Jag hade fått äran att fungera som chair i en session om magasinbyggnader, riskanalys och bevaringssynpunkter. Presentationerna var mycket intressanta, och för ordförande var uppdraget enkelt. Sällan har jag på en motsvarande tillställning sett talare som så punktligt hållit sig till tidtabeller och andra förhållningsdirektiv. Det vara bara att lyssna och njuta.

De tre första presentationerna gällde prioritering och konservering i samband med digitalisering.  Inläggen bekräftade det som projektet Forskarnas röst visade: minnesorganisationerna har svårt att beakta och få igång samarbete med forskarsamfundet. (Rapporten är obligatorisk läsning för alla inom branschen!) Släktforskarna ses som mycket viktiga kunder, men den akademiska forskningen är problematisk. Det är inte endast arkiven skyldiga till, utan problem finns också i finansieringsmodeller och forskarnas inställning. Mina underbara studenter (obs: s.k. digital natives) är ett levande bevis på dubbelheten: å ena sidan deklarerade många att de är ytterst skeptiska till alla digitala material. Å andra sidan var källkritiken i praktiken svår och tilliten till elektroniska resurser ändå förvånande stor. Många gånger alldeles för stor, enligt min mening.

Digitaliserade källmaterial är klart ett tveeggat svärd för forskarna: i bästa fall ger de bättre sökmöjligheter eller verktyg för att på annat sätt utvinna ny information ur materialen genom exempelvis bildbehandling. Å andra sidan: minnesorganisationerna har en otrevlig vana att belägga digitaliserade material med bruksförbud. Om digitalisering gör att originalen försvinner ur forskarnas räckhåll, kanske de hellre sliter på de ursprungliga papperen. Vem nu sen vinner på det. För övrigt har jag skrivit om forskardriven digitalisering tidigare.

Resten av presentationerna handlade om bevaring. Det var intressant, ny forskning och nya metoder uppstår hela tiden. Ett stort problem är som bekant att i synnerhet nyare papper tenderar surna och vittra sönder. Mätningar man gjort har visat att vi i Finlands nationalsamlingar sannolikt har över 100 hyllkilometer papper som är nästan alarmerande surt. Typ största delen, alltså. Bland annat därför kommer man att vara tvungen att småningom byta ut över en miljon arkivkartonger. Ni vet, de där vanliga bruna mapparna. Efter några decennier blir de rena giftet för sitt innehåll. Och det senaste inom brandsäkerhet i arkiv är vattensprinklers (precis, lite vatten är inte farligt, bara man låter det torka snart igen) och arkivmagasin med sänkt syrehalt. För det brinner inte om man sänker syrehalten med en femtedel. Det fantastiska är att människor nog klarar sin förbränning hur bra som helst i luft med 15-16 % syre. Tyvärr hjälper inte detta trix mot de lömska kemiska processerna i det sura papperet.

Tänk vad mycket man kan lära sig på en eftermiddag. Något borde jag ännu skriva om Henrik Meinanders key note om historievetenskapens funktioner i framtidens historiekultur. Men jag tror jag gör det i morgon i stället, efter min egen presentation, som lite tangerar liknande frågeställningar.


tisdag 22 maj 2012

Män och kvinnor på 1700-talet

Det finns en hel del uppfattningar om hur män och kvinnor levde och hurdana roller de har haft under historisk tid. Ibland tänker jag att vår uppfattning om genus och traditionella könsroller ändå är väldigt präglade av de senaste hundrafemtio åren.

Just nu sitter jag med ett auktionsprotokoll från 1786 framför mig. Det var den hösten änkefru, sannolikt krögerskan, Ingrid Maria Dammert, beslöt att realisera ett arv hon fått efter en officershustru. Kanske som tack för uppehälle i fästningsstaden Helsingfors? Välborna fru Sneckenberg hade ändå inte varit någon fattig person, för hennes egendom var rätt stor och det fanns tydligen tjockt av folk i auktionskammaren. Auktionen förrättades av borgmästare Mattens och fru Dammert representerades av sin son Johan Wilhelm, fast hon sannolikt var på plats och ropade in en del bolster.

Jag möts av nästan idel gamla bekanta bland köparna. Trädgårdsmästare Edbom, som verkade i det som sedermera blev Kajsaniemi park, köpte en förgylld liten silverdosa, åtta djupa tenntallrikar och många andra kärl. Man vet egentligen inte om det varit han ensam på plats eller om han varit tillsammans med sin hustru. Också kvinnor ropade själva in saker, inte minst av kläderna; det behövdes inga karlar på plats för att dessa borgarhustrur skulle klara av att göra självständiga affärer. Också den alltid aktiva skomakarhustrun Boström höll sig framme som vanligt. Hon måste ha varit en affärskvinna av guds nåde, det fanns inte något hon inte kunde kränga, från latinsk lärd litteratur till hela byggnader köpte hon på stadens auktioner under åren.

Den godhjärtade och förmögne Nathanel Heidenstruch, vars brorsson kom att bli byggherre till det som nu är Presidentens slott, ropade in kaffebrännare och spinnrockar. På plats fanns folk från enklare hantverkare till officerare, män och kvinnor, tjänstemän, borgare och handelsmän i en salig blandning. Och kvinnorna var tydligt aktiva - liksom männen var engagerade i att skaffa hushållsartiklar. Man ska alltså inte låta den juridiska kutymen lura en för mycket.




lördag 19 maj 2012

Information - en förslösad resurs

Ibland tänker jag på mig själv som en ekonom för information. För information är på många håll en förbisedd resurs, en minst lika viktig resurs som pengar. Information är potentiell kunskap, men det krävs en insikt om informationens värde. För att den ska hålla sitt värde bör man förvalta den. Kunskapen och kompetensen finns i folks huvuden, men informationen finns på papper, böcker, i datorer, telefoner, på ljudband eller vilka medier som helst. Information finns också inbyggd i strukturer och kan utvinnas därifrån.

Ofta inser man inte informationens värde. Ibland, om man tappar information, kan ändå effekterna vara katastrofala. Men många gånger inser man inte hur mycket resurser man slösar på grund av dålig informationshantering och kommunikation. Kommunikation är förresten inte bara att flytta information hit och dit, utan kommunikation flyttar kunskap, ibland simplare sådan, men ändå: informationen måste tas in, innan den gör någon nytta. Fråga vilken informatör som helst hur svårt det är. Hur många gånger har man inte hör att folk fått för lite information om något, oberoende hur mycket man informerat. Därför hör också pedgogik ihop med ämnet, liksom fungerande strukturer och organisationskultur. Ledarskap alltså.

Ett av de bästa sätten att placera information är att dela den. Det låter ologiskt men det fungerar oftast så. För med information är det lite som med kärlek, ju mer man ger, desto mer får man. Och visst är det ju så med penningresurser också: i omlopp växer de, inte i kassaskrinet. Det gäller inte i alla lägen, men betydligt oftare än man kunde tro. Människor är nämligen sociala varelser som gärna ger tillbaka och belönar generositet. Också egennyttig vidareförädling av information gynnar dessutom helheten. Varje begränsning i ett informationsflöde bör alltså vara noga genomtänkt.

Osorterad, dåligt förvaltad information kostar tid, pengar och förstör motivation och därför effektivitet. Den förvandlas till en hög problemavfall man inte ofta kan göra sig av med av rädsla för att förlora något oersättligt. Men man borde lära sig att se också de dåligt fungerande informationssystemens innehåll som resurser. Det är förstås enklare och billigare att utnyttja väl förvaltad information. Så det är alltid goda investeringar att planera användarvänliga system som har bra struktur. Och att sätta tid på att skapa bra namn på dokument och ännu hellre ge dem metadata. En hel del information blir förstås värdelös med tiden, men om man skulle fundera mer kreativt, tror jag man på många håll kunde hitta på sätt att utvinna ny kunskap ur sina informationsresurser. En del organisationer samla också mängder av totalt värdelös information, som ytterligare försvårar möjligheterna att utvinna relevant kunskap. Framför allt behövs medveten planering.

tisdag 15 maj 2012

Framtidens journalistik


I går spenderade jag en lång och givande dag på Soc&Kom där Framtidens journalist diskuterades. Seminariet var startskottet för det nya Redaktionslaboratoriet som grundas vid skolan av nydisputerade Carl-Gustav Lindén. Aktiva samarbetsparter är också Robert Runeberg vid fortbildningen och Henrika Zilliacus-Tikkanen från journalistutbildningen. Tanken är att hjälpa blivande och nuvarande journalister att anpassa sig till det förändrade arbetsfältet där oändliga mängder användargenererade gratismaterial och mediekonvergens erbjuder utmaningar som heter duga för den professionella journalisten. Trots att jag själv inte arbetat en dag som journalist är ämnet aktuellt också för Brages Pressarkiv. Att förstå journalistiken, medievärlden och den offentliga diskussionens strukturer är relevant för en institution vars uppdrag det är att samla in och bevara material för eftervärlden.

Inbjudna talare var dels tidningsgurun Ken Doctor, dels databasjournalisten Helena Bengtsson. Doctor höll ett långt och uttömmande anförande om mediernas, främst tidningarnas, situation i USA och lite i Europa. Omställningarna är stora och redaktionerna krymper. Budskapet var att det är möjligt att få det att gå ihop, bara man fokuserar på att producera bra innehåll och sprida det effektivt på många plattformar. Kort nyhetsrapportering kommer det inte att gå att göra pengar på, däremot längre juttun och analys. Och även arkiv. Bra material har potentiellt bra mycket längre livstid än dagens slit och släng-koncept i media. Det gäller bara att få rätt material till rätt människa vid rätt tidpunkt. (Här myser informatiker-pressarkivarien och tänker att Pondus (metadata och länkad data) är nödvändigt.)

Största delen av inkomsterna kommer i framtiden att komma från läsarna, inte från annonser. Så har läget  länge varit hos oss. Doctor påpekade också att journalistiken anses vara en allmännyttig verksamhet, som i USA också finansieras av stiftelser. Så har det varit hos oss också, tidvis åtminstone. Det var förresten inte första gången under dagen jag slogs av tanken hur journalistiken och forskningen ändå närmar sig varandra, både till målsättningar och arbetsmetoder.

Detta blev ju ännu tydligare under Helena Bengtssons intressanta presentation av  arbetet vid SVT pejl. Nära samarbete mellan journalister och kodare, samt människor med lite blandade kompetenser och intressen, är nyckeln till framgång. I dag skall offentliga sektorns data i allmänhet vara öppet tillgänglig, vilket den inte alltid, trots allt, så lätt är. Men mer data släpps hela tiden. Det ses som ett sätt att trygga demokratin. Problemet är att rå data inte säger så mycket åt vanliga medborgare. Här behövs journalister och forskare, som kan hugga i, analysera, tolka, visualisera och förklara informationen. Bengtssons budskap var i grunden samma som Doctors: Journalistiken först! Analys, kontextualisering, skapandet av relevant ny information är journalistikens räddning i dagens pressade läge. I stället för att skynda och skära ner, bör man satsa på att göra grundligt arbete. Mindre, men bättre, inte mer citerande av random källor om random ämnen.


Jag vet inte så mycket om dagens journalistutbildning att jag skulle kunna säga hur den kommer att behöva förändras. Men det står klart att bra journalistik kräver mycket analytisk förmåga och att detta krav kommer att bli allt mer avgörande. Man måste också kunna samarbeta med kodare och it-folk, för att kunna producera och presentera material på ett mångsidigt och bra sätt på olika plattformar. Tidningshusen bör, liksom andra innehållsproducenter, satsa på egen it-personal, som arbetar i team med andra experter. 

Soc&Kom är en skola som har spunk, det är min bestämda känsla. Här finns en dynamisk och kreativ miljö, som byråkratin inte lyckats knäcka. Den lilla enheten är en oas, som jag innerligt hoppas man inte sätter käppar i hjulen för, utan faktisk kan låta vara den resurs den i dag är. De svenska rummen av detta slag är inte allt för många längre, heller, efter G18:s öde.

Uppdatering: Här Micke Hindsbergs Storify från seminariet:
 

onsdag 9 maj 2012

Risker och kontroll

I Wikipedias artikel om moralisk risk sägs det så här: "Moralisk risk kan uppkomma då en högre chef eller ledare är skyddad från konsekvenserna av dåligt beslutsfattande." Det här gäller i mycket hög grad tjänstemän. Vad det i praktiken betyder är att en person efter ingånget avtal inte tar ansvar för att förverkliga avtalet enligt dess anda utan ändrar sitt beteende. Jag har exempelvis hört om en professor som de senaste tio åren sinkat hela sitt ämne. Genast efter sitt tillträde meddelade han att han tänker strunta i undervisningens, forskningens och handledningens kvalitet och ägna sig åt sin egen forskning. Mindre trevligt för hans kolleger och studenterna.

Strategiprocesser innebär en liknande moralisk risk. Den operativa ledningen förbinder ägare, personal och andra intressenter i ett avtal om gemensamma målsättningar och arbetssätt. Inte sällan handlar det om att utveckla verksamheten, vara innovativ, dynamisk, kreativ och samtidigt målmedveten. Eftersom strategiernas visioner och missioner dessutom ska vara komprimerade in absurdum är floskelfaktorn ofta hög. Målsättningar som "uppfattas som ledande i att skapa mervärde", "hållbar ekologisk, ekonomisk samt social utveckling" eller "att vara en värdefull samarbetspartner" är tillräckligt löst formulerade för att öppna för moralisk risk också från den operativa ledningens sida.

Risk förknippas ofta med direkt ekonomisk risktagning. Då förbiser man lätt andra risker. En ledning som strävar till att eliminera alla risker genom maximal planering och kontroll av alla verksamheter kan exempelvis i själva verket utgöra en stor risk. Att överadministrera och eliminera personalens frihet att göra egna val (riskbedömningar) torde vara det bästa sättet att få en organisation att förstelna och på sikt marginaliseras och självdö. De högsta cheferna kan omöjligt ta alla beslut själva. Dåligt ledarskap är en mycket stor risk. Ledningen borde därför inte vara skyddad för konsekvenserna av sina beslut.

Risker kan aldrig elimineras helt, de måste hanteras. Man måste inse att man aldrig vet vad morgondagen för med sig, vad man än gör. Därför har en bra organisation en motiverad personal som har frihet att göra vad den ser som bäst. Det handlar alltså om förtroende.

Sökning av artiklar

Vid Nationalbiblioteket arbetar man redan på att putsa sina databaser inför RDA. Det var en trevlig nyhet jag fick höra på dagens ARTO-seminarium. Vidare diskuterades å ena sidan det stora behovet av referensdatabaser (och metadata) på dylika material oberoende av format, å andra sidan det faktum att en så liten del av själva materialen är öppet tillgängligt på webben, något användare ofta har svårt att förstå och blir frustrerade över.

En bra kommentar gällande de filter vi så mycket behöver och vill skapa var Kari Saaris fråga om var gränsen mellan filter och censur går. Själv tror jag ju att länkning av data kommer att lösa en hel del problem kring detta. Jag skrev mer om att söka tidningsmaterial på webben i Brages Pressarkivs blogg.

Min presentation (rätt visuellt betonad denna gång) nedan.


måndag 7 maj 2012

Skapa din egen webbprofil


Har du googlat dig själv på länge? Vi började dagens föreläsning med att titta på en video om hur Google fungerar. Vi hade tangerat ämnet förr, så det var mest som repetition och en presentation av hur textsökningar fungerar. Sökmotoroptimering (SEO) är ett hett område och också som privatperson är det bra att ta kontroll över sin egen webbprofil och fundera över sökresultaten.

Vi googlade sedan ett antal personer och kunde hitta mer och mindre trevliga resultat. Jag tror och hoppas att min poäng blev klar: om du inte själv förser söktjänsterna med egen info om dig, gör någon annan det. Och det är kanske inte alltid så trevligt. 

Sidor som vanligen rankas högt av Google är Wikipedia, universitetens offentliga sidor och bloggar. Ett enkelt sätt är alltså att blogga under eget namn. På så sätt kan men ge en rättvis bild av sina egna kompetenser och intressen. Vi talade också om Twitter och hur det fungerar och varför det är bra att twittra. För att spara twittertrådar rekommenderade jag Storify, eftersom twitter inte är sökbart i mycket mer än ett dygn bakåt.

Ett annat och mycket bra sätt att styra vad folk hittar om en på nätet är att skapa offentliga profiler i professionella nätverk. Google+ erbjuder en bra kanal till Googles index. För akademiker är Academia.edu bra, liksom LinkedIn, som erbjuder möjligheter att göra upp bra CV:n och också kommunicera med kolleger. Jag visade också Quora, som åtminstone just nu kommer rätt högt upp bland resultaten för mig.

Dessutom rekommenderade jag att man publicerar sina presentationer på SlideShare. Det lönar sig att satsa på att göra presentationerna så att man kan och täcks publicera dem! Prezi tenderar komma högt i sökresultaten.

Gällande webbtext, som de flesta någon gång kommer att skriva, påpekade jag att det i princip rör sig om ett helt annorlunda skrivande. Några korta råd jag gav var:

-skriv koncist, läsningen är hoppande och långsammare
-skriv journalististiskt: pang på rödbetan, viktig med tanke på SEO
-rubriken viktig: se ovan, tänk på googlarna
-skriv enkelt: korta meningar, korta stycken
- tänk på webbsurfarna: bra mellanrubriker, listor, andra hållpunkter i texten
- om det blir mycket text: dela upp den på flera sidor, eller gör ankare i sidan: det kräver rätt mycket analys och planering
-ta exempel av andra sidor du tycker funkar bra, där man hittar bra

Sedan tittade vi på en del andra sajter, så som Flickr och Delicious. Videodelningssajter nämnde jag mer i förbigående. Sist talade jag kort om statistik och länksökning. 

Detta var den sista föreläsningen och jag hoppas på respons av studenterna, inte minst för att kursen är tänkt att göras om nästa år. Vissa saker vet jag redan själv att jag behöver åtgärda, bland annat biten om informationssökning och databaser och användningen av Moodle. Som helhet har det varit en jätterolig kurs att hålla, intressanta diskussioner och studenternas bloggar har gjort undervisandet mycket givande.

onsdag 2 maj 2012

Forskningspolitik


På förekommen anledning har jag plöjt igenom en del aktuella centrala texter som gäller utbildnings- och forskningspolitik. Ett tag övervägde jag att göra grundligare innehållsanalyser, men pga tidsbrist valde jag en enkel och snabb, men rätt avslöjande metod, dvs ordmoln. Ju större ett ord är, desto oftare förekommer det i texten.

I regeringsprogrammet förekommer ordet utbildning 201 gånger, forskning 63 gånger och kultur 42 gånger.  Att jämföra med orden ekonomi 173 gånger och företag 160 gångner och skatt 224 gånger. Avsnittet om utbildning, forskning och kultur ter sig mycket tomt på värderingar, förutom ett litet "kvalitet" som seglar omkring nånstans i mitten.





 Det forsknings- och innovationspolitiska linjepapperet för åren 2011 till 2015 ger ordmolnet nedan. Också här är företag (yritys) vanligare än forskning (tutkimus). Uppdatering: Om man slår ihop de olika versionerna av "tutkimus", blir det sannolikt minst lika stort som "yritysten".



Vid Undervisnings- och kulturministeriet arbetar man som bäst på en utvecklingsplan för forskning och utbildning. Här ligger fokus, åtminstone enligt ordmolnet, på examina och yrkesutbildning. Jag har svårt att hitta hela ordet forskning i molnet.



Sist men inte minst, mitt favorithatdokument, den nya finansieringsmodellen för universiteten. Det enda kvalitetsord jag ser är "määrä", dvs mängd. I say no more.



Ordmoln kan man göra på Wordle, en tjänst byggd av Jonathan Feinberg.

tisdag 1 maj 2012

Den digitala kulturen ur arkivperspektiv 2


En allt större del av kommunikationen verkar flytta ut på internet, ut till kommersiella tjänster. Som med Jaiku och otaliga av Googles olika experiment, vet vi att dessa tjänster och företag kanske inte är eviga. Det som tidigare var ett cirkulär kanske i dag är en Facebookuppdatering eller ett anslag i ett diskussionsforum. Medlemsförteckningar och inbjudningar sker med hjälp av tjänster hos webbhotell och nätverkstjänster.  Informationen ägs oftast gemensamt av den som erbjuder tjänsten och den som producerar innehållet.

Vad gäller Facebook är läget rätt bra just nu. Den nya tidslinjen erbjuder här, i motsats till Twitter, en möjlighet att gå tillbaka i tiden, även om sökbarheten inte är bra, något som nog är ändamålsenligt av intergritetsskäl. Facebook erbjuder numera dessutom en möjlighet att ladda ner information. Jag vet ändå inte om några fall där en tredje part, såsom en anhörig eller ett arkiv, fått möjlighet att göra detta.

Twitters arkivfunktioner är inte bra. Man kan söka bakåt i tiden ungefär ett och ett halvt dygn, äldre tweets går inte att söka i. Mikrobloggandet är för många en viktig kommunikationskanal, som dessutom oftast är offentlig. Det finns en del sätt att spara tweets, men inget jag kunnat finna är helt enkelt eller pålitligt. Storify erbjuder möjligheter att bevara och exportera material från sociala medier till e-post eller Wordpress (och därifrån vidare till pdf). Det finns också andra trick, som att skapa ett RSS-flöde i Google Reader, som erbjuder bakåtscrollning hur långt som helst - tillsvidare. Vad gäller twitter, kan man ändå trösta sig med att Library of Congress arkiverar Twitter, så hela massan finns sannolikt bevarad för eftervärlden.

Google erbjuder via sin Take Out-tjänst rätt goda möjligheter att exportera data som företaget samlat. Exempelvis information från Picasa-bildtjänsten och Google+ går enkelt att ladda ner om man har tillgång till alla användarnamn. lösenord och övriga nycklar man tagit i burk.

Dessutom finns det otaliga andra tjänster där relevanta personliga material kan finnas: LinkedIn, Academia.edu, Flickr, Pinterest, Delicious, Tumblr, Blogger och alla andra otaliga bloggplattformar, YouTube, Ning och andra nätverkstjänster, wikier, projekthanteringsverktyg, Dropbox, GoogleDocs, MySpace osv. osv. Tjänsterna kommer och tyvärr också går i rätt snabb takt. Inte att förglömma för många individer mycket viktiga och också kulturellt mycket kreativa och spännande spelvärldar, där både nya nätverk och innovationer sker i stor omfattning.

Ett viktigt problem är lokaliserandet av material. Då det gäller organisationer är aktiviteterna på nätet ofta en del av ett brandingarbete och därför synligt och går lätt att googla fram eller räkna ut var man kan hitta. Men då det gäller privatpersoner är detta mycket besvärligare. Människor använder mer eller mindre genomskinliga pseudonymer och webb- och spelidentiteter. För att kunna bevara materialet behöver man dessutom tillgång till det. Arkiven blir alltså också på denna punkt ytterst beroende av arkivbildarens egen kunskap och egna värderingar. Vad man kan luska fram efteråt på egen hand  är extremt osäkert och möjligen inte alls relevant material.

Den digitala kulturen ur arkivperspektiv 1


Det är många saker som förändrats i och med att persondatorer, webb och smarttelefoner blivit vanliga tekniker i vårt samhälle. De nya medierna har inte bara förenklat kommunikationen på ett radikalt sätt, utan deras genomslag förändrar både kulturen och samhället på flera punkter. Jag kommer här att lite gå in endast  på dem som är av större betydelse för arkiven. Vi ser emellertid hur djupgående omställningarna är exempelvis inom medie- och förlagsbranscherna. Vår kultur  och vårt samhälle har tidigare till stora delar vilat på först handskrivna texter, och under den gutenbergska eran på tryckta texter, som format både våra språk, vår kunskap och vårt samhälle genom ekonomiska faktorer och maktpolitiska sanktioner. Nu växer mängden information exponentiellt i olika format och på olika språk. Vi lever i en värld där vem som helst kan publicera sig. I dag fungerar världen enligt filtrera informationen efter publiceringen, i motsats till de senaste seklernas situation, då barriärerna funnits före och under publiceringen och med distributionen. (Clay Shirky, Luke Tredinnick)


Det material arkiven förut har haft möjlighet att ta hand om  har bestått av fysiska pergament eller papper. Detta har på ett naturligt sätt avgränsat arkivens samlingar. Nya medier har under det senaste seklet ändå hämtat  nya typer av material och informationsbärare, som tvingat arkiven till att tekniskt och processmässigt utveckla sig. De nya medierna har kortare livstid och migrerandet av information har ställt arkiven inför nya typer av val och en allt mer aktiv funktion av bevarande. Den nya digitala informationen kräver dessutom helst en planering och kontroll av hela livscykeln på en sofistikerad nivå. Detta är åtminstone i teorin möjligt att göra då det gäller myndigheter och motsvarande större institutioner, i fall där de har resurser, är samarbetsvilliga och förstår betydelsen av arkivbildningsprocesser och informationsförvaltning. 


Då det gäller privata arkiv är situationen än mer utmanande. Den digitala proveniensen borde finnas dokumenterad för att man ska kunna göra källkritiska bedömningar. Proveniensen borde dessutom vara dokumenterad av en trovärdig källa. (Gladney, Tredinnick, TRAC) Privatpersoner eller mindre organisationer ägnar sig mera sällan åt att systematiskt och konsekvent producera metadata eller förse sina dokument med elektroniska sigill eller fundera på syntaxen i filnamn. Hur kan de då vara trovärdiga? Även om filer innehåller viss metadata kan den lätt ändras eller raderas. Vilken fil är originalet, då man kan producera oändligt många identiska kopior? Den praktiskt taget obefintliga kostnaden att göra nya versioner gör att det ofta finns också flera, till innehållet olika, versioner av ett dokument att tillgå. Då måste man avgöra vilken eller vilka versioner som ska bevaras, och om och hur de andra ska dokumenteras. Ska man bevara originalet, trots att man bedömer filformatet vara odugligt för bevaring?

För att få svar på nästan alla dessa frågor bör man få information av arkivbildaren. Det är den som producerat materialet som känner proveniensen och relevansen av de olika dokumenten. I bästa fall. Det betyder att man måste komma in i processen där arkivet föds så tidigt som möjligt. Man måste sträva till att samarbeta och handleda i frågor som gäller informationsförvaltning och bevarande av information också då det gäller den privata sektorn och till och med privatpersoner. Och det är inte enkelt, det kan krävas större katastrofer av informationsförlust eller dyra misstag  på grund av fel information på fel ställe, innan en arkivbildare är mottaglig för goda råd om informationsförvaltning. 

Det kräver också mycket flexibilitet och kreativitet av arkivet att kunna hitta lösningar som inte är så tungrodda eller besvärliga att de förblir bristfälligt använda, läckande system. I dagens apple- och googlevärld är människor fenomenalt bekväma av sig. Man bör ha anpassade, automatiserade och användarvänliga system. Viktigt vore också att man inom arkivsektorn kunde lära sig att använda nyare mer flexibla och objektorienterade sätt att strukturera informationsresurser. Den hierarkiska modellen som i dag i huvudsak används är endast ett av många sätt att presentera information. Dagens databasteknik ger möjligheter att skapa system som är mer användarvänliga och utgår från arkivbildarens egna behov. Arkiven måste satsa mycket hårt på marknadsföring för att klara detta, vara aktiva och kundorienterade. Eftersom resurserna ofta är begränsade blir det en fråga om prioriteringar: hur mycket och vilken information är man färdig att avstå från att rädda till eftervärlden?