lördag 18 januari 2020

Helhetsarkitektur

Man talar ofta om it-arkitektur, det vill säga om hur data och applikationer är organiserade i organisationer. Eftersom it är både krävande och komplicerat är man helt enkelt tvungen att rita mängder av olika modeller och grafer och annan dokumentation över hur saker fungerar eller borde fungera. Men om detta görs fristående från själva verksamheten, dess processer och målsättningar, kommer man aldrig att kunna optimera verksamheten eller förbereda sig på kommande förändringar i god tid. Risken finns att man i en organisation, ett företag, en myndighet eller vilken som helst verksamhet, gör ineffektivt och onödigt arbete. Eller att viktiga saker helt enkelt blir förbisedda.  Därför behövs helhetsarkitektur (Enterprise Architecture), som beaktar också verksamhetsarkitektur (Business Architecture) och de olika dimensionerna av informationsteknologi på ett systematiskt sätt.

Den vanligaste metoden att göra detta heter TOGAF (The Open Group Architecture Framework). Det är alltså ett ramverk och en metod för att på hög nivå systematisera och organisera verksamheten och möjliggöra en vettig översyn och styrning som främjar verksamhetens målsättningar. I Finland har man inom den offentliga förvaltningen arbetat med helhetsarkitektur redan flera år. En rekommendation finns också och jag vågar påstå att mycket av de stora effektiveringar som varit möjliga vid digitalisering har skett tack vare att man tvingats arbeta med helhetsarkitektur. Även om kravet försvunnit ur lagen, kommer arbetet att fortsätta också inom den offentliga sektorn.






Själv har jag arbetat med helhetsarkitetur i flera omgångar på ett hörn. Jag har också sett många projekt och åtaganden där jag insett att man är ut på sjufamnarsvatten, då man vill genomdriva stora omställningar i verksamheter utan att vare sig ha en klar bild av nuläget eller av hur målsättningen egentligen borde se ut och vilka implikationer som finns inbäddade i olika framkastade planer. Jag har ändå saknat insikt i själva metoden. Så nu i veckan gick jag en grundkurs och jag måste ännu mera vara av den åsikten att dylik systematik är helt nödvändig om man vill ha en vettig och sund verksamhet. TOGAF är inte ett regelverk som man ska eller ens kan implementera rakt av, men metoden innehåller många centrala element som det är klokt att ta hänsyn till. Arbetet är långsamt och omfattande, men jag har själv haft mycket stor praktisk nytta av dess resultat. Varje företagsledare borde inse nyttan av att ha en klar och heltäckande bild av verksamheten och vad som behöver utvecklas och hur. Den viktigaste poängen är att arkitekturen inte är något som görs av någon enskild person någonstans i organisationen, utan det är en sak som gäller alla. Var och en och varje syssla i en verksamhet är en del av en "arkitektur", vare sig den är dokumenterad och vettig eller spontant påkommen eller framtvingad av omständigheter. Huruvida den är ändamålsenlig och effektiv kan man bara se genom att se den i sin fulla kontext och i relation till vad man vill uppnå.

lördag 4 januari 2020

Förnekelsens konst

Röken från Australien. Bild från NASAs worldview tjänst den 4.1.2020.


Australien står i lågor. Insatserna är höga, eftersom dylika stora koldioxidutsläpp är det sista vi behöver. Även om utsläpp kan ha flera olika typer av effekter i klimatsystemet, är vi sannolikt redan på glid mot flera olika feedback-loopar och dominoeffekter. Riskerna är stora.

Trots det, finns det människor som försöker sprida påståenden om att krav på klimatåtgärder är onödig alarmism. I USA är kopplingen till vissa industrikretsar (men också alt-högern) mycket tydlig, medan vi i Europa kan se att lobbyn har kopplingar till nationalistiska populister. Temat igenkänns också från den finska populistiska och vetenskapsfientliga retoriken.

Idén om den isolerade, rena nationalstaten, som kan frikopplas från alla slag av inverkan och inflytande från omvärlden, så väl kulturellt som materiellt, måste vara något slag av "stoppa jag vill hoppa av", "låt mig ägna mig åt mig själv" och "alla problem beror på någon annan och kan bäst lösas med att vägra samarbeta med dem som är annorlunda" -strutsmentalitet. Det hela präglas också av påtaglig intellektuell lättja, vilket inte minst visas av hur man låter sig ledas av utländsk lobby.

Vad är det som får människor att agera som nyttiga idioter för fossil- och tobaksindustri? I bakgrunden finns troligen en vilja att så split och misstro och bereda mark för den förstörelse som öppnas för implementeringen av chockdoktrinen, det vill säga för de mest penningstarka att erövra nya domäner och göra bättre affärer. Vi får ju visst både pengar för återuppbyggnad och säkert billig arbetskraft också i takt med att allt fler samhällen drabbas.

Strävan att omdefiniera allmänpolitiska frågor så att de handlar om partipolitik tjänar, liksom då det gäller främlingsfientligheten, också stormaktspolitiken på ett sätt, som verkar förbises av klimatförnekarna. I Finland är vi lyckligtvis rätt medvetna om den propagandaapparat som finns. Därför ser vi också tydligt hur naiva de är, som ställer sig till förfogande som villiga verktyg. Kanske sker det i hopp om eget inflytande. Att de inte är något annat än just redskap har redan bevisats av hur illa det gått för en del av dem. Lojaliteten har brustit snabbt och stöd har man fått precis så länge det varit opportunt för givaren. Spelögat är nog inte särskilt gott hos de inhemska trollen och övertrampen slår också tillbaka.

Då det gäller klimatet är det självklart att en försiktighetsprincip är att föredra. För övrigt hör det till det allra viktigaste att se till att skolan lär ut forskningens grundprinciper och kritiskt tänkande. Också forskningens öppenhet är viktig. Även om det kan kännas som att det öppnar för okunnig kritik och missbruk, är det ett viktigt sätt att effektivera själva forskningen och göra den mera bekant och transparent.

Det som stör mig kanske allra mest är hur låtsats-skeptikerna går igång på sina "insikter" och "avslöjanden", samtidigt som de så totalt missar hur fantastiskt spännande, överraskande och fascinerande den seriösa forskningen är. Miljoner gånger mera häpnadsväckande och intressant och betydelsefullt än några loppiga konspirationsteorier. Men kanske det ändå är så, att det känns för  farligt och jobbigt för en del att ägna sig åt kritiskt tänkande på riktigt?



måndag 23 december 2019

Tillbakablick på 2019

När året nu börjar gå mot sitt slut tänkte jag att det är dags att göra ett sammandrag. Det är så ofta man glömmer vad som hänt under året. Perspektiv förskjuts, både vad gäller känslan av tid och betydelse. Vad har egentligen hänt i mitt liv under året?

Vi har haft två begravningar och ett bröllop i släkten. Bortgången av Peter Sandelin och Herman Parland innebar att två viktiga personligheter i familjen försvann för gott. Detta har bidragit just till perspektivskiften gällande den egna tillvaron och den egna familjen. För mig personligen var andra emotionellt starka och betydelsefulla kulturupplevelser Annika Sandelins och Linda Bondestams bok Silkesapans skratt som knöt an till den stora sorgen vi delar efter Stella, de teaterproduktioner min son var med i (mest gripande som Pinocchio) och givetvis det enorma äventyr min dotter erbjuder i form av vloggar, största delen av året från Afrika. Jag känner mig mycket lyckosam att ha så mycket kreativitet i min närmaste krets. Skapande är en av de största gåvor man kan ge sina medmänniskor och jag är privilegierad att få ta emot allt detta.

Utanför familjekretsen har jag detta år särskilt njutit av utställningarna Urbana möten och Kupka på Ateneum och förstås Ragnar Kjartanssons The Visitors på Kiasma. Särskilt roligt hade jag på jubileumsvisningen av filmen The Heimola Story som bröderna Nummi bjöd på i somras. En annan stark upplevelse var nog Magnus Lindbergs konsert i oktober på Musikhuset.

I år var jag första gången i mitt liv opponent vid en disputation vilket jag tror lyckades över förväntan. Det var både spännande och givande. Dessutom firade vi 30-årsjubileum för studenten, vilket också var riktigt roligt. Semiprofessionellt har jag jobbat bland annat med Helsingfors stads historiekommitté, där vi tagit viktiga steg mot en digitalisering av publikationsverksamheten, med ett par finlandssvenska fonder för kultur och utvecklingen av Finna.fis strategi. Vidare har jag deltagit i arrangerandet av både riksdagsvalet och EU-valet, av vilka det förra känns som en viktig positiv händelse i ett annat rätt bedrövligt politiskt klimat i världen. Just nu känns det som att vi åtminstone i Finland har en regering som faktiskt vill basera sina beslut på fakta och medmänsklighet, i motsats till det populistiska yrande som råder på många håll. En liten ljusglimt i en annars mycket dyster tid. Andra ljusglimtar som jag hejat på från första parkett är förstås Projekt Fredrika och Nya Argus.

Rent professionellt har det varit ett händelserikt år. På ett hörn har jag varit med om att få igång två europeiska projekt, ett inom miljö och ett inom interoperabilitet. Det senare har sedan också upptagit en stor del av min arbetstid detta år. Det har varit mycket intressant och jag har kunnat utvidga mina nätverk och kanske också påverka en del, till exempel genom den rapport vi fick färdig nyligen.

Överlag var hösten en livlig period för forskningsdata och Finland har hållit en rätt hög profil bland annat genom RDA-mötet och alla kringevenemang som ordnades här. Också annars har Finland nu en ganska stark position, och jag är själv övertygad om att det åtminstone delvis beror på att man här målmedvetet  och metodiskt jobbat flera år med övergripande arkitektur. Vi har helt enkelt kompetens att tackla frågor på en tillräckligt hög abstraktionsnivå för att kunna lösa både stora och små problem på effektiva sätt. Själv insåg jag att medan jag här hemma ständigt tjatar om beständiga identifierare, måste jag på den europeiska nivån lyfta fram frågor om terminologiskt arbete, som egentligen är mycket mer grundläggande och mera utmanande. Medan vi här hemma behöver stärka vissa teknologiska kompetenser, har vi en god tradition av att förhandla fram samförstånd kring utgångsprinciper och begrepp innan vi hugger i, vilket förstås också är enklare gjort i ett litet land. Men inte alla mindre länder har heller en så stark och enhetlig grund att bygga på som vi. Här har vi nog en exportvara som heter duga, bara vi kunde få fram tillräckligt mycket människor som har kunnandet så att vi också kan sprida det ännu mer effektivt.

Annars har jag också fått jobba med tillgänglighetsfrågor på webben. Under året blev dessutom fairdata.fi-tjänsterna tagna i produktion och jag kunde följa med hur det arbete jag och många andra personer gjort övertogs och fördes i mål av kunniga och ambitiösa personer. Själv bidrog jag nu närmast med lite utbildning och utveckling av hur stödet för datahantering kunde byggas upp i framtiden. I själva verket får jag från och med nästa år ännu större ansvar gällande detta, både internt på CSC och externt, ett uppdrag som jag är mycket ivrig att åta mig. Under året utkom också slutprodukterna av ett annat arbete jag varit med om att planera, studier i den öppna forskningens ekonomi. Trots att det allt mera inom forskningens informationshantering handlar om datakvalitet (FAIR-principerna) har ingalunda öppenheten försvunnit från agendan. Också arbetet med koordinationen av öppen vetenskap i Finland har, tycker jag, kommit igång riktigt på allvar under året. En viktig sak för mig var också att få färdig den första versionen av en rekommendation för användningen av beständiga identifierare för forskningsdataset. Dessa är en förutsättning för att man ska kunna referera till digitala dataset i forskning. Jag också haft förmånen att under året samarbeta närmare forskningen och intervjua och samarbeta med flera experter på fältet, vilket har varit otroligt viktig och lärorikt för mig.

Inför julen har jag gått igenom gamla fotografier. Vi tänkte göra en frågesport för barnen, där mor- och farföräldrar kan berätta svaren. Får se hur det avlöper.





onsdag 27 november 2019

Länkade data i Finland och Europa



På grund av flygstrejken hann jag delta i en liten terminologiverkstad som ordnades i samband med Höstdagarna för öppen forskning. Ett efterlängtat initiativ om att ta itu med att översätta ordlistan för öppen forskning till svenska kom från VSD som koordinerar verksamheten. Avot, gissa om vi fastnade omedelbart i ordet data och frågan om det heter öppen data eller öppna data, länkad data eller länkade data. Formerna används ju glatt kors och tvärs och huller om buller. I alla fall hoppas jag att om det finns intresserade personer, inte minst från Sverige, att ni skulle ta kontakt antingen med undertecknad eller Nina Järviö på VSD direkt. Ju flera vi är som jobbar med detta, desto bättre. Också kontakten till Sverige skulle vara viktig. Själv tycker jag att både terminologiarbete och översättning hör till det roligaste som finns.


När jag väl kom iväg flög jag till Budapest där European Open Science Cloud (EOSC) hade symposium. EOSC är en projektfamilj för att främja effektiv användning av forskningsdata och - infrastrukturer. Interoperabilitet är förstås i nyckelroll, och så väl teknisk som semantisk interoperability är under arbete. Semantik sysslar jag ju med i högsta grad och hade också en presentation om en rapport vi gjort om saken. Det handlare helt enkelt om att studerande betyder samma sak i olika system, eller åtminstone att man är medveten om när det finns olika definitioner, så att informationen inte blir fel när man kombinerar eller flyttar den.




lördag 26 oktober 2019

Diskussioner om data: CODATA, FAIRsFAIR och RDA

fullpackad liten förelåsningssal


Den senaste veckan var en verklig turbovecka för forskningsdata i Esbo och Helsingfors. På söndagen och måndagen var det CODATA-konferens på Riksarkivet. CODATA är en kommittée inom International Science Council (ISC) en rätt färsk sammanslagning av International Council for Science (ICSU) och  International Social Science Council (ISSC). Kort sagt, en global takorganisation för forskning. CODATA är, som namnet låter förstå, det organ som främjar användning och kvalitet av forskningsdata. Temat var forskningsdatahantering i organisationer och vi hade gjort en liten poster om vår nya rekommendation för användning av beständiga identifierare, som vi gjort under vintern här i Finland.



På tisdagen ordnade vi en dubbelworkshop inom FAIRsFAIR. Dels diskuterades datarepositorier och vad det innebär för dem att främja hittbarhet, tillgänglighet, interoperabilitet och återanvändning av forskningsdata, dels hur samma krav tar sig i uttryck då det gäller semantiska artefakter (terminologier, taxonomier, koder, ontologier osv). Vi hade god uppslutning av experter och vi fick mycket material för vårt fortsatta arbete med dessa inte alldeles lätta frågor.


Onsdag, torsdag och fredag var det sedan stort RDA-möte på Aalto-Uni. Research Data Alliance är ett ännu större globalt expertsamarbete än CODATA. Inom organisationen arbetar man med att utveckla olika praktiska lösningar och generella rekommendationer.  Det finns flera grupper som jobbar med olika frågor kring t ex metadata, identifierare och interoperabilitet. Under mötet ordnades många olika typer av evenemang. Ett var en paneldiskussion, där jag snappade upp en bra jämförelse av Pilvi Torsti: "Data är inte som olja, utan som vatten". Så sant. Olja är en usel jämförelse. Data är ingen bristvara. Dessutom är kvaliteten A och O.

Det var en del saker som klarnade och framför allt kunde jag (åter)knyta många viktiga kontakter men olika nyckelpersoner på det internationella planet. Jag tror det var en viktig vecka för finsk forskningsdatahantering, eftersom det var många som nu hade möjlighet att delta första gången i evenemang på denna nivå. Själv ser jag allt klarare vad jag tycker att vi behöver utveckla och göra, både vad gäller nationella rekommendationer och utveckling av forskningsinfrastruktur.

En ypperlig avslutning på veckan blev att höra Magnus Lindbergs Kraft, just så kändes alltsammans. Nedan en tidig inspelning av ett framförande som video. För mig vad det första gången jag såg Lindberg live, vilket det tillförde en hel del måste jag säga.



söndag 13 oktober 2019

Samlingar som forskningskällor


Modell av Uppsala som vi kunde beundra då vi besökte Fyriskällan,
där stadsarkivet och folkrörelsearkivet härbärgerar vid sidan av biblioteket.

Digitaliseringen har inom kulturarvssektorn inte bara inneburit att man digitaliserar samlingarna, utan det har indirekt lett till mycket ny utveckling. Bland annat har en öppenhets- och konvergenstrend lett till att man nu når ut till allmänheten på nya, engagerande sätt och nya medier har också gjort erfarenhets- och narrationstänket starkare. Nästan alla traditionella kategoriseringar är utmanade. Samtidigt har forskarsamfundets behov och förväntningar ändrats. Förutom att forskare använder digitala material på kanske oväntade sätt, har intresset för föremålen i sig själva vuxit bland åtminstone historiker.

För forskare är det viktigt att kunna utnyttja alla material, också de digitala. Att kunna hänvisa till digitala källor blir allt viktigare, liksom att kunna dokumentera datas livscykel. De digitala material som produceras inom arkiv, bibliotek och museer borde också kunna fungera som forskningsdata. Att betjäna forskningen är ett av sektorns viktiga uppdrag. Men forskarnas sätt att använda data är mycket varierande. Om detta och en del annat talade jag i veckan på ett seminarium för akademiker inom området.

 

lördag 5 oktober 2019

Öppen forskning går vidare

I tisdags var det stormöte kring öppen forskning i Helsingfors i Vetenskapernas hus.  Expert- och arbetsgrupper samlades för att jobba tillsammans. Jag är själv ansvarig för arbetsgruppen för länkning av forskningsdata. I det ingår olika saker:


  • hänvisningar till data vid publicering av forskningsresultat (underbyggande evidens)
  • hanteringen av datas livscykel och dokumentation av datas struktur (interna länkningar i data)
  • synligheten av forskningsdata i tjänster för forskningsinformation (CRIS-grafer)

Jag nämnde områdena här i den ordning jag anser att vi bör prioritera dem. De två första punkterna är dessutom förutsättningar för att den sista ska kunna förverkligas. Den sista handlar om information som ofta intresserar framför allt finansiärer, tjänster som OpenAIRE eller den nya nationella tjänsten för forskningsinformation. Det handlar om att sammanställa information om allt från forskningsinfrastrukturer, forskningsprojekt och finansiering till forskare, organisationer och publikationer. Det är visserligen viktig information, som kan användas på många sätt, men för att forskningsdata, som ofta tar stora resurser och också produceras i stora mängder, ska kunna tas med fullt ut, behöver vi lösa många frågor kring hur vi behandlar data som resurs i forskningen.

Det absolut enklaste fallet att beskriva är det vad jag kallat publikation av dataset. Finansiärer förväntar sig idag allt oftare att man vid utgivningen av ett forskningsresultat (i praktiken ofta en artikel) också tillgängliggör underbyggande data och metoder (kod).  Detta argument är enkelt att omfatta också för forskare. Det är klart att man måste kunna belägga sina resultat och de måste kunna granskas. Referenser till data kräver ändå en hel del tekniska lösningar, så som förvaringsplats, tillräckliga metadata och en beständig identifierare. Vanliga webbsidor och webblänkar är inte alls nog i vetenskapliga sammanhang. Vi behöver tjänster som fairdata.fi eller Eudat. Men dessa tjänster passar inte alla. En del institutioner vill ha egna dataarkiv och många områden har internationella lösningar. I praktiken krävs också ofta omfattande planering och dokumentation för att komma så långt att de publicerade data faktiskt duger till något. 

Vår arbetsgrupp färdigställde i tisdags en första version av en rekommendation för hur man ska använda de beständiga identifierare som behövs för att referera till forskningsdataset. Det handlar alltså i detta skede mest om den första punkten: publicering av statiska dataset, som man sedan kan hänvisa till i sin forskning. Med detta skapar vi ändå förutsättningar för punkterna två och tre. Rekommendationen riktar sig alltså till dem som skapar och upprätthåller beständiga identifierare. Det är nämligen verkligen inte alltid lätt att veta när man ska använda hurdana identifierar och på vilket sätt. 

Rekommendationen är mycket koncis och avsikten är att fortsätta arbetet med att förklara och nyansera den i ett annat dokument. Nu har saker ännu reducerats till att man ska göra olika saker (skapa beständiga identifierare, använda semantik i dem osv) med försiktighet eller eftertanke. Vi vill gärna förklara lite mera om hurdana för- och nackdelar som finns med olika alternativ och i vilka olika situationer det är motiverat att avvika från rekommendationen. Dessutom vill vi lyfta fram olika exempel.

I de många diskussionerna under dagen kom jag personligen till en del nya insikter. En var hur otroligt viktigt det är att vi håller fokus på organisationerna och kvaliteten på deras tjänster då vi försöker mäta forskningsdata. Vi måste på alla tänkbara sätt undvika att fokus glider mot att kvantitativt eller schablonmässigt mäta själva data eller forskningens betydelse via data. Med erfarenheten hur åt skogen vi hamnat med missbruket av bibliometri, måste vi inse att vi löper ännu värre risker med datametrik. Data kan man nämligen producera hur mycket som helst om det blir ett mål. Det säger ju inget om dess värde. Och det man mäter får man som bekant.  Kvaliteten kan däremot endast bedömas kvalitativt, av sakkunniga.