söndag 9 september 2018

Träskända gård




Lusthuset av Engel klarade sig undan branden 1888. 



I dagens Hesari var det en juttu om Träskända gård i Esbo. Herrgården har stått tom i åratal, eftersom staden inte har hittat en lämplig hyresgäst. I artikeln ställer stadens tjänsteman en renovering av gården mot renoveringen av skolor. Stopp, precis där!

Det talas om att renoveringen skulle kosta några miljoner. Esbo stad betalar årligen nästan en miljon i hyra för ishallsturer. Något säger mig att man på många andra håll skulle ha satsat på att grunda ett museum i den fantastiska miljön. Även om huvudbyggnaden inte längre är Aurora Karamzins, skulle herrgården erbjuda mycket fina möjligheter för både kulturella aktiviteter och pedagogisk verksamhet. Parken kunde användas i undervisningssyfte på många olika sätt och Esbo stadsmuseum, som bevisligen gör ett gott arbete, kunde säkert hämta inspiration både från Svartå och Sederholmska huset och skapa en miljö för riktigt fin museipedagogik. Man kunde också se till att det finns ett bra promenadstråk mellan Bemböle/Glims och Träskända.

Jag ser tusen möjligheter till upplevelser och äventyr för både esbobor och andra. Nu skulle det gälla för Esbo stad och dess tjänstemän och politiker att på allvar inse vikten av kulturarvet och historien och vilka resurser de är. Det handlar inte om antingen eller; en satsning på en historisk miljö är en investering i välmående och turism. Pengarna kan inte tas "av skolorna", utan de kan säkerligen skrapas ihop från olika moment. Träskända gård skulle också bilda en fin pendang till WeeGee-huset. I en stor stad som Esbo med kraftig inflyttning borde kulturarvet också vara ett viktigt verktyg då det gäller profilering, marknadsföring och integration. Stadsmuseet borde absolut få möjlighet att expandera och samtidigt kunde man öppna den fina miljön i Träskända för människor i alla åldrar.

lördag 8 september 2018

Berättelsernas styrka och evighet

De grekiska gudarna var ofta lika barnsliga som marvelhjältarna.
Bild från Wikimedia.



Kom mig äntligen för att skaffa Tatjana Brandts essäbok. Kanske jag äntligen är mogen för att börja läsa essäer på allvar, eftersom jag nu klarat av Ralf P.s noveller. Tidigare har jag varit dålig på ett halvlångt format. Montaigne har jag väl gillat (eftersom t o m min bloggs namn är en liten vink till honom), men annars har noveller förut mest gjort mig irriterad. Helt irrationellt. Dikter eller artiklar har liksom dugt som mer fragmentariska format. Det är väl åldern. Exakt vad som hänt i mitt huvud och varför begriper jag inte, men det är kanske sekundärt. I alla fall njuter jag av Brandts texter, av hennes totala övertändning för litteraturen och den fullständiga övertygelsen av en hur omvälvande kraft den har. Livsformande, grundläggande och ofrånkomlig. Språket som inte bara tankens verktyg utan som dess själva substans. Litteraturen blir då inte bara en spegling av tanken, utan den blir själva livet.

Jag har ibland allmänbildat mig med att följa med ungarna på bio. Senast, för ett antal månader sedan, såg vi Deadpool 2.  Det där.  Vad kan man nu säga. Den hade ju visserligen sina poänger, men samtidigt tänkte jag lättad att jag inte missat särskilt mycket då jag inte sett mer än en annan av alla Marvel och Avengers filmer.

Samtidigt har jag också upptäckt en fantastisk podcastserie: Literature and history, som förutom världens mest korniga jingel, är helt underbar. Doug Metzger sätter ofta ner över hundra timmar på ett enskilt avsnitt. Hans avsikt är att berätta hela den engelskspråkiga litteraturens historia (efter snart 60 avsnitt är han ändå fortfarande kvar i Eneiden) och han gör ett fantastiskt arbete. Han berättar först handlingen i ett verk utförligt (mycket intressant och nyttigt, t ex Gamla Testamentet eller Gilgamesh har varit extremt spännande) varefter han ger grundliga historiska och litteraturhistoriska kommentarer och analys. Och allt är dessutom kompletterat med musik han själv gjort.

Det var när jag lyssande på avsnitten om den äldsta grekiska litteraturen (och samtidigt då fick en sammanfattning av den aktuella forskningens tolkningar), som jag slogs av hur mycket den har gemensamt med de hopplösa superhjältefilmerna. I sekler här emellan har vi i huvudsak haft separata litterära universum med olika karaktärer, sedan Commedia dell'arte har varje hjälte haft sin egen författare. Karaktärer som Dracula och Frankenstein har försiktigt vandrat mellan olika miljöer, men det är först de stora filmbolagens svällande välde som på allvar låtit 1900-talets serietidningshjältar mötas i samma berättelser och bryta gränserna mellan de olika världarna. Skillnaden är förstås, att medan antikens lika neurotiska och barnsliga superhjältar var allmän egendom, är dessa nya karaktärer registrerade varumärken och produkter, som ingen annan får berätta om.

söndag 2 september 2018

Digital mångfald och enfald

Jakten på hatpropaganda, "hate speech" går het. Man försöker göra det både maskinellt  och manuellt. På Facebook tror man på ett entydigt, globalt och allmänmänskligt binärt regelverk för människor att ty sig till, när de bedömer vad som ska tas bort och vad som får vara kvar på webben. Reglerna har blivit allt mer specifika. Samtidigt är det meningen är att det ska vara samma regler som gäller för t ex vad som är för mycket nakenhet,  oberoende av kultur. Eller att det inte skulle vara någon skillnad på om man skäller på en etnisk grupp oberoende av om den är i en minoritetsställning, kanske hotad, eller är en majoritetskultur med trygg ställning i samhällets maktapparat.

Då det gäller användning av maskininlärning har vi samma problem som alltid: data reproducerar också strukturer och fenomen som är oönskade, om man inte aktivt ingriper med den human utvärdering. Att medvetet försöka programmera etik är något man idag ändå är tvungen till. Man kan kanske åstadkomma förändringar som för samhället i en riktning som av de flesta uppfattas som bättre - om man lyckas implementera faktiskt delade allmänmänskliga värderingar. Då det gäller relativt enkla val kan man förutom rena "värdekalkyler" försöka inkludera data om en regerande allmän moral. Ett problem är enligt mig att moral ytterst baserar sig på känslor, eller åtminstone är de en mycket viktig del av att fatta beslut om vad som är upprörande, skadligt eller fel. Men de är svårt att tänka sig en mjukvara som lider av dåligt samvete eller kan förhålla sig genuint empatiskt och kanske till och med fatta ett (till synes) irrationellt beslut på basis av det.

Ett annat grundproblem är alltså kontextens betydelse, vilket blir pinsamt tydligt just i jakten på hatpropaganda. Den naiva tanken om att det vore möjligt att nog ha olika språkversioner av en webbtjänst, men på alla andra sätt helt frånse kulturella och samhälleliga skillnader, är förutom tekniskt också etiskt bekväm. Man låtsas att ens egen referens och kontext är universell, varmed man slipper den besvärliga frågan om vem som har tolkningsföreträde och rätt att avgöra vad som är tillåtet vs förbjudet i olika sammanhang. Att saker som är tabu, stötande eller förbjudet och i vilken krets (ensam, i intima förhållanden, i familjen, i en närmare krets, inför ett större gäng, "offentligt") varierar otroligt mycket, är ett obekvämt faktum. De många dimensionerna som kontexter av politik och makt, humor, satir eller konst ger, kollrar på nolltid bort både maskiner och de anonyma människor som ska tolka material på några sekunder.

De överstora webbföretagen har problem också på andra sätt. Silicon Valley blir allt mer trögt och lider av enögdhet och startup-ekosystemets utarmning. De stora slukar de små, de begåvade individerna försvinner in i storbolagens slutna bubblor. En del ploppar ut, andra lyckas hålla sin profil, men många försvinner för evigt. Jag tror i alla fall att här finns en orsak att det kommit en hel del framgångsrika bolag från Sverige och Finland. Den orsaken är, att det finns mer utrymme i marginalen. En ytterligare fördel är att små kulturer har lättare att förstå behovet av mångfald. Vi har en stor styrka här. Problemet finns i bristen på kapital och mänskliga resurser. Lyckligtvis har vi inte en helt lika debil invandringspolitik som USA och Storbritannien utmärker sig med. Tvärtom har vi en möjlighet att fylla det skriande, och jag menar verkligen skriande, behovet på starkt kunnande inom åtminstone vissa delområden inom it med människor från andra länder och kulturer.


tisdag 28 augusti 2018

På besök hos Sederholm

Tittade i dag äntligen in på Stadsmuseet vid Senatstorget. Det var en positiv upplevelse, man har gjort mycket gott arbete. Det var också som att träffa som många gamla bekanta från min forskartid. Det framkom inte explicit, men de namn och personer som ingår i utställningen för barn är verkliga historiska personer, som jag umgåtts med i många år på arkiven.

Utsikten har ändrat en hel del sedan 1700-talet. Tidigare var torget bara
hälften så stort och högvakt och kyrkan upptog vänstra sidan av torget.
Under torget finns gamla gravar i denna dag.

Mina tankar gick också till dem som byggt huset i tiden. Också i denna utställning presenteras Johan Sederholm som en self-made-man som kom från "enkla förhållanden". Allt är relativt, för hans pappa var nog en av de få tjänstemännen i staden. Men visst är det sant att social mobilitet var möjlig. Hantverkaren, murarmästaren och arkitekten Johan Christoper Hillert är ett exempel på de glidande klassgränserna och på hur man kunde röra sig mellan olika näringar i svenska tidens Helsingfors. Han började som hantverkare och gjorde en varierande och mångsidig karriär i staden. Hans föregångare i tjänsten som Helsingfors arkitekt och byggmästare kring medlet av 1700-talet hette Samuel Berner.

Sommaren 1761 skadades Berner allvarligt i en olycka i Kyrkslätt och dog. Han efterlämnade en änka. Hon hette Margaretha Brita Olander och hade en gård invid det stora bryggeriet nära stadens bästa brunn i Ulrikasborg. Johan Christopher Hillert som arbetade som murarmästare på Sveaborg, övertog stadens byggmästarkontrakt. Drygt två år senare gifte han sig också med Berners änka och fick med tiden äganderätten till gården.

Hillert var blev så stadens "architect" och fick överta byggnadsarbetena på det nya Tull- och packhuset. Huset är i dag ett av stadens äldsta och det användes som rådhus under hela slutet av 1700-talet när rådhuset var i obrukbart skick. Den bastanta tullbyggnaden var tänkt att ingå i det fästningsverk som skulle omge staden. Hillert reparerade också kyrkans yttertak och lät tjära väggarna.

Hillerts gård fungerade som värdshus och festsal för stadens ringare borgerskap. Hans fru drabbades av lungsot och dog 1773, men han gifte snart om sig med en krukmakardotter från Åbo. Lyckan varade inte länge, eftersom han förlorade både hustrun och son vid en dramatisk förlossning mindre än ett år senare.

Under denna period av sitt liv kom Hillert i gräl med sin besvärliga hyresgäst urmakaren Lindberg och också med några officerare. Han anmälde till och med hos magistraten att capitain Stackelberg och baron de Geer hotat överfalla honom. Hillert reserverade sig från allt ansvar ifall han blev tvungen att försvara sig med våld.

Hillert hade också problem i stadens försvarstrupper, där varje borgare skulle göra sin plikt. Man väntade nämligen kungligt besök och alla skulle delta i paraden. Hillert, som hörde till stadens kavalleritrupper, begärde befrielse från alltsammans med förevändningen att alla resande som väntades skulle ge honom för mycket arbete. Småningom kröp det ändå fram att Hillert blivit kränkt av officerarna och han begärde förflyttning till infanterikåren i stället. Cheferna för de två kårerna, handelsmännen Bock och Byström, kom överens om att gå med på Hillerts begäran. En annan gång blev Hillert bötfälld på grund av olämpligt beteende i magistraten i samband med ett större gräl som blossat upp. Han var i alla fall en ansedd person bland det mindre borgerskapet.

Följande vår gifte sig Hillert för tredje gången, med den unga klockardottern Magdalena Logren från Lojo. Nu äntligen föddes många barn. Arkitekten besökte flitigt stadens auktioner, där han bland annat ropade in religiös litteratur på svenska och tyska. Hillert hade allt att döma ett tyskt ursprung eller påbrå. I sin näringsverksamhet verkar han allt mer ha specialiserat sig på viktualiehandel. Under 1770-talet var han arrendator för ölaccisen, vilket innebar att han, tillsammans med handlanden Pacchalen, ansvarade för att ingen olovlig salubryggning ägde rum och att alla betalade sina avgifter. Dessutom hade han länge ensamrätt på att bedriva gästgiveri. Han idkade själv också både brännvinsbränning och ölbryggeri.

Hillert dog 62 år gammal 1789, men hans änka fortsatte att driva gästhusverksamhet, med hjälp av bland andra sin ”måg”, det vill säga Johan Dahlman som gift sig med Berners dotter. I gästgiveriet gick det ibland mycket livligt till och där bodde både ryska soldater och musikanter, liksom kvinnor med tvivelaktigt rykte. Hillert arbetade också på bygget av Johan Sederholms hus vid Senatstorgets södra kant. I början av sin karriär i Finland hade han arbetat på fästningsbygget på Vargön. Dessa stenbyggnader utgör, förutom Mariegatan 5, i praktiken de få direkt synliga spåren av den svenska tidens Helsingfors.

onsdag 22 augusti 2018

Skönhet och ångest



Som en liten mjuklandning till jobbet efter semestern fick jag åka till Oulanka forskningsstation på ett forskarmöte. Fast det var nog rätt tufft för att vara mjuklandning. Inte på grund av att programmet började klockan 8 om morgnarna och pågick till sena kvällen med vetenskapligt innehåll på ett för mig relativt obekant område, utan på grund av insikten om hur genomgripande förändringar redan länge varit i gång på grund av våra utsläpp av växthusgaser. På plats fanns allt från biologer och kemister till agroforstare och varenda en kurva eller graf som visades spretade antingen ilsket uppåt (temperaturer, växthusgaser, etc) eller formligen rasade neråt (biodiversitet etc). Skalan gick från små mikrober till kraftiga väder- och klimatfenomen och överallt, överallt fanns det effekter. De enda positiva trenderna fanns inom föroreningar, som faktiskt minskar. Utom då det här att man tydligen i Finland inte låtsas om kvicksilvret som också finns i torvmossarna. Kallsvett med mindre. Det är nog inte så att miljöfrågorna och klimatförändringen på något sätt överdrivits i offentligheten. Tvärtom.

Det är svårt att se att det skulle finnas mycket mer angelägen forskning och ett större behov av att kommunicera den till allmänheten. Till exempel vad gäller skogsbruket, där hyggeslöst skogsbruk är häpnadsväckande effektivt och har enormt mycket mindre verkningar på miljön. Produktiviteten är riktigt bra för det växer bra och naturen mår bättre då den inte rakas i kalhygge. Det finns förresten ett medborgarintiativ kring detta. Jag lärde mig också att man dränerat över hälften av våra våtmarker och att det gjorts i praktiken helt i onödan, eftersom det inte är någon vits att försöka odla skog där. Enda resultatet har varit krasch i artrikedomen och sämre vatten. Så nu kunde man kanske göra något fiffigt med dem i stället. Forskarna är så lugna och analytiska. Jag kan inte annat än beundra deras strävan efter objektiv kunskap. Och det gör mig upprörd att de måste kämpa som galningar för sina resurser. Nedskärningarna hotar ständigt, liksom beslutsfattares ignorans och ointresse för faktabaserad kunskap.

Men Oulanka var i sig också en skön upplevelse. Forskningsstationen är en vacker plats intill Kiutaköngas fors lite norr om Ruka. I femtio år har man samlat information om djur, växter och miljö som en del av Uleåborgs universitet. Forsen som är i naturtillstånd tack vare aktivism på 1950-talet flyter i en ravin med fina röda klippor och är lättillgänglig tack vare den förbipasserande vandringsleden.





söndag 19 augusti 2018

En mors hjärta

Det är mera sällan jag ägnar mig åt familjeangelägenheter här, men nu måste jag ändå berätta om min dotter Matildas äventyr som hon påbörjade igår tillsammans med sin man Peyman. I mer än ett år nu har de jobbat och sparat pengar, bott i en bil, planerat och byggt cyklar och annan utrustning och igår bar det äntligen av. Jorden runt på cykel är deras målsättning!


Man kan följa deras resa via deras webbsida, instakonto och youtubekanal. Gör det gärna, det behöver påhejare och följare!


Avskedet från familjen skedde igår kväll under annars festliga omständigheter. Många gånger fick jag frågan hur det känns, men kunde inte riktigt svara. Spännande, overkligt. Alla fyra barn är oss så kära och ständiga källor till glädje och överraskningar, alla så olika och går sina egna vägar. Det är en förälders privilegium att få följa med och försöka finnas där om det behövs. Modiga barn har jag och det är jag glad över, att de vågar göra det de brinner för. För brinner gör de alla fyra. Och vad kunde väl vara bättre än det?



Bilden togs av min goda vän och Matildas gudmor Ira Tilander.

söndag 12 augusti 2018

Fasadklättring

Min barndomsfavorit Harold Lloyd i klassikern Upp genom luften, 1923.



Att klättra på hus är onormalt, farligt och provocerande. Det är ett oroande och förargelseväckande beteende. Oombedda cirkuskonster. Vid byggnads- och underhållsarbeten har man förstås varit tvungen att göra det i alla tider. Men att annars bara klättra på fasader har historiskt har varit förknippat med subversiva eller annars kriminella aktiviteter. Det uppfattas fortfarande som olagligt att olovligt beträda fasader och tak. Men det blev också något av en sport under slutet av 1800-talet, kanske inspirerat av försöken att bestiga allt högre berg.

I Österrike fanns en "tornputsare" vid namn Josef Pircher,  som påstods ha klättrat upp på 130 kyrktorn.  Natten mot kejsarens Frans Josef födelsedag 1886 besteg Pircher S:t Stefansdomen i Wien som är rejält över 100 meter hög. Han förde upp en fana och tilltaget hade nog karaktären av sportprestation.

Fasadklättrandet görs ofta utan hjälpmedel eller med rep. Under 1890-talet blev klättrandet på hus vanligare som sport. Då var det var studenter som sysslade med det, lämpligt för unga män att demonstrera både mod och styrka.  Jag tror kanske min farmors bror Walter Runeberg (1903-1954) hade samma tanke. Han lär nämligen ha sysslat med fasadklättring. Undrar om han hade kolleger i den branschen här i landet? Det låter ju som något just gäng sysslar med.

Numera är klättring förstås en populär sport, tillgänglig för alla i många olika former, i allt från klätterväggar i simhallar till äventyrsparker bland träd. De senaste decenniernas glasfasader har å sin sida närmast sysselsatt fönsterputsare med sina hissar, så jobb har funnits för dem som inte lider av höjdskräck och är kunniga med tekniska hjälpmedel. De nyare trenderna med kraftigt strukturerade fasader i t ex Hagalund eller Böle ser inbjudande ut, men har veterligen inte ännu lockat olaga klättrare.

I dag är kanske den mest kända fasadklättraren Alain Robert, som också han balanserar mellan trots som kräver överraskning och den publicitet och synlighet hans tilltag kräver. Mindre miljöproblem och mera originellt än att bestiga Mount Everest, ändå.