lördag 14 januari 2017

AnkSoMe är årets pupsigaste buzz

Något försenat samlades fjolårets AnkSoMe igår på Maria 01. Som vanligt var det Reidar Wasenius som fick ändan ur vagnen och sammankallade till den finlandssvenska socialamedievärldens årliga nätverks- och kunskapsdelningsträff. Vår första målsättning var givetvis att få vår hashtag att trenda, vilket inte brukar vara så svårt. Det säger i och för sig mera om twitteroffentligheten i våra trakter, än om träffens eller nätverkets storlek. Betydelsen är däremot stor för dem som deltar, det framkom igen. Nätverket är kollegialt, men påfallande mångfaldigt, förtroligt, seriöst, generöst och positivt. Och finlandssvenskt och skönt informellt. (Nästan så man väntar sig att Choko Lindgren ska dyka upp ...) Och varje gång lär man sig mycket.


Ett filmklipp publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve)

Vi saknade i år flera av det gamla gardet som oturligt nog var förhindrade,  men å andra sidan dök det igen upp nya spännande personer med intressanta idéer, kontakter och kompetenser.

Man kan i Storifyn se närmare vilka presentationer som gavs och en del av diskussionerna. Generellt var det några poänger som för mig var viktiga, som vi egentligen tjatat om till lust och leda de senaste åren, men som fortfarande är kraftigt pågående förändringar. Den första är ekonomin och "framtidens" yrken. Vi diskuterade en hel del affärsverksamhet och businessmodeller med poddar, bloggar och tjänster inom sociala medier. Ekonomi finns, arbetsmöjligheter finns, men marknaden mognar sakta. Folk kan och förstår inte alltid vad det handlar om och hur man kan utnyttja de nya medierna och tjänster som erbjuds av proffs. Att kunna köpa tjänster kräver också här sakkunskap och förtroende.

Den andra saken som återkom var den om "brytning" och "förändring", något som det redan tjatats om i åratal. Men faktum är att det handlar om en stor förändring som också tar åratal. Delvis tangerar denna poäng den föregående. Under dagen ifrågasattes både strategi och t ex storytelling som vettiga redskap. Vi diskuterade i stället strukturer i arbetet, vad som är framgångsrika arbetsmetoder men också vikten av att hålla fokus på verksamhetens strategiska målsättningar, (sociala objekt nämndes) och inte fixera sig på clicks eller ens direkt brand-bygge. Vi benade bland lyckade och mindre lyckade kampanjer och jag tror vi enades om att det ibland är mycket olyckligt att finansiärer grälar om vems logga som ska synas och hur, i stället för att fokusera och följa upp den egentliga målsättningen med mera kvalitativa metoder. Vägarna till framgång är sällan så enkla och entydiga. Alla klick är verkligen inte lika värda, till exempel.

Samarbete och dialog var också, fortfarande, på tapeten i olika vändor. Det handlar om att dela och att kommunicera. Att vara öppen och generös. En intressant diskussion handlade också om behovet av det långsamma innehållet (av vilka poddar är en viktig del) och svårigheterna kring marknadsföringen av dem.

Vi diskuterade också nätverket och dess verksamhet. Vi var ganska överens om att det informella, "pupsiga" formatet, är det som ger mervärde, men att vi också kunde fokusera på att ha ett lite tätare samarbete och kanske också mer aktivt försöka skapa gemensamma projekt bland deltagarna.

Och ja, vi blev ju förstås ett av lördagens "virala fenomen" på twitter. Allt annat vore ju synd och skam, proffsiga som vi är.


lördag 7 januari 2017

Mänsklighet





Jag har inte särskilt svårt att få kontakt med min inre Filifjonka. Katastroferna ha rasslat på de senaste åren och även om privatlivet repat sig och jag fortfarande kan konstatera att även om jag kan vara både mycket arg och långsint, är bitterhet ingenting jag sysslar med. Ilskan och sorgen är starka och tröttande känslor men de söndrar mig inte.

Ilskan över orättvisor och dumhet känner jag dagligen. Jag ser hur inte bara socialdemokraterna råkat i stora svårigheter med sin ideologi (vart försvann solidaritet och internationalism?), utan nu har också högern dränerats på sina ideal (all konservatism, fosterlandets väl och bildning har gett vika för rabiatkapitalism och en sällan skådad enögd historielöshet och obildning). 

Demokratins offentliga debatt har förbytts i en total oförmåga hos de politiska beslutsfattarna att kommunicera och föra en diskussion. Antingen kastar man ur sig fullständigt lösryckta påståenden i bloggar eller på twitter eller också förbigår man all kritik med tystnad. Tyvärr tillåts denna genre alltför ofta också i tv. Diskussionen är död. Man hör inget, man låter bli att läsa både medborgares brev och proffsiga medier, man lyssnar inte till sakkunniga. Man är så säker på sin sak, så maktfullkomlig, att all kritik, i stället för att vara ett tillfälle att förkovra sig och testa sina tankar, är besvärande slöseri med tid. Hurdan information man tar in vill man bestämma själv. Helst vill man diktera och forma den själv från början också. I stället för att använda sig av etablerade system för överföring av kunskap och information, grundar man egna "bättre" system, som levererar enligt beställning (eftersom man själv från början ändå vet hur saker ligger till). Ambitionsnivån är beklämmande låg och handlar endast om kvantitet. All diskussion utgör hinder, som bromsar maktutövningen. Också då frågorna lyfts upp av viktiga aktörer, och handlar om viktiga värderingar som laglighet och mänskliga rättigheter, ignorerar man dem in i det sista. Hur det ser ut spelar ingen roll, eftersom man väljer sin egen bubbla, dit inga obekväma kritiska röster når. Eller när de av misstag berör, reagerar man med barnsligt raseri. Vår statsminister och den blivande amerikanska presidenten har en del gemensamt. Men det har inget med medielandskapet att göra. Det är beprövade makttekniker sedan sekler tillbaka. (Det brukar sluta illa.)

Människovärdet är inget som uppfunnits i och med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det är också äldre än upplysningen och den franska revolutionen. Slaveriet upphörde i Europa redan under tidig medeltid. Under antiken var etiken utvecklad. Även om tolkningarna och implementeringen har varit högst varierande genom seklerna, har idén funnits där, idén om att se den andra, att mötas. Det har alltid funnits människor som har sett, som har förstått. 

Det har också alltid funnits dåliga ledare. Jag tror att vi nu ser thatcherismens sista suckar i Finland och EU. Vi kommer att komma lindrigare undan än många andra här i periferin, också om vi ekonomiskt får ta stryk. Hur länge efterverkningarna syns beror på hur länge den nuvarande linjen tillåts fortsätta, hur mycket man hinner förstöra. I Europa kan det ännu gå lite längre innan populisterna tvingas tillbaka. För det kommer de att tvingas, förr eller senare. 

Filifjonkan ser katastroferna komma och känner lugnet som infinner sig när oron blir meningslös. Det är ändå inte så, att lugnet innebär förlamning. Det finns saker vi kan göra. Vi kan värna om diskussionen, vi kan skapa möten. Vi kan fortsätta att fråga. Även om vi har en regering som i bästa diktatorsstil vägrar ta till sig kritiska synpunkter, har vi ett par hundra riksdagsmän som kan fatta beslut mot regeringen. Vi har många andra beslutsfattare och tjänstemän. Vi har ett kommunalval på kommande, där alla partier ger sig ut på fältet. Det gäller att utmana dem, att diskutera, att nyansera, att konkretisera, att visa att en handfull rasister inte representerar någon opinion av betydelse. Det gäller att mötas ansikte mot ansikte och ställa de där följdfrågorna man irriteras på att alltför sällan ställs. Vattnet urholkar också stenen.

Alla ni, som sagt er själva att nu räcker det, det går för långt:

Möts. Möt varandra. Tala om detta. Möt beslutsfattarna. Tala om detta. Värna om diskussionen. Den väger fortfarande mera än pengar.

torsdag 22 december 2016

Den betraktande cynikern


Diogenes ber Alexander stiga ur vägen för solljuset.
Okänd tysk konstnär ca 1770.
Wikimedia Commons, Public Domain.



Jag kom i morse att läsa en bra intervju med Antti Holma. Det slog mig att han använde ordet cynisk på två olika sätt, en sak som jag ibland reflekterat över att också gäller mig själv. Dags att reda ut begreppen alltså. Å ena sidan finns den betydelsen jag i viss mån identifierar mig med och som jag brukar anse vara en yrkesskada hos historiker: att man betraktar makthavandes retorik och handlingar med stor skepsis och misstänksamhet. Å andra sidan finns det cyniskt maktbruk, som är hänsynslöst och känslokallt maktspel, utan hänsyn till någon eller något annat än de egna målsättningarna. Således kan både en humanist och en populist-psykopat-narcissist-politiker vara cynisk. Inga namn nämnda här.

Om man går till ursprunget, varav det mest kända är Diogenes från Sinope, ser man att historikern är närmare "originalet". För Diogenes handlade det om ett djupt etiskt projekt. En av de mest återkommande berättelserna är hur han gick omkring med en tänd lykta och sökte en människa mitt på ljusan dag. En ärlig, riktig människa. Vad man åtminstone i min familj kallar ein Mensch. Det handlade om att ta avstånd från auktoriteter, maktstrukturer och hierarkier. Men Diogenes satt inte bara och filosoferade, tvärtom omsatte han allt i extrem praktik. Han hånade Platon och sysslade med många slag av provokation. Hundfilosofen, kynikern, levde som han lärde och frånsade sig alla statussymboler och allt materiellt överflöd. Vi minns honom kanske från skolans historieundervisning som filosofen som bodde i en tunna.


Cyniskt maktbruk är raka motsatsen. Det handlar om att utnyttja sin position och frånse alla moraliska skrupler. Macchiavelli style. Medan historikern utgår från att makthavare är mer eller mindre "cyniska" och beräknande i sitt maktbruk, förverkligar en sådan person den betraktande cynikerns världsbild. Men i frånvaro av någon etisk avvägning är inte en sådan person en cyniker.

Historikerns och humanistens kritiska blick är viktig också i samtiden. Att ta distans, granska kritiskt, analysera och se den större bilden. Realpolitiken. Det handlar inte om att säga emot allting av princip, vilket ofta verkar vara en naiv, medveten eller omedveten, tolkning av att vara kritisk. "Kritiker" som skriker konspiration, komplott och lögn om allt som osar komplext eller besvärligt att förstå, är inte kritiker. De är idioter.

Men den betraktande cynikern är inte heller en genuin cyniker, om det handlar om ett passivt betraktande. Som en underpresterande pessimist, som bara väntar på att kunna säga "vad var det jag sade". Historiker är sällan sådana, eftersom de deltar i och påverkar den offentliga diskussionen på många sätt. Också vetenskaplig historisk forskning ska läsas som inlägg och bidrag till aktuella diskussioner. Om inte annat handlar det om att vidga perspektiv och ge nya referenspunkter. Historia är ännu ett ansett ämne i vårt land, det är synd om kunskaperna försvagas genom mindre undervisning i skolorna. Det betyder att historikerna måste hitta på nya sätt att nå ut till allmänheten och bli ännu modigare med att popularisera sin forskning, utan att förenkla för mycket.



By Anonymous (by a member of the Tischbein family according to an old label)
 (Nagel Auktionen http://www.auction.de) [Public domain], via Wikimedia Commons






lördag 17 december 2016

Nyttan av humaniora än en gång

Personerna på bilden har inget med texten att göra. 

Persian Envoys before the King of Ethiopia -  Lithuanian Art Museum - Public Domain - http://creativecommons.org/publicdomain/mark/1.0/ 



Kansler emeritus, filosof Ilkka Niiniluoto och direktören för Villa Lante (Finlands Rom-institut) docent Tuomas Heikkilä har sällat sig till skaran av humanioras förkämpar med sin nya bok Humanistisen tutkimuksen arvo. Kuusi murrettavaa myyttiä ja neljä uutta avainta. ( ungef. Värdet av humanistisk forskning. Sex myter att knäcka och fyra lösningar) De har också fått ett visst genomslag (även i tv), och allt annat skulle ju vara förvånande.

Man har tagit fram en del ny information om uppfattningar om humaniora dels genom enkätundersökningar, dels genom 200 intervjuer av "viktiga" personer, dvs sakkunniga och beslutsfattare av olika slag. Dessutom använder författarna sig av annan tidigare forskning, till exempel den så kallade Vetenskapbarometern, som är en omfattande undersökning om finländarnas inställning till vetenskap och forskning.

Även om boken har en sammanfattning på svenska, tänkte jag här kort redogöra för huvudpunkterna med mina tolkningar:

Myterna:

1. Finländarna uppskattar inte humanistisk forskning. Påståendet totalkrossas. Beroende på kriterier och källa är det tydligen 80 - 100 % av finländarna som anser att humaniora har en viktig betydelse för samhället.

2. En humanist är lätt att känna igen. Författarna anser att humanisterna inte har en gemensam profil eller organisation och att de därför inte märks i samhället. Detta är också ett problem de gärna skulle åtgärda.

3. En humanist får inte arbete. Här utgår argumenteringen från att det är väldigt, väldigt svårt att komma in på många linjer och att det därför är en elit som läser humaniora. Och att humanistiska studier ofta inte är yrkesutbildningar, vilket öppnar för vad som helst, om man ser det positivt. Det är klart är att precis sådana utbildningar behövs i synnerhet i ett samhälle som står i förändring.

4. Humanistisk forskning är värdelös. Humanister kommer inte med "riktiga" resultat. Detta är pudelns kärna, enligt mig. Motargumentationen är lika självklar som tyvärr nödvändig: allt kan inte mätas (i pengar). Det behövs ett samhälle, kultur och människor för att något ska fungera överhuvudtaget. Pengar och ekonomi är endast en rank påbyggnad, som hastigt kan slungas ur balans om basen vacklar eller sätter sig i rörelse på allvar.

5. Humanistisk forskning är slöseri med pengar. Beslutsfattarna som intervjuats var tydligen rätt eniga om att humanistisk forskning ska finansieras med offentliga medel. Författarna lyfter fram det irriterande faktum att en stor del av humanistisk forskning emellertid inte finansieras med offentliga medel, utan av privata fonder (fastän de är inte riktigt tillräcklig irriterade över detta, tycker jag). Hur som helst är utbildningen inom humaniora "effektiv" i den mening att den är förmånlig för samhället. Vilket skribenterna mycket riktigt inte anser vara bara en god sak. Det borde vara dyrare. Bra humanister behöver små seminarier och mycket handledning som miljö. Inte bara ensamt pluggande och massföreläsningar.

6. En humanist kan inte rädda världen. Tvärtom, säger både författarna och jag. Här vill jag egentligen citera Jukka Kemppinen ur hans blogginlägg om boken (min tolkning): "Det aktuella problemet med falska sanningar ligger på humanisternas område. Utbildning inom filosofi och beteendevetenskap skulle hjälpa en hel del. [ - ] Det är kanske inte sant att människorna har blivit galnare i och med sociala medier. Det kan också vara möjligt, att nedvärderingen av vetenskaplig information och forskning och framhävandet av enskilda människors påståenden och påfund tjänar något specifikt syfte. [  - sen lite om betydelsen av källkritik, tobaksindustrins och klimatförnekarnas propaganda -] Den ansvariga industrin är alltid nöjd då man lyckas få forskarna i luven på varandra. Då har ingen tid att kämpa för människan (eller växterna eller djuren)." 


Och sedan Heikkiläs & Niiniluotos fyra lösningar eller nycklar, som de kallar dem:

1. Mångsidig, modig finansiering. De finska humanisterna hör till de mest internationella forskarna i landet, men trots det är man inte tillräckligt aktiv med att söka internationell finansiering. Man borde också inkludera humanister i mångdisciplinära projekt. Det här tror jag verkligen på. Sätt med en humanist i vilket forskningsprojekt som helst och ut kommer något mycket intressant. Garanterat. Detta kräver aktivitet och öppenhet bland alla parter.

2. Humanister från skuggan till blickpunkten. Humanister borde våga tala öppet om stora linjer.

3. Den digitala teknologin öppnar nya världar. Texten för övrigt håller digibabblet på en rimlig nivå, det vill säga behandlar det mycket knappt på några få sidor. Här lyfter man fram bara två poänger: tvärvetenskaplighet (se punkt 1) och internationalism (se punkt 1).

4. Humanist anmäler sig i samhällets tjänst. Sluta gnälla och gå ut och rädda världen. Ryck upp er och var konstruktiva och innovativa. Jag är inte helt säker på att detta är så enkelt. Vid universiteten har man i Finland traditionellt uppfostrats till tjänstemän inom många fakulteter. Man har tjänat staten lika mycket som folket och medborgarna osv. Staten har nu svikit oss, vad enkäterna än säger. Det syns på för många sätt för att kunna ignoreras. Identitetskrisen är större än vad som kommit fram här.


Boken är ändå ett välkommet inlägg i att den erbjuder fakta och analys om betydelsen av humaniora och att det faktiskt verkar finnas en stark konsensus i vårt samhälle om att humaniora är viktigt, även om detta inte helt kan reparera de kränkningar landets ledning utsatt samfundet för.

Intressant är förstås frågan om nytta. Själv ser jag att kvantifieringen håller på att råka ut för rätt stora svårigheter. Digitaliseringen av forskningen är en mycket större grej än man trott även om förändringen är långsam. Exempelvis förlagsjätten Elsevier ser ut att misslyckas med både taktik och strategi. De giriga försöken att motsätta sig öppen tillgång inom de traditionella publikationsformerna och att kortsiktigt dessutom pressa maximala summor ur ett föråldrat monopolsystem ser ut att slå tillbaka. Både i Finland och Tyskland har universiteten nu sagt ifrån. Även i andra länder ser det ut att kunna gå på samma sätt. I stället försöker förläggarna satsa på data om forskning (forskningsdatasystem) och citat (citatdatabaser) osv, som man tänker är värdefull information. Det är det säkert också, men samtidigt har det blivit allt mer uppenbart att hela det vetenskapliga kommunikationssystemet är sönder. Den senaste utvecklingen öppnar för en snabbare förändring. Vetenskaplig kommunikation kommer att bryta sig loss och ta nya effektivare former. Också kvantifieringen kommer att få träda tillbaka till sin rättmätiga lilla plats som hjälpredskap. Diskrepansen mellan t ex antal hänvisningar och betydelsen av vetenskapliga insatser har sådana mått, särskilt inom humaniora, att det kvantitativa mätandet måste ge vika. På den här punkten är jag övertygad optimist. Frågan är snarast hur länge utvecklingen kommer att ta.

Det är rätt illa att man skrivit in kvantitativa mätare i lagen enligt min åsikt. Författarna till den aktuella boken lyfter främst fram frågan ur ekonomiskt perspektiv. 

Upplägget är snedvridet. Det är klart att vi forskar för att det är nyttigt. Lika klart är, att när samhället finansierar forskning, ska det få återbäring. Men att denna nytta skulle vara endast direkt ekonomisk avkastning, är en sanslös förenkling och historiskt sett en ny tanke. En uppfattning om att ekonomisk tillväxt automatiskt förbättrar människors liv är rådande. Historiska exempel tyder snarast på det motsatta. Då man satt ekonomisk tillväxt som målsättning i stället för att se det som ett redskap att uppnå ett gott liv, har man oftast råkat ut för problem: då blicken riktats på ekonomins hjul, har människorna och de mänskliga värderingarna ofta malts sönder mellan de samma. (s. 79, min övers.)

Filosofen och politikern Thomas Wallgren kommenterar boken i dagens insändarspalt i HS. Han påpekar att man i presentationen av boken missat den viktigaste poängen (min övers):

Den humanistiska forskningen är en central del av den kulturella utveckling utan vilken vi inte skulle veta vad som är nyttigt och vad som är värdefullt. Vi skulle inte heller veta om det är värdefullt att eftersträva nytta och nyttigt att eftersträva det värdefulla.






















lördag 10 december 2016

Deliberation

Jag har säkert skrivit det tidigare, att det är visst bra att lära sig retorik och argumentation, men ännu viktigare vore att lära sig deliberation. Det betyder att man är grundlig, rationell och eftersträvar att faktiskt förstå alla argument. I slutändan eftersträvar man konsensus. Tanken bygger på att det går att resonera sig fram till den bästa lösningen i varje given situation.

Så är naturligtvis inte fallet i verkligheten, helt enkelt eftersom vi sällan har fullständig information. I synnerhet framtiden är ju alltid oviss. Dessutom finns det sällan en bra lösning, som skulle vara fri från subjektiva värderingar. Värderingar och prioriteringar kan ju faktiskt växla mellan individer utan att det automatiskt något är fel med det.

Men idén om det rationella samtalet som grund för gemensamma beslut är viktig. Det innebär nämligen också att man kan revidera sina synpunkter när man får ny information, vilket är väldigt, väldigt viktigt. Helt enkelt därför att världen hela tiden förändras. Därför måste också samtalet vara ständigt pågående. I vissa fall kanske man inte behöver uppnå konsensus.

Gravyr av W. O'Keefe från 1795. Gallica, Franska Nationalbiblioteket  ark:/12148/btv1b6948208f 


Det skulle vara viktigt att omfatta den här tanken. Att olika åsikter kan vara ok. Men också att det som var okej, rationellt och korrekt för hundra år sedan eller i går kanske inte är det längre i dag. Eller tvärtom. Dessa gränser är dessutom ofta flytande och oklara och därför måste de hela tiden diskuteras. Och det är en bra sak. Hur vi förhåller oss till kön eller moraliska regler som har sin grund i religion eller minoritetskultur är inte alltid enkelt. Det finns kanske inte ett entydigt, enkelt och rätt svar i varje läge. Tvärtom vore det lite oroväckande om man inte kunde diskutera, ifrågasätta och argumentera kring svåra ämnen och frågor om vad som är rätt och fel. Frågor där folk är väldigt bestämda med sina åsikter är ju särskilt bra och viktiga att diskutera. Att reagera med kränkning eller ilska är inte rationellt.

En sak som allvarligt stör det pågående samtalet om gränser för vad som acceptabelt är, förutom troll och lättkränkta politiker som inte kan eller vill föra seriösa samtal, att dagens medier (och då menar jag både gamla och nya) ofta tenderar slå upp känsloväckande rubriker kring de mest strikta åsikterna eller argumenten. Att falska medier eller slarviga redaktörer dessutom presenterar rena fantasifoster till åsikter eller gränsdragningar in i debatten eller totalt förbiser alla proportioner gör ju saken inte bättre.

Vi borde lära oss att det inte är farligt att samtalet pågår, att det finns olika aspekter och att saker är komplexa. Och att det är riskabelt och svårt att generalisera, även om man ibland måste göra det.

Att det käbblas på webben är kanske inte så illa, det är ett tecken på att världen trots allt förändras. Om folk var mindre rädda för förändring och osäkerhet skulle det hela säkert fungera bättre. Allra viktigast skulle vara att sila bort känslorna, att reflektera. Och så borde vi också på allvar diskutera gränserna för vad som är acceptabelt beteende på nätet. Exakt var går gränsen för vad man får skriva? Det finns knappast ett enda korrekt svar här heller. Men vi måste diskutera saken.

fredag 2 december 2016

Veckans tredje paneldiskussion

Sällan har jag harmat mig så mycket över att inte hinna på en konferens som nu i veckan, då Philosophy and History of Open Science ägde rum i Helsingfors. Lyckligtvis finns det inspelningar, men det är ju inte riktigt samma sak. Öppenheten känns som en megatrend, som går hand i hand med digitaliseringen. Samtidigt är det en nödvändig motrörelse mot den kommersialisering av information som följer digitaliseringen i spåren.

Jag fick ändå delta i ett annat evenemang som ordnades i anslutning till konferensen, nämligen årets digihist-seminarium. Temat var kvantitativ historieforskning, vilket var ett jättebra sätt att tackla digibablet. Även om det bara täcker en del av digital historia är det en viktig del vad gäller metod och man kommer snabbt in på många relevanta frågor. Jag hoppade tyvärr in först på slutet, men Aaro Saharis presentation som dels betonade vikten av att sätta Finland i sitt globala sammanhang, dels sökte efter digitalhistoria som ett sätt att knyta samman de åtminstone inom hans forskningsområde vitt skilda mikro- och makrohistoriska narrativen var intressant.

Som avslutning deltog jag i veckans tredje paneldiskussion för min del, denna gång leddes panelen av Mats Fridlund. Det som var trevligt var att det fanns folk från olika delar av landet och olika discipliner och det kändes åtminstone för mig, som att diskussionen blev fräsch. Jag hade åtminstone roligt. Att det var fredag eftermiddag efter en rätt galen vecka kanske bidrog, men jag fick i alla fall lägga ut texten om både forskningsdata och publicering i digital kontext.

Mellan varven stack jag mig in på universitetets nya museum i salen intill och det var verkligen en positiv överraskning. Rekommenderar varmt att man tittar in om man har tid.


Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve)

torsdag 1 december 2016

Dilemma

Kom att tala med en av ungarna om ett intrikat moraliskt dilemma i ett datorspel. Jag fick frågan hur jag skulle ha gjort i en situation där det gällde att rädda liv. Eller snarast vem man räddar i en situation där alla val kan ses vara fel, eftersom man kan rädda bara en av två personer. Spontant tänkte jag att inget vad någon gjort förut får spela någon roll, utan man måste alltid förhindra ett mord om man kan. Men sen insåg jag att "det enda sättet att hindra honom är att döda honom". Jag märkte dessutom att sonen resonerade framåt i spelet, han frågade sig vilket utgjorde en mindre risk för "byns invånare" i framtiden. Dels tänkte han tydligt konsekvensetiskt, dels hade han en bättre förståelse för situationen.

Det slog mig att det skulle vara intressant att veta hur majoriteten av människor valt i dylika lägen i spelet. Och att man kunde fundera över hur representativt det är för människors etiska syn. Spelar folk bara strategiskt eller kunde man lägga upp spel så att man kunde dra några direkta slutsatser om vad som anses vara rätt? Om man har spelare i miljoner, borde data ju berätta en hel del. Jag tänker närmast på om man med hjälp av artificiell intelligens kunde testa på att få fram förslag på hur autonoma fordon borde fungera i fall där människor inte hinner eller kan ingripa. Det skulle kanske också vara värdefullt om man kunde hitta en universell logik. Samtidigt finns det etiska val i att utvärdera och bedöma implementering av olika modeller. Etiken kan aldrig bli helt empirisk eller moraliskt ansvar upplösas genom passivitet.

Spel är bara spel och inte riktiga livet. Men ändå vore det intressant att veta hur och om människors spelstrategier korrelerar med deras val i andra typer av test eller kanske riktiga livet. I synnerhet eftersom människors val är mycket mer beroende av känslor och kontext än man vill tro. Det skulle vara värdefullt att undersöka spelsituationer, som på sätt och vis är mer lika verkliga livet är korta referat av hypotetiska situationer. Varav följer en annan intressant fråga: ska den autonoma bilen agera som en människa i en överraskande situation eller som majoriteten av människorna efter att ha begrundat alternativen i lugn och ro? Eller kanske som en etisk expertis och auktoritet bestämmer?

Det finns väl en hel del forskning om dilemman och min lekmannauppfattning är att människor i allmänhet till exempel belönar altruism och bestraffar egoism. Att det lönar sig att tänka på andras väl och ve och att lita på andra. Den som är uppenbart orättvis bestraffas socialt. Men vid supersnabb sökning hittade jag inte någon forskning som gjorts med maskininlärning i stora speldata.

På något sätt tycker jag det finns eller borde finnas en korrelation mellan allmänt vedertagen moral och till exempel lagstiftning i ett samhälle. Samtidigt är det kusligt sant att majoriteten kan ha fruktansvärt fel. Det handlar om en ständig förhandling i komplexa situationer. Även om det där svartvita ter sig lätt och lockande är det inte ett alternativ. Vi måste diskutera hela tiden eftersom världen förändras. Det som var okej för femtio år sedan är det nödvändigtvis inte i dag. Det är ganska ångestingivande och man kan förstå frestelsen att gräva ner sig i hundra år gamla värderingar. Men man får inte ge efter utan måste fortsätta diskussionen om vad som är acceptabelt. Hela tiden. Till exempel av och med en statsminister.