Gästande stjärnor

Svenska Riksantikvarieämbetets informationsutvecklingsavdelning från Visby hälsade på i Helsingfors denna vecka. Vi besökte Svenska litteratursällskapet, Museiverket och Forum Virium. Det talades mycket öppenhet kan jag säga. Det talades lite teknik också, men samtalen tenderade ofta glida in på andra frågor, som är mycket mer utmanande. Därför diskuterade vi mycket hur man kan få folk att förstå att det kostar förhållandevis litet att öppna data och att nyttan är stor. Men det handlar inte bara om att öppna data.

Man måste också öppna för dialog. För mig blir tanken om engagerande tjänster allt viktigare. Det är inte roligt att bara söka i andras material och bilder och i bästa fall trycka på en gilla knapp och dela eller kanske till och med tagga materialet. Man vill göra mera. Tänk på alla de bilder som i dag digitaliseras och laddas upp på Facebook. Alla de bilderna kunde i stället finnas på en inhemsk öppen sajt, där de faktiskt kunde bidra till både kulturarv och forskning. Det är dit Finna och alla kulturarvsorganisationer borde sträva. Snabbt.

En liten dagbok från besöket hittas på Storify.

Data och förståelse

Vetenskapen rusar fram med en otrolig hastighet, inte minst naturvetenskaperna. Att arbeta med  DNA och gener är vardagsmat för forskare i dag, vilket också ibland gäller att analysera längre förlopp över tid. Man rekonsturerar och analyserar historiska sjukdomsalstrande bakterier lika väl som utdöda människoarter. Det är nästan skrämmande: det är som om ingenting längre skulle undgå forskarnas öga. Snart har vi Jurassic Park här, med utprintade skräcködlor med autentiskt genom.

Skämt å sido. I det senaste numret av Tieteessä tapahtuu ingår en artikel av Marja-Leena Linne och Ulla Ruotsalainen om neuroinformatik (som förresten inte verkar ha någon artikel alls i svenska Wikipedia). Det handlar om att hantera de enorma datamassor man behöver för att ha den minsta chans att förstå de extremt komplexa och på många nivåer pågående processerna i hjärnan. Jag tyckte det var intressant hur författarna hanterar de finska orden data, tieto (information/kunskap) och ymmärrys (förståelse). På finska har vi nämligen det återkommande problemet att tieto egentligen täcker både information och kunskap. Detta dilemma kan i själva verket hjälpa oss att förstå de olika begreppen bättre, tycker jag. Författarna skriver till exempel: "Modeller(na) integrerar data och information (tieto) till en enhetlig helhet. ... De hjälper oss att förstå ...(sedan blev det för svårt för lekmannen att översätta korrekt)". Modelleringens funktion som förädlare av information är intressant, och pekar mot visualiseringens styrka och faktiska betydelse för vetenskapen och tänkande. Något som presenterars till exempel i videon nedan från MIT.

Nu är ju saken den att tar man hjärnans komplexitet, några tusen år och ett tillräckligt antal miljarder människor, börjar vi närma oss den komplexitet som historiker, statsvetare och humanister arbetar med. Det är förstås inte jämförbart, eftersom frågorna är annorlunda, men vad jag vill säga är att till exempel historia på sätt och vis är minst lika komplext. Men att hantera data är vi sämre på, det är allt för nytt och den kulturella datan föds spontant och de som samlar den mest heltäckande är Google och andra kommersiella aktörer. Ja, och diverse stormakter då förstås.
Information behandlar vi delvis lite bättre, men vad som hanteras är ytterst små fragment som just nu bedöms viktiga (forskning, litteratur, arkiv där man huvudsakligen sparar samma saker som man gjorde under papperseran).

Humaniora är väldigt kunskapsfokuserat, med andra ord. Det kan kanske kallas bildning också. Problemet är att vi behöver kunna hantera och redovisa våra källor och vår forskning på ett bättre sätt i framtiden. Vi kan inte sväva frikopplade från information och data, vi måste behålla kopplingen till våra källor också i framtiden, i den digitala världen. Vi använder datorer i vårt arbete. Också det måste vi reflektera över och dokumentera. Men som det framkommer i artikeln är det inte lätt ens för dessa systematiska och precisa hjärnforskare att skapa enhetliga terminologier och informationsmodeller, fast de har superproffsiga informatiker till hjälp och globala nätverk.  Bra vore ändå, om man också inom humaniora kunde sträva efter att skapa kompetenscentrum på området. Dessutom: humaniora och kvantitativa metoder är en stor frestelse, men det är allt annat än en lätt kombination. Eftersom humanioran, sprungen ur alla människors hjärnor, med alla dessa språk, traditioner och kulturer, måste vara oändligt mer komplex är neuroinformatiken. Sätt nu det i en databas sen. Men kan vi ändå utveckla vårt tänkande också inom humaniora med hjälp av datorer?





Media for Thinking the Unthinkable from Bret Victor on Vimeo.

Apps4Finland kör i gång

I går lanserades finska mästerskapstävlingarna i öppna data, Apps4Finland. Meningen är att uppmuntra till nya, kreativa sätt att använda öppna data. I år har konceptet förnyats något. Där man tidigare år tävlat i olika serier enligt arbetsmetod (applikation, idé etc), fokuserar man i år i stället på vad man uppnår med sitt bidrag, som kan bestå i att bygga en ny applikation, öppna data, utnyttja eller visualisera data eller lösa något problem.  Det nya kategorierna heter: Inspirera, Gestalta, Påverka och Möjliggör. I augusti kommer dessutom särskilda utmaningar att offentliggöras. Nytt för i år är också det systematiska stöd man vill bygga upp för de tävlande, bland annat i form av en Apps4Finland Camp under hösten. Tävlingen slutar den 27 oktober.

Som en fantastisk nyhet kom dessutom budet att det nya PSI-direktivet nu gått igenom i EU. Även om arkiv, museer och bibliotek inte hinner med i år med några stora insatser, kanske man vågar hoppas att man redan nästa år kunde ha fått till stånd några öppna fler gränssnitt åt sig? Kulturarvet är betänkligt på eftersläp här, vilket ju tyvärr kommer att synas i Hack at Homes-turismuppdrag - där applikationer också för undervisningssyften kunde tas fram. En del intressanta kartor mm har nyligen släppts i Helsingfors, men vi saknar fortfarande fotografier och annan viktig historisk data. Andra supersnärtiga kartmaterial har också publicerats av Nationalbiblioteket: Nordenskiölds kartor  och en del andra kartor. Att få dessa berikade med lite geokoordinater vore bra.

Förresten har Petri Kola från Forum Virium gjort en ovanligt snärtig presentation av Apps4Finland (på finska). Själv rafsade jag ihop en Storify.

Wikipedia for the win

I går ordnade vi en "Wikipediaklinik" på Brages Pressarkiv. Det kom så många människor att vi med ett nödrop, nästan, rymdes in i vår lilla forskarsal. På plats fanns också Tommi Kovala, Susanna Ånäs och Mikael Böök från Finlands Wikimedia. Till att börja med gav Böök en introduktion till hur man arbetar med Wikipedia. Det finns ganska många regler att beakta och ganska hård intern kontroll på att man till exempel inte för fram någon ny forskning, utan allt måste vara belagt och hänvisas till något annat ställe. Men man ska nog inte låta sig skrämmas av att man kan blir tillrättavisad i synnerhet i början. Efter inledningen högg vi helt enkelt i, eftersom det bästa sättet att lära sig är att göra. En del hade redigerat Wikipedia tidigare och hade mer intrikata frågor, andra funderade över mer elementära saker, som jag, som undrade om jag faktiskt ska grunda en sida på mitt användarnamn. Jag beslöt mig för att skjuta på det i alla fall.

Foto: Peik Henrichson

På Pressarkivet hade vi förstås fantastiska källmaterial till hands. Jag började med att fylla lite på den svenska artikeln om Johan Gabriel Granö, som är oförsvarligt mycket kortare än den finska. Det var Tommi Kovala som påpekade om saken för mig. Jag konstaterade att det är ett ganska drygt arbete att översätta eller omarbeta artikeln helt, så jag satsade istället på att göra en inforuta om honom och sedan en om Lars Sund. För att göra en sådan ska man välja en mall ur Wikipedias mallbibliotek. Orsaken varför det är viktigt och bra med inforutorna är att de är strukturerad information, som ingår i DBpedia, dvs är en del av den semantiska webbens bubblor och kan användas på många sätt i olika tjänster. Bland annat av Googles Knowledge Graph.

På det hela taget är ett otroligt roligt, men också tidskrävande att arbeta med Wikipedia. Därför är det bra med Wikimaraton och dylika workshoppar. Eller att man är pensionär. Kanske det kunde hjälpa.

En hälsning till nya rektorn och andra

Blev ganska upprörd av studentkommentaren att litteraturbrist på unibibban faktiskt försenar studierna i dagens Hbl. Så får det inte vara! Har egen erfarenhet av studenter som inte fått tag i böcker till mina tenter. Det är oförsvarligt och påverkar nivån på utbildningen. Studenten i artikeln närde hopp om att e-böcker skulle lösa problemet, vilket visar hur dåligt informerade universitetsfolk är om hela problematiken. E-böcker i sig kommer aldrig att lösa problemet, de är minst lika dyra och besvärliga för biblioteken att skaffa och hantera. Den enda lösningen är open access och öppna undervisningsmaterial, dvs utbildning av forskare, lärare, administratörer, planerare, studenter osv om upphovsrätter och open access.

Vi måste lära oss öppenhet och licensiering inom den vetenskapliga kommunikationen och utbildningen. Och det illa kvickt. Också universitetet vinner på en sådan sak: mera synlighet och effektivare kommunikation, mera hänvisningar. Satsa på open access!

Goda råd för innovation

Läser för närvarande Martti Häikiös och Essi Ylitalos biografi över Yrjö Neuvo, en av nyckelpersonerna för framgången inom finsk teknologihistoria och vid skapandet av Nokias succé. Den är intressant läsning, tycker jag, och kräver inte att man förstår sig på digitalteknik eller signalöverföring, trots att tillräckligt många akronymer och fikonspråkliga hänvisningar finns inbakade i förbifarten, så att en mer teknikkunnig person sannolikt väl kan orientera sig också i den forskningsmässiga kontexten.

Själv läser jag det förstås som en mer sociologisk eller lärdomshistorisk berättelse. Det första jag kan säga att jag ser en viss parallell till hur Björn Wahlroos skapade sin karriär. Det fanns en tid då skärpta ungdomar ur de stora årskullarna, som av sin föräldrageneration försetts med alla bästa tänkbara förutsättningar till utbildning och karriär, kunde skaffa sig en enorm fördel på hemmamarknaden genom att fördomsfritt internationalisera sig via universitetsstudier i USA. De nätverk och det avancerade kunnande som man där kunde skaffa sig gjorde de återvändande begåvade akademikerna till guruer direkt. När jag säger detta vill jag förstås ingalunda förminska deras personliga vetenskapliga insatser, men det står alldeles klart, att dessa personer kunde komma hem med kontakter och kompetenser som var på en totalt annan nivå än vad som vad legio här hemma. Den skillnaden har lyckligtvis krympt i dag genom att forskningen blivit så mycket mer internationell.

En annan sak jag funderat på under läsningen så här långt, är att jag nu ser det klarare hur man tänker kring forskningspolitiken idag, varför man gör det man gör. Man försöker förstärka och återskapa Nokia. Och typ inget annat. Vad som kanske lite missas är detta: Liksom banbrytande forskning oftast (alltid?) enligt t ex Peter Burke, sker "vetenskaplig innovation" ofta i nya dynamiska miljöer som inte belastas av för mycket byråkrati och traditioner, utan där kreativa personer får agera fritt och i synnerhet snabbt och effektivt, utan att hela tiden till exempel behöva rapportera, planera och skriva projektplaner och ansökningar som de flesta i dag måste göra. Det betyder helst nya (för att forskarna ska ha maximal möjlighet att forma verksamheten enligt vad som är rationellt för dem), små och trygga miljöer med lite styrning och tillräcklig kontinuitet och fokus på kärnverksamheten.   Ett visst omskakande av gamla strukturer är kanske inte helt fel, men jag tänker man faktiskt kanske inte alltid borde göra det genom att skapa större enheter. Andelen administration ökar lättare, ju större en organisation är.

Det andra som gör mig lite ledsen och beklämd är hur svårt humaniora och samhällsvetenskapaer har att klara sig i dag, eftersom de inte riktigt passar in i det här tänket. Jag skulle ändå vilja ställa frågan om inte risktagningen inom forskningspolitik skulle vara betydligt mindre, om man satsade lite mer på humaniora. Ingen investering är så säker som en satsning på humaniora och bildning. Trots att reslutatet inte kan mätas direkt i pengar, skapar det välfärd och välmående och är också en förutsättning för internationell konkurrens på bred front.

Social Media Fail

Eftersom jag i dag strävar till att hålla mediekultur som en av mina tjärnkompetenser nappade jag som göken på påståendet att Snapchat är ett nytt och viktigt medium i synnerhet för unga, som där kommunicerar med ett nytt och eget språk. Högst intressant! Idén är dessutom att meddelandena är extremt förgängliga och varar endast några sekunder varefter de upplöses för evigt. Hur kan man lära sig att förstå något sådant, att forska i sådan snabb och hemlig kommunikation? Hur fungerar detta?

Jag vände mig förstås till den för mig naturliga auktoriteten på området, mitt nyligenvuxna barn, som är tillräckligt gammal för att vara benägen att dela med sig av dylika tonårshemligheter, men tillräckligt ung för att ha insikter och kompetens på området.

Idén med snapchatten är uppenbarligen att den förutom att vara lättanvänd och mycket privat inte belastar ens externa minne, eftersom videosnuttarna och bilderna försvinner efter att mottagaren kollat dem, vilket man endast har en av avsändaren begränsad tid att göra, vanligen några sekunder. Det enda sättet att spara ett meddelande är uppenbarligen att blixtsnabbt ta en skärmavbildning, vilket ju inte funkar så bra med video.

Hur är det då med "språket"? Enligt min källa är Snapchat ett långsamt medium, dvs korrespondensen är gles, eftersom man strävar efter att fånga lämpliga ögonblicksbilder till en dialog. Om jag uppfattade saken rätt. Till bilderna kan man både foga en väldigt kort text (längre om man håller telefonen vågrät) och teckningar ovanpå bilden.

Efter denna korta teoretiska introduktion vågade jag mig på att ladda ner appen. Efter att ännu ha ringt upp min informant och kollat hurdan användarnamnkulturen är ("typ förnamn och nånting, nog igenkänningsbart för bekanta" - > jessicapve) stod det på skärmen att jag får en verifieringskod per sms, varefter telefonnumren i min telefon matchas mot deras databas och jag får information om vilka av mina kontakter som kan nås via appen. Sk-t heller gick det. Trots två försök. Nytt samtal. Källan kom inte ihåg sitt profilnamn, men jag vågade mig på en gissning, lyckades stava fel och fick en obekant "vän". Just så.

Nästa dag hade min enda "vän" försvunnit, men jag tog kontakt med en annan "socialmediaexpert", som också mycket riktigt visade sig ha ett konto på Snapchat. Hen kom till och med ihåg sitt användarnamn, fast hens erfarenhet av användningen i stort begränsade till att ha sänt ut ett meddelande till en kanal som visade sig vara tom. Inga vänner där heller inte. Hen hade inte heller lyckats matcha sin adressbok mot Snapchatdatabasen. Vi funderade ett tag (över facebookchatten) hur vi skulle kunna nå varandra.

Väl hemkommen i dag har jag med hjälp av min privatkonsult nu lyckats hitta två riktiga vänner, min expertvän och mitt barn. Jag har till och med skickat och emottagit ett meddelande till min tjallare, men vi stod förstås brevid varandra när det hände. Så det var rätt socialt.

Fast helt seriöst så verkar Snapchat rätt intressant som kommunikationsform. Bara jag skulle ha lite fler att kommunicera med.