onsdag 15 maj 2019

Järnvägar, infrastruktur!



Ett drygt dygn i Tammerfors ägnades åt samarbete kring öppen forskning. Nästan 200 personer hade samlat för att höra vad man sysslat med i de olika arbetsgrupperna sedan hösten. Min arbetsgrupp har kommit ganska långt med att skriva rekommendationer för beständiga identifierare för forskningsdata. Vi bestämde nu att vi bearbetar förslaget ännu en gång och skickar det sedan ut för kommentarer under september. Då kan vi få dem klara till höstens stormöte.

Andra grupper har arbetat t ex med rättighetsfrågor och rekommendationer för känsliga data. Vi diskuterade också det fortsatta arbetet. Mycket utmaningar fanns enligt många just gällande tjänster för forskningsdata. Att hitta, beskriva, välja både data och tjänster är inte det enklaste. Arbetet kommer därför att fortsätta intensivt.

En intressant paneldiskussion fördes också om utnyttjandet av data från sociala medier och hur denna typ av data kan hanteras lagligt och framför allt etiskt. Det är viktigt att skilja på behandlingsgrunden för personuppgifter (forskning) och hanteringen av medgivande av forskningssubjekt och informanter. Dessa är två olika saker, men de påverkar varandra. Och i slutändan handlar det alltid om etiska avvägnningar som forskaren själv är tvungen att ta: forskningen kan etiskt sett vara så viktig så att det är fullt rimligt att hantera personuppgifter utan att de berörda personerna tillfrågats personligen, bara man ser till att ingen harm tillkommer dem vars uppgifter man behandlar. Det handlar helt kort om att man måste hantera dem noga och väl överlagt. Inom EU-lagstiftningen talar man om proportionalitet. Man måste helt enkelt alltid göra etiska avvägningar när man gör forskning och kan inte stirra sig blind på någon enskild paragraf. Det finns många viktiga grundrättigheter som man måste betrakta tillsammans om de hotar att råka i konflikt med varandra.

Då man arbetar med data är en viktig förutsättning att man har lämpliga verktyg (infrastruktur) och att man har tillräcklig kompetens. Här kan forskarna inte lämnas ensamma. Jag hoppas innerligt, att den nya regeringen förutom att satsa på forskare också inkluderar det stöd och den infrastruktur som behövs för att göra effektiv och bra forskning. Vi behöver bland annat massor av experter.

tisdag 7 maj 2019

Bra data ger bra tjänster


Foto: Juha Kallamäki, Public Domain, Wikimedia.


Det var ovanligt fantastiska omständigheter då vårt nationella nätverk för arbete med beständiga identifierare samlades till träff efter en paus på ett år. Vi var nämligen inbjudna till Botaniska museet, vars huvudbyggnad inte är öppet för allmänheten, utan fungerar som en viktig arbetsplats för forskare i Botaniska trädgården i Kajsaniemiparken. Huset, som är som ett litet slott, är ritat Gustaf Nyström, samma på sin tid viktiga arkitekt som ritat både Ständerhuset och Riksarkivet. Det roliga med detta hus, som till och med var tilltänkt palats för Väinö I i något skede. är att den nyströmska utsidan döljer ett fint jugend innandöme. Som inte prålar, utan nästan har en hemlighetsfull stämning av Hogwarts ...

Museet har digitalt häpnadsväckande fina samlingar som länkad data. Och på dem har man kunnat bygga flera olika tjänster. Det visar sig, förstås, att bra data och struktur är mycket, mycket effektivt i slutändan.

Dessutom hörde vi många intressanta presentationer om olika aspekter på identifierare, allt från informationsarkitektur till lagstiftning. Presentationerna finns på webben.


söndag 5 maj 2019

Tjugo år med bageri - Kanniston leipomo i mitt hjärta

Det var 1999 då jag blev delägare i ett ovanligt charmigt bageri i Rödbergen i Helsingfors. Bakgrunden var att bokkafét Café Kafka (som jag skrivit om tidigare här och här) varit kund hos bageriet i flera år och helt förlitade sig på det traditionella bageriet, där man använde riktigt smör och undvek tillsatsämnen, och ägarinnan ville pensionera sig. Det här var före specialkaffeboomen, före många andra mattrender, då de flesta bröd i matbutikerna fortfarande var industriell bulkvara.


Bageriet flyttade efter kriget till hörnet av Vävaregatan och Båtsmansgatan.
Bilden är från 1932 av Olof Sundström, Stadsmuseet. CC-BY.

Det var för att vi ville säkra att traditionerna på det 1914 grundande bageriet skulle bestå, som vi tog över verksamheten. Vid den tiden levererade bageriet främst till en handfull återförsäljare i staden och sålde i den egna, redan då aningen nedgångna, butiken. Jag minns hur jag själv var med någon gång och körde ut bröd till hallarna i ottan. Det kändes som en evig verksamhet, som funnits i städer i sekler, om inte millennier. Det var fint. Att jobba med ett hantverk, så grundläggande och viktigt.

Under början av 2000-talet var vi ännu rätt fokuserade på kafé- och restaurangbranschen och jag själv arbetade med min avhandling och var inte så involverad i verksamheten. Kaffecentralen avknoppades från bolaget 2007, som fortfarande förresten heter Pieni Kirahvi, som vår första lilla bokhandel på Arkadiagatan som öppnade 1991.

Efterfrågan på bageriets produkter växte sakta men säkert och det började bli trångt om saligheten på Vävaregatan. Stambyte var ständigt på agendan. Vi skaffade en ny bagerilokal i kvarteret intill. Nya delägare kom med. Kontoret flyttade till en tredje adress i kvarteret. Det var en rumba att driva den växande verksamheten. Själv följde jag mest utvecklingen då genom de andra delägarna, familj och vänner.

För oss var varumärket, kvaliteten viktig. Det handlar om just traditionellt hantverk, goda och äkta smaker. Att baka med rot, olivolja, smör, rom, bär ... De nya mattrenderna gjorde att vi fick allt flera kunder. Liksom den ändå lilla, personliga skalan på verksamheten, lokalmat, slowfood. Vi har alltid varit färdiga att lyssna på kundernas önskemål. Duktiga bagare fanns att få, sådana som fått nog av att använda sin tid på att grädda frysta, importerade produkter i stora industriella anläggningar. Hos oss fick de verkliga utmaningar, och kunde arbeta med bra råvaror från början och också delta i att utveckla nya produkter.

Vi beslöt att öppna flera egna butiker 2008. Vävaregatans butik var, insåg vi, en viktig del av kontaktytan med konsumenterna. Både gällande informationsutbyte och varumärket. En brödbutik är i sig en jäkligt charmig sak, om den görs rätt. Personlig och varm. Först öppnade vi på Universitetsgatan och följande år i Glaspalatset. Varje butik planerades omsorgsfullt och så att den har en egen atmosfär. Kanniston leipomo är ingen kedja med ett kopierat koncept som klistras på vilken shoppingcenterglasbur som helst. Det är äkta kärlek och omsorg i varje butik och det har också dragit till oss en fantastisk, ambitiös butikspersonal, som är engagerad och duktig. Sådant märks. År 2013 öppnade vi ännu nya butiker i Hagnäs och Munksnäs. Mottagandet var fantastiskt.

Nu började dock situationen i bageriet i Rödbergen bli helt ohållbar. Länge sökte vi olika lösningar. För mig, som igen var med i styrelsen, var det viktigt att hållas inom stadens gränser. Lokalt betyder Helsingfors, tycker jag. Till slut hittade vi en fastighet i Hertonäs år 2015. Det nya utrymmet var stort och de följande åren har varit tuffa. Att växa till det nya bageriets format, utan att tappa bageriets själ, varumärke och kvalitet har varit en stor ansträngning, men det ser ut att ha lyckats. Det har gått vägen tack vare enormt engagemang av både ägare och personal. I vintras då vi höll en strategiworkshop med personalen kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Det vi gjort tillsammans är en otrolig grej, tycker jag. Inte bara för oss alla i bolaget, utan för att jag på riktigt är glad och stolt över den bit av bröd- och bagerikultur vi lyft fram och utvecklat. Och den är inte snobbig och lyxlyxdyr, utan till för var och en stadsbo att njuta av. Lite mer livskvalitet i vardagen helt enkelt. Färskt, gott bröd är livet.


En ganska rolig bild av bageriet får man genom att bläddra igenom inlägg på instagram, där också våra kunder lägger upp inlägg rätt flitigt.



fredag 19 april 2019

Den sanna sorgen



Det tog länge innan jag första gången drömde om min syster efter att hon dött. I drömmen var det ett glatt återseende från min sida: så fantastiskt att kunna ses igen så här i drömmen fast du är död!

Sorgen och saknaden finns kvar, förstås. Ibland tänker jag på vad Stella skulle ha sagt om olika saker, det hjälper mig att fokusera på vad som är viktigt. "Det viktiga," sade hon, "är konsten, den är det enda som räknas, egentligen." Men det avsåg hon hur viktig erfarenheten är, upplevelsen och det hur vi konstruerar vår värld är förutsättningen för allt annat i livet. Att vara människa, medmänniska, del av ett samhälle, världen. En sådan syn, eller insikt skulle jag vilja säga, ger också konsten och kulturen den enorma stryka att forma livet och verkligheten, som gjorde att Stella verkligen levde för litteraturen, teatern och musiken.

Länge ansåg man att sorgen var en mer eller mindre lineär process, som hade en viss normal gång. Den bestod av olika faser som man skulle ta sig igenom för att slutligen frigöra sig och sedan gå vidare. Alla har väl hört om de olika stegen: förnekande, förhandlande, ilska, förtvivlan och försoning. En beskrivning som egentligen från början handlade om den döendes egna sorgearbete. I dag anser man väl snarare att sorgen handlar om en anpassning till förlust och en förändrad situation, där det ingår olika typer av processer som berör olika områden av ens verklighet. Att hitta en ny balans. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja och fortsätta sitt liv, men det finns mera eller mindre lyckade sätt att tackla omställningarna i längden. En förlust av en närstående innebär alltid att allt förändras, man själv förändras, man kan inte leva på samma sätt som före den döda gick bort. En relation är utan sin motpart, den är sönder. Och saknaden är nog evig.

Att relationen till den döda för många människor åtminstone till en början fortsätter och har ett element av genuin erfarenhet är naturligt. I dagens Hbl presenteras prästen och psykoterapeuten Markku Siltalas forskning om upplevelser av möten med döda, oftast närstående (pdf). Han definierar dem som spontana förnimmelser, känslor, erfarenheter eller drömmar, som för den som upplever dem innebär att en död tar kontakt eller är närvarande. Till upplevelsen hör, att man känner igen den döda, och har en tolkning av det framförda budskapet eller motivet till kontakten. Siltalas avhandling, som trots den suspekta bilden man får av SPT-artikeln, är vetenskapligt hållbar och fokuserar på den subjektiva erfarenheten utan spekulativa element. Den visar att upplevelserna oftast är positiva och har positiva följder. Det som inte framkommer är hur långvariga effekterna varit. Trots att materialet är rätt stort, är en dryg femtedel över tjugo år, vet vi inte hur representativt materialet är eller det hur förhållandet mellan hur nära själva döden upplevelsen ägt rum korrelerar med effekten. Hur som helst stöder undersökningen tanken om att relationer till döda kan vara viktiga och mycket betydelsefulla och starka. Så starka att de är verkliga erfarenheter. De hör inte heller direkt nödvändigtvis ihop med sorgearbetet och betydelsen av den döda kan leva kvar länge. Det känns bra att det inte längre klassas som onormalt. Det viktiga är trots allt att man kan fortsätta sitt eget liv på något sätt inom några år.

Att Siltala som praktiserande psykoterapeut aktar sig för att förklena eller förringa (existerande eller potentiella klienters) erfarenheter, som är verkliga och betydelsefulla, är förstås förståeligt. Men att han sedan, och att journalisten och tidningen dessutom ger en plattform för detta, med en färsk disputation i ryggen, påstår att "berättelserna ... tyder på att livet fortsätter i en annan verklighet där det finns helighet, kärlek och frid", gör mig upprörd, inte minst å universitets och vetenskapens vägnar. Och vetenskapsjournalistikens. Man må vara teolog och visa respekt för övertygelser och sanna och betydelsefulla erfarenheter, men att blanda forskning och tro på detta sätt är inte ok. Fastän konsten är viktigast och upplevelsen sann.

torsdag 11 april 2019

Historia på Ode



I dag ordnade Helsingfors stads historiekommitté ett litet seminarium kring en del av det som producerats under de senaste åren. Förutom otroligt fina böcker av eminenta forskare (som dessutom är roliga att läsa) presenterades de digitala projekt som gjorts för minnesåret av 1918. Dels handlar det om en webbplats, dels om ett virtuellt minnesmärke, som det faktiskt är värt att gå och kolla om man har tid. Man får kolla det om man frågar efter det vid lånedisken i biblioteket. Eftersom många röda begravdes i Sandhamn, som i dag är militärområde, kan man inte besöka minnesmärket, som ändå är värdefullt. Virtualupplevelsen är fin. Det tar ungefär 5 minuter. Rekommenderas.

lördag 6 april 2019

Att se vidden



Undervisnings- och kulturministeriet har en vision om att över hälften av de unga år 2030 ska ha högskoleutbildning. Idag är det medelåldersbefolkningen som har den största andelen utbildade, vilket kanske borde oroa lite. Samtidigt har andelen högskoleutbildade länge varit stadigt, men långsamt, växande.

Det är helt entydigt att det att vi har universitet på olika håll av landet bidrar positivt till både utbildningsnivån i regionerna och till ekonomin: universitet hämtar både aktiva människor och investeringar till sitt närområde. Alla universitet behöver inte vara toppuniversitet. Man kan göra utbildning och forskning av riktigt bra kvalitet utan att placera sig på rankinglistor. Hur frestande det än kunde vara att koncentrera verksamheten och satsa allt på topp istället för på bredd, borde man ha visheten att motstå detta. Bredd i utbildning och grundforskning gör oss mindre sårbara och sprider bildning, kunnande och välfärd. Om vi bara kunde se det som ett egenvärde, istället för att utgå från att man "måste" effektivera, rationalisera och strömlinjeforma allt. Optimering är inget för vetenskapen, för bildningen är det rent gift, eftersom det innebär ständig pressas till att välja bort det som inte ger omedelbar och mätbar nytta.

Ministeriets vision inger alltså hopp. Låt oss äntligen ge universiteten, den högre utbildningen och forskningen ro att blomstra och sprida välfärd och välmående.

lördag 23 mars 2019

Integritet

Integritet kan betyda så många saker och ha så många dimensioner.  Det handlar både om hur man förhåller sig till sin forskning och till sina medmänniskor. Och etik och samhälle som helhet. Förberedde min måndagsföreläsning idag. Jag lyckades baka in ganska många aspekter i min presentation.

Klicka på denna bildtext för att gå till presentationen