söndag 15 juli 2018

FOMO

I dagens Hesari intervjuar Saska Saarikoski Bengt Holmström (endast för prenumeranter). Som en röd tråd genom texten löper de kopernikanska vändningarna. Holmström framhåller en tes om en återkommande utmaning forskare står inför: att saker ibland inte är som de ser ut, utan precis tvärtom. Som detta med solen och jorden. Jag tycker också han har en bra poäng i sambandet mellan att kunna avgränsa och strukturera tänkandet. Hur detta i sig  trendiga tänkande förhåller sig till reduktionism, är något man kunde fundera mera över. Att det är adekvat och därför ett modernt sätt att komma framåt i ytterst stora och komplexa frågor är väl mer eller mindre klart. Man måste allt oftare bryta ner problem, uppgifter och utmaningar i mindre delar och ta sig an en sak åt gången. Inom it-sektorn gör man det både gällande tidtabeller (strikt time boxing) och uppgifter. Konsten är ju sedan att se till att det hela ändå fungerar flexibelt.

En rolig kopernikansk vändning stötte jag nyss på i Barend Mons nya bok om hantering av forskningsdata. Han menar att vi för att åstadkomma hållbar vetenskaplig forskning helt kallt borde tänka om det vetenskapliga publicerandet: Inte publicera en artikel med tillhörande data, utan publicera data med tillhörande forskning. Tanken är värd att begrunda, tycker jag. Om data är bra, är de egentligen mer bestående än slutsatserna.



I Mejlans har det funnits två bronsåldersgravar.
Av den ena finns resterna kvar vid Hummelviken.

När jag igår cyklade runt Bredviken kom jag att tänka på en annan kopernikansk vändning som vi borde göra. Turen var nämligen full av upptäckter av gamla och nya saker. Från resterna av det gamla gravröset vid Mejlans Hilton till säkerhetspådraget vid Fiskartorpet. Många lever klistrade vid sociala medier i en skräck för att missa något (FOMO, fear of missing out). När sanningen ju är den, att det just då man missar saker. Vändom oss.



Munksnäs.


Upptäckte också precis Eva Wichman. Många tänkvärda tankar. Denna får mig att tänka på Filifjonkan, men också många andra.

För vissa människor är det viktigt, ja nödvändigt - ha en avgrund inom synhåll att titta ned i, för att övertyga sig själva om att de har lust att leva.
För andra är avgrunden nödvändig för att påminna dem om att de skall upphöra nångång. De är mycket få.

Ur Bitar av livet, belysta

 




måndag 9 juli 2018

Miljögröna

I dagens Hesari fann en politisk kommentator det svårt att förklara varför det svenska Miljöpartiet har så mycket mindre understöd än de finska gröna. Själv har jag alltid tänkt, rätt eller fel, att det inte alls är svårt. Jag uppfattar att både den politiska kulturen och själva partifältet är förvånansvärt olika i de två länderna av historiska orsaker och detta förklarar galant skillnaden i understöd.

1. Jag tror att De gröna länge haft ett bredare politiskt stöd, inte gällande kvantitet, men kvalitet. Det har från början funnits mycket starka profiler med som drivande krafter, personer som helt klart inte varit vänster (taistoiter). Det har varit människorättsaktivister, naturskyddaktivister, fredsaktivister m. m. och ofta har de haft en akademisk och samhällsfilosofisk profil. I Sverige har Miljöpartiet enligt min uppfattning med tiden hamnat mycket längre vänsterut.

2. I Finland har man en stark tilltro till både rationalism och auktoritet vad gäller forskning/fakta och det akademiska. Även etiska frågor diskuteras hellre i fakta- och rationalitetskontext, än som en ren värdediskussion. Att börja prata om hur saker känns är förkastligt och diskvalificerar en direkt som seriös samarbetspart om det gäller samhällsfrågor. Det är därför mycket, mycket svårare att flumma. De finska gröna har tvärtom profilerat sig som ett parti som diskuterar utgående från forskning och fakta, en sak i taget, utan någon annan agenda än människovärde, värdeliberalism och miljöskydd. Man kan i regel utan hysteri diskutera frågor som GMO eller energipolitik både inom de gröna och utåt, med andra aktörer.

3. De gröna i Finland beslöt i slutet av 1980-talet att bilda ett politiskt parti som inte är en ensaksrörelse. Mot mångas förväntningar har det lyckats mycket bra. Det har skett tack vare ett antal mycket kompetenta personer, en bred klick väldigt duktiga politiker, och just genom att man helt kallt diskuterar varje fråga utan på förhand "programmerade" åsikter. Den hyperkritiska och analytiska partikulturen gör att varje ställningstagande måste basera sig på sakkunskap.

4. I Finland gör den extremt rationalistiska politiska diskursen det svårt för andra partier att lyfta upp miljöfrågor på samma sätt som t ex de svenska sossarna har kunnat göra. Det finns enstaka miljöaktiva i andra partier och lösrykta, pliktskyldiga skrivningar på alla håll, men ofta händer det att ekonomin går först när det kommer till kritan. Utom för De gröna. Dogmatiska miljöförespråkare väljare har därför egentligen bara ett val i Finland. Här är det bara populister (Sannfinnarna och moderpartiet Blå framtid) som spelar med irrationella känslor. Inte ens Vänsterförbundets lyskraftiga Li Andersson vädjar till känslor om rättvisa eller spär på om arbetarklassens elände utan hon argumenterar benhårt med att ständigt slå kalla fakta i bordet.

Urbaniseringen har gått långsammare i Finland än i Sverige och så har vi inte vant oss att dra långtgående slutsatser om block då det gäller koalitionsregeringar. Partifältet är jämnare utspritt och enformigt, eftersom vi haft ett så stort centerparti. De gröna har på många sätt lätt att samarbeta med vänstern, men samtidigt tror jag de egentligen uppfattar socialdemokraterna som konformistiska och förtryckande för individernas frihet och demokratiska rättigheter. De gröna har inte heller i princip något emot att samarbeta med högerpartier, eftersom liberala värderingar passar dem båda. Jag ser att det finska gröna partiet fyller en annan nisch (som faktiskt finns och är rätt stor) än det svenska Miljöpartiet som jag tror har svårare att profilera sig i det svenska partifältet och den flummigare debatten. Finska politiker är generellt högt utbildade och vana att analysera fakta. 

söndag 1 juli 2018

Regression mot medelvärdet

En av tankarna som stannade hos mig efter läsningen av Kahnemann var en idé jag fick om att vi levt de senaste decennierna i en socialt och ekonomiskt ovanligt god tid, med en positiv samhällsutveckling. Den era av tillit till samhällsinstitutioner, demokrati, forskning och utbildning, rationalitet och människovärde för alla, har varit lite för snabb och bra för att vara "sann". Att det kommer bakslag borde egentligen inte förvåna. Demokratin kommer att producera också maktfullkomliga egoistiska och skurkaktiga folkvalda ledare. Deprimerande är närmast hur snabbt och på hur många håll det sker just nu.

Inför "toppmötet" i Helsingfors funderar jag på vad de två i längre historiskt perspektiv närmast normalbegåvade regenterna kan tänkas diskutera. Trump nöjer sig troligen med mediokra löften om israelisk säkerhet varvid Putin får fria händer i Mellanöstern. Vad den ryska ekonomin i slutändan tål är väl den största begränsande faktorn där. De rysk-turkiska relationerna blir, vid sidan av Iranfrågan, avgörande. Tyvärr lutar det antagligen snarare mot mera oro än fred och harmoni de närmaste decennierna. En gemensam ovän har ju presidenterna dessutom i Europa, så man kan kanske räkna med värre handelskonflikter för vår del. Visserligen kan det ta en stund för Trump att förverkliga Putins planer, vilket jag räknar med att han fortsätter att göra (utan att inse det förstås). Trump kommer som vanligt att tro att han gjort nån stor deal med Putin, men den dealen gäller på sin höjd hans egna affärer. En liten strimma av hopp är att vår egen president kanske lyckas få in ens en liten miljöpolitisk agenda.

Hur kan det ha blivit så här? Efter alla decennier av utbildning och yttrandefrihet? Medan kritiken mot Facebook bara växer (Lanier, Vaidhyanathan) ser jag att det är en grov förenkling att skylla på digitalisering eller sociala medier. Det handlar nog om att världen inte är så enkel att utvecklingen går att styra rationellt och enkelt i en viss riktning. Samtidigt ger vetenskapen oss hela tiden nya verktyg att lösa problem. Också samhällsutvecklingen kan man försöka påverka i en positiv riktning med kunskap. Diskussionen är därför viktig.



söndag 10 juni 2018

Omvärldsanalys

Under ett antal år skrev jag för eget bruk och en del nära kolleger allmänna omvärldsanalyser ett par gånger i året. Under senare år har jag ägnat mig åt att skriva mindre utredningar om olika aktuella teman för internt bruk om mer specifika ämnen. Det känns viktigt för mig att summera lite större utvecklingslinjer nu och då. Ekorrhjulsgaloppen skymmer lätt sikten och försvårar prioritering i små och stora frågor. Vanligen har jag läst in mig och gjort rätt extensiva kartläggningar, men nu tänkte jag göra en fattigmansversion på ren mutu.


På väg ner:

1. Sociala medier och appar. Den responsiva teknologin är så pass bra att jag hör till dem som inte bara önskar, utan tror på att appar är på väg bort i många sammanhang. Inte minst för att många appar är så usla. T ex iPhones podapp är ju så man kan gråta och också andra gör fullständigt underliga uppdateringar som försämrar tjänster och användbarhet. Svårare blir det däremot att bli av med alla eländes chat- och messangerappar. Dom har dessutom en viktig funktion, inte minst för de yngre, som inte jaksaa med stenålders grejer som facebook och e-post. Jag tror på utförsbacke för de stora sociala medierna, men fortsatt framgång för youtube och andra videotjänster samt för olika diskussions- och rekommendationsplattformar. Bloggar. Njah. Instagram tror jag folk orkar hålla på med lite till.

2. Bollockschain och o-luomuäly. Det föregående glåpet lanserades av den erfarne Martin Fenner på en konferens i vintras. Han arbetar för på riktigt hållbara lösningar inom webb och hör till oss som är lite kritiska till hypen kring blockkedjeteknologin. Det är lite samma där som i diskussionerna kring artificiell intelligens. Utom då förstås att det senare på riktigt kommer att effektivera datorer mycket på många områden. Men ingendera teknologin är allena saliggörande. Blockchain är dyrt och kanske vettigt inom vissa väldigt specifika användningsområden. Men artificiell intelligens måste alltid kombineras med mycket mera äkta intelligens för att det ska leda någon vart vettigt. Våra utgångsdata är så mycket mer erbarmliga än vad man kunde tro. Hypen börjar vara över för dessa två termer, då människor får en klarare bild av vad de verkligen duger till. Och vad de inte duger till (väldigt mycket).

3. Startups. Verkligheten börjar tyvärr hinna ikapp här. Det flesta går det illa för. De få det går bra för blir uppköpta. Nån kanske gör om, men inte alla. Förhoppningsvis leder detta ändå till att man i Finland skulle korrigera företagens R&D som redan en tid varit rent katastrofalt dåligt finansierade, vilket blivit ännu värre av nedskärningarna i den offentliga grundforskningen. Vi har inte råd att hålla på så här. Vår forskning riskerar bli alldeles för smal (=sårbar). Innovationer måste komma också från de större företagen, där man måste låta folk forska fritt med tillräckliga resurser. Vi måste utveckla existerande strukturer mer än omorganisera eller börja om och om och om.



På väg upp:

4. MyData och GDPR. Den nya dataskyddslagstiftningen kommer att ha stor inverkan på hur användarvillkor ser ut och hur man kan hantera sin information och sina rättigheter. Utvecklingen under den sista tiden har inneburit att det finns en växande efterfrågan på hyggliga tjänster som är klara och tydliga med sina budskap (bara vi blir av med det olidliga, onödiga kexklickandet!). Att nån använder cookies är inte alls lika intressant eller relevant som det hur de används. Allmänhetens uppvaknande leder troligen till bättre regler och system. Vi behöver CreativeCommons-enkla metoder och de är på kommande. Håll ögonen på MyData.

5. Open access och öppen forskning. Vi är nu inte så långt ifrån att öppenhet blir norm då persondata tillåter. Allt annat börjar låta allt mera stenålders och konstigt. Forskning baserad på data börjar vara av den kalibern att den inte går att förbise. Tidskrifter och granskare lär sig fråga efter data inom allt flera områden. Också länkad data och semantisk interoperabilitet börjar i och med detta blir riktigt relevanta. Det som nu gäller är att vara på sin vakt: vad gör Microsoft (köper Github), vad gör Elsevier (försöker lirka in sig och få monopol också på forskningsinformationen) ... ? Det gäller att följa med och inte vara blåögd. Själv är jag ändå ganska optimistisk. Trycket på att bete sig för att klara konkurrensen är stort. Är man inte hygglig, får man sota för det. Fråga EA. Så ser framtidens marknader ut ... Konsumenternas hämnd kan vara gruvlig. Risken finns att Elsevier inte fattar, men då flyger de ut. De har dessutom satsat för mycket på att metriken är framtiden, misstänker jag. Min aning är att mätningsivern är övergående. Forskarna däremot har ett starkt behov att legitimera sig i takt med att förtroendet för dem minskar. Transparensen blir allt viktigare på många sätt. Om det sedan hjälper situationen är en annan sak.

lördag 2 juni 2018

Seminarievecka

Den gångna veckan hade verkligen samlat på sig seminarier av olika slag. Jag hann knappt med något rutin- eller utvecklingsarbete, men hade desto mer givande diskussioner på olika håll.

Unifi



På måndagen ägde ett för den finska forskningssektorn viktigt seminarium rum, då universitetsrektorerna och UNIFI publicerade sitt handlingsprogram för öppen forskning. Tyvärr hann jag inte närvara, men gläder mig åt den viktiga roll som tilldelas CSC och också att den syn på forskningsdatahantering vi presenterat kan återfinnas i programmet. På sätt och vis är det en ny domän som växer fram här och det är fint både att CSC axlar ett nationellt ansvar och att det förväntas av oss. Jag uppfattar att vi har mycket kunnande och internationella kontakter att bidra med.

ORCID i Finland


På tisdagen var det dags för ORCID Nordics 2018. Bara namnet på seminariet var så bra att det borde få  pris. Där hade jag nöjet att kommentera keynoten om Freya, ett mycket intressant och viktigt projekt kring att länka data om forskning (forskare, dataset, forskningsprojekt, publikationer, finansieringinformation osv.). Jag kunde ju förstås inte hålla mig från att läsa lite ur Eddan för publiken.


På onsdagen hade vi nöjet att hålla det första större infotillfället om de förnyade tjänsterna som Undervisnings- och kulturministeriet har beställt för forskningsdatahantering. Själv är jag ju ansvarig för forskningsdatakatalogen och dess sökgränssnitt (en mycket opålitlig testversion finns redan). Jag är själv mycket ivrig på att få gå i produktion, trots att vi nog ännu har en del utmaningar på grund av att det vi gör är en helt ny och mycket komplex helhet. Men vi är på mycket god väg och det kommer att bli väldigt bra, tror jag.

YTI-projektet


På torsdagen var det äntligen dags för att fundera på hur man borde gå vidare gällande beständiga identifierare på nationell nivå. Vi gjorde ju i höstas en utredning om saken och nu satte vi oss ner på finansministeriet och diskuterade saken. Dels handlar det om att åstadkomma en integrering av identifierarna och policy kring dem som en del av den allmänna offentliga informationsförvaltningen, dels om att positionera sig i förhållande till internationella aktörer och organ. Diskussionen var mycket bra. Detta är ju en helt essentiell del av hela förvaltningens digitalisering. Både effektivitet och medborgarnas rättssäkerhet kräver att vi har ordning, att all information kan identifieras och spåras entydigt.

DHH18



På fredagen fick vi ta del av årets digihum-höjdpunkt Digital Humanities Hackathon (ja, även om konferenser etc är fina och intressanta går nog inget upp mot detta otroligt spännande koncept där ny kunskap och insikter föds så det bara gnistrar om det både på individuell och vetenskaplig nivå). Samtliga arbeten var intressanta och innebar alldeles riktiga resultat inom både teknologi och, vad som är viktigt, också inom själva forskningsdomänerna. Kanske allra roligast att se var Tuomas Heikkiläs entusiasm över de omvälvande resultaten i arbetet med legenden om mordet på biskop Henrik (bara projektets tweets var ju fina, men bloggar och artiklar är på kommande). Helt otroligt var också arbetet med förläggarna i London. Man hade ju banne mig gjort både extensiv forskning och direkt prisvärd visualisering på de åtta dagarna hacket varade.  Jag hoppas verkligen teamet lägger ut sina resultat på webben! Alla grupper hade gjort ett bra arbete. Många allmänt intressanta frågor lyftes fram under slutdiskussionerna. Jag hade också många bra meningsutbyten med forskarna kring forskningsdata och infrastrukturer. Full av idéer och samtidigt uppmuntrad om att vi varit på rätt väg inom CSC kan jag nu fortsätta att försöka bena ut dessa frågor under sommaren.

söndag 27 maj 2018

Humanistens frihet och kunnande


Leonid Pasternak, 1893. Wikimedia Commons.



I mina studier i historia ingick Krig och fred som tentamenslitteratur. Klinge, som var vår professor, gav inte mycket för teori och metoderna handlade om kritiskt tänkande i allmänhet. Fast det där är inte heller riktigt sant. Det var ju klart att man skulle känna till historiefilosofi och -teori, men det var ju inte det man skulle tala och skriva om. Som Klinges elev har jag också, liksom mina mer framgångsrika och disciplintrogna studiekamrater, alltid fokuserat på textens och skrivandets kvalitet och läsbarheten överlag. Jag själv valde envetet att ge ut mina vetenskapliga böcker på kommersiella förlag, trots att jag var tvungen att pruta på formalia. Det var viktigt att nå ut, att skriva begripligt och läsligt och för allmänheten.

Jag upplever att man fortfarande, snart två decennier efter att Klinge gick i pension, satsar på skrivandet på hissan. En essäkurs ingår i kursfordringarna och historiekultur och -bruk är viktiga delar av studierna.  På webben presenteras studierna så här: "I dina studier i kandidatprogrammet i historia sätter du dig in i olika teman och epoker, historieforskningens metoder och historieforskningens historia. Förmågan att skilja det väsentliga från det oväsentliga och att förstå företeelser och samband är viktiga mål för studierna i historia. Under studierna utvecklar du din förmåga att göra slutledningar, lär dig att granska världen och samhället kreativt och lär dig att tillämpa dina kunskaper kritiskt." Sara Cederbergs kritik i dagen Hbl känns för mig samtidigt både relevant och delvis  orättvis.

Det är viktigt att man granskar och reflekterar över syfte och metoder inom historieforskning och -pedagogik. Jag hoppas också att Cederbergs inlägg leder till en fortsatt debatt. Ständig självrannsakan är viktig inom det akademiska. Och det är viktigare än någonsin att lyfta fram dessa frågor, när prestationspressen är så hård, att man inte längre kan, som under Klinges era, lita på att studenterna själva i sinom tid letar reda på och tar sig tid att läsa extensivt på egenhand kring ämnen som intresserar dem. Själv tycker jag ofta just svenska artiklar i historia fortfarande slaviskt följer den grundstruktur man lär sig på proseminarienivå. Till och med doktorsavhandlingar lider av notorisk diskrepans mellan ett lösrykt teorikapitel och empiriska studier utan synbar koppling. Det handlar om en modell, en grundstruktur, som man förvisso måste lära sig för att sedan gå vidare, liksom inom såväl konst som etikett: Du bör kunna reglerna och hantverket för att sedan kunna göra upp med arvet på ett trovärdigt sätt, bryta regler, vara kreativ och ändå göra ett gediget arbete. I slutändan är målsättningen en integrerad text, där man inte i onödan opererar med teoretiska begrepp. Det var förresten inte bara Klinge som inpräntade detta i oss. Det var många andra också, Henrik Stenius och Rainer Knapas, till exempel.

Vad som egentligen behövs är tid. Tid att mogna, tid att tänka, tid att diskutera. Tid att skriva om och om. Detta finns det beklagligt lite förståelse för idag på många håll. Studier i humaniora är trots allt lite som barnuppfostran. Det är inte så stor skillnad exakt vad som sägs eller vilka regler som gäller. Det är sättet att vara tillsammans, att se och höra varandra, att respektera varandra och att handleda, stöda och peka på vad som är viktigt som är avgörande för utgången. Dialog, kommunikation och ett gemensamt, idogt kunskapsbygge.

fredag 18 maj 2018

Hänvisningar i Tammerfors

Denna soliga fredag tillbringade jag i Hervanta på seminarium om att hänvisa till forskningsdata. Programmet var, inte oväntat, mycket bra. Jag insåg också igen hur mycket jag har att berätta, hur spännande saker vi håller på med då vi förnyar Undervisnings- och kulturministeriets tjänster för öppen forskning. I sommar tar vi i bruk inte bara nya gränssnitt för söktjänsten Etsin och datalagringstjänsten IDA utan också en sofistikerad underliggande struktur med länkad data och långsiktigt bevarande för forskningsdata. Själv är jag involverad som ansvarig för den nya söktjänsten och för metadataresursen som fungerar som ett klister mellan alla de olika delarna av det som kommer att gå under den gemensamma etiketten Fairdata.

För att kunna hänvisa till de data som ligger som grund för forskning behövs information om datasetet och en beständig identifierare. Det kräver lite jobb och besvär. Men snart kommer man nog inte att ta forskning som inte kan visa sin data på allvar längre. Därför är det lite oroande att jag haft återkommande svårigheter att ens få se data vid peer review av artiklar. Både forskare och tidskrifter behöver lära sig det självklara med att hänvisa till källor ordentligt, trots att de är digitala. Alla förlorar ju på om man slarvar här, inte minst forskarna själva.

Creative Commons License
This work (part) by Heidi Laine is licensed under
a Creative Commons Attribution 4.0 International License. 


Det var väldigt nyttig och intressant att få träffa och tala med det trettiotal sakkunniga från olika högskolor och universitet. Det framkom igen många viktiga saker. Vilket ju inte längre är en överraskning. Till väldigt stora delar handlar det om kommunikation. Som någon av de närvarande informatikerna sade: det hade tagit den två timmar att diskutera med en forskningsgrupp innan man ens var överens om vad man diskuterade. Så där är det. Tala, lyssna, tala, lyssna, tala och lite skriva. Och så måste man ofta rita en aning också.

Efter att ha flyttat hela förra veckoslutet börjar jag vara mogen för lite vila nu. Slutspurten med implementeringen av de nya tjänsterna fortsätter genast på måndagen. Men jag skattar mig lycklig, som får jobba med ett gäng som får mig att känna att jag är mugglare.