fredag 18 maj 2018

Hänvisningar i Tammerfors

Denna soliga fredag tillbringade jag i Hervanta på seminarium om att hänvisa till forskningsdata. Programmet var, inte oväntat, mycket bra. Jag insåg också igen hur mycket jag har att berätta, hur spännande saker vi håller på med då vi förnyar Undervisnings- och kulturministeriets tjänster för öppen forskning. I sommar tar vi i bruk inte bara nya gränssnitt för söktjänsten Etsin och datalagringstjänsten IDA utan också en sofistikerad underliggande struktur med länkad data och långsiktigt bevarande för forskningsdata. Själv är jag involverad som ansvarig för den nya söktjänsten och för metadataresursen som fungerar som ett klister mellan alla de olika delarna av det som kommer att gå under den gemensamma etiketten Fairdata.

För att kunna hänvisa till de data som ligger som grund för forskning behövs information om datasetet och en beständig identifierare. Det kräver lite jobb och besvär. Men snart kommer man nog inte att ta forskning som inte kan visa sin data på allvar längre. Därför är det lite oroande att jag haft återkommande svårigheter att ens få se data vid peer review av artiklar. Både forskare och tidskrifter behöver lära sig det självklara med att hänvisa till källor ordentligt, trots att de är digitala. Alla förlorar ju på om man slarvar här, inte minst forskarna själva.

Creative Commons License
This work (part) by Heidi Laine is licensed under
a Creative Commons Attribution 4.0 International License. 


Det var väldigt nyttig och intressant att få träffa och tala med det trettiotal sakkunniga från olika högskolor och universitet. Det framkom igen många viktiga saker. Vilket ju inte längre är en överraskning. Till väldigt stora delar handlar det om kommunikation. Som någon av de närvarande informatikerna sade: det hade tagit den två timmar att diskutera med en forskningsgrupp innan man ens var överens om vad man diskuterade. Så där är det. Tala, lyssna, tala, lyssna, tala och lite skriva. Och så måste man ofta rita en aning också.

Efter att ha flyttat hela förra veckoslutet börjar jag vara mogen för lite vila nu. Slutspurten med implementeringen av de nya tjänsterna fortsätter genast på måndagen. Men jag skattar mig lycklig, som får jobba med ett gäng som får mig att känna att jag är mugglare.


söndag 6 maj 2018

Ru tog sig an J.L.

I går var jag på vernissage i Runebergshemmet. Småkusin Ru har gjort en fantastiskt fin utställning med karaktärer ur Fänrik Ståls sägner. De är dels de bekanta, sirliga och blixtrande insekterna, dels fåglar med ett nytt med större ytor och mer klarhet talande runt formspråk. Lotta Svärd, Soldatgossen, den fantastiska läkarstorken Bjerkén och den suveränt fyndigt förverkligade Sven Dufva 2.0 och de andra har ändå den för Ru typiska humorn och precisionen i utförandet. I och med att de ofta också är bruksföremål, blir dimensionerna ännu flera. Envist och troget underbara Ru.

Tyvärr hittar jag inga bilder som gör rättvisa åt de nya arbetena. Så det är nu bara så, att alla måste titta in i Borgå i sommar på egna trötta tår. Glöm inte det.



I juni blommar Fredrikas rosor i trädgården i Borgå.

lördag 28 april 2018

Säga vad man säga vill


Lapset lumisateessa. Teuvo Kanerva, Museiverket


Det diskuteras vilt kring yttrandefrihet just nu. I Storbritannien rasar fortfarande en debatten om hunden med nazihälsningen (som ju inte är problemet, utan kommandot och malplacerad kommunikation). Det handlar om viktiga frågor och debatterna måste ju tas eftersom gränserna inte är absoluta och eviga. Världen ändras, tiderna ändras, språket och kulturen ändras. Yttrandefriheten är viktig.

Diskussioner har förts också i Finland, där man beslöt att flytta ett barnprogram som innehåller minst en rasistisk stereotyp till arkivet efter tittarrespons från samer, som i dag (äntligen) har en plattform i twitter. Givetvis skriver MTV om "storm på sociala medier" som orsak till åtgärden (ergo PC-maffian). Men vad jag kan förstå har stormen närmast kommit efter beslutet. Av förorättade, kränkta vita män som tydligen har svårigheter att titta på sina favoritbarnprogram över webben. Den här kränktheten är direkt underhållande, eftersom man samtidigt fördömer andra människors rätt att uttrycka sina sårade känslor. Nu var det ju då dessutom inte i yle-fallet ens frågan om att kränka, tycker åtminstone inte jag, utan om att barnprogram inte borde rida på och sprida etniska stereotyper. Eller andra stereotyper heller för den delen. Just för att de är riktade till barn.

Rätten att säga vad man vill, men också samtidigt inse att man måste ta konsekvenserna av det man säger,  är ju det yttrandefrihet handlar om. Att uppvigla till våld brukar nu ändå inte anses acceptabelt ens av lagen och därför tenderar jag att hålla med de brittiska domarna. Ändå tycker jag också att det är bra att det kommer en stark kritisk reaktion från prominenta personer inom kulturfältet. Man måste vara på sin vakt när staten stiger fram med åtgärder som begränsar yttrandefriheten och dialogen måste pågå hela tiden. Men dialog är ingenting ytterlighetsrörelser gillar, eller ens vill förstå. Därför är  tyvärr också MTV:s rapportering oförstående för vad som hände innan Yle flyttade programmet. Det kallas nämligen dialog och att försöka förstå varandra och komma varandra till mötes. Lägre nyhetsvärde helt klart.

Helt galet tyckte jag också resonemanget blev igår i radio då Joonas Konstig refererade Jordan Peterson. Man kan inte kämpa för individens rätt att bemötas som individ och mot autoritarism med någon sorts naivt trick att förneka kulturella  och sociala strukturer och dessutom stämpla allt annat som marxism. Också här är det bra att det finns kritisk diskussion, men nog är det alltför ofta halmgubbar man ger sig på, då man ger sig på dem som vill stöda andra som är i underläge eller då man vägrar ge otrevliga typer en plattform att framföra sina destruktiva åsikter. Något säger mig dessutom att de här människorna nog tycker det är helt okej att polisen gör husrannsakan som är på gränsen till att hota pressfriheten och källskyddet.

"Ja, det här är ju inte längre det land jag känner som mitt", twittrar upprörda människor som är uppröra över att någon annan blivit upprörd över något annat än de själva blir upprörda över. De tänker väl att allt borde vara som under förra seklet.  Men så är det nu inte.

Och tacka julgubben eller nån för det. All heder åt gångna tider, men vårt land förändras och utvecklas. Som också de britter som varit kritiska till domen i nazihundsfallet sagt: det är den som blir upprörd som ska väja. Men vi har alla också ett ansvar för att hålla dialogen i gång och att ställa oss på de svagares sida i debatten, mot hat och en osund människosyn.



Makkarakauppias. Söderholm Märta, 1977.
Matkailun edistämiskeskuksen kuvakokoelma.
Museovirasto.

torsdag 26 april 2018

Materialisering av högre graden



Forststuderande lär tillbringa sin första sommar
i Hyytiälä som initiationsrit sedan typ ett sekel.


Jag hade ju egentligen inte insett att det faktiskt var precis här man för några år sedan gjorde upptäckten hur träden spelar en intrikat roll i hur regn blir till. Jag hade ju hört att det var ett hett forskningsämne, hur rena gaser i luften ett tu två förvandlas till större molekyler, som sedan blir små nanopartiklar som vattenmolekyler fäster sig vid då de kondenseras. Som materia i tomma luften. Men jag hade inte ens plussat ett plus ett, att det hade något med våra berömda samarbetsparter på uni att göra. Eller att det var precis här, på ort och ställe i Hyytiälä, jag skulle få höra forskarna själva visa sina mojänger och berätta hur allt går till. Jag kom ju bara hit för att prata lite om forskningsdatahantering.

Det har varit helt otroligt intressant, för på plats finns folk från många forskningsstationer på olika håll av landet. Visste ni att det finns en på Själö? Och det är bara universitetens stationer. Också forskningsinstituten har ju egna stationer där man gör mätningar och utför experiment.

Hela skogen här är full av de mest fantasifulla instrument och mätarragemang. Datamängderna är svindlande, men möjliga att kombinera och jobba vidare med i och med att de samlas in på ett och samma område. Tidsserierna börjar delvis vara ansenliga. Högt bland trädkronorna vajar många innovativa, till synes simpla, men mycket kluriga sensorer. Och en del data kan man titta på nästan i realtid på webben. Så otroligt tufft.


Lite skakigt var det på 18 m.

söndag 22 april 2018

Från kapitation till dekapitation?


Utdelning av fattighjälp av apotekaren i Vasa kring 1900.
https://finna.fi/Record/musketti.M012:HK10000:2603



I Sverige använder man två olika index då man försöker beräkna utgifter för hälso- och sjukvård: dels använder Adjusted Clinical Groups (sjuklighet, ålder och kön), dels Care Need Index, som verkar vara en svensk grej där man beaktar sex olika variabler:


  • Ålder över 65 år och ensamstående
  • Utlandsfödd (Östeuropa, Asien, Afrika och Sydamerika)
  • Arbetslös eller i åtgärd 16–64 år
  • Ensamstående förälder med barn 17 år eller yngre
  • Person ett år eller äldre som flyttat in i området
  • Lågutbildad 25–64 år
  • Ålder yngre än fem år

I Finland har man också nu på allvar börjat diskutera ämnet i och med hälsovårdsreformen.  Själv upplever jag att här finns flera problem. Jag hittar ingen klar bild av vad man egentligen tänkt sig, snarast verkar det som någon variant av ACG. Man har tydligen föreslagit att man kunde använda sig av THL:s behovskalkyler som alltså verkar basera sig på förverkligade kostnader. Befolkningens hälsa är ju en annan sak än hur effektivt sjukvården är organiserad. Dessutom är det faktum att insamlingen av dylika uppgifter är långt ifrån så pålitlig och noggrann som man kunde tro och önska sig. Det finns inte riktigt någon garanti för att redovisningen fungerar exakt lika inom olika enheter och distrikt. Hur kan man egentligen skilja på hur sjuka invånarna är och hur effektiv sjukvården är? Till saken hör att man i längden alltid påverkar utvecklingen genom vilka variabler man mäter. Mäter man pengar så kommer vi i all evighet att bara diskutera pengar. Borde man eventuellt överväga att ta in några parametrar som handlar om välmående? Också en sjuk person kan må bättre eller sämre, så länge hon lever.

Det större problemet är just detta, att man inte riktigt tagit de etiska diskussionen. Enligt den nya persondatalagen ska människor ha tillgång till information som berör dem. Att man samtidigt tillmäter vare människa ett ekonomiskt "värde" som inte är lika för alla människor, och samtidigt säger att man egentligen inte gör det, är inte riktigt hållbart. Även om intentionen är god, öppnar vi en Pandoras ask med att sätta dylika prislappar på folk. Det är inget annat än fattigauktioner i modern tappning.

Det är ett faktum att sjukvård är dyrt och att vi kostar samhället olika beroende på både slump och ibland egna val (idrott, rökning, försäkring ... det finns tusen olika större och mindre och mer eller mindre frivilliga val som påverkar notan för samhället). Men att gå ut och klassificera folk enligt var de är födda eller deras socioekonomiska status är problematiskt. Hur långt ifrån är vi valkampanjer där man börjar odla "vi och de"-retorik utgående från just detta? Det är alltså, enligt min mening, inte riktigt möjligt att vara både rättvis och transparent. Vi måste därför se på sjuk- och hälsovården och dess kostnader som en helhet som inte knyts till individer och deras olika klassificeringar. Statistiskt kan det fungera, men det blir svårt om inte omöjligt att frikoppla statistiken från praktiken. Och praktiken handlar alltid om individuella människor.

söndag 15 april 2018

Omgiven av genier

Kom att läsa den populärpsykologiska guiden Omgiven av idioter, som jag fått i gåva av min man. Han vet hur jag, som en ganska stark och otålig personlighet med röda koleriska och gula sangviniska drag som de definieras i boken, ofta frustar av otålighet då saker inte går framåt tillräckligt snabbt dit jag vill och resultaten låter vänta på sig. Boken innehåller inte för mig just något nytt, men det är ju alltid ett redskap för självrannsakan, att ta till grovhuggna stereotyper som den här modellen opererar med. För människor som inte är vana att reflektera och analysera människor och relationer, eller helt enkelt bara idka empati och känna efter, kan det säkert vara nyttig läsning. Och det hjälper en snabbrörlig person att påminnas om hur obekväma många är med förändring och risker.

I sig är det för mig alldeles solklart att det behövs människor med olika personlighetsdrag i en grupp för att saker ska ha någon förutsättning att lyckas. Det hjälper mig också att tänka att någon annan kan tycka att det är helt roligt att arbeta systematiskt och noggrant med detaljer, trots att jag själv varken gillar det eller är särskilt bra på det. Jag kan om jag måste, men absolut helst inte i längre sjok. Och jag är fullständigt medveten om att det kan anses vara fruktansvärt irriterande att jag viftar bort saker som irrelevanta, och alltid återkommer till stora principiella frågor. Jag ha en stark tendens att ifrågasätta om man håller på med "rätt" saker och jag drar mig inte för att fråga det högt. Senior Complicator brukar jag kalla mig. Ibland är det riktigt tungt och känns otacksamt. Jag drivs ändå av en övertygelse om att det är viktigt att regelbundet stämma av det man håller på med mot den stora bilden, mot målsättningarna och strategin. Ibland känns tidpunkten och omständigheterna för det aldrig rätt, utan jag upplever mig själv bara som besvärlig. Ändå måste jag göra det, för jag måste veta vart vi är på väg. För mig är det mycket viktigt.

Samtidigt är jag alltså djupt tacksam och uppskattar otroligt att få arbeta med människor som är annorlunda än jag. Jag kan bara hoppas att jag inte är för jobbig. Till saken hör att jag genuint upplever att jag är omgiven av genier. Mina kolleger, mina vänner och min familj. De är alla guld värda just för att de är precis sådana som de är. På jobbet får jag inte sällan medge att jag inte fattar just något och måste anstränga mig så skallen spricker för att hänga med.

Efter några decennier i arbetslivet har jag ju sett ett och annat. När saker ibland går galet beror det oftast på brister i system. Ibland är det bara fel människa som råkar vara på fel plats: beslut borde fattas av sådana som inte tycker om det, människor som gillar att arbeta systematiskt och noggrant tvingas att jobba med ohanterliga informationsflöden och komplexa frågor under tidspress eller en slarver som jag tvingas peta i evigheter med detaljer. Då uppstår ju frustration, det blir sämre resultat och man förspiller resurser. I viss mån måste ju alla kunna anpassa sig, åtminstone tillfälligt. Man klarar sig knappast hela livet utan att göra sådant man inte tycker om eller är bra på. Men i det långa loppet behövs rätt personer på rätt plats. Och alla behövs, det vill jag tro, bara man hittar sin egen roll och styrka. Så egentligen handlar det ju bara om en så enkel grundläggande sak som att respektera, förstå och uppskatta varandra på riktigt. Att få leva och jobba i sammanhang där så är, är underbart.




söndag 8 april 2018

Forskningsetik för en digital era

Kursförberedelserna får mig faktiskt att ta mig i kragen och samla mina tankar på ett mycket nyttigt sätt. Förutom att ha försökt bena ut maskininlärningens hemligheter har jag således den gångna veckan också för mig själv dryftat etiska och juridiska frågor i samband med digital humaniora. Och det är inte litet det, med den nya dataskyddsförordningen, vars konsekvenser hotar bli närmast absurda.

Ibland undrar man varför oviljan att förstå en så viktig verksamhet som historisk forskning ter sig så stor i ett land där man under förra året kunde konstatera att Historien för vårt lilla land verkar vara heligare och viktigare än något annat. Hur kan man sedan inte prioritera det högt, att vår lagstiftning stöder och beaktar de verksamheter, som är förutsättningen för en fri och grundlig historisk forskning i Finland? Läget verkar mycket oklart. Senaste ryktena gör gällande att dataskyddsmyndigheterna hotar bli en allmän instans för förhandscensur för det vetenskapliga samfundet då det gäller nya delar av forskningen. Det hela verkar både virrigt och verklighetsfrånvänt. Jag hoppas våra riksdagsmän håller siktet på bollen, så att saker kan fungera bättre och inte sämre i framtiden. Att försöka följa hela lagberedningen ens på ett ytligt plan har varit en verklig utmaning. Jag har ändå en viss naiv tilltro till att man kan beakta förordningens anda, som jag uppfattar handlar om transparens och kontroll för individen, men också om vikten av allmännytta och ökad kunskap och stärkt kultur.

Nå väl, ett minst sagt intressant fall har man ju fått tack vare den skandalösa Cambridge Analytica-affären. Rättmätigt har väl största delen av ilskan riktat sig mot Facebook, som inte verkar ha koll på vad folk sysslar med. Samtidigt är det oetiska förfarandet av forskare en potentiell katastrof. Just nu behöver vi mer än någonsin grundlig akademisk forskning om sociala medier, och hur människor beter sig där och varför. Det är inte något vi kan överlämna åt zuckerbergare, frågan är alldeles för viktig och den bör utredas med hjälp av oberoende, öppen akademisk forskning. Här har jag minsann ett ämne för diskussion med mina studenter också. Det ska vi diskutera vid sidan av Open Access och God vetenskaplig praxis och lite annat smått och gott.