lördag 19 september 2020

Ett och annat från Helsingfors i augusti - september 1920

 


Kapten Karl Oskar Sjölunds silverbröllop ledde mig in på en av de största och mer osannolika sjöfartskatastroferna i finsk historia.

Vidare ville jag utreda var Nimrodgatan egentligen låg.

Karantän och stängda gränser var också aktuella vid denna tid, så jag tog en snabbtitt på den saken.

Under hela året var förstås Ålandsfrågan på tapeten, men det är kanske inte så allmänt känt, att läget var oklart också på Runö

Eftersom jag sörjer nedläggningen av Aleksi 13, följde jag lite upp husets historia, som förstås visade sig vara intressant på många sätt. 

Den tionde augusti var vädret klart, och i rapporterna vågade man sig också redan på försynta prognoser. En översikt av meteorologiska observationer i Helsingfors från början till idag.

Inför skolstarten i början av september gjorde jag en snabb genomgång av de privata skolorna i staden utgående från en av annonserna.

Spårvägstorget hette Tre smeder före Tre smeder. Spårvägarnas historia visade sig vara både omfattande och spännande.

Kalle Kingelins gitarrer väckte mitt intresse omedelbart.

Det fanns också en kort tid ett företag som hette Gefra




Alexander Uexkull-Gyllenband var en av dem som introducerade Stansislavskij-metoden in Finland 

En tråd om tidningsförsäljare i stadsbilden och en glimt av dem som hade det sämre ställt, saker som inte ofta behandlades i Hufvudstadsbladet 1920, som jag valt som min utgångspunkt. 
En dödsannons fick mig att ta en titt på stadens guldsmeder.

Mot slutet av augusti drabbades Helsingfors av ett ovanligt och dramatiskt fenomen som förmörkade solen för flera dagar.

Omvärlden verkar ha missat att en tysk operastjärna vistades en säsong i Finland och uppträdde flitigt. Han var mycket omtyckt och gjorde succé på finska operan, men gav också lektioner på Stora Roban.

Sigrid Schauman ger massage!? 

Stensviks tegelbruk annonserade. Eftersom det är en och annan Helsingforsbyggnad som är murad med deras tegel tog jag mig en titt på Stensviks historia. Det fanns en hel del fina bilder.

En av stadens mest synliga personer under 1900-talet (åtminstone till namnet) var Herman Lindell. Men varifrån kom han och hur såg hans affärer ut? Jag hittade riktigt roliga bilder. 

Dagmar Ekman annonserade om pianolektioner, men hon förblev nästan ett mysterium.  

Djurgården i Helsingfors, uppkallad efter Djurgården i Stockholm, har en mångsidig och intressant historia ... med en rolig koppling till Grankulla (var faktiskt i tiden och tittade på Paul Olssons hus här)

Sen följde jag en baronessa (eller motsvarande) i fotspåren genom staden pch kollade in en uppsättning på Kansallisteatteri.

Gerda Schybergsons bakgrund visade sig vara intressant och hennes familj hade en oväntad koppling  till Svenska gården, ett ställe jag besökt många gånger, men nog aldrig har hört historien om.


Det blir tyvärr ofta en del slarv och slagfel i trådarna på twitter, eftersom det är ett lite opraktiskt verktyg. Å andra sidan signalerar jag inte för stort allvar i mina "efterforskningar" genom valet av format. Det handlar trots allt om lite historisk trivia om Helsingfors och om att lyfta fram vardagshistoria.




Detalj från ett foto av Signe Brander. Stadsmuseet.

fredag 11 september 2020

Forskarna i digitala arkiv

 I går höll vi ett litet seminarium inom vårt nätverk för folk som arbetar med beständiga identifierare (persistent identifier, PID). Som tema hade vi valt digitala arkiv och det egentliga seminariet inleddes av Finska Litteratursällskapets arkivchef Outi Hupaniittu, som berättade om hur de digitala arkivens metadata och och struktur ter sig för en forskare som försöker hänvisa. Strukturen av materialen är komplicerad, eftersom metadata delvis följer de fysiska originalen och delvis hoppar rakt till enskilda digitaliserade filer utan beskrivande metadata. Vidare presenterade Juha Hakala från Nationalbiblioteket hur DOI och URN kan och bör användas inom olika kontexter. Sist hade vi en diskussion där vi kom in på frågor om långsiktigt bevarande, skillnader och likheter mellan digitala samlingar inom bibliotek och arkiv och när man borde använda beständiga identifierare på objektnivå (enskilda filer) och när det räcker med datasetnivå. Vi tangerade förstås också olika dynamiska modeller.

Jag tycker själv att det finns saker att lära av varandra då vi ser på forskningsdata vs kulturarvsdata. Saker att notera då det gäller forskningsdata är datas ofta dynamiska karaktär, versionering och behov av exakta hänvisningar. Då det gäller kulturarv finns det viktiga saker såsom processer för arkivbildning och gallring och den enormt fina förståelsen av produktion och hantering av metadata. Dessutom finns det system för hur man hanterar olika manifestationer och nivåer av data och metadata (särskilt tänker jag förstås på FRBR). Särskilt skillnaden mellan manifestation (BAM) och version (forskning) är intressant. De ter sig ontologiskt sätt väldigt olika, men varför ...?

Fördelen med seminarier på zoom är att man lätt kan föra parallella diskussioner i chatten. Nu gled diskussionen ofta in på definitioner: 

  • Vad avses med att man med hjälp av en PID ska nå ända fram till själva data?
  • Betyder det att en PID är funktionell i olika kontexter?
  • Behöver man PID på filnivå (enskilda objekt inom dataset) för Deep FAIR?
  • Ett dataobjekt (en fil) utan metadata blir väl inte FAIR fast den har en PID?
  • Vad är en manifestation i en digital kontext där t ex webbläsaren kan påverka hur data framstår?
  • Vad är en tillräcklig hänvisning?
  • Hur ska vi nu egentligen använda DOI? (Vad är DOI?)

Användarens behov (forskaren) är väldigt tydliga inom kulturarv och de är konkreta och möjliga att generalisera. Samtidigt är det så tydligt, att man kan visst ge PID åt både informationsinnehåll, metadata, enskilda manifestationer, delar (statiska eller ad hoc skapade) och versioner - med det löser inte ett enda problem om allt blir så råddigt att det är omöjligt för gemene nyttjare att använda och skapa vettiga och koherenta hänvisningar på ett enkelt sätt. Då är det hela lika långt som brett och vi har bara försatt oss ien situation med enorma mängder beständiga identifierare att sköta - för evigt.

Men det viktiga nu är, tycker jag, att vi diskuterar dessa frågor och försöker vidta åtgärder som går i rätt riktning. Vi behöver hitta lösningar tillsammans, vilket kräver att vi kommunicerar flitigt om dessa saker. Både informellt, som igår, och mera formellt, genom att dokumentera vad vi gör väldigt tydligt och transparent.

måndag 24 augusti 2020

Vad är det nya normala?

 


I början

De första veckorna av distansarbete var tunga. Kommunikationen över webben är ineffektiv. Man måste vara på helspänn och närvarande på ett annat sätt än i ett fysiskt mötesrum, som är mycket mer förlåtande mot att tankarna vandrar. Det är lättare att läsa dynamiken, situationen. När man kan komma in med en kommentar, vem som lyssnar och vem som läser e-post (vilket är helt ok att göra, alla ärenden gäller inte alla lika mycket). 

Folk är ovana med alla appar, det dyker upp obekanta plattformar. Mötena är långa eftersom man fyller dem av gammal vana till utsatt tid. Vi behöver ju inte ens förflytta oss, det är bara att skärmhoppa från möte till möte.

Effektiveringen sätter in

Ha! Det går ju i själva verket mycket snabbare nu att avhandla saker, vi orkar inte diskutera runt så mycket. Mötestiderna halveras. Samtidigt måste man boka in kaffestunder, extra oplanerad tid för umgänge i teamet. Kalendern fylls ändå, spontaniteten undflyr. Chatten blir allt viktigare. Ex tempore videomöten är ett nytt fenomen. Så klart kan man ju göra så!

Åh! Det finns ju ledig tid i folks kalendrar mellan 8 och 9 på morgonen. Möten är inte lika utmattande längre, men de är flera, upp till sex eller åtta möten på en enda dag. De kan vara korta. Vi lär oss vara effektiva. Inget tjafs.

Vi har lärt oss

Dagarna är så fulla av möten, att vi lär oss boka in offline-tid för eget arbete och gemensam tid för gemensamt arbete. Vi lär oss avsluta möten före utsatt tid. Det behövs ofta ett möte för att få saker framåt, man märker det tydligt nu.  E-postdiskussioner blir lätt virriga och invecklade, det är svårt att validera att man uppnått en gemensam förståelse om vad som ska göras. Folk faller av då e-post drunknar för någon. 

Vi börjar tydligt se resultat där vi lyckats. Effektiviteten har varit häpnadsväckande. Samtidigt saknar vi de större sammanhangen, i synnerhet de nyare bland oss. Vi samarbetar effektivt med dem vi samarbetar med, med vad håller alla andra egentligen på med?

10 timmar skärmtid om dagen?

Jag har uppenbarligen vuxit fast vid mina skärmar.  Eftersom jag inte kan skriva ut något hemma, läser jag allt på skärm. Tittar på film på skärm. Att lyssna på podcast verkar också vara "skärmtid". Eftersom barnen är utspridda över världen, äger också söndagsbrunchen rum på Zoom. Whatsappar med släkt och vänner. Värst är kanske att jag inte ens tycker det är så jobbigt, jag ägnar mig åt annat också tillräckligt känns det som. Fritid finns utanför arbetstid.

Det nya normala

Vi tenderar ofta överdramatisera förändringar. Disruption hit och dit. Vad som egentligen hänt är att vi  tvingats till en effektivering av det vi gör. Men jag träffar människor betydligt mycket mer sällan nu. Trots att vi lärt oss kommunicera bättre över nätet, är kommunikationen förhållandevis krävande (ineffektiv). Ändå föredrar jag webben i många lägen. Chatt och zoom känns vilsammare, inte minst i mindre grupper. Telefonsamtal känns påträngande, jag har inte samma kontroll som i en chatt eller ett videomöte, över tidpunkten, över mediet. Jag drar mig för att ringa, i synnerhet utan att ha avtalat om saken först.  Svara hinner jag sällan under dagen, eftersom kalendern är full, också skrivtid måste jag helga för skrivande och läsande. Om det är viktigt kan man nog nå mig per e-post eller chatt ...

Det nya normala är ändå knappast en så stor omvälvning för de flesta av oss finländare. Det innebär sannolikt färre resor (hurra!) och mer flexibilitet och i vissa avseenden större effektivitet. Bra för miljön och för ekonomin.

Risken är att de goda kommunikatörerna tar ännu mera plats, när kommunikationen är svårare. Det betyder att vi alla måste anstränga oss att vara inkluderande och föra dialog med varandra, en respektfull dialog i de lämpliga kanalerna för varje situation och för olika personer.

söndag 5 juli 2020

Historia, monument och censur



Som historiker förväntas man kanske ställa sig upp och försvara alla monument och minnesmärken, som en del av vårt förflutna. Att vi borde minnas, inte glömma, kontextualisera, förklara, inte radera eller skriva om historien. Argumenten håller inte helt, enligt min mening.

Historiekulturen är något vi aktivt skapar hela tiden, både i takt med att våra kunskaper ökar och att situationen i samhället förändras. Våra kunskaper ökar både gällande det förflutna och gällande vår egen samtid. Vi lever nu i en tid då det etiskt riktiga måste vara att försöka vara inklusiv och förstående. Vi lever i en värld där väldigt många kulturer möts, och vi måste vara öppna för olika tolkningar och upplevelser av historien. Vi kan inte förvänta oss att man ser upp, att man ska tvingas se upp, på symboler för illdåd och kränkning i offentliga rum.

Det som lyfts på piedestal står på piedestal. Också minnesmärken och monument kan tala olika språk. Medan Alexander II och Mannerheim fortfarande står högt över staden, står moderna minnesmärken oftare närmare människorna. Presidenterna intill Riksdagshuset står redan något lägre. Paasikivis, Relanders och Kekkonens minnesmärken behöver man inte stå hundra meter ifrån för att beskåda, man kan närma sig dem och begrunda dem på nära håll.  Och visst har det diskuterats kring Mannerheims staty och görs igen. 

Senatstorget cirka år 1900.
Bild från c 1900. Wikimedia, Librabry of Congress. (ppmsc.03808)

Både Mannerheims och Alexanders statyer är uppförda kring ett decennium efter deras död. För mig känns det som en "korrekt" historisk kontext. Inte under livstiden, men inte heller för långt efteråt, som en rent ideologisk konstruktion. Vilket däremot många av de statyer som nu diskuteras i USA är. Statyerna längs Monument avenue i Richmond är från 1900-talet och är liksom La Jornada sentida ideologiska maktyttringar där man tagit det gemensamma, offentliga rummet i besittning och tvingar folk att se upp. Minnesmärken som Peter den Store i Moskva eller Victor Emmanuel-monumentet hör ju sedan till en ett antal snäpp ytterligare upphaussad nationalistisk minneskultur.

Den starka "allmänna opinionen" skapar tydligt oro och viss omförhandling just nu. #StopHateForProfit-kampanjen för att pressa stora företag genom att ta bort reklampengar har väckt frågor om inte det är riskabelt att påverka den allmänna debatten med dylika påtryckningar. Som om sociala medieplattformar, liksom journalistiska media eller all organiserad verksamhet, inte skulle ha skrivna eller oskrivna värderingar och verksamhetsprinciper. Och som att det tryck som en allmän opinion har inte kunde kanaliseras till ekonomiska påtryckningar antingen direkt från konsumenter eller via företag. Sant är förstås att det öppnar för skenåtgärder och vittvätt, men att det skulle vara särskilt "odemokratiskt" har jag svårt att se. Sociala medier är ingalunda utan ansvar för vad deras algoritmer åstadkommer. 

Det är en typisk miss att tro att teknologin skulle vara neutral, rättvis och objektiv. Nej, det är den inte, och det att man löst uppkomst av olust och obehag hos användarna genom att skapa filterbubblor, där folk kan sprida dynga utan att bli emotsagda, är ju ingalunda en ansvarsfull lösning. Att en allmän opinion påverkar företag att ta ansvar minskar inte yttrandefrihet eller demokrati, tvärtom stärks dessa. Att man ständigt måste omförhandla värderingar och handlingsmönster känns säkert besvärligt för en del människor, men så är det bara. Det finns inte en tolkning utan vi måste ständigt lyssna, vara responsiva och ta ansvarsfulla beslut. Det innebär också att man inte publicerar vad för smörja som helst, ens på insändarspalter.




torsdag 21 maj 2020

Trådnystande på Twitter

Gösta Stenmans Ex-libris av Helene Schjerfbeck (NB)



Jag har en längre tid dragit mig för att skriva blogginlägg av varierande orsaker, mest brist på inspiration och i synnerhet på motivation. Kanske är det ett tidens tecken att jag hellre ägnat mig åt twittertrådar, där jag utgår från en sekelgammal tidningsnotis. Trådarna är av varierande längd och kvalitet, men jag har tyckt att det har varit roligt detektivarbete och små test i hur mycket historia man egentligen kan hitta på webben (eftersom jag i allra högsta grad är av den åsikten att inget kan ersätta traditionella samlingar).

Underhållande har det varit att nappa tag i någon detalj och börja nysta upp saker. Vardagshistoria, intressanta öden har jag snubblat över.

Här en sammanställning av de flesta, tror jag:

Else-Kaj Ålander
Rakas Rudolf Ronimus
Mjölkscentralen
Mooses Putro
Gamla trotjänarinnor i Rödbergen
Stenmans konstsalong
Jumbo
Sigrid Schneevoigt
Agnes Lundell
Studeranden Pöllövaaras förlovning
Alma Kuula
Brunnshusteatern
Helsingfors vatten

lördag 8 februari 2020

Motivation och incentiv

Noterade att incentiv nämns i negativa sammanhang i Knowledge Exchanges senaste rapport , inte alltså av författarna utan av intervjuobjekten. Jag har, som sittande i styrelser och som chef, själv på senare tid igen kommit att fundera över vad som driver folk och vad som får dem att arbeta på ett framgångsrikt sätt, både för dem själv och för hela gemenskapen. Missriktade resonemang kring incentiv, mätare och belöningar kan åstadkomma mer skada än nytta.

Frågan är vad som ger en människa tillfredställelse i arbetet, en känsla av mening och att kunna främja och påverka saker i en bra riktning. Då det gäller forskare tror jag det står ganska klart att det sällan är pengar i sig som motiverar. Forskare arbetar generellt mycket hårt och är extremt ambitiösa, de har ofta tagit risker och stått ut med stor osäkerhet för att nå framgång och en karriär som forskare. Formella meriter är ett verktyg för att få finansiering, som i sin tur är nödvändigt för att nå framgång i själva forskningen. Forskningspengar är mycket svåra att få, men de är bara ett medel för att kunna genomföra det meningsfulla arbetet. Och det arbetet är ju meningsfullt för hela vårt samhälle, vare sig det rör sig om grundforskning eller forskning som lätt kan implementeras för att förbättra vår värld. Att skaffa finansiering är resurskrävande och tullar givetvis på den insats som kan sättas på själva forskningen.

Vad jag försöker säga är, att forskarnas egentliga incentiv enligt mina iakttagelser är djupt personliga och framför allt av hög integritet, de är rätt immuna för yttre påverkan. Incentiv som påtvingas upplevs som störande. Samtidigt tänker jag att det är viktigt att kunna bredda och nyansera den nuvarande snedvridna modellen. Vi borde kunna erbjuda perspektiv på framgång som mera motsvarar forskarnas egentliga ambitioner, och inte reducerar allt till antal artiklar, referenser och lyckade ansökningar.

För mig som chef är det viktigast att mina medarbetare, vi alla, är motiverade av gemensamma mål. Då kan man ta itu med också mycket stora utmaningar tillsammans och utan att tappa modet. Incentiven och motivationen kommer då inifrån och arbetet känns meningsfullt också utan att man mäter allt.