söndag 26 mars 2017

Tid att tänka




“Alice in Wonderland” by Samantha Marx is licensed under CC BY 2.0

Som alltid när en massa parlandare samlas, i går för att minnas syster Stella på hennes födelsedag, blev det en hel del diskussioner om politik och samhällsfrågor. I flera av diskussionerna nämndes den hets och ständiga brådska som råder på många håll. Som utväg och hjälp mot utmattning erbjuds trendigt just nu "mindfulness" och häpnadsväckande till och med "tillräckligt med sömn". Saker som visserligen bevisligen hjälper en att orka prestera mera. Men man kunde ändå fästa uppmärksamhet vad det är man inte gör då man mediterar eller sover: tänker kritiskt.

Dessa snabbuppladdningar och återställare av energinivån innebär inte egentlig reflektion eller att man rationellt, kritiskt och analytiskt skulle gå igenom vad man egentligen sysslar med, varför och hur de hela ser ut t ex ur ett etiskt eller längre perspektiv. De hjälper en inte heller direkt att se saker ur nya perspektiv, att vidga förståelsen.

Ett mycket stort problem på alla nivåer i samhället är, som jag ser det, att människor har alldeles för lite tid att ordentligt sätta sig in i saker. Att ta in och smälta information, att begrunda vad den innebär, vad som är viktigt och meningsfullt. Och varför. Och sedan att tänka på något helt annat sätt, ur ett annat perspektiv, bara på prov.

Tur i alla fall att vi har film och teater, som kan hjälpa den stressade på traven. Det är jag tacksam för, när jag är för trött för att ens läsa. För litteraturen och läsandet är kanske det mest effektiva stödet för långsamt, djupare tänkande.



onsdag 22 mars 2017

Om att mäta öppen vetenskap

En arbetsgrupp har för EU-kommissionen gjort en översikt om hur man kunde utveckla det citatindexhelvete dagens forskare brottas med. Förutom att kvantitativt mätande av citat och publikationer och ojuste användning av det som någon sorts indikator på hur duktig en forskare är (alltså på ren sifferbasis!!) det ett system som många gånger blir skevt och orättvist, är det ju ett system som bara reflekterar vad som funkat tidigare inom forskningen. På så sätt blockerar det tyvärr ganska effektivt t ex unikt tvärvetenskapligt arbete.

Författarna har kommit med ett antal resultat, som borde läggas bakom örat vid varje organisation som arbetar med eller finansierar forskning. Vid mätning av forskning och dess öppenhet gäller:

1. Öppen forskning borde alltid bedömas också med sakkunnig insikt och kvalitativa kriterier. Kvantitativa mätare kan endast användas som stöd och med övervägande av kontext.
2. Transparens och exakthet är viktiga. Mätarna bör vara robusta, ödmjuka (det kvalitativa ska väga mera), transparenta, flera och olika och de ska gå att revidera.
3. Skapa bättre mätare för öppenhet och mät den öppna forskningen.
4. Bygg på öppen länkad data.
5. Räkna relevanta saker.


Jag vill verkligen skriva under dessa råd. De digitala miljöerna har fört oss på förskräckliga avvägar, som hindrar forskningen och vetenskapen att utvecklas och framskrida på bästa möjliga sätt.

Rapporten avslutas med en hög konkreta förslag på åtgärder, som sannolikt inte kommer att klinga för döva öron. I sådana här stunder ser man att EU är en riktigt bra grej. Extremt synd bara att man inte vet hur det ska gå med många värdefulla samarbeten om brexit blir verklighet. Det är riktigt synd om brittiska forskare idag och också synd om oss inom EU, för i Storbritannien är man faktiskt jätteduktig på många saker inom t ex forskningsdata. Man hoppas att bra avtal för forskningssektorn prioriteras.


måndag 20 mars 2017

Interoperabilitet

Dagens Vieraskynä handlade om en rätt viktig sak: att interoperabilitet är en förutsättning för att digitalisering ska leda till någon effektivering för förvaltningen eller kunden. Att skribenten, Janne Viskari, är färsk chef för Befolkningsregistercentralen är glädjande, eftersom den uppdaterade Suomi.fi-tjänstens nya utvidgade version just nu växer fram hos myndigheten, har en nyckelroll vid förverkligandet av samordningen av digitala tjänster, som är ett av regeringens viktiga mål. Man har lovat att medborgare inte ska behöva lämna samma uppgifter åt myndigheter mer en en gång. Och det, ska jag säga er, är ingen lätt sak.

Det kräver inte bara att man drar en massa kablar mellan olika datorer och bygger några snygga portaler  - och vips är allting integrerat. Lådor med pilar kors och tvärs vimlar det av i powerpoint-presentationerna. Men det behövs mycket, mycket arbete med att analysera informationen i de olika systemen för att få dem att matcha ens behjälpligt. Och det lönar sig inte att ad hoc bygga nya nytt gränssnitt på traditionellt vis varje gång man kommer på att man behöver flytta information från system A till system B. För då har vi snart ett sådant trassel och datakaos, att inget fungerar.

Det som behövs är grundliga, systematiska semantiska analyser av all information på en hög abstraktionsnivå. Det blir mycket definierande av begrepp och beskrivande av informationsresurser. Filosoferande och tandagnisslan. Men när det sedan är gjort finns det förutsättningar att få informationen att löpa och skapa tjänster som faktiskt är smidiga och underlättar saker. Men det är verkligen viktigt att det inte fuskas nu, utan att arbetet görs ordentligt. Samtidigt finns här otrolig potential, massor av resurser som kan frigöras genom bättre system och integration.

Informationssystem skapar alltid begränsningar. Är de inte planerade för öppenhet och interoperabilitet (vilket t ex kommersiella system av naturliga skäl inte så ofta är) sitter man väldigt lätt fast med den verksamhetslogik man råkade ha då systemet sattes upp. Att beräkna vad det kostar att bygga nya system eller bygga om gamla är väldigt svårt. Ofta glömmer man, misstänker jag, helt bort att ens beakta sådana kostnader när man gör stora omorganiseringar.

Det lönar sig därför att arbeta med små steg, målmedvetet och omsorgsfullt. Och det som är viktigt, och impopulärt kanske, är det faktum att ska man göra bra, ska det göras med mycket långsiktig planering. I själva verket blir system aldrig "färdiga", de ska underhållas och de kan och ska kunna utvecklas kontinuerligt. För i takt med att världen ändras, förändras också behoven och kraven ständigt.

lördag 11 mars 2017

Open Scholarship

I början av veckan fick jag åka till Bonn och diskutera öppen vetenskap med representater från fem andra europeiska aktörer förutom CSC, nämligen CNRS från Frankrike, Deff i Danmark, DGF i Tyskland, JISC i Storbritannien och SURF i Nederländerna. Dessa bildar tillsammans Knowledge Exchange-nätverket för främjandet av vetenskap. På plats fanns också sakkunniga från andra organisationer, såsom DataCite. Målsättningen var att planera verksamheten för de kommande åren.

Man har tillsammans valt två tyngdpunktsområden för verksamheten: Den öppna vetenskapens ekonomi och Öppen forskning ur forskarens perspektiv. Det var en mycket givande träff med många intressanta diskussioner. En konklusion var att det finns en mellannivå mellan policynivån och forskarens vardag, en lucka som man borde försöka överbrygga. I den lucka finns enligt mig både kulturella faktorer och frågor som gäller rent praktiska saker som inte sällan hänger samman med tillgängliga tjänster och infrastruktur,

Att främja öppenheten inom forskningen handlar om ett mycket komplext åtagande. Det handlar dels om strukturerna, såsom just de ekonomiska, och om att ändra den akademiska - i vid bemärkelse - kulturen. De stora förändringarna är oftast ohjälpligt tröga och långsamma, men de är också oundvikliga och redan på gång. Ett praktiskt problem är att forskning och utvecklingsarbete ofta sker i projektform, vilket gör det utmanande att arbeta med långsiktiga strategier på ett effektivt sätt. Mycket diskuterade vi också frågor kring indikatorer och utvärdering, områden där genuin kvalitetsfokus är svår att hålla i synnerhet i en tid där resultatstyrning slår högt och mycket kvantitativa data finns tillhands. Det skulle vara mycket viktigt att kunna diskutera andra värden än de ekonomiska.

söndag 5 mars 2017

Följa med





När mannen som vet bättre än alla andra, inser att saker är mer komplicerade än han trott är det plötsligt "ingen som visste att saken är så komplicerad". Dunning-Kruger-effekten har blivit ett modeord och inte utan orsak.

Det är viktigt att inte blanda ihop frågan om hur mängden kompetens/kunskap i ett ämne och dess inverterade förhållande till korrekt självutvärdering om saken, med frågan om intelligens. Att man övervärderar sin kompetens ju mindre man kan eller vet om en sak är mänskligt och har inte direkt med intelligens att göra. För ingen kan och vet allt.

Vad det handlar om är ju visdom. Att hela tiden försöka hålla i minnet att ju tvärsäkrare man är på något, desto större är risken att man inte inser hur komplex saken är. Om något ser väldigt svart-vitt eller enkelt ut, är det med stor sannolikhet så, att man saknar en hel del information.

För mig är det lite oklart hur mycket Trump på riktigt lider av Dunning-Kruger och hur mycket han medvetet utnyttjar fenomenet. Trygg i vetskapen om att hans egna falska och snedvridna uttalanden sprids och sjunker in bland många anhängare med större effektivitet än korrigeringarna, kan han slänga ur sig vad som helst. Själv undrar jag ändå inte om det finns folk i bakgrunden som matar honom med valda fakta (eller "fakta") eftersom de vet att han inte håller tätt utan kan slänga ur sig vad som helst  - och dessutom komma undan med det. En intressant sentimentanalys av Trumps senaste tal har förresten nyligen gjorts av George Elliot Morris.

Jag har själv valt att inte följa den amerikanska presidentens twitterkonto eller twitter. Däremot försöker jag spräcka min bubbla genom att regelbundet göra sökningar bland tweets och kolla in både kategorin "främsta" och "senaste". Det är typ det enda sättet att få fram pro-trumpister. Och det är nyttigt. Ännu för några veckor sedan fanns det riktigt mycket sådant. Men för mig ter det sig som om det är en allt mindre andel av twittret som hyllar presidenten. Däremot verkar #trumpgrets, #trumregrets #trumpageddon och inte minst #resist växa sig allt större. Presidentens twitter arkiveras och analyseras också på ett bra sätt. (Är det bara jag som tycker att "the only one to fix the infrastructure of our country is me" låter lite ... , öh,  messianskt?)

Populisten som rider på folks intellektuella lättja, okunskap och känslor har en lätt väg att gå. Till en viss punkt. Någonstans finns också rätt starka historiska strukturer både i samhället och kulturen, i folks sinnen. Någonstans kommer sanningen emot, när man inser att man förlorar på att följa med den svart-vita versionen.





lördag 18 februari 2017

Personregister

Just nu är personregister och integritetsfrågor på tapeten av flera olika skäl. I västliga Europa har vi av tradition (sedan andra världskriget) varit mycket försiktiga med personregister. Vi har sett vad de kan leda till. Vi har också en stor förändring på gång inom EU, där ett nytt direktiv kommer att träda i kraft, för att förenhetliga kutymen i olika länder och trygga medborgarnas rättigheter.

I USA har man varit mer storsint, vilket gett utrymme för tillväxt och utveckling, men i dagens politiska situation kan kännas ganska obehagligt inte minst efter Snowdens avslöjanden. Frågan om integritet och kontroll över uppgifter som gäller en själv har alltså blivit allt mer aktuella också i USA. Samtidigt har maskininlärning och stordata gjort att man inte ens behöver veta särskilt mycket om en person för att kunna av-anonymisera folk ur stora dataset. Och att profilering av människor används inte bara för forskning eller marknadsföring av varor och tjänster utan också på mer skumma sätt.

Det nya EU-direktivet innebär att människor ska ha rätt till alla uppgifter om dem själva. Också Tim Berners-Lee har nu tagit upp saken. Hans tankar följer ganska nära MyData-filosofin, som i Finland varit av betydelse redan en tid. I sommar ordnas den andra MyData-konferensen i Helsingfors, denna gång tillsammans med aktivister i Tallinn. Tanken är att erbjuda plattformar och verktyg för att hantera data om en själv.

En bra sak med det nya direktivet är att det öppnar för möjligheter för forskare som i Finland i dag ibland har problem med de hårda kraven på explicita tillstånd för varenda åtgärd, dvs varje forskningsfråga man vill ställa ett dataset som innehåller uppgifter om människor. Att tänka sig att begära individuellt lov var varje person, även i fall då man behandlar materialet konfidentiellt och enligt strikta forskningsetiska principer och aldrig har för avsikt att profilera enskilda individer eller publicera någon information av det slaget, är enligt mig ett orimligt krav. En sådan tolkning är nämligen möjlig men den är problematisk, i synnerhet då man hos oss har en väldigt vid syn på vad som är en personuppgift. Lagtexten har inte riktigt hängt med här, då det gäller forskning och stordata, den är otydlig. Akademiska forskare följer ändå etiska principer och arbetar för andra mål än att främja en viss politiker eller sälja någon produkt. Dessutom hör det till sakens natur att forskningsfrågorna lever under processens gång. Det är liksom idén och just det fina med att jobba med digitala metoder, att vi kan få syn på helt överraskande saker, fenomen vi aldrig ens kommit oss för att fråga efter. För att de nya möjligheterna ska förverkligas behövs ändå en nationell lagstiftning som är vettig både med tanke på integritetsskydd och forskning för det allmänna bästa. I slutändan måste vi arbeta utgående från etisk reglering även då det gäller annat än traditionell registerforskning, allt annat är orealistiskt.

Redan i dag är det som sagt klart uttryckt i lagen att då man samlar in personuppgifter måste man ha ett klart syfte, man får inte samla eller hantera onödiga uppgifter om personer. Vilket får mig att undra varför så många samlar in uppgift om kön i varje vända. Är det relevant för ett bibliotek eller ett förlag till exempel? Och i vilken mån är detta en helt onödig kutym som gör att könsstrukturer reproduceras igen och igen då de används som parametrar i profilering och vidare vid utveckling av produkter och kommunikation? Vilken är evidensen för att det faktiskt är relevant information, och kan vi komma ifrån att det i grunden är en ideologisk fråga?

I varje fall tröstar jag mig med att en profileringstjänst utgående från ett kort textstycke ännu tillsvidare profilerade både min ålder och mitt kön åt skogen.





Omständigheter

En av mina favoritböcker är Malcom Gladwells The Tipping Point. Den illustrerar på ett otroligt bra sätt hur mycket vi alla är fångar av omständigheter, av givna strukturer, av en existerande kultur, av hela det system vi föds in i, växer upp i och lever i. Även om det finns en fri vilja, är den så mycket mindre än vi oftast kan och vill medge. Vi är fångna i oändligt många val som gjorts före oss, i begrepp och tankestrukturer som begränsar vad vi kan göra eller ens tala om. Ofta inser vi inte ens att vi väljer, att vi har ett val.

Och även om vi i princip har ett val är vi många gånger så mycket mer maktlösa är vi skulle vilja vara. Jag tänker att det är ett undantag att man medvetet gör ett val eller att en ensam individ kan påverka mycket genom sina val och sitt aktörskap, åstadkomma verklig förändring. Det handlar om ord och begrepp, men också om system, sega strukturer, sådana vi ofta också kan och borde vara glada över. Som till exempel i dag, då vi ser på världspolitiken där ett unket, fascistiskt, nationalistiskt slem sprider sig över vår kultur. Det finns spärrar, men vilka är de osynliga svackorna och strukturella gliporna, som ger möjlighet för populism och rasism att sprida sig? Hur kan vi i snabb takt tillsammans stärka barriärerna och forma kulturen och samhället och hindra en störtdykning i en vettlös ond spiral? Hur kan vi tala om det goda, stärka mångfald och rikedom? Hur kan vi överrösta det idiotiska, tendentiösa skrikandet om kris, hot och katastrof, då vi i verkligheten har det bättre än någonsin, men samtidigt borde åtgärda verkliga globala, ekologiska hot? Sanningen är troligen, att förändringarna är långsamma och har pågått i decennier.

Sambandet mellan de personliga valen, vardagen och de djupa strukturerna diskuterades också i Hbl för några veckor sedan av filosoferna Nora Hämäläinen och Thomas Wallgren. Frågorna är svåra och mångbottnade. Själv tycker jag det är klart att det behövs aktörer, idealister, aktivister, som formulerar saker, pekar på problem och utmaningar. Men det behövs också att folk stöder dem, tar upp deras idéer, förvandlar dem till handlingar, må det sedan vara använda ett "hen" eller att ändra sina konsumtionsvanor.

Vi måste också kämpa mot enfalden, enkelspårigheten, utarmningen i vårt språk och hur vi talar om världen. Saker är oftast så mycket mera komplexa än de ser ut. Det är lätt att döma andra, men det är sällan de som dömer faktiskt känner till och förstår bakgrunden, helheten. Vad människor vet och inte vet, vad man förstår och inte förstår, borde alltid vara föremål för uppmärksamhet. Det är viktigt att fråga varför. Men det är också viktigt att ha ett öppet sinne, att försöka förstå. Det var därför jag själv i tiden valde att studera just historia. Och varför jag sedermera vandrade vidare till det där med information. Hurdan informationen är, om den ens finns tillgänglig, och hur den används är ofta kritiskt. Hur väl folk tar den till sig är också avgörande, men ännu svårare.

Kunskap är information som finns i huvudet på folk, men bildning och visdom innebär att man dessutom ständigt är öppen för nya perspektiv, och att man kan inse sina egna begränsningar. Jag tampas mycket med dessa frågor just nu i och med att jag har många nya åtaganden. Det jag sysslar med känns för ofta som dillande, svamlande, klåpande, en kamp mot tvivel, tvekan och osäkert. Ångesten kommer krypande emellanåt. Information som saknas, misstag, missförstånd ... Ibland är jag så bombsäker på hur saker ska göras, ibland så förvirrad att det måste vara odrägligt för dem som är beroende av mig. Jag tröstar mig med att jag försöker mitt bästa och förhoppningsvis kan utvecklas. Och jag bryr mig faktiskt, om människorna, om målsättningarna. Och skattar mig lycklig att få vara med på ett hörn.

Historien, vardagen och kulturhistorien kommer väldigt nära på Esbo stadsmuseum just nu, där man kan bekanta sig med Köklax glasbruk. Det ger perspektiv, på många sätt. Rekommenderas.