lördag 26 september 2015

Vettigheter på #NordLOD-träff

Det talas så mycket om hur digitalisering ska göra saker effektiva och innovation och blabla. När man tittar lite närmare på hur många saker görs, inte bara inom enskilda myndigheter och organisationer, utan också inom större sektorer eller t ex offentlig förvaltning som helhet, kan man ju bara hålla med om att många saker kunde göras på vettigare sätt.

Inte så sällan har lösningen varit att man tagit till business architecture för att på ett större, principiellt plan, försöka hitta effektivare modeller för att organisera och samordna verksamheter. Min känsla är att det är ett väldigt långsamt och abstrakt sätt att gå till väga. Det finns också ett mer praktiskt sätt: att skrida till handling genom att öppna och länka resurser internt och kanske också externt. Det är tänket som ligger bakom rörelsen för att öppna data. Om man förutom att öppna data också länkar den, genom att alltid då det är möjligt hänvisa till andra ställen där samma entitet eller objekt omtalas har man förutsättningar att hitta och kombinera information ur olika system på ett fenomenalt enkelt och effektivt sätt. Detta är ett open source-alternativ till kommersiella jättesystem. Det är inte perfekt (men som med öppna lösningar i allmänhet förbättras de ofta i snabbare takt än sina kommersiella, slutna motsvarigheter), men det är i princip enkelt. Ett problem är att logiken är främmande för många proffs, vilket gör att det känns som att det ibland finns latent motstånd. Att bara ta i saker, testa och dessutom vara radikalt öppen och transparent kan kännas lite farligt. Då kan det vara tryggare att sitta och rita lite lådor och processdiagram i stället.

Ändå, när man lite funderar på saken, är öppna länkade data så uppenbart enkelt och smart, att frustrationen bland dem som "sett ljuset" ibland växer sig ganska stor. Samtidigt görs framsteg. I Finland har t ex Yle och Helsingfors universitet valt att använda dessa teknologier för att åstadkomma bättre intern reda och också kunna erbjuda sina fina resurser utåt i mån av möjlighet.

I Stockholm träffades denna vecka människor från nordiska länder från kulturarvssektorn för att tala länkad data  på inbjudan av svenska Digisam. NordLOD-samarbetet har varit igång sedan 2013, och det behövs verkligen. Dels för att det behövs mycket utbyte av erfarenheter, kunskaper och stöd i dessa kretsar, dels för att det händer mycket på olika håll och man behöver uppdateras. Det visade sig till exempel att det pågår mycket arbete med geo-auktoriteter på olika håll även inom samma länders olika myndigheter. Bara som ett exempel. Det är verkligen värdefullt att då kunna sätta sig ner och diskutera helt praktiska samarbeten, best practice och lösningar konkret, då alla har samma pragmatiska och öppna utgångspunkt och man slipper diskutera grundprinciperna. Det finns mycket, mycket potential i detta tillvägagångssätt, där sakkunniga kan söka synergier och samarbeta utan att det behöver finnas färdiga lösningar på allt.

Lite roligt var att alla länder blängde lika avundsjukt på varandra. Man har kommit framåt på väldigt olika områden och på olika sätt i de olika länderna. Det roligaste med länkade öppna data i Norden är ju att vi också har möjlighet att utnyttja varandras resurser väldigt direkt. Ett viktigt samtalsämne var KulturNav, som med fördel kan utvecklas till en viktig gemensam resurs. Ett annat stort samtalsämne var Wikidata och dess användning och potential, som känns betydande.

Att rita upp stora riktlinjer gällande verksamheter och it-system är viktigt och bra, men det är också viktigt att man jobbar iterativt, bottom up, låter sakkunniga testa och söka synergier, öppna upp, tillgängliggöra, länka osv och det kontinuerligt.

Vi kommer aldrig att uppnå det perfekta systemet. Världen och verkligheten förändras så snabbt. Vi hinner aldrig i kapp. Åtminstone inte, om vi först planerar och förhandlar i åratal, jobbar endast med jätteprojekt vars hantering och administration i sig kräver enorma resurser och förvandlas till stela och i värsta fall okontrollerbara mastodonter. Vi måste ha tolerans, men också jobba med datas kvalitet och semantisk interoperabilitet. Det löjligt enkla svaret på denna utmaning är faktiskt öppen länkad data, det är jag rätt säker på.

Ett exempel

Säg att jag har information som hänger ihop med Ateneums konstmuseum i Helsingfors. Inte den gamla konstskolan eller något annat "Ateneum". Jag vill förklara detta för till exempel Google eller vilket annat som helst datorprogram eller -system. Då kan jag lägga till ett id i samband med mitt material. Jag kan till exempel välja den finska auktoritetstjänsten Finto, som erbjuder flera olika alternativa id:n. Denna databas upprätthålls och uppdateras av Nationalbiblioteket. Här finns också en del namnversioner på en del språk, så jag kunde automatisk hämta ner en översättning om jag vill.

Finto erbjuder en URN-identifikator som jag kan importera in i min databas.

Jag kan också välja en id från Wikidata. Då hänvisar jag förutom till denna id också till en hel massa annan strukturerad information om Ateneums konstmuseum, t ex koordinater, bild och årtal som finns i WIkidatas databas. Också här finns språkversioner och det är enkelt att komma vidare till Wikipediaartiklarna på olika språk. Wikidata kan uppdateras av vem som helst, vilket gör att den sannolikt i längden kommer att vara mycket rikare till sitt innehåll än t ex Fintos ontologi över samfund. Men eftersom Wikidata fungerar enligt samma logik som Wikipedia, dvs den bör inte vara en första källa, kan den inte heller fungera som ett auktoritetsregister. "Masterdata" om Ateneum bör finnas hos någon som producerar och har ansvar för faktainnehållet.


Det fina med länkad data är att man inte behöver hålla sig till ett id. Man kan tvärtom hänvisa till många andra ställen. Via Wikidatas länk kommer man t ex direkt åt fem andra id:n. Om man gör sina data maskinläsbara är man vips en del av det stora molnet med länkad data. Vad som är bra är om man också själv kan erbjuda beständiga id:n för sådana saker man själv producerar information om och register över.

Om man vill se vad man kan göra med länkad data inom kulturarv kan man bekanta sig med Kringla, Kultur og naturreise eller det något äldre testprojektet KulttuuriSampo.


lördag 19 september 2015

Igår

Finland har inte pengar till eget folk. Vem av er ska betala det här. Mängden flyktingar är så stor att det blir dyrt. Dom som välkomnar kunde betala kalaset från egna inkomster.

Hundra asylsökande köar till polisstationen redan på morgonen.

Gränsen mellan Öst- och Västeuropa tycks ligga i Torneälven.

Frivilliga delar ut bröd, bananer, kokta ägg och te utanför dörren. För barnen finns sugrörssaft. I Torneå ordnas en flyktingfientlig demonstration.


Känner mig sårad och kränkt å min fars vägnar som definitivt inte stred i kriget för ett diskriminerande och inåtvänt Finland.

Lite senare delas det ut varm mat, ris och grönsaker. Det är kallare än föregående dag. Folk har hämtat filtar, kläder. Hämta inte mera kläder, vi har ingenstans att förvara dem!

Nu kommer det unga irakiska män som får bättre mat än våra gamlingar på vårdhem. Kanske vi borde sköta om dem först? Gå och hälsa på en stund till ålderdomshem och jämför med ställen asylsökande bor.

Oro för en man som inte äter, vägrar komma och registrera sig. Väntar på sin fru och dotter på stationen. Var är han? Vad talar han för språk? Vart försvann han?

Jag kan icke begripa varför man skall med våld ta in sådant avskum som är på kommande. 
Öppna ögonen gott folk.

Det behövs skor. Det blir allt kallare. Någon har endast sandaler.

Det nämns att Finland är ett kallt land - men tvärtom Finländare är för fan iskalla människor! 

Inte konstigt att det inte finns tillräckligt med plats på åldringshem 

- för ens barn orkar inte ta hand om sina nära o kära - 

så va fan väntar andra att komma hit!!

Någon kokar en stor kastrull soppa och kommer med den. Den har strykande åtgång.

Finland gräver sin egen grav - snåla och rädda för allt som är lite nytt och ovant. Snart bortglömda i urskogen med ett språk som ingen begriper.


Nästa vecka tar Röda korset över.

torsdag 17 september 2015

Skillnaden mellan arkiv och lagring ligger i användbarhet

Samhällsvetenskapliga dataarkivet i Tammerfors ordnade i dag ett seminarium om återanvänding av forskningsdata. Det var ett fantastiskt seminarium om en fantastisk tjänst. Riktigt viktigt. Jag önskar alla forskare i alla branscher hade tillgång till lika fin service som den Dataarkivet ger. Ur publiken frågades om man själv kan ladda upp material för bevaring i arkivet. Svaret var nej. Och det är just exakt det som är cloun: varje dataset granskas och förbereds, så att det är användbart, det beskrivs och kurateras av proffs som kan sin sak.

Först presenterade Hannele Keckman-Koivuniemi från arkivet Aila-webbtjänsten, varefter forskaren Anne Konu berättade om varför hon som forskare samarbetar med dataarkivet och ser till att hennes material kommer dit. Det handlar förstås om att hon får synlighet och kontakter, men inte mindre om att hon själv får en säker tillgång till sina material också långt senare. Genom att hänvisa till material i dataarkivet säkrar man beständigheten inte bara för materialet, utan också för hänvisningarna. Varje dataset får duglig metadata, som dessutom får synlighet då den exporteras till andra kataloger på webben. Genom samarbetet med arkivet kan man också säkra att dokumentationen är tillräcklig och materialet möjligt att tolka och använda både för andra och också för en själv på sikt. Det händer ju ibland att man inte exakt kan komma ihåg alla tankegångar och detaljer senare, även om man skulle råka ha datafilen kvar.


Konu hänvisade också till det som följande talare, Pertti Jokivuori, utvecklade vidare, nämligen det vettiga i att använda färdiga dataset i undervisning och slutarbeten. Ett dataset, ansåg de båda, blir aldrig uttömt. Det är därför inte heller ensamt ett tillräckligt skäl att panta på ett dataset, att man någon gång tänkt återkomma till det själv i sin forskning. Att skapa eller samla in data undervisas under skilda metodkurser och det är därför, ansåg Jokivuori, helt dumt att en studerande avsätter en massa tid under produktionen av sitt slutarbete på att skapa dataset, som sällan dessutom håller väldigt hög kvalitet. Det är bättre att studenten ägnar sig åt metodfrågor och faktiskt gör någon vettig forskning.

Till slut delades ett Aila-pris ut. Det gick till Janne Kivivuori, som producerat mängder av material av hög kvalitet i sin forskning och dessutom delat dem via Aila.


måndag 14 september 2015

Utbildning i öppen forskning körde igång

I dag samlades nästan hundra personer på Vetenskapernas hus för att diskutera öppen forskning och vetenskap och hurdana kompetenser som behövs. På plats fanns mest bibliotekarier, men också andra personer som producerar tjänster för forskningen och även en handfull forskare. Efter en allmän introduktion till det finska Initiativet för forskning och vetenskap, Open Access och den utmärkta verksamheten vid Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv var det dags för lunch. Under eftermiddagen delade deltagarna upp sig i arbetsgrupper, där man närmare diskuterade vilka behov det finns på utbildning.

Jag själv hade nöjet att leda forskarnas workshop. Som vanligt var dock de aktiva forskarna i minoritet, men alla arbetar i branschen och många hade både forskarutbildning och erfarenhet, så diskussionerna blev mycket bra och intressanta som sig brukar. Jag satte en del tid på att diskutera hantering av forskningsdata, eftersom det är ett för många nytt och ovant område. Tanken var att man sedan bättre an diskutera vilka frågor som ger praktiska och konkreta problem för forskare, som vill publicera så mycket som möjlighet så öppet som möjligt.

Efter workshopen sammanfattade min kollega Minna Ahokas och jag teman som dök upp:


  • Planeringen av forskningen och datahanteringen: alternativa tjänster, arkiv, infrastruktur, formatfrågor etc
  • Planering av öppenheten under olika skeden av forskningsprocessen
  • Planering av processen och användningen av tjänster i olika skeden
  • Val av dataarkiv och publikationskanaler
  • Hur man öppnar forskningsdata i praktiken 
  • Hur man publicerar data
  • Immateriell rätt, licenser etc
  • Upphovsrätter vid publicering
  • Förläggares principer och avtal
  • Open Access-publikationer
  • Finansieringsmöjligheter för Open Access-publicerande
  • DOI, URN, ORCID och andra identifikatorer
  • Att citera och hänvisa till data
  • Att publiera forskningsmetoder
  • Att öppna själva processen
  • Användning av sociala medier och webb
  • Best Practice och forskningsetik
  • Strategiskt öppnande av data (kommersiella intressen)
  • Datas kvalitetssäkring, dokumentation, metadata och beskrivning av dataset
  • Relevant avtalsjuridik
  • Tvärvetenskapliga diskussioner och nätverk
  • Disciplinspecifik utbildning i data management
Det finns alltså mycket att göra, men det fanns också mycket kompetenser och kunskaper från många olika områden i workshopen. Så jag ser verkligen med spänning fram emot fortsättningen!

söndag 13 september 2015

Historiska nyheter

Regelbundet stöter man på nyheter om "nya människoarter". Bara under det gångna året är det åtminstone tre olika forskargrupper som nått över någon sorts nyhetströskel: en från Etiopien, en från Kina/Spanien och nu senast nyheten om Homo Naledi från Sydafrika. Forskningsfältet är enligt min uppfattning ovanligt splittrat och konkurrensen hård. Grälen verkar vara på den nivå att människor vägrar vara i samma rum.

Hur folk låter sig provoceras i dessa frågor är mycket intressant. Man behöver bara tänka på debatterna kring Varggrottan eller ortnamn här hemma för att konstatera samma sak. I ett läge där man rör sig med stora tolkningsmarginaler och ämnet dessutom engagerar en del människor också på ett mycket personligt plan, blir frågan om vad som är vetenskapligt accepterad metod, teori och "sanning" en känslig fråga. Att fullständig vetenskaplig konsensus sällan eller aldrig existerar - det bör den ju egentligen aldrig göra, för vi får aldrig sluta att ifrågasätta våra premisser - är en förutsättning för utveckling och framsteg, men också en sak som är svår att förmedla utåt till allmänhet och beslutsfattare på ett fruktbart sätt. Och att man ändå i princip alltid måste ha en tillräcklig vetenskaplig gemensam konsensus för att kunna ha ett ramverk av premisser eller ett paradigm att kunna bygga på.

Att kunskapen om människans förhistoria är så laddad beror förstås också på att vi har väldigt lite material och källor att utgå från i förhållande till de otroligt komplexa frågor man försöker besvara. Samtidigt handlar det om naturvetenskap, där man kanske kunde förvänta sig vattentäta, empiriska bevis? Den sidan har visserligen utvecklats med C14-metoden och inte minst DNA-analyser, men även dessa kan förstås förnekas, om man väljer att vara tillräckligt ovetenskaplig. Vi vet sist och slutligen väldigt, väldigt lite om människans mycket långa utveckling under förhistorisk tid. Den biologiska evolutionen har varit mycket komplex, vi talar om miljontals år och otaliga människoliknande grupper som flyttat på sig och ibland korsat sig. Vilka är våra förfäder och vad spelar det för roll? I dag vet vi i alla fall att det i södra Afrika finns en större genetisk variation än någon annanstans mellan alla världens människor - trots att nästan alla vi andra också bär på neanderthalargener. Den senaste nyheten om Homo Naledi har ändå fått avsevärt större genomslag i pressen än de andra i år. Varför?

Lee R Berger et al,  eLife 2015;4:e09560 eLifeScience CC-BY.  http://dx.doi.org/10.7554/eLife.09560.003



För det första handlar det faktiskt om ett ovanligt fynd både till art och omfattning. För det andra handlar det om en kändisforskare, Lee Berger, som vad det verkar arbetar ganska medvetet med offentligheten (vilket även Wikipediaartikeln bakom länken tyder på ...) . Den senaste utgrävningen har dessutom utförts i samarbete med och delvis finansierats av National Geographic, vilket gett publicitet och tillgång till professionella vetenskapsjournalister. Berger har troligen också lärt sig av tidigare händelser, ändrat tonfall och varit försiktigare med spekulation. Och sist men inte minst: nyheten har baserats på en vetenskaplig Open Access-artikel, som publicerades samma dag som det välskrivna och spännande reportaget i National Geographic.  Mediegenombrottet var ett faktum. (Notera förresten eLifes delvis transparenta review process och attributionerna på sista fliken, som åtminstone för mig ökar både intresse och trovärdighet).




tisdag 8 september 2015

Bologna

Det musikhistoriska museet är värt ett besök. I staden studerade Mozart, Gluck, J.C. Bach
och mången annan hos Giovanni Battista Martini.

Besökte under veckoslutet Bologna. Det var en fin upplevelse, men också tung, då jag träffade många av min syster Stellas goda vänner. De visade oss runt och berättade om hennes liv där, om vad hon gjort och tyckte om. Jag kan förstå att hon älskade (och ibland hatade) landet. Och att det gav henne mycket inspiration.

Första gången hon bodde där studerade hon vid universitetet i staden. Det är världens äldsta universitet. Grundat 1088 och nästan dubbelt så stort som universitetet i Helsingfors. Redan från början valde studenterna och de lärda sina egna lärare ibland sin egen krets. Det är synd att den demokratiska traditionen försvagats vid våra universitet. Man har jobbat för att öka kontakten med det övriga samhället genom styrelser,  autonomi  och en mer företagsliknande struktur i förvaltning och beslutsfattande för större "effektivitet".  Jag är rädd för att vi samtidigt förlorat något av det akademiska medborgarskapets och essensens kärna. Kunskap för kunskapens egen skull.

I Bologna finns många, otaliga, fina museer. Stadens moderna historiska museum är sevärt. Förstås för att historien i sig är så lång och hisnande, men också för att upplägget är lyckat. Jag sänder en tanke till Helsingfors stadsmuseum och andra finländska fina historiska museer, där man väldigt ofta berättar om vardag och vanligt liv: Det är inte alls en dum idé att bygga upp manuset så att det tar fasta vid viktiga historiska händelser. Berättelsen blir både mer spännande och mer pedagogisk.