Kulturarvets roll i framtiden

Ode. Foto: Merja Wesander, Stadsmuseet.

 

I veckan samlades representanter för Finlands bibliotek, arkiv och museer i Helsingfors för en intressant framtidsdiskussion.  Platsen var centrumbiblioteket Ode och dagen hade två teman: nya projektfinansieringsmöjligheter och uppdateringen av den gemensamma övergripande arkitekturen. Det var moln, rymd och horisonter för hela slanten på programmet. 

Det handlar om att behålla relevansen i ett samhälle som är i snabb förändring, något som är utmanande i en tid av mycket nedslående nedskärningar och kriser. Utmaningarna känns, inte minst på nationellt och lokalt plan, mycket stora och de kan verka förlamande. Hur ska man ha resurser att vara innovativ, lära sig nytt och utveckla verksamheter då det är allt svårare om inte omöjligt att ens hålla fast vid existerande finansiering?

Fyrken

Det var framför allt två saker som förtydligades under dagen. För det första: vad gäller finansiering, gäller åtstramningarna vår nationella kontext. Kulturen ses fortfarande på europeisk nivå som något värdefullt, som det är värt att investera i. Kort sagt finns det en hel del finansiering att få på EU-nivå. 

Vi har nu uppnått en mognad inom digitaliseringen som gör att värdet på data blivit tydligare. Efterfrågan på data växer fortfarande, inte minst på data av god eller ens jämn kvalitet. Maskininlärning och AI-implementeringar behöver ständigt mera data och alla lättutnyttjade källor börjar vara uttömda. Värdet på kvalitetsdata, vars ursprung och livcykel är kända, stiger, liksom värdet på pålitliga, verifierade datakällor överlag. 

Ett svar på datahungern man inom EU har tagit fram är datarymderna där man strävar till bättre möjligheter att dela data. En signifikant utveckling är också att det är just det samma om det handlar om kommersiella eller privata data, forskningsdata och myndighetsdata. Alla data behövs och tanken är också att de olika datatyperna borde kunna samsas i datarymderna. Det innebär rätt stora utmaningar vad gäller inte minst lagstiftning och interoperabilitet. Vi behöver kunna hantera både rättigheter och integritet på ett enhetligt sätt. Själv ser jag att de största utmaningarna ligger just här. 

Problemet med att skaffa europeisk finansiering ligger i att man måste ha starka personliga och institutionella nätverk för att kunna delta i projekt som omspänner flera länder. Om man vill ha betydande finansiering med mera bestånde verkan, måste man vara delaktig i konsortier som i grunden kräver investeringar i internationellt nätverkande. Detta är en dimension som lätt blir lidande under hårda tider. Det är lätt att skära i rese- och konferenskostnader, när budgeten tryter. Självklart att man gör det hellre än att säga upp folk eller kasta ut samlingar. På längre sikt är det ändå riktigt skadligt. Jag hoppas att man både på privata och offentliga sidan därför kunde upprätta fler fonder, program och stipendier för kulturarvsfolk att delta i konferenser i utlandet och ordna internationella konferenser i Finland.

Förtroendet

För det andra: Vi har trots allt en otroligt fin och unik situation i Finland, något som också blir ännu tydligare för de sakkunniga själva om de kan engagera sig mera i internationella samarbeten. Den kultur av samarbete och framför allt förtroende och engagemang för gemensamma mål som finns mellan alla våra aktörer lyftes fram flera gånger under dagen. 

Ett inte oviktigt element under de senaste decenniet har varit just de gemensamma, nationella tjänster som delvis initierats och också förverkligats genom den övergripande arkitektur som vi arbetat utgående från. De fantastiska tjänsterna Finna  och den långsiktiga bevaringen har kommit till tack vare kloka tjänstemän vid ministeriet som kunnat arbeta långsiktigt och på ett sätt som gjort hela fältet delaktigt. Det har förstärkt vår kultur av inbördes förtroende och samarbete och gjort att vi nu har alla möjligheter att vidare kapitalisera dess frukter i internationella sammanhang. Det handlar inte bara om en gemensam söktjänst, utan om massor av mycket starka kompetenser (ontologier, länkade data, AI-applikationer, bevaringstekniker och -standarder, stora dataset osv.). 

Alla dessa lösningar är kapital och resurser som vi bör identifiera och som vi, tack vare gott internt samarbete, kan ta till de europeiska nätverken som bidrag till olika projekt. Men som sagt, det kräver att vi identifierar dem och sedan investerar i att våra sakkunniga kan resa runt och berätta om dem och hitta samarbetsparter utomlands. Låt oss också samarbeta här, koordinera oss väl och hjälpa varandra på traven!

Framtiden

Helikopterbilden av de digitala kulturarvets verksamheter från 2016.

Världen har förändrats på många sätt sedan 2016, inte bara gällande värdering och hantering av data, utan också gällande reglering och lagstiftning. Teknologiskt och juridiskt svarar inte den gamla arkitekturen längre på alla de behov forskningen (och "innovationen") eller kulturarvsorganisationerna själva har. 

Både forskare och kulturarvsorganisationer tampas med allvarliga och rent ut sagt ibland underliga restriktioner eller tolkningar av regleringen. Forskningens frihet har alltför ofta bedömts väga mindre än andra intressen och rättigheter på ett sätt som i längden försatt både Finland och Europa i en oförmånlig situation. Här hemma är vi ju som bekant ofta särskilt minutiösa och rigorösa med att tolka regler, ibland på ett sätt jag inte är säker alltid ens varit avsikten i en europeisk kontext.

I den europeiska finansieringen finns nu forskningens och även den kommersiella sektorns behov med vilket jag tror kan gynna alla parter. Kanske kan det ge nya öppningar och möjligheter till mera ändamålsenliga och moderna lösningar. Jag tror vi behöver rita om bilden här ovan på ett sätt som gör kulturarvssektorn mer genuint integrerad med omvärlden. Användaren på toppen är inte idag en som endast söker material. Användaren använder materialet, vare sig det handlar om att göra en meme för webben, återpublicera en bild på en webbsida eller skapa en AI-modell (varvid användningssättet är ett helt annat!!) och denna aktivitet skapar omedelbart nya resurser eller material som har en relation till samlingarna. 

I de första diskussionerna kring den uppdaterade övergripande arkitekturen har den kommit fram många väldigt intressanta och relevanta poänger kring kulturarvets roll i samtiden och framtiden. Värdet av verifierad information, men också organisationernas roll som en viktig del i hur samhället definierar och formar en mångfasetterad kultur på ett inklusivt och positivt sätt har lyfts fram. Kulturarvet måste genuint omfatta alla och vara tillgängligt för alla. Att skapa och förstärka delaktighet är idag viktigare än någonsin. Ode kändes också därför som en extra bra plats för seminariet.

Omdömet i processen

Runt Universitetsbibliotekets kupol sitter fyra symboliska fåglar från 1881: den skarpsynte örnen, den vaksamme tuppen, vishetens uggla och skönhetens svan. Dessa symboler för akademiska dygder är planerade av arkitekt Frans Sjöström och utförda av C.H. Carlsson och restaurerades senast 2013-15.
"Helsinki National Library Dome" by flamouroux is licensed under CC BY-SA 2.0.

I veckan var det festseminarium på Helsingfors Universitetet och Nationalbiblioteket för att hedra Kristiina Hormia-Poutanen, som nu går i pension efter en lång karriär. Seminariet rymde många perspektiv på kunskap och vetenskaplig kommunikation. Det var framför allt jätteroligt att återse många kära vänner och bekanta jag mött och arbetat med under årens lopp, fast jag hann prata bara med en bråkdel av dem. Kristiina har för mig alltid framstått som en ledare som kunnat stöda expertis och sakkunskap. Hon har kunnat genomföra stora förändringar och bygga samarbeten på ett sätt som gjort att vårt Nationalbibliotek idag är starkt och modernt. Hon har också envetet arbetat för öppenhet och bildning.

Under dagen hörde vi många intressanta diskussioner och presentationer. Särskilt uppskattade jag Krister Lindéns tankar om "artificiell intelligens". Han pekade väldigt tydligt på varför AI aldrig kan ersätta människan. Kort sagt: Vi behöver alltid dem som kan ställa de relevanta frågorna. En AI kan spotta ur sig hur mycket material och idéer som helst, men vad är relevant och vad är vettigt? Det handlar om den typen av praktisk och konkret (ut)värdering, som blir allt viktigare. Omdöme. Allt fler av våra "nyckeltal", impact factors och vad de allt heter blir allt mer irrelevanta och absurda. Den dag maskinerna både skriver, läser och sammanfattar forskning är alla H-index helt värdelösa. Egentligen är den dagen redan här. Mängden artiklar som publiceras är för stor, liksom hela forskningens informationssystem är, både redan och fortfarande, i kris. Vi opererar med gamla begrepp i ett system som är oändamålsenligt och stelt. Vi måste tänka om alltsammans från grunden. Det handlar om processer som behöver omarbetas. Men som LIBERs ordförande Julien Roche sade, förändringen tar tid. Det finns många som har ekonomiska intressen i att upprätthålla den nuvarande modellen.

Begreppet bildning nämndes ett antal gånger under dagen. Det var också något jag kom att tänka på då jag lyssnade på en intervju med Yascha Mounch. Han försvarade på ett mycket uppfriskande sätt vikten av yttrandefrihet. Det är också något jag själv tänkt på, på sista tiden. Varför verkar det som om så många har svårt att uthärda människor med åsikter, som skiljer sig från ens egna? Och varifrån kommer behovet att ständigt tillrättavisa andra? Kränkthetsretoriken är ett obildat otyg enligt mig, liksom trigger-varningarna. Till bildning hör självskrivet att man respekterar andra och reflekterar över vad och hur man resonerar och framför sina tankar. Men att försöka skapa en värld där ingen någonsin blir kränkt eller upprörd är helt orealistiskt och en rätt farlig väg att gå.

Eftersom kulturen, samhället och språket ständigt förändras är alla gränser flytande och kontextberoende. Att försöka begränsa eller förbjuda diskussioner och argument, i synnerhet inom konst eller forskning, är direkt farligt. Vi måste kunna diskutera öppet för att förstå varandra. Och vi måste använda oss av vårt eget omdöme i varje läge, eftersom varje situation är unik. Man måste vara medveten, kalla det woke den som vill, men det är något var och en bör rikta inåt, mot sig själv, i första hand. Bildning är just det. Saker som skapas, sägs och görs med respekt och med goda avsikter bör också få kommenteras och diskuteras öppet och konstruktivt, utan affekt. Omdöme är ett begrepp jag önskar renässans.

Persistens

 Idag hade vi vårens (sent omsider) PID-möte, där vi diskuterade beständiga identifierare. Måste säga att jag har svårt att tänka mig ett nördigare gäng. Underbart!

Det händer mycket på området nu, delvis på grund av att forskningen håller på att digitaliseras allt mera. Samtidigt finns det många praktiska utmaningar och filosofiska frågor att tackla, så det är svårt att inte fastna i alla finesser och politiska finurligheter. Det gäller att vara pragmatisk och handla, men med eftertanke. Då det gäller digital information är identifiering av olika saker så viktig på så många olika sätt. Diskussionen tenderar att domineras av forskning och bibliotek där det ter sig naturligt att diskutera frågor om versioner, metadata, autenticitet, auktoritet och relationer med stor passion. Lyckligtvis finns det också en del tjänstemän på olika håll som vet att det finns tekniska lösningar av olika slag och som därmed också kan bidra till diskussionen. Frågor om dokumenthantering  och identifiering osv. är också relevanta för vem som helst som har med myndigheter att göra. Man märker om det inte fungerar.

Bakom länken finns för eventuella intresserade presentationer (på finska).

"persistence of silliness and cynisism . ." 

by 'Fragments pictosophiques' is licensed under CC BY-NC-ND 2.0

Ständigt dessa identifierare

 I dag avslutades  Research Data Alliance halvårliga möte RDA17, denna gång igen helt virtuellt. Denna gång hade jag gett mig sjutton på att både få med kolleger och också själv delta. Så det kom synnerligen lämpligt att jag blev ombedd att delta i diskussionerna kring PID-strategier i olika länder. Jag hann också delta i ett antal andra sessioner, och vi gjorde rätt omfattande anteckningar som jag tror vi ännu kommer att ta till grundligare diskussion. På det hela taget kan man konstatera att RDA fortfarande är en livlig och extremt nyttig sillsallad av initiativ gällande forskningsdata. Viktiga saker är på gång till exempel vad gäller semantisk interoperabilitet samtidigt som jag fortfarande tycker mig ana att det finns subkulturer och nätverk som borde kommunicera ännu mera med varandra. Men till det erbjuder just dessa möten åtminstone möjlighet. Själv kollade jag förstås in dynamiska data. Ett annat hett tema just är reproducerbarhet som givetvis har en nära relation till det föregående.

Pid landscape in finland from Jessica Parland-von Essen

Humanister och data än en gång

 Förra veckan ordnades ett för mig speciellt roligt och intressant evenemang, då proffs från arkiv, bibliotek och museer sammanstrålade med sakkunniga inom forskningsdata. Min arbetsgivare CSC arbetar ju med forskare och digitala forskningsinfrastrukturer inom alla domäner och producerar för undervisnings- och kulturministeriets räkning bland annat Fairdata-tjänsterna, som ger forskare möjlighet har utan kostnad publicera sina forskningsdata på ett tryggt sätt. 

Som jag skrivit tidigare har humanister särskilda behov och utmaningar, men på många sätt är de ändå mycket mera liknande än man kunde tro med andra discipliner. Inom naturvetenskaper har man inte nödvändigtvis mindre komplicerad ontologi eller terminologi, och många gånger tampas man med liknande problem. En sak som ändå borde vara förhållandevis enkel att fixa inom humaniora är att dokumentera proveniens och säkra dokumentationen av de digitala metoderna. Att arkivera och dokumentera kod är inte oöverkomligt. Det finns lösningar för att hantera databaser och dynamiska data och beständiga identifierare. Det borde gå att göra interoperabel data och länka material och digitala objekt mellan organisationer. Det handlar bara om att implementera FAIR-principerna ens på basnivå.

Att dessa frågor inte är relevanta endast för humanister, utan för hela samhället, hänger ihop med de nya möjligheter som maskininlärning och artificiell intelligens erbjuder. Allt som har med språk och samhälle att göra har att göra med människor. För att vi ska kunna jobba bra med dessa nya verktyg i vårt samhälle behöver vi på riktigt bra data och datahantering av just den typ av data som människor åstadkommer.  Vi behöver förstå den ordentligt. Därför är humanisternas data så viktig och kvaliteten av så stor betydelse. Så Nationalbibliotekets initiativ är välkommet och diskussionen och samarbetet fortsätter.

Fairdata-palvelut ja tutkimusaineistojen pitkäaikaissäilytys from Jessica Parland-von Essen

Forskarna i digitala arkiv

 I går höll vi ett litet seminarium inom vårt nätverk för folk som arbetar med beständiga identifierare (persistent identifier, PID). Som tema hade vi valt digitala arkiv och det egentliga seminariet inleddes av Finska Litteratursällskapets arkivchef Outi Hupaniittu, som berättade om hur de digitala arkivens metadata och och struktur ter sig för en forskare som försöker hänvisa. Strukturen av materialen är komplicerad, eftersom metadata delvis följer de fysiska originalen och delvis hoppar rakt till enskilda digitaliserade filer utan beskrivande metadata. Vidare presenterade Juha Hakala från Nationalbiblioteket hur DOI och URN kan och bör användas inom olika kontexter. Sist hade vi en diskussion där vi kom in på frågor om långsiktigt bevarande, skillnader och likheter mellan digitala samlingar inom bibliotek och arkiv och när man borde använda beständiga identifierare på objektnivå (enskilda filer) och när det räcker med datasetnivå. Vi tangerade förstås också olika dynamiska modeller.

Jag tycker själv att det finns saker att lära av varandra då vi ser på forskningsdata vs kulturarvsdata. Saker att notera då det gäller forskningsdata är datas ofta dynamiska karaktär, versionering och behov av exakta hänvisningar. Då det gäller kulturarv finns det viktiga saker såsom processer för arkivbildning och gallring och den enormt fina förståelsen av produktion och hantering av metadata. Dessutom finns det system för hur man hanterar olika manifestationer och nivåer av data och metadata (särskilt tänker jag förstås på FRBR). Särskilt skillnaden mellan manifestation (BAM) och version (forskning) är intressant. De ter sig ontologiskt sätt väldigt olika, men varför ...?

Fördelen med seminarier på zoom är att man lätt kan föra parallella diskussioner i chatten. Nu gled diskussionen ofta in på definitioner: 

• Vad avses med att man med hjälp av en PID ska nå ända fram till själva data?
• Betyder det att en PID är funktionell i olika kontexter?
• Behöver man PID på filnivå (enskilda objekt inom dataset) för Deep FAIR?
• Ett dataobjekt (en fil) utan metadata blir väl inte FAIR fast den har en PID?
• Vad är en manifestation i en digital kontext där t ex webbläsaren kan påverka hur data framstår?
• Vad är en tillräcklig hänvisning?
• Hur ska vi nu egentligen använda DOI? (Vad är DOI?)

Användarens behov (forskaren) är väldigt tydliga inom kulturarv och de är konkreta och möjliga att generalisera. Samtidigt är det så tydligt, att man kan visst ge PID åt både informationsinnehåll, metadata, enskilda manifestationer, delar (statiska eller ad hoc skapade) och versioner - med det löser inte ett enda problem om allt blir så råddigt att det är omöjligt för gemene nyttjare att använda och skapa vettiga och koherenta hänvisningar på ett enkelt sätt. Då är det hela lika långt som brett och vi har bara försatt oss ien situation med enorma mängder beständiga identifierare att sköta - för evigt.

Men det viktiga nu är, tycker jag, att vi diskuterar dessa frågor och försöker vidta åtgärder som går i rätt riktning. Vi behöver hitta lösningar tillsammans, vilket kräver att vi kommunicerar flitigt om dessa saker. Både informellt, som igår, och mera formellt, genom att dokumentera vad vi gör väldigt tydligt och transparent.

Länkade data i Finland och Europa

På grund av flygstrejken hann jag delta i en liten terminologiverkstad som ordnades i samband med Höstdagarna för öppen forskning. Ett efterlängtat initiativ om att ta itu med att översätta ordlistan för öppen forskning till svenska kom från VSD som koordinerar verksamheten. Avot, gissa om vi fastnade omedelbart i ordet data och frågan om det heter öppen data eller öppna data, länkad data eller länkade data. Formerna används ju glatt kors och tvärs och huller om buller. I alla fall hoppas jag att om det finns intresserade personer, inte minst från Sverige, att ni skulle ta kontakt antingen med undertecknad eller Nina Järviö på VSD direkt. Ju flera vi är som jobbar med detta, desto bättre. Också kontakten till Sverige skulle vara viktig. Själv tycker jag att både terminologiarbete och översättning hör till det roligaste som finns.


När jag väl kom iväg flög jag till Budapest där European Open Science Cloud (EOSC) hade symposium. EOSC är en projektfamilj för att främja effektiv användning av forskningsdata och - infrastrukturer. Interoperabilitet är förstås i nyckelroll, och så väl teknisk som semantisk interoperability är under arbete. Semantik sysslar jag ju med i högsta grad och hade också en presentation om en rapport vi gjort om saken. Det handlare helt enkelt om att studerande betyder samma sak i olika system, eller åtminstone att man är medveten om när det finns olika definitioner, så att informationen inte blir fel när man kombinerar eller flyttar den.

Persistence and Interoperability from Jessica Parland-von Essen

Diskussioner om data: CODATA, FAIRsFAIR och RDA

Den senaste veckan var en verklig turbovecka för forskningsdata i Esbo och Helsingfors. På söndagen och måndagen var det CODATA-konferens på Riksarkivet. CODATA är en kommittée inom International Science Council (ISC) en rätt färsk sammanslagning av International Council for Science (ICSU) och  International Social Science Council (ISSC). Kort sagt, en global takorganisation för forskning. CODATA är, som namnet låter förstå, det organ som främjar användning och kvalitet av forskningsdata. Temat var forskningsdatahantering i organisationer och vi hade gjort en liten poster om vår nya rekommendation för användning av beständiga identifierare, som vi gjort under vintern här i Finland.

På tisdagen ordnade vi en dubbelworkshop inom FAIRsFAIR. Dels diskuterades datarepositorier och vad det innebär för dem att främja hittbarhet, tillgänglighet, interoperabilitet och återanvändning av forskningsdata, dels hur samma krav tar sig i uttryck då det gäller semantiska artefakter (terminologier, taxonomier, koder, ontologier osv). Vi hade god uppslutning av experter och vi fick mycket material för vårt fortsatta arbete med dessa inte alldeles lätta frågor.

Onsdag, torsdag och fredag var det sedan stort RDA-möte på Aalto-Uni. Research Data Alliance är ett ännu större globalt expertsamarbete än CODATA. Inom organisationen arbetar man med att utveckla olika praktiska lösningar och generella rekommendationer.  Det finns flera grupper som jobbar med olika frågor kring t ex metadata, identifierare och interoperabilitet. Under mötet ordnades många olika typer av evenemang. Ett var en paneldiskussion, där jag snappade upp en bra jämförelse av Pilvi Torsti: "Data är inte som olja, utan som vatten". Så sant. Olja är en usel jämförelse. Data är ingen bristvara. Dessutom är kvaliteten A och O.

Det var en del saker som klarnade och framför allt kunde jag (åter)knyta många viktiga kontakter men olika nyckelpersoner på det internationella planet. Jag tror det var en viktig vecka för finsk forskningsdatahantering, eftersom det var många som nu hade möjlighet att delta första gången i evenemang på denna nivå. Själv ser jag allt klarare vad jag tycker att vi behöver utveckla och göra, både vad gäller nationella rekommendationer och utveckling av forskningsinfrastruktur.

En ypperlig avslutning på veckan blev att höra Magnus Lindbergs Kraft, just så kändes alltsammans. Nedan en tidig inspelning av ett framförande som video. För mig vad det första gången jag såg Lindberg live, vilket det tillförde en hel del måste jag säga.

Samlingar som forskningskällor

Modell av Uppsala som vi kunde beundra då vi besökte Fyriskällan,
där stadsarkivet och folkrörelsearkivet härbärgerar vid sidan av biblioteket.

Digitaliseringen har inom kulturarvssektorn inte bara inneburit att man digitaliserar samlingarna, utan det har indirekt lett till mycket ny utveckling. Bland annat har en öppenhets- och konvergenstrend lett till att man nu når ut till allmänheten på nya, engagerande sätt och nya medier har också gjort erfarenhets- och narrationstänket starkare. Nästan alla traditionella kategoriseringar är utmanade. Samtidigt har forskarsamfundets behov och förväntningar ändrats. Förutom att forskare använder digitala material på kanske oväntade sätt, har intresset för föremålen i sig själva vuxit bland åtminstone historiker.

För forskare är det viktigt att kunna utnyttja alla material, också de digitala. Att kunna hänvisa till digitala källor blir allt viktigare, liksom att kunna dokumentera datas livscykel. De digitala material som produceras inom arkiv, bibliotek och museer borde också kunna fungera som forskningsdata. Att betjäna forskningen är ett av sektorns viktiga uppdrag. Men forskarnas sätt att använda data är mycket varierande. Om detta och en del annat talade jag i veckan på ett seminarium för akademiker inom området.

 

Collections meet the researcher. Digitalization, disintegration and disillusions. from Jessica Parland-von Essen

Öppen forskning går vidare

I tisdags var det stormöte kring öppen forskning i Helsingfors i Vetenskapernas hus.  Expert- och arbetsgrupper samlades för att jobba tillsammans. Jag är själv ansvarig för arbetsgruppen för länkning av forskningsdata. I det ingår olika saker:

• hänvisningar till data vid publicering av forskningsresultat (underbyggande evidens)
• hanteringen av datas livscykel och dokumentation av datas struktur (interna länkningar i data)
• synligheten av forskningsdata i tjänster för forskningsinformation (CRIS-grafer)

Jag nämnde områdena här i den ordning jag anser att vi bör prioritera dem. De två första punkterna är dessutom förutsättningar för att den sista ska kunna förverkligas. Den sista handlar om information som ofta intresserar framför allt finansiärer, tjänster som OpenAIRE eller den nya nationella tjänsten för forskningsinformation. Det handlar om att sammanställa information om allt från forskningsinfrastrukturer, forskningsprojekt och finansiering till forskare, organisationer och publikationer. Det är visserligen viktig information, som kan användas på många sätt, men för att forskningsdata, som ofta tar stora resurser och också produceras i stora mängder, ska kunna tas med fullt ut, behöver vi lösa många frågor kring hur vi behandlar data som resurs i forskningen.

Det absolut enklaste fallet att beskriva är det vad jag kallat publikation av dataset. Finansiärer förväntar sig idag allt oftare att man vid utgivningen av ett forskningsresultat (i praktiken ofta en artikel) också tillgängliggör underbyggande data och metoder (kod).  Detta argument är enkelt att omfatta också för forskare. Det är klart att man måste kunna belägga sina resultat och de måste kunna granskas. Referenser till data kräver ändå en hel del tekniska lösningar, så som förvaringsplats, tillräckliga metadata och en beständig identifierare. Vanliga webbsidor och webblänkar är inte alls nog i vetenskapliga sammanhang. Vi behöver tjänster som fairdata.fi eller Eudat. Men dessa tjänster passar inte alla. En del institutioner vill ha egna dataarkiv och många områden har internationella lösningar. I praktiken krävs också ofta omfattande planering och dokumentation för att komma så långt att de publicerade data faktiskt duger till något. 

Vår arbetsgrupp färdigställde i tisdags en första version av en rekommendation för hur man ska använda de beständiga identifierare som behövs för att referera till forskningsdataset. Det handlar alltså i detta skede mest om den första punkten: publicering av statiska dataset, som man sedan kan hänvisa till i sin forskning. Med detta skapar vi ändå förutsättningar för punkterna två och tre. Rekommendationen riktar sig alltså till dem som skapar och upprätthåller beständiga identifierare. Det är nämligen verkligen inte alltid lätt att veta när man ska använda hurdana identifierar och på vilket sätt. 

Rekommendationen är mycket koncis och avsikten är att fortsätta arbetet med att förklara och nyansera den i ett annat dokument. Nu har saker ännu reducerats till att man ska göra olika saker (skapa beständiga identifierare, använda semantik i dem osv) med försiktighet eller eftertanke. Vi vill gärna förklara lite mera om hurdana för- och nackdelar som finns med olika alternativ och i vilka olika situationer det är motiverat att avvika från rekommendationen. Dessutom vill vi lyfta fram olika exempel.

I de många diskussionerna under dagen kom jag personligen till en del nya insikter. En var hur otroligt viktigt det är att vi håller fokus på organisationerna och kvaliteten på deras tjänster då vi försöker mäta forskningsdata. Vi måste på alla tänkbara sätt undvika att fokus glider mot att kvantitativt eller schablonmässigt mäta själva data eller forskningens betydelse via data. Med erfarenheten hur åt skogen vi hamnat med missbruket av bibliometri, måste vi inse att vi löper ännu värre risker med datametrik. Data kan man nämligen producera hur mycket som helst om det blir ett mål. Det säger ju inget om dess värde. Och det man mäter får man som bekant.  Kvaliteten kan däremot endast bedömas kvalitativt, av sakkunniga.

Dataarkivet i Tammerfors fyllde 20 år

På tisdagen ordnade Samhällsvetenskapliga dataarkivet ett lyckat seminarium i Tammerforshuset. Dataarkivet är en verklig föregångare då det gäller att stöda produktion och återanvändning av forskningsdata i vårt land. Deras webbsidor och tjänster har länge erbjudit information och stöd för hur man ska gå tillväga för att handla etiskt och se till att forskningen resulterar i underbyggande dataset som inte bara fungerar som evidens, utan också kan användas av andra forskare. Deras verksamhet visar tydligt vad skillnaden är mellan ett riktigt dataarkiv och en webbtjänst, där forskare själva kan ladda upp och publicera dataset. Det senare ofta med den följden i förlängningen att e-postadresserna föråldras, vilket är förödande för användbarheten, eftersom forskare som vill återanvända data inte sällan vill ha kontakt med upphovspersonerna. Det är inte bara data som behöver kurateras, utan också metadata, och dessa är processer som måste fortgå efter publiceringen om man vill att data ska vara användbart i längden. Det är kanske inte alltid fallet att det måste ske, men man borde göra medvetna val om saken i ett tillräckligt tidigt skede.

Johanna Vehkoo berättade i det fina auditoriet om falska nyheter .

Föredragen på jubileumsseminariet höll hög nivå. Journalisten Johanna Vehkoo berättade bland annat om projektet Huhumylly, och hur falska nyheter ofta är xenofoba rykten som inte sällan består i importerade lögner. De förvandlas ofta till lokalt skvaller och det är direkt pinsamt att man i Finland inte har bättre immunitet mot dylikt, trots god läskunnighet, skola o.s.v. Tvärtom verkar vi ju ha mycket fördomar och okunskap. Hon påminde om vikten av att använda sig av bildsökning, eftersom det hos oss (också) är vanligt att man sprider gamla bilder i samband med nya "nyheter". Hon underströk också vikten av att vara kritisk mot ljud- och videomaterial på webben av samma orsaker. Dessutom är det ju idag enkelt att göra direkta förfalskningar.


Dekan Juho Saari höll en ytterst informativ föreläsning i välfärdsforskning från Erik Allardts tidigare arbeten till i dag. Det blev en utmärkt grundkurs för mig, måste jag säga. Jag tror åtminstone att jag nu har en betydligt bättre uppfattning om vad det handlar om. Vidare talade professor Hanna Wass om de problem som uppstått med tolkningar av GDPR för registerforskningen. Det hela verkar med jämna mellanrum drabbas av överslag som inte gynnar någon. Man önskar att lagens anda skulle kunna förverkligas så att man faktiskt beaktar allmänintresset som en vägande faktor i ekvationen och förstå att man in registerforskning inte är ute efter profilering med liknande manipulativa vinstsyften som kommersiella aktörer håller på med som legio. Enskilda tjänstemän borde inte behöva panikera  och komma med orimliga tolkningar för att de annars förlorar nattsömnen. Vi borde från offentligt håll stöda forskningen också genom att skapa goda förutsättningar för att producera faktabaserad information som kan underbygga vettig och effektiv samhällspolitik.

Open Science Fair i Porto

Mina flyg gick till och från Lissabon, så jag tog tåg till Porto.
Det var enkelt och intressant.

Denna vecka besökte jag Portugal första gången i mitt liv. En angenäm upplevelse, måste jag säga. Det var många workshoppar och sessioner och många intressanta samtal. Professionellt kan jag säga att särskilt Paola Masuzzos presentation keynote var inspirerande, medan sessionen om forskningsevaulering knäckande klar kring hur sega strukturer och korkade system vi har att kämpa emot. Rekommenderar att man kollar presentationerna om man är intresserad. Men det är beklämmande hur överens man är om att all världens index är värdelösa, men ingen vågar frångå missbruket. Kanske Dora ändå kan ha en effekt över tid, men forskarna har mycket på spel och förtroende är inte lätt att bygga upp för nya metoder av utvärdering.

Också mitt nuvarande projekt hade en session och deltog i att arrangera en om beständiga identifierare (PID). Vad som behövs är mera arbete med semantisk interoperabilitet, det stod klart. Och vettig och utbredd användning av identifierare.

Järnvägar, infrastruktur!

Ett drygt dygn i Tammerfors ägnades åt samarbete kring öppen forskning. Nästan 200 personer hade samlat för att höra vad man sysslat med i de olika arbetsgrupperna sedan hösten. Min arbetsgrupp har kommit ganska långt med att skriva rekommendationer för beständiga identifierare för forskningsdata. Vi bestämde nu att vi bearbetar förslaget ännu en gång och skickar det sedan ut för kommentarer under september. Då kan vi få dem klara till höstens stormöte.

Andra grupper har arbetat t ex med rättighetsfrågor och rekommendationer för känsliga data. Vi diskuterade också det fortsatta arbetet. Mycket utmaningar fanns enligt många just gällande tjänster för forskningsdata. Att hitta, beskriva, välja både data och tjänster är inte det enklaste. Arbetet kommer därför att fortsätta intensivt.

En intressant paneldiskussion fördes också om utnyttjandet av data från sociala medier och hur denna typ av data kan hanteras lagligt och framför allt etiskt. Det är viktigt att skilja på behandlingsgrunden för personuppgifter (forskning) och hanteringen av medgivande av forskningssubjekt och informanter. Dessa är två olika saker, men de påverkar varandra. Och i slutändan handlar det alltid om etiska avvägnningar som forskaren själv är tvungen att ta: forskningen kan etiskt sett vara så viktig så att det är fullt rimligt att hantera personuppgifter utan att de berörda personerna tillfrågats personligen, bara man ser till att ingen harm tillkommer dem vars uppgifter man behandlar. Det handlar helt kort om att man måste hantera dem noga och väl överlagt. Inom EU-lagstiftningen talar man om proportionalitet. Man måste helt enkelt alltid göra etiska avvägningar när man gör forskning och kan inte stirra sig blind på någon enskild paragraf. Det finns många viktiga grundrättigheter som man måste betrakta tillsammans om de hotar att råka i konflikt med varandra.

Då man arbetar med data är en viktig förutsättning att man har lämpliga verktyg (infrastruktur) och att man har tillräcklig kompetens. Här kan forskarna inte lämnas ensamma. Jag hoppas innerligt, att den nya regeringen förutom att satsa på forskare också inkluderar det stöd och den infrastruktur som behövs för att göra effektiv och bra forskning. Vi behöver bland annat massor av experter.

Bra data ger bra tjänster

Foto: Juha Kallamäki, Public Domain, Wikimedia.

Det var ovanligt fantastiska omständigheter då vårt nationella nätverk för arbete med beständiga identifierare samlades till träff efter en paus på ett år. Vi var nämligen inbjudna till Botaniska museet, vars huvudbyggnad inte är öppet för allmänheten, utan fungerar som en viktig arbetsplats för forskare i Botaniska trädgården i Kajsaniemiparken. Huset, som är som ett litet slott, är ritat Gustaf Nyström, samma på sin tid viktiga arkitekt som ritat både Ständerhuset och Riksarkivet. Det roliga med detta hus, som till och med var tilltänkt palats för Väinö I i något skede. är att den nyströmska utsidan döljer ett fint jugend innandöme. Som inte prålar, utan nästan har en hemlighetsfull stämning av Hogwarts ...

Museet har digitalt häpnadsväckande fina samlingar som länkad data. Och på dem har man kunnat bygga flera olika tjänster. Det visar sig, förstås, att bra data och struktur är mycket, mycket effektivt i slutändan.

Dessutom hörde vi många intressanta presentationer om olika aspekter på identifierare, allt från informationsarkitektur till lagstiftning. Presentationerna finns på webben.

Historia på Ode

I dag ordnade Helsingfors stads historiekommitté ett litet seminarium kring en del av det som producerats under de senaste åren. Förutom otroligt fina böcker av eminenta forskare (som dessutom är roliga att läsa) presenterades de digitala projekt som gjorts för minnesåret av 1918. Dels handlar det om en webbplats, dels om ett virtuellt minnesmärke, som det faktiskt är värt att gå och kolla om man har tid. Man får kolla det om man frågar efter det vid lånedisken i biblioteket. Eftersom många röda begravdes i Sandhamn, som i dag är militärområde, kan man inte besöka minnesmärket, som ändå är värdefullt. Virtualupplevelsen är fin. Det tar ungefär 5 minuter. Rekommenderas.

Rätt ska va FAIR

Denna vecka fick jag tillbringa ett par dagar i ett regnigt Amsterdam där vi hade startseminarium för ett treårigt europeiskt projekt. Själv har jag fått ansvaret för ett av de sju delprojekten, ett som handlar om tekniska lösningar för samordning av data. Jag kommer med andra ord att få möjligheten att arbeta med de mest sakkunniga experterna som finns, något som känns alldeles fantastiskt inspirerande och roligt. Utmanande blir det garanterat också, för det finns väldigt många olika pågående stora projekt och samarbeten som tangerar just dessa frågor.  En av våra viktigaste uppgifter kommer således att bli att sammanställa information, kartlägga och söka lösningar och försöka samordna ett mycket komplext fält, som en liten, men avgörande viktig del i de stora bygget av europeisk infrastruktur för forskningsdata. Dagarna i Amsterdam var följaktligen ett rejält dopp i akronymer och nya människor, en verklig myriad av nätverk, som det gäller att ta och hålla reda på.

Det blev en vilsam men samtidigt på annat sätt omtumlande dag idag, då Peter Sandelin jordfästes. Det var många, många vackra och kloka ord och underbar musik. En begravning och en minnesstund värdig en så snäll och generös människa, ett minne att bevara för alla som var med, tror jag. 

Historiska synteser i fokus då Villstrand fick pris

I går var det dags för seminarium och prisutdelning av Gösta Mickwitz pris. Priset gick denna gång till Nils Erik Villstrand, som är fantastisk både som skribent och föreläsare. Temat för seminariet var synteser inom historieskrivningen och föreläsarna var prominenta professorer: Henrik Meinander, Jens Olesen och Lars Magnusson. Tyvärr missade jag Meinanders inlägg, men trots det var diskussionen både på dagen och senare på kvällens prismiddag otroligt intressant.

Det finns ju ett stort behov av de stora (förenklade) berättelserna om det förflutna och frågan om vilka aspekter och vändpunkter man lyfter fram är alltid lika svår för den som är ute i seriöst syfte. Utgångsläget är ju ett myller av fakta och källor, en hel uppsättning av olika kanon och traditioner, som var och en har sina egna paraplybegrepp och termer, som i sig innehåller en samtidskontext att förhålla sig till. Varje val, varje ord blir följaktligen, fullt av betydelse. Man måste samtidigt täcka allt, och kan explicit ofta förklara väldigt litet. Inte heller fiktionens betydelse ska underskattas, då man vill sprida kunskap om historien.

Så vi diskuterade också vikten av filmatisering och hur man förutom att då regelbundet göra om Okänd soldat (för övrigt ett ypperligt exempel på varför historien aldrig blir färdig, utan ständigt måste berättas på nytt) också borde göra bra historiska tv-produktioner. Blir spännande att se om den nya Schauman-serien känns rätt.

Postkort från storstrejken. Museiverket.

Vad är äkta i en virtuell värld?

I går fick jag första gången vara opponent i en disputation. Det var Lauri Viinikkala som disputerade med en avhandling som på svenska kunde heta Digitala lögner eller historisk kunskap? Relationen mellan den fysiska verkligheten, narrativet och historisk kunskap i representationer av det förlutna i applikationer som utnyttjar mixed reality.

Fast egentligen går det inte att översätta exakt, för narrativet betyder här i själva verket berättandet och enligt Viinikkala finns det oftast flera närvarande parallella narrativ då vi har att göra med förbättrad eller förhöjd verklighet. Och att säga "mixed reality" (på finska yhdistetty todellisuus) kan också diskuteras, eller bör egentligen specificeras. Viinikkala har varit med om att konstruera ett flertal applikationer där man utnyttjat olika kombinationer av såväl rent fiktiva element, spelelement, tredimensionella (re)konstruktioner av människor, föremål och miljöer, textuella kommentarer och källhänvisningar och platsbunden geodata och videobild i realtid. Genom att kombinera dessa på olika sätt åstadkommer man lätt en epistemologisk röra som heter duga. Det gynnar varken den som försöker förmedla information eller den som ska ta emot den. Därför är Viinikkalas krtitiska analys av vad man håller på med och strävar till av stor betydelse. Vi historiker befinner oss i för oss nya domäner när vi ska försöka förmedla kunskap om historien visuellt och ännu svårare, interaktivt.


Om man till exempel tittar på den gamla domkyrkan i Åbo, ser man ett utrymme som förändrats mycket under seklernas gång. I dag kan man t ex komma dit med en Stigakälke (se bilden). Inredningen har gjorts om i flera omgångar. Fortfarande vet vi att kyrkan är äkta, autentisk. Det är samma byggnad, samma stenar i ett kontiuum genom tid och rum.

Om vi, som Viinikkala gjort, däremot bygger en digital rekonstruktion av en kyrka som inte längre finns, blir frågan om autenticitet genast mycket svårare. Vad är autentiskt? Om vi avbildar kyrkan såsom den sannolikt såg ut vid en viss given tidpunkt (t ex under slutet av 1500-talet) kan vi göra det autentiskt genom att välja inredning och andra element enligt vad som var sannolikt vid denna tid, på basis av vad vi vet genom arkeologiska utgrävningar eller dokumentation från andra samtida, liknande objekt. Men detta är något helt annat än den fysiska autenticiteten i Åbo domkyrka. Åbo domkyrka i dag är i stället helt "oautentiskt", olik, i förhållande hur kyrkan var på 1500-talet. Det här är frågor som blir helt akuta när vi arbetar med digitala medier. Viinikkala dissekerar autenticitetens olika dimensioner och delar upp den i två huvudtyper: dels sådan historisk, fysisk autenicitet ("äkta gammalt"), dels autenticitet som bygger på motsvarighet eller överensstämmelse med det vi vet om den historien (inte t ex anakronistiskt, utan "historiskt korrekt").

Nå väl, detta var en mycket förenklad bild av en del av vad avhandlingen berörde, och i praktiken opererar historiker alltid med olika grader av sannolikheter, tolkningar och berättelser om sammanhang och processer. Då vi gör en virtuell historisk rekonstruktion är det en verklig utmaning att förmedla dessa aspekter på ett klart sätt. Samtidigt som vi kan erbjuda upplevelser och erfarenheter och därigenom kunskap om en historisk tid, är vi tvungna att göra otaliga val, förenkla, lägga till och ta ifrån för att få fram den information vi vill förmedla. Och vi måste vara ärliga och transparenta med vad som är hittepå, vad som är en kvalificerad gissning, vad som är sannolikt korrekt och vad som är hårda fakta.

De digitala medierna ger många möjligheter att förmedla kunskap. Till exempel kan man visa alternativa möjligheter som likvärdiga (t ex hurdan modell ett tak haft, i fallet med den helt rekonstruerade kyrkan). I en fysisk rekonstruktion kan man välja bara ett alternativ att förverkliga. I en digital värld kan man bädda in källor, bakgrundsinformation, länkar och mycket annat. I diskussionerna på karonkan gick diskussionen vidare in på hur man kunde försöka skapa en virtuell värld där man dämpa den förförståelse dagens människor har, på grund av att vi besitter en massa information som individerna i historien inte hade. Om vi till exempel skulle vilja återskapa erfarenheten av hur det var att vara tysk i 1930-talets Tyskland ... är det ens möjligt? Att förstå hur folk levde sina liv, tolkade vad som hände, vad de såg och upplevde, innan resten av historien hade hänt och skrivits? Mycket diskussion handlade förstås också om erfarenheten och icke-språklig information överlag.

Det skulle vara mycket viktig att historiker är aktiva och drivande då virtualteknologierna utvecklas. Vi borde inte begränsa oss till vad som nu är möjligt, utan vad som borde vara möjligt. Då behöver man också just dylik analys av vad vi ens har att göra med, först sedan kan vi förmedla det vi vill på ett effektivt sätt. Det skulle också vara oerhört viktigt, att det kunde göras långsiktigt. Det kräver att vi kommer överens om både teknologiska lösningar och handlingsmodeller.


Det var en mycket fin dag jag hade och jag är glad att jag vågade mig på att fungera som opponent. Det var förstås enkelt, när disputanden var klartänkt och inte lät sig blandas bort av mig, trots försök.



Tillägg:  apropå virtuella världar och historia: kolla in den nya minnesmärket i Sandhamn. Eftersom de finns på militärområde, var det virtuella minnesmärket ett viktigt komplement, tyckte också vi i historiekommittén.

Data policy

Det börjar finnas rätt mycket olika dokument kring hur forskningsdata ska hanteras. Organisationer har pliktskyldigt författat datapolicy-papper och forskarna svär över obligatoriska datahanteringsplaner som ska bifogas till ansökningar. Varje projekt och organisation börjar ha dokument och direktiv och det är visserligen bra, men de är ofta på en rätt hög abstraktionsnivå och inte till så stor praktisk hjälp för den enskilda forskaren som våndas över praktiska utmaningar med att överhuvudtaget få sina data dokumenterade. Mängderna av dokument kan tvärtom bli ett problem: vad händer om de står i konflikt med varandra, finansiärens, hemorganisationens och infrastrukturens man tänkte utnyttja? Lyckligtvis är det sällan så, men visst hotar mängden reglementen bli en ny stressfaktor.

Idag samlades en del forskare och sakkunniga från ett antal forskningsinstitutioner och -samfund för att diskutera ämnet på mitt jobb. Det är intressant att de äldsta dokumenten, som bara har några få år på nacken, redan uppfattas som föråldrade. Utvecklingen har varit snabb. På vissa håll har det gått lättare att komma överens om att det är organisationerna som har rättigheter och kontroll över data (som ska vara så öppen som möjlig, det verkar redan vara givet!), medan man på andra håll fortfarande med stor misstänksamhet vägrar ge ifrån sig någon som helst kontroll eller rättighet över sina material.

Samtidigt som jag verkligen ser vikten av den akademiska friheten, harmar det mig lite, att forskare ibland gör det svårt för oss att hjälpa dem och forskningen. Det känns som att vi behöver mer förtroende för att kunna arbeta tillsammans. Forskningsinfrastruktur och datahanteringstjänster är dyra investeringar och det känns inte orimligt att finansiären åtminstone kunde ha en begränsad rätt att kuratera (ta hand om) data. Men bränt barn luktar illa. Man kan förstå att en del forskare förhåller sig svalt till arbetsgivarens inblandning eller krav på rättigheter, om de förlorat förtroendet för att man kan visa gott omdöme och sann respekt för vetenskapen. Känslan av obarmhärtig ständig konkurrens är också förödande och kan leda till kortsiktiga beslut.

Det här är utmanande och nya saker som vi måste göra tillsammans. Värdet av data ökar i takt med att de kan användas och kombineras med andra data. Sådant kräver både planering och samarbete.

Mångfaldig klimatdata

När jag var liten var väderleksprognoserna lite mer än kvalificerade gissningar, som med god tur kunde vara ditåt några dygn framöver. I dag kan man i regel få pålitlig information om när det börjar regna på en kvart när precis där man befinner sig. Vädret påverkas ju av hur nära vattendrag man befinner sig, höjd och marktäckning. Prognoserna sträcker sig månader framåt i tiden. Det handlar om mycket komplicerade modeller och allt detta är resultat av ökade mängder insamlade data, mer utvecklade och komplicerade modeller och datorkapacitet av en kaliber man knappt kunde drömma om på 1980-talet.

Klimatet är än annan femma, för då vi talar om klimatförändringar måste vi skifta fokus från minuter och timmar till år och decennier. Eftersom hela systemet dessutom genomgår grundläggande förändringar under längre perioder på grund av att både landskap och atmosfär förändras blir hela konstellationen annorlunda. Men modelleringens framsteg hjälper förstås också här. Eftersom klimatförändringen är av så stor betydelse, har uppföljningen av växthusgaser utvecklats kraftigt och finska aktörer har varit mycket aktiva och framgångsrika. Den europeiska ICOS-infrastrukturen har sitt huvudkontor i Gumtäkt. Man har nu skapat ett standardiserat och fungerande system för hur man kan samla in data om växthusgaser.

Men klimatet är ett oändligt komplext system, eftersom hela biosfären påverkar och påverkas av atmosfären. Parametrar och feedbacksystem är nästan oändliga. Vi behöver mera kunskap och mera data om växter och djur och ekosystem och hur biodiversiteten påverkas, om mikrober i jordmån och hur ämnen frigörs, rör sig och åter binds upp.

Det samlas in olika typer av data om miljön på hundratals ställen i Europa. Long-Term Ecosystem Research LTER är en europeisk infrastruktur och en del av ett globalt nätverk, där man samarbetar för att tillgodogöra sig alla dessa data. En viktig del av idén är, som namnet säger, att det handlar om längre tidsserier, som gör det möjligt att få tag i olika processer och korrelationer. Vissa data kan finnas från över hundra år, andra är korta nedslag, kampanjer, då man studerat något visst fenomen.

Utmaningen är att man ofta samlat in dessa data på lite olika sätt på olika håll och under olika tider, med lite olika metoder. Enheter, samplingsfrekvenser ... det finns många variabler att operera med. Så nu handlar det om att hitta metoder att på ett pålitligt sätt samla in och ställa till forskningens förfogande så mycket av dessa data som möjligt. Det behövs mycket arbete med semantik och dokumentation. Det behövs verktyg och tekniska lösningar, informationshantering i mängd och massor. Det behövs respekt och tolerans för det arbete som gjorts, men samtidigt ser man nog med viss avund på den hårda styrningen som det nya ICOS-arbetet har haft möjlighet och varit tvungna till. Om data från början samlas in i standardiserat format blir allt enklare. Men om man byter mätmetoder, bryter man samtidigt de långa tidsserierna.

Det var bland annat sådana frågor som diskuterades i veckan i Rom, där jag hade förmånen att sitta med och fundera på just informationshantering. Diversiteten bland data är också en rikedom, men en viss samordning och koordination är nödvändig.

Creative parking.