lördag 20 december 2014

Systemperspektiv

Som jag tidigare berättade har jag idkat lite elementära självstudier i service design den senaste tiden. Under processen har jag kommit till en del insikter, som för mig känns principiellt intressanta. Det får mig (igen) att fundera över informationssystem, effektivitet och administration. Det "radikala" med service design är alltså att man på riktigt utgår från ett brukarperspektiv när man bygger upp tjänster och funktioner. Det är ett motdrag mot Parkinsons lag, där systemen och organisationerna i grunden fungerar och organiserar sig för sitt eget bästa.

När det gäller den offentliga sektorn har vi dessutom ett problem i att kunderna eller slutanvändarna av ett system sällan beaktas i första hand, utan vad man beaktar är förvaltningens behov. Det är myndigheterna och förvaltningen som är "kunden" då man upphandlar system. Då man beställer stora system för säg hälsovården har processen åtminstone hittills ofta dominerats av myndighetens intressen, inte brukarnas, såsom läkarnas, eller ännu mindre de slutliga kundernas, dvs patienternas intressen. Hur hela vårdprocessen ter sig för en kund som vandrar igenom systemet och har att göra med olika instanser, tjänster och personer, har inte haft så stor betydelse alla gånger.

Förvaltningen köper också upp olika system för olika funktioner enligt sitt eget perspektiv och sin egen organisation. Det leder till att den riktiga kundupplevelsen, dvs medborgarens och inte tjänstemannens, kan bli obegripligt splittrad och konstig.  Det uppstår för slutkunden besvärliga överlappningar och glapp i kommunikationen. Lyckligtvis finns det tecken på att man börjar man uppmärksamma detta så småningom, men fortfarande framskrider mycket med ett ganska starkt fokus på själva förvaltningen både officiellt och mer inofficiellt. För det handlar förutom om misslyckanden i verksamheten också om enorm ineffektivitet och verkligt stora kostnader. Medborgarnas behov, verklighet och erfarenheter svävar någonstans långt ute i periferin. Samtidigt är det helt rätt att det också krävs mycket stora omställningar också inom förvaltningen. Men jag kan inte komma ifrån tanken att det kunde vara en inte helt dum metod att komma framåt att utgå ännu mer från de egentliga kundernas, dvs medborgarnas, perspektiv.

torsdag 11 december 2014

Finländsk forskningsdatakatalog lanserad

Hip hurra, i går tog vårt land ett stort kliv framåt vad gäller forskningsdata, för vi lanserade igår en nationell katalog för ändamålet! Den heter Etsin. Det är det finska ordet för "jag söker" eller "sökare" (i kamera).

Apropå språk och Undervisnings- och kulturministeriets initiativ för Öppen forskning och vetenskap saknas ju ännu en hel del av informationen och tjänsterna på svenska, en sak som jag uppmärksammats på av andra flera gånger de senaste dagarna. Det har hittills gått, som det ofta gör i vetenskapliga sammanhang i Finland, man nöjer sig med det ena inhemska och engelska. Det är förstås på sätt och vis rationellt och jag kan hålla med om att det kanske inte är värt att sätta resurser på att översätta varje lilla text. Akademiker måste förvisso kunna läsa engelska, och de kan nog den övriga intresserade befolkningen också liksom de nordiska kollegerna.

Men vad gäller tjänster, som den Etsin är, som produceras av ministeriet och som ska fylla nationella syften och funktioner, skulle det nog öka trovärdighet och status om båda de nationella språken behandlades helt jämlikt. Att det i fallet Etsin finns en del tekniska utmaningar gällande databasens innehåll vet jag, och det är något som kommer att kräva en del jobb (även för att fungera smidigt på engelska) av flera olika aktörer i fältet, men målsättningen borde nog vara klar. Som en personlig reflektion. Om ministeriet vill göra något på allvar, måste det göras på både finska och svenska.

Etsin är inte heller färdig, eftersom fältet förändras hela tiden och avsikten är att den ska vara en viktig del av den infrastruktur som stöder forskningen i vårt land. Till databasen höstas information om forskningsdata från andra källor och forskare kan också själva anmäla sina digitala material till Etsin. Vilket jag alltså varmt rekommenderar och hoppas att folk gör, oberoende av om de har öppna data eller inte. För då man gör det, kommer man samtidigt förse sina data med viktig beskrivande information, något som annars kanske blir ogjort. Dessutom är det inte att förakta att andra forskare också via Etsin kan bli medvetna om för dem nya material. Och kanske hitta på något nytt intressant sätt att utnyttja dem.

Att beskriva sina material med den blankett som Etsin erbjuder kan vara utmanande, men det är en enormt nyttig excercis. Det finns många aspekter som man kanske inte tänkt på, så som vem äger materialet, vem får bestämma om användningen, hur kan man dela ut det osv. Detta är också en av de riktigt stora utmaningarna för den öppna vetenskapen just nu: det är inte alltid så enkla saker. Och de är i synnerhet nu i början, innan tjänster, rutiner och kunskap finns på plats, direkt svåra frågor, eftersom man inte alltid planerat dessa saker ordentligt från början,  vilket skulle göra/ha gjort saker mycket enklare. Men allt är hemåt! Vilken som helst metadata och synlighet är bättre än ingen alls. Så låtom oss icke bli avskräckta, utan ta tjuren vid hornen, och börja i någon ända och göra så gott vi kan.


Det finns mycket tjänster och information där ute och mera är på kommande. Själv höll jag i veckan en liten pilotkurs i Åbo. Forskning och dataförvaltning på tre timmar för både forskare och personal på ÅA, vilket ju var en utmaning eftersom hela problematiken ser så olika ut inom olika forskningsdiscipliner. Så egentligen ställer man med en dylik kurs lätt till det med mera oro och frågor än ger några enkla svar. Men jag hoppas ändå deltagarna upplevde att de fick ut någonting. Själv tyckte jag vi hade otroligt intressanta diskussioner. Det är verkligen spännande och roligt när folk med olika expertiser möts kring en viss fråga. Nu väntar jag ännu på kursfeedbacken, så jag kan se vad som borde göras i fortsättningen.

 

söndag 7 december 2014

"Min" avhandling pro gradu

Här om dagen utspann sig en liten diskussion om tillgänglighet på Kaisa Kyläkoskis utmärkta blogg. Ämnet, huruvida akademiska lärdomsprov borde finnas på webben, kan verka marginellt. Men det är det inte.

Förra året fick nästan 25 000 människor en examen från en yrkeshögskola och över 30 000 från ett universitet.* I universitetens examina 2013 ingick kring 13 000 kandidatuppsatser och över 14 000 magistersavhandlingar.* I synnerhet för de högre examina gäller kravet att man i sitt arbete ska komma fram med någon ny kunskap.

Det handlar om verksamhet som det används tiotals miljoner skattemedel på årligen. Universitetsutbildningen innebär förutom att utbilda människor som får färdigheter och en examen som förhoppningsvis hjälper dem framåt i livet, också och minst lika viktigt ny kunskapsbildning.

Vid universitet och yrkeshögskolor bedrivs forskning och i synnerhet vid universiteten är kopplingen mellan forskning och väldigt direkt. Trots att många yngre missledda studenter i början kallar sin alma mater för skola, handlar det om något annat: en akademisk gemenskap där man tillsammans lär sig och skapar ny kunskap. De äldre mer erfarna forskarna handleder och undervisar de yngre, men de utvecklar och testar också sina tankar under det arbetet. Både seminarier och föreläsningar är viktiga delar av forskningsprocessen. Det vore absolut önskvärt att alla forskare också skulle delta i undervisning åtminstone periodvis, en tyvärr något avtagande tradition.

Också offentligheten har varit en självskriven del av det akademiska arbetet. Forskningens resultat och den nya kunskapen ska finnas tillgängliga för allmänhet och andra forskare. Nånstans på digitaliseringens väg har emellertid lägre examensarbeten och andra mindre arbeten glömts bort. Och i dag är det inte alls längre en självklarhet att en avhandling pro gradu ska publiceras och dissemineras på samma sätt som högre examensarbeten, utan inom en del institutioner (ganska många är jag rädd för) anser studenterna avhandlingen vara något de gör för sin egen skull, för att få en examen. Det räcker att man gör som man gjorde för trettio år sedan. Eller hundratrettio. Att man arkiverar en papperskopia i universitetets bibliotek, svår att hitta och ännu omöjligare att få tag i.


Att man, trots att man fått en gratis flerårig utbildning, inte anser sig förpliktad att ge något tillbaka till det akademiska samfundet eller samhället, visar kanske på en förödande sida av effektiverings- och resultatpolitiken för kunskapsgenereringen i vårt samhälle. För ser det inte ut som att fokus på examina som resultat och enhet överskuggar bildningsidealet? Varför lär man sig inte från början hur man skriver vetenskaplig text så att den kan distribueras och varför är det inte en självklar del av processen att dela med sig av sitt arbete det vill säga att man faktiskt gör det?

Jag undrar om jag själv ens har kvar min magistersavhandling i digital form. Klart att det knappast är något man är megastolt över tjugo år senare. Misstänker få är det. Men ändå: om jag hade blivit anmodad att lägga den i publikationsarkivet, skulle det ändå finnas kvar digitalt och vara tillgänglig. Både för mig och andra. Lyckligtvis fortsatte jag ändå mitt arbete lite längre. Men de flesta gör det inte och då blir nog inverkan av deras bidrag beroende av att någon annan forskare tar sig tid att gräva fram deras arbete. Lite onödigt faktiskt att det ska vara så i dag. När det inte kostar nästan någonting att distribuera ordentligt. Varför inte universiteten själva är mer aktiva i frågan är för mig ett totalt mysterium, eftersom som mer digitalt publicerande ger mer synlighet och i förlängningen mer genomslag och sannolikt också finansiering.

onsdag 3 december 2014

Humanister och data

Digital humaniora är ett av de stora modeorden just nu och vid Helsingfors Universitets forskarkollegium är man på hugget. Denna vecka ordnades ett flera dagar långt seminarium, med prominenta utländska gäster. Själv deltog jag bara i går, den sista dagen, då vi fick höra några intressanta föredrag och sedan samlades vi i mindre verkstäder. Av föredragen uppskattade jag särskilt Caroline Bassetts insiktsfulla tankar. En av hennes viktiga poänger tycker jag var att digitaliseringen faktiskt är helt genomgripande för vår kultur. Att grunda skilda centra för digital forskning kanske inte alltid är ändamålsenligt, utan det kan vara smartare att bygga nätverk och samarbeten. Jag tyckte det var klokt tänkt. Det är ingen disciplin som undgår frågorna och utmaningarna som digitala material och metoder skapar. Alla berörs, varför det är bättre att sprida kompetenser genom hela det akademiska fältet.

I verkstäderna diskuterade jag arkiv och innehållsbeskrivning samt juridik. Att det inte finns ett undantag för forskning i upphovsrättslagen är fullständigt absurt. Också vissa myndigheter tolkar lagar och bestämmelser på sätt som verkligen skadar forskningen.


Jag har de senaste veckorna intervjuat många forskare om deras arbete. Jag har hittills inte träffat på en enda som skulle vara negativ till öppen forskning. Tvärtom. Alla jag talat med har varit genuint intresserade av att främst av allt främja forskningen och dela med sig så mycket som möjligt av sina material och sitt kunnande. Vad som behövs är färdigheter och verktyg.

lördag 29 november 2014

Lär mig nytt

Ett nytt jobb skapar en situation då man måste lära sig nytt och det är alltid lika spännande och roligt. Också lite förvirrande före man kommit på exakt vad det nya man behöver lära sig är. Jag har i alla fall lärt mig en del om min nya arbetsplats. Det är ett ställe som känns rätt för mig. Arbetsgemenskapen är akademisk (över 30% har forskarutbildning), ungdomlig och dynamisk (medelåldern är under 40 och man lägger stor vikt vid kompetensutveckling och fortbildning) och det råder faktiskt en atmosfär av sakkunnigorganisation med genuint fokus på substans.  Jag måste säga att det sista är det klart viktigaste för mig och något som känns ovanligt fräscht i dag. Tyvärr.

Men jag har också haft möjlighet att faktiskt lära mig nya saker. För det första har jag satt mig in i datahantering inom klinisk forskning genom en MOOC-kurs från Vanderbilt University. Det har gett mig en hel del ny insikt hur det funkar inom medicinsk forskning i praktiken och hurdana kutymer man har kring datainsamling och hantering. Delar av detta kunde väl ingå i grundutbildningen inom den högre utbildningen i dag, helt oberoende av disciplin. För på sätt och vis baserar ju sig all forskning på data. Själva erfarenheten av kursen och lärandet är också helt ok. I själva verket tycker jag att man bra kunde inkludera dylika kurser i de flesta utbildningar. Samtidigt som det ju verkligen inte ersätter seminarier eller annan närundervisning.

Just utbildningen är i en nyckelroll, förstås, för vi har här en ganska stor lucka. Traditionellt undervisar man studeranden i informationssökning ofta med hjälp från de vetenskapliga bibliotekens sida. I bästa fall diskuterar man mer ingående också frågor om publicering av resultat och talar om open access-principer och upphovsrätter och sådant. Men få är de kurser som behandlar forskningsdata, skapandet, kvalitetskontrollen, behandling, bevaring och publicering av källmaterialen. De är allt oftare digitala åtminstone delvis och borde ju rimligtvis också delas, granskas osv som man brukar göra när man idkar trovärdig vetenskap. Jag intresserar mig mycket för detta och pedagogiken som ett redskap i kulturell förändring. Därför var det både tur och roligt att jag hade möjlighet att delta i en kort och praktisk kurs i pedagogik som ordnades på jobbet. Det gav mig en hel del idéer och tankar kring hur man borde föra vidare hela projektet. Och förstås lite praktisk hjälp för mitt arbete i att själv undervisa kring dessa frågor.

Sist men inte minst har jag gett mig i kast med service design. Det är rätt mycket learning by doing och självstudier, men poängen är att jag vill sätta mig in ännu bättre i hur forskare under hela forskningsprocessens gång kommer i kontakt med olika informationssystem (de är många). Från forskarens perspektiv, oberoende av vem som producerar olika tjänster. Jag tänker mig att det i kombination med en ansats som utgår från data (oberoende av var de finns och vem som producerar dem) kan hjälpa oss att åstadkomma lösningar som faktiskt är effektiva och stöder och hjälper forskare. Nu i första skedet ägnar jag mig åt att försöka intervjua ett så brett urval forskare som möjligt. Tidtabellen jag fått är ganska snäv, men jag hoppas att jag i alla fall kan åstadkomma en första utredning som hjälper oss vidare. Kan bara konstatera att intervjuerna hittills har varit alldeles vansinnigt intressanta och givande. Vetenskapsfältet är så brett, det finns otroligt många olika typer av processer, behov och situationer redan inom ett enda universitet. Samtidigt är det ingen av dem jag hittills talat med som tycker detta med forskningsdata är lätt. Eller något det är lätt att få råd och hjälp med. Behovet av stöd och kunskap verkar närmast skriande. Vilket gör att mitt jobb känns verkligen meningsfullt. Det är ju också det att det finns så många bra grejer på gång redan som gör det roligt. Men vi har också en hel del riktigt stora utmaningar att tackla.




tisdag 25 november 2014

Öppenhet och integritet

I dag hade vi en hel drös intressanta internationella talare i Helsingfors där det finska projektet för Öppen forskning och vetenskap bland annat lanserade sin vägkarta på ett seminarium. Jag sammanställde tweets i Storify (1 och 2).  Bland annat behandlades OECD:s Open Science program, där man snart kommer med nya rekommendationer och även det finska initiativets vägkarta. som publicerades i dag.

Det var många fina presentationer kring olika aspekter på öppenhet inom forskning och vetenskap. Själv funderade jag efteråt på Markus Kainus kommentarer på vägkartan, särskilt behovet att trygga forskarnas möjligheter att till exempel välja mjukvara for sin forskning. I dag begränsas arbetet i praktiken ibland av universitetens och andra forskningsorganisationers direktiv och regler kring it. Man kan ju inte heller tänka sig att forskare skulle vara tvungna att välja metoder som är sämre bara för att de är öppna.

Jyrki Hakapää från Finlands Akademi var lite inne på samma spår: svårigheten att främja öppenhet med ekonomiska "morötter". Finansiärens enda och viktigaste kriterium måste vara forskningens kvalitet.

Så kunde kanske då öppenhet vara en del av forskaretiken?

söndag 23 november 2014

Nyheter, journalistik och demokrati

Lena Skogberg skriver i dag på ledarsidan i Hbl om en intressant aspekt på medierevolutionen, om "nyhetsundvikare". De är folk som mer eller mindre aktivt väljer bort "nyheter". Vad man avser med det är väl sådant material som traditionellt avhandlas i massmedia, så som händelser och skeenden av allmänt intresse, någon sorts samhällelig relevans.  Eller som forskaren Jesper Strömbäck formulerat det:

Two key assumptions in democratic theory are that in order for democracy to work, people need to be reasonably informed and there needs to be a high degree of equality in terms of the distribution of political knowledge. Without a sufficient degree of political knowledge, people will not be able to form an enlightened understanding of politics, participate effectively, or cast informed votes.*

Det är en diskussion som tydligen pågått redan ett tag i Sverige, där man alltså också visat en del akademiskt intresse för frågan. I Finland verkar det lite svårt att få tag i en liknande demokrati-mediediskussion. De klyftor som digitaliseringen sliter upp i samhället ser man här främst hota de äldre eller som en allmän näthats- eller polariseringsproblematik inom den digitala sfären. Vad gäller ungdomars samhällsengagemang kopplar man det inte nödvändigtvis till media eller journalistik. Ur detta så kallade demokratiperspektiv är det ju egentligen irrelevant vilket medium man använder. På sätt och vis tycker jag därför den finska ansatsen är rätt bra.

Mediefältet (ägarna) är själv förstås ganska ointresserade av att utåt berätta om mediekonsumtionens innehåll, eftersom man främst säljer sin egen relevans som kanal och publiken. Då är det ingen skillnad om publiken stirrar på amerikansk underhållning, läser serier och löser korsord eller tar del av nyhetsutveckling eller analytiskt, dyrt producerat journalistiskt innehåll. Generellt ser väl siffrorna ungefär lika ut i Sverige och Finland. Det är under hälften av de unga som regelbundet tar del av dagstidningar. Min känsla är att det skulle behövas ännu mera kvalitativ forskning kring ämnet. Nu uppstår möjligen en skev bild om hur alla tidigare var samhällsintresserade och upplysta (eftersom de läste papperstidningar och såg på de två tv-kanalerna där nyheter och journalistik var legio). Nyheter, massmedia, journalistik och distributionen av dessa fick likhetstecken mellan sig, vilket i dag gör det extra svårt för oss att gestalta och förstå vad som är på gång.

Vad som slår mig när jag läser Strömbäcks text att också han åtminstone i denna korta text låter bli att egentligen definiera eller problematisera vad en nyhet egentligen är, liksom skillnaden mellan media och journalistik förblir oklar. Det handlar ju ytterst om vad som är relevant information och vem som har rätt att bestämma det. I själva materialet syns också delvis en föråldrad syn på konsumtionen av nyheter och journalistik. En modern mediekonsument, som utgår från läsning av enskilda texter eller andra produkter via klick, kan ha lite svårt att svara på frågorna om vilka tidningar man läser. En sådan konsument kanske också konsumerar vad man kunde kalla samhällsrelevant innehåll till exempel direkt från politikers eller andras bloggar. Det är inte självklart att allt av vikt längre passerar massmedia eller journalister, åtminstone på ett sätt som direkt reflekteras av antal views på ett mediehus webbsida.

Det jag lite sörjer över är att journalistiken riskerar överkörning av mediehusen i en diskussion där man inte definierar begreppen ordentligt. Det är intressant att människor  s a s konsumerar media i mängd och massa i dag, men det har inte så stark koppling till hur mycket "politisk kompetens" de har när de ska gå och rösta. Om de går och rösta. För de kanske väljer att påverka på andra sätt, eller så inte. Och hur illa är det? Samtidigt tror jag på att människor vill ha stöd i att gestalta sin samtid och sin värld och jag tror definitivt att journalistiken fyller en mycket viktig funktion i detta. Förutom det viktiga granskande uppdraget.

Jag är glad över Fredrik Soncks initiativ med en serie längre texter om tidningen i Hbl och ser med spänning fram emot att få läsa essäerna. Det är viktigt att vi kan ha lite längre och mer analytiska diskussioner kring ämnet. Korta blogginlägg, diskussioner på webben och kolumner är också bra, men jag tror det här är så komplexa frågor att vi behöver mycket mer ingående analys. Ett litet bidrag kommer inom kort också i Nya Argus medienummer, där det ingår en del texter som åtminstone torde väcka tankar och reaktioner kring dessa frågor. Hoppas jag.


måndag 10 november 2014

Arkitekturstrukturer

På förmiddagen fick jag på Nationalbiblioteket höra nyheter från det finska ontologiprojektet på Fintos möte för samarbetsparter. Ontologiarbetet är på väg in i en ny fas - man ska nu småningom ingå de första avtalen med parter som upprätthåller specialontologier. Man har reviderat hela den övre strukturen i ALLFO på ett rätt lyckat sätt och gränssnitten utvecklas kontinuerligt. Koden, som redan tagits i bruk på andra håll i världen, finns förresten på Github, där man kan följa med utvecklingen.

Det är verkligen ett bra jobb som görs och jag hoppas man kunde få ihop också mer konkreta nordiska samarbeten här. Ett litet personligt önskemål skulle vara att man kunde lägga till och revidera ontologin mer systematiskt och proaktivt, t ex så att man skulle lägga in olika större återkommande evenemang utan att de behöver diskuteras från fall till fall.

En annan sak som jag tycker man borde diskutera på ett principiellt plan är frågan om hur vi ska hantera olika händelser eller andra relationer som kan behövas som maskinläsbar information, saker som "födelseort" eller händelser som "namnbyte till/från", "nedläggning", "fusion", "grundande" osv. Behöver de en egen ontologi eller borde vi använda t ex Allfos händelser för sådant. Händelserna som ämnesord är ju på sätt ock vis skapade för andra funktioner, dvs som ämnesord, vilket märks.


Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) on

På eftermiddagen deltog jag i ett seminarium om arkivens samarbete inom det nationella digitala biblioteket. Det handlade mycket om arbetet med den finska statens och arkivsektorns enterprise architecture (kokonaisarkkitehtuuri, kommentaren på den engelska Wikipediaartikeln säger en del ...). I sig är arbetet mycket viktigt och välkommet. Det jag ändå slogs av är att det finns en överhängande risk att dylika stora it-planeringsprojekt genomförs som precis bara it-projekt. Det blir då ännu värre tror jag om man vill följa SÄHKE2-direktiven. Det gör att man i och för sig kanske får lite bättre dokumentation och koll på sina informationsresurser, men å andra sidan gör det möjligen framtida utveckling, omläggningar och rationaliseringar, ännu svårare att genomföra.

Om man utgår från att beskriva de processer man för närvarande har, utan att i grunden analysera om det är rationella och ändamålsenliga, riskerar man i slutändan ha ineffektivare system än man började med. Det är därför mycket viktigt att man ger arbetet tillräckliga resurser (och det betyder verkligen mycket tid och kompetenser) då man börjar gå in på att implementera direktiv och nya system. Varje gång man lägger till ett arbetsskede åt någon, borde man få bort tio andra för att det ska vara någon kännbar nytta för alla parter.

På det hela taget är det ändå jättemycket bra saker på gång och det mesta går definitivt åt ett bra håll, tycker jag. Så nog var dagen upplyftande och inspirerande.

onsdag 5 november 2014

Dag två på It-dagarna

Kunde inte riktigt hålla mig borta från Skatudden i dag heller. Jag åhörde några intressanta föredrag om hur man arbetar med informationsförvaltning och datapolitik inom Helsingfors universitet. Allra viktigast kändes ändå möjligheten att för mig bygga lite nätverk och få ansikten på alla de namn jag stött på i olika sammanhang den senaste tiden. Det känns bra att många av dem nu fått ansikten och de har blivit riktiga människor för mig.

Dagen avslutades med Jyrki Kasvis keynote (notera språkversionerna på hans hemsida). Kasvi slog på stora trumman på samma sätt som Linda Liukas i går, men nu gällde det den högre utbildningen och samhället i stort. Han utgick från de enorma förändringar som nu är på gång med miljöfrågor och de stora förskjutningar som sker i världens befolkningsstrukturer och ekonomier. Han nämnde också på ett par ställen i sin presentation Afrika som ett framtidsområde, med en ung befolkning och dynamiska samhällen.

En viktig poäng som han lyfte fram var ändå hur digitaliseringen egentligen är en fortsättning på tidigare automatisering. Det är stora grupper människor som förlorat sitt arbete under de senaste decennierna, men få som det varit sådan rabalder kring som det nu är kring mediabranschen. Vilket förstås har två orsaker, som man kan fundera på.

En annan sak Kasvi oroade sig över är hur man ska kunna klara av att göra tillräckligt stora förändringar för att faktiskt uppnå den nytta vi behöver. Användningen av it är katastrofalt dålig t ex i skolan. Trots att Finland har mest datorer i skolan, används dessa mycket mindre än i andra länder.  En stor risk är också att man bara digitaliserar samma processer man tidigare gjort manuellt, varvid produktiviteten de facto ofta sjunker. Man ska inte digitalisera ineffektiva processer eller lappa på med lite it-system här och där om man vill åstadkomma utveckling.

Kasvi sällade sig till den växande skaran av dem som sågar de nuvarande mät- och resursfördelningssystemen inom forskning och högre utbildning. Han förespråkade en humanistisk fakultet vid Aalto universitetet (inte kanske så konstigt efter som det är just den fakulteten som håller toppen hos konkurrenten Helsingfors Universitet). Problemet är den frånkoppling som skett mellan högskolor och det övriga samhället. Jag vet inte om humaniora är svaret, även om jag hört att företag anställer antropologer mm numera, och en uppgradering av dessa "ineffektiva" akademiker säkerligen skulle gynna samhället mycket. Kanske fler humanister på Aalto uni kunde vara en bra sak. Men ännu bättre skulle de vara om kunskap kunde sammanfogas genom samarbeten och nätverk och genom att folk kunde och skulle röra sig mer mellan olika institutioner, sektorer och discipliner med mindre giljotinpress och micromanagement på sitt arbete. Men det kräver förutom frihet också öppenhet, nyfikenhet och samröre av aktörerna.

tisdag 4 november 2014

Kod som poesi och svällande datamassor

Idag fortsätter en av de snofsigare konferenserna jag varit med om i min mentala hemstad Helsingfors, högskolornas it-dagar. Min arbetsgivare CSC är som en central aktör på fältet förstås synligt med i programmet. CSC erbjuder högskolor och universitet många viktiga tjänster och det är faktiskt en av de saker som gör att vårt land har en chans att hålla sig internationellt på en hög nivå vad gäller forskningsinfrastrukturer. Små som vi är globalt sett, ger gemensamma lösningar fina synergier. Finland är på europeisk nivå en viktig aktör t ex vad gäller Eudat-tjänsterna för forskare.

Jag själv uppfattar arbetet med öppen forskning också som en insats för att pressa fram ännu mera synergier och nytta av alla branschens informationssystem. Och det räcker ju förstås inte att man gör det på CSC, utan det handlar om att koordinera och integrera system i hela landet inom forskningssektorn som internationellt sett är stor. Antti Auer från Jyväskylä universitet drog det hela så långt i går som att säga att forskningsinfrastrukturer (underförstått särskilt it-system) håller på att bli en kritisk framgångsfaktor för hela sektorn.

Jag tenderar hålla med honom. För liksom gårdagens keynote Linda Liukas helt kallt konstaterade så blir alla branscher också mjukvarubranscher småningom. Inte minst sådana som handlar om kunskap och information. Det är liksom bättre att vara medveten om det och se det som en chans till kreativitet. 

Linda Liukas både började och slutade sin presentation med Edith Södergran. Liukas arbetar med it-pedagogik och har utarbetat en guide för lärare, eftersom programmering ingår i grundskolans läroplan från 2016. De som ifrågasätter det fiffiga i det hela borde nog få höra hennes föreläsning, som trots några överslag i det hela innehöll många väsentliga poänger kring digitaliseringen av vårt samhälle och vikten av att ge folk (särskilt barn och kvinnor) möjligheter att vara med om att förstå och forma utvecklingen. Datorer och kod är inte farliga, de är roliga redskap för kreativitet.

Själv deltog jag i en panel där vi diskuterade datas betydelse för forskningen i dag och i framtiden. Kvalitet och hantering av de stora datamängderna är en utmaning som vi får försöka tackla så gott vi kan. Avgörande blir nog frågor om god informationsförvaltning och kostnader.


lördag 25 oktober 2014

Att vända på stenar och att betala för det

De senaste dagarna har det diskuterats en hel del om pengar och strategier inom media, kultur och forskning. Själv har jag reagerat på retoriken inom den nokifierade forskningspolitiken, där man nu öppet helt skippat begrepp som mångfald och bildning. Liksom inom media, tycker jag det är uppenbart strukturell utveckling är oundviklig. Men jag är ganska förskräckt över hur diskussionerna förs, hur svårt det är att mötas kring gemensamma målsättningar. Nu finns det bara de "dumma" som bara talar om pengar, effektivitet, nytta, mätbarhet och resultat och så finns de "goda", offren, som sällan egentligen kommer med några andra argument än att andra nog måste förstå och uppskatta deras arbete (fast det varken är mätbart nyttigt eller effektivt, utan det har ett egenvärde) och att någon måste betala för det. Alla som inte gör det är "dumma". Jag tyckte Michel Ekmans analys i Nya Argus av poesidebatten på många punkter liknade en analys man kunde göra av "debatten" kring journalistik och media.

Basse Nyberg kom med en så fin liknelse om forskning: det är att låta smarta människor vända på stenar på stranden: man vet aldrig vem som hittar något, när och var. Lika är det med journalistik och med kulturarbete, tänker jag. Det handlar om kreativa verksamheter, som det är mycket svårt att ställa krav på  - i synnerhet i förväg. Man kan inte planera upptäckter och nya idéer. De kommer när de kommer. Man kan förstås försöka skapa gynnsamma förutsättningar. Sådana är varierande och rika miljöer och god motivation, något som uppnås genom förtroende och empowerment.

Det frågas förstås vem som ska betala. Jag vet inte vad svaret är. Det har ju historiskt funnits två slag av allmännyttig finansiering: statlig och privat. Det finns en hel del privata fonder som enligt min gissning till största delen är grundade under början av 1900-talet. Laura Kolbe har också tagit upp frågan på sätt och vis i sin nya bok, tror jag. Det har tidigare funnits ett krav på bildning och allmännyttig verksamhet som varit förknippad med social status. Gamla tiders mecenater och regenter satsade på kultur och vetenskap för att stärka sin makt och gloria. Under nationalstaternas och demokratins tid var det statsmakten som övertog denna uppgift, för att stärka sin status. Nationalekonomiskt har det ju varit en klar framgång att satsa på "bildning", så där lite löst, under 1900-talet.

Men vem är det i dag som har råd att satsa på dessa stenvändare, på konst, obegriplig forskning, kultur eller grävande journalistik? Vem bryr sig? Är det bara Bill Gates som sysslar med nyttiga saker som utbildning? Är det så att vi antingen har att förlita oss på skattemedel som "tar slut" eller på donatorer som levde för hundra år sedan?

torsdag 16 oktober 2014

Forskningen blir aldrig färdig

I går fick jag vara med på ett av de mest spännande seminarierna på länge. Det var samarbetsgruppen för stadsforskning som ordnade tillställningen, vars tema var hur man effektivare kunde tillgodogöra sig forskningsresultat. Det handlade främst om den offentliga sektorn och beslutsfattandet där.

Jag har en känsla av att det råder en ganska stor frustration bland många akademiker över att fakta och evidens inte beaktas då man fattar politiska beslut. Ibland ryter forskare och professorer till i tidningsspalter, men det är mer sällan politiker eller tjänstemän avkrävs på fakta, och de sakkunnigas offentliga bråkande - vanligen ett sista hjälplöst nödrop - bemöts alltför ofta med tystnad. Det som är slående är att både väljare och till och med journalister accepterar detta. I ett land som Finland, där rationalitet och fakta värderas nästan absurt högt, där universiteten är bland de högst ansedda instanserna, där forskning och utbildning nästan är en andra religion, kommer beslutsfattare undan med beslut som kan gå tvärt emot både sunt förnuft och forskning. Beslut som motsägs av all evidens och vetenskapligt kunnande som finns. Ingen frågar efter fotnoterna till våra lagar och förordningar. Och frågar man, får man sällan svar.

Problemet har förstås två sidor. Eller egentligen tre, enligt mig. Det första är beslutsfattarna och beredningen. Rektor och kansler emeritus Kari Raivio har de senaste månaderna varit sysselsatt med att utreda hela problematiken och föreslå lösningar för regeringen. Hans bedömning, som han delvis presenterade på seminariet, är att det finns en för svag forskningskompetens inom statsförvaltningen. Han vill avhjälpa det dels med att placera in nya tjänstemän som har denna kompetens och detta uppdrag vid ministerierna, dels sparka liv i de vetenskapliga akademierna. Vad som behövs är en mycket större benägenhet och färdighet att sammanställa forskningsresultat för beslutsfattare som beslutsunderlag, både internt och externt inom ministerierna.

Jag gillade ansatsen i Raivios presentation, som helt förbigick "beställd forskning" (något han i och för sig inte heller är främmande för) utan fokuserade på forskningsöversikter. Grejen är den, att det finns vansinniga mängder forskning och kunskap, det gäller bara att kunna sammanställa det relevanta. Det är inte en enkel sak.  Det är det som det handlar om allra först, att ens tillgodogöra oss det vi vet! Man kan knappast lösa det med några superhjältar ens på strategiska poster, för det kräver en ganska radikal förändring i organisations- och verksamhetskulturer på många håll, men det är ett steg på vägen.

Det andra problemet finns förstås inom det akademiska. Det kan förstås delvis handla om arrogant attityd bland forskare, men också här handlar det mycket om hur hela systemet fungerar. Att man dessutom från politiskt håll fått pippi på "mätare", har ju inte gjort saken bättre.  Man belönar produktionen av vetenskapliga artiklar, som sannerligen inte är särskilt användarvänliga produkter, som Ruralias chef Sami Kurki så bra uttryckte det. Ett tecken på kvalitet kanske, men i många fall kan nog potentiell samhällspåverkan utebli om man publicerat sina revolutionerade resultat i någon utländsk tidskrift för andra specialister. Professor Pirjo Hiidenmaa påpekade också hur svårt det är att pendla mellan en akademisk karriär och "den riktiga världen". Vilket utgör ett seriöst problem (som jag också bloggat om). Lämnar du det akademiska finns det ingen väg tillbaka och det akademiska hålls därför ganska vattentätt skilt från samhället i övrigt inom många sektorer.

Det talas vackert om samhällspåverkan med mera, men inom forskningsvärlden råder i dag i allmänhet djungels lag: vänder du en sekund fokus bort från att producera högt rankade artiklar eller meritera dig inom det akademiska, är din karriär snabbt söndertrampad till snus av tio kolleger som kämpar om samma ... "tjänster", höll jag på att säga, men sådana finns det ju inte heller just längre, utan "projektpengar", bör man väl tala om i de flesta fall. Möjligheten att du emellanåt kunde sätta ordentligt med tid på att hjälpa tjänstemän eller politiker eller ens skriva insändare är ju klart ett akademiskt självmord, dels för att det per definition kan anses suspekt och inte som riktig forskning (jfr fallet Himanen), dels för att du förlorar dyrbara timmar som inte ger dig någon akademisk merit, nästa gång din inkomst är på fallrepet. Detta system är gediget cementerat, så vitt jag kan förstå, t ex genom vår universitetslagstiftning. Samtidigt börjar de nuvarande mätsystemet på sina håll få så pass absurda och negativa konsekvenser, att det kanske snart börjar finnas läge för en liten revidering. Åtminstone på gårdagens seminarium, med en publik från många sektorer, verkade det finnas en ganska klar åsikt om att något borde ske.

Så det behövs genomgripande förändringar både inom det politiska och inom det akademiska. Men jag ser ännu en tredje central sektor eller domän som behöver engageras. Det är offentligheten, det vill säga journalisterna och inte minst allmänheten, som liksom jag i början av mitt inlägg antydde, också borde lära sig att kräva faktaunderlag för politiska beslut. Självklart är politiska beslut också frågor om värderingar och ideologi, men de borde inte får vara direkt korkade eller kontraproduktiva. Genom att skapa ett samhälle där man frågar efter data, fakta och kunskaper kan man också mota populism.

Det är här öppenheten inom forskning kommer in, vilket också behandlades under seminariet. Det gäller öppen data, det gäller transparens i beslutsfattandet, men också i forskningen. Det gäller att sprida kritiskt tänkande och att på riktigt lära ut det redan i skolan. Det är en djupt rotad men felaktig föreställning att forskning blir "färdig". Ett klart arv från den gutenbergska parentesen, som det inte finns skäl att hålla vid liv. Redan skolbarn måste lära sig hur forskningen och vetenskapen fungerar. Det samma gäller förstås beslutsfattare. Man kan inte lita på lösryckta forskningsresultat, någonsin. Gör man det kan politiker syssla med samma sak som all världens konspirationsteoretiker och plocka russin ur kakan och presentera "policy based evidence". Vi måste öppna upp vetenskapen som den process den är och involvera både allmänhet och beslutsfattare hela processen i stället för att bara servera färdiga resultat. Vi behöver medborgarforskning, bloggar, open access-publicering, mycket, mycket mera vetenskapjournalistik, som också presenterar forskningen som den spännande, mångfasetterade och intressanta process den faktiskt är.

söndag 12 oktober 2014

Beslutsfattande och forskning

Jag råkade lyssna på en podcast om nya forskningsrön som visar att i verkligheten minskar pratande i mobiltelefon risken att köra på bilen framför. Det handlar om att mycket i vårt körande är helt reflexstyrt. Du kanske inte vet vart du kört, om du varit involverad i ett livligt samtal, men risken att du krockat är kanske mindre än om du inte varit det. För medan du pratar och kör, skruvar du inte på bilfläkten, radion, skickar sms eller målar läpparna. Eller vad nu folk i verkligheten gör medan de kör bil. Problemet är att när man stiftat lagen som reglerar mobilanvändning vid körning har man utgått från de teoretiska alternativen 100% fokus på körande vs att tala i telefon och köra. Varför man i Finland stiftat om användning av headset. Jag gav upp efter att nästan ha kört i diket ett par gånger när jag försökte få headset att funka medan jag körde ... Men vad gör vi nu? Ska lagen skrivas om eller borde vi vänta på mera forskning?

Det senaste hotta är nu "evidensbaserat beslutsfattande". Hur kan man se till att forskningen kommer beslutsfattandet till godo så snabbt och bra som möjligt? Att sakkunskap och fakta i vårt mycket komplexa samhälle beaktas när beslut fattas? Viktiga frågor.

Från regeringshåll tycker man om jag förstått saken rätt att man ska ta bort pengar från t ex sektorforskningsinstitutens grundfinansiering och i stället beställa fram sådan forskning man behöver som underlag för sina beslut. Detta har givetvis lett till ett ramaskri från forskningsvärlden. Det är onekligen en katastrof om pengarna tas bort från grundforskning. Att leverera forskning(sresultat) på beslutsfattarnas beställning är nog något som rent principiellt kan vara mycket svårt för forskare.

Forskning ska vara oberoende, initiativen ska komma från forskningsfältet självt, även om de sedan finansieras av staten eller någon annan. Detta har varit något av en helig etisk princip för vetenskapen. Är inte forskningen en skapande verksamhet och ett sökande efter sanning, som liksom sin syster konsten förlorar sin trovärdighet och ohjälpligen också sin kvalitet, om den korrumperas av att externa intressen börjar diktera och blanda sig i innehållet? De tidtabeller beslutsfattarna har innebär dessutom snarast sammanställning av existerande forskning. Grundforskning med hög kvalitet i större skala tas nog knappast fram på några månader fast regeringen skulle vilja det. Vi måste ha en bred och fri grundforskning som bas.

Nyttotänkandet har etsat sig djupt i vårt samhälle. Universiteten ska vara autonoma, men också skaffa "extern finansiering". Målsättningen är innovationer och samhällsnytta, oftast ekonomisk sådan. Och tidsspannet är ofta kort, några få år. Man måste vara nyttig. Också ekonomiskt.

Men ändå tycker jag att också forskarna måste fundera över problemet: vad är det som gör att beslutsfattare i dag inte känner till eller beaktar forskningens resultat? Vad är det som gör att man mot bättre vetande gör malplacerade investeringar och kontraproduktiva nedskärningar? Vad kan forskarna själva göra för saken? Hurdana strukturer, hurdan kommunikation skulle vi behöva? Det behövs lite motförslag nu och vi borde fundera på hur vi kan åtgärda saken. Trots att det kanske inte ger en direkt merit i cv:n ännu i dag. Tyvärr. Men just nu frågas det från politiskt håll om hur det borde gå till. Det finns möjligen ett momentum här. Bra förslag efterlyses.




lördag 11 oktober 2014

Förändringar och stämningar

På torsdagskvällen hade jag den stora äran att tala för de nationella vetenskapsakademiernas delegation om humaniora och digitalisering. Jag hade tid bara femton minuter och före mig hade Adriaan van der Weel hållit en intressant föreläsning om hur digitaliseringen påverkar mediemarknaderna och Sami Kaski från HIIT berättat om öppna datas betydelse i forskning. Förutom att visa att humaniora genomgår en likadan brytning där man från att publicera endast färdiga resultat också (borde) publicera data och metoder, återstod det för mig att lyfta fram språkets och humanioras viktiga roll för att skapa struktur i alltsammans.

Publiken var mycket ... framstående, och diskussionerna vid måltiden efteråt därefter. Trots att man uttryckte en del oro för olika saker i den stora förändringen, var stämningen i huvudsak mycket positiv och förväntansfull, till och med inspirerad. Omvälvningen och den nya öppenheten uppfattas inte som ett hot utan i allmänhet som en fantastisk möjlighet för forskning och vetenskaper. Man kan också ganska lugnt fokusera på de positiva sidorna och försöka minimera eventuella negativa effekter.

Det är främst två saker, som jag ser ger forskningsvärlden (be)redskap att hantera omvälvningen: för det första är man van att arbeta med ett perspektiv på minst tre till fem år, ofta mycket längre, för det andra är det en försvinnande marginell, minimal, närmast mikroskopisk andel av forskarna som för sin inkomst varit beroende av att sälja sina publikationer. Det är förlagen som är beroende av den ekonomin och det gamla publikationssystemet, i mycket högre grad än forskarna. Omstruktureringen ställer visserligen till en del förtret och förvirring, men forskarnas utkomst är inte hotad av den i sig själv.



Värre är det i den sfär jag ägnade fredagen åt, det vill säga massmedia i allmänhet och tidningar i synnerhet. Det var dags för årets Media Information-seminarium, Trovärdighet och strategier i en ny offentlighet. Vi kommer att spinna vidare på temat i ett Nya Argus-nummer senare i höst, men jag måste säga att Aftonbladets Jan Helin med sin konstruktiva och positiva inställning till utveckling och förändring stod i bjärt konstrast till den ilska och bitterhet som präglar den finlandssvenska journalistiska debatten. Inom massmedia är det inte ovanligt att man beskyller politiker, läsare, ägare, chefer, annonsörer, än den ena, än den andra, för att inte vilja betala för journalistik. Branschen krymper ekonomiskt, vilket lett till uppsägningar och mycket konflikter och dålig stämning.

Journalister i massmedia pressas att vara flexibla, innovativa och produktiva in absurdum, samtidigt som de upplever sig vara ouppskattade och deras arbete förringat och nedvärderat till marknadsvara som få vill betala för. Det jag funderar på är hur mycket det handlar om ledarskap och om det ens är möjligt att skapa den positiva och kreativa atmosfär som skulle behövas (som Helin uppenbarligen lyckats få fram?), när man samtidigt krymper. Om det inte finns något utrymme för misstag eller improvisation inne i mediehusen, kommer utvecklingen att flytta utanför dem? Man kan väl inte säga att det inte går, för att det är smått här. Små enheter borde ju ha mycket enklare att vara "agila" som det så fint heter nuförtiden.

Det måste ju handla om ledarskap och kommunikation, också. Om ägare, operativ ledning och personal inte alla upplever att de står på "samma sida", kan det nog vara svårt att få det att gå åt ett bra håll. Vad Helin egentligen gör, är att han skyfflar över hela personalen på läsarnas sida. Att skifta fokus på det sättet är smart, men det kräver ganska mycket gott ledarskap att klara det som chef för en yrkeskår där integritet ofta är det viktigaste värdet att alla. Det är en sak man inte kan kommendera fram. Det kräver empowerment, att de som gör jobbet känner att de är uppskattade, motiverade och har verkligt inflytande. Men det kräver också att man håller blicken på bollen, journalistik och informationsförmedling, och faktiskt ger tid och utrymme för journalister att testa på nya saker (gärna tillsammans med kodare eller andra), kanske det kan lyckas.




söndag 5 oktober 2014

Framtidsplaner

Utbildnings- och kulturministeriet publicerade i fredags sina nya framtidsutsikter. Man har fem olika slutsatser att komma med:


  • Kunskapskedjan i skick – en nystart genom fostran och utbildning handlar om att sy ihop övergångar mellan olika stadier i utbildningen ända från småbarnsfostran ut till arbetslivet. Början prioriteras. Digitaliseringen givetvis nämnd.
  • Högskoleutbildning och forskning konkurrensfördel handlar enligt min tolkning i klartext om att fokusera och skaffa mera extern finansiering för forskningen. Öppenheten nämnd.
  • Kultur ger mervärde till livet, samhället och ekonomin handlar om att på riktigt säkra och förbättra kultursektorns ekonomiska verksamhetsförutsättningar. Digitaliseringen nämnd.
  • Större delaktighet och engagemang bland medborgare säger att i synnerhet ungdomarnas (motions)hobbyer är viktiga. Lite konkret.
  • Strukturer, finansiering och styrning bör förnyas handlar om att det kommer att finnas lite pengar, men man vill ha mera styrning och kontroll. Man måste se över hela sin egen verksamhet.

Gällande utbildningen tycker jag det låter ganska bra, samtidigt som jag lite oroas för att man pushar utbildningsnivån generellt onödigt högt och glömmer bort folkhögskolor, medborgar- och arbetarinstitut och andra lite lägre utbildningar. Det borde faktiskt finnas mera av de mycket omtalade möjligheterna för livslångt lärande och sådant som kanske hjälper också yngre eller sådana som blivit arbetslösa vidare, under lite mer fria former eller med mindre ambitiösa mål än teoretiska högskoleexamina. Jag tror inte någon förlängd läroplikt löser problemet. Verkligen. Nu verkar ansatsen vara närmare samarbete med arbetslivet. Passar säkert en del och är kanske billigt. Åtminstone för företagen ... Men det finns många bra poänger också, om vikten av lärarnas kompetens och så.

Gällande forskning och högskolor är linjedragningen klar: här ska rationaliseras. Små enheter ska bort, i synnerhet yrkeshögskolor(s enheter?) som inte klarat av att bedriva några internationella samarbeten av betydelse. Det duger inte att man jobbar för sig själv, den vetenskapliga nivån blir inte tillräcklig. Yrkeshögskolemodellen ifrågasätts ganska explicit faktiskt. Terminsavgifter förespråkas (har någon hört om någon evidens som skulle stöda detta ideologiskt färgade troll som ständigt sticker upp sitt fula huvud!? Jag har bara hört om misslyckade försök både här och i andra nordiska länder?).

Öppenheten och digitaliseringen är viktiga strategier för forskningen, vilket jag förstås understöder som mycket klokt. Vi behöver satsningar på detta och det är faktiskt ett bra sätt att stöda både forskningens kvalitet och dess samhällsverkan, båda frågor som ministeriet bedömer som centrala.

För kulturens del är digitaliseringen också en viktig fråga och man bedömer att upphovsrättsfrågorna behöver ses över. Understödes, men genomförandet kan nog blir svårt. Minnesorganisationernas material nämns som en viktig resurs vilket är glädjande och visar att man förstår deras betydelse i den pågående samhällsförändringen. Särskilt fint är att man nämner att närbiblioteken är viktiga. Kulturfrågorna känns prioriterade vilket är bra. Lite skeptisk är jag ändå till tanken om att överföra Yle till UKM. I den nuvarande strukturen ses Yle administrativt som en infrastruktur som möjliggör public service (en oberoende fjärde statsmakt), men om man skulle överföra den till UKM, skulle man då inte signalera att det handlar om innehållet och innehållsliga strategier? Min känsla är att vi har en ganska komplicerad situation i dag gällande styrningen av en "oberoende" forskning. Politiskt vill ett "innehållsministerium" kräva resultat och kvalitet utan att blanda sig i substansen. En högst delikat uppgift som nog inte varit helt bra i alla avseenden. Vill vi faktiskt ha samma dilemma gällande public service? Man borde kunna åstadkomma samarbete och synergier utan att koncentrera allt till ett ministerium. Men frågan är intressant och jag hoppas det blir en ordentlig diskussion om saken, som är värd att uppmärksamma innan ett eventuellt genomförande.

Delaktigheten är ett bra och viktigt tema. Jag hoppas det konkretiseras i både verksamhet och pengar. Man skriver en hel del om mångkultur, men man får nog inte  heller glömma "inhemska" element som hotas av marginalisering av olika slag. I alla åldrar.

På det hela taget ser man fram emot knappa tider och vill satsa på barn och kultur. Högskolor och forskning får lov att börja fixa resultat och egen finansiering. Också inom förvaltningen vill man ha större öppenhet. Beslut som tas ska baseras på evidens och fakta (t ex gällande terminsavgifter, min kommentar ...). 

Lite orolig blir jag nog med tanke på forskningen. Det måste finnas "lugn", tryggad grundforskning som är finansierad av staten. Är forskningen för snäv och fokuserad på några toppar är den sårbar och som verksamhetsmiljöer kan de också bli tunneltänkande monoliter, utan kreativa kaffebordsdiskussioner med kolleger från andra områden eller discpliner. Undervisningen vid universiteten måste baseras också på pågående forskning. De måste vara integrerade, långsiktiga verksamheter och kan inte fixas med projektfinansiering i evighet. En hafsig, externt finansierad forskningsmiljö kommer garanterat att sänka både forskningens och utbildningens kvalitet och konkurrenskraft. Och vem vill sen ens betala terminsavgifter?







fredag 3 oktober 2014

Min arbetsplats

Jag har fått väldigt många frågor om mitt nya jobb och hur det är. Jag har redan tidigare bloggat lite förstareflektioner kring själva uppdraget. Men någon kanske är intresserad av själva arbetsplatsen också. Det är nämligen så, att Undervisnings- och kulturministeriet har gett uppdraget att koordinera arbetet för öppenheten inom vetenskaperna till CSC - IT centret för vetenskap. Det är logiskt, eftersom där finns en hel del informationsresurser och mångdisciplinärt kunnande inom forskning (man stöder datadriven forskning (CSE) inom många discipliner, även inom humaniora). Så i praktiken sitter jag i Otnäs, granne med bland andra Microsoft, Rovio och Aalto universitetet.

CSC håller fysiskt i många viktiga infrastrukturer, så som centrala delar av Internet i vårt land, superdatorer, långsiktigt digitalt bevarande och otaliga tjänster för forskare och hela vetenskapssektorn. Som miljö är det kort sagt både hisnande och mycket inspirerande.

En orsak att jag tyckte att CSC som arbetsgivare var ett lockande alternativ för mig var att det är ett företag som faktiskt gör resultat. Och då avser jag inte ekonomiskt resultat, för det gör man inte som allmännyttigt bolag, utan jag menar riktiga, konkreta resultat. Min bedömning var att en organisation som levererar, måste göra något rätt.

I dag har bolaget cirka 260 anställda. Det handlar om experter på otaliga olika områden, men nästan allt har på något sätt att göra med it och med forskning. Många projekt är förstås internationella eller görs i samarbete med kunder. Organisationen är någon form matrisorganisation, som är ganska färsk, vilket för mig gjort det lite svårt att gestalta verksamheten nu i början. Samtidigt har jag fått en känsla av att det faktiskt finns en logisk förklaring till varför man gör resultat.

Det handlar om ett stort förtroende för var och en i organisationen. Det fungerar som en fantastiskt motiverande faktor för annars också sakkunniga och motiverade personer. Trots att det finns en del kontroll och begränsningar främst på grund av stora säkerhetskrav, är själva styrningen och ledarskapet till hundra procent fokuserade på resultat. På alla nivåer. Man respekterar varandras sakkunskap och kompetenser kors och tvärs i organisationen och var och en lägger upp sitt arbete som den vill. Men samtidigt arbetar man ändå ofta i team och nätverk, både internt och externt.

Att byta språkmiljö har varit uppfriskande. Arbetsspråket är formellt engelska, men i praktiken talas alla möjliga språk i huset och förstås mycket finska. Min egen finska har kommit tillbaka snabbt, vilket var en stor lättnad. Det hjälps inte heller att många saker känns mer professionella utanför ankdammen. Den hårdare konkurrensen märks. Just nu, som nyligen "expatrierad" är jag närmast lättad över mindre trånga nätverk och en, som det känns, högre kravnivå. Förstås har jag ju ändå snabbt bongat en del finlandssvenskar i huset redan: en är släkting, en annan gift med en god vän, en tredje kusin till en bekant ...

CSC har vuxit mycket de senaste åren och regelbunden omorganisation verkar faktiskt vara en regel. Så utmaningar finns. Men jag har en känsla av att man lyckats hålla blicken på bollen. Inte så konstigt att det lär vara en av landets mest eftertraktade arbetsgivare. Vilket jag fick veta först nyligen. Men jag blir allt säkrare på att intuitionen ledde mig rätt och är glad och tacksam för tillfället. Även om uppdraget är enormt. Men vi är många om det.



fredag 26 september 2014

Webbvaro

I dag deltog jag i den finlandssvenska organisationskonferensen (jag tror och hoppas att en webbsida dyker upp på Kulturfondens sidor i efterskott?), där jag fått den fina rubriken "Berättelsen om oss". Det var många fina rubriker och idéer under förmiddagen jag deltog i: Rita Paqvalén talade om normkritik, alltså hur man i praktiken kan arbeta med tillgänglighet, delaktighet och inkluderande i sin verksamhet. Nyckelorden är framför allt analys, systematik och attityd. Mikaela Hasan och Sanna Huldén berättade om den fantastiska DUV-teatern och Lisbeth Hemgård talade om RAY:s (fd Penningautomatföreningen), verksamhet och utdelning. Hon gav goda råd och underströk att det är viktigt att man är konkret och koncis både vad gäller metod och målsättningar då man planerar projekt och ansöker om finansiering. Max Valentin från Fabel talade om härliga kreativa och engagerande projekt.

Mitt eget uppdrag var att tala om närvaro och synlighet på webben. Mina poänger var följande:


  • för en modern och engagerande kommunikation räcker inte en webbsida som är en broschyr med basfakta, även om sådant bör finnas synligt för den som googlar sig fram
  • den största synligheten får man i dag via sociala medier, vilket kräver att man producerar och distribuerar relevanta nya material
  • webbkommunikationen borde engagera alla eller största delen av de aktiva människorna i organisationen. Det är mer engagerande om man låter personer träda fram med sina namn och ansikten vid sidan av "officiell information". Det kräver förtroende mellan ledning och personal och gott ledarskap, så att budskapet är personligt men i linje. Man ska inte vara rädd för misstag, utan korrigera öppet. Mikromanagement fungerar inte, spontanitet och öppenhet funkar bäst (detta sade jag kanske inte tillräckligt tydligt, men tillägger det gärna här)
  • Använd webbsidan som ett arkiv, det ger transparens och hjälper mycket i informationshantering och kommunikation både internt och utåt. Dokumentera verksamheten i blogginlägg och ladda upp bilder och video. När nytt material läggs ut sätt genast länkar på sociala medier. Lägg ut så mycket material som möjligt. Det hjälper också en själv när man ska berätta om sin verksamhet t ex då man skriver verksamhetsberättelser och rapporter.
  • Man kan också komplettera med material bakåt i tiden, ju äldre dess bättre! Skanna in gamla bilder, protokoll, verksamhetsberättelser. Om man gör större projekt är det skäl att kontakta t ex Webbhuset eller SLS, så man får tillräckligt mycket metadata (dvs ordning och dokumentation) på sina material. Det är inte svårt, men kräver att vissa basgrejer är på plats.
  • Då man lägger ut material måste man ändå beakta frågor om integritet och upphovsrätt. Använd sunt förnuft så ingen blir ledsen eller kränkt. Var särskilt försiktig med foton av och uppgifter om barn. 
  • Använd gärna maskinläsbara och enkla Creative Commons-licenser för maximal spridning av dina material, men kom ihåg att man inte kan licensera material man inte äger upphovsrätten till. Kolla alltså med berörda upphovsmän att det är ok. Material där upphovsmannen varit död i över 70 år har ingen upphovsrätt.
  • Man behöver inte producera alla material själv! I dag är det också viktigt att bevaka informationsflödet för intressenterna. Dela viktiga länkar och nyheter som andra gjort, gärna med korta kommentarer och sprid dem på t ex Twitter och Facebook. Det kallas kuratering och blir en allt mer värdefull och uppskattad tjänst.
Ungefär det var mitt prat till presentationen nedan, som jag hoppas syns som den ska. Annars finns den hos Prezi. Vilket härmed arkiveras.

onsdag 24 september 2014

Statsministern och Twitter

Det har äntligen i Finland diskuterats en del lite mer ingående om betydelsen av sociala medier inom media-politik-offentlighet-fältet och även kring om och hur dessa material borde bevaras för eftervärlden på något sätt. Som det framkom också i dagens artikel i Hbl, använder vissa beslutsfattare faktiskt sociala medier för att samla information och förankra sina beslut.

Någonstans  anar man en viss indignation bland de tidigare proffsen och grindväktarna. Det kanske mest fantastiska exemplet var journalisternas raseri när en svensk kommundirektör crowdsourcade intervjufrågor han fått för ett antal år sedan. Men det handlar förstås mest om osäkerhet i en helt ny situation. Man förnekar och förringar först, för att sedan bli arg och skandera. Det hänger också ihop med den mycket smärtsamma diskussion som precis nu förs inom finlandssvenska mediekretsar. Eftersom det faktiskt är svårt att få fram "affärsmodeller" med koncept och begrepp ur en värld som helt enkelt gått sönder. Att man verkar vara på det oklara med vad "digital first" på riktigt innebär och kräver gör ju inte saken bättre.

Observera att min diskussion här och nedan inte är en kritik av Hbl-artikeln, som jag tycker var mycket bra. Men frågorna som inställt sig i offentligheten kring statsministerns twittrande är intressanta och inbjuder till reflektion. Vad "får" han twittra om och vad måste gå ut via traditionella medier, pressmeddelanden, presskonferenser osv? Och varför: Twitter når inte alla! (Vilket en reporters editerade diskussion med ministern gör?) Socialmediekommunikation kan och bör jämföras med tal. Skillnaden är att det nu är flera människor som kan tala med statsministern och hör vad han säger. Och även om det i dag gäller en liten del av folket är det helt öppet för vem som helst. Tillgängligare än en tidning du kanske inte har råd att prenumerera på. 

Men det finns då tydligen vissa saker som man måste informera officiellt om, så att det dokumenteras (eftersom man inte lärt sig ladda ner tweets på statsrådets kansli? Man hoppas statsministerns själv kan det). Själv har jag ändå lite svårt att se logiken i resonemanget. Exakt varför är det journalisternas ensamrätt att ställa frågor och få svar av en minister, för det är ju det man säger, egentligen? Och ännu mer förundrad blir jag över att man inte riktigt på allvar inom journalistiken verkar se på webbens medieflöden som viktiga källor och sin uppgift att då vidarebefordra info därifrån till den större publiken: analysera, kontextualisera och förklara det som händer där. Jag tycker BBC har fattat en del av detta. De flesta journalister följer nog med twitter i dag, tror jag. Men hur används materialet egentligen? Kolla det på skoj.

Tanken att det är "fel" av en minister att först informera en större publik utan att journalisternas traditionella kanaler eller där given förvarning gjorts bör nog granskas, liksom de sociala mediernas funktion som källa och en del av världen som aktivt bör bevakas och granskas. Vi kommer på årets Media Information-seminarium att bland annat diskutera just desinformation på nätet. Journalisterna har helt klart en viktig roll här, i att aktivt engagera sig i vad som händer på webben och analysera och förmedla det vidare. Man måste lära sig se förbi kanalerna och se processerna i stället. Det är också en del av den kuratering som borde göras och minsann inte är något mindre viktigt klipp-och-klistra-jobb. Jag rekommenderar varmt det analys som gjorts av Kellie Riordans. Jag vet att det finns en massa smarta journalister som är duktiga på nya medier. Men strukturerna och kulturen genomgår en förändring som är riktigt smärtsam. Mediernas ledning och ägare sitter ändå i en nyckelroll: ser man vart man här på väg och vilka strukturer och funktioner som behövs, eller gör man det inte? Och hur gör man så den finlandssvenska volymen räcker eller behöver den göra det (jmf FST/SVT)? Också det ska behandlas på #m14i.


Om arkivering har jag skrivit bland annat i Historia i en digital värld. Det som är beklämmande är att det ser ut som att man i Svenskfinland just nu hellre avvecklar dessa kompetenser, snarare än att utveckla dem. Det kan stå sig dyrt i framtiden. 

söndag 21 september 2014

Öppen forskning kräver samarbete

Som säkert många vet har jag så sakteliga börjat avveckla mitt arbete på Brages Pressarkiv för att ta i tu med vårt lands digitala forskningsinfrastrukturer. Undervisnings- och kulturministeriet har redan under många år försökt greppa och främja öppenhet och bättre informationsförvaltning inom forskningen i vårt land. Uppdraget är rätt intrikat, eftersom man samtidigt gått från en mer direkt och traditionell styrning (i den mån den alls funnits) till en hårdare och mer resultatfokuserad kontroll och styrning. Det är inte helt enkelt att frammana enhetliga, rationella och gemensamma lösningar i ett läge där man byggt upp hela systemet på konkurrens. Likväl är samordning effektivt och lönsamt för både enskilda aktörer och för samhället i stort.

Det handlar just nu delvis om att identifiera de kritiska punkterna för att få bollen i rullning och goda samarbetsformer i gång. Grundtemat i hela processen är öppenhet. En större öppenhet på alla tänkbara sätt ger bättre kommunikation och informationsflöden och stärker helheten. I bakgrunden finns ändå en ännu viktigare kritisk faktor: en bättre informationsförvaltning inom hela sektorn. Mycket har gjorts, men en hel del återstår att göra.

Det handlar om precis samma saker, egentligen, som jag slagits för under åren på Pressarkivet för tidningarnas del: om man inte har bra koll på sina material, och då menar jag verkligen bra kontroll på objektnivå, så leder det till ineffektivitet och bortkastade eller outnyttjande resurser. Information och innehåll måste hittas i rätt ögonblick och man måste kunna komma åt och återanvända material man lagt ner resurser på att producera. Både då det gäller journalistik och då det gäller forskning handlar det ju förutom om effektivitet och rationalitet minst lika mycket om transparens och trovärdighet. Man måste kunna leda i bevis det man påstår.

Mitt uppdrag inom detta stora projekt är att arbeta med frågorna ur forskarperspektiv, att fundera på hurdana verktyg, processer och tjänster som kunde stöda forskaren på ett sätt som också stöder helheten.  Så att alla viktiga digitala material faktiskt tas till vara på ett sådant sätt att de kan hittas och återanvändas senare (i den mån det t ex juridiskt är möjligt). Också här finns redan en hel del gjort inom olika projekt och det finns mycket sakkunskap på olika håll. Men det finns också att göra vad gäller att koordinera och sammanföra alla bitar, så att det blir en allmänt användbar helhet. Trots att arbetet pågått länge är vi ännu på sätt och vis bara i startgroparna.

Fint är att man i projektet har en ambition att beakta alla delar av "ekosystemet". Det innebär att man vill trygga publikationer, metoder och forskningsdata och hänvisningar mellan dessa. Själv ser jag det som viktigt att underlätta kommunikation och sökbarhet, alltså alla slag av informationshantering och -flöden: mellan forskare, mellan discipliner och ut mot samhället. Då kan vi också skapa mer förutsättningar för nya idéer och ännu mer samhällsnytta.

Detta är ännu ganska preliminära och helt privata reflektioner efter inte väldigt många dagar på mitt nya jobb. Jag har snabbt insett att fältet är enormt, mångfalden och spektret av kompetenser är närmast vansinniga. Hur i all världen ska man kunna åstadkomma en lösning för alla? Forskningen går framåt med vansinnig takt och vi har forskare i världsklass, massor av dem. Och det skulle jag ju också vilja att folk skulle få veta mer om. Jag har redan stött på så mycket intressant och spännande forskning!

Jag har försökt lära mig lite om olika discipliner och arbetsmetoder med tanke just på behov av att lagra och sprida material. Ganska snabbt tog jag farväl av tanken om två kulturer. Vad som gäller den oerhörda variationen av publicerande av forskningsresultat inom olika inte bara discipliner, utan också enskilda små forskningsområden, gäller också metoder och forskningsdata. De olika "kulturerna" är tusentals, misstänker jag, och likheter och skillnader finns på häpnadsväckande ställen. Klart är därför att forskarna själva är de som måste ha kontrollen. Men det behöver verktyg att hantera informationsförvaltning, länkning av data och publikationer, arkivering, publicering och så vidare. Det behövs en vettig infrastruktur och så behövs förstås öppenheten. Och den behövs i hela systemet, också mellan organisationer och i förvaltningen. Just nu blir kraven på den enskilda forskaren som ska besluta om publiceringsformer och planera datahantering lite för stora. Men med klara direktiv och system ska det inte vara så svårt att gå till väga på det mest ändamålsenliga sättet för just den egna forskningen. Med öppenheten som default, förstås.

Av Lola Anglada.
Bilden digitaliserad av Katalanska biblioteket.
http://cataleg.bnc.cat/record=b1329156~S13*cat



onsdag 17 september 2014

Bibliotek i förändring

I dag fick jag delta i ännu ett seminarium och en paneldiskussion. Denna gång var det den första nationella finlandssvenska biblioteksdagen som ordnades i Åbo. Det var intressant och lärorikt. Bland annat fick jag höra vad ett "meröppet" bibliotek är och att det faktiskt finns sådana redan i vårt land. Det är ett bibliotek som fungerar största delen av tiden helt utan personal. Det låter ganska drastiskt, men man har faktiskt goda erfarenheter av det i Åbo. Det är ganska naturligt att bibliotekarier reagerar med fasa: handlar det om att helt dissa deras arbete och sakkunskap och sanera bort dem?

Risken finns förstås, men det behöver inte alls vara så. Det handlar också om att både bibliotekarierna själva och deras kunder definierar bibliotekarier genom deras traditionella funktion som säkrare av tillgång till information. Traditionellt tänker man att bibliotekspersonalen ska sköta böckerna och hjälpa att hitta (färdig) information (som finns i dess böcker).

Faktum är ju att biblioteken som lokaler, samlingarna och bibliotekariens mycket relevanta kompetens och arbete är tre skilda saker. Visst möts dessa i det traditionella biblioteket och dess funktioner som också behövs fortfarande. Men det här är nog en av dessa omvälvningar som blir allt tydligare i den digitala revolutionen. Samlingarna, utrymmet och arbetet är separata saker. Bibliotekarier behövs överallt. I dag behövs de kanske ännu mera där information skapas och där andra för demokratin viktiga processer är i gång, än i slutändan som lagrare och framtagare av denna information. Detta är något som det skulle vara bäst att alla inser, inte minst bibliotekarierna själva. De besitter nyckelkompetenser för vårt samhälle, men det räcker inte att utöva arbetet mellan bokhyllorna eller bakom disken på ett bibliotek.

Inbäddade bibliotekarier var också ett tema som återkom gång på gång under dagen, liksom samarbete och öppenhet. Bibliotekarier kanske ska jobba mindre på bibliotek och lite mera annanstans? Framför allt bör man värna om sitt kunnande i indexering, metadata och informationsförvaltning. Genom att effektivera till exempel katalogiseringsarbetet och inbädda sig i bokbranschen (vilket Virva Nousiainen-Hiiri berättade att man sysslar med, hurra!) kan man kanske frigöra resurser för inbäddat arbete. Men det kräver målmedvetet arbete och marknadsföring av den egna kompetensen att kunna göra det.

En utmaning är kanske att det kan vara svårt att se vilken stor betydelse den egna kompetensen kunde ha om man inte söker sig lite utanför det egna bekvämlighetsområdet och vågar sig på samarbeten av nya och kanske överraskande slag. Så min åsikt är att det som behövs är ännu mer mod och öppenhet, snarare än att man till exempel sätter sig in i sig alla senaste trender och får informationsångest själv. Lär er i stället ännu mera om era kunder!

Keynote var Peter Alsbjer från Örebro som var mycket inspirerande. Han talade om biblioteket som en process där folket fördelar makt. Jag gillade definitionen mycket.  Rekommenderar varmt att ni tar del av hans presentation. Den torde dyka upp på hans SlideShare snart.




lördag 13 september 2014

Delaktighet, närmiljö och kulturarv

Det var en tanke som slog mig under paneldiskussionen om gemenskaper och engagerandet av dem jag bloggade om senast, men som jag inte tog med i det inlägget. Det var apropå hur invånarna i Hertonäs varit aktiva och börjat styra och ställa i bibliotekets utrymmen. Till allas nöje och glädje denna gång. Men frågan inställer sig förstås också var gränserna går och vem som kan anses ha rätt att påverka och utnyttja resurser och för hurdana ändamål? Här kommer förstås tjänstemännens och de sakkunnigas roll, ansvar och värderingar in. Man måste se till att man främjar konstruktiva och positiva saker och skyddar mångfald och viktiga gemensamma värderingar och allas rättigheter.

Det handlar ju om modern hembygdskänsla, som också finns i stadsdelsföreningar, som gör viktigt arbete. Ett faktum är att moderna städer helt enkelt är för stora, för att de flesta människor ska bry sig om att engagera sig och påverka genom den offentliga demokratiska apparaten. Frågan är förstås också om dessa föreningars representativitet, men det ändå en resurs som man åtminstone i Helsingfors ser värdet i och vill värna om. På landsbygden finns det hembygdsföreningar och museer som aktiverar och gör viktigt arbete. Esbo är en rolig hybrid med både en svensk hembygdsförening och moderna invånarföreningar.

Min fundering var att de små närbiblioteken sätt och vis är en viktig del av den lokala urbana "hembygden" i städer där hembygdsfester och föreningshus kanske inte är lika utspridda och närvarande som gemensamma rum. Det är i biblioteket det finns en liten hembygdssamling med lokalhistoria, som inte annars går har hitta och som definierar den egna närmiljön som någon sorts levande kulturarv. Jag undrar vad som händer om man tar bort dem? På vilket sätt kan man då från sakkunnigt och neutralt håll stöda olika invånargrupper, hjälpa dem att förverkliga sina projekt och låta dem komma till tals? I Esbo har biblioteken varit i framkant här.

Ju flera storkommuner vi får, desto viktigare blir det att fundera över de allmänna bibliotekens och bibliotekariernas funktioner som agenter i människornas boendemiljö. Eller hembygd som det hette förr.

torsdag 11 september 2014

Vems kulturarv?

I dag deltog jag i museisektorns årliga temadagar, som i år handlade om gemenskaper och "inbäddat" museiarbete. Det var ett inspirerande seminarium så här långt åtminstone och fortsätter sannolikt i morgon i samma stil. Det var mycket tal om öppenhet och samverkan, om museernas förändrade verksamheter, om att söka samarbete och kontakter utanför den egna väggarna och den egna sektorn.

Inom museisektorn har man varit tidigt ute med att engagera sina besökare och också idka uppsökande verksamhet. Men fältet är mycket brett och brokigt. Staten stöder sammanlagt 123 museer i vårt land. På snart sagt varje ort finns ett museum och nästan hälften av dem är kulturhistoriska museer, 18 % är konstmuseer och drygt 10% är olika nationella specialmuseer. Även konstmuseerna hör hos oss till samma sektor. Så verksamheterna är mycket olika, en del är mer progressiva än andra. På många håll samarbetar man mycket med externa parter. Som till exempel på Werstas där man gjort en insamling och utställning som gjorts tillsammans med allmänheten och aktivister om feminism eller konstmuseet i Uleåborg, där man ordnat utställningar dit vem som helst fått komma för att hänga sitt konstverk i museet. Det handlar om att samarbeta och engagera och vara relevant för ens publik. Inget museum kan vara relevant för alla, men varje museum borde vara relevant för någon eller några grupper. För att kunna bidra måste man var öppen och föra dialog med sina intressegrupper, göra saker tillsammans.

Ett återkommande tema, också i paneldiskussionen där jag hade nöjet att delta som representant för Brages Pressarkiv och arkivvärlden, var frågan om hur mycket man kan och skall styra och vilken de sakkunnigas roll egentligen är. Är det bara att facilitera sådant som folk tycker är viktigt och vill göra eller bör man också påverka och i så fall åt vilket håll?

Jag tror det rådde ganska stor enighet i frågan egentligen. Man kan inte längre vara relevant eller påverka om man bara sitter "hemma" och väntar och folk kommer och tittar på saker man behagat ställa fram för dem att beskåda. Men man har också ett ansvar att se till att alla blir hörda, att verka för tolerans och delaktighet, för mångfald och berikande erfarenheter. Och att använda sin sakkunskap då det gäller att dokumentera, producera nytt och bevara. De nya kulturarvsfolket är aktiva agenter. Det kräver aktivitet, öppenhet och nätverkande.

lördag 6 september 2014

Amor fati

När jag disputerade för snart tio år sedan (!!?) fick jag av mina goda vänner ett smycke med inskriften Amor fati, älska ditt öde. Vännerna menade att det passade mig. Jag förstod inte riktigt då, men det visade sig att de kände mig bättre än jag själv, tror jag. För ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att fabeln om räven och rönnbären (fast druvor var det väl från början) läses på fel sätt.


Räven var klok, tycker jag. I alla fall är det helt klart en av mina strategier, då livet är "orättvist" (det är det alltid) och hårt: att dels uthärda och försöka att aldrig ge upp, dels att försöka se det positiva i motgångar och det som livet överraskar en med. Det är verkligen inte lätt alla gånger och ibland kan det ta lång tid att se på saker positivt. Och vissa saker är ju bara för jävliga. Men det funkar för mig så, att jag tänker på hur saker kunde vara värre, vad som är bra, snarare än att fundera hur saker kunde vara. Och mycket är faktiskt ganska bra. Fast det är tungt och tröttsamt. Det är mest sådant som beror på konstiga värderingar och okunskap som jag har riktigt svårt att fördra.

torsdag 4 september 2014

Lilla jul för öppen länkad data

I Finland firar vi inte bara första advent utan vi kallar det också lilla jul, när december och julförberedelserna tar vid. Det var en lite liknande känsla av att det börjar hända jag hade i går på seminariet Linkity! Kohti yhteentoimivaa metatietoa (ungefär Länka dig! Mot gemensam/samspelt metadata) som ordnades för folk inom museer, arkiv och bibliotek. Vi står äntligen på tröskeln för genombrottet av öppen länkad data i Finland. Saker som jag otåligt väntat på i flera år håller äntligen på att realiseras. Det kommer att innebära fantastiska synergier och större effektivitet och rationalitet i hanteringen av landets informationsresurser, vilket leder till inte bara kännbart bättre tjänster för allmänheten, utan också bättre möjligheter för olika verksamheter att koordinera sig och få bättre kontroll över de egna resurserna. Och en effektivare, mer rationell helhet. I hjärtat av hela projektet finns användningen av gemensamma eller länkade ontologier. Ontologitjänsterna kommer att koordineras och upprätthållas av Finto.fi.


Under förmiddagen sammanställde jag en Storify (nedan), men på eftermiddagen var min ström slut och jag var själv på scenen, så jag hade inte möjlighet att fortsätta bevakningen på detta sätt. Jag rekommenderar faktiskt att intresserade och/eller berörda parter tar del av det material som kommer att publiceras på seminariets webbsida. Presentationerna var mycket intressanta. Det görs mycket spännande saker på olika håll just nu! När julafton infaller är ännu oklart men inom några år kommer vi antagligen att börja se fantastiska resultat. Det jag själv ännu vill dra en lans för är öppenheten: för att all potential ska kunna realiseras behöver vi många modiga beslut för att faktiskt bygga många öppna gränssnitt och släppa informationen fri för att användas av alla tänkbara och ännu opåtänkta instanser som kan producera tjänster och mervärde.



lördag 30 augusti 2014

Om jag inte vore så trött ...

... skulle jag skriva ett blogginlägg där jag demonstrerar olika sökmetoder och kvalitetsskillnaderna i resultaten. Nu kan jag bara hoppas att folk själva testar t ex Presstanda och jämför relevansen i sökresultaten med att googla eller göra sökningar i tidningarnas egna arkiv eller webbsidor. Poängen är snarast att man behöver flera sökmetoder, om man vill ha kvalitet på sina sökresultat. Resultaten är mycket olika med olika metoder. Att behärska sådant kallas informationskompetens och det är en grundläggande färdighet i dagens informationssamhälle.

Nu orkar jag bara hänvisa till tidigare inlägg (detta är trots allt frågor jag jobbat med och skrivit om i åratal) om t ex hashtags och vikten av bra söksystem och en naiv tro på google som någon sorts perfekt och heltäckande index för all information i världen.

Tidningarnas egna intressen och möjligheter gällande bättre grepp om sina material och en smartare, modern informationsförvaltning, som skulle ge chanser att utveckla tjänster på nya sätt och använda tillgångar bättre, har jag också skrivit om. Att Brages Pressarkiv och Presstanda är en existerande infrastruktur och effektiv resurs, som man riskerar förslösa, kan alltså bara beklagas.

En sak som också är viktig att betänka är att man då man använder big data i forskning (vilket man bör anse fulltextsökningar i textmassor vara!) är att frågor om semantik, kvalitativa dimensioner och kontextkännedom är helt centrala. Jag hoppas därför att man faktiskt för en grundlig kritisk diskussion om vilka konsekvenser det har för forskningen (både dess metoder och kvalitet!) om man helt överger kvalitativa metoder till fördel för kvantitativa (skalan är i praktiken alltid glidande, förstås, men förskjutningen är enorm). I synnerhet i ett läge då vi inte riktigt ännu ser hur t ex topic modelling kunde användas för att hjälpa med att förbättra relevans i fulltextsökningarnas resultat.

En grundläggande poäng inom digital humaniora är nämligen att man för att kunna göra tillförlitlig forskning helst ska kunna belägga ett påstående med flera olika metoder. Detta av den enkla orsaken att det ofta kan vara det i praktiken enda fungerande sättet att testa metoder, dvs de algoritmer som ligger i grunden för forskningen (= en del av forskningsmetoden som ofta är ogenomskinlig). Om man väljer bort att jämföra/beakta resultaten fulltext/indexerade material är frågan om man försämrar forskningens trovärdighet med 50 eller 100%. Tillspetsat. I alla fall är detta något man bör vara medveten om, i fall man beslutar att lägga ner indexeringsverksamheten vid Brages Pressarkiv - som är mycket förmånlig och av god kvalitet.

Jag har gjort vad jag kan för saken. Nu är det upp till dem som ska ta eller kan påverka besluten vid SLS, ministeriet, Nationalbiblioteket osv. Jag kan bara hoppas man inser vidden av konsekvenserna för forskning och kulturarv när man fattar besluten. Vad är god framtida forskning och finlandssvenskt digital kulturarv värda för oss?

måndag 11 augusti 2014

Pressarkivets framtid

Jag skrev en kommentar till de olika alternativen om Brages Pressarkivs framtid.

söndag 10 augusti 2014

Hemulen och Filifjonkan på scen

Tove Janssons hundraårsdag har firats på många håll. Bland annat ordnades i dag i Borgå ett fint seminarium kring barnlitteratur, Tove Jansson och barnboksillustration. Det var en upplevelse att se Stella, Linda och Annika tolka både jubilarens och sina egna verk. Hemulens uppsättning av Janssons bilderböcker var en komplicerad och rolig tolkning - jag är övertygad om att hon själv skulle ha älskat den. Att Gnatto Pakpak kunde dramatiseras var mer än jag kunnat tro (finns förresten också som app). Jag vet inte om släktskapsband gör en jävig, men jag tycker det vore verkligen bra om föreställningen kunde dokumenteras. Tyvärr blev mina egna foton helt värdelösa ...
Tvättmaskin ur Öden och döden.

lördag 9 augusti 2014

TEI i Tallinn

På torsdagen och fredagen ordnades en workshop kring bokhistoria och digital humaniora i Tallinn. Vi inledde med en introduktionskurs i xml och TEI-annotering på torsdagen och på fredagen hade föreläsningar och samtal kring ämnet. Vi hade många intressanta diskussioner. Vi pratade också om behovet av institutionellt och informellt samarbete och information. I dag är det svårt för forskare att veta hur man i praktiken ska gå tillväga, om man vill arbeta med dessa verktyg och det kan vara svårt att lokalisera relevanta material, projekt och verktyg. Själv talade jag om olika principiella aspekter på temat historia och digital humaniora.


torsdag 24 juli 2014

Ståndaktighet i förändring

Adeln är inte en samhällsklass utan ett stånd, understryker Alex Snellman i sin doktorsavhandling som han disputerade på februari i år vid Helsingfors universitet. Han har gjort en omfattande undersökning om den finska adelns förändring under perioden 1809-1939. I början av perioden innehade adeln en stark makt som det första ståndet, med en på många sätt privilegierad ställning. Men adeln var ingen enhetlig grupp. Inom ståndet fanns det stora skillnader i både ekonomiska och andra förutsättningar att agera som elit. Snellman har fokuserat på två områden eller sätt att utöva makt och inflytande: yrken/tjänster och innehav av större gods. Både gällande innehavet av höga tjänster och som godsägare tappade adeln under perioden sin mycket starka position nästan helt och hållet. Som exempel följs åtta släkter, bland dem Mannerheim, Ramsay och Järnefelt, mera i detalj.

Som sagt, adeln var ingen enhetlig samhällsgrupp, men Snellman visar hur ståndet som helhet skiftade tyngdpunkten från militärkarriär till ekonomi och andra samhällsområden i takt med att samhället förändrades. Adeln existerade i förhållande till en monark, men då man mot slutet av 1800-talet valde en strikt "konstitutionell" politisk linje ledde den till en oppositionell position, som slutligen upplöstes till ingenting, då kejsaren och landets storfurste helt lämnade scenen i och med revolutionen och att Finland blev en republik. Överlag var det ändå rätt få stora herrgårdar i landet som under långa perioder skulle ha funnits i en och samma adelssläkt och som på så sätt skulle ha fungerat som stabila maktcentra. Officersyrken utbyttes mot yrken som jurister, läkare, direktörer eller lärare. Intressant är också att följa hur kvinnorna stegvis följer med ut i yrkeslivet med liknande förtecken: självständiga arbeten, där man främst tjänade kronan eller samhället i allmänhet med en mer eller mindre patriarkal, ansvarstagande och fostrande roll. Det var endast cirka en tiondel av adeln som var godsherrar och jordbrukare och trenden var i huvudsak sjunkande under hela perioden. Trots att adeln växte i antal från under 3000 personer till långt över 5000, minskade dess andel av landets befolkning från dryga 0,3% till 0,1%.

Snellman har gjort ett verkligen gediget arbete, inte minst med tanke på att han gett ut boken på eget förlag. Verket är rikt illustrerat och omsorgsfullt utfört. Det jag lite sörjer över är, att trots att författaren noggrant utreder Bourdieus kapital och andra begrepp med insiktsfulla utvidgningar och relevanta kommentarer, att han inte använder dem för att stöda läsningen och gestaltandet av utvecklingen i själva avhandlingen. Det är möjligt att han inte velat belasta texten med "teoretiska begrepp", för han uppmanar också läsare som inte är vetenskapligt intresserade att skippa hela det inledande teoriavsnittet. Jag tänker ändå att det kanske kan vara att lite undervärdera läsaren. Jag skulle åtminstone ha funnit det mycket intressant och även klargörande i fall diskussionen om de olika kapitaltyperna och förskjutningarna och utbytena mellan dem utpekats och förklarats hela vägen, som en tydlig och ständigt närvarande metaberättelse. Nu blir poängen med Bourdieus teori närmast att belägga det faktum att det för adelns fanns flera relevanta typer av kapital, av vilka den formella statusen som adelskap och andra nådevedemälen innebar var mycket relevant och möjlig att omsätta i andra typer av kapital.

I ljuset av det är också adelns politiska reträtt betydande och intressant, vilket Snellman påvisar, också om den till stora delar var framtvingad av omständigheterna. Att hela processen skedde i ett korsdrag av språkstrider och en ökande konflikt med den ryska makten bidrog enligt Snellman möjligen till marginaliseringen. Att försöka försvara sina positioner genom ett minoritetsspråkparti kunde knappast i längden annat är bidra till förlusten av politisk makt. I den mån man ens ansåg att den skulle försvaras. Det intressanta är nämligen enligt min åsikt just den eventuella fortlevnad av andra kapitalformer än det politiska kapitalet, som kanske i vissa fall kunde stöda en fortsatt existens som en del av en allt bredare flora av olika typers eliter. Demokrati och adelskap fungerar helt enkelt dåligt ihop av många orsaker.

Den här undersökningens värde ligger mycket i det långa perspektivet. Sociala förändringar är mycket långsamma, fast det omgivande samhället ibland (alltid?) förändras snabbt. Utvecklingen syns tydligt först då man, som Snellman gör, granskar flera generationer.  En av adelns styrkor var nog just deras förmåga att många gånger se förbi politiskt och till och med ekonomiskt kapital, att inse betydelsen av kulturella frågor och frågor som betydelsen av till exempel bildning och utbildning. Med en bred palett av olika typer av kapital fanns det möjligheter att byta strategier när man var tvungen att resignera i politiska maktfrågor. I stället kunde släkter och individer satsa på andra områden.

Det var något jag tänkte då jag läste Tuomas Saloniemis blogginlägg om förändringsmotståndet som finns mot de nya typer av företag och ekonomier som växer fram. Vidsynhet är ofta en styrka.