Appar som nappar och såna som inte gör det

Det här inlägget skulle egentligen handla om årets Apps4Finland, som avslutades på tisdagen med sedvanliga trevliga och nyttiga ritualer i Helsingfors. Årets pristagare var fina igen. Stormwind-simulatorn helt otrolig. Men vad jag egentligen efteråt funderade mest på var de riktningar utvecklingen tar, hur oväntade de kan vara, vad som blir allmänt använda applikationer och tekniker och vad som inte blir det. Hur fel förväntningarna kan slå ibland.

Att jag tänkte på detta har att göra med att jag nyligen sent omsider läste ut Castells Internetgalaxen. Den är skriven kring sekelskiftet då internets och webbens explosionsartade tillväxt redan tydligt kommit igång. Därför gör Castells korrekta iakttagelser på många punkter. Han identifierar nya mönster i kommunikation och maktstrukturer, trots att Google i det skedet var ett bland många små företag och Facebook inte ens var en glimt i ögat på Zuckerberg. Ändå tycker jag han underskattar webbens ekonomiska betydelse och hur internet påverkat ekonomiska strukturer. Vad som intresserar mig personligen mycket är de strukturer som uppstått mellan staten, företagen, medborgarna och öppenhetsrörelserna. Dessa nätverk är mycket komplexa, mycket mer komplexa än man först kunde tro.

Överlag tycker jag att begreppet NGO och dessa organisationers mandat och makt är intressant. Öppenhetensrörelsen har delvis organiserat sig allt mera, eftersom det är svårt att bedriva mer omfattande verksamhet utan någon som helst administration eller pengar, och delvis tvingats positionera sig i förhållande till marknader och företag vid genomförandet av olika projekt och uppdrag. Det har berott bland annat på praktisk skäl, men också på att sysselsättande effekter och ekonomisk tillväxt har varit explicita argument för att bedriva öppenhetspolitik. Samtidigt har detta skapat en del mer eller mindre uttalat missnöje inom rörelserna. Den ekonomiska "kontamineringen" av de idealistiska värderingar som driver många aktivister och att hantera privata ekonomiska intressen är en verklig utmaning, som de olika organisationerna och aktivisterna lyckats klara av i varierande grad. Det handlar i mångt och mycket om förtroende. En person eller organisation som blir för "marknadsorienterad" riskerar snabbt förlora i förtroende, som är det absolut viktigaste kapitalet då man drar nytta av frivilliga insatser.

Nätverk och makt är viktiga frågor och dem sätter Castells fokus på. Nätet som panoptikon och offentlighet är intressanta teman. Generellt känns det ändå som att allt som är skrivet före 2008 om nätet är föråldrat. Det är först nu som webbens potential som offentlig sfär börjar realiseras. Därför kan också Habermas teorier vara av stor vikt, trots att han själv avfärdat möjligheten av en ny genuin offentlighet. Men det är svårt att se vart vi är på väg och hur kommunikationssfärerna och makten i dem kommer att se ut. Det beror mycket på att vi helt enkelt inte själva nu realistiskt kan bedöma vilka tekniker som kommer att bli dominerade och ännu mer: hurdana funktioner de kommer att fylla.  <åsnebrygga> Som till exempel bluetooth-tekniken, som av Castells bedöms som extremt betydelsefull i framtiden.</åsnebrygga>

För ett antal år sedan, när bluetooth var nytt, var man övertygad om att visitkorten hade levt ut sin tid. Det var ju helt enkelt mycket enklare med elektroniska visitkort som man enkelt kunde suga in i kontaktlistor i telefonen. Vad man helt missade var ju hur mycket det lilla kortet säger utöver kontaktuppgifterna. Det är inte litet. För att inte tala om själva ritualen att utbyta korten, som är en liten gåvoritual av rang. Och glädjen att hitta ett kort senare, att kunna återvända till det. Det är rätt annorlunda att bläddra bland visitkort än att skrolla kontaktlistan upp och ner ...

Det var detta vi förde ett intressant samtal om på Apps4Finland-festen. Om att bluetooth har ett annorlunda, begränsat användningsområde i dag. Tyvärr minns jag inte motpartens namn, han hade inga kort på sig. Men han fick mitt. Jag lyckades, tror jag, låta bli att  dela ut andras kort, något jag ofta nästan brukar göra av misstag. Kortlekar är viktiga lekar.