söndag 15 juli 2018

FOMO

I dagens Hesari intervjuar Saska Saarikoski Bengt Holmström (endast för prenumeranter). Som en röd tråd genom texten löper de kopernikanska vändningarna. Holmström framhåller en tes om en återkommande utmaning forskare står inför: att saker ibland inte är som de ser ut, utan precis tvärtom. Som detta med solen och jorden. Jag tycker också han har en bra poäng i sambandet mellan att kunna avgränsa och strukturera tänkandet. Hur detta i sig  trendiga tänkande förhåller sig till reduktionism, är något man kunde fundera mera över. Att det är adekvat och därför ett modernt sätt att komma framåt i ytterst stora och komplexa frågor är väl mer eller mindre klart. Man måste allt oftare bryta ner problem, uppgifter och utmaningar i mindre delar och ta sig an en sak åt gången. Inom it-sektorn gör man det både gällande tidtabeller (strikt time boxing) och uppgifter. Konsten är ju sedan att se till att det hela ändå fungerar flexibelt.

En rolig kopernikansk vändning stötte jag nyss på i Barend Mons nya bok om hantering av forskningsdata. Han menar att vi för att åstadkomma hållbar vetenskaplig forskning helt kallt borde tänka om det vetenskapliga publicerandet: Inte publicera en artikel med tillhörande data, utan publicera data med tillhörande forskning. Tanken är värd att begrunda, tycker jag. Om data är bra, är de egentligen mer bestående än slutsatserna.



I Mejlans har det funnits två bronsåldersgravar.
Av den ena finns resterna kvar vid Hummelviken.

När jag igår cyklade runt Bredviken kom jag att tänka på en annan kopernikansk vändning som vi borde göra. Turen var nämligen full av upptäckter av gamla och nya saker. Från resterna av det gamla gravröset vid Mejlans Hilton till säkerhetspådraget vid Fiskartorpet. Många lever klistrade vid sociala medier i en skräck för att missa något (FOMO, fear of missing out). När sanningen ju är den, att det just då man missar saker. Vändom oss.



Munksnäs.


Upptäckte också precis Eva Wichman. Många tänkvärda tankar. Denna får mig att tänka på Filifjonkan, men också många andra.

För vissa människor är det viktigt, ja nödvändigt - ha en avgrund inom synhåll att titta ned i, för att övertyga sig själva om att de har lust att leva.
För andra är avgrunden nödvändig för att påminna dem om att de skall upphöra nångång. De är mycket få.

Ur Bitar av livet, belysta

 




måndag 9 juli 2018

Miljögröna

I dagens Hesari fann en politisk kommentator det svårt att förklara varför det svenska Miljöpartiet har så mycket mindre understöd än de finska gröna. Själv har jag alltid tänkt, rätt eller fel, att det inte alls är svårt. Jag uppfattar att både den politiska kulturen och själva partifältet är förvånansvärt olika i de två länderna av historiska orsaker och detta förklarar galant skillnaden i understöd.

1. Jag tror att De gröna länge haft ett bredare politiskt stöd, inte gällande kvantitet, men kvalitet. Det har från början funnits mycket starka profiler med som drivande krafter, personer som helt klart inte varit vänster (taistoiter). Det har varit människorättsaktivister, naturskyddaktivister, fredsaktivister m. m. och ofta har de haft en akademisk och samhällsfilosofisk profil. I Sverige har Miljöpartiet enligt min uppfattning med tiden hamnat mycket längre vänsterut.

2. I Finland har man en stark tilltro till både rationalism och auktoritet vad gäller forskning/fakta och det akademiska. Även etiska frågor diskuteras hellre i fakta- och rationalitetskontext, än som en ren värdediskussion. Att börja prata om hur saker känns är förkastligt och diskvalificerar en direkt som seriös samarbetspart om det gäller samhällsfrågor. Det är därför mycket, mycket svårare att flumma. De finska gröna har tvärtom profilerat sig som ett parti som diskuterar utgående från forskning och fakta, en sak i taget, utan någon annan agenda än människovärde, värdeliberalism och miljöskydd. Man kan i regel utan hysteri diskutera frågor som GMO eller energipolitik både inom de gröna och utåt, med andra aktörer.

3. De gröna i Finland beslöt i slutet av 1980-talet att bilda ett politiskt parti som inte är en ensaksrörelse. Mot mångas förväntningar har det lyckats mycket bra. Det har skett tack vare ett antal mycket kompetenta personer, en bred klick väldigt duktiga politiker, och just genom att man helt kallt diskuterar varje fråga utan på förhand "programmerade" åsikter. Den hyperkritiska och analytiska partikulturen gör att varje ställningstagande måste basera sig på sakkunskap.

4. I Finland gör den extremt rationalistiska politiska diskursen det svårt för andra partier att lyfta upp miljöfrågor på samma sätt som t ex de svenska sossarna har kunnat göra. Det finns enstaka miljöaktiva i andra partier och lösrykta, pliktskyldiga skrivningar på alla håll, men ofta händer det att ekonomin går först när det kommer till kritan. Utom för De gröna. Dogmatiska miljöförespråkare väljare har därför egentligen bara ett val i Finland. Här är det bara populister (Sannfinnarna och moderpartiet Blå framtid) som spelar med irrationella känslor. Inte ens Vänsterförbundets lyskraftiga Li Andersson vädjar till känslor om rättvisa eller spär på om arbetarklassens elände utan hon argumenterar benhårt med att ständigt slå kalla fakta i bordet.

Urbaniseringen har gått långsammare i Finland än i Sverige och så har vi inte vant oss att dra långtgående slutsatser om block då det gäller koalitionsregeringar. Partifältet är jämnare utspritt och enformigt, eftersom vi haft ett så stort centerparti. De gröna har på många sätt lätt att samarbeta med vänstern, men samtidigt tror jag de egentligen uppfattar socialdemokraterna som konformistiska och förtryckande för individernas frihet och demokratiska rättigheter. De gröna har inte heller i princip något emot att samarbeta med högerpartier, eftersom liberala värderingar passar dem båda. Jag ser att det finska gröna partiet fyller en annan nisch (som faktiskt finns och är rätt stor) än det svenska Miljöpartiet som jag tror har svårare att profilera sig i det svenska partifältet och den flummigare debatten. Finska politiker är generellt högt utbildade och vana att analysera fakta. 

söndag 1 juli 2018

Regression mot medelvärdet

En av tankarna som stannade hos mig efter läsningen av Kahnemann var en idé jag fick om att vi levt de senaste decennierna i en socialt och ekonomiskt ovanligt god tid, med en positiv samhällsutveckling. Den era av tillit till samhällsinstitutioner, demokrati, forskning och utbildning, rationalitet och människovärde för alla, har varit lite för snabb och bra för att vara "sann". Att det kommer bakslag borde egentligen inte förvåna. Demokratin kommer att producera också maktfullkomliga egoistiska och skurkaktiga folkvalda ledare. Deprimerande är närmast hur snabbt och på hur många håll det sker just nu.

Inför "toppmötet" i Helsingfors funderar jag på vad de två i längre historiskt perspektiv närmast normalbegåvade regenterna kan tänkas diskutera. Trump nöjer sig troligen med mediokra löften om israelisk säkerhet varvid Putin får fria händer i Mellanöstern. Vad den ryska ekonomin i slutändan tål är väl den största begränsande faktorn där. De rysk-turkiska relationerna blir, vid sidan av Iranfrågan, avgörande. Tyvärr lutar det antagligen snarare mot mera oro än fred och harmoni de närmaste decennierna. En gemensam ovän har ju presidenterna dessutom i Europa, så man kan kanske räkna med värre handelskonflikter för vår del. Visserligen kan det ta en stund för Trump att förverkliga Putins planer, vilket jag räknar med att han fortsätter att göra (utan att inse det förstås). Trump kommer som vanligt att tro att han gjort nån stor deal med Putin, men den dealen gäller på sin höjd hans egna affärer. En liten strimma av hopp är att vår egen president kanske lyckas få in ens en liten miljöpolitisk agenda.

Hur kan det ha blivit så här? Efter alla decennier av utbildning och yttrandefrihet? Medan kritiken mot Facebook bara växer (Lanier, Vaidhyanathan) ser jag att det är en grov förenkling att skylla på digitalisering eller sociala medier. Det handlar nog om att världen inte är så enkel att utvecklingen går att styra rationellt och enkelt i en viss riktning. Samtidigt ger vetenskapen oss hela tiden nya verktyg att lösa problem. Också samhällsutvecklingen kan man försöka påverka i en positiv riktning med kunskap. Diskussionen är därför viktig.