Imitationens ädla konst

Hittade via kollegan Ilkka Levä fram till ett intressant blogginlägg av Juhani Risku om Marimekkodesign som anklagats för plagiat. Risku sågar de facto hela utbildningen. Han ser stora problem i designkulturen vid Aalto.

Levä påpekar att Helsingin Sanomat inte heller uppger sin källa då de skriver om saken. Vilket är minst sagt ironiskt, eftersom det i den konstnärliga diskursen inte normalt krävs att man explicit uppger sina källor för ett konstnärligt verk, men det verkligen inom journalistik och vetenskap anses höra till god ton, ja rentav vara nödvändigt för trovärdigheten.

Denna skillnad är intressant. För en historiker är det uppenbart att ingenting föds ur intet. Imitationen var en ädel konst fram till romantikens genikult. Också i dag är det många som gärna delar med sig av sina alster och ser det som en ära att bli lånade och citerade, så länge inte någon annan gör storkovan på ens arbete utan att ge erkännande. I den digitala världen blir kopierandet och "remixandet" så konkret, att allt fler ser och förstår att vi behöver det gamla för att skapa nytt. I det eviga tjatandet om kreativitet och innovation verkar man ibland glömma detta. Historia är viktigt. Arkiv är viktiga. Minnesorganisationer är viktiga. Vi behöver mer bra stuff att ta av om vi ska kunna skapa mera nytt som är bra. (Jag har också bloggat om imiterandet tidigare.)

Som Peter Buchert skrev i dagens Hbl i sin utmärkta kommentar (hoppas länken fungerar) till artikeln om klimatfrågan, handlar det om så mycket mera än "vetenskapliga fakta" här i världen. Om man förbiser människan och kulturen kommer man inte långt. Inte ens med mycket pengar och kalla fakta. Liksom man väl äntligen börjat luckra upp den skarpa linjen mellan kropp och själ i dagens biologiska och medicinska forskning, eftersom den leder till felställda frågor som är omöjliga att besvara, har man väl också inom ämnen som de ekonomiska vetenskaperna börjat ifrågasätta den überrationella, giriga och själviska konsumenten som aktör i systemet. Det finns kultur, det finns historia och det finns mänskliga, omätbara kvalitativa fenomen som inte kan förbises. Och de är lika avgörande. Utan humaniora intet.

Vilken skillnaden är mellan plagiat och imitation är sedan vetenskap i sig. Då kan man till exempel läsa Sanna Nyqvists forskning och fundera vidare på den saken ...

Ren film

Vi har en rätt rolig filmklubb med några vänner. Vi samlas ungefär en gång i månaden och alla får turvis välja film. Till konceptet hör att filmvalet alltid är en överraskning för de andra. Det är faktiskt roligt. Vi har ännu aldrig sett en dålig film, trots att folk ibland också kommit med filmer de inte sett, utan bara alltid tänkt att de vill se. Det är givande att se filmerna tillsammans och diskutera dem under **pausen/fylla på tallriken och vinglaset-pausen och efteråt. I och med att vi hållit på ett antal år börjar vi också ha en gemensam referensram.

Senast fick vi en riktig fullträff. Janne hade hämtat en film som ingen av oss andra hade sett, men som var en sällsam upplevelse. Det var Dziga Vertovs Mannen med filmkameran från 1929. En klassiker, tydligen, filmad i Odessa några år efter Eisensteins Potemkin. Eisenstein lär inte ha gillat Vertovs film. Montaget var inte i hans smak. Och montage finns det sannerligen i filmen.

Vertovs målsättning var att göra ren film, att undersöka filmen som en självständig konstart. Sin tids dogma. Alla element av litteratur och teater skulle bort. I början av stumfilmen uppges att det är en film som är:

ETT EXPERIMENT I ÖVERFÖRING AV LEVANDE BILDER
av visuella fenomen
UTAN TEXTPLANSCHER
(en film utan textplanscher)
UTAN HJÄLP AV MANUSKRIPT
(en film utan manuskript)
UTAN HJÄLP AV TEATER
(en film utan skådespelare, kulisser, etc.)

Resultatet är en fantastisk ström av visuella associationer, en dokumentär av livet i en Sovjetstad före trettiotalets dramatiska utveckling, en film som handlar att göra om en film, vilket ger det hela flera intressanta betydelsenivåer. Tankarna går från Chaplins Moderna tider till Riefenstahl och Freud och allt däremellan.

Vertov var på grund av sin progressivitet i motvind. Han har av eftervärlden tolkats som regimtrogen kommunist. Ändå ingår i filmen en enligt mig mycket mångtydig kort sekvens, som delvis bär på ett tydligt politiskt budskap till tyskarna att ansluta sig till kommunisterna, men också en intressant bild av Lenin. Jag tror jag behöver se den på nytt, helt enkelt.

Kulturjournalistik

Råkade lyssna till Kulturtimmen i Radio Vega här om dagen. Det utlovades en stor dos "populärkultur". Inget fel med det. Men lite nedslående var det att inslagen till största delen bestod av intervjuer med random Britney Spears- och Harry Potter-fans i reportagestil. Eller journalister som intervjuade andra journalister.
Det är absolut inget fel på att ta upp fenomen inom populärkultur. Men fortfarande tycker jag att kulturjournalistik borde tillföra något, ge mervärde för den som tar del av fenomenen, förklara, ge kontext, analys och bakgrund. Som sådant är jag faktiskt inte benägen att räkna åsikter och reflektioner som jag kan inhämta av någon bekant som är lite intresserad av ämnet. När jag tar del av inslag gjorda av kulturjournalistproffs vill jag gärna få aha-upplevelser och intellektuell vägkost. Därför borde ansatsen vara kritisk och analytisk. Varför använder man sig inte av akademisk expertis som vi har i vårt land i stället för all världens tyckare?
Jag hoppas att Kultur och kommunikation-magisterprogrammet skall få vara bestående och kunna bidra med ökad kompetens. Kompetens att anlita kompetenta experter.