Det var en gång en litet land med lång mörk vinter och många vackra landskap. I det lilla landet bodde ett folk, juntarna, som var mycket fascinerade av verktyg. De ville gärna framstå som seriösa och allvarsamma, varför det passade bra in att fokusera på externa saker i stället för på fjantiga saker som känslor eller djupa tankar. I synnerhet djupa tankar skulle man undvika så långt som möjligt. Om de hotade göra sig för påträngande kunde man alltid ta till olkamaholen, en dryck som effektivt försänkte alla juntar i dyster tystnad.
Bland juntarna var det viktigt att man var rättvis och inte försökte tro sig vara förmer än andra. Alla skulle ha det likadant och att försöka tänka djupa tankar var inte bra. Det var förstås ett litet problem för ledarjuntarna, att man samtidigt ville ha så fina verktyg och invecklade saker, men helst skulle ju ingen ta fram dem genom för mycket djupt tänkande. Att mäta just saker var lätt och man kunde visa upp dem för klontarna och andra utlänningar som kom på besök. Att mäta saker var det bästa ledarjuntarna visste, för det gav dem en känsla av makt och kontroll. Alla småjuntar fogade sig snällt och började tävla om att visa fina mätbara verktyg, för då trodde de att de skulle få beröm och kanske ändå få märkas lite grand. Men så enkelt ville förstås inte ledarjuntarna göra det för småjuntarna. Därför ändrade man sina mätsystem och hittade på nya sätt att mäta, så att man ändå kunde bestämma precis som man ville. Man hittade på flera och flera mätsystem, så att många juntar inte hann göra så mycket annat än mäta och rapportera om sina mätningar.
Samtidigt blev Juntlandia, som faktiskt varit ganska framstående med vissa verktyg, efter alla andra sina grannländer, deras verktyg blev gammalmodiga och de blev trötta och sjuka av allt mätande. Men det brydde sig inte ledarjuntarna om, för de hade så många fina mätresultat att jämföra. Om mätresultaten var för dåliga hade ledarjuntarna alltid ett svar: omorganisera arbetet! Men innan man kunde göra det måste man förstås några extra gånger mäta olika saker lite hur det råkade, rita upp ganska många olika tabeller och diagram, med många, många lådor som man kunde flytta lite hit och dit. Mycket viktigt var också att beskriva och berätta hur allting gått till, just då gick till och hur det skulle gå till i framtiden. Ledarjuntarna var mycket nöjda, men småjuntarna blev lite trötta på detta, för de hann aldrig prova på alla de processer de ritat upp för sina mätningsfunktioner, innan de måste rita upp nästa organisationsförändring. De hann aldrig göra de fina verktygen de egentligen ville göra.
Småjuntarna började därför alltmera strunta i sitt arbete, för hur mycket de än mätte blev det aldrig rätt och de fick aldrig de utlovade belöningarna. Ledarjuntarna tyckte att det hela var så tungt och jobbigt, så de behövde lite extra bonusar. Småjuntarna måste ju ändå förstå hur tungt och besvärligt det var att ägna sig åt att hålla reda på alla mätresultaten och -systemen och hela tiden hitta på nya. De allra finaste verktygen var därför de som användes till att mäta och spara alla mätresultat. Man kunde också göra många fina räkneoperationer med dem, fast ingen riktigt visste vad de betydde. Sådana system var de finaste ledarjuntarna visste. De tänkte att ju flera fina mätsystemverktyg de hade, desto bättre var det. Inte minst därför att ingen mera kunde bevisa att mätresultaten i systemen hade någonting med något alls att göra, eftersom de sällan hade det. Då kunde de fatta precis hurdana beslut de ville. Det berodde på att småjuntarna redan för länge sedan insett att mätandet inte hade någon funktion varken som redskap för dem själva att kunna påverka sitt eget arbete eller för att helheten skulle bli bättre.
Men ledarjuntarna råkade ut för en mycket stor tragedi. Men den hade inte att göra med de många systemen eller de påhittade mätresultaten, utan med att de fina mätsystemsredskapen gjorde omorganiserandet svårare. Det tog förstås ganska länge innan de insåg det, och de flesta insåg det aldrig. Till slut hade man omorganiserat alla verksamheter så många gånger, utan att lyckas anpassa de fina mätsystemredskapen, att alla småjuntar för säkerhets skull måste mata in alla mätresultat i alla system. Då hann ingen mera göra något annat alls och alla svalt ihjäl. Snipp snapp snut, så var sagan slut.
