lördag 28 februari 2015

Akademisk kultur och kritik

Jag har faktiskt ett underbart roligt jobb. Jag har förmånen att få träffa så spännande och intressanta människor, människor som är nydanande och nytänkande, initiativrika och som gör saker på sitt eget kreativa sätt. Människor som brinner för vetenskapen, sanningen, en bättre värld. Att lyssna till dem och förstå hur de fungerar och resonerar är en del av mitt jobb. I mitt nuvarande uppdrag ligger fokus just på forskning och vetenskap, och det gör att jag igen kan studera en ny dimension av de enorma effekter digitaliseringen medför i vårt samhälle och vår kultur. Som historiker fäster jag mig vid hur hela verksamhetskulturer smulas sönder och nya mönster och beteenden håller på att framträda. De kommer sannolikt att bli mycket utspridda med nya generationer av forskare eftersom de är så mycket mer effektiva.

Raphael School of Athens
Rafael [Public domain], via Wikimedia Commons
Gamla världen
Vetenskapen och forskningen har flyttat in i universiteten. En tid hade universiteten en funktion i samhället som gav akademikerna både självskriven auktoritet och existensberättigande. Den vetenskapliga kommunikationen skedde inom universiteten, delvis med öppna föreläsningar och resultaten publicerades i tryck. Forskarna lärde sig arbeta mot "resultat" i form av böcker och artiklar. Det tryckta mediet krävde hård förhandsgranskning och att bli publicerad blev en merit.

När man mot slutet på 1900-talet allt mer började driva forskningen mot projektfinansiering, drevs denna typ av resultatmätning och periodisering av vetenskapen och forskningen till absurditet. Samtidigt lyckades vetenskapliga förläggare motverka den förmånliga spridningen av vetenskaplig kunskap som webb och internet gav möjlighet till, eftersom forskningens finansieringsmodeller allt mer vilade på utvärdering av merit enligt publicerade "resultat".  Kort sagt har forskningsfinansiärerna delegerat en stor del av utvärderingsproceduren på förlagen. Konkurrens och utvärdering sker enligt projekt, artiklar mfl mekanismer som spjälker upp den vetenskapliga processen i olika block och förlopp. Utvärderingssystemet och finansieringslogiken präglas till stora delar av de s.k. hårda vetenskapernas logik, dock med den bristen att det i verkligheten kan vara svårt att granska den verkliga meriten för enskilda forskares del, eftersom "resultaten" ofta föds ur stora projekt med många forskare och publiceras i flera forskares namn just inom dessa vetenskaper.

Den vetenskapliga kritiken och debatten förs i den gamla världen i praktiken inom kollegiet, på seminarier, vid disputationer och i tryck i vetenskapliga tidskrifter. Framsteg kräver att gamla teorier och resultat ifrågasätts, prövas och ibland kullkastas.

Till den akademiska kulturen och utbildningen hör färdigheten att kunna ge och ta kritik, att kunna argumentera och revidera, alltid med målsättningen att främja sanningen och vetenskapen. Att kunna ha fel och revidera sin syn om man står överbevisad är en grundläggande färdighet hos en akademiker. Men denna kritiska diskussion förs i den gamla världen relativt sett internt i vetenskapliga artiklar, slutna seminarier eller under formella disputationer. En professor kan medge ett fel eller göra en revision inför sina kolleger utan förlora i prestige gentemot det övriga samhället. Idéer, teorier och argument testas och finslipas i relativt slutna rum, i diskussioner och debatter kring olika typer av utkast. Akademikern är trygg i att alla inom systemet vet hur vetenskapen fungerar.


Nya världen
Det som jag ser uppstå i den post-gutenbergska tiden är något helt annorlunda och det finns redan här. Det finns forskare som utnyttjar internet och webb till fullo, kretsar där man arbetar mer som inom de kodarsamfund som byggt upp Linux och andra episka mjukvaror. Ett av de som jag ser det allra viktigaste och mest revolutionerande dragen är just att den spjälkning av forskningsprocessen som de gamla strukturerna åstadkommit försvinner. Konkurrensen blir inte för dessa forskare endast en fråga om att konkurrera om forskningsfinansiering genom största möjliga antal publicerade "resultat", även om få har råd att helt frånse denna black om foten. I stället fungerar socialt kapital och kollegialt tryck som motivation och incentiv, lite på samma sätt som för wikipedia-författare.

I dag använder allt fler forskare Github, som från början
varit en plattform för att arbeta med öppen kod.
En forskare vill ogärna ge ifrån sig något som inte är bra. Det är tack vare detta till exempel den helt öppna publikationskanalen ArXiv fungerar. Det fungerar så bra att man inom en del områden i praktiken slutat med förhandsgranskning. I det digitala kan den kollegiala granskningen alldeles lika väl i princip ske efter publiceringen eftersom själva publiceringen och distributionen inte kräver några investeringar.

Varför och hur?
Varför det nya sättet att göra vetenskap är effektivare? Enligt den gamla modellen ville forskningsfinansiärerna åstadkomma kvalitet genom att få forskningsprojekt att konkurrera, vilket gjorde dem till silon. I det nya sättet att arbeta kan man söka lösningar på enskilda delproblem och detaljer mycket mer flexibelt och alla kan bidra med ny kunskap kontinuerligt. Man kan i teorin varje gång få hjälp av den mest lämpliga forskaren och eftersom detta kan ske helt öppet, t ex i en blogg eller på github, kan alla också granska och ge erkännande kollegialt. Forskningsprocessen blir en öppen och enhetlig process, där man kan sätta delmål osv. enligt vad som är mest adekvat, inte enligt vad som blir en publicerbar helhet enligt någon tidskrift.

Bara finansierings- och meriteringsmekanismerna kommer i kapp med dessa nya effektiva arbetssätt, kommer genombrottet att vara ett faktum. Vetenskapen kommer att ändra karaktär och framstå som en gemensam process för att skapa ny kunskap. Säkert kommer det alltid att finnas också andra typer av vetenskap och forskning, men liksom mjukvarubolagen i dag allt oftare fått ge efter för den öppna kodens överlägsenhet, kommer sannolikt samma utveckling att ske inom det akademiska.

Förutom de rent strukturella hindren finns förstås också kulturella och mentala hinder vid övergången till det nya "paradigmet". Forskare som är ovana vid sociala medier och webb och den öppna kultur som finns där kan känna obehag för att kritik och fel blir så transparenta. Att backa från något eller revidera sin ståndpunkt på webben, i skrift och tydligt dokumenterat, kan kännas mycket svårare än de tidigare trygga slutna eller formella akademiska rummen. Någon kanske tror att det är lika med akademiskt självmord att på en blogg skriva: "Oj, du hade visst rätt och jag helt fel. Bra jobbat, nu vet vi detta och kan gå vidare. Hur gör vi det bäst?" Likväl är det helt i enlighet med vad som kan förväntas av en akademiker med integritet. Att hålla inne med idéer, argument och tankar gynnar inte heller sökandet efter de bästa av lösningar. Ett viktigt, viktigt argument för mig för att främja öppen forskning är också att vi måste sprida insikten om hur forskningen på riktigt fungerar och hur vetenskapliga framsteg sker till hela samhället. Man kan inte mera sitta med en doktorshatt eller professorstitel och dosera ut sanningar utan att ha "bevis", och hur sådana bevis kommer till måste också allmänheten kunna förstå. (Jan-Erik Andelins ledare i dag tangerar lite samma viktiga frågor)

En annan sak som det kan vara skäl att notera, är att dylika processer inte föds och fortsätter spontant. De kräver mycket målmedvetet arbete, klara spelregler och ledarskap att driva öppna projekt. Jag har skrivit om det tidigare. Vad som nu är viktigt om vårt land vill gå i bräschen är att hitta sätt att stöda långsiktigt och dedikerat arbete av denna typ, så att forskare kan ägna sig åt dessa nya metoder utan att behöva vara rädda för att riskera sin framtida karriär. Se där en nöt att bita i. Det kommer antagligen att ta tid innan nya strukturer infinner sig, men hur man kan lindra effekterna av detta eftersläp bäst tål att tänka på. Utvecklingen kommer i och för sig att ske ändå, det handlar bara om hur snabbt och självständigt vårt land klarar av att reagera. Att tala om proaktivitet är redan för sent ...


fredag 20 februari 2015

Knäck på kulturarv

Aalto uni, Open Knowledge Finland, Undervisnings- och kulturministeriet och Avoin GLAM-nätverket lanserade nyligen en tävling för kodare för att utnyttja digitala kulturarvsmaterial: Hack your Heritage. Det är möjligt tack vare ett flerårigt arbete man gjort för att få material som är fria från upphovsrätt från arkiv, museer och bibliotek ut på nätet. Arbetet är imponerade. Det handlar om ett aktivt nätverk av intresserade och initiativrika människor från många olika organisationer. Det konkreta resultatet kan man till exempel se på listan av material som erbjuds i dag.

Vi har kommit långt från den lite misstänksamma och skeptiska inställning mot att ösa ut material gratis på webben som var rådande för några år sedan. Och det bästa är ju att det är så roligt och givande för alla, när historia och kultur blir så här lättillgängligt. Vad som särskilt gläder mig är att Svenska litteratursällskapet hela tiden varit en föregångare och bidragit med mycket kompetens och erfarenheter i hela processen. Det gör det finlandssvenska kulturarvet synligt och intressant. Det finns ju fina skatter att komma med och de har också rönt en hel del uppmärksamhet. SLS bilder på Flickr har väckt intresse, inte minst de gamla bilderna från Helsingfors.

Nu återstår att se vad tävlingen resulterar i. Rykten säger att det finns mycket kreativa och spännande saker på gång. Den 26 mars får vi se resultaten, det blir säkert en tillställning värd att besöka. Arbetet för öppenhet inom kulturarvssektorn är en framgångshistoria som väl kan fungera som exempel för andra sektorer.


Att sprida material på nätet ger också möjligheter 
få ny och förbättrad information med hjälp av allmänheten. 
Lisbeth, Rickard och F.R. Faltin på järnvägsstationen ca 1910. Utgiven av SLS, 2012.
(Obs att det går att bläddra vidare i samlingen genom att klicka)

fredag 6 februari 2015

Syster Stella

Foto: Lucille Rosenqvist. 

(Ljubov, fallskärmshopperskan som fallit från himlen på Antarktis:)

Jag bad dem,
forskarna, om skydd,
mitt tal var sluddrigt
och som en mumie
paradera' jag i filt
med brutna fötter
på Antarktis och
synlig genom alla fönster emot nattens utanför!
Man kom och gick i kammar'n
talande om sjön,
om Vostoks vatten
som en sista
obefläckad plats, och man
tänkte på en fjärran måne, 
Jupiters Europa, som en snarlik plats
med hopp om bortvänt 
liv.

(Kören:)

Borren teg, de flesta reste.
Fallskärmshopperskan flyttade vi inte
utan hemlighöll och undersökte.
Det fanns på hennes kropp,
ristningar av olyckor
och illa läkta skador av
handlösa fall i hårda regioner
och hennes blick var låst i
uppåtläge.

(Ljubov:)

Någon har sagt att utdöda arter kan återuppstå
som om deras form fanns kvar
i hemligt minne
och kallades tillbaka.
Jag försökte tänka tanken
medan de undersökte mig,
bultade på mig, knackade 
och vred:
Att om han söker mig
Att om han finner mig

(Kören:)

Han söker henne.
Ner och upp, som i en barockopera:
guden i sin
molnvagn genom skyarna, och så
koboltens blå!
bortglömt säll, och plockande
pioner
i jordiskt trubbiga skor.

**

(Ljubov:)

I februari borrar de igenom
det sista av en ändlös is;
i jubel når de ytan
Jag sitter lystrande i sängen,
Vostoks vatten
har de förorenat dig?
Och genom fönstret ser jag
att han ser jag ser

(Kören:)

Ingången till svärmeriets labyrint
finns vid hennes ögonbryn
i rynkan vid skrattets kant,
och hennes sätt att glömma
ordens ärr.

Ingången till förälskelsens labyrint finns
bland hans förkomna postförsändelser,
i sättet han går genom snön
som en sömndrucken
leopard.

(Ljubov:)

Jag reser mig
jag går
jag faller

jag ser mig

       Ur De kaspiska tigrarnas gud


Jag ville skriva om min kära syster Stella, om hennes tapperhet och unika personlighet. Men jag inser att hon redan skrivit allt själv, för ett par, tre år sedan. Vad jag själv gärna skulle lyfta fram ur hennes arbete är de fantastiska teater- och performanceuppsättningarna hon gjorde tillsammans med sina vänner: Kautschuk, Kabaré kalla kalkon, TexMexSex och nu den sista underbara uppsättningen av Tove Jansson i höstas, som vad jag vet uppfördes bara två gånger. Jag kan bara beklaga alla som missade något av dessa verk. Dessutom var hon en duktig översättare av lyrik.

Många har frågat vad hon dog av. Också i sin sjukdom var hon unik. Ingen vet. Men det var en lång, tung och svår väg hon gick och hennes styrka och seghet var otroliga. Jag är så tacksam för att ha fått ha henne i mitt och våra liv, att jag fick vara hos henne. 

Foto: Lucille Rosenqvist. Bilderna är tagna ungefär vid samma tid
som Stella skrev det ovan citerade verket. 







söndag 1 februari 2015

Digitala frågor

I veckan blev förslaget till ny arkivlag färdigt. Förutom att man som väntat ska omorganisera och centralisera (vad annars?) arkivväsendet, tar man ställning till vissa frågor som blivit aktuella i och med digitaliseringen av vårt samhälle. Redan nu är det möjligt för myndigheter att ha arkiv endast i digitalt format. Men vi har ett stort problem med de enorma pappersmängder som väller in från de senaste decennierna. De raskt ökande kostnaderna för arkivutrymmen hotar skena iväg helt och hållet. Och arkivmagasin är inte vilka för lagerutrymmen som helst. De är dyra, tempererade, brandsäkra utrymmen med kontrollerad luftfuktighet.

Delvis söker man lösningar genom att flytta magasin bort från Helsingfors. Men det kommer inte att räcka. I den nya lagen ger man därför möjlighet att digitalisera material och slänga pappren. Det känns fullständigt rationellt. Materialet blir mycket mer hanterbart, innehållet förhoppningsvis sökbart och kan kanske någon dag användas per distans, så vi slipper de geografiska orättvisor som dagens gamla lagstiftning ställer till med. Att spara container efter container med vanligt kontorspapper känns inte vettigt. Vi skulle rygga för att digitalisera och kasta bort handskrivna dokument från 1800-talet eller medeltida pergament. Men utprintade "anonyma" myndighetshandlingar? De är knappast värdefulla som fysiska objekt, utan det är faktiskt informationsinnehållet som är relevant?

En detalj är kostnaderna. Jag tänker mig att man räknat på här ordentligt. Långsiktigt digitalt bevarande är nämligen allt annat än billigt. Men å andra sidan: vi kommer ändå att vara tvungna att sätta upp ett system för sådana digitalbaserade material som inte kan bevaras på papper. I den helheten är det både enkelt, lätt och förmånligt att bevara text i digitalt format. Jag misstänker några dagar av de material som samlas in vid tv- och radioarkivet  motsvarar samma bitmängd som alla myndighetsdokument från flera decennier. Dom textbittarna ryms lätt in på ett serverhörn nånstans.

En annan sak som är bra i det nya förslaget är att man talar om större möjlighet att publicera uppgifter om personer. Det är viktigt. Det är helt klart att man bör använda stor etisk eftertanke och avvägning, men nuvarande totalparanoida inställning till personuppgifter har verkligen varit en black om foten för kulturarvsorganisationernas möjligheter att utveckla sina tjänster och system. I praktiken har detta drabbat uttryckligen just myndigheter, eftersom företag ändå gör precis vad de vill med personuppgifter (inklusive att sälja dem) med hänvisning till sin "verksamhet". Den andra viktiga verksamhet som drabbats är forskningen. Detta var en av de återkommande frågorna på mötet i Washington, hur kraftigt begränsad forskarnas tillgång till viktiga data är. Därför blev jag så ytterst glad när jag i dagens Hbl noterade att forskare funderar på att ta i tu med nätdebatter på allvar, oförskräckta av att de i teorin kan bli juridiskt attackerade. Det är nämligen inte riktigt så enkelt som att "det är fritt fram, för materialen är offentliga." Fast det absolut borde vara det. Jag hoppas i alla fall att denna ytterst viktiga forskning kan bli av. Krista Lagus är enligt Google Scholar mer citerad än Pekka Himanen. Så jag hoppas verkligen ingen börjar bråka, utan att man kan lita på forskarens etik och låter toppforskare göra sitt arbete i lugn och ro. Det handlar enligt min uppfattning om en juridisk gråzon, där vi genom etiskt men modigt handlande kan skapa konventioner som blir vettig kutym som gynnar alla parter. Bra forskare har nog integritet.

Det som jag ändå mest fäster mig vid, är den underbara formuleringen i ministeriets text kring digitalisering och förstörande av "original". En av de saker som blivit mest tydlig i och med att den gutenbergska parentesen går mot sitt slut är just att hela idén om original är lite befängd och ofta problematisk. Formuleringen i pressmeddelandet är trots allt tankeväckande, för att inte säga festlig:

Riksarkivet skulle i och med reformen få rätt att ändra ett dokument som en myndighet förvarar där till elektronisk form och förstöra tidigare pappers- eller annan tidigare form av dokumentet. Förutsättningen är att dokumentets ursprung bevaras och att dess kulturhistoriska värde inte förstörs eller försvagas.

I praktiken betyder det väl, kanske, att kontorspapper från de senaste decennierna inte har något kulturhistoriskt värde som objekt. Överhuvudtaget. Jag kan gå med på det, om vi i gengäld låter bli att gallra lite och sparar lite mera information. Nu kastas till exempel största delen av alla sjukjournaler efter ett visst antal decennier. Men om de är i digital form, kanske vi kan spara allt? De kan komma att vara av mycket stor betydelse i framtiden, om man kan idka gruvdrift i liknande material och register. Man kan, helt utan att riskera någons personliga integritet, ta fram information av stort värde då det gäller till exempel hälsovård eller socialpolitik på statistiska grunder. Eller säg att någon får tag i en genetisk sjukdom, som är mycket viktig att spåra tillbaka så långt som möjligt i generationerna? Vi kan potentiellt rädda eller förbättra många liv genom kloka beslut nu.


Stack of Copy Paper.jpg
"Stack of Copy Paper" by Jonathan Joseph Bondhus - Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.