Kulturkrock

Grunden för Library of Congress
samlingar utgjordes av Thomas Jefferssons bibliotek.
(Jo, där fanns Linné, men inte Swedenborg ...)

Befinner mig första gången i livet på andra sidan Atlanten. I Washington. Det är en väldigt tyst stad, verkar det som. Glest med folk. Och massor av skyltar. Med massor av text. Man blir helt matt av att läsa alla råd och förhållningsregler överallt. Stor tilltro till ordets makt i detta landet.

I dag allmänbildade jag mig på förmiddagen med att sticka mig in på Library of Congress. Där fanns många fina utställningar. Också här fanns mycket text. På skyltar och även på väggarna. Otaliga deviser och namn. Mycket vackert.

Denna devis passar mycket bra för de följande dagarnas seminarium,
som har titeln New Forms of Data for Research. Ordning är allt, det kan
varje bibliotekarie skriva under ...
(Det svagtorganiserade internätet tillskriver Kant detta citat)

Den största enskilda, kanske enda, orsaken att jag här i USA känner mig utanför min bekvämlighetszon är dricksen. En ständig osäkerhet finns på lur om hur man ska bete sig i olika situationer. Jag har nu i alla fall kommit till att det alltid är bättre att ge dricks än att låta bli. Orsaken är att det aldrig är fel. Också om det är fel är det inte kränkande. För det är egentligen där problemet ligger har jag insett. Det finns inget obehagligt i att strö omkring sig små eller större summor som någon värre krösus i det här landet. Tvärtom.

Kruxet är att det för en nordbo kan vara kränkande om nån försöker sticka en slant i handen på en. Trots att jag vet att det inte är på samma sätt här, har jag ytterst svårt att komma ifrån känslan av att det lätt blir något nedlåtande i att ge dricks. 

En finne lämnar på sin höjd en slant på restaurangbordet om man är nöjd, men man går oftast sin väg innan någon ur personalen ser det. På det sättet är det acceptabelt att göra. Man ska inte behöva tacka eller ens möta givarens blick. För annars blir det en allmosa. Och det är, som vi vet, tabu hos oss. Vi ska förtjäna varje slant med ett på förhand överenskommet avtal och inget ska varken ges eller tas emot på nåder. Eller av generositet. I synnerhet då det gäller reda pengar.

Jag kan inte säga att jag gillar det amerikanska sättet ändå. Jag kommer inte ifrån att det ger konsumenten en otrevligt, nyckfullt maktmedel och att det känns ojämlikt någonstans långt inne i mitt nordiska, protestantiska jag. 

TEI i Tallinn

På torsdagen och fredagen ordnades en workshop kring bokhistoria och digital humaniora i Tallinn. Vi inledde med en introduktionskurs i xml och TEI-annotering på torsdagen och på fredagen hade föreläsningar och samtal kring ämnet. Vi hade många intressanta diskussioner. Vi pratade också om behovet av institutionellt och informellt samarbete och information. I dag är det svårt för forskare att veta hur man i praktiken ska gå tillväga, om man vill arbeta med dessa verktyg och det kan vara svårt att lokalisera relevanta material, projekt och verktyg. Själv talade jag om olika principiella aspekter på temat historia och digital humaniora.

Nya material för bokhistoriker i Henrik

I tisdags lanserades en uppdaterad version av den bokhistoriska databasen Henrik. Den nya versionen innehåller material om bokägande i flera nya städer i Finland. Nu blir det möjligt att jämföra bokägande i olika delar av landet under svenska tiden. Och skillnaderna verkar vara ganska stora. Med finns bland andra Åbo och Borgå som har rätt stora material. Eftersom böckerna klassificerats enligt språk och innehåll är det möjligt att göra många typer av analyser. Särskilt intressanta är bokauktionsmaterialen, som berättar om vem som köpt och sålt böcker.

Professor Tuija Laines presentation finns i hennes blogg (på finska). Under seminariet som ordnades på Finska litteratursällskapet behandlades och diskuterades vilka möjligheter och utmaningar som finns med dessa material och metoder. Praktikanterna som under de senaste åren identifierat och fört in material i databasen har gjort en enorm insats. Jag hoppas vi snart får mycket ny information om bokkulturen i finska städer under svenska tiden.

Att bli digitalhumanist

I dag hade nätverket Digital Humanities Finland sin tredje träff. Intresset är fortfarande glädjande stort, över tjugo personer var på plats. Tyvärr misslyckades distansdeltagandet också denna gång pga tekniskt strul. Teman denna gång var historiker och digitala resurser samt informationssökning. Först presenterade Anu Lahtinen sitt mångåriga arbete med digitaliserade medeltidskällor  och den tekniskt progressiva tidskriften Ennen ja nyt där man testat bland annat användningen av Digitalarkivets bestående länkar. En av Anus poänger var den svåra roll själva tidens gång utgör för oss historiker, men också dem som bygger tjänster: otaliga är de resurser som förslösats då man gjort saker för tidigt (och gjort saker långsamt, dyrare eller sämre än vad man kunde ha gjort några år senare) eller för sent för att gynna forskningen. Också det faktum att saker görs som projekt bidrar till att tjänster blir övergivna och bortglömda silon som i värsta fall helt förfaller bidrar till detta slösande av resurser.

Min presentation handlade dels om den bokhistoriska databasen Henrik och den forskning som anknyter till den, samt mina projekt på Brages Pressarkiv, som handlat om utvecklingen av digital långtidsbevaring och öppen länkad data.

Efter kaffet ägnade vi oss åt informationssökning. Nicholas Rowe berättade om hur absurt omfattande en modern informationssökningsuppgift kan vara. Han betonade vikten av att vara öppen och inte förbise tjänster som Google Scholar, bloggar, podcaster eller videon. Att kunna plocka ut vad som är relevant är en krävande uppgift, och informationssökningen borde tillmätas ett mycket större värde än vad som i dag vanligen är fallet.

Sist berättade professor Eero Sormunen om hur man tekniskt försöker lösa utmaningarna med sökningar i historiska texter. Det är som bekant många problem som är förknippade med detta, så som homonymer och synonymer, förskjutningar i betydelser och stavning över tid eller de otaliga fel som uppstår i samband med maskininläsning (OCR) av text från bilder. Lösningen man använt sig av i t ex Det historiska tidningsbiblioteket är så kallad oskarp sökning. Sormunen har arbetat med så kallade skip gram-teknik, där man utvidgar sökningen med "liknande ord", dvs man söker i själva verket efter olika uppsättningar av tvåbokstavskombinationer, som kan bildas utgående från bokstäverna i ordet.

Denna teknik är mycket intressant och borde absolut ingå i utbildningen också för historiker. Den som söker borde förstå hur sökningen fungerar (eftersom den är en relevant del av själva metoden) och dessutom borde man ha möjlighet att redigera sökfrågan. Till exempel ger väldigt korta ord mycket brus i form av irrelevanta sökträffar och dessa borde man kunna pusta bort genom redigera sökfrågan manuellt. Sormunen refererade forskning, som konstaterat att sökresultaten verkligen blir avsevärt mycket bättre om man använder S-gram. Men överraskande nog är resultaten inte så mycket bättre då man använder flera söktermer, som då man använder enskilda ord.

Som helhet var det igen en mycket inspirerande och lärorik träff. Nästa blir om geodata och är i början av juni.

Memornetbesök

I fredags fick jag den äran att delta i Memornets höstseminarium i Tammerfors. Memornet är både en doktorandutbildning och ett forskarnätverk. Spindeln i nätet är professorn i informationsvetenskap Eero Sormunen. Vad som är speciellt fint är att nätverket omfattar både universitet och minnesorganisationer. Det skulle vara verkligen viktigt i dagens läge att få in folk som doktorerar i arkiv, bibliotek och museer. De pågående omvälvningarna kräver mycket kompetens och forskning. Minnesorganisationerna borde också vara aktiva forskningsinstitutioner, inte bara inom sina ämnesområden, utan även inom utvecklingen av sin egen verksamhet. Man borde alltså uppmuntra sin personal att disputera och anställa doktorander som sysslar med frågor som behandlar informationsvetenskapliga frågor såsom användbarhet, öppna data, samarbete med användare, pedagogiska frågor etc etc. Det finns väldigt många sätt man kan utveckla verksamheten så att den bidrar till samhället och kulturlivet på nya sätt. Detta borde vara en strategisk tyngdpunkt för alla: Hur kan vi få en större samverkan med samhället?

För att kunna gå framåt behövs, som Ulla-Maija Peltonen från SKS också sade, insikt i och förståelse om var vi står nu och hur vi hamnat hit. Under dagen diskuterades eller nämndes väldigt många olika teoretiska ramverk och ansatser för att göra detta. Det är sannerligen ingen brist på teoribildning.

Innan jag måste springa i väg fick jag av Ilkka Mäkinen (det var många roliga återseenden på seminariet) boken Good book, good library, good reading, som verkar vara en verklig pärla för alla som är intresserade av bokhistoria, läsning och bibliotek. I Ilkkas egen artikel finns också riklig användning av Google Ngram Viewer, vilket är otroligt intressant och spännande ut metodologisk synpunkt. Rekommenderas varmt!

I min egen presentation pratade jag allt möjligt (mest sådant som finns eller är på kommande i Historia i en digital värld), lite utgående från Matthew Kirschenbaum och Lev Manovich. Prezin i sig är i sig själv extremt oinformativ. Man lever inte alltid riktigt som man lär ...

Kunskap och öppenhet i historien

Jacob Tengström var en upplysningsman av typiskt finländskt, sansat snitt. Hans morbror var Anders Chydenius, hans lärofader Henrik Gabriel Porthan och Frans Michael Franzén hans gode vän. Teolog som han var, intresserade han sig för  kyrkohistorien och skrev en prisbelönt biografi på svenska om biskop Johannes Elai Terserus redan på 1780-talet. (Tyvärr går länkarna här till finska artiklar, eftersom Biografisk lexikon för Finland inte publicerat någon av dem öppet på svenska.)

De tider hafva varit då et mindre upplyst Religions nit, och det därunder livligt förborgade enskilda agget, väckt förföljelse-andan emot skarpsynte och över Allmänhetens tankekrets lyftande Snillen. Man har ansett det för farligt, för en beifransvärd brottslighet, at äga mindre fördomar, mer ljus och kunskaper, än den allmänna hopen. Man har trott sig, för Guds och det allmänna bästas skull, böra upspana, förfölja och fördömma sådana Kättare, och man har, till Religionens förmenta ära, sökt kväva all förnuftig tänkefrihet, liksom Gudalärans helgade sanningar icke tålts att blottställas för den skamsnaste granskning inför det sunda Förnuftets upplysta och rättvisa Domstol.

Så skrev Tengström i inledningen till sin biografi om en på sin tid kontroversiell person, inblandad i en ovanligt hetsig lärostrid. Den ideologiska målsättningen är minst sagt explicit. Tengström var inte heller den enda som skrivit om fallet Terserus i ett vad man kunde kalla tendentiöst syfte. Jag sällar mig till den här skaran, förstås utan illusioner om att varken till kvalitet eller omfattning kunna komma ens nånstans i närheten av mina föregångare. Men jag hoppas ändå kunna nå några läsare och jag upplever att jag också har samma budskap.

Det handlar inte bara om tankefrihet, det handlar också om tillgång till kunskap och information, nu och i framtiden. Det handlar om att se den stora bilden och det långa perspektivet. Det handlar om Historia i en digital värld. Den stora bilden är omöjlig att se och att begripa, och det längre perspektivet ger snabbt svindel. Vilka källor har vi i framtiden? Kan man forska i historien i dag och om ett sekel? Vad händer när kulturen blir digital, när kunskapen blir öppen?

Min kollega Kenneth Nyberg och jag har tänkt ge oss in på ett försök att ens skissa upp några både konkreta och teoretiska synpunkter på dessa frågor. Den digitala revolutionen gäller hela vårt samhälle och den har många effekter också på humaniora och kultur, både direkt och indirekt.

Men ämnet är stort och svårt. Därför hoppas vi på hjälp. Läs gärna min första inledande text, där det står mer om Terserus. Den publicerades i dag. Mer text kommer nästa vecka av Kenneth. Hela den preliminära publiceringsplanen finns också tillgänglig. Vi hoppas innerligt på alla slag av kommentarer och bidrag.

Historielöshet och objektivitet

I dag gjorde jag en snabbinsats på ett seminarium om pedagogikens och uppfostrans historia. Jag misstänker starkt att det tyvärr denna gång var mer väldigt mycket mer givande för mig än för min publik. Efter Minna Ahokas som vanligt intressanta föredrag lyckades jag haspla ur mig några kommenterande tankar kring frågan om olika aspekter på frågor om uppfostran, upplysning och böcker. Saken är nämligen enligt mig extremt komplex. För det första: vad avser man med "kasvatus" - är det pedagogisk teori (lärdomshistoria) eller praktiker kring uppfostran och socialisering av barn? För det andra: vad avser man med "upplysning"? - Frågan förbigick jag på publikens begäran denna gång. För det tredje: vilket är förhållandet mellan böcker/läsande och uppfostran/utbildning? Det finns ännu fler aspekter men dem skippade jag denna gång inledningsvis.

Men det som jag tyckte var för mig nytt och intressant, framkom i Antti Saaris presentation av pedagogikens historia under 1900-talet. Han talade om hur man kontinuerligt levt i övertygelsen om  att man snart uppnår det perfekta pedagogiska systemet; helt objektivt sett det bästa, mest neutrala, vetenskapliga och objektiva utbildningssystemet som inte kan påverkas av ideologier eller subjektiva tolkningar. Tanken är ju förstås helt absurd. Men denna vetenskapliga övertygelse som hela tiden haft fokus på framtiden, har gjort att man inte egentligen sett de historiska och därmed samhälleliga och ideologiska sidorna av det pedagogiska projektet. Det hela blev alldeles fantastiskt tydligt i kontrasten till Minnas efterföljande presentation om upplysningstidens bokkultur i 1700-talets Finland. Hela grundtanken om en likadan utbildning för alla skulle ha varit helt surrealistisk på 1700-talet!

Genom att spegla vår tids pedagogiska idéer mot historien kan vi synliggöra dolda antaganden och strukturer i våra resonemang. På samma sätt som ett genusperspektiv kan hjälpa oss att göra medvetna val kan pedagogikens historia hjälpa oss att göra det. Hur har man till exempel resonerat kring studentexamen under olika tider? Att hitta ett sätt att gynna specialisering, mångfald och bredd samtidigt kan vara avgörande för hur vi lyckas som samhälle. Trenden att öka specialiseringen i skolan och minska på den inom universitet är enligt min åsikt en utveckling i alldeles fel riktning. Men det är kanske en annan diskussion. Eller någon som kan utbildningshistoria bättre kan kanske utveckla tanken lite vidare.

Augustas bok

I dag hade jag nöjet att föreläsa om 1700-talet för en grupp utländska studerande. Ämnet var Adel, kvinnor och uppfostran (edukation) och jag försökte berätta om Sveriges och Finlands historia genom Gustaf Mauritz Armfelt och hans dotter Augusta, som var ett av de viktiga materialen i min doktorsavhandling. Det blev en ganska skojig resa tyckte jag själv, med pendling mellan Armfelts privatliv och adelskulturen och de dramatiska politiska händelserna särskilt mellan 1772 och 1812. Armfelt hade ju minsann sin andel i mycket av det som hände, så det gick ganska lätt att knyta ihop de olika sfärerna.

Jag avslutade föreläsningen med att visa bilden av Augustas bok som jag hittade längst inne i ett av skåpena i biblioteket på Åminne för ett decennium sedan. Boken är skriven av Augusta som en övning i tyska språket och den ryska historien då hon var tretton år gammal. Fadern lät trycka upp den, antagligen för att använda den för att sprida ryskvänlighet bland sina bekanta. Han såg tydligen redan då, trots att Gustaf III:s son just bestigit tronen, att Ryssland var det land man behövde ta i beaktande och alliera sig mig emot den förskräckliga Napoleon. Och hur rätt han fick, inte minst med tanke på hur det gick för hans forna hembygd i Finland.

Boken, sannolikt en översättning, fanns i flera exemplar på Åminne. Ett av dem finns numera i Fennicasamlingen. En av våra tidigaste litterära kvinnliga gestalter var alltså den unga Augusta Armfelt.

Hantverkare och böcker

I dag skrev Juha-Matti Granqvist ett underbart inlägg om hantverkare i Helsingfors under 1700-talet. Han hade inspekterat utställningen Made in Helsinki och kryssat hantverkare. Juha-Matti har själv läst ungefär allt som finns från epoken i Helsingfors stadsarkiv, så hans info är rätt uttömmande gällande de källor som finns i Helsingfors. Fast ett litet kulturhistoriskt tillägg kan jag bidra med, gällande de goda hantverkarnas bokägande utgående från databasen Henrik (med alla de källkritiska reservationer, som bör göras vid användningen av en dylik "källa", som egentligen är en källreferensdatabas).

Den sannolikt stockholmsbördige guld- och silversmeden Anders Ekholm verkar inte ha lämnat några spår alls om bokägande i arkiven.

Däremot har hans kollega Mårten Fahlström (eller Fallström) vid en auktion 1791 köpt en del religiös litteratur samt Anders Chydenius bok Wederläggning af de skäl, hwarmed man söker bestrida öster- och wästerbotniska samt wäster-norrländske städerne fri seglation. Också år 1795 köpte han förutom religiös litteratur ekonomisk litteratur, nämligen Carl Gustaf Boijes bok Säkra rön och påliteliga medel til wälmågo och förmögenhet, eller den igenom många års egna försök förfarna Swenska landthushållaren ... Ett fantastiskt exempel på hur modern upplysningslitteratur faktiskt nådde  den välbärgde nya "medelklassen" i städerna i och med att man började skriva och ge ut allt mera forskning och handböcker på folkspråk.

Guldsmeden Henrik Sandberg intresserade sig däremot för artillerikonsten, för han ropade in "en underrättelse i artilleriet" på en bokauktion år 1797. En annan Sandberg, "ullhandlare" köpte en grundbok i matematik och en räknebok. Ett visst juridiskt intresse (eller skandal dito) kan anas hos denna Sandberg: han inhandlade nämligen också Danska Comissions dom öfwer Graf Struense år 1800. Så spännande! Hur dessa Sanbergar hänger ihop förtäljer inte HisKi, men någon annan kanske vet ...

Guldsmeden Henrik Sohlberg är för mig en gammal bekant. Stadens mest ansedda, förmögna och inflytelserika hantverkare på sin tid, vågar jag påstå. Som Juha-Matti berättar blev han också handelsman och ägde bland annat andelar i Sökö tegelbruk. Han köpte 1772 Anders Gries bok Beskrifning, at fånga swälg-fisk med ref och krok, uti de större och smärre insjöar, skär- och skärgårdar. Han köpte också sedvanlig religiösa böcker och militär litteratur, bland annat det preussiska militärreglementet. Som handelsman behövde han också en del juridisk litteratur. Senare figurerar i protokollen en sekreterare Sohlberg, men vem det är förblir en gåta i detta skede.

Detta inte som mycket som en vetenskaplig studie, utan mest som en hastigt ihoprafsad liten och vag tidsbild. Men arkiven väntar på den som vill veta mera!

Kunskapens tröghet

Första läsningen av Rainer Knapas Kunskapens rike närmar sig sitt slut. En bok jag längtat hett efter och som verkligen inte svikit de högt ställda förväntningarna. Den har väckt otroligt många tankar, för den behandlar frågor som för mig hör till de allra mest relevanta. Det gäller liv och död, intellektuellt. Dessutom har jag lärt mig mycket nytt om det gamla universitetbibliotekets samlingar och historia. Mitt dilemma just nu handlar mest om hur jag ska gå vidare med vad jag lärt mig och vad jag ska göra med alla de tankar och formuleringar som uppstått i mitt huvud under läsningen. Vi har nämligen ett hisnande spännande bibliotekstemanummer på kommande i Nya Argus i höst. Jag måste planera och bearbeta och det är många bitar som borde falla på plats. Tankarna är också allt annat än färdiga och klara. Det känns som om de kretsar i cirklar, nafsande på sanningen; insikten i pudelns kärna låter vänta på sig. Om den finns. Vad jag vet är att insikten kommer, om den kommer, antingen när jag skriver eller när jag går. Eller eventuellt medan jag jobbar i trädgården. Så är det.

Det handlar om en process som är lika obegriplig som den är farlig att förenkla. Om skillnaden mellan information och kunskap och det komplexa samspelet mellan dem. Förenklat brukar man inom informationsvetenskap se på saken ungefär som i videon nedan (som egentligen handlar om begreppsmodellering och en metod som jag verkligen kan rekommendera i synnerhet vid teamarbete). Problemet är, att när man förenklar så här följer makt, organisation och beslutsprocesser nästan alltid det minsta motsåndets väg: kunskap reduceras till information, information till teknik. Slutresultatet är fördummade organisationer.

Så jag får fortsätta att processa den kunskap som jag med hjälp av Kunskapens rike försöker förflytta från Rainers kloka huvud till min ansträngda hjärna och integrera den i mina egna tankar. Vad som egentligen är nytt för mig gällande åskådningsfrågor och analys och vad som bara är bättre formulerat är inte enkelt att veta. Det kanske inte ens går att veta. Saken blir inte bättre av att jag är så otroligt hemma i Rainers språk.Mycket formulerar Rainer inte ens explicit, utan det är tankemönstren som springer ur helheterna som ger insikter. Eller att han med stilistiska medel subtilt förmedlar värderingar, kloka värderingar som är kunskap. Visdomar kallas det visst.

Bokbål

Det här inlägget skulle egentligen handla om vårt lands historia största biblioteksförstörelse, nämligen Åbo brand, den som bröt ut den 4 september 1827. Den Kungliga Akademin hade nyligen flyttat in i sitt nya hus med bibliotek och allt. I biblioteket fanns förutom boksamlingarna många fina porträtt och byster, som blev rov för lågorna den natten. Handskrifter och böcker som samlats sedan grundandet 1640 förvandlades till aska. Det senaste stora tillskottet, det Hauboldska biblioteket på 8000 band, hade inte ens blivit uppackat. Endast några hundra böcker som var utlånade räddades.

Nattens hjältar var docenten Gabriel Rein och studenten Matthias Akiander, som lyckades rädda stora delar av universitetets arkiv. Maria Forsberg, piga hos akademisekreteraren, räddade för sin del konsistorieprotokoll undan elden. Jag läser med stor behållning Rainer Knapas bok Kunskapens rike. Boken har hittills väckt många tankar om Universitetsbibliotekets funktion som uttryckligen en i universitetet integrerad del för vård av samlingar och kunskap. Jag ska skriva en recension av boken i Nya Argus och hoppas då kunna spinna vidare på dessa tankar, kanske i det biblioteksnummer vi planerar för hösten.

Tanken på branden och den förlust den orsakade är upprivande. Absurt nog blev jag lika upprörd över mina svårigheter att hitta en trevlig bild av ett traditionellt midsommarbål för att illustrera detta inlägg. Naivt nog hade jag tänkt mig att jag någon allmännyttig institution som finansieras med skattemedel eller pengar donerade för dylika ändamål skulle ha erbjudit mig bilder på en levande men gammal tradition inom finskt sommarfirande. Jag skulle mer än gärna ha gett synlighet för fina projekt inom traditionsvetenskap och arkiv- och museisektorn. Eftersom de få bilder som fanns var förstörda med "vattenstämplar", kan jag inte göra det.

Det som gör mig så upprörd är uppsåtligheten i denna vandalism. Det är klart att bilderna finns kvar i arkivet, men frågan är till vilken glädje och vem det nyttar.  Liksom bibliotekens uppgift i alla tider har varit att inte bara bevara kunskap, utan också förmedla den och hålla den levande, borde det vara arkivens uppgift att hålla sina samlingar levande i den bemärkelsen att de används. Dagens digitala medier ger fantastiska möjligheter till detta.

I stället får detta inlägg illustreras av paraden på den första tidningen som utkom i Åbo efter branden. Den finns öppet tillgänglig, utan sabotage, producerad och publicerad av efterträdaren till Helsingfors Universitetsbibliotek, Nationalbiblioteket. Tack för det.

Bokhistoriska databasen Henrik

I dag hade jag ett trevligt möte med den (rätt) färska professorn i bokhistoria Tuija Laine - den första i Finland och en av få i Norden. Vi har sedan många år ett roligt gemensamt projekt, som trots att det legat vilande en tid, stilla fortlevt på webben under beskydd av Finska Litteratursällskapets bibliotekschef Cecilia af Forselles. Det gäller den bokhistoriska databasen Henrik.

Bakom databasen finns i själva verket ett helt nätverk av bokhistoriker som varit inblandade på många sätt. Ett resultat av samabetet är boken The Emergence of Finnish Reading and Book Culture in the 1700s, som innehåller studier i finländsk 1700-tals bokhistoria. Eftersom vår krets fokuserat på bokägande och läsning är texterna mer kulturhistoriska än fokuserade på existerande gamla böcker. Inspirerade av Henrik Grönroos forskning har vi hämtat kunskap ur olika typer av bokförteckningar - vanliga människors läsande blev vanligare under denna tid. Det är just sådan information som samlats i databasen i en indexerad och sökbar form. Man kan där se vilka böcker en handelsman eller hantverkare ägde. I databasen har införts böcker från Helsingfors och Uleåborg.

Dagens möte handlade om fortsättningen. Vi kommer nu att få en praktikant som börjar föra in material från Åbo, så vi får ännu ett nytt material att jämföra med. Det ska bli spännande. Åbo var ändå universitetsstad. Hur skilde sig stadens bokkultur från de två andra städernas? Det återstår att se.

Boklådornas och boksamlarnas Helsingfors

Anders Ramsays memoarer brukar betecknas som underhållande men opålitliga. Kan så vara, men hans beskrivning av bokhandlarna i Helsingfors kring mitten av 1800-talet är väl i alla fall ditåt:

I bjärt motsats till delikatessaffärernas låga ståndpunkt stod den relativt höga, som stadens bokhandel då innehade. Det fanns nämligen då ej mindre än tre stora "boklådor", den Frenckellska (nu [1919] Edlundska), Wasenius & C:o i Nordiska bankens hus och Öhmanska (Tikkanen) i hörnet af N. Esplanad- och Fabiansgatorna. Alla oro de rikt försedda med ej allenast den moderna skönlitteraturens alster, utan äfven med gedignare och vetenskaplig litteratur ävensom en mängd dyrbara planschverk och prakteditioner, sådana man numera endast sällan finner. Man hade då mera intresse, sinne och tid för läsning af böcker än nu, då tidningar och en störtflod af tidskrifter, revyer och sådant fylla behofvet af andlig spis.

[…] men jag ser ingenstädes mera som då hela rum, stora rum, stundom flere rum, inredda till verkliga bibliotek, med bokhyllor från golf till tak. Sådana minnes jag dock flere från min barndom, såsom hos stadsrådet baron G. von Kothen, statsrådet J.A. Ehrenström, geheimeråden baron Carl Johan Walleen och baron O.W. Klinckowström, statsrådet P. Winter, professorerna Linsén och Lagus, det Falkmanska på prakteditioner rika biblioteket, kammarrådet C. Schauman, doktor C. Lundahl m.fl.

Som Jyrki Hakapää har visat i sin avhandling var en mycket stor del av böckerna som rörde sig på markanden svenska, alltså från Sverige, och den finska och svenska bokmarknaden var i praktiken en och samma marknad på många sätt, trots att myndigheterna försökte ändra på saken på olika sätt. Helsingfors upplevdes som en mycket svenskspråkig stad och finska hördes inte ofta på gatorna i de centrala universitets- och ämbetsmannakvarteren under dessa decennier. Det gjorde däremot ryskan, men den ryska litteraturen ägnades nog inget större intresse.

Allt detta innebär, att de boksamlingar som finns i till exempel Nationalbiblioteket eller Svenska Litteratursällskapets bibliotek på intet sätt representerar bokkulturen i Finland under 1800-talet, alltså de böcker som de facto lästes eller fanns i folks hyllor under de decennier då den finländska "nationallitteraturen" växte fram.

Därför är det också mycket viktigt och intressant att notera privata boksamlingar som ger en mycket bättre bild av bokkulturen under en given tid. Var finns de i dag?

De små libristerna

Kejserliga senaten har påbjudit att den, som genom kolportörer vill idka försäljning af tryckalster, därtill bör utverka koncession, antingen af öfverstyrelsen för pressärendena eller af vederbörande pressombudsman. Ett fritt yrke har snärjts i förordningarnas namn.

Ett fritt och fågelfritt yrke. Ty har icke senaten förrän nu funnit anledning att reglerande ingripa i kolportagehandteringen så ha i stället andra dragit försorg om restriktionerna; vi erinra oss med indignation några fall, i hvilka myndiga lokalinnehafvare uppträdt aggressivt mot de små bok- och tidskriftstråkarnas sympatiska släkte.

Men vi skola genast medge att det varit undantag. På flertalet af våra restaunger göra dessa litteraturens yngsta och käckaste pioniärer ostörda sina ronder och stamgästerna nicka som åt gamla bekanta:
- Nej fan, int tar vi nånting, försök int heller. Eller fan hu du Snurran eller Figaro, pojke?

Pojken har både Snurran och Figaro och Söndags-Nisse och Strix och Radchas nya romaner från världskriget. Den hugade reflektanten får maka sitt punschglas åt sidan - om det råkade stjälpa representerade förlusten en förmögenhet - och ur kolportörens rymliga läderväska kommer volym efter volym på bordet.

Den spekulerande herrn granskar flyktigt bokpacken och besluter sig för Snurran. Snurran är alltid bra.

Man minns ännu hvilken succès en upplaga hade som för några år sedan sedan distribuerades här med färgstämpeln: "Numret beslagtaget i Sverge!!"

Den lille kolportören packar in igen. Vid nästa bord afyttrar han en Söndags-Nisse. Hasse Z:s Blick på tingen står just nu högre i kurs än någonsin förr: ingen af kollegerna i den svenska skämtpressen är så utomordentligt frisinnad som han och ingen gisslar som han de unghögersvenska germanismen.

Det händer någon gång att gossen med tjufemöringarna och de lustiga bladen och den gamla kvinnan, som säljer Krigsropet, råkas på samma på marknad. De hälsa hvarandra nästan omärkligt, kollegialt, och fortsätta hvar på sitt håll kommersen.

Bland jämnåriga kamrater från sin mammas gata intaga litteraturkolportörerna en ställning. Redan den prydliga blågröna klädesuniformen, den kortskurna rocken med sina blanka metallknappar och epåletter, de långa galonerade benen, mössan som nästan kan täfla med biografjannarnas guldsmidda dito, måste ju inge de andra gyckarna på hemgården viss respekt .

Kroglifvets letargiska dagar och händelser och det förtroliga umgänget med boktitlarnas grefvinnor och vicomter ha förlänat de små libristerna en nimbus hvilken icke undgår kamraterna. Hvem vet väl hvad allt de sett och hört och hvad de kunde berätta - om de kunde. Kolportageromaner har världen nog, när få vi den första kolportörsromanen?

-Morenkopp

Publicerad i Dagens Press den 28 januari 1915.

En upplyst disputation

I dag har det igen varit en stor dag i finsk bokhistoria när teologie magister Minna Ahokas disputerade om upplysningslitteratur i Finland på 1700-talet. Jag har haft nöjet att följa med Minnas arbete en längre tid. Vi har bland annat arbetat tillsammans kring den bokhistoriska Henrik-databasen som också resulterade i en bok, som nyligen publicerades på engelska. Minnas avhandling är en ambitiös genomgång av upplysningen i Finland med bokhistoriska metoder. Hon går igenom privat bokägande, bibliotek, tidningspress, avhandlingar och annan reception av upplysningslitteratur. Hon har med imponerande grundlighet och målmedvetenhet läst stora mängder källmaterial. Men som det konstaterades under disputationen är det inte möjligt för en bokhistoriker att faktiskt läsa igenom varenda bok och analysera dess innehåll och halten av "upplysningstankar" i var och en. Därför var det ett bra – och modigt – val att som opponent ha docent Sisko Haikala från Jyväskylä univeristet som är idéhistoriker.

Valet av opponent var lyckat: Haikala var en mycket god opponent, som aldrig glömde att upplysa även mindre insatta åhörare om kontext och begrepp, både vad gällde forskning och källor. Hon berörde både stora principiella frågor och ägnade sig åt detaljer med tillräckligt engagemang för att vara fullt övertygande. Att hon gärna godkände avhandlingen ger den också en stämpel som godkänd i idéhistoriskt eller innehållsmässigt perspektiv gällande lärdoms- och litteraturhistoria, trots den stora svårigheten att ringa in vad upplysningen egentligen är, både som idé och som litteratur. Bland annat diskuterades om Jonathan Swifts verk kan räknas som upplysningslitteratur – räcker samhällskritik för att vara upplyst? Eller hurdan ska kritiken vara för att tillhöra upplysningen?

Minna klarade sig också bra och kunde försvara sina avgränsningar och begrepp. Hennes lektio som inledde disputationen var även den mycket bra. Hon knöt på ett modigt sätt an till den i Finland pågående debatten om upplysning och bildning versus fanatism och "hatskriverier". Hon menade att det på sätt och vis handlar om precis samma diskussion om förståndets och bildningens kamp mot irrationella föreställningar, nu som då.

En signifikant och talande detalj under disputationen var den förvirring som uppstod under disputationen om huvudkapitelns ordningstal: vilket var nu egentligen det fjärde kapitlet som det hänvisades till i texten ...? Disputanden berättade att förlagsredaktören i sista minuten meddelat att kapitelnumren strykts av grafiska orsaker. Åter ett bevis på hur vetenskap och litteratur påverkas av sin fysiska form, av teknik och produktion! Därför är det också viktigt och intressant att inte endast göra intertextuell forskning inom historia. Historiens materialism slingrar sig in i även de mest vidlyftiga resonemang. Fast mediet kanske inte alltid är budskapet, sätter det ovillkorligen sina spår i meddelandet.

Kulturarv och brytningstider

I svensk press pågår en viktig diskussion om kulturarv och digitalisering. Viktig framför allt för att den fäster uppmärksamheten på en angelägen sak: kulturen förändras när medierna förändras. En del förändringar sker som av egen kraft, medan andra saker faktiskt kan påverkas av enskilda människor som en följd av aktiva handlingar, val och prioriteringar.

En relevant distinktion som borde göras är skillnaden mellan att bevara kultur i arkiv eller museer (alltså värdet av att spara kulturarv så som det är ett visst ögonblick) och den andra sortens bevarande, som är lika nödvändig: att hålla kulturen i omlopp genom att göra den tillgänglig. Det senare är viktigt därför att ett historielöst samhälle tappar kunskap och visdom. Kulturen behöver också råvara, kulturell rikedom ger mening i livet. Genom att hålla kulturarvet aktivt håller man det dessutom begripligt. Ord och minnen talar till folk och ger djup i tillvaron.

Det har sagts att det att de hedniska fria konsterna blev grundval för det europeiska bildningsväsendet från senantiken beror till stor del på Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus Senator. Han föddes i slutet av 400-talet och var verksam som hög tjänsteman hos kung Theoderik den store. Han var östgotisk erövrare av Rom, men förhöll sig respektfullt och tolerant till den romerska kulturen och samhället. Efter hans död var inte möjligheterna för försvarandet av de romerska arvet lika gynnsamt och Cassiodorus drog sig tillbaka för att ägna sig åt religion.

Han fortsatte ändå träget sitt arbete för att föra vidare det antika arvet. Han var verksam vid ett italienskt kloster kallat Vivarium. Sedan 300-talet hade läsning och arbete varit viktiga delar av klosterlivet, men det var Cassiodorus som aktivt sammanfogade dessa till en ny och ordnad intellektuell verksamhet: skrivandet och produktionen av böcker, så väl andliga som profana. Cassiodorus författade handböcker för skrivarna, texter där han grundligt diskuterade frågor om textkritik, översättning och i praktiken kritiska utgåvor.

Hans betydelse för fortlevnaden av den antika kunskapen och klostrens bokkultur har diskuterats, men Harry Järv argumenterar i sin essä i den ypperliga boken Mänsklighetens minne (2008) för att Cassiodorus fyllt en viktig funktion i västerlandets historia.

Jag ser Cassiodorus insats som intressant i ett kulturhistoriskt brytningsskede. Det vi behöver nu är nämligen mängder av cassiodori, som kan skapa strukturer och arbetssätt för att transformera den tryckta och handskrivna textens kultur till den digitala kulturen. Det måste göras insiktsfullt, utan att slarva bort information. Liksom produktionen av böcker krävde kritiskt och analytiskt tänkande, kräver digitaliseringen i dag det samma. Vi måste vara aktiva och handla medvetet när vi transformerar handskrifter och tryckalster till digitala korpusar. För gör vi inte det kommer de till stora delar att glömmas bort. Det gäller att göra det med ögonen öppna och hålla initiativet så långt det går.

[Uppdatering 4.2.2012, korrigerade ett stavfel i ett namn]

Tryckpressen ger vika, men lättar pressen?

Vardagens bokkultur från konsumism till kontroll, lyder underrubriken till Ted Striphas [stri:fas] intressanta bok Late Age of Print, som jag behandlat tidigare också i min blogg. Som Striphas riktigt konstaterar har bokhistorikerna hittills övervägande fokuserat på bokmarknadens tidigare skeden. Man har forskat i bokkulturens påverkan på samhället och människornas villkor under en period då de enda andra medierna var talat eller sjunget språk, enskilda bilder eller föremål med symboliska betydelser eller handskrivna texter.

Tryckalstrens inträde i kulturen förändrade kulturen mycket och det är genom att studera dessa processer många forskare har försökt ringa in vad böcker egentligen är och vad de betytt för oss. Genom att försöka beskriva boken och tidningen som medier och studera på vilket sätt digitalt publicerad information skiljer sig från dem, och vilka konsekvenser det nya mediet kan tänkas ha för vårt samhälle. Att påverkan är stor kan knappast någon bestrida, även om vi har svårt att i dag urskilja vilka de bestående effekterna blir.

Mer outredd är bokens och bokmarknadens utveckling under 1900-talet, då boken som produkt redan påverkades och fungerade i samspel med andra nyare medier, inte minst tv och senare webben. Det är denna utveckling Striphas studerar i sin intressanta bok. Han närmar sig sitt ämne uttryckligen som bokhistoriker. Han studerar bokmarknaden som ekonomiskt, praktiskt och logistiskt fält, läskulturens utveckling och hur frågor om upphovsrätt och piratism ännu i dag ställer till det också på den tryckta bokens marknader. Författaren närmar sig sina frågeställningar genom mycket konkreta fallbeskrivningar, vilket gör boken lättläst.

Striphas visar på en tydlig trend av effektivering inom bokbranschen, en trend som går hand i hand med ökad kontroll. För kontrollen behövs effektiv insamling och hantering av information, dels om böckerna och deras rörelser inom branschen, men i allt högre grad också om de anställdas arbete och konsumenternas beteende. Han ser också piratismen som en inte nödvändigt "ond" företeelse, utan säger att den tvärtom kan utvidga marknaderna till människor som annars av ekonomiska skäl står utan alla möjligheter till delaktighet. "Hacking attempts to actualize absent alternatives, effectively writing them (back) into the realm of everyday existence" (s. 186). Piratismen blir som en motkraft till de ändlöst giriga förlagen, som strävar till fullständig kontroll också över berättelser och idéer som egentligen borde höra till allmänning eller delvis kunna uppgå i det bricolage kulturen i sig själv är per definition. Genom att tvinga upphovsrättsinnehavare till rättsprocesser bjuder författare och utgivare till plagiat och parodier på motstånd.

Striphas gör egentligen inte skillnad på e- och p-böcker i sin analys. E-böckerna blir snarast ett logiskt steg i utgivarnas strävan efter total kontroll och vinstmaximering. Då man tar bort det bestående fysiska föremålet och lämnar bara idéerna kvar att köpas, kan upphovsrättinnehavaren behålla total kontroll över varan och till exempel ta den tillbaka och förstöra den då de finner det önskvärt. Vilket ju åtminstone Amazon skrupulöst gjort.

The Late Age of Print är en bra och intressant analys av bokkulturen i dag. Striphas pekar på många drag hos bokmarknaden och -kulturen som är värda att reflektera över, även om man inte håller med honom på alla punkter. Det gäller mycket komplicerade frågor, vilket också författaren till boken är medveten om. Vi tenderar lätt att tillskriva böcker som produkter ett mervärde som är större och sitter djupare än hos många andra statusföremål. Men hur det värdet förhåller sig till värdet som verk, dvs den upphovsrättsliga ersättningen, är ingen enkel fråga. Tar man bort det fysiska föremålet blir det hela än mer spännande.

Bokhyllans ideologi

Ted Striphas behandlar i sin bok The Late Age of Print boken som vara och dess värde i historiskt perspektiv. Fokus i studien ligger på dagens läge, då boken frigjort sig från sin tidigare fysiska form och förvandlats, inte alls till en mediaoberoende ideell produkt, utan tvärtom till en handelsvara som allt hårdare kontrolleras av förlagsbranschen. Striphas kommer med många intressanta synpunkter av vilka jag här tänkte diskutera en: boken som statusföremål för medelklassen.

Under 1930-talet pågick nämligen i USA en medveten marknadsföringskampanj från förlagsbranschens sida, inte bara för folkbildning, utan också för bokägandet som fenomen. Bland annat lyckades man lansera bokhyllan som en medelklassmöbel, som sedan givetvis måste fyllas med förlagens produkter. Man förde också kampanjer mot boklånande och boklånare. Min nyfikenhet vaknade förstås av detta: Kan man hitta liknande fenomen i Finland?

Och det kan man, enkelt. Utgånde från några sökningar i dagspressen, fanns en av de första möbelaffärerna till Helsingfors under slutet av 1800-talet. Före det såldes möbler av diversehandlare och snickare. I början verkar bokhyllorna också främst ha varit uttryckligen kontorsmöbler. Det är förstås givet att de ändå fanns mängder av bokhyllor i många hem i en stad som Helsingfors med Universitet och ett stort antal tjänstemän. Men de hyllorna eller bokskåpen var sannolikt ofta byggda av snickare, liksom böckerna ofta bands in av bokbindare för att passa in i boksamlingarna i dessa bildade hem.

Boklånarna får sig en släng i Wiborgs Tidning i form av en liten text, formulerad som ett brev:

Bokegare och boklånare (Ur danska National-tidene)

Högt ärade fröken Sörensen!

Då vi gjorde bekantskap [på ...tåget] yttrade ni er högsta förvåning över min stränga dom om folk, som låna böcker både i tid och otid [...] Kanhända vill ni icke ännu medgiva det berättigade i mina påstående och jag har då blott ett enda ord att säga er till slut: Pröfva sjelf på, vad det vill säga att vara bokegare i stället för boklånare. Skaffa er ni har ju råd därtill – ett litet vackert bokskåp fullt af eleganta inbundna, värdefulla böcker, i synnerhet nyare romaner och noveller (icke dikter). Gif sedan edra väninnor carte blanche att låna, så ska ni få se på något roligt! Jag är säkert på, att ni inom ett halvt åt skulle ha plats i bokskåpet för alla era hattar, m.m., och kan hända ni då ger mig rätt i mitt påstående att till och med de redbaraste människor blivit opålitliga, när det blir fråga om att vårda och lämna tillbaka lånade böcker.
Er ödmjuke tjänare Martin Kok.


Att dylikt publicerades i tidningarna har säkert inte lite att göra med att de stod mycket nära eller för produktionen av böcker i vårt land vid denna tid. Jyrki Hakapää har i sin avhandling också skrivit om hur förläggarna helt sonika marknadsförde sina böcker också genom redaktionella texter.

Lika ohämmat skriver förläggaren Bertel Appelberg apropå folkbildning i tidskriften Nyland år 1934: "Låt boken bliva ett uppskattat och nödvändigt bohag i varje hem, och den dåliga lektyren skall snart försvinna av sig själv."

Bokhyllan var, liksom pianot, under slutet av 1800-talet och hela 1900-talet delar av möblemanget i ett bildat hem. Hade man inte råd med böcker, kunde man skaffa falska bokryggar. Kanske är det därför det inte ansågs höra till god ton att studera bokhyllan då man var på visit. Det kunde ju lätt leda till pinsamma incidenter. Som denna, återgiven i tidningen Helsingfors 1882, där en kväll av stora sociala fiaskon för en ung man på besök i ett fint hem inleds med följande incident, då han noterat en intressant boktitel i bokhyllan:

Men ack! I stället för böcker var det ett bräde med påklistrade bokryggar som skulle se ut som böcker; det störtade ned och fällde olyckligtvis ett bläckhorn, som stod på ett bord inunder hyllan. Förgäves försäkrade baronen att ingen olycka skett härmed; jag såg bläcket rinna från bordet ned på brysselmattan, och utan att veta vad jag företog mig, försökte jag att med min hvita lärftnäsduk hämma dess lopp.

Men hur ser medelklasshemmet ut om femtio år?

Prosaica

Vi ska måla och fixa lite på Brages Pressarkiv efter stambytet. Ett praktiskt problem är att vi har brist på gamla tidningar. Trots 800 hyllmeter tidningsklipp, alltså. Insåg det när vi välte en mjölkburk under kaffepausen och jag var tvungen att blockera min första impuls att slänga närmaste tidning över den utspillda mjölken.

Philip Teirs kolumn om tidningsdöden i dagens Hbl fick mig att fundera vidare på detta. Fast Teir skriver ju egentligen om journalismens kris. Jag är inte lika orolig som han.

På riktigt, tänk er ett liv utan papperstidning! Det är mycket närmare än tidningsdöden eller journalistikens försvinnande. Den senare har nog delvis förresten försatt sig i viss kris riktigt på egen hand, tänker jag ibland. För ofta har man glömt sitt kritiska uppdrag. Men till saken:

Vad ska man tända bastun med? Vad ska man skydda golven med? Vad ska man klippa i för att skriva hotbrev?

Det är bokhistorikern i mig som ställer dessa frågor. Det är nämligen inte helt irrelevant hur den andliga kulturens materiella uttryck ter sig. Dessa påverkar både innehåll och samhälle, ekonomi och praktiker.

Om vetenskapligt publicerande

Inom filosofin har John Searle närmat sig förhållandet mellan språket och kommunikationen genom begreppet yttrande (utterance), en handling där en tanke får en specifik betydelse i sin specifika kontext då den uttalas med språkliga medel, som tal. I paritet till detta har Peter L. Shillingsburg lanserat en skriftteori (script theory), som innefattar skrivandet som en motsvarande handling. Processen är givetvis besläktad, det handlar om att förvandla tankar till ord och meningar, text. Men samtidigt är skrivandet annorlunda: den skrivna texten saknar tonfall, intonation. Det moderna normaliserade skrivspråket saknar otaliga nyanser, samtidigt som texterna materialiserats och kan flyttas och kopieras utom skribentens kontroll. Detta bidrar till det nödvändigtvis längre formatet. För att vara exakt och minska risken för fatala feltolkningar, måste den normaliserade texten vara omständlig och utförlig.

Eftersom det är dyrt att göra böcker, att trycka upp och distribuera dem, måste man inom det vetenskapliga publicerandet gallra innan man publicerar sig i tryck. Det som en gång var tryckt kunde dessutom sprida sig och bli läst och tolkat utom kontroll, utan tillräcklig kännedom om kontext och kritisk förståelse (att beakta är att censur i praktiken aldrig gällt ägande och läsning av texter inom samhällseliten förrän under 1900-talet, utan endast ”allmänheten” eller ”folket” samt bokbranschen och pressen). Universitet och lärda sällskap fick således en allt viktigare roll av garanter för kvalitet, för att det som trycktes var rätt och sant. Uppgiften blev allt viktigare i och med att tryckning av texter på folkspråk blev vanligare. Man lät göra mycket viktiga och nyttiga böcker om ekonomi och medicin. Samhällsfrågor kunde tidvis ventileras flitigt i pressen, den nya habermaska offentligheten fanns både i talad, handskriven och tryckt form och kommunikationen flöt emellan dessa sfärer.

En annan fråga är egentligen frågan om vad ”publicering” innebär. Ur ett subjektivt författarperspektiv handlar det oberoende av kanal eller medium om att efter en skrifthandling släppa kontrollen över en text och överlämna den åt potentiella läsare. Det handlar om att våga släppa tankar och idéer ifrån sig, med den ständigt närvarande medvetenheten om att man på intet sätt kan kontrollera hur läsaren tolkar och behandlar texten. Detta släppande är mycket mer dramatiskt när det gäller skrift än tal, eftersom ”bandvidden” är så mycket smalare och det är också mycket mer sällan du nås av respons. Då du talar inför en publik kan du hela tiden avläsa den och reagera enligt det, men denna direkta respons är närmast frånvarande i traditionellt vetenskapligt publicerande. När man väl satt sin själ och mängder av arbete på att få en vetenskaplig text publicerad, kanske efter några behandlingar på seminarier och efter granskarutlåtanden och redaktionell bearbetning, kan negativ kritik eller missbruk slå mycket hårt. Dessutom är det svårt att gå i svaromål. I ”frysta” texter kan man inte heller längre göra korrigeringar om man ändrar sig. Man måste helt enkelt publicera en helt ny artikel eller bok ...

Det säger sig självt att det borde vara klokare att istället för att satsa alla krafter på dylik långsam, arbetsdryg och också mentalt tung publicering också använda sig av lättare och mer dynamiska former av publicering, som är mindre dramatiska. Genom dessa kan man dessutom integrera andras kommentarer och kritik i texten redan under arbetet, få bort fel. Detta sagt som ett litet slag för grått publicerande.