Den öppna forskningens utmaningar

I dag har Helsingfors universitets kansler i en understreckare i Helsingin Sanomat (tillsammans med professor Juhani Keinonen) lyft fram diskussionen om open access för både forskningsresultat och -data. Framför allt vill skribenterna att forskarna själva ska ta i temat, agera, diskutera och analysera. Texten är i sig i grunden positivt inställd till öppenhet; det är dessutom ett stort skepp som redan börjat ändra kurs och knappast kan stoppas. Liksom inom så många andra områden har de nya medierna inom forskningsvärlden lett till en diversifiering och nya alternativa tillvägagångssätt. Skribenterna lyfter främst fram fyra potentiella problem, som jag läser det:

1. Immateriella rättigheter: dessa bör förstås avtalas, men i sak är forskarnas upphovsrätt oförändrad. Rättigheterna kan kringskäras av avtal med förläggare (som alltså inte betalar någon ersättning till skribenterna). Att forskarna själva drabbas av en föråldrad och underlig upphovsrättslag är det värsta här.

2. Att skydda materialet mot manipulering och missbruk sägs i texten vara ett dels tekniskt, dels juridiskt problem. Personligen ser jag absolut ingen förändring i detta bara för att data är digitala eller öppet tillgängliga. Det är ju inte så att folk ska kunna gå in och ändra i data? Jag har lite svårt att omfatta detta "problem". Tvärtom ser jag öppenhet som en garanti mot missbruk, plagiat och förfalskning.

3. Kostnaderna. Detta är ett reellt problem, som jag också tangerade i mitt förra inlägg. Open Access innebär i praktiken en förändring i hur finansieringsströmmarna inom den akademiska sektorn ser ut. Dessutom behövs det investeringar i infrastrukturen och nya bestående tjänster och funktioner inom forskningen. Men som sagt, ska vi ha någon forskning och innovationer, så måste detta skötas.

4. Konkurrens. Ser själv att öppenhet leder till sundare konkurrens i många fall.


I går hade vi det sista mötet för den tekniska "stödgruppen" inom projektet för långsiktigt digitalt bevarande. Det har varit ett intressant samarbete. Vi diskuterade hur man bäst kunde fortsätta arbetet. Själv anser jag att det finns ett stort behov av att koordinera, helst slå ihop, de nationella projekten kring forskningsdata och kulturarvsdata. De senare är nämligen en inte oviktig del av humanisters forskningsdata. Dessutom har man erfarenhet av indexering och tillgängliggörande på kulturarvssidan också. Det är framför allt viktigt att arbetet med standarder och metadata kan fortsätta på bred basis. Viktigt vore också att få ontologitjänsterna in under samma paraply och få in ett ordentligt, ändamålsenligt helhetsgrepp på innehållet i metadata. Vi kan inte naivt förvänta oss att bara en massa öppen data är allena saliggörande. Den är värdelös om den inte är ordentligt strukturerad, beskriven och länkad. För det behövs sannolikt en hel drös ontologier och register som borde sättas upp snarast.