Hej, vänta nu lite!

Hur i all världen har man riktigt tänkt sig den nya social- och hälsovårdsmodellen? Att små kommuner är ålagda att skaffa sin hälsovård av en centralort - utan möjligheter att konkurrensutsätta det eller ordna det hela själva? Betyder det inte i praktiken att centralortens väljare kan diktera hur mycket hälsovård man levererar till de andra kommunerna och till vilket pris? Har de här herrarna och damerna hört om demokrati? Som Hesaris ledare idag konstaterar är modellen möjligen grundlagsvidrig.

Det löjligaste är att hälsovården fungerar bättre i Grankulla än i Esbo och att Sjundeå efter att Lojo sade upp hälsovårdsavtalet LOST kunde sänka kostnaderna för hälsovården. Sådana här "anomalier" är förstås sekundära. Det handlar om ett ideologiskt projekt, där demokrati, fakta och språkliga rättigheter är irrelevanta. Små, välfungerande enheter är särskilt störande. Jag har fortfarande svårt att svälja hur man gjorde sig av med Ekenäs BB trots hägrande renoveringsrusning, och samtidigt möjligen gjorde sig av med en framtida konkurrent.

Det jag verkligen oroar mig för, förutom att hela konceptet åtminstone på basis av vad jag nu förstått verkar mycket bristfälligt både ur politiskt och förvaltningsmässigt perspektiv, är den ekonomiska sidan av saken. Har man uppgjort några som helst seriösa kalkyler? Finns det en uppskattning om vad denna reform innebär i form av kostnader och på vilket tidsspann har man tänkt att detta skall betala sig tillbaka i form av effektivare verksamhet och bättre folkhälsa?

Misstanken är förstås att sådana kalkyler inte finns, eftersom det handlar om ett ideologiskt projekt, där man tonar ner grundtrygghetens karaktär av rättighet knuten till politik och medborgarskap, och i stället fokuserar på dessa samhällets viktiga funktioner som "produktion av tjänster", som ska göras så effektivt som möjligt och där alla beslut kan fattas utgående från ekonomiska, "objektiva" argument. Vilket man ju verkligen inte ens är nära att klara av, efter att man med dålig kunskapsförvaltning och fleråriga produktivtetsprogram dränerat förvaltningen på alltför mycket sakkunskap och erfarenhet. Drömmen om upplysta beslut fattade på faktiska grunder är ganska långt ifrån dagens politik. Att det är ren ideologi är tydligt.

Jag förutspår en brakseger åt centern i nästa val.

Men som sagt,  kostnaderna oroar mig också mycket. Sjukvårdsdistrikten ska upplösas 2016 och ersättas av nya vårdområden från början av 2017. Det betyder att en hel massa hälsovårdssystem måste anpassas och omstruktureras. Som vi vet är ju dessa redan nu i god ordning och internt kompatibla ...? Jag ser framför mig hur man på en ort sitter med tredubbla system som personalen måste lära sig och logga in och ut ur beroende på var patienten råkar bo. Eller en annan ort där man efter den upphandling man tvingats göra, beslutat sig för att välja att av de två systemen och ska överföra patientinformationen till det billigare (men mindre bra) systemet. Överföringen kostar hundratusentals euro eftersom man blir tvungen att betala båda företagen i samband med operationen. Eftersom riskerna dessutom är stora om information tappas bort eller överförs fel, måste man beställa ännu extra genomgångar av att data säkert blivit rätt.

Har man på riktigt räknat efter vad detta kommer att kosta och beaktat det i kalkylerna? Dessutom har sådana projekt en viss tendens att förvandlas till mjölkkor för inblandade företag, dra ut på tiden och bli dyrare än man först räknat med. Upphandlingen av dylika projekt är mycket krävande och helst borde de skötas med mycket stor sakkunskap också från upphandlarnas sida.

Jag förutspår mycket goda tider för it-branschen och all världens konsulter.

Samtidigt känns det som om regeringen äntligen fått ihop en strategi, en bild av hur de olika förvaltningsreformerna ska hänga ihop. Allt handlar om att få bort så mycket små (demokratiska) strukturer som möjligt, till förmån av stora enheter. En inbillad kostnadseffektivitetsmodell, lika för alla verksamheter, är det högsta målet. Ett välsmort system med "skalfördelar", som inte störs av kreativa eller dynamiska (oregerliga) små enheter, eller av att människor har egna prioriteringar gällande hur de vill använda sina skattemedel, är målet. (Hur var det nu, det där med innovation?)

Men nu borde det i alla fall vara enklare att gå i kamp mot denna utveckling. Vi borde verkligen försöka förhindra att resurser används på dumma sätt nu när det är kärva tider. Man ska inte syssla med omorganisering och reformer som självändamål eller ideologiska projekt när det är tajt. Man ska låta folk jobba med kärnverksamhet och ta ansvar. Man ska lyssna på sakkunskap och ha förtroende för erfaret folk.

Jag förutspår dystra och jobbiga tider för offentligt anställda och kommunalpolitiker.

Kulturallmänning och språksilon

I veckan sammanträdde arbetsutskottet inom Rådet för specialbiblioteken inför höstmötet nästa vecka. Rådet representerar en mycket splittrad sektor bland biblioteken, en sorts varia-kategori, där forskningsbibliotek samsas med storföretags, olika stiftelsers, organisationers och myndigheters informationstjänster. Samtidigt är det väldigt många experter inom olika områden som är beroende av specialbibliotekens tjänster. Alla bibliotekssektorer är under stor press på grund av statliga reformprogram, men ibland känns det nog som om specialbiblioteken skulle vara särskilt utsatta, eftersom fältet är så mångfaldigt att det är svårt att få en bra helhetsbild om deras funktioner och betydelse.

Just nu löper trenden mot centralisering och eftersom det är lätt att få för sig att folk nog kan googla fram info själva på nätet (där man kan förledas att tro att allt finns) är det lockande att tänka att man kan rationalisera med hård hand inom informationsförsörjningen. Vilket ju är urbota dumt. Både med politik och forskning är det ju precis som med matlagning: har man usel kvalitet på råvarorna, blir också slutresultatet dåligt. Vill vi ha forskning eller myndighetsberedningar som är baserade på googlande? Eller på information som är framtagen av professionella informatiker som arbetar i nära samarbete med kärnverksamheterna och känner till både branschen och substansen?

Nå väl, arbetsutskottets möte var i det stora hela positivt, inte minst för att Jarmo Saarikko från Metla satt upp en fin wiki-sida, Facebook-grupp och Ning-gemenskap för specialbiblioteken sedan senaste möte bara några veckor tidigare. Det har han till stora delar gjort på sin fritid, eftersom Rådet inte har några resurser, utan fungerar som ett frivilligt samarbete. Alla var mycket imponerade över wikin. Ordförande Janne Ranta från YLE kommenterade att det nog borde finnas information också på svenska.

Hoppsan. Trots att det var pinsamt att jag inte själv noterat detta, var jag glad att jag slapp påpeka det. Alla nickade instämmande. Sju par ögon vändes frågande mot mig. - Javisst, självklart gör jag det, så gott jag kan med mina rudimentära wiki-kunskaper. Så fort jag hinner. Om jag inte suttit där, skulle man säkert ha grävt fram någon annan finlandssvensk specialbibliotekarie i sinom tid. (Jag är fortfarande mycket tacksam för hjälp om en dylik anmäler sig till mig, ta gärna kontakt.)

Själv tycker jag mångspråkighet i wikiprojekt kan bli lite besvärligt. Fast inom Europeana viftade man bara bort det och menade att det i en wiki nog ordnar sig själv. Hm.

Ändå var det tur att jag var där. Och Janne Ranta. Vid många motsvarande tillfällen saknas den svenskspråkiga eller språkmedvetna person, som kanske med sin blotta närvaro påminner om språket eller som kan påminna om saken vid behov. Jag anser att det är så de största "domänförlusterna" går till. Man måste finnas på plats, man måste synas och höras om man skall bli beaktad. Och så måste man vara färdig att jobba lite extra (de andra i Rådet kan ju dela på arbetet på finska och jag inser att jag själv omöjligt kan hålla alla svenska sidor uppdaterade parallellt). Det går inte att ställa krav i en miljö som fungerar som allmänning och som bygger på nätverk, man måste göra själv.

Nätverkens största fiender är slutna silon. Att Partiet, som utkorat sig till svenskhetens enda räddare och bastion i Finland, måste använda sig av enskilda, självsuggererande seminarier för att kunna planera framåt och dess ordförande tappar självkontrollen när metoden blir ifrågasatt, är nog tecken på att den ideologiska konstruktionen börjar vackla. Nervösa förklaringar från samma person om varför enorma privata stöd till politiska partier är okloka att förbjuda, ger ett verkligen pinsamt och patetiskt intryck. (Föredrar faktiskt Stefans & Staffans förslag i Fritt fram om att dela de finlandssvenska fonderna i 10 000 olika fonder som kan betala ett litet bidrag var till Partiet. Det skulle orsaka mindre känslor av medskam åtminstone hos mig.)

Om man till exempel ser till fallet med Ekenäs bb och HNS-styrelsens olyckliga beslut, är det tydligt att den nationalistiska och romantiska idén om ett språkparti som garant för svensk service borde begravas om man vill arbeta effektivt för svenskan. Problemet var Samlingspartiet som mangrant röstade emot bb. Varför? Sannolikt okunskap och en ackumulerad "hoppsaneffekt".

Kunde det eventuellt ha gått på ett annat sätt, om fler borgerligt sinnade aktiva svenskar varit verksamma inom Samlingspartiet? Min personliga övertygelse är att man hade kunnat påverka beslutet effektivast så. Genom att sitta med på Samlingspartiets interna möten, föra fram synpunkter och sprida information om betydelsen av vård på svenska i ett tidigt skede av diskussioner och beredningar inne i partiet. Och uttryckligen inifrån, inte som ett utifrån kommande predikande krav.

Man måste tänka i nätverk. Vi kunde kanske se på det svenska språket och svenska ärenden som allmänning. För att citera Charles Leadbeater (för sista gången) behövs olika faktorer för att "We-think", dvs ett kollektivt skapande i stor skala, skall ta vid. Sannolikt måste man dessutom dela upp det hela i flera olika allmänningar, om man tänker på svenskan i Finland.

För det första behövs en kärna. Denna kärna (eller en del av dessa kärnor) är vad det som SFP är i dag borde bli eller kunna leverera. Det betyder att man borde ge upp idén om att hålla kontroll och makt inom ett politiskt parti (det är klart att man inte till framtidsseminarierna skaffar någon konsult som kastar den brandfacklan ...). Det behövs ett stoff och en idé som är möjlig att bygga vidare på. Den skall vara öppen, formbar, halvfärdig och smart. Inspirerande och utmanande, helt enkelt. Favoritexemplet i all litteratur är förstås Linus Torvalds första version av Linux.

Det andra som behövs är bidrag, arbetsinsatser. Det betyder att folk med olika bakgrund och olika kompetenser måste bli genuint engagerade. Arbetet måste kännas meningsfullt. I dag måste vi erkänna att ett politiskt parti i Finland knappast har förmågan att aktivera tillräckligt många människor på det sättet. Folk engagerar sig hellre i enskilda sakfrågor som de upplever som viktiga. Leadbeater ser det dessutom som mycket viktigt att gemenskapen eller nätverket är tillräckligt öppet och flexibelt. Man kan inte förvänta sig något av någon. Allt som sker, sker för att folk vill, just då, göra just det. I en gemensam diskussion kan man lösa svåra problem och prova på olika lösningsmodeller.

Ett annat kriterium är sammanförandet av människor, idéer, kunskap i den mångfald som skapas då vi-tänk uppstår. Det är en självklarhet att goda idéer inte föds ur intet. Kreativitet, innovationer och ibland även flow uppstår då man för samman saker på ett nytt sätt. Forskare arbetar allt oftare inte bara i team, utan också tillsammans i nätgemenskaper med delade informationsresurser. Nätet erbjuder många möjligheter till samarbete i olika former. Svenskfinland hotas av att bli en kulturell silo, där impulser utifrån ignoreras eftersom det inte (mig veterligen) finns någon explicit målsättning att hämta impulser utifrån och faktiskt anamma dem (då förstås med undantag att vi skall anamma ord från Sverige, såsom bänk och pennskrin istället för pulpet och penal).

Det är också till fördel om man sinsemellan kan dela upp arbetet i olika separata moduler. Skapandet av moduler, undergrupper eller projekt underlättas om arbetet organiseras eller koordineras. Ibland sker det genom att någon utövar kontroll eller makt, som indirekt godkänts av dem som bidrar. Ibland kan det också hända att dylika system blir i stort sett självorganiserande.

Problemet är att det inte går att bunta ihop "svenska frågor" på ett tillräckligt engagerande sätt för att det skall vara (den i praktiken enda) bärande idén för ett politiskt parti. Folk arbetar bäst för enskilda konkreta projekt, såsom Ekenäs bb. I synnerhet då många människor skall engageras. Och många människor måste engageras, för det finns för många bord där "hoppsan, vi glömde svenskan" kan ske obemärkt. Att agera utgående från en språklig politisk silo med vissa kvotplatser och ofta i efterskott klaga på att man blivit bortglömd är dålig taktik och synlighet med tanke på svenskan inom alla områden. Den massa som engagerade sig för Ekenäs bb hade svårt att nå fram, eftersom det saknades nätverk i vissa politiska partier.

Själv är jag rädd för att detta kan fortsätta, så länge Partiets skugga är närvarande. Att man i Partiet dessutom valt att ta strid för frågor som obligatorisk svenska i stället för att se till att skolan ger tillräcklig historisk och kulturell allmänbildning gör det hela än mer ledsamt. Ja, och förstås förutom den viktiga och ädla kampen för rätten att använda hur mycket privat finansiering som helst för politisk verksamhet ...

Ännu om sjuk- och hälsovård

Västra Nylands insändarspalter har de senaste dagarna varit fyllda av insändare som berömmer Ekenäs BB och återger otrevliga erfarenheter från större sjukhus. Förutom att språkfrågan är viktig, är VNS även ett babyvänligt sjukhus. Jari Petäjäs utredning om förlossningsvården inom HNS rekommenderar att Ekenäs BB skall stängas så fort som möjligt. Han hänvisar i första hand till säkerhetsaspekter, och uttryckligen då till barnets rätt till den bästa tänkbara akutvården i kritiska situationer, som han menar klart kan ifrågasättas i den små enheterna. Genom något tendentiös tolkning av statistiken vill han påvisa brister, trots att man vid just Ekenäs inte råkat ut för flera tragiska händelser än på andra håll. Enligt Petäjä visar undersökningar entydigt att större enheter ger betydligt större trygghet.

Man kunde emellertid diskutera hur man kan kvantifiera de effekter en lugn och familjetillvänd vårdmiljö innebär också på längre sikt. De som använt sig av VNS är mycket nöjda och upplever sig ha fått en bra start för fortsatt familjeliv i den nya situationen. Man borde egentligen sträcka kalkylerna längre fram i tiden, t ex tills barnet är 18 år - vilka barn är friskast och mest harmoniska? Hur viktigt är det att komma väl igång med amning och hela familjens engagemang i babyn? Vad betyder det för nationalekonomin i ett längre perspektiv att mamman känner sig lugn och trygg?

Framför allt känns Petäjäs arroganta inställning till föräldrarnas engagemang otidsenlig och osaklig. Dylik von oben-attityd som bygger på professionell expertis är inte det som borde avgöra hur sjukvården ordnas på 2000-talet. Petäjä menar i utredningen att debatten har fått fanatiska drag och kan leda till farliga situationer. Det är alltid riskabelt att vara gravid och att föda. Om skattebetalarna bedömer att de vill lita på ett litet bb som också kan uppvisa goda resultat, borde de sannerligen ha rätt att få göra det.

Petäjä avslutar utredningen med att säga att det är substansfrågor som måste avgöra. Men i grunden för prioriteringarna ligger etiska frågor, som måste ha sin grund i allmänhetens värderingar. Dessa avspeglas i lagar och politiska beslut, inte i läkarnas professionella etik. Därför är det också politiker som fattar linjebesluten i HNS. Man hoppas att de lyssnar på de berörda människorna.