Rollspel

Bläddrade nyss i en rätt färsk bok av Randall C. Jimerson om arkivväsendet och makt. Den fick mig att reflektera över den totala blindhet som man ibland stöter på inför de enorma kulturella förändringar som är på gång i och med webbens utveckling. Det är helt klart att de gamla papperen kommer att finnas kvar och det kommer säkert också i framtiden att förekomma hot om ideologiskt färgad gallring. Men författaren står nog helt handfallen inför aktuella frågor om digitalisering och tillgängliggörande och hur arkivens framtid kommer att te sig. Kanske är det en avsiktlig avgränsning. Jag känner mig ändå frestad att dels utvidga beskrivningen av arkivets roller till att gälla också bibliotek och museer, dels att problematisera dessa i förhållande till inte bara framtiden, utan också den verklighet vi redan lever i i dag.

Jimerson nämner tre traditionella funktioner som arkiven har i samhället: templet, fängelset och restaurangen. Dessutom skulle jag lite vilja nyansera diskussionen om maktutövning till följande punkter som gäller alla kulturarvsorganisationer:

- vad skall bevaras?
- hur ska det ordnas?
- hur ska det kontrolleras och bevaras?
- hur ska det användas?

Alla dessa frågor innebär beslut som personalen måste ta och som får konsekvenser för vad som kan visas och vad som döljs i framtiden. Och nu till en grundläggande skillnad mellan olika typer av kulturarvsorganisationer (detta är lite provokativt, så det kan och bör gärna diskuteras hur långt denna generalisering bär): medan biblioteken sedan länge väldigt ofta haft en folkbildande och allmännyttig uppgift, har museer och arkiv alltid vuxit fram med någon annan ideologisk funktion: avsikten har varit att dokumentera och samla bevis för vissa saker, så som maktens legitimitet, en uppfattning av folket eller t ex om en högt stående kultur. Arkivens och museernas uppgift har varit antingen att stöda makten och/eller att spara material för framtida forskare. Även om man strävat till att vara objektiv har man haft uppfattningar om vad forskarna kommer att vilja forska i, vilket påverkat utvecklingen av samlingarna. Arkivvetenskapen har också därför ansetts vara en ”hjälpvetenskap” för historia.

Men hur är det då med kulturarvsorganisationernas roll som sanningens tempel och personalens auktoritet som formare av det kollektiva minnet i den digitala världen? Rollen som tempel innebär att man bevakar sanningen. Man måste alltså definiera den och få tag i den. På webben är detta inte lätt. Informationssamhället har sprungit förbi organisationernas tolkningsföreträde. Lagstiftningen och allmän försiktighet har förlamat kulturarvsorganisationernas handlingsförmåga. Google och Wikileaks har visat att templet i dag finns någon helt annanstans på hundratals ställen runt om i världen och att det vårdas av ”vanliga” aktivister. Auktoriteten finns i dag i att vara expert, sakkunnig, i att veta var informationen finns. Om makten (både den offentliga och privata) så vill, får kulturarvsorganisationerna en dag möjlighet att bättre hjälpa forskare och allmänhet att hitta och sålla.

Organisationerna som fängelse, som kassaskåp, bevarare och bevakare ändras sannolikt också. Den största utmaningen blir insamlandet och bevarandet av digitalbaserade material. Att hemlighålla hemliga dokument blir allt svårare. Bevarandet är också dyrt, mängderna stora och innehållet till stora delar oöverskådligt. Det kommer att krävas stora insatser av samhället. På vissa områden kan äldre information, som inte bevarats av offentliga eller allmännyttiga organisationer, bli en enormt dyr affär för den som behöver informationen. Kan och bör man spara allt från statligt håll? Och vad är ”allt”?

Restaurangen: Organisationernas roll som tolkare och tillgängliggörare: Hit hör frågor om hur samlingar ordnas och tillgängliggörs. Samlingar katalogiseras, indexeras och gallras. Var och en som forskat i samlingar vet att man kan gömma saker bakom vag eller missvisande beskrivning. Ämnesord och benämningar innebär tolkningar. Denna roll kommer i viss mån att finnas kvar på webben, indexering och söksystem som är utvecklade av innehållsexperter innebär en viss kvalitet för gemene användare. Men användarna kommer också att kunna ifrågasätta och erbjuda alternativa tolkningar i framtiden i allt större utsträckning. Detta måste ses som ett tilläggsvärde och ska inte bekämpas som en auktoritetsförlust. För förtroende krävs i framtiden allt större öppenhet. Se användarna som en resurs! Ge dem mycket material och möjligheter att använda det.

Trots att papperen visst kommer att finnas kvar, måste man också fundera på det digitala som blivit allt viktigare i våra liv och vårt samhälle, och som på ett essentiellt skiljer sig från det vi varit vana med de senaste seklerna.

Hårdskivor för musik- och filmkopior?

I Finland uppbärs, liksom i många andra länder, en ersättning för de audiovisuella material som folk har rätt att kopiera för eget bruk i form av en avgift som finns inbakad i priset för t ex tomma cd-skivor. Man tänker sig att det handlar om förlorad ersättning för upphovsmännen. Huruvida detta egentligen är fallet kan man ifrågasätta. Faktum är att avgiften i praktiken, för dem som ens varit medvetna om den, mentalt på många sätt förvandlats till någon sorts kollektivt straff för piratism. Och så känns det ju onekligen. I min iPod tror jag att snart sagt all musik är sådan jag själv köpt. Dessutom ingår det ett visst antal kopior i affären jag gjort också då jag köpt musik från iTunes. Det känns därför nog orättvist att jag från och med 1.1.2011 skulle vara tvungen att betala en 10 euros avgift för kopior jag aldrig gör om jag köper en mp3-spelare eller iPod.

Ännu mer absurt ter sig det hela då det gäller externa hårdskivor. Åtminstone har jag aldrig i mitt liv sparat film på en extra hårdskiva. Lyckligtvis utsträcks inte avgifterna, som internationellt sett verkar höga, att gälla vanliga datorer eller telefoner. Hur många lyssnar på musik direkt från en extern hårdskiva, eller ens datorn (ok, Spotify undantagen)?

I bakgrunden finns förstås upphovsmännens behov av ersättning och tryggad inkomst. På kulturfältet är man extremt besviken på ministeriets nya förordning. Å andra sidan har den nya logiken för uppbärandet retat upp en stor opinion på webben. Ministeriet har inte haft en lätt sits.

I grunden finns samma problem som återkommer ständigt i digitala sammanhang: det är i praktiken ohållbart att försöka överföra upphovsmannaskapet och upphovsrätten in i webbåldern utan förändringar. Konceptet funkar inte. Vi behöver nytänkande. Kopior kan inte räknas längre. Återanvändning är norm. Beslutsfattarna talar gärna om att främja kreativitet och innovationer, men när det kommer till kritan försöker man ändå, i äkta disneyanda, kontrollera och debitera (åter)användning av kultur. Alltså stävjar man kreativitet. Och glappet mellan lagstiftarnas och medborgarnas uppfattningar vidgas. Inte bra.

Missförstå mig rätt: folk ska inte behöva jobba gratis. Absolut inte. Men varför helt enkelt inte införa en skatt och ge mer stöd från staten till konstnärer? Varför denna show som bara gör alla parter arga? Upplägget måste vara fel.

Skrämmande

Wikileaks "Cablegate" har börjat handla om något helt annat än eventuella pinsamma avslöjanden för diverse makthavare. Det har blivit ett första webbkrig, en veritabel kamp om yttrandefrihet versus framför allt västerländska maktstrukturer. I paniken har skrämmande och intressanta maktstrukturer avslöjats. Visa och andra kredit- och betalbolag har fallit för påtryckningar. Att hänvisa till "nationell säkerhet" eller "olaglig verksamhet" klingar ihåligt. Dessa bolag är inte kända för att tidigare har haft särskilt noggrann koll på vart de styr pengar. Business har varit avgörande. Hittills.

Det påstås att både Twitter och Facebook har stoppat inte Wikileaks, men informationsverksamhet som bedrivits av Anonymous-nätverket som gett sig på företag som vägrat erbjuda sina tjänster åt Wikileaks. Men liksom själva Wikileaks-sajten, dyker det ständigt upp nya profiler som stöder "infowar" och "payback" på webben. I skrivande stund lär Mastercard ligga nere igen.

Ytterst handlar det om yttrandefrihet. I synnerhet verkar det reta många amerikaner att företag och politiker sviker traditionella västliga värderingar och ideal. Med mycket skicklig taktik har man också från Wikileaks håll sett till att man har stora mediers stöd. I webbvärlden är dessutom graden av idealism och altruism mycket hög. De aktiva är ofta sanna världsförbättrare och eftersom det är så väldigt enkelt att stöda goda saker på webben blir effekterna lätt lavinartade.

Men verkligen skrämmande blir det att tänka att en människa i västvärlden har varit tvungen att på allvar (och tydligen inte helt utan orsak) fundera på vad som händer om han blir offer för ett politiskt mord. En intressant sak är däremot att man vänt blickarna mot länder som Sverige och Island. Nånstans lever tydligen idén om ett fritt och jämlikt skandinaviskt samhälle, där förtryck är omöjligt. Ute i världen verkar man generellt anse att anklagelserna mot Assange är fabricerade. Intressant blir det därför att se om och hur Sverige kan hantera sitt brand efter en möjlig fällande dom. Eller kanske är det så, att en f.d. stormakt inte behöver bry sig om saker som brand.

Traditionellt krig är dyrt och smutsigt. Ekonomiska och informationsteknologiska påtryckningar är däremot förmånliga och effektiva. I synnerhet de senare är dessutom ovanligt demokratiska, svårkontrollerade för även de starkaste av statsmakterna. Min tanke är att världen förändrats hösten 2010. Det är helt enkelt frågan om en webbens 9/11. Fast denna gång har USA:s ledning svårare att svartmåla sina fiender, som faktiskt står för de värden man själv ridit på de senaste två seklerna.

Men webben vacklar. Den är inte stabil eller pålitlig och man kan inte vara säker på varför en Google-sökning på Wikileaks inte lyckas eller varför Guardians artikel om Wikileaks inte laddas upp ordentligt. Beror det på överbelastning av naturliga skäl eller ....

Det finns mycket bra och nyanserade texter på webben. En bra sammanställning hittade jag hos Christian Engström som citerar Markus "Lake" Berglund. En röst som han inte noterat är Clay Shirky. Petteri Järvinen har en litet rolig point i sitt inlägg om saken. Som väntat är Twitter en snabb och bra informationskälla, bara att slå in sökningen #wikileaks eller något annat lämpligt.

Tillgång till information är en rättighet

Av olika orsaker har jag de senaste veckorna ägnat mig lite att läsa mig in på Finlands officiella politik kring informationssamhället. Vi har tydligen ett organ som heter Delegationen för vardagens informationssamhälle. Det är denna delegation som ska förverkliga den nationella strategin genom handlingsprogram. Dessa sägs bestå av följande teman:

• de grundläggande förutsättningarna för informationssamhället
• informationssamhällets infrastruktur
• innovationsmiljön och marknaden
• innehåll och tjänster i elektroniska kommunikationsnät
• kunnande och kompetens i informationssamhället

Hela projektet genomsyras alltså av samma top-down-logik, som det utkast till Digital agenda (fi) som uppgjorts. Man kan förstås spåra missen till upplägget, men det skulle ännu finnas tid att vända på perspektivet.

Man borde ju absolut utgå från medborgaren/användaren, inte från systemets/administrationens behov. Den nuvarande ansatsen är dömd att misslyckas: man erbjuder inga lösningar på de mest brännande frågorna om delaktighet (hur skall man gå till väga för att säkra medborgerliga rättigheter och likvärdig behandling för den 10-20% av befolkningen som inte vill eller kan använda sig av webbtjänster – hur utmärkta de än vara må?) eller långsiktig tillgång till information (vad är öppen data värd om man inte kan vara säker på att hänvisningen fungerar om fem eller tio år?).

Dessa saker är i själva verket de svåraste och kommer att vara mest kritiska (och också dyra). Nu talas det om att man måste satsa på forskning och teknik, men nog måste man väl också satsa på biblioteken och deras samarbete med hemvård, skolor osv så att alla faktiskt kan vara jämlika i den sköna nya värld som utlovas?

Man borde tänka om och skriva om jämlikhet, möjlighet att påverka och delta, om att skapa och dela information istället. De inbesparingar och effektiveringar som eventuell kan göras med hjälp av rationaliseringar och förbättrad styrning inom den offentliga sektorns informationsförvaltning görs ju också för att gynna den enskilda individen i slutändan?

Sammanfattning kring något av den senaste tidens utveckling

Både Finlands varumärkesrapport och regeringens utredning om informationssamhället lyfter fram it-utveckling och kompetens, men också behovet infrastruktur och forskning. Inom EU fortsätter arbetet inom Digital agenda. Senast har två rapporter utkommit kring behovet av att utveckla infrastruktur för forskningen för att upprätthålla och utveckla den europeiska konkurrenskraften. I efterföljd av detta har också den finska ledningen börjat på en Digital agenda för Finland som för närvarande är på remissdebatt i riksdagen. Inom i synnerhet Finansministeriet har man börjat driva hårt på rationalisering av den offentliga sektorns informationssystem (bättre sent än aldrig … ).

Detta gynnar bland annat de finska ontologiprojekten. Till exempel auktoritetsdatabasen brådskar redan mycket, men ansvarsfrågorna har varit svåra på kulturarvssidan. Framför allt riskeras en alltför snäv syn på hela problematiken eftersom arbetet borde ske i samarbete med flera olika myndigheter såsom Riksarkivet och Patent- och registerstyrelsen. Också privatarkivsektorn och museerna besitter betydande mängder information om olika aktörer. Vissa juridiska hinder kan också föreligga. Avsikten är att tilldela Statskontoret/Finansministeriet mandat för samordningen, eftersom det har visat sig att koordination är svårt utan tillbörliga mandat.

Europeana har fortsatt mycket stark ställning i EU-politiken och fast finansiering är rätt sannolik. Inom Europeana har man nu på allvar börjat satsa på semantisk metadata (EDM) inför nästa sommars release (Donau). Ett nytt projekt för skapande av forskningsinfrastruktur är på gång inom ramprogrammen. I Sverige har man hållit sig väl framme med utveckling av API:n mot Europeana.

Webbens och de sociala mediernas politiska effekter har blivit allt tydligare och bloggarna har erövrat en stark position också inom den finlandssvenska offentligheten.

Oracles köp av Sun Microsystems har lett till en del bråk kring Java och att kärntruppen kring OpenOffice grundat ett nytt projekt, stödda av bland andra Google. Den nya grenen av OO heter LibreOffice.




Läs mer om läget i Finland:

Tuottava ja uudistuva Suomi – Digitaalinen agenda vuosille 2011–2020. Valtioneuvoston selonteko eduskunnalle (fi)


Om finsk offentlig it (fi)

Varumärkesdelegationens rapport Ett uppdrag för Finland.

Om det Nationella digitala biblioteket och auktorietsdatabasen (fi)

SADe-programmet (fi)


EU och ICT

Realising the New Renaissance. Policy proposals for developing a world-class research and innovation space in Europe 2030. Second Report of the European Research Area Board — 2010

Riding the wave. How Europe can gain from the rising tide of scientific data. Final report of the High Level Expert Group on Scientific Data. A submission to the European Commission. October 2010

ODE-projektet

Om open source

Ryan Pauls blogg om OpenOffice

Wikipediafolket

Uppmuntrad av min duktiga kollega Gunilla Peräsalo testade jag lite olika verktyg för webbanalys. Det var faktiskt rätt så roligt. Under leken upptäckte jag en intressant sak: finländarna verkar vara flitigast i världen på att googla "wikipedia". Det är väl sannolikt också ett tecken på att vi inte är särskilt bra på att spara eller använda bokmärken. Googlandet upplevs som enklare än andra sätt att ta fram en specifik sida.

Men Wikipedia är nog viktigt för finnarna. Snabbanalys visade att finska Wikipedia har över en och en halv miljon sidor och inlänkarna till sajten är nästan en miljon. Det betyder att knappt var tredje finne skrivit en sida i genomsnitt, medan motsvarade siffra i Sverige närmar sig var femte. I svenska Wikipedia är inlänkarna en och en halv miljon. Fast i verkligheten är det ju förstås så, att de allra flesta artiklarna skrivs av en liten men mycket aktiv krets. Men denna krets och folk i allmänhet verkar i Finland ha ett stort förtroende inte bara för auktoriteter, utan också på den gemensamma interna kvalitetskontrollen.

Och jag kan nog inte annat än hålla med. Tanken om att ett dylikt projekt inte skulle ackumulera kunskap är för mig förnuftsvidrig. Förstås måste Wikipedia användas med viss försiktighet som källa, men folk som fnyser åt Wikipedia av princip tycker jag närmast visar sin egen okunskap om dagens informationslandskap och samhälle. Och har man nu dessutom hittat så många fel så varför har man då inte korrigerat dem? Jag tycker inte det finns nån ursäkt egentligen. Säger jag fräckt, utan att själv ha bidragit med ett enda ord. Men kanske en vacker dag ...

Om strategier och mätbarhet

Jag blev oerhört inspirerad av ett nytt förslag till kvalitetskriterier för allmänna bibliotek(fi). Som det mycket tydligt kom fram i senaste nummer av Finsk tidskrift är kvalitetsmätning mycket svårt då det gäller vetenskaplig verksamhet och bildning. Lyckligtvis kan vi alltså läsa om hur sådant ska göras ... ungefär så här försöker man resonera:

Alla framgångsrika organisationer har en strategi, som innehåller en mission och en vision. Efter att man arbetat fram en sådan, måste man förstås sätta den i verket, dvs implementera den. Den kan t ex lyda: I vår verksamhet utvecklar vi kompetens, arbetskultur och organisationsmetoder, höjer synergieffekten och skapar målgrupper. Strategin ger redskap att styra en organisation i önskad riktning och att mäta uppnådda resultat. Det är viktigt att ha kontroll över verksamheten, så att man kan styra den i önskad riktning. Kontroll av utvecklingen, sk styrning, kräver i praktiken utvärdering och mätbarhet.

Alla framgångsrika organisationer utvärderar också därför sig och sin verksamhet. För ändamålet behövs kvalitetskriterier och rekommendationer dvs mål. Det är av högsta vikt att kvalitetskriterierna är mätbara, så att resultaten kan utvärderas och styrningen förbättras. Framför allt måste ribban höjas och personalens kompetens förbättras. Kvalitetsmätning och utvärdering är svårt, i synnerhet inom kultur- och bildningsbranschen. Därför måste man beakta att man inte kan mäta alla områden eller uppge kvalitetsrekommendationer för alla områden. Undervisning- och kulturministeriet har i sin utredning om kulturens framtid konstaterat att kulturen har ett egenvärde, i synnerhet som underlag för kreativa verksamheter och innovationer, varför det är samhällsnyttiga verksamheter som kan beaktas endast på en allmän nivå, eftersom den framtida utvecklingen påverkas av många föränderliga faktorer.

Kvalitet kan mätas på två sätt: antingen genom hur nöjda användarna är eller genom att vinna ett pris, så att man får diplom på väggen som man kan räkna. Vad personalen själv anser om huruvida den lyckats hålla god kvalitet eller uppnått sina mål kan man få veta vid utvecklingssamtal. Dessa förs individuellt och i förtroende, varför resultaten inte kan beaktas. I alla fall bör personalens kompetens utvecklas. Kundernas bedömning av nytta kan mätas i kvantitet (dvs användningsfrekvens) eller deras subjektiva bedömning av erhållen nytta.

Nyttan hänger organiskt ihop med verksamhetens effektivitet. Effekten av verksamheten eller förbättringar (vaikuttavuus) kan mätas på följande sätt: Har man uppnått sina mål? (ja/nej) Har åtgärder haft effekt? (t ex på en skala från 1-10) Står effekterna till någon relation till behoven? (ja/nej) Vilka mekanismer finns i effekten? (vad fan betyder det?) Hur omfattande är effekterna? (i procent eller antal) (fritt efter Rajamäki 2006). Man kan på detta sätt få en kartläggning med en hel del siffror som ser bra ut. Huvudsaken är dock att siffervärdena är högre än vid föregående mätning. Om något värde har sjunkit är det skäl att se över kriterierna.

För att mäta kvalitet bör man göra analytisk tolkning gällande hur väl objektet för evaluering motsvarar kvalitetskriterierna. Det är viktigt att kriterierna är valida och beskriver målsättningar som kan påverka kvaliteten av den verksamhet som evalueringen gäller. De måste också vara sådana att man med hjälp av dem kan skilja på god och dålig kvalitet. Kriterierna bör också beakta organisationens, expertens och kunden/användarens perspektiv.

Aah, man kunde hålla på hur länge som helst!!

Den privata erfarenheten

När jag var liten dånade huset dagligen av klassisk musik. Det var framför allt genom min pappa jag lärde mig något om den musik som var helt främmande för största delen av mina jämnåriga kamrater. På 1980-talet kom sedan walkmannen. Men den var ju förhållandevis klumpig. Först med dagens ipodar och mp3-spelare har musikupplevelsen blivit privat.

Jag kan inte låta bli att jämföra med det tysta läsandets genombrott. Det var mycket, mycket långsammare, från medeltiden till 1700-talet, eller kanske senare. Först när läskunnigheten blev norm och både tidningar och skönlitteratur blev vardagsmat blev högläsningen förpassad till barnkammaren. Och en del tråkigare föreläsningar. (I dag måste man ju dessutom i värsta fall både lyssna till högläsning och samtidigt läsa en massa text på erbarmliga powerpointar. Multitasking, minsann.)

Läslusten, romanmanin, som spred sig på 1700-talet ansågs av en del kretsar moraliskt tvivelaktig. I synnerhet kvinnor som läste massor av böcker blev ju lite suspekta: vad stod det egentligen i böckerna som trollband dem så, att de inte ägnade sig åt handarbete och andra nyttigare sysslor lika mycket längre? Det måste väl vara lågt och förkastligt. Framför allt var det utom kontroll. Den tysta läsaren som stänger ut omvärlden provocerar genom sin privata erfarenhet.

I dag är den skrivna texten inte lika hemlighetsfull längre. Vi skriver många gånger mer än vi läser. Åtminstone sätter vi lika mycket tid på det: e-post, sms, statusuppdateringar, bloggar. Vi skriver för varandra och skummar andras texter.

Musiken tenderar däremot att bli en mer privat upplevelse. Mina egna barn har gått miste om att bli bombarderade med klassisk musik, för den har jag i min ipod. Men vad lyssnar alla dessa människor på, alla som går omkring med knappar i öronen. Jag brukar undra det ibland. Även om det inte är moraliskt indignerande i dag, kan det kännas lite sorgligt också. Att musiken blivit så privat. Fast det är väl bra att den blivit så vardaglig också, att alla i dag kan ta del av den på egna villkor.

En generös och fåfäng manisk samlare

Tuija Laines efterlängtade bok om Carl Fredrik Fredenheim (1748-1803) och hans boksamling har kommit och äntligen har jag också hunnit läsa den. Det är en fin liten bok, skriven med en för Tuija typisk minutiös noggrannhet. Alla som haft med äldre bok- eller konstsamlingar att göra borde läsa den. Och alla andra som är intresserade av historia också.

Boken har tre delar. Den första är en biografi över Fredenheim, den andra delen består av två textfragment av Fredenheim där han beskriver sina samlingar och den sista delen är en faksimilutgåva av katalogen för bokauktionen där hans efterlämnade samling såldes.

Åbogossen som gjorde karriär i Stockholm levde ett spännande liv som fylldes av ett passionerat samlande av både böcker och antika föremål. Han var också en av skaparna av de antika konstsamlingarna i Sverige och den som drev på grundandet av ett museum. Under slutet av 1780-talet reste han själv ner till Rom och utförde djupa arkeologiska utgrävningar vid Forum Romanum. Något att tänka på, nästa gång man inspekterar Basilica Julia, att det var en biskopsson från Finland som först grävde fram denna byggnad.

Fredenheim, född Mennander, utmärkte sig också genom att donera flera mycket värdefulla verk till biblioteket vid universitetet i Åbo. Han blev också adlad för sina insatser i Sverige. Men han har inte intresserat forskare särskilt mycket hittills. Författaren tänker sig att det kanske beror på att han verkar ha varit rätt självupptagen och osympatisk. Men hon skriver fint om honom: "Bakom den slösaktiga och fåfänga fasaden uppenbarar sig en frikostig donator; bakom egoismen skymtar äkta intresse för och kärlek till antikens skulpturkonst, dess arkitektur och medaljer samt beundran och respekt för fadern och farfadern."

Framför allt är boken enligt mig intressant för att Fredenheims egen text på ett otroligt bra och upplysande sätt beskriver hur och varför han (man?) samlade och hur han såg på samlingarna och förtecknandet av dem. En riktig nyhumanist var han, sannerligen, och en äkta upplysningsman i sin nit. En nätt och spännande bok alltså.

Om mål och medel

Det råder en rätt sorglig begreppsförvirring kring ordet informationsförvaltning i Finland. Den har att göra med att hela fältet och problemområdet är mycket komplicerat och i allmänhet underskattat. Man talar om liknande saker ur olika utgångslägen inom olika discipliner. Det som vid Åbo Akademi undervisas under rubriken informationsförvaltning motsvarar långt det som i den anglosaxiska världen går under rubriken Library and Information Science (LIS) och i Sverige Biblioteks- och informationsvetenskap. Typiskt för ämnet är att det är mångdisciplinärt och innehåller element från både humanistiska ämnen och system- och datavetenskap. Vid Åbo Akademi har man gärna betonat Information management-ansatsen och på det sättet velat lyfta fram att det handlar om utbildning för moderna informationsspecialister, som också har kompetens att sköta projektplanering, marknadsföring etc. av informationssystem och -tjänster inom organisationer av olika slag.

Det akademiska området heter Informaatiotutkimus på finska och har numera t ex vid Tammerfors universitet ett starkt inslag av nymedia och användbarhet. I ÅA:s informationsförvaltningsstudier ingår dessutom kunskapsförvaltning (tiedonhallinta, Knowledge Management). Problemet med termen informationsförvaltning är att den lätt sammanblandas med det som på finska heter tietohallinto, en funktion vars uppgift brukar beskrivas som att man i samråd med den som äger en process utvecklar, skaffar och förverkligar informationssystem som stöder processerna. I klartext handlar det alltså om ICT, dvs ren teknik. Denna verksamhet har inget att direkt göra med kunskapsförvaltning eller substans, utan det handlar om att leverera tekniska system på beställning. Det är alltså frågan om att leverera ändamålsenliga arbetsredskap.

Problemen uppstår då själva informationen är den största resursen i en organisation och utvecklingen av de kunskapsbärande och -skapande processerna på ett essentiellt sätt påverkar inte bara systemen, utan systemen utgör själva produkten och påverkar kunskapen i sig själv. Jag avser system som till exempel forskare använder. I sådana fall måste kopplingen mellan teknik och substans vara sammansvetsad på ett sätt som är svårt att uppnå med en separat ICT-avdelning som fungerar som stödfunktion. Det behövs nödvändigt en länk som skapas av personer som både har substanskunnande och utbildning i informationsvetenskap eller genom att tekniskt och socialt mycket kunniga personer inympas i organisationens enheter där systemen används och utvecklas. Det ligger en mycket stor fara i att tro att informationsförvaltning är detsamma som systemutveckling. Det är väldigt lätt att glömma bort att det ingår viktiga steg av analys och behandling av själva informationen, som är både krävande och arbetsdryga, och som dessutom på verkar själva kunskapen och dess kvalitet.

Hur smart får man vara?

På den senaste Europeana-konferensen presenterades ett intressant projekt som heter Old Weather. Jag blev bums imponerad av konceptet, som går ut på att låta användare skriva ut information från digitaliserade dokument. Det handlar om data som intresserar både historiker och klimatforskare. Materialet består av loggböcker från första världskriget.

Efter att ha registrerat mig och bekantat mig lite mer med upplägget är jag ännu mer fascinerad. Det hela är i själva verket upplagt som ett historiskt reality-spel, som säkert kan bli mycket medryckande för den som beger sig "med på resa ombord" på ett fartyg. Ju mer man fyller i data, dess högre gradbeteckning får man. Man kan också tänka sig att de olika fartygen tävlar sinsemellan, eftersom det är lätt att se hur arbetet fortskrider på de olika skeppen.

För vetenskapsmannen infinner sig förstås frågan om källkritik: kan man lita på alla enskilda data, att de är rätt inmatade? Tänk om det uppstått fel av misstag eller om någon avsiktligt systematiskt fyller i felaktiga data? Old Weather-projektet (som alltså är ett samarbete med bl a JISC, The National Maritime Museum och University of Oxford) säger att uppgifterna kollas, i synnerhet synas fall där det förekommer anomalier eller osannolika uppgifter.

Man måste ändå beakta att vi i dagens läge ofta har att göra med svindlande mängder information, vilket gör att enstaka små fel är av betydelse endast om de citeras direkt som enskilda separata uppgifter. I ett sådant fall måste man givetvis gå tillbaka till källan och kontrollera detaljerna. Detta gäller egentligen både forskaren och den som citerar densamma. Det är precis exakt så vi resonerat kring databasen Henrik också. Av stora mängder data kan man visst dra vissa typer av slutsatser. Avvikelser måste man granska noggrannare, men en detaljerad källreferensdatabas hjälper en också sannolikt snabbt fram till det exakta stället att kolla en detaljuppgift eller intressant anomali. Det här resonemanget innebär att enstaka slag- eller slarvfel eller feltolkningar inte är ett problem för forskningens trovärdighet.

Det andra slaget av fel utgörs alltså av systematiska fel av sådan omfattning att de förvanskar helhetsbilden och därmed forskningsresultaten. Detta kan man komma åt med stickprov, som man absolut måste göra, då man baserar sin forskning på dylika material. För det andra inställer sig nog också frågan: vem i all världen skulle sätta hundratals timmar på att mata in felaktiga uppgifter i forskningsmaterial, som man kanske inte ens vet exakt hur det kommer att användas av forskare? Lite credits åt allmänheten, tack!

Skolnärmat

Apropå en artikel om skolmat i dagens Västra Nyland, kom jag att tänka på att det kanske kunde gå att tilldela skolor/kök en mindre summa pengar som de själva kunde använda för att köpa närmat direkt med? Eller skulle det månne vara mot upphandlingslagstiftningen?

Jag har tidigare begrundat närmat och kommunal upphandling i ett äldre inlägg.

Forskardriven digitalisering

I fredags gjorde jag en snabbvisit på de första Historiantutkimuksen päivät i Jyväskylä för att delta i en session om digitalisering och forskning. Själv hann jag inte riktigt delta i något annat program, men kolleger jag talade med var mycket nöjda med programmet. I synnerhet Maria Ågrens key note gjorde stort intryck. Man får hoppas att material från konferensen publiceras på webben.

Min egen presentation var en mycket allmän genomgång av olika aspekter på hur digitaliseringen påverkar forskningen i historia, genom de kvalitativa och essentiella förändringar som påverkar källor, källkritik, forskningsmetoder och publicering. Både före och under sessionen (både IRL och på Facebook) aktualiserades särskilt ett problem som av många forskare upplevdes som rätt akut: de tusentals och åter tusentals fotografier av källor som forskarna har på sina datorer. De är ofta av rätt dålig kvalitet och fyller ingalunda några som helst kvalitetskrav för digitalisering. Men de är trots det värdefulla på grund av allt det arbete som lagts ner, och vad viktigt är, de är material som annars är otillgängligt utanför arkivet och inte ens förtecknat på den nivå som forskarna nu dokumenterat. Bilderna kunde alltså fungera som sökhjälp för andra forskare.

Själv anser jag att arkiven å det snaraste borde skrida till åtgärder, för att denna resurs inte skall gå förlorad. Det borde ske i tre steg:

- Först borde man ge en plattform för forskare där de kan ladda upp sina bilder och förse dem med rudimentär metadata, t ex vilka arkivsignum det rör sig om och när det är fotat. För varje bild borde det också finnas möjligheter att tillägga egen beskrivande metadata, också för andra användare. En sökfunktion borde tillfogas. Det kunde till och med göras till en förutsättning för att man får fota, att man delar med sig av bilderna på webben om materialet ger möjlighet till publicering.

- För det andra borde man skapa förutsättningar att digitalisera bättre: erbjud forskarna utrustning: hyfsade skanners och bord med kameror, ljus osv och ett datasystem som gör att man direkt kan föra in kopior och metadata an efter.

- Som tredje och sista steg föreslår jag att man ger forskare möjlighet att beställa digitalisering till mycket lågt pris, så att det kan göras mycket enkelt direkt från katalogen eller plattformen med lågkvalitetsmaterial. De material som forskare behöver ad hoc borde inte prioriteras lägre än arkivens egna digitaliseringsprogram.

Detta är ändå fortfarande inte alls ännu forskardriven digitalisering, såsom den borde se ut enligt mig. Forskarna borde tas med i planeringen av processer och system och man borde utveckla indexering och sökfunktioner i nära samarbete med pågående forskningsprojekt. Man borde planera hur materialet behandlas (maskinläsbarhet, korrektur, annotering) i samråd med forskarna och låta deras behov och prioriteringar styra. Det handlar nämligen också om att kunna ge mervärde åt det digitaliserade materialet på samma gång: om det används av forskare kan man med samma ta tillvara och publicera kontextuell information och analys, som blir allt viktigare i takt med att googlandets kultur sprider sig. Den ställer mycket stora krav på hur material presenteras på webben.

I grund och botten handlar det om att man måste våga släppa kontrollen över varje detalj. Det är inte hållbart att bara resonera kring kvalitet och autenticitetsproblem och samtidigt låta den enorma potential som finns i samarbete med forskarna och crowdsourcing bara rinna en ur händerna. Friskt vågat är hälften vunnet. En mycket bra tankeövning som min kollega Tove Ørsted brukar applicera lyder som följer: vad är det absolut värsta som kunde hända om vi publicerar eller tillåter detta? Det visar sig ofta att den rädsla och oro som finns inför öppenhet är mycket diffus och inte sällan helt ogrundad. Kontroll innebär inte automatiskt hög kvalitet och trovärdighet är också ett mer komplicerat begrepp i webbvärlden än tidigare. Att inte kunna skrida till handling eller att inte vara öppen kan i dag uppfattas som mycket negativt för trovärdigheten.

Nytt märke för kulturell allmänning

I fredags lanserade Creative Commons ett nytt copyright-märke i samarbete med Europeana. Det är särskilt avsett för kulturarvsinstitutioner och andra som sysslar med digitalisering av kulturell allmänning. Problemet har nämligen varit att det inte funnits någon lämplig CC-licens att använda, eftersom upphovsrätt inte uppstår vid digitalisering i normala fall. Därför har man inte kunnat använda märket med vilket man avsäger sig upphovsrätt.

Genom att använda det nya märket gör man det alltså möjligt att trygga att det digitaliserade materialet fortsätter att finnas till som inspiration och råvara för nya kreativa projekt. Som Liam Wyatt sade på Open Culture-konferensen: "All användning av kultur är återanvändning. Varför vara så rädd för det?" Jag hoppas innerligt att det nya märket modigt tas i flitig användning av alla som sysslar med digitalisering av gamla material.

Ehrensvärd

Det firas förskräckligt på Sveaborg i höst. Det är nämligen 300 år sedan Augustin Ehrensvärd föddes. Han var mannen som skapade idén om de finska kustbefästningsverken, planerade och förverkligade dem. Så det är inte mer än rätt att han firas som en av de viktigare personerna i vårt lands historia. I synnerhet i Helsingfors. Som historiker har jag under de senaste veckorna upprepade gånger fått svara på frågan om vad Sveaborg/Ehrensvärd betytt för Helsingfors.

Det är förstås egentligen att omöjligt att veta, eftersom vi har bara en historia som förverkligats. Den kan visserligen skrivas om och berättas på nya sätt, men det går inte att säga hur historien skulle ha sett ut utan Ehrensvärd. Man brukar säga att Helsingfors inte skulle ha blivit huvudstad år 1812 utan Sveaborg.

Tankegången baserar sig på idén om Helsingfors som en obetydlig håla fram till dess att Sveaborg plötsligt gjorde staden förmögen och betydelsefull. Själv är jag ändå en aning reserverad inför en sådan tolkning. Helsingfors var inte någon ovanligt liten eller eländig stad i det svenska riket, inte alls. Tvärtom. Lägg därtill den i kritiska skeden mäktiga G.M. Armfelts djupa avsky och förakt för Åbo(borna) och den ryska kejsarens intresse att skapa distans till Sverige och manifestera en ny ordning i det nyförvärvade storfurstendömet. Senaten, Storkyrkan och Universitet i Helsingfors var ett nytt maktcentrum som skapades i askan efter branden 1808. Att armén fanns i faggorna var säkert bra, men hur avgörande det var, är jag inte säker på. Det är fullt möjligt att storfurstendömets huvudstad hamnat någon annanstans om Sveaborg inte funnits. Men det är inte säkert.

Men visst hade fästningsbygget och Ehrensvärd en enorm betydelse för hur staden såg ut under sjuttonhundratalet. Hans verksamhet tvingade fram ett ekonomiskt uppsving. När handelsmännen var tröga i starten med att producera råvaror och tjänster ingrep Ehrensvärd. Hans officerare skaffade sig egendomar och industrier i stadens omgivningar, förnyade både jordbruk och kultur. De som var mest på hugget blev hur rika som helst, efterfrågan på allt var så hisnande att alla priser sköt i höjden, både på råvaror och fastigheter. Helsingfors var åtminstone tidvis den dyraste orten i Sverige.

Framför allt tycker jag det är mycket bra att lyfta fram den svenska tidens historia. Det är faktiskt inte så att Finland var en isolerad urskog fram till 1809, något fritt nationalromantiskt finskt-ugriskt paradis eller ett förtryckt, separat hörn av det svenska riket. Det var en riktig, viktig del av det Sverige som uppstod under Gustav Vasa och blev en modern stat under 1600-talet.

Vad är ett sökgränssnitt och vad är metadata?

Jag fick nyss den ovannämnda frågan mig tillställd och tänkte att svaret kanske kan gläjda någon annan också, än den vänliga person som frågade mig (efter att jag förfallit till dylikt fikonspråk).

Ett sökgränssnitt är helt enkelt det som en användare ser av ett datasystem, exempelvis en databas, på en datorskärm till exempel på webben. Om man söker något material i ett arkiv eller i en bibliotekskatalog, skriver man helt enkelt in i en ruta (eller flera små rutor om man använder s.k. avancerad sökning) sökord och skickar sedan sin sökfråga till systemet genom att klicka på en knapp - "sök" eller motsvarade - eller trycka på radbyte.

Sökfrågan (de ord man skrivit) skickas då från sökgränssnittet in i datasystemet, där det matchas mot informationen som finns lagrad i systemet. Förhoppningsvis får man också sedan tillbaka ett sökresultat som man kan läsa på sin skärm.

Den information som man söker i är ofta så kallad metadata, alltså uppgifter om de olika sakerna och inte inne i själva materialet. Till exempel om man söker i en bibliotekskatalog söker man ju bland uppgifter uttryckligen om böckerna, metadata som någon vänlig bibliotekarie skrivit in, såsom vad boken heter, vem som skrivit den eller ämnesord som berättar vad den handlar om. Om man kan söka i hela innehållet i en bok eller annan text kallas det fulltextsökning, men då måste man ju ha sparat varenda bokstav ur hela boken inne i datasystemet. Sådan sökning är ibland bra, men ofta är den onödigt besvärligt att bygga ett system som kan göra det och att sedan genomföra sökningen och att få ett resultat tillbaka till gränssnittet som duger till något alls.

Man kan söka i Borgå stadsbiblioteks samling genom deras webbgränssnitt som heter Porsse. Då söker man just i metadata om böckerna. Det blir lite svårare att skilja på fulltextsökning och sökning i metadata när det handlar om digitala material, men idén är den samma och söksystemen är olika för olika typer av sökningar.

Om att planera långsiktigt digitalt bevarande

Hur man kan bevara digitala material i ett längre perspektiv är en brännande aktuell fråga för många, bland dem också arkiv och bibliotek som ibland satsat mycket stora summor på att digitalisera material. Dessutom landar allt mer digitalbaserade material hos kulturarvsorganisationer. Situationen är utmanande, inte bara tekniskt, utan också administrativt. Det är svårt, om inte omöjligt, att beräkna kostnader, även om man klarar av att hantera den akuta situationen.

Det allra viktigaste är att komma ihåg två grundsaker: tillräckligt många kopior av materialet (helst också på LTO-band) och tillräcklig dokumentation. Förvaringsutrymme är förhållandevis förmånligt i dag, så det kostar inte så mycket mer att spara opackade format. Välj helst etablerade filformat. Det kan omöjligt finnas för mycket dokumentation: man måste dokumentera varenda teknisk åtgärd i detalj, teknisk metadata och hålla noggrant reda på alla filer och all information. Då har man redan kommit rätt långt. Ytterligare en god sak är om man kan åstadkomma och dokumentera kontollsummor efter varje åtgärd. Bra är också att spara olika versioner av varje fil, t ex den som inkommit, en för bevaring avsedd normaliserad version samt en mindre och mer lätthanterlig brukskopia.

Följande åtgärd är att skriva en utförlig bevaringsplan. (Det borde man förstås helst ha gjort innan, men få har hunnit med det, misstänker jag). Det innebär att man beskriver varje samling eller materialtyp, listar alla använda hård- och mjukvara och kartlägger läget, potentiella risker och möjliga bevaringsstrategier. Väljer man emulering krävs det nämligen ytterligare arbete gällande vilka program och system man eventuellt måste bevara. Dessutom är det viktigt, vilket ofta glöms bort, att definiera vilka egenskaper hos materialet bör bevaras. Till exempel då det gäller forskningsdata kan det vara av värde att också bevara sökfunktioner eller gränssnitt som forskare använt sig av - i annat fall är själva data värdelöst som belägg för forskningsresultaten.

Det är också mycket viktigt att man i bevaringsplanen planerar för hur och när den följs upp och uppdateras och hur ansvar och roller överlag är organiserade med tanke på alla tänkbara (och helst också otänkbara) omständigheter. De administrativa och organisatoriska bitarna är faktiskt mycket viktigare än man vid en första anblick kunde tycka. Att personalens kompetens plötsligt oväntat sjunker radikalt är en betydligt större risk än en eldsvåda i de flesta fall. Man måste också utreda hur man kan hantera och följa upp förändringar i ägo- och rättighetsförhållanden gällande materialet på längre sikt?

Arbetet med att författa en bevaringsplan kan bli mycket omfattande, men måste göras. Det är viktigt att involvera både it-kunnig personal, arkivpersonal och forskare i arbetet. Man kan inte heller komma undan arbetet helt och hållet, så länge man är ansvarig för ett digitalt material, trots att man låter någon annan sköta den praktiska bevaringen. Det är nämligen i vilket fall som helst så, att det är just och uttryckligen kulturarvsorganisationen själv som bär ansvaret för att materialet bevaras på ett adekvat sätt, dvs. att det kan användas i framtiden. Om inte annat, måste man kunna formulera kraven på den bevaringstjänst man köper av någon annan.

Projektanatomi och -patologi

Det hände sig att Svenska litteratursällskapet i Finland, där jag nu arbetar som ansvarig för utvecklingen av informationstjänster, fick en hel del sysselsättningsmedel för digitalisering, liksom många andra kulturarvsorganisationer. Idén var mycket god, eftersom det dels finns mycket material som hotas av sönderfallande medier, och dels behövs det gärna innehåll till det planerade Nationella digitala biblioteket. En viktig målsättning var också att höja kompetensen både innanför och utanför organisationerna.

Tidtabellen för användningen av pengarna var mycket stram. På SLS beslöt vi oss för att börja med sådana material som hotades av sönderfall (typ VHS-inspelningar) eller som var mycket svårtillgängliga (t ex olika smalfilmsformat). Dessa material digitaliserades inte av oss själva, utan av professionella företag efter att offentlig upphandling gjorts. Processen var arbetsdryg, men också mycket lärorik: kompetensen steg både hos oss själva och hos många av leverantörerna, när vi verkligen blev tvungna att sätta oss in i tekniska detaljer.

Sedan fick vi ännu en sats sysselsättningsmedel. Nu hoppades jag faktiskt att vi skulle kunna undvika upphandling så långt som möjligt. I stället beslöt vi oss för att gå in för två principer: för det första en så hög sysselsättningseffekt som möjligt (en mellanrapport visade att effekterna av den föregående satsningen lämnade en del att önska på den punkten, de professionella digitaliserarna var ”för” effektiva), för det andra att producera sådant material som är så användbart som möjligt. SLS är mitt i ett stort strategiarbete och det enda vi vet egentligen är att de digitala materialen kommer att vara av central betydelse i framtiden - men exakt hur de nya tjänsterna ska se ut är ännu inte beslutat.

Ett resultat blev att vi hastigt och lustigt plockade ut en del material ur arkiven, sådant material som är mycket använt och som finns löst nämnt i olika långsiktsplaner på olika håll inom SLS. Men vad göra med det? Svaret var rätt självklart, utgående från de förut nämnda principerna: materialet skall skannas in (bild), skrivas in (text) och sedan annoteras (TEI-kod). Då har vi en råvara som duger för många forskare, men också för att producera pedagogiska webbtjänster. För att ta ut så mycket som möjligt av detta, har vi dessutom tänkt att vi skulle skapa semantisk kod, för att kunna utnyttja materialet mer mångsidigt, efter de förväntningar vi tror användare kommer att ha om några år.

Nu har arbetet kommit igång. Vi har tre extremt duktiga kodare och vi har inlett ett internt samarbete med ZTS, där man har bra TEI-kunnande och framför allt den praktiska erfarenhet som ofta kan bli dyrköpt i dylika projekt. Först nu fanns det egentligen tid att sätta sig ner och skriva en plan för detta företag och beskriva. Omständigheterna orsakade att vi gjorde saker i en helt bakvänd ordning, men det blev inte sämre för det, faktiskt. Projektplanen var nästan enklare att skriva i efterskott, tror jag. Det åtog sig Johan Kylander, en av hjärnorna bakom projektet. Så föddes Semla, ”semantiskt litteraturarkiv”, från en idé, organiskt till ett projekt på några månader. Hittills ser det mycket bra ut, hur framtiden på längre sikt ser ut beror egentligen på hur väl SLS lyckas anpassa sig och sina strukturer, idka s k idea management. Det blir samtidigt ett test på hur väl man lyckas förverkliga den nya strategin. Jag ser rätt hoppfullt på det, eftersom jag ser att strategiarbetet på många sätt fungerat mycket bra inom SLS.

Men det är egentligen just detta som är en av svagheterna med projektekonomi, att fortsättningen ofta är osäker. Webben är full av olika pilotprojekt och andra projekt som ebbat ut, glömts bort och föråldrats. Samtidigt är beslutsfattarna ofta förtjusta projektformatet: projekthantering är ett sätt att planera och kontrollera arbete, det finns etablerade metoder för hur man går till väga med planering, uppföljning och rapportering. Se bara på forskningsvärlden, hur forskningsfinansiärerna strävar till mätbara resultat och att på andra sätt påverka utvecklingen genom att driva fram till exempel mångdisciplinär forskning genom att finansiera stora projekt, något som inom humaniora inte enkelt låter sig göras på ett naturligt och fruktbart sätt. Frustrationen bland forskare är ofta stor, eftersom snuttifieringen av arbetet gör att oproportionerligt stor tid går åt till att skriva ihop nya projektplaner och ansöka om fortsatt finansiering i form av nya projekt. Projektformatet passar också både politikers och det övriga samhällets periodtänkande. Vilken den långsiktiga effekten är av ett arbete är inte intressant. Därför har satsningar som ger långsamma resultat, som till exempel projekt inom hälsovård eller miljö, svårt att hävda sig. Om man inte kan uppvisa imponerande alternativkostnader förstås. Sådant är ändå näst intill omöjligt för konstnärer eller humanister.

Projekt kan användas antingen för att ta fram något nytt eller för att lägga om existerande strukturer. Problemet kan ändå ofta bli att projekten är för frikopplade från existerande strukturer eller dessa är för rigida, att det inte finns någonstans projektets resultat kan landa. Vare sig projektet är framkommenderat – vilket ibland kan krävas för att innovationer ska födas – eller spontant fött, krävs det mycket dynamik av de omgivande organisationerna.

Om kvantitet och kvalitet

Läsningen av Clay Shirkys nya bok Cognitive Surplus. Creativity and Generosity in a Connected Age har hittills gett mig mer känsla av igenkännande än aha-upplevelser. Om man följt med fältet en aning är det hittills (efter drygt hundra sidor) inte några direkt revolutionerande tankar. Fast grundidén med frigörelsen från tv-opiet (mina tankar går osökt till Bill Wattersons fantastiska analyser i Calvin & Hobbes) är förstås trevlig.

En av hans utkristalliseringar gillar jag särskilt: The great tension in media has always been that freedom and quality are conflicting goals. För det är ju precis det det handlar om: friheten, dvs då möjligheten att publicera dramatsikt utvidgats innebär det mindre kontroll; färre spärrar vid publicering ger oundvikligen mängder av material av dåligt kvalitet sprids ut. Men att kvaliteten i genomsnitt sjunker drastiskt, innebär det att allt blir sämre?

Ta till exempel tv. Har vi bättre tv-program i dag än för trettio år sedan då vi hade två kanaler som sände några timmar i dygnet? Svaret är utan tvekan: ja! Visserligen sänds det numera absurda mängder total smörja, men guldkornen är å andra sidan så mycket bättre! På webben är det kanske ännu i dag lite svårare att se vad som är bra och vad som är dåligt, eller att definiera kvalitet, men jag tror man känner igen kvalitet när man ser det. Vi vet inte heller exakt vad man kan göra på webben, vilka alla former konst kan ta, till exempel. Då mycket görs, lär man sig att göra bättre om man har ambition, man lär av egna och andras misstag. I slutändan blir nog det bästa ännu bättre. I genomsnitt.

Postkonferens

Förra veckan samlades kring 200 bokhistoriker i Helsingfors för att diskutera temat Book Culture from Below. Det var en intressant samling av discipliner och forskningsfrågor som kom upp, förenade närmast av att de tangerade läsning, publicerande eller spridning av texter. Mångfalden gjorde det lite svårt att mötas i de stora paneldiskussionerna. I synnerhet kändes det som att de finska forskarna hade svårt att egentligen diskutera metodfrågor. Men faktum är att "bokhistoria" egentligen är ett familjebegrepp och för att kunna föra diskussion på en nivå där alla kan vara delaktiga, måste man hålla en rätt hög abstraktionsnivå. Nu saknades gemensamma begrepp och teorier.

De oaktat fanns det många suberba inlägg och mycket högklassiga presentationer, och jag är säker på att alla fick med sig en hel del nya idéer och tankar av mötena. Eftersom ämnet är så komplext är det viktigt att kunna lyfta blicken utanför den egna disciplinen. Lite sorgligt var det att så få finlandssvenska forskare hittat med. I synnerhet lyste folkloristerna med sin frånvaro. Som medarrangör för SLS räkning måste jag ändå vara nöjd, för allt avlöpte väl, nivån var generellt mycket hög och de utländska gästerna mycket nöjda. Under konferensen lyckades vi också lansera både Flickr och Twitter.

Jag skrev något litet om det hela också på SLS-bloggen.

Pris: 0,00 euro?

I sommar tog jag mig äntligen tid att läsa Chris Andersons bok Free: How today's smartest businesses profit by giving something for nothing (2009). Andersons teser kan sammanfattas som följer: Marknaden hittar allt sätt att producera det som efterfrågas på ett billigare och effektivare sätt. Detta gäller också teknik och fysiska saker (”atomer”), men också information. I dag lever vi i en värld där en stor del av ekonomin handlar om tjänster, information och andra immateriella saker. Många av dessa tar digitala uttryck (”bits”). Då det gäller digitala tjänster och information är (marginal)kostnaden snabbt så liten att den i praktiken är lika med noll. Det går inte att konkurrera med att sälja bittar, inte alla åtminstone, enligt Anderson.

Informationens ”naturliga tillstånd” är enligt Anderson att vara fri och gratis. Därför gör fiffiga företag så, att de skänker en råversion eller en del av sina tjänster gratis (”Freemium”), såsom Google, Facebook eller Flickr. Massan ger möjlighet att göra pengar på t ex annonser eller ”pro”-versioner. Detta är ju egentligen inte så radikalt som det låter: så har kommersiell radio och tv fungerat länge. Men nu handlar det om att alla de strukturer och instanser som baserat sig på det tryckta ordet (böcker, tidningar, bibliotek mm) måste omdefiniera sina verksamheter och roller.

Kulturellt är förändringen verkligen drastisk. Så länge har vi litat på sanningen i det tryckta ordet, så inrotad är de professionella experternas auktoritet och kommunikationens enkelriktning från dem som har kontrollen till dem som saknar kanaler att sprida sina åsikter och verk. På en bokhistorisk konferens i veckan hörde jag första gången ordet ”cyberincunabula”. Det är vår tid, kulturer och samhällen i omstöpning. De ekonomiska konsekvenserna är mycket osäkra och svåra att bedöma, som Anderson påpekar. Men effekterna finns onekligen också där.

Läsningen gjordes särskilt intressant av att jag varvade den med Thomas L. Friedmans Hot, flat, & crowded. Why the world needs a green revolution – and how we can renew our global future(2008). Den mångfalt belönade Friedman för också ett grundligt resonemang om en genomgripande förändring. Skillnaderna är att han vet hur den borde göras och framför allt, att den uttryckligen måste göras. Den händer inte av sig själv, den kräver moralisk och politisk ryggrad. Friedman skulle säkert ha ett och annat att säga om Andersons naiva uppfattning om ständigt sjunkande priser (ta nu oljan, till att börja med ...). Dessutom pekar han på att de externa kostnader som miljöförstöring etc orsakar. Det där med noll euro duger inte. Men det trevliga är att Friedman faktiskt har en relativt plausibel lösning, som faktiskt alla vinner på. Ja, utom möjligen en del krafter med diktatoriska tendenser. Friedmans starka synpunkter har givetvis väckt en del kritk och hans patriotism är något tröttande, fast man förstår att den är nödvändig.

Den följande populärvetenskapliga exkursionen är den underhållande (och ibland ganska oroande) Malcolm Gladwell. Kanske jag återkommer till det, nån dag.

Matursprung

Fick i dag i min hand ett kaffepaket där det fanns direktiv om hur man med hjälp av rosteriets webbsida kunde spåra kaffet tillbaka till farmen och få information om den. I dag borde man också inom EU kunna spåra åtminstone kött längs hela produktionskedjan. I teorin. Som informatiker började jag ändå fundera varför inte samma tjänst erbjuds konsumenterna på samma sätt som på mitt kaffepaket. Det handlar ju om en viktig grundregel då man planerar moderna informationssystem: planera dem från början till slut så att också kunder kan använda åtminstone valda delar av dem över webben. När man ändå satsar stora pengar på att bygga system, lönar det sig alla gånger att tänka dem till slut: hur kan dessa utnyttjas på webben?

Dagens konsumenter är allt oftare intresserade av varornas ursprung. Faktorer som produktionsförhållanden och transportsträckor intresserar. Man vill gärna ha närmat. Förutom våra postförsändelser vill vi följa med våra livsmedel, deras tillkomstförhållanden och transporter blir allt mer relevanta. Jag skulle gärna kunna spåra min mjölkliter, mina tomater och mina ägg tillbaka till gården. Ett mobilgränssnitt skulle göra det möjligt att redan i butiken kolla saken, om man är intresserad. Då kunde man kanske välja potatisen som färdats en kortare sträcka och således är mer klimatvänlig.

Förflackad förståelse?

Häromdagen besökte jag med ett par av barnen några utställningar i centrum av Helsingfors. I våras hade vi besökt Livrustkammaren och det nya Medeltidsmuseet i Stockholm, så också den minsta, sjuåringen, var positiv och förväntansfull inför besöket vi gjorde på Stadsmuseet för att fly undan hettan en stund. Den fasta utställningen på Sofiegatan börjar vara tio år gammal. Och det märks. Säkert nydanande och pedagogisk på sin tid, kändes den nu, efter besöken i de svenska museerna, gammalmodig och ganska tråkig. För min egen del kan det förstås bero på att jag sett den så många gånger, men barnens behållning var inte heller väldigt stor.

Berättelsen och helheten uteblev. Endast ett fåtal föremål väckte så mycket intresse i sig själva att ungarna plockade upp lapparna med förklarande texter, som de sedan ögnade igenom kursoriskt. Det skulle ha behövts en guide (vilket jag inte själv orkade agera just då). Ljudlandskap fanns bara på ett enda ställe. Vi saknade intensivt den engagerade berättaren i de bärbara audioguiderna. Jag kom att tänka på de normalt blaserade tonåringarna i Stockholm som medryckta sprang mellan montrarna i Livrustkammarens salar med knapparna i öronen.

Vi fortsatte vandringen till Stadhusets nedre våning, där det fanns en liten utställning om Tove Jansson. På sätt och vis fin, men jösses vad texttung. Stenålders, helt enkelt. Claire Ahos fotografier talade för sig själva. Men helhetsintrycket var rätt deprimerande. Kan vi faktiskt inte bättre än såhär, mitt i turistsäsongen i de turistigaste kvareteren? Det är som om hela idén om vad en utställning är, är förlegad. Vad är målsättningen? Är det inte att engagera och ge nya insikter? Borde inte pedagogiken i vårt land vara anammad som grundidé i museerna? Och då menar jag inte tryckta texter (=katederföreläsningar). Vikten av erfarenheten, känslan, engagemanget, berättelsens kraft, var har man glömt dem?

Sen drabbades jag av Nicholas Carrs tanke om digitalkulturens förödande effekter på vår mänsklighet. Carr menar i sin nya bok The Shallows. What the internet is doing to our brains att vi tappar förmågan till djupläsande, att följa långa resonemag, att koncentrera oss, att fokusera oss, att tänka. Vi lär oss sämre då vi använder webben, än då vi läser på papper (bevisat). Av någon (för mig nog obegriplig) orsak är detta för Carr tydligen särskilt hemskt eftersom det går att visa att hjärnan ändrar sina funktionsmönster och sin struktur då vi ändrar vårt beteende och lär oss nya saker och lägger oss an med nya vanor. Det här sade ju redan John Locke så tydligt. Att vanorna skapar stora delar av vår personlighet. Har mina barns hjärnor blivit korrumperade av internet, då de inte orkade intressera sig för de små lapparna med text?

Knappast. Men de är säkert mer krävande än min generation var som barn. Jag tänker att det är viktigt att läsa böcker som barn och att försöka upprätthålla den vanan också som äldre. Och så tänker jag igen att det var just berättelserna vi saknade allra mest. Och varför inte erbjuda den med en medryckande berättare, som berättar just för dig om just det du tittar på? När tekniken finns. Bibliotek, arkiv och museer borde sannerligen öppna sig för skolbarnen och erbjuda spännande upplevelser och den expertis de har för att stöda lärarna i sitt arbete.

Naturligt moderskap?

Dagens Husis bjöd i dag på intressant diskussion om moderskap. Gunn Gestrin hade skrivit en recension av Élisabeth Badinters senaste bok, som väckt mycket debatt i Frankrike och också i en del i den anglosaxiska världen. Badinters tankar kommenterades kritiskt direkt av Pia Ingström. Själv befinner jag mig i samma sits, tror jag, som Ingström, dvs jag har inte läst Badinters nya bok, men jag är bekant med hennes tidigare arbete. Och just därför förstår jag Badinters tankegångar väl.

Det som verkar få kvinnor, så väl Ingström, som de franska kvinnorna, på bakfötter är kritiken av ammandet, av spädbarnsvården, som kan vara, det medger jag gärna, en oerhört positiv erfarenhet. Att det dessutom är biologiskt rationellt och ur evolutionssynvinkel vettigt att det är så, stöder idén om att denna typ av moderskap är "naturlig". Det torde väl vara vetenskapligt bevisat att det både för barnets emotionella och kroppsliga utveckling är bra med närhet, en trygg relation till en närvarande mor, kroppskontakt och modersmjölk.

Det som torde vara Badinters poäng är att moderskapet ändå ofrånkomligt är en del av en kultur. Det är omöjligt att skilja på genetiska faktorer och sociala sammanhang, miljöpåverkan i dylika frågor. Dessutom är det egentligen helt onödigt att sätta resurser på att bena ut vad som är vilket. Det handlar om extremt komplexa helheter, då kulturella/sociala faktorer har stor relevans. Det är saker vi också kan påverka genom medvetna val.

Badinter har i sin forskning visat hur det moderna moderskapet växte fram under 1700-talet. Hennes forskning av Rousseaus uppfostringsfilosofi lyfter tydligt fram hur den nya borgerliga ideologin innehåller en starkt komplementär idé om könens roller: om kvinnan som den mjuka modern och mannen som den rationella, aktiva och samhälleligt engagerade personen. Detta är en ideologi som inte alls varit självklar före det, även om liknande idéer ingått i många av de kristna kyrkornas läror.

I och med den borgerliga kulturens segertåg till samhällelig norm (detta har onekligen att göra med min tidigare omskrivna aversion med 1800-talet), har också det tidigare accepterade och också praktiserade mer delade moderskapet blivit förbjudet. Under stora delar av både 1800- och 1900-talen var det moderns, och endast hennes, uppgift och ansvar att ta hand om de små barnen. Det yttersta moraliska ansvaret låg hos henne. Extremt blev det hela i och med de psykoanalytiska teorierna, som egentligen gjorde modern ansvarig för alla problem hennes barn fick ända in i vuxen ålder, så väl psykiska som många fysiska sjukdomar och problem hade inte sällan sin grund i en känslokall mor eller en annars störd relation mellan modern och det lilla barnet.

Överklassens kvinnor, inte minst det högre borgerskapet och kvinnor ur det lärda ståndet, drog sig inte för att lägga sig i arbetarklassens barnuppfostran och hemvård och i sin filantropiska verksamhet hjälpa och samtidigt tillrättavisa arbetande mödrar. Eftersom man insåg att dessa kvinnor faktiskt var tvungna att arbeta började man också grunda småskolor, där man kunde sprida en god uppfostran.

Jag har själv svårt att beteckna mig som någon sorts praktiserande feminist och det har delvis att göra med min bakgrund som forskare. Jämställdhet är förstås en bra sak, som var och en borde kämpa för. Men det är just frågor som den om moderskap som för mig gjort den feministiska rörelsen problematisk att ens sätta mig in i ordentligt. Man hamnar nämligen enligt mig väldigt lätt in helt onödigt krångliga paradoxer om man gör världen för svartvit, vilket jag uppfattat att många hc-feminister gjort. Jag har å andra sidan inte heller läst på väldigt mycket, eftersom jag just upplevt att "frågan är fel ställd". Joan Wallach Scott tycker jag också med åren verkar har kommit till samma sak, vilket lite tröstat mig.

I dagens Helsingin Sanomat fanns också en artikel om att föräldrar ständigt känner sig otillräckliga och känner skuld eftersom de omöjligt kan leva upp till alla "expertåsikter", åtminstone på en gång, eftersom det är klart omöjligt då de är motstridiga. Det handlar här om samma problematik: i dag är både fäder och mödrar ålagda ett övermänskligt uppdrag, eftersom detta ansvar tillskrivs dem som individer. Barn kan man inte uppfostra ensam. Det finns alltid andra människor än föräldrarna kring barnet, och så måste det vara.

Att tala med väggar

Det verkar vara ännu värre än jag varit rädd för. Vi har beslutsfattare som inte lyssnar till expertis, starka ekonomiska intressen som begränsar forskarnas arbete i allt högre grad, vetenskapsmännens akademiska frihet och integritet verkar vara noll värd. Inom informationsvetenskap (och psykologi?) är det allmänt känt att folk hellre lyssnar på information som stärker deras åsikter än sådan som skulle tvinga dem att ifrågasätta sina egna synpunkter och nyansera eller ändra sin ståndpunkt. Men makthavare borde inte förfalla till tunneltänkande. Det är en av de få bra saker som jag minns att vår förra statsminister kläckte ur sig, att det bara är dumt att inte kunna ändra åsikt i en fråga om man blir överbevisad.

Helsingin Sanomats ledare tog i går upp frågan om de protester som hörts mot statssekreterare Sailas agerande inom Finansministeriets ekonomisk-vetenskapliga råd. HS verkar ändå inte riktigt förstå vad det rör sig om. Det handlar inte om att dessa framstående forskare och professorer inte skulle vara färdiga att arbeta för dylika allmännyttiga ändamål.

Det handlar om att det kommer en gräns när man tappar motivationen om man inte kan uppleva någon dialog, om vetenskapliga fakta, år av forskarerfarenhet och välunderbyggda argument ignoreras på ett arrogant sätt. Så vitt jag vet springer diverse akademiker och experter till exempel för att höras av Riksdagens olika utskott både ofta och gärna. I vårt land är stora delar av forskningen ännu offentlig finansierad och forskare delar gärna med sig av sitt kunnande för allmännyttiga ändamål. Därför är det ganska oroande att man försöker kränka en forskares integritet på det sätt man nu gjort från VTT:s håll. Till forskarens och alla experters arbete hör ett stort moraliskt ansvar. Till det hör också kritiskt och analytiskt tänkande.

Man undrar ju vart den ökande privata finansieringen inom den akademiska världen och universiteten leder. Fler munkavlar? Ännu enklare att strunta i vad som är rationellt för samhället och bara driva sina egna intressen?

Jag vill ändå sätta min tilltro till open access-rörelsen och till den kärlek till sanningen som de allra flesta forskare känner. Det går inte att förneka vettiga argument hur länge som helst. Dumheten kan stå dessa enögda beslutfattare dyrt, tyvärr också samhället, men förr eller senare måste man ge vika för förnuftet.

Vad är det med 1800-talet?

I går kväll köpte jag lite musik på webben. Det var två album klassisk musik. Det ena komponerat på 1700-talet, det andra på 2000-talet. Plötsligt slog det mig att jag fungerar exakt på samma sätt i konstmuseer: konsten från gamla Egypten genom medeltiden och renässansen intresserar mig mycket, de är fulla av symboler, tolkningsmöjligheter, mysterier och är därför förutom vackra, också intressanta att studera. På sjuttonhundratalet börjar bildkonsten bli allt tråkigare, för att under 1800-talet för mig bli fullständigt stum. Det är först fotografiets genombrott som igen befriar bildkonsten. De däremellan rådande (national)romantiska strömningarna känns motbjudande, instängda och laddade av en förtryckande idévärld. Allt det mångbottnade försvinner och blir ett platt estetiskt-romantiskt bildgalleri. Det mesta av både bildkonsten och musiken under denna period eftersträvar "känslans renhet" och annat som för mig känns som irrelevant strunt. Det hänger ihop med ett borgerligt ideal där äkthet, sannhet och ärlighet är de bärande idéerna. Bilden, känslan, melodin, allt skall uttrycka en "äkta känsla", helst en ädel sådan. Den ska också göra det entydigt och direkt. Man försöker göra bilden till betydelsen. Funkar inte, för mig.

Mitt själslandskap hittar jag däremot just i t ex Lepo Sumeras underbara musik. Den västerländska konsten har, enligt mitt fullständigt personliga tyckande, efter de av världskrigen orsakade mycket svåra kriserna under slutet av 1900-talet sakta lyckats bryta sig ur den endimensionella kulturella diskursen som möjliggjorde att den ena galna diktatorn efter den andra kunde ta makten. Visst har våra samhällen fortfarande en hel del konstigheter och brister, men mångfalden och den skapande kraften ger styrka och åtminstone mig en viss tillförsikt inför framtiden.

Hurra vad vi är bra!!

Nättjänsterna för bibliotek, som koordineras och verkar vid Nationalbiblioteket, ordnade i går ett feedback-seminarium för de bibliotek som deltagit i den nationella kundenkäten som gjordes i våras. Päivi Jokitalo, som hållit i trådarna, ledde ordet vid det intressanta seminariet med 45 deltagare på plats och 40 deltagare över webben. Dagens tema var egentligen själva enkäten och hur man ska gå vidare i framtiden med dylika mätinstrument. Det underströks ändå flera gånger att det är av mycket stort värde att kunna genomföra benchmarking på detta sätt, också över sektorgränserna.

De olika bibliotekssektorerna, allmänna, högskolor och universitet och specialbiblioteken är sinsemellan väldigt olika, men kanske just därför är det särskilt intressant att samla alla sektorer till ett dylikt gemensamt återkommande projekt. För benchmarking vill man ju inte heller göra endast mot varandra, utan också själv följa upp den egna utvecklingen. En centralt genomförd kundenkät är otroligt kostnadseffektiv och dessutom är ju det ett extra plus att resultaten är jämförbara. Med hjälp av den kan man ringa in problemområden. Generellt sätt var resultaten lysande: kunderna är mycket nöjda med de mesta, i synnerhet personalens sakkunskap och tjänstvillighet. Eftersom alla vitsord är så höga, har det faktiskt varit till hjälp att ha en nationell referensram: man kan ännu bättre identifiera var man kunde prestera bättre.

Framför allt är det en stor hjälp för alla små bibliotek. De skulle aldrig i världen ha resurser eller kompetens att planera, konstruera, publicera, marknadsföra mm en så här proffsig enkät. Tack, Päivi!

Historiens vingslag

För ungefär 190 000 år sedan hittade människan första gången på att klä på sig kläder, visar nya rön. På den tiden var de första Homo Sapiens i vardande. Under de följande drygt hundra tusen åren levde flera olika människoarter sida vid sida. För ungefär 40 000 år sedan levde Cro Magnion-människan, berömd för sina grottmålningar. Dessa konstverk målades under en period av flera tiotalstusen år. Det är alltså möjligt att det funnits kulturella traditioner som varat i över åttahundra generationer. Traditioner som vi i dag inte har en aning om, för att kunskapen tappats bort och försvunnit nånstans på vägen. I dag står forskarna inför dessa bilder som inför stora mysterier. Tanken är hisnande.

Jag undrar om man i kärnkraftens kostnader räknat med utbildning och löner för de minste tre tusen personer som under de följande 100 000 åren skall övervaka kärnavfallet? Eller resonerar man som Tuulikki Ukkola i Riksdagen härom veckan: ”Tror ni, ni som är motståndare till kärnkraften, tror ni verkligen att det överhuvudtager finns liv om 100 000 år på den här planeten?” Antaligen inte människor åtminstone, om hennes gelikar får råda.

Tanken är skrämmande.

Nu räcker det

Nu börjar forskarsamfundets tålamod med de vetenskapliga tidskrifternas makt och utpressningspolitik vara slut. Det gäller både ekonomiska intressen – hur mycket är vi färdiga att pruta på för att få tillgång till forskning som oftast är offentligt finansierad? – och maktstrukturer. I många långa decennier och sekler har vetenskapliga framsteg styrts och ibland kanske bromsats av olika refree-system och skolbildningar som byggt på de stora kostnaderna av att sprida sina rön och nya idéer.

I Finland sköts hanteringen av e-publikationer via FinELib-konsortiet. Det är ett resultat av den föregående taktiken då biblioteken stod ensamma i kampen mot förlagen. Då man försökte skapa en bättre förhandlingsposition gentemot förlagen genom att koncentrera också upphandlingen av e-tidskrifter. I praktiken är det Nationalbiblioteket som via FinELib erbjuder cirka 80% av världens e-tidskrifter till finska forskare och allmänhet. Utbudet har ökat kraftigt under de senaste åren och användningen av dem ökar stadigt bland forskarna.

I dag går närmare 70% av tidskriftspengarna till e-tidskrifter. E-publikationerna och olika referensdatabaslicenser svalde förra året 17 miljoner euro av bibliotekens pengar. Summan kan jämföras med att hela Nationalbibliotekets anslag år 2007 var snäppet under 19 miljoner. Denna summa inkluderar en mångfald av verksamheter och tjänster av nationell betydelse.

Nu har ändå droppen som fick bägaren att flyga i väggen fallit. Tidskriften Natures senaste prishöjning var av en så fräck kaliber att också forskarsamfundet vaknade. I Kalifornien har man gått in för att inte bara sluta prenumerera på tidskriften, utan också rekommendera forskare att inte publicera i den eller göra granskningsuppdrag. Eftersom det visat sig att Open Access-publicerande är minst lika viktigt för forskningens framsteg har man äntligen vågat ta detta steg. Hoppas andra har mod att följa efter.

Vilken glädjens dag för vetenskapen och kunskapsutvecklingen i vår värld!

Den som vill läsa mer kan bekanta sig med Jyrki Ilvas eller Dorothea Salos texter.

Hatgåvor

I dag har jag suttit med min mamma och funderat ut (o)lämpliga presentböcker över söndagsfrukosten. Projektet har varit riktigt roligt, kom gärna med egna förslag på böcker att ge åt sina fiender!

Faddergåva: Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien

Konfirmationsgåva: Dawkins God Delusion

Studentgåva: Baudelaires Det ondas blommor

Bröllopsgåva: Strindbergs Giftas

Morgongåva: Hamlet

50-årsgåva: Millers En handelsresandes död

Pensionsgåva: Macbeth

Till sörjande: Dantes Divina Commedia

Som sjukhusläsning: Jersilds Babels hus

Efter avslutad terapi: Strindbergs Inferno eller Gogols Näsan

Housewarming: Kings Jurtjyrkogården

Fängelseläsning: Kafkas Processen

Den arbetslösa: Flickan med svavelstickorna

Gravida: Rosemarys baby

Om Twitter

En del ”förståsigpåare” lär gå omkring och säga att Twitter inte är på väg i Finland. Jag har inte hört om några belägg för ett sådant påstående, men min fingertoppskänsla säger att användarantalet ökar stadigt också i vårt land. Att Twitter har haft sådant genomslag i omvärlden att Library of Congress fattat beslut om att ta till vara allt kvitter för långtidsbevaring måste ju ha sina randiga skäl.

En orsak till twitterskepsis är säkert att mediet inte är lika överskådligt som t ex Facebook. Det tar lite mer tid att lära sig. Det som för mig är intressant är att Twitter är, eller kan vara, betydligt mycket mer professionellt (de facto kopplade jag förra veckan min LinkedIn-status till mitt kvitter, det enda problemet med det är språket: mitt LinkedIn-nätverk är betydligt mer internationellt än mina följare på Twitter).

Att Twitter är mer proffsigt än Facebook tycker jag man kan se på att inkörda institutionella twittrare verkar använda mediet effektivare är andra sociala medier. Man har också konstaterat att Twitter idag är det snabbaste mediet av alla. Själv har jag på sista tiden börjat kolla t ex Yles nyhetsflöde via iGoogle betydigt mer sällan, för nyheterna kommer bums på Twitter, i realtid.

Bland åtminstone en del webbforskare anses Twitter vara en av de allra viktigaste medierna för att kommunicera med andra forskare, studeranden och också en större publik. Men det intressanta är att det är just forskningsrelevantinformation som rör sig på mikrobloggen. Men kan man säga något relevant med 140 tecken?

Det är just den extremt fragmenterade strukturen i Twitter som gör att mediet i början ter sig obegripligt. Forskning har visat att informationsstrukturerna på Twitter är mycket mer öppna än i traditionella bloggar. En stor del av kvittret innehåller nämligen länkar. Betydelser skapas och tolkning blir möjlig genom att man inympar kontext i själva kvittret. Ett annat sätt att ge koncis kontext är taggarna, de s.k. hashtags (varav min favorit är taggen som uppstod genast när Eyjafjalla slog till: #ashtag). Det minimalistiska språket, där det är omöjligt att utveckla en tanke längre än i två led, kräver en helt annan sorts läskunnighet: man måste komma över motståndet mot att klicka på länkar och bli kastad till okända webbadresser eller att avbryta sig för att göra sökningar. Som läsare kan man inte längra vänta sig att tankarna alltid leds av skribenten logiskt i rätt riktning, utan man är tvungen att själv vara aktiv som läsare och skapa texten anefter. Därför är det lite jobbigare. Men för mig står det helt klart att mikrobloggarna fyller en egen nisch.

Att skriva är att tänka

Jag har den senaste tiden haft orsak att tänka på vad skrivande betyder för mig och jag har kommit till att det är nästan lika viktigt som att andas. Visst kan det vara lustfullt och roligt, men framför allt är det när jag skriver som jag tänker. Det är nödvändigt.

Jag hade nöjet att delta i en kurs om att skriva. Vi diskuterade en hel del frågor om språkets stilar och språkriktighet. Bland annat rekommenderades det att man rensar sin text från onödiga finlandismer och gammalmodiga ord, eftersom de kan upplevas som störande för förståelsen. Det är en skötesynd för oss historiker att vi smittas av språket i våra källor. Men det är också ett finlandssvenskt drag, som Sofia Mirjamsdotter nyligen uttryckte det, är finlandssvenskan full av gammelsvenska. Finlandismerna har ändå väckt en del positiva kommentarer på sista tiden bland rikssvenskar. Detta viftas bort av en del språkvårdare, som menar att toleransen för den gulliga finlandssvenskan är begränsad när det kommer till kritan.

Själv vill jag ändå gärna dra en lans för användningen av de gamla orden, som ofta är små ord, som emellertid eller huruvida. De är nämligen ord som inte numera får nya synonymer, utan språket blir helt enkelt utarmat om vi slutar använda dem. Först börjar de låta allt äldre, för att sedan slutligen bli obegripliga för läsaren. Då har språket blivit fattigare.

Till min glädje har jag noterat att de finlandssvenska språkvårdarnas pessimism kanske är överdriven, trots allt. Den svenska översättningen av Sofi Oksanens Puhdistus innehåller äkta finlandismer. Kanske den svenska förläggaren tolererar dem för att de ger språket en historisk östsvensk anstrykning. Min egen erfarenhet är ändå att mina faktatexter sanerats och rationaliserats med betydligt hårdare hand av finlandssvenska redaktörer än av svenska. Man rensar för säkerhets skull med minoritetsspråkvårdarens frenesi i vårt land. Jag tycker det är synd, att vi inte litar på att vårt språk kan bidra till det svenska språkets rikedom. Genom webben kan vi nu faktiskt bidra till att berika svenskan. Låt oss göra det, vara stolta över vår dialekt.

Hej, varför skall vi betala om ingen ens ber om det?

I går samlades mer än femtio engagerade personer i Undervisnings- och kulturministeriets Jukolasal för det Nationella digitala bibliotekets synergidag. Projektets aktualiteter presenterades inom det olika delområdena. Utvecklingen av kundgränssnittet är nu i avgörande skeden och inom PAS-projektet för digital långtidsbevaring börjar slutrapporten för det första, utredande skedet ta form. Några revolutionerande nyheter presenterades inte, åtminstone för dem som varit närmare involverade. Själv twittrade jag via SLSArkiva.

Senare på eftermiddagen behandlades det gemensamma nationella kundgränssnittet, uttryckligen ur användarperspektiv, vilket varit högt på den principiella agendan från början. Efter en presentation av intervjumaterial kring möjlig användning och förväntningar av stud. Ville Lavikainen delades gänget under ledning av användbarhetsgruppens ordförande Eija Liukkonen upp i fyra grupper som åtog sig var sitt tema: gränssnittets utseende och innehåll, presentationen av sökresultaten, hanteringen av social metadata, samt en grupp, där jag själv deltog, där vi gick igenom och utvärderade utseendet på några motsvarande europeiska portaler. Det kunde konstateras att man sist och slutligen hade en rätt enhällig åsikt om hur det hela borde se ut. Visionen landar ganska nära nuvarande Europeana. Vad gäller presentationen av sökresultat hoppas jag personligen att man också kunde erbjuda mer grafiska presentationsformer i både Europeana och NDB.

En sak som också tangerades under dagen var upphovsrätter. På EU nivå sysslar man tydligen med att försöka få fram någon lösning för övergivna verk, som möjligen kommer att basera sig på licensiering av en stiftelse eller motsvarande. Inom Europeana har man å sin sida publicerat en deklaration om kulturell allmänning. Det är i praktiken ett upprop till minnesorganisationerna att värna om den kulturella allmänningen. Man påpekar att upphovsrätt inte uppstår vid digitalisering och man reagerar mot det allt populärare konceptet att låta en kommersiell aktör digitalisera material mot begränsad tillgänglighet.

Man kan konstatera att det finns väldigt mycket material med mer eller mindre oklara upphovsrätter, inte minst i arkiv. Samtidigt lever vi i en värld där, som Lavikainen konstaterade, folk i allmänhet har väldigt lite förståelse för att allmännyttiga organisationer pantar på digital information. Vi lever i en värld med Wikipedia och YouTube. Jag undrar ibland om de personer som tramsar mest om upphovsrätter alls förstår detta: verkligheten på nätet är nästan helt oberoende av gamla uppfattningar om copyright. Jag säger inte att detta nödvändigtvis är bra i alla lägen, men lite användning av sunt förnuft ibland skulle inte skada. Producenter av digitaliserade material är ofta väldigt, väldigt rädda för påföljder uppskrämda av jurister, i vars intresse det ju inte heller nödvändigtvis ligger att tona ner oklarheter. Själv upplever jag detta som närmast absurt, då det gäller allmännyttiga minnesorganisationer.

Det ser i dag ut som att arkivens behov av att skapa digitala exemplar för sin verksamhet kan beaktas, men allt begränsas till arkivens fysiska lokaler. Europeanas deklaration poängterar att ingen ny upphovsrätt uppstår vid digitalisering av material. Material som tillhört allmänningen innan digitaliseringen kan alltså läggas ut på webben om inte andra förbehåll finns. Min åsikt är att det de facto bör läggas ut. Fritt. Att grunda ett licensieringssystem för övergivna verk kommer sannolikt att höja kostnaderna för publicering på nätet för både arkiv och bibliotek, frågan är till vilken nytta? Resultatet kommer nämligen bli antingen att man låter bli att lägga ut material eller att man måste skära ner annan verksamhet, samt att vi ytterligare snärjer in oss i en oändlig avtalsdjungel.

Grundfrågan är egentligen på vilket sätt upphovsrätten eller konsumenternas ansvar förändras bara för att ett verk är i digital form? Och vilket ansvar kan man lägga på en organisation som förmedlar information i god tro och för allmännyttiga syften utan kommersiella intressen? Borde inte myndigheter och politiker stöda maximal tillgång till information och stifta lagar som ger möjligheter att publicera t ex övergivna verk med skäliga villkor, alltså skydd mot orimliga krav?

Nu blommar löken!

Läst i dagens Hufvudstadsbladet: "Alla är säkert överens om att bibliotek är bra. Men det att verksamheten bekostas med skattemedel leder till att de som utnyttjar tjänsterna understöds av dem som inte utnyttjar dem [ -- hemska tanke, och vems fel är det att nån låter bli att använda bibliotekens tjänster? min kommentar]. Sammanlagt används tjänsterna klart mera än de skulle användas om de skulle användarfinansieras." Just så (finns detta förresten belagt?). Fattiglapparna och barnfamiljerna borde inte slita på våra gemensamma böcker, alltså?

Bästa professor Berglund. Den moderna idén om allmänna avgiftsfria bibliotek kommer från USA, där man tidigt ansett att alla skall ha tillgång till information. Det är en medborgerlig rättighet i ett demokratiskt samhälle, i själva verket en förutsättning för att en demokrati skall fungera överhuvudtaget och för ett fritt och jämlikt samhälle. Detta är en djup övertygelse hos biblioteksfolk över hela världen som genom internationellt samarbete strävar till att förverkliga denna tillgång i alla världens hörn. Möjligheten att läsa och lära sig skall finnas där för alla, oberoende av vem man är. Bibliotekarierna, som hör till vårt lands mest underbetalda yrkesgrupper (för vilket annat arbete krävs högskoleexamen och betalas en lön på rejält under 2000 euro/mån?) har haft en icke oansenlig del i att man i vårt land läser mer än i de flesta länder. Vilket säkert inte är helt irrelevant med tanke på (ut)bildningsnivån i vårt land, eller det "informationssamhälle" som i dag vårt välstånd vilar på. Det torde inte vara helt obekant för en professor att böcker är viktiga.

Men professorn har säkert också noterat att det numera finns ett överflöd av information, som är allt svårare att hantera. Såväl barn som vuxna tenderar att googla fram lämplig information av varierande kvalitet. Tanken att tjänstemän, professorer och politiker en dag googlar fram sina beslutsunderlag efter att de berövats sina informationstjänster är hårresande. Det finns också elektroniska vetenskapliga publikationer ... som tack vare bibliotekarierna finns tillgängliga. Biblioteken är i dag de ställen där man aktivt arbetar med nya medier, där man kan leta fram information av hög kvalitet och där man ger meningsfull sysselsättning åt många medborgare som helt eller tillfälligt befinner sig utanför arbetslivet. Dagstidningar, tidskrifter och webbterminaler ger många människor viktig information, tillfällen att lära sig nya saker och även tidsfördriv och positiva upplevelser i en tillvaro som annars kan te sig enslig eller fylld av motgångar.

Men låt mig ge ett argument utöver dem som gäller mänskliga rättigheter, demokrati eller kvalitetstänkande, välmående och bildning i allmänhet: Myndigheterna strävar mycket aktivt och målmedvetet efter att flytta sina tjänster till webben (läs: inbesparing, effektivering och rationalisering). För att detta skall lyckas behövs tillgång till internet. För alla. Och personer som kan hjälpa en att komma igång.

Det är väldigt ledsamt att bibliotekens mycket viktiga verksamhet ifrågasätts, liksom deras grundidé om avgiftsfrihet. Framför allt just vid en tidpunkt då det är viktigare än någonsin för också vårt land att anpassa sig till en ny digital värld. Att välja biblioteken som exempel var kanske ett olycksfall i arbetet för professorn. Det är nämligen så att just informationens värde endast ökar då den används. Den kostar litet, men nyttan och glädjen ökar varje gång den delas. Den är också nästan den billigaste hjälp samhället kan ge dem som har det svårt. Fakta och fiktion. Både och finns på ett bibliotek nära dig.

Kulturtransformering i Dorpat

Hemkommen från en konferens i Dorpat denna vecka har jag mycket blandade känslor. Dorpat var underbart (det lilla vi hann se, tycks alltid ha samma problem i den staden …) och visst fick vi höra en del intressanta inlägg och inte minst diskussioner.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag också är lite besviken. Åtminstone på basis av denna konferens ser det nämligen ut som om Lotmans hemuniversitetet drabbats av total lotmanleda. Jag närde nämligen rätt stora förhoppningar om att någon skulle ta i digitalkulturen ur ett skärpt dorpatperspektiv och reda ut en gång för alla vad det egentligen innebär för vår kultur att den fått så starka nya digitala stråk. Men nix. Trots att jag intuitivt själv känner mig helt säker på att just Lotmans kulturteori (den sena, inkluderande semiosfären och så) verkligen kunde ge oss de nya redskap vi behöver för att tackla det stora paradigmskiftet. I stället konstaterades det upprepade gånger att gamla metoder och begrepp inte fungerar, och att man borde hitta på något nytt … kanske konstteori. Jag känner mig nästan frestad att ta forskningsledigt själv bara för att reda ut detta. Jag vet att Lotman har svaret, där någonstans. Inte heller frågan om vad som borde tas till vara av detta flöde verkar ha diskuterats under en enda session, trots att långtidsförvaring lär ha tangerats.

Nå väl, dessa var besvikelserna. Men en del klargörande insikter fick jag nog, mer än ny information eller nya teoretiska redskap. Dessa var egentligen två. Den första blev en tanke som väcktes hos mig efter att ha lyssnat dels på Nico Carpentiers keynote, dels Edward A. Shankens dito. Carpentiers kungstanke var att upphovsmannens död ingalunda kan deklareras utan att lämna den modernistiska världsåskådningen helt till förmån för den postmoderna. Han menade att kulturarvsarbetarna (arkivarier, bibliotekarier, kuratorer etc.) måste kunna gå in i en genuin (skapande) dialog med publiken. Han tog sats i min andra favorit, Barthes, som jag nog egentligen tycker har fler svar är problem för övergången, fast det borde man säkert också fundera mera på. Edward A. Shanken talade om samtida mediakonst, extremt intressant. Han menade att dessa konstnärer och konstverk ofta blir förbisedda av dem som lever på traditionell konst, eftersom det är mycket svårt att tillvarata eller sälja denhär typen av konst. Shanken menade att det ändå skulle vara mycket viktigt att beakta denna nya konst, eftersom den just analyserar den pågående mediarevolutionen. Båda dessa talare tangerade paritcipatory art som skapas tillsammans med användarna, från dadaföreställningar till ljusgraffiti ritad av vem som helst på skyskrapornas väggar. Min slutsats: den postmoderna bibliotekarien, arkivarien etc. borde kanske mer se sig som en konstnär, en som skapar ny kunskap tillsammans med kunden, i stället för att vara en portvakt som kontrollerar information och dess användning. Det kunde vara ett sätt att hantera maktförlusten och det vacklande tolkningsföreträdet som expert, som nu ger många ångest.

Den andra insikten kom från Flandern. Två forskare, Lien Mostmans och Eva Van Passel, presenterade forskning om digitalkultur. De ställde upp två kriterier på digitalkultur: bricolage och återskapande (remediation). Insikten här var att det är viktigt att definiera digitalkultur på detta funktionella sätt. Vi måste komma ifrån att räkna GB och TB då vi planerar för nya medier eller digitalisering överlag. Det handlar istället om vissa specifika kriterier som just gäller i den digitala världen, och endast där. Just detta var f.ö. ett kriterium som ibland glömdes bort i diskussionerna och presentationerna även på denna konferens.

Intressanta frågor ställdes bland annat om nätcensuren i Kina, eller om på vilket sätt man definierar nationell kultur. Svaren blev dock ofta diffusa. Vad gäller Kina verkar ju läget vara att man nog kan få tag i all information man verkligen vill ha. Å andra sidan tycks man kanske inte så mycket diskutera frågan huruvida myndigheternas ”bristande censur” de facto är ett viktigt sätt att samla information om kritiker. Tankarna går osökt till det sena 1700-talets Sverige, där alla oliktänkare smidigt lockades fram med en tillfällig pressfrihet.

En del andra tankeställare gavs också, om till exempel självrepresentation och identiteter i nya medier eller om konstruktionen av ”användaren” – som alltför ofta går helt åt pepparn. Texter finns här.

Digitalisering, webb och några trender

De nya medierna har definitivt nått sitt genombrott också i Finland, och uppmaningarna från högre ort har lett till att man till exempel vid Riksarkivet gått ut på Facebook och grundat en blogg. Fortfarande finns dock en markant skillnad i förhållande till t ex Sverige där många instanser (universitet, bibliotek, arkiv) twittrar, vilket knappast alls spritt sig till Finland.

Om ock webb 2.0 börjar få ett visst fotfäste, är målsättningen fortfarande helt tydligt ”att informera”, medan t ex att beakta eller inbjuda användarproducerat innehåll endast är retorik. De första vacklande och sannolikt oåterkalleliga stegen mot en genuin dialog är tagna med stor försiktigthet. Linked data och semantiska lösningar har däremot gått ett ryck framåt i och med att myndigheterna gett sig in i flera stora ontologiseringsprojekt.

På denna punkt är Finlands situation internationellt sett igen bättre än på ett tag: FinnOnto2.0-projektet driver fram ontologier bl a för försvaret och även Nationalbiblioteket har gett Fennica för ontologisering. Det innebär att man i teknisk utveckling delvis går om kommersiella CMS. Den nyaste given är automatisk extrahering av narrativa konstruktioner, dvs händelser, ur textmassor som sedan annoteras. Samtidigt som det nationella digitala biblioteket fått ökad politisk tyngd, har valet av tekniska lösningarna gjort att projektet åtminstone i första skedet kommer att förverkligas utgående från en mycket platt metadatastruktur, utan semantik eller genuin flerspråkighet. NDB kommer redan före det är klart att vara tekniskt föråldrat, i motsats till Europeana där man driver på semantiska och tvärspråkiga lösningar och teknisk utveckling. Det är givetvis inte minst en fråga om resurser.

Från statens håll finns alltså politiskt intresse att förverkliga idén om Finland som ett utvecklat informationssamhälle. Samtidigt bromsar gamla strukturer och tankemönster utvecklingen och på vilka områden satsningarna slutligen görs verkar något slumpmässigt. Viktiga områden såsom koordination i högskolevärldens digitalisering eller frigörandet av viktiga dataresurser (ss geografiska data) verkar vara blinda punkter. Hur långt den goda vilja sträcker sig när man börjar se vilka de egentliga kostnaderna är, återstår att se. Å andra sidan: vi har inget val! Vi måste lära oss hantera den digtal informationen på lång sikt.

Generellt kan man konstatera att digital långtidsförvaring tagit ett kliv uppåt på agendan också internationellt. Två större utredningar som har gjorts på området har publicerats nyligen. Det ena, ett anglosaxiskt projekt finansierat av bland andra U.S. National Science Foundation och JISC påtalar behovet av ledarskap i frågan på alla nivåer och anser att frågan är av stor samhällelig betydelse.

Den andra utredningen är gjord inom Europeiska kommissionens PARSE.Insight-projekt (FP7) och behandlar särskilt ett forskningsperspektiv. Utredningen var en enkät, vars främsta resultat var:

- 98 % av de tillfrågade dataexperterna anser att resultaten av offentligt finansierade forskningsprojket skall vara offentligt tillgängliga.
- 80 % av forskarna anser att de största hindren utgörs av brist på hållbar hårdvara och mjukvarustöd
- 71 % av dataexperterna tror att finansieringen utgör ett problem
- 96 % procent av små och stora utgivare anser att förvaring stimulerar vetenskapliga framsteg
- Stora utgivare har ofta ordnad förvaring medan 28 % av de små uppgav att de saknas strategi för ändamålet

Inom det nationella projektet NDB (KDK) har man också under hösten redogjort för olika utredningar. Bland annat konstaterades det att skillnaderna mellan olika organisationers hantering av digitala material och deras beredskap för långsiktigt bevarande av digitala material i synnerhet sammanhängde med organisationens storlek. De större kulturarvsorganisationerna har ofta hyfsad beredskap, medan de mindre skulle behöva mycket stöd.

Också i Sverige har KB nyligen publicerat en utredning över sina digitala material. Situationen liknar till stora delar den finska, även om t ex AV-materialet hanteras på ett annat sätt.