Kulturtransformering i Dorpat

Hemkommen från en konferens i Dorpat denna vecka har jag mycket blandade känslor. Dorpat var underbart (det lilla vi hann se, tycks alltid ha samma problem i den staden …) och visst fick vi höra en del intressanta inlägg och inte minst diskussioner.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag också är lite besviken. Åtminstone på basis av denna konferens ser det nämligen ut som om Lotmans hemuniversitetet drabbats av total lotmanleda. Jag närde nämligen rätt stora förhoppningar om att någon skulle ta i digitalkulturen ur ett skärpt dorpatperspektiv och reda ut en gång för alla vad det egentligen innebär för vår kultur att den fått så starka nya digitala stråk. Men nix. Trots att jag intuitivt själv känner mig helt säker på att just Lotmans kulturteori (den sena, inkluderande semiosfären och så) verkligen kunde ge oss de nya redskap vi behöver för att tackla det stora paradigmskiftet. I stället konstaterades det upprepade gånger att gamla metoder och begrepp inte fungerar, och att man borde hitta på något nytt … kanske konstteori. Jag känner mig nästan frestad att ta forskningsledigt själv bara för att reda ut detta. Jag vet att Lotman har svaret, där någonstans. Inte heller frågan om vad som borde tas till vara av detta flöde verkar ha diskuterats under en enda session, trots att långtidsförvaring lär ha tangerats.

Nå väl, dessa var besvikelserna. Men en del klargörande insikter fick jag nog, mer än ny information eller nya teoretiska redskap. Dessa var egentligen två. Den första blev en tanke som väcktes hos mig efter att ha lyssnat dels på Nico Carpentiers keynote, dels Edward A. Shankens dito. Carpentiers kungstanke var att upphovsmannens död ingalunda kan deklareras utan att lämna den modernistiska världsåskådningen helt till förmån för den postmoderna. Han menade att kulturarvsarbetarna (arkivarier, bibliotekarier, kuratorer etc.) måste kunna gå in i en genuin (skapande) dialog med publiken. Han tog sats i min andra favorit, Barthes, som jag nog egentligen tycker har fler svar är problem för övergången, fast det borde man säkert också fundera mera på. Edward A. Shanken talade om samtida mediakonst, extremt intressant. Han menade att dessa konstnärer och konstverk ofta blir förbisedda av dem som lever på traditionell konst, eftersom det är mycket svårt att tillvarata eller sälja denhär typen av konst. Shanken menade att det ändå skulle vara mycket viktigt att beakta denna nya konst, eftersom den just analyserar den pågående mediarevolutionen. Båda dessa talare tangerade paritcipatory art som skapas tillsammans med användarna, från dadaföreställningar till ljusgraffiti ritad av vem som helst på skyskrapornas väggar. Min slutsats: den postmoderna bibliotekarien, arkivarien etc. borde kanske mer se sig som en konstnär, en som skapar ny kunskap tillsammans med kunden, i stället för att vara en portvakt som kontrollerar information och dess användning. Det kunde vara ett sätt att hantera maktförlusten och det vacklande tolkningsföreträdet som expert, som nu ger många ångest.

Den andra insikten kom från Flandern. Två forskare, Lien Mostmans och Eva Van Passel, presenterade forskning om digitalkultur. De ställde upp två kriterier på digitalkultur: bricolage och återskapande (remediation). Insikten här var att det är viktigt att definiera digitalkultur på detta funktionella sätt. Vi måste komma ifrån att räkna GB och TB då vi planerar för nya medier eller digitalisering överlag. Det handlar istället om vissa specifika kriterier som just gäller i den digitala världen, och endast där. Just detta var f.ö. ett kriterium som ibland glömdes bort i diskussionerna och presentationerna även på denna konferens.

Intressanta frågor ställdes bland annat om nätcensuren i Kina, eller om på vilket sätt man definierar nationell kultur. Svaren blev dock ofta diffusa. Vad gäller Kina verkar ju läget vara att man nog kan få tag i all information man verkligen vill ha. Å andra sidan tycks man kanske inte så mycket diskutera frågan huruvida myndigheternas ”bristande censur” de facto är ett viktigt sätt att samla information om kritiker. Tankarna går osökt till det sena 1700-talets Sverige, där alla oliktänkare smidigt lockades fram med en tillfällig pressfrihet.

En del andra tankeställare gavs också, om till exempel självrepresentation och identiteter i nya medier eller om konstruktionen av ”användaren” – som alltför ofta går helt åt pepparn. Texter finns här.