Rollspel

Bläddrade nyss i en rätt färsk bok av Randall C. Jimerson om arkivväsendet och makt. Den fick mig att reflektera över den totala blindhet som man ibland stöter på inför de enorma kulturella förändringar som är på gång i och med webbens utveckling. Det är helt klart att de gamla papperen kommer att finnas kvar och det kommer säkert också i framtiden att förekomma hot om ideologiskt färgad gallring. Men författaren står nog helt handfallen inför aktuella frågor om digitalisering och tillgängliggörande och hur arkivens framtid kommer att te sig. Kanske är det en avsiktlig avgränsning. Jag känner mig ändå frestad att dels utvidga beskrivningen av arkivets roller till att gälla också bibliotek och museer, dels att problematisera dessa i förhållande till inte bara framtiden, utan också den verklighet vi redan lever i i dag.

Jimerson nämner tre traditionella funktioner som arkiven har i samhället: templet, fängelset och restaurangen. Dessutom skulle jag lite vilja nyansera diskussionen om maktutövning till följande punkter som gäller alla kulturarvsorganisationer:

- vad skall bevaras?
- hur ska det ordnas?
- hur ska det kontrolleras och bevaras?
- hur ska det användas?

Alla dessa frågor innebär beslut som personalen måste ta och som får konsekvenser för vad som kan visas och vad som döljs i framtiden. Och nu till en grundläggande skillnad mellan olika typer av kulturarvsorganisationer (detta är lite provokativt, så det kan och bör gärna diskuteras hur långt denna generalisering bär): medan biblioteken sedan länge väldigt ofta haft en folkbildande och allmännyttig uppgift, har museer och arkiv alltid vuxit fram med någon annan ideologisk funktion: avsikten har varit att dokumentera och samla bevis för vissa saker, så som maktens legitimitet, en uppfattning av folket eller t ex om en högt stående kultur. Arkivens och museernas uppgift har varit antingen att stöda makten och/eller att spara material för framtida forskare. Även om man strävat till att vara objektiv har man haft uppfattningar om vad forskarna kommer att vilja forska i, vilket påverkat utvecklingen av samlingarna. Arkivvetenskapen har också därför ansetts vara en ”hjälpvetenskap” för historia.

Men hur är det då med kulturarvsorganisationernas roll som sanningens tempel och personalens auktoritet som formare av det kollektiva minnet i den digitala världen? Rollen som tempel innebär att man bevakar sanningen. Man måste alltså definiera den och få tag i den. På webben är detta inte lätt. Informationssamhället har sprungit förbi organisationernas tolkningsföreträde. Lagstiftningen och allmän försiktighet har förlamat kulturarvsorganisationernas handlingsförmåga. Google och Wikileaks har visat att templet i dag finns någon helt annanstans på hundratals ställen runt om i världen och att det vårdas av ”vanliga” aktivister. Auktoriteten finns i dag i att vara expert, sakkunnig, i att veta var informationen finns. Om makten (både den offentliga och privata) så vill, får kulturarvsorganisationerna en dag möjlighet att bättre hjälpa forskare och allmänhet att hitta och sålla.

Organisationerna som fängelse, som kassaskåp, bevarare och bevakare ändras sannolikt också. Den största utmaningen blir insamlandet och bevarandet av digitalbaserade material. Att hemlighålla hemliga dokument blir allt svårare. Bevarandet är också dyrt, mängderna stora och innehållet till stora delar oöverskådligt. Det kommer att krävas stora insatser av samhället. På vissa områden kan äldre information, som inte bevarats av offentliga eller allmännyttiga organisationer, bli en enormt dyr affär för den som behöver informationen. Kan och bör man spara allt från statligt håll? Och vad är ”allt”?

Restaurangen: Organisationernas roll som tolkare och tillgängliggörare: Hit hör frågor om hur samlingar ordnas och tillgängliggörs. Samlingar katalogiseras, indexeras och gallras. Var och en som forskat i samlingar vet att man kan gömma saker bakom vag eller missvisande beskrivning. Ämnesord och benämningar innebär tolkningar. Denna roll kommer i viss mån att finnas kvar på webben, indexering och söksystem som är utvecklade av innehållsexperter innebär en viss kvalitet för gemene användare. Men användarna kommer också att kunna ifrågasätta och erbjuda alternativa tolkningar i framtiden i allt större utsträckning. Detta måste ses som ett tilläggsvärde och ska inte bekämpas som en auktoritetsförlust. För förtroende krävs i framtiden allt större öppenhet. Se användarna som en resurs! Ge dem mycket material och möjligheter att använda det.

Trots att papperen visst kommer att finnas kvar, måste man också fundera på det digitala som blivit allt viktigare i våra liv och vårt samhälle, och som på ett essentiellt skiljer sig från det vi varit vana med de senaste seklerna.