Om kvantitet och kvalitet

Läsningen av Clay Shirkys nya bok Cognitive Surplus. Creativity and Generosity in a Connected Age har hittills gett mig mer känsla av igenkännande än aha-upplevelser. Om man följt med fältet en aning är det hittills (efter drygt hundra sidor) inte några direkt revolutionerande tankar. Fast grundidén med frigörelsen från tv-opiet (mina tankar går osökt till Bill Wattersons fantastiska analyser i Calvin & Hobbes) är förstås trevlig.

En av hans utkristalliseringar gillar jag särskilt: The great tension in media has always been that freedom and quality are conflicting goals. För det är ju precis det det handlar om: friheten, dvs då möjligheten att publicera dramatsikt utvidgats innebär det mindre kontroll; färre spärrar vid publicering ger oundvikligen mängder av material av dåligt kvalitet sprids ut. Men att kvaliteten i genomsnitt sjunker drastiskt, innebär det att allt blir sämre?

Ta till exempel tv. Har vi bättre tv-program i dag än för trettio år sedan då vi hade två kanaler som sände några timmar i dygnet? Svaret är utan tvekan: ja! Visserligen sänds det numera absurda mängder total smörja, men guldkornen är å andra sidan så mycket bättre! På webben är det kanske ännu i dag lite svårare att se vad som är bra och vad som är dåligt, eller att definiera kvalitet, men jag tror man känner igen kvalitet när man ser det. Vi vet inte heller exakt vad man kan göra på webben, vilka alla former konst kan ta, till exempel. Då mycket görs, lär man sig att göra bättre om man har ambition, man lär av egna och andras misstag. I slutändan blir nog det bästa ännu bättre. I genomsnitt.