Att tala med väggar

Det verkar vara ännu värre än jag varit rädd för. Vi har beslutsfattare som inte lyssnar till expertis, starka ekonomiska intressen som begränsar forskarnas arbete i allt högre grad, vetenskapsmännens akademiska frihet och integritet verkar vara noll värd. Inom informationsvetenskap (och psykologi?) är det allmänt känt att folk hellre lyssnar på information som stärker deras åsikter än sådan som skulle tvinga dem att ifrågasätta sina egna synpunkter och nyansera eller ändra sin ståndpunkt. Men makthavare borde inte förfalla till tunneltänkande. Det är en av de få bra saker som jag minns att vår förra statsminister kläckte ur sig, att det bara är dumt att inte kunna ändra åsikt i en fråga om man blir överbevisad.

Helsingin Sanomats ledare tog i går upp frågan om de protester som hörts mot statssekreterare Sailas agerande inom Finansministeriets ekonomisk-vetenskapliga råd. HS verkar ändå inte riktigt förstå vad det rör sig om. Det handlar inte om att dessa framstående forskare och professorer inte skulle vara färdiga att arbeta för dylika allmännyttiga ändamål.

Det handlar om att det kommer en gräns när man tappar motivationen om man inte kan uppleva någon dialog, om vetenskapliga fakta, år av forskarerfarenhet och välunderbyggda argument ignoreras på ett arrogant sätt. Så vitt jag vet springer diverse akademiker och experter till exempel för att höras av Riksdagens olika utskott både ofta och gärna. I vårt land är stora delar av forskningen ännu offentlig finansierad och forskare delar gärna med sig av sitt kunnande för allmännyttiga ändamål. Därför är det ganska oroande att man försöker kränka en forskares integritet på det sätt man nu gjort från VTT:s håll. Till forskarens och alla experters arbete hör ett stort moraliskt ansvar. Till det hör också kritiskt och analytiskt tänkande.

Man undrar ju vart den ökande privata finansieringen inom den akademiska världen och universiteten leder. Fler munkavlar? Ännu enklare att strunta i vad som är rationellt för samhället och bara driva sina egna intressen?

Jag vill ändå sätta min tilltro till open access-rörelsen och till den kärlek till sanningen som de allra flesta forskare känner. Det går inte att förneka vettiga argument hur länge som helst. Dumheten kan stå dessa enögda beslutfattare dyrt, tyvärr också samhället, men förr eller senare måste man ge vika för förnuftet.