torsdag 15 juli 2010

Förflackad förståelse?

Häromdagen besökte jag med ett par av barnen några utställningar i centrum av Helsingfors. I våras hade vi besökt Livrustkammaren och det nya Medeltidsmuseet i Stockholm, så också den minsta, sjuåringen, var positiv och förväntansfull inför besöket vi gjorde på Stadsmuseet för att fly undan hettan en stund. Den fasta utställningen på Sofiegatan börjar vara tio år gammal. Och det märks. Säkert nydanande och pedagogisk på sin tid, kändes den nu, efter besöken i de svenska museerna, gammalmodig och ganska tråkig. För min egen del kan det förstås bero på att jag sett den så många gånger, men barnens behållning var inte heller väldigt stor.

Berättelsen och helheten uteblev. Endast ett fåtal föremål väckte så mycket intresse i sig själva att ungarna plockade upp lapparna med förklarande texter, som de sedan ögnade igenom kursoriskt. Det skulle ha behövts en guide (vilket jag inte själv orkade agera just då). Ljudlandskap fanns bara på ett enda ställe. Vi saknade intensivt den engagerade berättaren i de bärbara audioguiderna. Jag kom att tänka på de normalt blaserade tonåringarna i Stockholm som medryckta sprang mellan montrarna i Livrustkammarens salar med knapparna i öronen.

Vi fortsatte vandringen till Stadhusets nedre våning, där det fanns en liten utställning om Tove Jansson. På sätt och vis fin, men jösses vad texttung. Stenålders, helt enkelt. Claire Ahos fotografier talade för sig själva. Men helhetsintrycket var rätt deprimerande. Kan vi faktiskt inte bättre än såhär, mitt i turistsäsongen i de turistigaste kvareteren? Det är som om hela idén om vad en utställning är, är förlegad. Vad är målsättningen? Är det inte att engagera och ge nya insikter? Borde inte pedagogiken i vårt land vara anammad som grundidé i museerna? Och då menar jag inte tryckta texter (=katederföreläsningar). Vikten av erfarenheten, känslan, engagemanget, berättelsens kraft, var har man glömt dem?

Sen drabbades jag av Nicholas Carrs tanke om digitalkulturens förödande effekter på vår mänsklighet. Carr menar i sin nya bok The Shallows. What the internet is doing to our brains att vi tappar förmågan till djupläsande, att följa långa resonemag, att koncentrera oss, att fokusera oss, att tänka. Vi lär oss sämre då vi använder webben, än då vi läser på papper (bevisat). Av någon (för mig nog obegriplig) orsak är detta för Carr tydligen särskilt hemskt eftersom det går att visa att hjärnan ändrar sina funktionsmönster och sin struktur då vi ändrar vårt beteende och lär oss nya saker och lägger oss an med nya vanor. Det här sade ju redan John Locke så tydligt. Att vanorna skapar stora delar av vår personlighet. Har mina barns hjärnor blivit korrumperade av internet, då de inte orkade intressera sig för de små lapparna med text?

Knappast. Men de är säkert mer krävande än min generation var som barn. Jag tänker att det är viktigt att läsa böcker som barn och att försöka upprätthålla den vanan också som äldre. Och så tänker jag igen att det var just berättelserna vi saknade allra mest. Och varför inte erbjuda den med en medryckande berättare, som berättar just för dig om just det du tittar på? När tekniken finns. Bibliotek, arkiv och museer borde sannerligen öppna sig för skolbarnen och erbjuda spännande upplevelser och den expertis de har för att stöda lärarna i sitt arbete.

2 kommentarer:

  1. Själv gillade jag Ahos bilder och blev inte alls deprimerad. Tyckte att det var fint att få titta in till Helsingfors innan jag födde och mina föräldrarna var unga. Och levde i Helsingfors utan att ha råd eller tid att ta bilder av staden. (Film sparades till viktiga saker - som t.ex. mig.)

    SvaraRadera
  2. Jo, Ahos bilder var fina och de behövde inte heller dessvidare förklaringar. Det var också som utställning den mest "moderna", tyckte jag. :)

    SvaraRadera