Om mål och medel

Det råder en rätt sorglig begreppsförvirring kring ordet informationsförvaltning i Finland. Den har att göra med att hela fältet och problemområdet är mycket komplicerat och i allmänhet underskattat. Man talar om liknande saker ur olika utgångslägen inom olika discipliner. Det som vid Åbo Akademi undervisas under rubriken informationsförvaltning motsvarar långt det som i den anglosaxiska världen går under rubriken Library and Information Science (LIS) och i Sverige Biblioteks- och informationsvetenskap. Typiskt för ämnet är att det är mångdisciplinärt och innehåller element från både humanistiska ämnen och system- och datavetenskap. Vid Åbo Akademi har man gärna betonat Information management-ansatsen och på det sättet velat lyfta fram att det handlar om utbildning för moderna informationsspecialister, som också har kompetens att sköta projektplanering, marknadsföring etc. av informationssystem och -tjänster inom organisationer av olika slag.

Det akademiska området heter Informaatiotutkimus på finska och har numera t ex vid Tammerfors universitet ett starkt inslag av nymedia och användbarhet. I ÅA:s informationsförvaltningsstudier ingår dessutom kunskapsförvaltning (tiedonhallinta, Knowledge Management). Problemet med termen informationsförvaltning är att den lätt sammanblandas med det som på finska heter tietohallinto, en funktion vars uppgift brukar beskrivas som att man i samråd med den som äger en process utvecklar, skaffar och förverkligar informationssystem som stöder processerna. I klartext handlar det alltså om ICT, dvs ren teknik. Denna verksamhet har inget att direkt göra med kunskapsförvaltning eller substans, utan det handlar om att leverera tekniska system på beställning. Det är alltså frågan om att leverera ändamålsenliga arbetsredskap.

Problemen uppstår då själva informationen är den största resursen i en organisation och utvecklingen av de kunskapsbärande och -skapande processerna på ett essentiellt sätt påverkar inte bara systemen, utan systemen utgör själva produkten och påverkar kunskapen i sig själv. Jag avser system som till exempel forskare använder. I sådana fall måste kopplingen mellan teknik och substans vara sammansvetsad på ett sätt som är svårt att uppnå med en separat ICT-avdelning som fungerar som stödfunktion. Det behövs nödvändigt en länk som skapas av personer som både har substanskunnande och utbildning i informationsvetenskap eller genom att tekniskt och socialt mycket kunniga personer inympas i organisationens enheter där systemen används och utvecklas. Det ligger en mycket stor fara i att tro att informationsförvaltning är detsamma som systemutveckling. Det är väldigt lätt att glömma bort att det ingår viktiga steg av analys och behandling av själva informationen, som är både krävande och arbetsdryga, och som dessutom på verkar själva kunskapen och dess kvalitet.