Vad är det med 1800-talet?

I går kväll köpte jag lite musik på webben. Det var två album klassisk musik. Det ena komponerat på 1700-talet, det andra på 2000-talet. Plötsligt slog det mig att jag fungerar exakt på samma sätt i konstmuseer: konsten från gamla Egypten genom medeltiden och renässansen intresserar mig mycket, de är fulla av symboler, tolkningsmöjligheter, mysterier och är därför förutom vackra, också intressanta att studera. På sjuttonhundratalet börjar bildkonsten bli allt tråkigare, för att under 1800-talet för mig bli fullständigt stum. Det är först fotografiets genombrott som igen befriar bildkonsten. De däremellan rådande (national)romantiska strömningarna känns motbjudande, instängda och laddade av en förtryckande idévärld. Allt det mångbottnade försvinner och blir ett platt estetiskt-romantiskt bildgalleri. Det mesta av både bildkonsten och musiken under denna period eftersträvar "känslans renhet" och annat som för mig känns som irrelevant strunt. Det hänger ihop med ett borgerligt ideal där äkthet, sannhet och ärlighet är de bärande idéerna. Bilden, känslan, melodin, allt skall uttrycka en "äkta känsla", helst en ädel sådan. Den ska också göra det entydigt och direkt. Man försöker göra bilden till betydelsen. Funkar inte, för mig.

Mitt själslandskap hittar jag däremot just i t ex Lepo Sumeras underbara musik. Den västerländska konsten har, enligt mitt fullständigt personliga tyckande, efter de av världskrigen orsakade mycket svåra kriserna under slutet av 1900-talet sakta lyckats bryta sig ur den endimensionella kulturella diskursen som möjliggjorde att den ena galna diktatorn efter den andra kunde ta makten. Visst har våra samhällen fortfarande en hel del konstigheter och brister, men mångfalden och den skapande kraften ger styrka och åtminstone mig en viss tillförsikt inför framtiden.