Eftermiddagen spenderades sedan på Hanaholmens kulturcentrum där ett nordiskt seminarium om yttrandefrihet och media ägde rum. Många prominenta talare var på plats. Seminariet var indelat i tre sessioner: om yttrandefrihet och ansvar, om kritisk journalism i små samhällen och den sista om det digitala fältet. I den första delen framkom att vi i Finland faktiskt ännu har kvar vår ökända blasfemiparagraf i lagen, något som Marianne Bargum från Finlands PEN påtalade som problematiskt. Hon fick starkt stöd från de andra länderna: man måste också kunna kritisera religion och religiösa övertygelser, annars målar man snabbt in sig i ett hörn med mer fanatiska tolkningar av olika religioner. I ett samhälle med yttrandefrihet kan man inte ha sådana undantag. Med tanke på detta är det faktiskt rätt underligt att Finland anses ligga i världstopp i yttrandefrihet. Som Tom Moring sade, så ska man kanske inte ska ta det för bokstavligt. Det kan snarare bero på bristande kännedom om vårt samhälle och våra exotiska språk.
Flera gånger under eftermiddagen upprepades att en "fri press" är en förutsättning för demokrati och de facto ett mer signifikativt tecken på ett demokratiskt statsskick än till exempel politiska val i sig. Man konstaterade också att samhället nu förändras och att unga i dag inte fungerar enligt denna samhällsmodell, där samhällsengagemang i politiska partier etc är det sätt man tar ansvar och utövar inflytande. Det verkade klart att en viss panikkänsla bubblar bland den traditionella "medvetna bildade eliten", att man upplever att man försöker rädda gamla "värden" som är hotade. Man tror nämligen att dessa värden sitter i strukturerna och i denna panik missar man en hel del enligt min mening. Inte minst de som inte känner sociala medier eller hur de fungerar kan nog få en snedvriden bild av de mekanismer och nya strukturer som uppstår där.
Jag vill med detta absolut inte förringa de faror som finns i fråga om extremism och näthat. En intressant poäng som ett par av talarna nämnde är att det oftast verkar vara digitala invandrare, inte ungdomar, som sysslar med okontrollerat och ociviliserat beteende på webben. De yngre har lärt sig att bete sig och är vana att uppträda under eget namn då det gäller samhällsrelevanta saker. Diskursen då det gäller webben bland akademiker och beslutsfattare tenderar vara väldigt top-down orienterad. Diskussionerna om medie- och informationskompetens färgas av fostrande ton, som innehåller en misstro gentemot (unga) människors förmåga till moraliska bedömningar och ansvarstagande. Själv blir jag helt allergisk av dylika definitioner som andas en von oben-attityd som känns oerhört förlegad och helt orealistisk och omöjlig att implementera:
Medie- och informationskunnighet omfattar väsentlig kunskap om (a) hur medier, bibliotek, arkiv och andra informationsleverantörer fungerar, (b) under vilka förhållanden nyhetsmedier och informationsleverantörer kan utöva sina funktioner på ett effektivt sätt och (c) bedömning av hur väl dessa funktioner utövas genom att värdera innehållet och de tjänster som erbjuds. Denna kunskap bör i sin tur hjälpa användare att aktivt delta i medie- och informationskanaler på ett meningsfullt sätt. De kompetenser som utvecklas genom medie- och informationskunnighet kan utrusta medborgarna med förmågan att tänka kritiskt och därmed göra det möjligt för dem att ställa krav på högkvalitativa tjänster från medier och andra informationsleverantörer. Tillsammans gynnar de utvecklingen av en miljö där det är möjligt för medier och andra informationsleverantörer att erbjuda tjänster av god kvalitet.
Medie- och informationskunnighet i skolan och lärarutbildningen
Del 1 : Ramverk och riktlinjer (2011) s. 16
Det är något i grunden fel i detta resonemang, i själva premisserna och begreppen. Samtidigt står det ju klart att det behövs bildning gällande media och samhälle, men frågan är vad det egentligen är man behöver lära ut. Framför allt fokuserar man på att lära ut vilka hemska faror som finns och som de naiva barnen kan bli vilseledda av. De digitala invandrarna speglar sina egna reaktioner och känslor inför nya typer av reklam eller andra "hot" som för dem är nya på barn som använt webben sedan de lärt sig gå. Jag har ändå svårt att säga på vilket sätt man borde närma sig detta på ett mer fruktbart sätt. Åtminstone är ju resonemanget ovan fullständigt kvar i en värld av professionell informationsproduktion och -distribution, där sociala mediers roll och verkligen viktiga informationskällor som Wikipedia faller helt utanför. Liksom kompetensen att själv producera och distribuera material och genom detta ta sitt samhällsansvar och påverka samhällsutvecklingen.
Christina Forsgård, som på seminariet representerade den mest oakademiska synen på sociala medier, var enligt mig den som til syvende og sist hade den mest sunda och konstruktiva inställningen, trots att den kanske upplevdes som naiv. Men hon var den som hade den bästa förståelsen, enligt mig, för hur det egentligen fungerar och bör fungera i sociala medier och på webben i allmänhet, hur den nya offentligheten där ser ut. Också hon talade om ansvarstagande och ingripande, men ingripande som sker genom att bemöta individer som just individer och gå i dialog utrustad med fakta och sakliga argument.
Det är nämligen öppenhetens lagar som gäller på alla sätt. Drar man för strikta principiella gränser för vad som får sägas och göras utan att vara färdig att gå i dialog och argumentera bäddar man för en allt större splittring av debatterna och större webbsegregering. Vi måste därför, som Ulla Carlsson klokt sade, leva med en pågående diskussion, en evig osäkerhet och förhandling om gränserna för vad som kan tolereras. Och den förhandlingen borde föras av alla, aktivt. Det finns ingen klar gräns och försöker man dra en sådan, bäddar man bara för populisternas favoritargument: "ja, titta nu man får inte ens säga/diskutera dessa problem/olägenheter osv ...". Det är av mycket stor vikt att man diskuterar uttryckligen fakta och sakfrågor och inte ger utrymme för dylik offerretorik. Vi bör hålla fast vid yttrandefriheten i det längsta, lite längre än vad som känns tryggt och bekvämt. Jag tror i själva verket att just retorik och argumentationskonst är en absolut grundläggande medborgerlig färdighet. Det är sådant vi ska lära ungarna. Inte att vara rädda för människor.
Mycket handlar om att ske skillnaden mellan form och innehåll när det gäller övergången till en digital värld. Och vilken betydelse formen egentligen har för strukturer och själva innehållet. Det är det vi ska diskutera i kväll, fast på ett lite annat sätt, på Arkadia Bookshop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar